Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

360
DAGENS FRÅGOR
En affär i Nacka
I somras sålde hr Marcus Wallenberg
ett större område i Nacka till ett enskilt konsortium. Affären hade inga
anmärkningsvärda rättsliga inslag, det
rörde sig om en marköverlåtelse av
det slag, som överallt och oupphörligen förekommer i hela landet. Att
markområdet var stort och att Nacka
kommun också gärna velat förvärva
det ger inte försäljningen någon särprägel. Större områden än så har bytt
ägare utan att detta väckt nämnvärd
uppmärksamhet, och att det är mycket vanligt att en kommun står som
konkurrerande spekulant till markområden lämpade för tätbebyggelse, sä-
ger sig självt.
För de människor, som en gång skall
bo där, torde försäljningen bara ha
varit till fördel. När konsortiet exploaterar marken garanterar gällande byggnadsbestämmelser att kommunen får
ett avgörande inflytande över formerna härför – det allmännas intresse
blir under alla omständigheter tillgodosett. Det är därtill att antaga att utbyggnaden sker snabbare, billigare och
bättre i enskild regi än genom den
kommunala byråkratien.Man kan f. ö.
hoppas, att det även i Nacka kommer
att utvecklas ett förtroendefullt och
fruktbärande samarbete mellan enskild
initiativkraft och kommunala planargan. Så sker dessbättre ofta nog utan
några åthävor eller publicitet – hälsan brukar som bekant tiga still!
Men dessa för alla parter tilltalande
utsikter passade inte Aftonbladet, som
höjde ett ramaskri över storfinansens
affärsmoral och bristande samhällsanda. Nu kan det med skäl frågas om
inte likhet inför lagen skall råda när
det gäller äganderätten till fast egendom. Hr Wallenberg har icke gjort annat än vad vilken jordbrukare eller
egnahemsägare som helst skall göra i
en sådan situation, nämligen att följa gällande rättsregler. I sak var Aftonbladets kritik alltså ohållbar. Den var
enbart att uppfatta som. ett led i den
politiska förföljelse, som socialdemokratiens huvudorgan efter partiets radikalisering riktar mot den större fö-
retagsamheten överhuvudtaget. Men
även med all hänsyn tagen till Aftonbladets säregna språkbruk var de politiska attackerna ovanligt hetsiga i
tonfallen.
Nu börjar orsaken härtill klarna. Finansdepartementet förbereder en våldsam skärpning av det förslag till markvärdeskatt, som på sin tid en enig utredning lade fram. Svårartade övergrepp på hävdvunna rättssäkerhetsprinciper genom retroaktivt verkande lagstiftning och urholkande! av inflationsskyddet för alla fastigheter
utom småvillor lär förberedas. Skulle dessa planer genomföras innebär
det den största reduktion vi sett i detta land sedan Karl XI. Därtill blir det
ett principiellt genombrytande prejudikat — socialdemokraterna börjar socialisera genom att konfiskera!
Mot den bakgrunden är Aftonbladets raseri lättare att förstå. Samtidigt visar tidningens reaktion hur
långt ner på det sluttande planet socialdemokratien kommit i sitt politiska tänkande.
Om en regim på fallrepet, som regerar mot folkmajoriteten, planerar en
förändrad lagstiftning, så skall redan
dessa planer förhindra undersåtarna
att handla enligt gällande rätt! Vad
som gäller hr Wallenberg i hans egenskap av fastighetsägare måste ju rimligen gälla också andra ägare av fast
egendom, t. ex. egnahemsägarna. Borde inte Aftonbladet ha godheten att
upplysa även egnahemsägarna om deras skyldighet att ana sig till socialdemokratiska konfiskationsplaner och
att lojalt avvakta deras genomförande?
storstadspressens upplagor
En markant frammarsch för aftontidningarna — framför allt för Aftonbladet och Expressen – är det dominerande draget i dagstidningarnas
upplageredovisningar för första halvåret 1967, vilka nyligen offentliggjorts.
För morgontidningarnas del kan man
generellt sett tala om en viss stagnation, även om det naturligtvis finns
åtskilliga exempel på vackra upplagevinster även för deras del.
Det står nu klart att de bägge stockholmska aftontidningarna verkligen
lyckats etablera sig som rikstidningar.
För den största morgontidningens del,
Dagens Nyheter, kan man inte på samma sätt notera en allsidig spridning
över hela landet, även om tidningen
ännu så länge har ett visst upplageförsprång framför den mindre av de
bägge stockholmska kvällsdrakarna,
Aftonbladet. Förklaringarna till kvällspressens exceptionella framgångar är
åtskilliga, främst kanske en med allt
större perfektion utbyggd distributionsapparat och en allt tidigare pressläggning, något som sammantaget leder till att Expressen och Aftonbladet finns att köpa vid arbetstidens
361
slut över praktiskt taget hela vårt land.
Utan tvivel har den fortgående urbaniseringen främjat aftontidningarnas kraftiga expansion, likaså den omständigheten att seneftermiddagen och
kvällen lämpar sig bättre för många
som lästid än vad morgonen och förmiddagen gör. Den allmänna välståndsutvecklingen, ungdomens ökade
köpkraft och sist, men naturligtvis
ingalunda minst, en journalistiskt
skicklig redigering, en målmedveten
satsning på en strömlinjeformad produkt utan större krav på sina läsare
har ytterligare byggt under framgångarna.
Aftonbladet redovisar den i särklass
största ökningen, gott och väl över
90 000 ex., och når 386 000 ex. (här
liksom i det följande genomsnittsupplagan på vardagar). Denna exceptionella upplagevinst är den största som
någonsin kunnat noteras av någon
svensk dagstidning och den är för övrigt något större än den som redovisas för de tio övriga storstadstidningarna sammantagna.
Expressen är emellertid icke utan
framgångar i upplagekapplöpningen
och även om tidningens nu redovisade tillskott på drygt 50 000 ex. klart
understiger Aftonbladets notering, så
är tidningen med sin totalupplaga om
508 000 ex. i besittning av ett om icke
helt betryggande så åtminstone ganska komfortabelt upplageförsprång
framför sin konkurrent. Icke ens under framgångens dagar 1956-58 –
vilka ju nära sammanhänger med konvulsionerna kring LO :s tidningsköp
av Stockholms-Tidningen och Aftonbladet i oktober 1956 och Aftonbladets dåvarande oförmåga att hävda sig
– redovisade Expressen lika stora
upplageökningar som den nu aktuella.
Kvällsposten redovisar också den en
upplageökning men av betydligt blygsammare mått, plus 7 000 ex. till 83 000
ex. Göteborgs-Tidningen når drygt
:362
72 000 ex., ett tillskott med 3 000 ex.
·Göteborgs-Tidningen har uppenbarligen inte kunnat hävda sig i konkurrensen med sina stockholmskolleger
.och upplagetillskottet under den senaste tioårsperioden begränsar sig till
.drygt 10 000 ex. Framgångsrikare har
Kvällsposten varit som så gott som
fördubblat sin upplaga under samma
period.
Dagens Nyheter redovisar nu 419 000
ex., ett tillskott om ca 6 000 ex. Tidningen har sedan LO-köpet av stockholms-Tidningen och Aftonbladet ökat
med omkring 100 000 ex. i en förhållandevis jämn ökningstakt, där dock
naturligtvis dels själva tidningsköpet,
.dels Stockholms-Tidningens upphö-
rande i februari 1966 resulterat i toppar i upplagetillväxten.
Svenska Dagbladet noterar 169 000
ex., en ökning sedan föregående år
med ca 3 000 ev. Det kan noteras att
tidningens uppgång sedan LO-köpet
.av Stockholms-Tidningen närmar sig
ca 60 000 ex. och liksom för Dagens
Nyheters del blivit särskilt markerad
dels i samband med själva köpet, dels
i samband med Stockholms-Tidningens upphörande.
Göteborgs-Posten fortsätter sin sta- .diga och till synes obetvingliga marsch
mot upplagehöjderna, denna gång till
280 000 ex., ett tillskott med 3 000 ex.
Ett särskilt kraftigt språng uppåt tog
upplagan i samband med Ny Tids nedläggning hösten 1963.
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning är den enda av storstadstidning- .arna (förutom Skånska Dagbladet, som
endast med tvekan hänföres till stor- :stadstidningarnas krets) som noterar
en upplageförlust, visserligen bara
med 90 ex. till drygt 62 000 ex. Efter
en upplagevinst på 5 000 ex. i anslutning till Ny Tids nedläggning har
framgångarna varit måttliga.
Sydsvenska Dagbladet lyckades fö-
regående år passera 100 000-ex.-gränsen
och når nu 103 000 ex., efter en upplageökning om ca 2 000 ex. Tidningen
utkämpar ett hårt upplagekrig mot sin
socialdemokratiska platskollega Arbetet, en kamp som är minst lika intensiv som den som pågår mellan Aftonbladet och Expressen.
Arbetet redovisar nu drygt 102 000 ·
ex., efter en sammanlagd upplageökning de bägge senaste åren om 37 000
ex. Denna ökning sammanhänger givetvis mycket nära med fusionen med
den tidigare socialdemokratiska hälsingborgstidningen Nyheterna samt
med det, som det förefaller, lyckade
experimentet med en särskild västsvensk edition av Arbetet inriktad på
göteborgsområdet (där det alltså efter Ny Tids nedläggning icke finns
någon lokal socialdemokratisk tidning
– och för övrigt icke heller, sedan
lång tid, någon högertidning). Arbetet
är nu således hack i häl på Sydsvenska Dagbladet men står uppenbarligen
inför vissa problem, när det gäller att
konsolidera de senaste årens stora
framgångar. Skulle Arbetets expansionskraft visa sig vara så stark att
tidningen inom de närmaste 4-5 åren
distanserar sydsvenskan blir tidningen ett undantag från regeln att ”andratidningen” alltid är slagen till slant
en upplagestrid mot ”förstatidningen”.
Skånska Dagbladet noterar en för
denna tidning icke oväsentlig och tämligen illavarslande upplageförlust om
ca 4 000 ex. och redovisar knappt
38 000 ex.
Nigerias sönderfall
Det är egentligen inte förvånande, att
ett inbördeskrig utbrutit i Nigeria, med
sina 60 miljoner Afrikas folkrikaste
stat. Det är mera förvånande, att federationen hållit samman i sex år efter självständigheten. Förtjänsten av
detta tillkom i stort en enda person,
sir Abubakar Tafawa Balewa, vars
statsmannakonst och personlighet
länge lyckades tillvinna sig allmän respekt. Sir Abubakar mördades emellertid tillsammans med många av sina
ministrar vid en militärkupp i januari
1966, då också det parlamentarisktdemokratiska statsskick, som landet
ärvt efter britterna, gick förlorat –
sannolikt för alltid. Delvis förorsakades militärkuppen av ett allmänt missnöje med den korruption, som ansågs
utmärka den parlamentariska demokratien – reaktionen var särskilt stark
bland yngre armlmfficerare, många av
dem för övrigt utexaminerade från
Sandhurst. Delvis var kuppen emellertid också ett motdrag från ibostammen mot hansafolkens dominans och
därmed återspeglades de gamla motsättningar, som senare lett till öppet
inbördeskrig.
Nigeria utgöres som bekant av en
federation mellan fyra regioner, nord-,
väst-, mellanväst- och östregionerna.
Nordregionen, den största, domineras
av hausafolken, vilka egentligen inte
är av samma stam men som har språk,
kultur, traditioner och religion gemensamt. De flesta av de hansatalande muhammedanerna i nordregionen
lever i pittoreska muromgärdade stä-
der, deras samhällsliv domineras av
feodala traditioner, de betraktar sig
som bärare av gamla arabiska traditioner och hyser ett starkt förakt för
de hedniska eller kristna negerstammarna i söder. Förr bedrev de slavjakt bland dessa, och även om detta
inte längre kan ske, har hansas likväl kunnat visa sin överlägsenhet genom att hålla negrerna på avstånd –
de har i nordregionen segregerats och
hänvisats till särskilda bostadsområ-
den, s. k. sabongaris, utanför stadsmurarna.
Ibofolket, som dominerar i östregionen, nu Biafra, har förvisso inte tole- 363
rerat att deras stamfränder i norr hänvisats att leva i särskilda ghetton. De
har i långt större utsträckning än hansas anammat den västerländska civilisationen. Till följd av en bättre utbildning har många ibos kommit att
besätta administrativa och tekniska
poster, för vilka hansas ännu saknar
experter.
Västregionen domineras av yorubas,
vilka i likhet med hansas till övervä-
gande delen är muhammedaner. Nigeria har kunnat hållas samman främst
på grund av det samarbete, som utvecklats mellan nord- och västregionerna. Inte heller detta samarbete har
emellertid varit gnisselfritt. I maj i år
syntes det plötsligt som om den dittills kompakta enigheten mellan den
federala regeringen och tre av regionerna mot den ensamma östregionen
skulle förbytas i ett samarbete mellan
väst- och öst. Ledaren i västregionen,
Awolowo, krävde då att hansatrupperna i den federala armen skulle lämna västregionen och att denna, om
östregionen under överste Ojukwu
lämnade federationen, skulle betrakta
sig som en självständig stat. Den federale ledaren, generalmajor Yakubu Gowon, svarade emellertid med att göra
en överenskommelse med Awolowo,
vilken i juni gjordes till medlem av
ett nybildat federalt verkställande utskott. Det förefaller som om det stöd
från väst, som överste Ojukwu tidigare hade kunnat räkna med, gick förlorat då han tog steget ifrån att begära autonomi till att proklamera den
självständiga republiken Biafra.
Rapporterna från de öppna strider,
som senare flammat upp mellan federala nigerianska styrkor och den biafranska armen, har varit motstridande.
Till en början föreföll det som om de
federala styrkorna relativt lätt skulle
besegra Biafra. Biafranska framgångar
i mellanvästregionen förändrade emellertid bilden totalt och mycket tyder
364
på långdragna strider, om inte en medling kan komma till stånd. Nigeria är
till ytan ett stort land och kriget utkämpas med relativt små styrkor –
före krigsutbrottet uppskattades den
federala armen till 10 000 man och
den biafranska till 7 000.
Såväl USA som Storbritannien har
deklarerat neutralitet och vägrat att
leverera vapen till någondera av de
stridande sidorna. Detta ingav förhoppningar om att kriget trots allt
skulle bli mindre blodigt. På kommunistiskt håll var man dock inte sen
att cyniskt utnyttja den situation som
uppstått. Det har bekräftats, att den
federala regeringen köpt ett antal ryska och tjeckiska jaktplan.
Nigeria utgjorde länge en av de ljusare punkterna i den mörka bild av
balkanisering och anarki, som alltmera kommit att utmärka Afrika, sedan
de forna kolonialmakterna dragit sina
färde. Utvecklingen har visat, att Nigeria inte var det undantag, som man
hoppades på. Skulle Biafra kunna hävda sin självständighet, finns det risk
för ett allmänt sönderfall av hela federationen. Och skulle ä andra sidan
den federala regimen vinna kraftmätningen, finns det risk för vedergällningsaktioner mot ibos – 1966 massakrerades 30 000 ibos till döds – som
i sin tur leder till nya framtida motsättningar och stridigheter. Oavsett inbördeskrigets utgång ter sig följaktligen framtidsutsikterna föga ljusa för
det största landet i Afrika.
Valet i Sydvietnam
Det vittnar onekligen om styrka, då
ett land mitt under brinnande krig
kan tilläta sig att arrangera fria val
av president och senatsval, så som
skedde i Sydvietnam i början av september. Valdeltagandet, omkring 80
procent av de registrerade väljarna,
är också imponerande.
Att Van Thieu-Cao Ky skulle avgå med segern var väntat. De innehade statsmakten. De representerade landets främsta maktfaktor, armen. De
kunde förväntas genomföra de vallöften, som de gav. De hade också större förutsättningar än de andra kandidaterna att organisera sina valkampanjer och fä stöd av lokala provinsledare. Det kunde i förväg väntas, att
oppositionen skulle splittra sina röster på de många motkandidaterna.
Trots detta erhöll Van Thieu-Cao
Ky endast omkring 35 procent av rösterna, vilket dels tyder på att det inte
är fråga om någon allmän uppslutning
kring dem men dels också tyder på
att de i förväg uttalade farhågorna för
ett utbrett valfusk varit betydligt överdrivna. Van Thieu och Cao Ky är i
laglig ordning valda av folket, något
som ger dem ett visst moraliskt och
psykologiskt övertag gentemot vietcong/FNL och Ho Chi Minh i Nordvietnam.
Trots att valet övervakades av ett
stort antal utländska observatörer
finns det anledning att tro, att valfusk
förekommit. Resultatet bekräftar dock,
att detta måste ha varit av ganska ringa
omfattning. I detta sammanhang förtjänar också att ställas frågan, om det
överhuvudtaget finns något land i
Asien eller Afrika, där fria val genomförts utan att någon form av valfusk förekommit. Med tanke på dessa
länders brist på demokratiska traditioner är det givetvis helt orimligt att
ställa krav på demokratiska val av
västeuropeisk eller amerikansk karaktär. Man får nöja sig med att känna
tillfredsställelse över ”någorlunda hederliga” val och hoppas, att demokratien steg för steg skall kunna befästas för att i en avlägsen framtid kunna bli jämförbar med den västerländska. Hela tiden finns det också anledning att hälla i minnet att någorlunda hederliga val trots allt är att föredra långt framför inga val alls eller
de farsartade valkomedier, som förekommer i de kommunistiska diktaturerna, där drygt 99 procent av rösterna alltid tillfaller regimen.
Trots en utbredd terror från vietcong i samband med valet lät det sydvietnamesiska folket inte skrämma sig
bort från valurnorna. Detta tyder på
att vietcongs inflytande sannolikt är
långt ifrån så starkt, som man ofta
tycks tro i exempelvis Sverige. En av
de få inte vänsterorienterade svenskar,
som besökt Sydvietnam, tingsnotarie
Bertil Häggman, hävdar på goda grunder i en artikel i Svensk Linje (5/67),
att vietconggerillan har föga stöd i
landet. Den lär nu omfatta högst 65 000
man elittrupper samt 110 000-120 000
man stödtrupper av miliskaraktär, vilket inte är mycket i ett land med 16,5
365
miljoner invånare. Vietcongsympatisö-
rerna i hela Sydvietnam uppskattas till
mellan 5 och 10 procent av befolkningen, dvs. ungefär motsvarande kommunisternas röstsiffror i de västeuropeiska länderna. Vietcongs förlustsiffror, rekryteringsproblem och det ökande antalet desertörer – mer än 60 000
under tiden 1963-67 – gör det alltmera motiverat att tala om rebellernas misslyckande, något som får ytterligare belägg av det faktum, att valen i Sydvietnam kunde genomföras
med så stort deltagande som blev fallet.
Sydvietnam har genom valet ökat
sin internationella prestige. Det finns
anledning att justera den vrångbild av
förhållandena i landet, som på sina
håll i Sverige är så vanligt förekommande.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner