Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Partifinansieringen
Dagens Nyheter tackade dagen efter valet
på sin ledarsida för en trevlig valrörelse.
I så fall har tidningen blygsamma anspråk.
Valbomberna i slutskedet mot högerpartiet
– de föregivna förhandlingarna med KDS
och affären med de sålda listorna över bidragsgivare – var olustiga nog. Men det
mest odiösa inslaget var ändå socialdemo- ~raternas sätt att utmåla de borgerliga partierna som ”storfinansens” redskap och att
moralisera över det enskilda näringslivets
bidrag till högern och folkpartiet. Dessa
anslag skulle vara otillbörliga – de ges på
löntagarnas bekostnad, sägs det, och utan
deras medgivande. Som bekant får det socialdemokratiska partiet mångdubbelt större anslag från fackföreningsrörelsen. Därigenom tvingas 100 000-tals medlemmar i
LO, .som röstar med något av de borgerliga
partierna, att stödja socialdemokraterna
ekonomiskt. Det stora flertalet medlemmar
i LO är till på köpet kollektivanslutna
dvs. i realiteten tvångsanslutna. ‘
Angripna på denna punkt brukar socialdemokraterna säga att det i alla fall är skillnad. Bidragen från LO (liksom från andra
delar av partiets underliggande ekonomiska maktapparat) kommer från ”folkrörelsen”. Sådana anslag står i god överensstämmelse med demokratisk ordning; anslag utdelade av en bolagsstyrelse, som valts av
aktieägarna, är däremot omoraliska. Frå-
gas varför, sägs det att dessa styrelser i
regel behärskas av minoriteter av aktieägaregrupper, som får sin makt trots minoritetsställningen genom att de håller
samman.
Till det kan då invändas att i så fall är
alla lika goda kålsupare. Socialdemokraterna härskar över fackföreningarna just
genom minoriteter med stark sammanhållning. När en kollektivanslutning till SAP
sker i t. ex. en verkstadsklubb går det ofta
till så att något 10-tal närvarande socialdemokrater ansluter 100-tals icke-närvarande.
Båda sidor vet utmärkt väl hur det förhåller sig. Men socialdemokraterna kan
inte motstå frestelsen att skrämma med
spöket ”storfinansen” samtidigt som man
hoppas att så länge som möjligt kunna dölja att man skapat en egen ”storfinans”
byggd på makt över skattemedlen och de
tvångsanslutnas pengar.
Anslagen från LO till SAP respektive
anslagen från det enskilda näringslivet till
högern och folkpartiet är i själva verket
uttryck för ett system, som överlevt sig
självt – en föråldrad form av maktbalans.
Det riktiga vore naturligtvis att det allmänna övertog ansvaret för partiernas finans~r i den m~n personliga (och rimligen
maximerade) bidrag inte förslår. I så fall
b.ör ‘?.ckså.fyr~procentgränsen för ett partis
u!ltrade ull nk~dagen slopas. Eljest skapar
VI monopolparuer.
Vill . socialdemokraterna inte acceptera
ett dyhkt system bör man från det enskilda
näringslivets sida öppet framträda med sin~ bidrag och framhålla att de ges med
basta samvete för att bevara maktbalansen
i samhället. Samtidigt kan oppositionen
gärna se litet närmare på skattemedlens
och LO-medlens betydelse för den socialdemokutiska maktapparaten. De uppmärksammade utredningar om detta som
för två år sedan publicerades av Foru~ för
Borgerlig Debatt (numera Forum för Sam- ?ällsdebatt) visar att här finns mycket av
Intresse att hämta.
Årets andrakammarval
Valet i år gav socialdemokraterna ensamma
majoritet i båda kamrarna – det har aldrig
inträffat tidigare i fredstid. Valdeltagandet
var det högsta i vår historia och poströsterna var fler än någonsin.
De absoluta röstetalen för de olika par- 368
tierna i årets val blev följande: högerpartiet
670 532, centerpartiet 779 818, folkpartiet
724 859, socialdemokraterna 2 420 232,
kommunisterna 145 172 och KDS 72 411. På
grund av det stora valdeltagandet ökade alla
de stora partierna sina absoluta röstetal, medan kommunisterna och KDS också absolut
fick vidkännas en tillbakagång. Partiernas
andelar i valmanskåren och förändringarna
i riksdagsvalen sedan 1956 framgår av nedanstående tabell.
I förhållande till kommunalvalet 1966 innebar årets resultat en kraftig tillbakagång
för de borgerliga partierna. En jämförelse
med 1964 års andrakammarval åter ger vid
handen, att de borgerliga partierna endast
förlorat 0,7 Ofo till socialdemokraterna. Dessas valseger är sålunda till största delen att
hänföra till kommunisternas katastrof. Däremot var det kraftiga förskjutningar inom
det borgerliga lägret, främst mellan folkpartiet och centerpartiet.
Mandatmässigt blev resultatet följande.
Socialdemokraterna vann 12 mandat och
kom upp i 125. Kommunisterna förlorade 5
och stannade på 3. Centerpartiet blev det
största oppositionspartiet, partiet vann 3
mandat och kom upp i 39, folkpartiet förlorade 9 mandat och återkommer med 34 mandat, medan högerpartiet förlorade 1 mandat
och hamnade på 32.
Valdeltagandet uppgick till 88,7 Ofo, att
jämföras med 83,3 Ofo 1964 och 85,9 Ofo 1960.
Poströsterna, som var nära 300 000 fördelade sig i stort i enlighet med tendenserna från
de båda senaste valen. De ungefärliga andelarna för partierna blev: högerpartiet 25 O/o,
centerpartiet 10 °/o, folkpartiet 22 O/o, socialH Cp Fp
1956 17,1 9,4 23,8
1958 a 19,5 12,7 18,2
1960 16,5 13,6 17,5
1964 13,7 13,4 17,1
1%8 13,9 16,1 15,0
demokraterna 38 °/o, samt ett par procentenheter för vardera kommunisterna och KDS.
Andrakammarvalet 1968 går till historien
som ett av de märkligaste. 1964 års val betecknade i stort dött lopp mellan socialdemokraterna och de borgerliga, som i kommunalvalet 1966 hemförde en stor seger, och
1968 har så socialdemokraterna lyckats genomföra ett jordskredsval till sin förmån. Så
snabba skiftningar hör till ovanligheten i
svensk politik, och allt kan uppenbarligen
inträffa 1970.
Fortsatt studentoro
Någon alldeles lugn inledning fick inte det
nya läsåret vid våra universitet. Efter vårens
övergrepp från vänsterextremistiska studenters sida torde man också ha varit beredd på
det värsta, även om det samtidigt stod klart,
att de extremistiska grupperna i stort hade
tappat initiativet och ledningen. Detta berodde sannolikt inte enbart på händelserna i
Tjeckslovakien utan också på att extremisternas skandalösa uppträdande tidigare
kommit det stora flertalet studenter att med
avsky vända sig ifrån vänstergruppernas metoder. Kanske har också det förhållandet, att
svenska folket uppenbarligen haft så litet till
övers för extremisterna, medverkat till att de
stora studentgrupperna känt det nödvändigt
att markera sitt avståndstagande. Man har
betackat sig för att identifieras i klump med
de extrema bråkmakarna. Dessa har bokstavligen talat ”demonstrerat ihjäl sig”.
Den oro, som under höstterminens första
veckor varit förnimbar vid våra universitet,
s Vpk KDS MbS
44,6 5,0
46,2 3,4
47,8 4,5
47,3 5,2 1,8 1,5
50,1 3,0 1,5
har förvisso haft en högst reell bakgrund.
Studenter och universitetslärare har hand i
hand givit uttryck för sitt bestämda avståndstagande från den byråkratiska produkt, som UKAS utgör. Sv.T. har på ett tidigt stadium varnat för följderna, om UKAS
genomförs i sin nuvarande form. Det skulle
sannolikt betyda en allvarlig nedrustning av
den högre utbildningen i landet. Det vore
också besynnerligt, om inte statsmakterna
skulle tvingas att ta hänsyn till den hårda
kritik, som framförts.
Men, som Sv.T. tidigare framhållit, ansvaret för de bristfälliga förslag, som har
lagts fram, vilar långt ifrån främst på den
expertgrupp inom universistetskanslersämbetet som fått sig uppdraget förelagt. Ansvaret ligger ytterst hos regeringen och oppositionen, hos våra riksdagspartier. Trots att
ansträngningar gjordes för att intressera vå-
ra folkvalda representanter för den problematik, som en stor universitetsreform innebär, var det praktiskt taget helt tyst i leden,
när riksdagen 1965 fattade sitt principbeslut.
Var det okunnighet eller var det ointresse för
frågan, som gjorde att all egentlig debatt
uteblev? Vilket svaret på frågan än är, vittnar det om nödvändigheten av ett större intresse för forskningens och den högre utbildningens villkor från de politiska partiernas
sida. Inte minst högerpartiet och folkpartiet,
av vilka man tidigare tyckt sig ha haft rätt
att kräva en större lyhördhet för propåer
från universitetsvärlden, drabbas hårt av
kritiken.
En universitetsreform ter sig ofrånkomlig.
Men vi har inte råd med ett dåligt hastverk.
Saken tål väl att övervägas ytterligare, och
skall UKAS läggas till grund för en förändring, måste det bli fråga om genomgripande
modifieringar. Med litet god vilja och utan
fastlåsning i prestigetänkande från de ansvariga myndigheternas sida borde det vara
möjligt att komma fram till en för alla acceptabel lösning.
369
Valet i USA
När Richard Nixon valts till republikanernas presidentkandidat och som såda? u:-
sett en helt okänd guvernör Agnew till sm
blivande ställföreträdare som vicepresident,
gnuggade alla demokrater med Hubert Horatio Humphrey i spetsen händerna. Mr
Nixon var redan tidigare sårbar, omstridd
bland sina egna. Nu borde han utan stöd
av en stark man vid sin sida falla som ett
lätt offer för mr Humphreys berömda
folkliga charm.
Hur det än går om en månad – och när
detta skrives, sätter alla institut för opinionspejlingar med känd otillförli~li~het
Nixon främst – men ett lätt offer bhr mte
den republikanske kandidaten. Han utmå-
las på sina håll, bl. a. i svensk press, som
både reaktionär och okunnig, rent av oduglig, men därom vet man egentligen bra lit~t.
Vad man kan säga är, att det finns åtskilligt som talar för honom. Han kom som
ung in i politiken och gick fort fram: detta
tyder inte på oduglighet i den konkurrens,
som dock råder om senatsplatserna i USA.
Han valdes av general Eisenhower till
kandidat till vicepresidentposten, och han
fyllde sedan denna post under Eisenhowers
presidenttid. Som traditionen bjuder, ställde han sig helt i skuggan av presidenten,
men man vet att när denne drabbades av
sjukdomar skötte Nixon med mycken takt
och fortfarande tillbakadraget sin svåra
uppgift att utan stöd av författning eller
tradition hålla ihop Eisenhowers kabinett.
I sin egen presidentkampanj mötte han en
man med en otroligt mycket större yttre
charm än han själv hade, en man med en
släng av politisk genialitet, men kanske
inte med större kunskaper än Nixon. Vad
man ofta glömmer är, att Nixon förlorade
valet med bara ett par 100 000 röster;
fastän antalet elektorsröster på grund av
valsättets konstruktion blev förhållandevis
mycket färre för honom än för Kennedy.
—————-~ – – – – – – – – –
370
Under denna kampanj lyckades Nixon
få den amerikanska pressen emot sig, vilket
naturligtvis var illa gjort av honom! Detta
bidrog i sin tur till att han förlorade nästa
val, där han ställde upp, nämligen till guvernörsposten i Kaliforfnien. Pressen lanserade honom som den som alltid förlorade
sina val. Lägger man till detta att han inte
har något särskilt tilldragande ansikte och
att han i TV brukar se ut som om han
ständigt är orakad, måste man konstatera
att han nu får räkna med många svårigheter.
Men saker och ting har också ändrat sig.
Först och främst har pressen ändrat hållning. Hur mr Nixon än burit sig åt, men
tydligt är att han lyckats få över de bättre
journalisterna på sin sida. Men den stora
chansen har demokraterna givit honom.
Den valförsamling, som det demokratiska partiet genomförde i Chicago, har
med all rätt betecknats som den mest
skandalösa i Förenta staternas historia.
Det har förmodligen funnits andra, där
flera tricks brukats för att få igenom en
kandidat: denna gång var, som det visade
sig, kandidaten utsedd i förväg. skandalen
förekom i någon mån inne i konventsalen,
men till större delen utanför. Inne i salen
hade president Johnson låtit regin bli så-
dan, att senator McCarthys anhängare inte
ens fick komma till tals, och denne själv
gav upp på ett tidigt stadium då han såg
hur förhandlingarna skulle komma att skö-
tas. Det enda inslag, som presidenten förmodligen inte förutsett, bestod i att Chicages borgmästare samtidigt som han dirigerade konventet i detalj – han är specialist på att låta högtalaranläggningarna
gå sönder, då hans motståndare talar, och
andra manipulationer av samma slag –
också lät sina anhängare på givet tecken
demonstrera inför TV-kamerorna: de visade stora plakat med ”We love Major Daley”! Utanför visade dennes polismakt hur
de älskade honom. Demonstranter, som
samlats både för att demonstrera mot
Humphrey och för McCarthy, slogs ned
inför TV-kamerorna på ett sätt som kommit en reaktion att gå över hela USA.
McCarthys hotellrum, där hans valledning
befann sig, fick improviseras till förbandslokaler. Det hela var ett otroligt skådespel,
och med allt skäl blev demokraternas konvent kallat konventet bakom taggtråd.
För mr Humphrey var detta givetvis ett
hårt slag: det var han som valdes av detta
konvent, och borgmästare Daley kom att
framstå som hans man. Det var han inte.
Han var av allt att döma president Johnsons. Ty det märkligaste i det hela är, att
presidenten tycks vara mycket litet uppmuntrande mot sin egen så lojale vicepresident. Om det just nu är fördelaktigt
för en kandidat att få president Johnsons
stöd eller inte, är en annan sak. Men att
den sittande presidenten, som själv förklarat att han ej avser att ställa upp, inte stö-
der sin partikamrat och ställföreträdare,
som han själv utvalt, det är dock något så
ovanligt att det måste skada den sistnämnde bland medlemmarna av det demokratiska partiet. Eventuellt kommer detta att ta
sig uttryck i att de ej röstar.
Vilken av de två, mr Nixon eller mr
Humphrey, som till sist blir vald, kanske
i sak inte betyder så mycket. De två partierna står ej så långt ifrån varandra i inrikespolitiska frågor. Amerikansk inrikespolitik är i hög grad personpolitik, och
vilka reformer som går igenom beror ofta
på presidentens förmåga att handskas med
kongressen. Beträffande negerfrågan kommer denna på grund av omständigheterna
att gå i den riktning den nu går, vem som
än blir president, fastän hastigheten i utvecklingen kan komma att variera. Detsamma gäller på det utrikespolitiska området ifråga om Vietnam. Det amerikanska
folket vill i så hög grad få slut på ett krig,
vars innebörd det ej längre försth, att det
alltid blir en uppgift för den nye presidenten att komma fram till en hederlig
fred. I fråga om Europa och Nato har man
nog en allmän känsla av att mr Nixon vet
mera och bättre förstår dessa problem än
hans motståndare gör, men den bedömningen är möjligen orättvis, och i varje fall
osäker.
Båda kandidaterna har, var för sig, en
fördel. De är så okända, och de är betraktade som så utpräglat av andra klassens
storleksordning, att vad gott den till sist
valde kommer att göra kommer att bli en
glad överraskning och kommer att haussas
som gjort av en i själva verket stor president. Den som blir vald har vackra möjligheter inför historien.
Kinesisk kommunism och sovjetisk
En synnerligen kraftig, koncentrerad attack mot Mao Tse-Tung, hans politik och
kulten i Kina av honom, har framförts i
det sovjetryska kommunistpartiets centralkommittes tidskrift Kommunist. Det har
skett i en serie artiklar, som började redan
i slutet av april. Sammanfattningsvis går
de ut på, att i Kina har landets politiska
system förstörts och ersatts med en byrå-
kratisk militärdiktatur under Mao, samtidigt som det kinesiska kommunistpartiet
förlorat sin karaktär av klassparti. Vad Mao
själv beträffar görs det gällande, att han
aldrig haft mer än en ytlig kännedom om
vad marxism-leninism egentligen är.
Artiklarna ger sig ut för att tala för all
kommunistisk och revolutionär rörelse.
särskilt i utvecklingsländerna, och de krä-
ver en kollektiv förkastelsedom över Mao
och hans politik. Att återföra Kinas kommunistiska linjer anges vara praktisk internationell hjälp till de krafter i Kina, som
förblivit lojala mot marxismen-leninismen
och som sätter sig upp emot Mao. Och
371
särskilt varnas i detta sammanhang utvecklingsländerna för att Maos politik står
i strid med alla nationella frihetsrörelser.
Det har sagts, att dessa artiklar förbereder ett formellt brott mellan Sovjetunionen och Kina, i varje fall på partiplanet.
Tydligen skrevs de för att preparera sinnena inför det internationella kommunistmöte, som skulle gå av stapeln i Moskva
i november, trots att flera kommunistpartier har satt sig emot att konferensen
skall få utnyttjas som en plattform för att
fördöma Kina. Emellertid är det också möjligt, att det sovjetiska partiet nöjer sig med
att få konferensen att förklara att det finns
en djupgående skillnad mellan Kinas ortodoxa kommunister och maoisterna och att
de sistnämnda i själva verket ej har rätt
att betecknas som kommunister. En sådan
förklaring skulle otvivelaktigt framstå som
ett stöd för Moskva. Maoismen skulle vara
fördömd, och var de ”ortodoxa kommunisterna” finns gömda i Kina vet inte
många.
I den första artikeln sätts med full rätt
vändpunkten i Kina till någon gång efter
åren 1956-58. Då hade den åttonde partikongressen sammanträtt, och det framhålles, likaledes med full rätt, att denna kongress stod under tydligt inflytande av det
sovjetryska partiet och dess erfarenheter.
Redan att denna kongress satte fredlig
koexistens på sitt utrikespolitiska program
visade varifrån vinden då blåste. Men när
kongressen väl var över, försökte Mao
hinna upp utvecklingen i andra länder
genom det bekanta ”Stora språnget framåt”. Detta misslyckades så som man kunde
vänta, och det gällde för Mao att rädda ansiktet.Han militariserade hela livet i Kina,
väckte upp alla nationalistiska känslor och
släppte fram personkulten – allt enligt
samma artikel.
I fortsättningen säger tidskriften, att
Mao blev alltmer förskräckt över den
opposition som restes mot hans politik.
372
Han tog sig d~ för att utnyttja det kinesiska folkets okunnighet och ”brist p~ läskunnighet” och började etablera sin egen
diktatur. För ändam~let brukade han armen jämte fanatiskt indoktrinerade ungdomar, och det var detta som kallades kulturrevolutionen. Mao anklagas för att han
vill ha ett parti vars kärna kommer att best~ av armepersonal och speciellt utbildade
rödgardister. Men därvid blir det kinesiska
kommunistpartiets karaktär förändrad. Det
kommer inte längre att företräda ”det arbetande folket”. Och vad beträffar de unga,
som uppträtt under kulturrevolutionen,
säger artikeln klart ifr~n att ungdomen
blivit politiskt och moraliskt korrumperad.
Det verkliga angreppet görs emellertid
mot maoismen p~ det internationella fältet,
och det sker med flera invektiv och med
mindre reella anklagelser. Men ett p~st~enLIKRIKTNING
de i tidskriften är av särskilt intresse. Det
p~st~s att Mao uppmuntrat nationella revolutionära rörelser ”med övertoner av
rasmotsättningar”. Samtidigt framh~ller artikelförfattarna att de revolutionära demokraterna i Asien, Afrika och Latinamerika
dragit de rätta slutsatserna av felaktigheterna i Maos politik.
Tydligen ligger här en av kärnpunkterna
i hela fr~gan. Det förh~ller sig inte s~, att
revolutionärerna i t. ex. Latinamerika insett bristerna i maoismen. Tvärtom tycks
de kineskommunistiska ideerna haft särskilt lätt att sl~ rot i dessa länder, medan
den ortodoxa kommunismen haft det betydligt sv~rare. De aktuella angreppen mot
Mao, intressanta i sig själva, m~ste ses mot
bakgrunden av konkurrensen om de radikala rörelserna i utvecklingsländerna.
Svensken vill ha sin hemtrevnad fredad. Han vill helst undvika att tänka
p&, ting, som äro ägnade att rubba jämnvikten efter middagen. Tr&,kigt nog
är emellertid en ökad aktivisering av det borgerliga politiska medvetandet
i allra högsta grad av nöden. Denna aktivisering kan endast &,stadkommas,
om det svenska folket med tjänliga medel rycks upp ur sin bekvämlighet
och tankelojhet. Det är redan kanske litet väl sent. T y likriktningen st&,r
p&, tröskeln.
Redaktör Eskil Sundström i Svensk Tidskrift 1938
373
Före valvinden

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner