Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Västtysklands presidentval
När detta läses skall en ny president i Västtyskland ha utsetts. Intresset för valet har
i västvärlden varit ganska ringa. Presidenten har en statschefs, inte en regeringschefs
befogenheter. Till president behöver man i
Västtyskland mindre en man med utpräglade politiska egenskaper än någon som kan
samla och representera.
Att valet skall ske i Berlin är ej föreskrivet i lag. Det har i stället blivit en trossak.
Genom att förrätta valet i den fria sektorn
av Berlin vill västtyskarna demonstrera att
de vidhåller, att Berlin är det förenade tyska rikets huvudstad. I politiken tvingas
man ofta att uppehålla fiktioner. Ingen
västtysk politiker vågar träda fram och sä-
ga att han inte tror på en återförening av de
två tyska rikena. I själva verket torde det
vara svårt att driva upp någon, som menar
att han skall få uppleva denna. Kriget resulterade i ett delat Tyskland. Ett sådant
kommer att förbli länge än.
Kriget resulterade också i ett delat Berlin. I början var delningen endast administrativ. Sovjetunionen skötte sin del, de tre
makterna USA, Storbritannien och Frankrike sina. Sedan de senare slagit samman sina
delar talar man om Ostberlin respektive
Västberlin. Från Chrustjovs tid är delningen även till det yttre definitiv. Allt för
många östtyskar sökte sig över Berlin till
västvärlden, visserligen som flyktingar, men
fria. Denna revolt mot det andliga, för att
inte tala om det administrativa och ekonomiska tvånget i ett kommunistiskt land
demonstrerade vad alla visste, det i längden outhärdliga i att leva under en kommunistisk diktatur. Man bör därvid minnas, att
denna var värre för tio år sedan än nu och
ännu värre under Stalinepoken. Men i princip har den alltid varit densamma. Som ett
monument över tvång och ofrihet delar den
förhatliga muren Berlin i två delar.
Att västtyskarna har rätt att välja sin
president i den fria delen av Berlin är otvivelaktigt. Alla hotelser från Moskva, direkt eller genom hr Ulbrichts mun, ändrar
ingenting i detta. Likafullt kan det diskuteras om det är nödvändigt. Symbolvärdet synes ej vara alltför stort. Den president, som
väljes där, är trots allt endast Västtysklands. skulle ett underverk inträffa och de
två rikshalvorna kunna förenas, måste han
omedelbart avgå för att även den östra delens befolkning skulle få vara med att välja landets statschef. En situation där han
obehindrat kunde sitta kvar vore endast
den, om återföreningen skedde med våld.
Den eventualiteten hoppas vi slippa se och
behöver ej taga med i räkningen.
Varje påpekande av Berlins möjliga ställning som rikshuvudstad är tydligen irriterande för ryssarna. Deras strategiska gräns
går utmed Osttysklands västgräns. De vill
ej bli påminta om någonting som skulle
kunna rubba denna. Ty det enda som skulle
kunna åstadkomma en ändring vore att
ikommunistregimen i Moskva försvagades
och att nya män där trädde till, som vore
villiga att tala om folkens självbestämmanderätt och annat som ligger i begreppet demokrati. Man kan ej begära, att de nu styrande skall acceptera eller ens vilja tänka
på möjligheten av något sådant.
Därför vore det förmodligen klokt, om
västtyskarna en tid framåt ej alltför envist
insisterade på att hålla sig till alla sina rättigheter i Västberlin. Man behöver ej avstå
från dem, endast avstå från att ibland utnyttja dem. Har man avsikten, som är högst
vällovlig, att reta de östtyska kommunistledarna, kan detta förslagsvis ske genom att
någon gång förlägga valet av president till
en annan traditionsrik ort, till den gamla
kejsarstaden Frankfurt am Main, där habsburgarna kröntes.
Efter Bologna
Den kommunistiska världskongress, som
planerats till Moskva i maj i ltr, förefaller
ej att vara särskilt populär inom kommuniströrelsen. Det har framgltt, att av de ca
90 partier som finns och av vilka ca 60 är
prosovjetiskt orienterade, är majoriteten kritisk mot den nya Bresjnevdoktrinen. Denna glr som bekant ut pl att kommuniststyrda stater har viss begränsad suveränitet.
Hur denna doktrin tar sig uttryck i praktiken blev demonstrerat i Tjeckoslovakien.
Dess teori framlades vid den V. partikongressen i Warszawa i november förra lret.
Pl det italienska kommunistpartiets XII.
kongress i Bologna i lr förekom en debatt,
som mlste ha gjort ett ytterst otillfredsställande intryck i Moskva. Det italienska kommunistpartiet är det största i Europa. I senaste val tog detta parti ungefär en tredjedel av rösterna. Dessutom har partiet en intelligent ledning, som aspirerar pl att fl
utforma sin egen ideologi, nlgot som just nu
gltr stick i stäv mot Moskvas önskemål.
Ledaren för den sovjetryska partidelegationen till kongressen i Bologna, Ponomariev, slg sig flera glnger tvungen att lämna
salen under den debatt, dl Warszawapaktens ockupation av Tjeckoslovakien kom pl
tal. Han kunde ej stillatigande lhöra kritik
mot Sovjetunioen, och sldan förekom alltsl. Hans eget anförande med försvar för
sovjetpartiets politik mottogs kallt. Den resolution, som antogs, innehlller kritik mot
blde invasionen och mot Bresjnevdoktrinen.
Pravda, som lämnat ett reportage frln Bologna, hade censurerat bort allt som kunde
vara stötande för den sovjetryska läsekretsen. Nlgot melankoliskt konstaterade man
att ”enigheten bevarades”, men detta var ej
nlgot särskilt gott utbyte för Sovjetunionen.
Moskvakongressen i maj har planerats
länge. Man hörde först talas om den 1963,
efter brytningen mellan de sovjetryska och
63
kinesiska partierna. Meningen var dl att
kongressen skulle fördöma det kinesiska
partiets politik och därmed stoppa maoismens utbredning. Men detta visade sig vara omöjligt. Först pl vlren 1968 i Budapest, dlt Sovjetunionen klargjorde sin villighet att avstl frln den stora brytningen med
Peking, började möjligheten att alls fl kongressen organiserad att ljusna.
Trots detta kommer kongressen att bli
synnerligen viktig för Moskva. Bakgrunden
blir Bresjnevdoktrinen. Invasionen i Tjeckoslovakien skedde ej som i Ungern enbart
med sovjetiska styrkor utan med Warszawapaktens. Därmed demonstrerades den militärpolitiska konsolidering, som plglr, med
ledningen koncentrerad til Moskva. En liknande konsolidering tycks försiggl på det
ekonomiska omrldet, inom Komekon, ocksl där under skärpt rysk ledning. Det är
tydligt att om man skall lyckas, blir det
nödvändigt att ocksl skärpa ledningen inom
den kommunistiska världsrörelsen.
En glng hade det sovjetiska kommunistpartiet den självklara förstarangställningen
inom all världens kommunistpartier. Denna
av ingen bestridda placering raserades med
Stalinmyten. Den måste nu her mödosamt
byggas upp, och vad man hoppas är att i
Moskva i maj skall kronan sättas pl verket.
I Bologna gick rykten, att i Moskva kommer att forceras fram ett beslut att bilda
en ny världskommunistisk organisation, ett
nytt Komintern. Komintern, som hade disciplinär makt över andra partiledningar,
upplöstes 1943 av Stalin. Det förefaller
högst osannolikt, att kommunistpartierna i
allmänhet skulle gl med pl att pl nytt underkasta sig ett sådant organ. Härtill kommer, att Gomulkas namn nämndes som Sovjetunionens kandidat till posten som generalsekreterare i detta nya Komintern. Självbevarelsedriften inom partiledningarna måste dock vara så stor, att de aldrig kommer
att acceptera honom. ·
64
Amerikansk eller europeisk utmaning?
I hela Europa och inte minst i vårt land
har man snabbt accepterat teserna i JeanJaques Schreibers bok ”Den amerikanska
utmaningen”. Utgångspunkten är som bekant USA:s insats i återuppbyggnaden av
Europa efter andra världskriget. De amerikanska investeringarna omfattar totalt 14
miljarder dollar, av vilka 10 investerats de
senaste 10 åren. Det påpekas samtidigt, att
praktiskt taget inget europeiskt kapital investerats i USA och påstås, att Europa följaktligen riskerar att helt hamna under amerikansk kontroll.
Mot detta resonemang vänder sig den
danske ekonomen, professor Max KjaerHansen, i en artikel i vad som snabbt blivit en av Danmarks ledande politiska tidskrifter, den relativt nystartade konservativa Reflex. Kjaer-Hansen förundrar sig över
att inte fler ekonomer kritiserat ServanSchreibers högst individuella och särpräglade värderingar. Han börjar med att analysera arten och betydelsen av USAs ekonomiska insats i Europa. Efter första världskriget fick de besegrade makterna i Europa
ingen ekonomisk hjälp; kriget hade gjort
slut på Frankrikes och Englands reserver
och USA isolerade sig. Resultatet blev arbetslöshet och ekonomisk stagnation, vilket
i sin tur lade grundvalen för de diktaturer,
som sedan störtade Europa in i andra
världskriget. Efter detta var Europa ännu
mer ödelagt än efter första, men USA trädde till och bistod med det kapital, som erfordrades för att på nytt få igång näringslivet. Från något annat håll fanns överhuvud inget kapital att hämta, och KjaerHansen ifrågasätter, om dagens livskraftiga
Europa hade existerat utan den amerikanska hjälpen. Denna bör alltså i första rummet uppfattas som ett bistånd, inte som en
utmar..ing.
Den andra punkten, som Kjaer-Hansen
diskuterar är grundvalen för det amerikanska ekonomiska ledarskapet. Servan-Schreiber och hans anhängare skjuter vissa tekniska förhållanden i förgrunden, nämligen
modern marknadsföring och utnyttjandet
av forskningen i produktions- och försäljningsarbetet. Kjaer-Hansen bejakar dessa
faktorers betydelse för den amerikanska expansionen men understryker, att de först
kan utnyttjas, när näringslivet fått en stordriftsmåssig organisation. Stor·driften förutsätter att det finns köpkraft – välstånd.
Därför finns det en nära förbindelse mellan
den starkt räntabla och konkurrensmässigt
överlägsna storindustriella produktionsformen och utvecklingen av den s k sociala revolutionen, d v s de olika ländernas omvandling till välståndssamhällen. Genomfö-
randet av den sociala revolutionen och
etableraodet av stordriften går hand i hand.
USA fick uppleva det ekonomiska undret
på 1920-talet och i Norden har vi upplevt
detsamma efter andra världskriget, då realinkomsten för människorna mera än fördubblades. I Tyskland och Italien, dit den
amerikanska kapitalinsatsen koncentrerats,
har utvecklingen varit ännu snabbare. Konklusionen blir alltså den, att den amerikanska kapitalinsatsen varit förutsättningen
för den sociala revolutionen i dessa länder
och det som gjort det möjligt för Tyskland
och Italien att i ekonomiskt hänseende placera sig före både England och Frankrike.
Stordriften har slagit igenom men behöver
för att kunna byggas ut ytterligare ännu
mera kapital, något som Europa inte i dag
kan åstadkomma på egen hand. USA har
hittills levererat kapitalet ”både till fördel
för Västeuropa, USA självt och världsekonomien”.
Professor Kjaer-Hanses synpunkter är inte särskilt revolutionerande. Det förvånande är att de så ofta glöms bort i den allmänna debatten. Han har lugnt och sakligt påpekat, att mottagarna av kapital för
produktiv utveckling har praktiskt taget alla fördelar gentemot kreditorerna. Dessa
får endast ränteinkomster av investeringarna, medan mottagarna får både sitt näringsliv utbyggt och dessutom ensamma tillgång
till löne- och arbetsintäkterna, vilka många
gånger om överstiger räntan av det investerade kapitalet. Med amerikanskt bistånd har
Västeuropa, som för 25 år sedan var i det
närmast helt ödelagt, genomgått en förvandling till ett snabbt stigande välstånd av
tidigare okänd omfattning. Möjligheten
finns för att ett ekonomiskt integrerat Västeuropa snart skall kunna återvinna något
av sin förlorade position och bli en betydande konkurrent och partner inte bara i
förhållande till USA utan också andra handelsblock på världsmarknaden. Vem blir
egentligen beroende av vem? Vad ServanSchreiber agitatoriskt kallar den amerikanska utmaningen kan mycket väl i stället visa
sig bli en europeisk utmaning – tack vare
det amerikanska biståndet!
Författningsändringen i hamn
Den 12 februari var det historiska datum,
då tvåkammarsystemet definitivt avskaffades i vårt land. De som efter förra årets socialdemokratiska valframgång spekulerade i
att regeringen inte skulle fullfölja författ·
ningskompromissen fick alltså inte se sina
pessimistiska – eller optimistiska – förutsägelser infriade. I stort sett höll disciplinen i de olika partierna, även om entusiasmen för reformens genomförande var på-
fallande liten på de flesta håll. Detta har
nu förvisso varit förhållandet vid de flesta
författningsändringar i vår historia. Ingen
trodde väl 1809 att den kompromissprodukt, som regeringsformen utgjorde, skulle
överleva så länge, att den blev världens näst
äldsta skrivna författning. Något annorlunda var emellertid situationen 1866, då
beslutet fattades om tvåkammarriksdagens
tillkomst. Det var en reform, som av fler- 65
talet hälsades med uppenbar tillfredsställelse. Den framgick som ett resultat av de meningsbrytningar, som med olika intensitet
hade kommit att prägla den politiska debatten under det närmast föregående halvseklet.
Men också 1866 års reform var i mångt
och mycket en kompromissprodukt. Några
klart markerade synpunkter låg bakom
Louis de Geers uppdelning av den nya riksdagen på två kamrar. Tvåkammarsystemet
skulle verka som en återhållande faktor och
utgöra en garanti för kontinuiteten i politiken. Det var också ett sätt att slå vakt om
ma:ktdelningsprincipen. Kamrarna skulle
följaktligen vara helt likställda. I den PM,
där de Geer utvecklade de huvudlinjer, som
borde följas vid författningsreformen, yttrade han bl a: ”Ett tvåkammarsystem torde . . . vara lämpligast för att förekomma
ensidiga och förhastade beslut, men båda
kamrarna böra utgå ifrån folket i dess helhet och ej från så beskaffade olika valkorporationer, att den ena representerar det
högre och den andra det lägre i samhället,
varigenom blott utbrott av samhällets farligaste inre strid framkallas.” En karaktärsskillnad mellan kamrarna skulle främst
åstadkommas genom indirekta val till den
ena kammaren och förstärkas av restriktiva
valbarhetsvillkor.
Karaktärsskillnaden mellan kamrarna var
från början iögonfallande. Första kammaren kom att bli säte och stämma för de större jordägarna och den högre ämbetsmannavärlden, medan andra kammaren dominerades av i första hand bönderna men även
städernas medelklass. De Geers reform var
sålunda inte någon demokratisk reform i
modern mening, vilket var helt naturligt
med tanke på att någon demokratisk opinion inte existerade vid denna tidpunkt.
Successivt ägde emellertid en demokratisering rum av andra kammaren. I takt med
den ekonomiska utvecklingen nådde allt fler
66
upp till den inkomst p& 800 kr om &ret,
som krävdes för rätt att deltaga i andra
kammarvalen. För första kammaren skedde
inte någon motsvarande automatisk demokratisering och karaktärsskillnaden mellan
kamrarna snarare ökade än minskade.
Efter den första stora rösträttsreformen,
som genomfördes av högerministären Lindman 1907-1909, försvagades motsättningarna mellan kamrarna men upplöstes inte
förrän i samband med författningsreformen
1918-1921. Sedan de särskilda valbarhetsvillkoren för första kammarens ledamöter
eliminerades 1933, har det på många håll
ansetts, att någon egentlig karaktärsskillnad inte längre funnits mellan kamrarna,
även om mandatperioden för första kammaren varit längre och förnyelsen successiv.
I ett principiellt upplagt anförande diskuterade moderata samlingspartiets gruppledare i första kammaren, Ivar Virgin, om
inte första kammaren haft någon positiv betydelse även efter demokratiens genombrott.
Han kunde därvidlag stödja sig på den
statsvetenskapliga forskningen, som givit belägg för att det faktiskt funnits betydande
positiva värden i tvåkammarsystemet. Särskilt bör uppmärksamheten fästas vid dubbelbehandlingen. Första kammaren har relativt sett i större utsträckning än medkammaren ägnat sig åt en omsorgsfull sakbehandling av frågorna, vilket inte sällan utgjort en garanti mot förhastade och dåligt
underbyggda beslut. Genom att kamrarna
haft lika stor del i utskottsarbetet oberoende av ledamotsantalet har första kammaren fått kompensation för den numerära underlägsenheten vid de gemensamma omröstningarna. Ordförandeposterna i utskotten
har under perioden 1922-1965 företrädesvis rekryterats från första kammaren. Genom den längre mandatperioden har förstakammarledamöterna vidare ibland givit
prov på ett större oberoende. Särskilt under
andra världskriget var första kammaren i
högre grad än den andra forum för en fri
kritik av samlingsregeringen och de olika
partiledningarna. Däremot bör det observeras, att inslaget av s k rikskandidater i
första kammaren successivt minskat, likaså
att andelen ”kommunalpolitiker” under hela tiden varit högre i andra kammaren än
i första, vilket måhända förvånar med tanke på valsättet till första kammaren.
Tvåkammarsystemet har emellertid komplicerat den parlamentariska funktionen. I
fördemokratisk tid kunde motståndarna till
reformer använda första kammaren som ett
bålverk och på senare tid har tvåkammarsystemet utgjort en garanti för fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Utslag i
andrakammarvalen har inte lett till den regeringsväxling, som ansetts naturlig av dem
som hävdat meningen, att väljarna vid ett
och samma valtillfälle skall avgöra hela
riksdagens sammansättning.
Omvandlingen av tvåkammarsystemet
måste alltså ses som ett led i den utveckling
gentemot ett erkännande av den parlamentariska principen, som successivt ägt rum
under ett och ett halvt sekel. Men sista ordet är säkerligen inte sagt ännu. Det är betecknande, att såväl Yngve Holmberg som
senast Gunnar Hedlund uttalat sig positivt
för ett införande av majoritetsval i enmansvalkretsar, en tanke som för övrigt torde ha
stöd också bland många socialdemokrater.
Ty det ligger något groteskt i att samtidigt
som man vill ha till stånd en renodling av
den parlamentariska principen- en klarare
och mera bestämd distinktion mellan regering och opposition och möjlighet till en regeringsväxling vid varje valtillfälle – införs ett valsystem som med sin långt drivna
proportionalitet sannolikt kommer att skapa en ännu större förvirring i politiken än
tidigare. Majoritetsvalets anhängare har uppenbarligen börjat sätta sig i marsch. Först
när de nått sitt syfte kommer parlamentarismen i dess vidaste bemärkelse att kunna fungera. Inte minst de borgerligt sinnade bör
hälsa en sådan utveckling med tillfredsställelsen, då därigenom skulle tvingas fram ett
enda stort borgerligt parti.
SECO
skolungdomarnas centralorganisation,
SECO, har åter varit samlad till s k elevriksdag, den stormigaste i den unga organisationens tillvaro hittills. En viss form av
politisering har alltid i större eller mindre
utsträckning utmärkt organisationen, låt vara att dess omkring 300 000 medlemmar –
från 13-åriga elever på grundskolans högstadium och uppåt – sannolikt sällan varit medvetna därom. Från de politiska ungdomsförbundens sida har det varit eftertraktansvärt att få så stark kontroll som
möjligt över SECOs centrala ledning. Det
har gjort det möjligt att erhålla formellt
”facklig” sanktion för olika åtgärder, som
legat de politiska ungdomsorganisationerna
varmt om hjärtat.
I början på 1960-talet var det företrä-
desvis konservativa och liberala falanger,
som tävlade om makt och inflytande. Seödan socialdemokraterna successivt utökat
sin skolungdomsverksamhet har också de på
allvar kommit in i bilden. {..rets elevriksdag innebar en triumf för den nyvänster,
som antingen utgör en integrerande del av
det kommunistiska ungdomsförbundet eller
också står denna nära. Med knapp majoritet segrade dess ordförandekandidat, som
genast efterlyste en högre grad av ”politisering”, samtidigt som elevriksdagen paradoxalt nog uttalat sig för att organisationen skall ägna sig åt fackliga uppgifter.
stadgeändringar antogs också, som gick i
enlighet med nyvänsterns riktlinjer, d v s
den representativa demokratien avvisas. I
viktigare frågor skall beslut fattas av s k all- 67
märrna möten vid skolorna. En liten men
aktiv vänsterfalang får alltså ökade möjligheter till kupper av olika slag, eftersom
erfarenheten visat, att den stora gruppen
skolelever lika litet som medborgarna i gemen kan förmås att ständigt engagera sig i
alla frågor utan gärna nöjer sig med att utse representanter, som de har förtroende för
att föra deras talan. Som kronan på verket
kom så ett beslut om att höstens SECO-insamling, den s k Operation Dagsverke, skall
gå till den afrikanska gerillaorganisationen
Frelimo i Mocambique.
Tyvärr var väl de unga delegaterna inte
medvetna om att upprorsrörelser i det portugisiska Afrika ofta lever ett liv som dagsländan. Under åren 1961-1964 inträffade
ett motsvarande uppror i Angola. Det uppfattades allmänt på vänsterhåll i Sverige
som något som borde stödjas. Få visste att
det egentligen låg religiösa motiv bakom
upproret – protestanter mot katoliker. sedan portugiserna ökat sin militärinsats och
dessutom beväpnat de stammar som så önskade, utslocknade i stort upprorsgnistan.
Därefter har portugiserna kraftigt ökat sina
investeringar i Angola, skolväsendet och
socialvården har ryckts upp, och främmande kapital har i stor utsträckning strömmat
till. I dag är Angola ett så gott som fullständigt pacificerat land och därtill ett av
de ekonomiskt mest utvecklade länderna i
Afrika. Vad som skett i Angola, kan mycket väl också hända i Mocambique. Det hade legat betydligt närmare till hands för
SECO att engagera sig i en insamling för att
höja läskunnigheten i Tanzania eller Tunisien, två andra projekt som stod till buds.
Men dessa var sannolikt inte lika ”revolutionärt romantiska”.
Det skulle inte förvåna, om årets elevriksdag innebär början till slutet för SECO.
För några år sedan ledde frågan om studielönen till att vissa distrikt i protest mot centralorganisationens vänsterinfluerade linje
68
bröt sig ur denna. Orsakerna till utbrytningar torde nu vara mångdubbelt starkare
än tidigare. Majoriteten av skolungdomarna är förvisso varken kommunister eller socialister, något som bl a provvalen i skolorna utvisat. Det finns helt säkert ett behov för en central organisation för att tillvarata vissa intressen för skolungdomarna.
Politisering har tyvärr från början satt sin
prägel på verksamheten och är tydligen
oundviklig. Just därför borde de demokratiska skolungdomsorganisationerna kunna
komma överens om spelreglerna och därefter vidtaga en reorganisering av SECO.
Pudelns kärna
Var och en som haft lyckan att äga en pudel vet, att på ingen älskligare varelse kan
människan slösa sin tillgivenhet. Inga bruna
ögon blickar trognare än en pudels, ingen
smekning kan mildare väcka en sovande på
morgonen än pudelns försiktiga slickande.
Klok som en pudel, heter det, och detta är
naturligtvis riktigt, även om det teoretiskt
kan finnas andra hundar som är lika kloka.
Men det är knappast troligt att det finns
andra som är lika oemotståndliga.
Därför var det, förlåt uttrycket, djä-
vulskt utstuderat av Mefistofeles att göra
om sig till pudel, då han ville nästla sig in
hos Faust. Dit kunde han nämligen komma
endast genom att bli inbjuden. Som pudel,
svansande kring Fausts fötter, var han
oemotståndlig, och Faust lät honom mycket
riktigt följa med hem. Där återtog Mefistofeles efter en del trolleri sin mänskliga
skepnad, och pudeln stod fadder till ett
bevingat ord: Detta var alltså pudelns kärna!
Denna historiska pudel har på sistone
gjort ännu en insats i kulturlivet. På Deutsches Theater i Östberlin gavs i höstas Faust,
och föreställningen fick goda recensioner.
Men partifolket blev snart betänksamt.
Publiken befanns applådera på fel ställen.
När Faust kommit hem håller han en av
sina filosofiska monologer, naturligt nog
riktad till pudeln, som kan väntas förstå
den:
Wir sind gewohnt, dass die Menschen
verhöhnen,
Was sie nieht verstehn,
Dass sie vor dem Guten und Schönen,
Das ihnen oft beschwerlich ist, murren;
Will es der Hund wie sie beknurren?
Detta fann publiken direkt applicerbart på
det kommunistiska partiet. Vilka kan mer
än dess ledare förhåna vad de ej förstår
eller knorra över vad som är gott och vackert? Så menade man i varje fall i Östtyskland. Där bör man veta det.
Partiet lät ändra, inte på Goethe som befinner sig utom räckhåll, men på föreställningen. Sådana repliker som hade befunnits
ge icke önskvärda associationer ströks bort.
Samtidigt tog man upp en diskussion i Verband der TheaterschaHenden der DDR.
Vad man framför allt kritiserade var, att
medan föreställningen riktigt byggts kring
Faust, hade denne gjorts till en orolig, sö-
kande människa. Detta var fel, sade en biträdande kulturminister: Faust var i själva
verket en stridande karaktär, ej en lärd i
studerkammaren, söndersliten av inre tvivel. Faust var en revolutionär men ingen
individualist. Framför allt var han aldrig
besatt av den förtvivlan, som gripit många
intellektuella i väster inför tidens händelser.
”En sådan inställning kan ej vara giltig för
vårt samhälle eller för vår syn på Faustgestalten.”
Detta var alltså pudelns kärna. Att Faust
var intellektuell kunde ej förnekas. Allt för
många intellektuella är emellertid kritiska
mot det system under vilket de tvingas leva.
Mer än så, de är förtvivlade. De söker i
Fausts inre uppror och oro – som finns
där, kommunistpartiet får säga vad det vill
– en tolkning av sin egen situation. Enkelt
uttryckt: de tänker själva. De är individualister.
Det är tydligt att Faust måste förbättras.
Han borde sättas i kommunistisk skola. Hr
Ulbricht förutsåg detta redan för flera år
sedan, i ett tal 1962. ”Två hundra !l.r efter
Goethes bortg!l.ng började arbetare och bönder, hantverkare, tjänstemän, vetenskapsmän och tekniker – det arbetande folket
i DDR – att med sin kamp för fred och
SVENSK UTRIKESPOLITIK
69
socialism skriva en tredje del av Faust, en
del som ej kunde skrivas under ett kapitalistiskt system.”
Kan man undra över att publiken i Östberlin jublade över Mefistofeles ord till den
besökande studenten:
Mit Worten lässt sich trefilich streiten,
Mit Worten ein System bereiten.
Misstag i inrikespolitiken kunna i allmänhet med större eller mindre kostnad
rättas till; i utrikespolitiken kunna följderna av en dags missgrepp belasta
en nations framtid för decennier och generationer. En verklig svensk utrikespolitik blir egentligen möjlig först sedan opinionen på detta område mognat.
Riitger Essen i Svensk Tidskrift 1929
70
t\\. t\~~\\\~~~~ bt\r~ tR t”
~t~C\\R~\~~ toL~~~~~~M~~~
”Folksamdemokrati”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner