Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Ställda mot väggen?
studieförbundet Näringsliv och Samhälle
har tagit utmärkta initiativ genom de dabatter (det heter visst numera teach-ins),
som organiserats i Umell och nu senast i
Stockholm mellan studenter och företagschefer. stockholmsdebatten fick sll mycket
större betydelse genom att den sändes i TV.
Om vänsterfolket i TV bespetsat sig pll
en ny triumf för sina extremistvänner bland
studenterna m:ltte de ha blivit illa besvikna.
Företagscheferna kunde ge gott besked för
sig. Flertalet studenter uppträdde ocksll med
just den kombination av nyfiken skärpa
och normal mänsklig hövlighet, som dessbättre fortfarande i regel präglar umgängestonen vid universiteten – fhalet ögonrullande s k kulturrevolutionärer undantagna.
Pll deras levnadsvett och debattkonst gav
en äppeltuggande maomösseprydd yngling
ett prov, som borde f:ltt hans meningsfränder att rasa. Mllnga tittare bör rentav ha
misstänkt en provokation av typen studentspex. Vad det nu än var fråga om, debatten
som helhet var bra, helt enkelt därför att
bllda sidor bemödade sig om att vara sakliga. Det är vi inte bortskämda med i den
urspllrade svenska samhällsdebatten. I den
finns som bekant en klar tendens att i demokratins namn lllta den ·okunniges tyckande smälla lika högt som fackmannens argumentation. För att inte tala om de ”engagerade förolämpningar”, som blivit sll på
modet.
Initiativet bör fullföljas. Företagscheferna har kollegor och medarbetare överallt i
landet, som kan ge mycken värdefull hjälp
bllde i uppgiften att presentera det enskilda
näringslivets sakliga argument och i renhllllningsaktioner mot vänsterextremisterna.
Men varför acceptera som utgångspunkt
att man är ”ställd mot väggen”? Innebörden av en sådan debattrubrik är ju att företagscheferna själva placerar sig på de anklagades bänk – inklusive en antydan om att
de för en gångs skull inte kan komma ifrån
att gå i svaromål. Det är inte bara en
debatt-tekniskt oförmånlig utan djupt orättvis utgångspunkt, därför att den ger allmänheten fel bild av det enskilda näringslivets ställning i en modern industriell
blandekonomi.
skulle man inte – i rättvisans namn –
rentav kunna tänka sig ett initiativ, där fö-
retagschefer och tjänstemän fick ställa ett
antal vänsterextremister ”mot väggen”. En
estrad där svarandeparten utgjordes av representanter för hela skaran av marxistiska
läsarsekter, från leninister-stalinister till
trotskister, castroister, maoister och dubbelmaoister – med någon anarkist som ”liberalt” inslag. Gärna i TV. I så fall finge
svenska folket den underbara upplevelsen
att höra det nutida Kanaans tungomål talas
på minst ett halvt dussin olika dialekter.
Utrikespolitiken i Vällingby
Stockholms arbetarekommun har till ordförande utrikesminister Torsten Nilsson, och
denne har som bekant begagnat arbetarekommunen som plattform för några mera
radikala utspel inom utrikespolitiken. Om
vi ej minns fel, var det där som han först
meddelade att Sverige skulle draga tillbaka
sin ambassadör i Saigon, för att på så sätt
demonstrera att vi ej är neutrala i Vietnamkonflikten. Först långt senare lyckades hr
Nilsson förmå Nordvietnam att gå med på
att vi skulle få en ambassadör ackrediterad
i Hanoi. I sådana fall brukar det vara fråga
om ömsesidighet, men ännu har inget förslag hörts från Hanoi att man vill placera
en ambassadör i Stockholm, eller i dess arbetarkommun. Kanske menar man sig redan vara tillräckligt representerad där.
Sår man ogräs skall man inte bli förvå-
nad när tistlarna sticker upp. Medlemmarna i arbetarkommunen har inte alldeles med
orätt fått för sig, att under hr Nilssons ledning kan man driva utrikespolitik som det
120
faller en in. Det ena motionsförslaget efter
det andra har skickats till arbetarkommunen
för att gå vidare till höstens socialdemokratiska partistämma. Motionerna kan inte,
hur egendomliga de än är, helt ignoreras.
Man ser hur kommunstyrelsen vridit och
vänt sig för att hålla god min i elakt spel.
Ty vad skall hr Nilsson säga om Kooperativa socialdemokratiska föreningens krav
att Sverige skall erkänna Östtyskland? Han
kanske privat tänker att kooperativa föreningar borde inskränka sig till att yttra sig
om varudistribution, som de för övrigt kunde sköta bättre än nu. Handelspolitik är
dock en annan sak. Om Sverige i dag erkänner Östtyskland, något som inget annat nordiskt land har gjort, skaffar vi oss
Västtyskland som mer eller mindre uttalad
fiende. Därigenom riskerar vi att få senare
tillträde till EEC än Norge och Danmark,
och vad detta skulle kosta oss i högre importpriser, i minskad export och i arbetslöshet vet naturligtvis hr Nilsson, som är
realist. Men han säger ingenting om den
saken.
Från SSU har han fått nöjet att mottaga
en hänvändelse, att Sverige skall bryta förbindelsen med Sydafrika, utom i ett fall.
Samma förening föreslår nämligen att partiet skall stödja därvarande underjordiska
befrielserörelser ”på dessas egna villkor”.
Vi skall alltså dels bryta med ett land men
samtidigt stödja revolutioner inom samma
land – ett nätt problem för vår neutrala
regering. Vi skall inte ens själva få bestämma på vilka villkor vi skall lämna stö-
det. Denna begäran tycks ha blivit för stark
för kommunstyrelsen, men motionen lotsas
vidare till stämman som ett ”enskilt förslag”. Hr Nilsson har förmodligen inte velat stöta sig med sina unga väljare.
Men höjdpunkten av bekymmer har beretts honom av SSU i Vällingby. Denna förening måste ha läst Staffan Beckman, och
den meddelar förvånande nog att ”när judarna efter andra världskriget skulle få ett
eget land, bestämde segermakterna att araberna skulle betala notan”. I ett avseende
kunde kanske denna historieskrivning tilltala hr Nilsson, vilken flera gånger i offentliga uttalanden har gett intryck av att historien börjar ungefär med Per Albin Hansson. Men SSU går vidare. ”Israelerna tycks
besitta samma attityd gentemot araberna
som en gång tyskarna mot judarna. Principen är densamma som när tyskarna som
svar på mordet på Heydrich utplånade
Lidice”.
Inför detta och mera dylikt samlar sig
kommunstyrelsen till en försiktig utläggning
om att det finns olika åsikter om vilken
part som bär största ansvaret för situationen
i Mellanöstern, varpå den genast kryper
bakom ambassadör Jarring, vars uppdrag
inte får störas. Den har ej ett hårt ord att
säga till SSU i Vällingby. Den kunde annars ha sagt, att den grovt vilseledande jämförelsen mellan förhållandena i och kring
Israel nu och judarnas ställning under Hitler tyder på både okunnighet och illvilja
och att ingen ansvarig instans i Stockholms
arbetarkommun borde vidarebefordra en så-
dan motion annat än till papperskorgen. Då
hade de unga SSU-arna fått något att tänka på. Kanske någon av dem rent av skulle
ha lagt sin nästa utrikes semesterresa till nå-
got av de historiska monument inte alltför
långt borta, där judarnas historia kan studeras. De ligger i Belsen och i Auschwitz.
Gult virrvarr
Ovanstående rubrik kan förefalla främmande för de flesta. Så kallades emellertid en
diktsamling, som kom ut i Lund 1932. Författaren hette Åke Gustafsson, då endast
känd som darteist och amanuens vid botaniska institutionen. Senare har han blivit
uppskattad som professor och spirituell
föreläsare. Världsbekant har han blivit som
ärftlighetsforskare. Allra sist har han blivit
omtalad som den professor i Lund som röt
lit en student, som försökte tränga ner ho~
nom frlin talarstolen: Hlill käften! Generna
är varken kommunistiska eller kapitalis~
tiska.
Uppträdet förekom vid en opolitisk upplysningskonferens, ordnad av Lunds universitet mellan forskare där och industrifolk
i Skline. Oinbjuden kom till konferensen en
grupp studenter, som falskeligen kallar sig
demokratiska och som uppträdde i avsikt
att hindra konferensdeltagarna att tala.
Därtill uppträdde studenterna för att skaffa
publicitet för sig själva. Det sistnämnda
ärendet var väl förberett, och TV var alltsli
pli plats.
Men samspelet mellan TV och de ”demokratiska” studenterna fick denna gling
flera oväntade effekter. Den första var att
kameran litergav mötesinbjudaren, Lunds
universitets rektor, professor Per Nilsson
Stjernquist, som bevekande bad de störande
studenterna att de godhetsfullt skulle !lita
sammanträdet få fortsätta. En slidan godhet visade de emellertid inte. Och rektorn
hade varken kraft eller mod att som den radikale professorn säga lit studenterna att
hlilla käften eller ännu mindre att lha kasta
ut dem. Han var vad som brukar kallas
”gul”. Därför fick demonstranterna sin vilja
fram, och mötet upplöstes i virrvarr. Gult
virrvarr.
Det hör till saken, att denne rektor efteråt förklarade, att eftersom demonstrationen
var politisk borde den mötas med politiska
medel, och han, rektorn, avslig att tala med
statsrlidet Palme om saken. Därmed undandrog sig rektorn skyldigheten att behöva
tillämpa nligra av de disciplinära litgärder,
som dock stlir till en universitetsrektors förfogande. Samtidigt tillförsäkrade han demonstranterna att de ej skulle utsättas för
nligra som helst efterräkningar.
121
Demonstrationen av en liten grupp i
Lund visade liter, vilken risk det är för studentklirerna att tillåta minoriteter av extremister att tala i studenternas namn. Det är
hlirt att säga det, men efter senaste tidens
uppträden i Lund har studenter i mlingas
ögon kommit att framstli som privilegierade
bråkmakare, delvis med rena busfasoner.
Naturligtvis är det inte sli. Men ytterlighetsgrupperna, som härjar fritt, visar ingen
som helst lojalitet mot sina kamrater. Universitetets rektor, som borde värna om alla
studenter och inte bara om de vänstervridna, garanterar att de inte heller behöver
visa lojalitet mot universitetet.
För att minska de skadeverkningar, som
dessa grupper otvivelaktigt åstadkommer,
återstlir bara en studenternas självsanering.
Därvid finns många medel att tillgripa, och
kamrater emellan brukar slidant kunna ord~
nas. Men det bör ske snabbt. Ty extremister~
na är ute efter att hindra universiteten att
fungera, och skulle de lyckas, kommer detta
att gå ut över alla.
Försvar för de äldre
Svensk Linje, som blir stridsgladare och roligare för varje nummer under sin nya ledning, har i sin senaste ledare levererat en
förintande karaktäristik och kritik av de
nya vänsterextremistiska strömningarna. I
den kan man till fullo instämma och särdeles i travesteringen på Marx varom det sä-
ges, att han själv blivit ett opium för vissa
ungdomar.
Däremot är det nödvändigt att replikera
på ledarens bild av den äldre generationen,
vars enfaldighet och likgiltighet ställs i
bjärt kontrast till vlir tids ungdom.
Tidskriften säger: ”Man kan studera de~
batten mellan våra politiska partier. Den
rör frågor om den eller den skattesänkning~
en är realistisk eller extrem, höjningar av
barnbidragen, en krona hit en krona dit.
122
Någon diskussion om principerna för vart
vi är på väg existerar knappast. Den äldre
generationens tysta accepterande av det materialistiska välfärdssamhället med dästa,
slappa, färg-TV-tittande och bilåkande individer möter föga förståelse hos den ungdom som lider med jordens svältande massor – den ungdom för vilken idealiteten
får ersätta kampen om procentuella löneökningar och ‘Harsvenssonsåskalljaghamentalitet’.”
”Den äldre generationens tysta accepterande?” Vi har alltid trott att det var ledande vetenskapsmän och politiker i den
äldre generationen som har slagit larm. De
har med kalla fakta visat upp att ”samhällsutvecklingen på många områden har
spårat ur” och att ”människan har tappats
bort i det materiella framåtskridandet”. De
engagerade ungdomarna misstar sig grundligt om de tror att det stora flertalet inom
den äldre generationen saknar medvetenhet
och samhällstillvändhet, som det nu för tiden heter. Tvärtom är oron djup och äkta.
Men samtidigt vet de äldre att det är lätta·
re att visa på problemen än att lösa dem.
Den vet också att politikens stora principfrågor i den praktiska handlingspolitiken
måste reduceras ner till avgöranden av typen en krona hit eller en krona dit. Det är
nu en gång så samhällsfrågorna måste lösas
i praktiken.
Den generation av äldre akademiker, som
nyss betalat färdigt sina studieskulder och
nu är sysselsatt med att tjäna in pengarn~
till studiemedel åt dagens ungdom kan känna sig ha anledning till ytterligare en reflektion. Svensk Linje talar med emfas om
”den ungdom som lider med jordens svältande massor”. Vi finner idealiteten i denna inställning prisvärd. Vi frågar oss bara:
vilka handlingar, vilken offervilja har hittills kommit fram ur den idealistiska åskådningen. Den äldre generationen fick för 30
år sedan träda i vapen för att försvara vad
den ansåg heligt. Många av 1930-talets
svenska ungdomar tog konsekvenserna av
sin idealitet genom att slåss i Finland eller
i Spanien för vad de ansåg vara rätt.
Vad som behövs för att vi skall finna lösningarna på tidens stora problem är icke en
sprängning av gemenskapen mellan generationerna, utan ett ”fördjupat samarbete där
de äldre kan bidraga med insikt och erfarenhet och de yngre med idealitet och handlingskraft. En förutsättning härför är naturligtvis en inbördes respekt. För att taga ett
exempel, alla känner vi säkert ett djupt
medlidande med jordens svältande massor.
Någon rätt för ”den engagerade ungdomen”
att för egen räkning taga patent på den inställningen finns inte.
J~tt ~R ~t\_t&\\\ l\\l
t\_t~R\\\~~~&t~ lq70!
‘Det nya SECO
123

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner