Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Regeringen och lagrådet
Lagrådet består för närvarande av en ordinarie och två extra avdelningar, envar sammansatt av tre justitieråd och ett regeringsråd.
Dess uppgift är enligt Regeringsformen § 21
att »avgiva utlåtande över de förslag till stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av
lagar eller författningar, vilka för sådant ändamål av Konungen överlämnas». Dock föreligger, enligt § 87, skyldighet att höra lagrådet,
då fråga är om allmän civil- och kriminallag,
kriminallag för krigsmakten samt kyrkolag.
Nu har emellertid inom justitiedepartementet upprättats en promemoria, som varit ute
på remiss och vilken går ut på att nämnda
skyldighet att höra lagrådet beträffande viktigare lagförslag skall upphöra. Den s k grundlagsberedningen lär ha tillstyrkt. Däremot har
avstyrkande remissvar avg1v1ts av högsta
domstolen och Sveriges advokatsamfund.
Förslaget är märkligt mot bakgrund av att
författningsutredningen i sitt förslag till ny
regeringsform inte bara förordade att det obligatoriska granskningsområdet skulle bibehållas, utan dessutom att det borde väsentligt utvidgas.
Utredningen åberopade ett utlåtande av
konstitutionsutskottet 1949, vilket gav en god
karakteristik av lagrådets uppgift och betydelse. Det anförde bland annat: »Enighet torde numera råda om att lagrådets granskning
icke bör omfatta lagförslagens allmänna politiska grunder utan uteslutande ägnas deras
juridiska sida. Lagrådsgranskningens betydelse
ligger i att de remitterade lagförslagen får en
ur juridisk synpunkt tillfredsställande utformning. Denna granskning har . . . bidragit till
att i allmänhet vidmakthålla det inre sammanhanget i lagstiftningen.» Häri instämde
författningsutredningen och tillfogade, att en
betydelsefull uppgift, som åvilar lagrådet, är
att granska att lagförslagen står i överensstämmelse med grundlagen.
Konstitutionsutskottet hade vidare framhållit, och även härtill anslöt sig författningsutredningen, att vägande skäl kunde anföras för
utvidgning av det obligatoriska granskningsområdet. Detta skulle således omfatta inte bara
civil- och kriminallag samt kyrkolag utan även
bestämmelser om svenskt medborgarskap, om
rättegångsförfarandet, om värnplikt och annan
tjänsteplikt, om åligganden i övrigt för kommuner eller enskilda samt om grunderna för
den kommunala organisationen och verksamheten. Vidare borde övervägas att till denna
grupp hänföra även de viktigare skattelagarna. Att lagrådet borde höras rörande förslag
till stiftande eller ändring av grundlag synes
författningsutredningen ha funnit vara självklart.
På alla dessa områden är det sannerligen
väl befogat, att lagrådet som dock representerar de högsta rättsvårdande organen i vårt
land, bereds tillfälle att ha överinseende över
att kontinuiteten och sammanhangen i rättsordningen upprätthålls och att vederbörande
författningar blir klart och stringent utformade, så att svårigheter icke uppstår vid tillämpningen.
Det är förvånande, att detta icke inses av
regeringen. Dess nu annonserade föresatser är
ett beklämmande prov på oförståelse för de
krav på rättssäkerhet som ligger bakom de
utbildade normerna för lagstiftningsarbetet.
Man ställer sig också frågan, huruvida den
s k grundlagsberedningen i sitt arbete kommer
att åsidosätta resultaten av den långvariga
och djupgående författningsutredningen och
numera antagit uppgiften att vara ett organ
för att ge formell sanktion åt mer eller mindre
lösa hugskott på hithörande områden.
U-landshjälpen
I årets statsverksproposition utgör det avsnitt,
som handlar om hjälp till utvecklingsländerna,
en beklämmande läsning. Först och främst är
allt så utomordentligt illa skrivet. Avsnittet
ingår i utrikesdepartementets huvudtitel, och
detta departement brukar dock ha skrivkun- 64
niga tjänstemän. Nu framläggs u-ländernas
problem på bästa teknokratsvenska. Normalt
bör vad som anförs under denna huvudtitel ha
stort intresse för de utländska ambassaderna.
Hur dessa i år skall kunna göra begripliga
översättningar är ej lätt att inse. Eller hur
behandlar man följande: »En avvägning måste sålunda göras mellan bilateralt utvecklingssamarbete med vissa länder och bistånd genom mellanfolkliga organisationer, vare sig
detta senare sker rent multilateralt eller i form
av ändamålsbestämda s k multi-bi-insatser
inklusive samfinansieringsoperationer med
Världsbanken/IDA.» För den som ej vet det
skall upplysningsvis nämnas att multi-bibistånd ej omfattas av länderkoncentrationsprincipen!
Men vissa principiella ställningstaganden
skymtar mellan ordorgierna. Ett är att utrikesministern offentligt tar avstånd från betydelsen av icke-statliga bidrag till u-länderna.
Även om privata resursflöden kan påskynda
BNP-tillväxten »och därför tillmäts betydelse»,
säger han snävt, »är det endast genom offentligt bistånd som de rika länderna påtar sig en
egentlig belastning till förmån för u-länderna».
Om ett svenskt företag på affärsmässig basis
hjälper ett u-land till självhjälp, till att höja
dess bruttonationalprodukt, är detta alltså enligt utrikesministern inget bistånd. Ingen »belastning» sker nämligen på Sverige. Är belastningen på svenska skattebetalare ett självändamål? Eller vad tror hr Nilsson kommer i första rummet för u-landet, den reella hjälpen
från Sverige eller att denna administreras av
regeringen eller dess organ?
Det andra principbeslutet antyder, väl inlindat i fraser, att u-landshjälpen i fortsättningen skall målinriktas till att stödja en utveckling mot social och ekonomisk utjämning
i mottagarlandet, eller, för att använda klara
ord, till att göra politik av den svenska hjälpen. »l en tid då folkmajoriteten i många
länder har små möjligheter att påverka utvecklingen är det väsentligt att det internationella biståndet och enkannerligen det svenska medverkar till en samhällsutveckling i demokratisk riktning», heter det vidare. Även
detta i klarspråk: regeringen vill avgöra vilka
u-länder, som förtjänar att hjälpas undan fattigdom och elände, efter sin egen bedömning
om de är passande demokratiska eller inte.
Mot bakgrunden av denna bedömning har regeringen för budgetåret 1970/71 begärt 25
milj kr för det kommunistiska Nordvietnam
och 2,5 milj kr till Fidel Castros diktatur på
Cuba!
Som bekant skall statsministern, resp hr Erlander, under våren företaga resor till USA
för att släta över resultaten av hr Nilssons utrikespolitiska utsvävningar. Det lär komma
att bereda dem vissa svårigheter att förklara,
på vilket sätt samhällsutvecklingen går i demokratisk riktning i Nordvietnam och på
Cuba. Vill de säga sanningen måste de tala
om att hr Nilsson på denna punkt fallit undan
för Socialdemokratiska ungdomsförbundet.
Deras uppgift är ej avundsvärd.
Vill man studera ett realistiskt alternativ till
de socialdemokratiska förslagen om u-hjälp
bör man taga del av moderata samlingspartiets
partimotion i frågan; partiet borde ge ut denna i broschyrform, men dessutom illustrera
den med ett antal skräckexempel ur statsverkspropositionen. I motionen sägs det bl a
klart ifrån, att liksom det svenska välståndet
bygger på enskild företagsamhet borde regeringen unna de fattiga länderna en liknande
utveckling. Och det understryks att det är den
typen av företagsamhet som ansvariga politiker i u-länderna önskar. Det är föga sannolikt
att de föredrar att rätta sig efter diktat från
den svenska regeringen.
Leva på kredit
Sverige lever av andra länders sparande! Det
låter häpnadsväckande. Tar vi i Välfärdssverige med världens näst högsta levnadsstandard
andra länders sparande i anspråk? Ja, faktiskt gör vi det. Utan ett inflöde av utländska
besparingar skulle våra affärer helt enkelt inte
gå ihop.
Vi lever över våra tillgångar och vi lever
på lån. Det är en obehaglig utveckling under
senare år som de makthavande valt att ignorera. Den hemlighetsfulla s k restposten i vår
betalningsbalans har ju så bekvämt fyllt luckan
i våra utrikes betalningar. 1969 kom uppvaknandet: på tolv månader förlorade vi nära en
tredjedel av vår valutareserv, cirka två miljarder kronor. Den självrannsakan som detta
kapitalutflöde föranledde fick bl a finansminister Sträng att fråga om restposten kanske i
själva verket dolde kapitalimport, har Sverige
under flera år levat på kredit? Allting tyder
på att så är fallet. Vi har haft ett växande underskott i handelsbalansen sedan 1965. Tjänstebalansen (turismen m m) har också försämrats vilket medfört att underskottet i bytesbalansen vuxit raskt: 1967 var det 150 miljoner
kr och 1969 cirka l 120 milj kr. Det finns anledning frukta att underskottet blir ungefär
lika stort innevarande år, trots finansminister
Strängs mera optimistiska bedömning.
Vad beror den oroande utvecklingen av våra
utrikesbetalningar på? Varför måste vi ta andra länders besparingar i anspråk för att få vå-
ra affärer att gå ihop? Svenska folket rättar
inte mun efter matsäcken skulle kanske finansminister Sträng säga. Lika riktigt är väl att
genmäla att finansministern inte varit tillräckligt skicklig i att hushålla med skattemedlen!
Ett utmärkande drag i hela efterkrigstidens
ekonomiska utveckling har just varit den offentliga sektorns snabba expansion i förhållande till bruttonationalprodukten. Medan den
senare sedan 1950 mätt i 1959 års priser ökat
med knappt 110 procent har den offentliga
sektorn inkluderande statliga och kommunala
investeringar och statlig och kommunal konsumtion ökat med drygt 170 procent. Den offentliga sektorns expansion har inte skett på
bekostnad av den privata konsumtionen. Nej,
medborgarna har »obstruerat» mot upprepade
65
skattehöjningar avsedda att begränsa konsumtionen genom att i stället begränsa sparandet.
Sedan 1964 har spararrdet nära nog halverats:
det har minskat från 5,0 miljarder kronor till
2,8 miljarder 1969. Eller med ett annat mått
mätt: under samma tidsperiod växte realinkomsterna med 10 procent, medan realkonsumtionen växte med 19,2 procent eller nästan dubbelt så snabbt.
En snabbt växande offentlig sektor och
medborgare som söker bibehålla sina konsumtionsmöjligheter har lett till ett för starkt efterfrågetryck inom c:;.konomin. Vi blir tvungna
att ta andra länders sparande i anspråk för
att täcka vår inhemska efterfrågan. Det är ett
dilemma som vi knappast kommer ur genom
att fortsätta på den av socialdemokraterna
utstakade ekonomiskt-politiska vägen. Nya
skattehöjningar leder till minskat sparande och
nya kompensation8krav på arbetsmarknaden,
lönehöjningar och prisstegringar som i sin tur
resulterar i minskad konkurrenskraft för den
svenska industrin. Högskattesamhällets onda
cirkel illustrerades på ett dråpligt sätt i Nässjö för en tid sedan, när vid samma tidpunkt
i olika lokaler finansminister Sträng å ena sidan förklarade att han kanske blir tvungen
att höja momsen mer än 4 procent nästa årsskifte för att bl a balansera inflationseffekten
av de vilda strejkerna (som ju till en del bottnar i otillfredsställelse med de disponibla inkomsternas ökning under senare år) och Bertil östergren i SACO å den andra som menade att löneförhandlingarna nästa år säkert blir
exceptionellt hårda på grund av de aviserade skattehöjningarna.
Leva på kredit går bra en tid, men efter
hand naggas ens kreditvärdighet i kanten.
Skall 1970-talet inte bli ett besvärligt decennium för Sverige ekonomiskt sett, måste kursen läggas om mot en ny ekonomisk politik –
och det brådskar. Alltför många av regeringens förslag på senare tid bl a i skattefrågor bär
prägel av en s k radikalism som saknar kontakt med medborgarnas verklighet och med
ekonomiska realiteter.
66
Den osynliga handen?
När de vilda strejkerna i mitten av januari under några dagar tycktes sprida sig som en flodvåg över landet, gjorde direktör Matts Bergom
Larsson i Verkstadsföreningen ett uppmärksammat uttalande om orsakerna till strejkerna.
Han antydde att de i betydande grad tillkommit genom politisk konspiration. Alla förstod
vad han menade, även om det inte sades rent
ut, nämligen att strejkerna väsentligen var ett
resultat av noga planerad kommunistisk agitation. Hans bedömande dementerades omgå-
ende från LO-sidan, och under de senaste veckorna har det blivit märkligt tyst kring denna
i sanning sensationella förklaring till en serie
delvis obegripliga fenomen. Själv har han inte
återkommit till ämnet. Egendomligt nog har
inte ens Aftonbladet drivit temat; eljest brukar tidningen inte försumma att spika fast
SAF-sidan vid eventuella felbedömningar, eller vad man i LO-organet påstår vara osanningar.
Det sensationella uttalandet – åtföljt av en
tyst minut – påminner slående om ett annat
remarkabelt avslöjande, som på något sätt fallit ur debatten. I höstas publicerade Svenska
Dagbladet en ytterst intressant artikel om
maoisternas konspirativa verksamhet här i
landet. Artikeln innehöll bl a flera djupt oroande uppgifter om den kinesiska ambassadens
betydelse för »kineskommunisternas» pseudorevolutionära verksamhet i Sverige. Om uppgifterna i artikeln var sanna, och detta finns
ingen anledning att betvivla, skulle regeringen
haft anledning till energiskt ingripande. Våra
opinionsbildande massmedia borde också rimligen ha funnit saken värd en närmare undersökning och debatt. Nu för tiden kan ju knappt
någonting av minsta politiska betydelse inträffa i vårt land utan att TV-reportrar är på
platsen.
Men publiceringen av sensationella uppgifter i en så erkänt vederhäftig tidning som
Svenska Dagbladet gav tydligen inte våra rappa skjutjärnsreportrar någon vittring av att här
kunde finnas nyheter att hämta.
Vad de vilda strejkerna beträffar förefaller
hr Bergom Larssons hypotes- låt oss kalla den
så – värd en närmare granskning. Av åtskilliga
indicier att döma har både kommunistiska partiet och extremvänstern inte försummat att
fiska i grumligt vatten. Man frågar sig när,
hur och med vilka planer. Här finns förmodligen ett särdeles tacksamt stoff för modem
samhällsforskning. Får vi föreslå att en forskargrupp med socialpsykologi och sociologi
som specialitet begär anslag hos något av vå-
ra många forskarråd, eller kanske rentav hos
Riksbankens Jubileumsfond.
Anslaget till polisen
Justitieminister Lennart Geijer fastslår i statsverkspropositionen att den växande, grövre
och allt hänsynslösare brottsligheten, läget på
trafiksidan och demonstrationerna ökat kraven på fortsatt resursförstärkning till polisen.
I den bedömningen vill man helhjärtat instämma. Just anslagen till polismakten torde
alltjämt vara bland de allra lägsta i hela budgeten i förhållande till behovet. Man kan endast erinra om att år 1967 var antalet uppklarade brott bara 33 procent av dem som kom
till polisens kännedom. Därtill måste alltså
läggas det sannolikt skrämmande stora antal
som polisen – som följd av bristande resurser
– aldrig får reda på.
På personalsidan hade landets polischefer
yrkat på sammanlagt 2 383 och länsstyrelserna på 2 258 nya tjänster. Rikspolisstyrelsen
föreslog i~sina petita 977 nya tjänster, varav
777 polismannatjänster och 200 biträdestjänster. Äskandena är stora och vittnar vältaligt
om hur allvarligt man från ordningsmaktens
sida ser på situationen. Hur har då justitieministern reagerat?
Det torde vara väl hårt att påstå att anslaget till polisen i själva verket är ett anslag
mot polisen. Men det hindrar inte att man
blir besviken. Ökningen i statsverkspropositionen inskränker sig nämligen till 300 polismannatjänster samt 80 kvalificerade biträdestjänster. Denna prutning är minst sagt omfattande. Som framhålls i rikspolisstyrelsens organ
Svensk Polis blir budgetåret 1970/71 inte nå-
got fett år för polisen. Snarast förefaller det
utomordentligt svårt att på flera områden bibehålla ens en oförändrad effektivitetsnivå.
I den motion som moderata samlingspartiet
väckt i riksdagen krävs 600 nya polismannatjänster och 120 biträdestjänster. Även om detta krav antas finns sålunda anledning att se
med pessimism på de fortsatta möjligheterna
att bättre än hittills komma åt brottsligheten.
Från en del håll hävdas bestämt att ökad
kriminalitet bara är ett symptom på djupgående samhällssjukdomar, och att man med polisiära åtgärder kommer åt verkningarna men
inte själva åkomman. Åtskilliga korn av sanning ligger i detta. Att angripa brottslighetens
orsaker – trångboddhet, social isolering, storstadsträngsel o s v – hör till 1970-talets viktigaste politiska uppgifter. Samhället måste vara berett på att satsa på långtgående åtgärder
för detta ändamål. Men de botemedel som
här erfordras verkar först på sikt. Dessutom
kommer samhället inte ifrån sitt ansvar mot
majoriteten laglydiga. De har rätt att vistas
på gatorna utan att riskera liv och lem. Det
behöver dock inte ligga någon motsättning
i att å ena sidan visa fasthet och beslutsamhet
i bekämpandet av brott, och å andra sidan
vara lyhörd för de djupare skälen till att så
betänkligt många nu ägnar sig åt kriminell
verksamhet.
Död mans minne
I en tidningsartikel den 15 februari i år har
författaren Jan Myrdal utmålat general Axel
Rappe (om vilken han försiktigtvis meddelar att han dog 1945) som en man skyldig till
högförräderi. När regeringen 1940 inte ville
gå i krig, säger han, sökte general Rappe
organisera en militärkupp. »Moskvafreden blev
ytterst den sittande svenska regeringens räddning från höga och betrodda officerare.» Men
67
»stämningsläget» bland militärer och ämbetsmän var sådant, fortsätter han, att regeringen inte vågade ställa de ansvariga kuppmännen inför rätta, trots att redan planläggningen
var ett brott.
Han börjar sin artikel med att säga att
historia kan vara nyttig läsning. Det är nog
riktigt, men det gäller hederlig historieskrivning. För den oförsynta historia som hr Myrdal berättar anger han inga källor. Men källläget är klart. Den förre kommunistiske riksdagsmannen och redaktören Gustav Johansson
har i höstas i en bok påstått att general Rappe
hade sådana planer. Det kunde omgående visas, att Johansson misstolkat ett uttryck i en
annan bok – det hela var en illustration till
sagan om en fjäder och fem höns – och att
han dessutom förmodligen skrivit mot bättre
vetande. Om hr Myrdal har något vetande utöver hr Johanssons bristande och förvrängda
är obekant. Men tillägget att det rör sig om
flera, för säkerhets skull i detta fall ej namngivna officerare, förefaller vara hr Myrdals
eget, liksom påståendet att regeringen inte vå-
gade åtala. Om en kommunist ljuger, menar
han kanske, kan väl en annan bättra på lögnen.
Sant är att Axel Rappe dog 1945, under sin
tjänst om militärbefälhavare i dåvarande V.
milo. Under det sista krigsåret hade han varit av regeringen designerad chef för kanske
den största militära operation som planlagts i
Sverige, nämligen befrielsen av Norge från
tyska styrkor. Är inte detta märkligt? Kanske
borde hr Myrdal och andra ryktesspridare
tänka över, att även om stämningsläget i form
av en förment protyskhet bland officerarekommit regeringen att vara rädd för Axel Rappe
år 1940 – vilket sakligt är helt utan grund –
hade den ingen anledning att vara det 1945.
Då var Tyskland besegrat. Kanske borde de
också reflektera över att den rädde och undfallande regeringschefen både 1940 och 1945
hette Per Albin Hansson. Var finns hans rädsla
tidigare belagd?
68
Men hr Myrdal har inte noJt sig med att
smutskasta Axel Rappes och Per Albin Hanssons minne. Ännu fanns utrymme på hans
papper för några insinuationer. Han meddelar alltså, att meniga och underbefäl »på olika svenska förband» beslöt att skjuta vissa
befälspersoner vid ett eventuellt tyskt anfall
mot Sverige. Ett antal officerare betraktades
nämligen som opålitliga. »Deras fosterland
var inte detsamma som det arbetande svenska
folkets.» Så står det verkligen. Hr Jan Myrdal tar ordet fosterland i sin mun.
I sak påstår han att ett antal svenska inkallade beslöt att mörda officerare på enda grundval av att de senare »betraktades» som opå-
litliga. Och detta skulle ha varit en någorlunda utbredd rörelse, på flera förband, trots
att mördandet skulle ha skett utan bevisning,
på gissningar om vad officerare tänkte, inte
på grund av några handlingar från deras sida.
Hr Myrdal sympatiserar med denna planläggning. Sedan han grovt förtalat Axel Rap- .
pe och Per Albin Hansson framställer han i
största allmänhet svenska arbetare färdiga att
begå politiska mord.
Man behöver inte fråga vilken tidning som
tryckt en sådan artikel. Det är naturligtvis
Aftonbladet. Tidningen ägs av Landsorganisationen.
AT1 $~~R~ tllt:R
lt’\TE ~VAR~…
Att svara eller inte svara …

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner