Dagens frågor
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
304
DAGENS FRÅGOR
EEC-ansökan och neutraliteten
Den svenska regeringens ansökan om
förhandlingar om en svensk anslutning till EEC har med rätta kritiserats
såväl beträffande handläggningen som
innehållet. Det finns ingen anledning
att älta kritiken för att regeringen underlät att direkt begära medlemskap i
EEC, även om detta kan komma att
stå hela landet dyrt. Däremot finns
det skäl att något närmare diskutera
själva neutralitetspunkten.
Regeringen var angelägen om att
framhäva betydelsen av att Sverige får
en form av anslutning till EEC, som
inte äventyrar landets neutralitetspolitik. Det är betecknande, att just ordvalet kritiserades starkt i exempelvis
den danska pressen. Man menade, att
Sverige borde tala mindre om neutralitet och mera om alliansfrihet, som ju
ändå är vad man avser. Onekligen ligger det mycket i denna kritik. För
bara något decennium sedan underströks tydligare än nu, att målsättningen för svensk utrikespolitik var
alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Sedan dess tycks en förskjutning ha skett beträffande språkbruket, så att man numera allmänt talar om neutralitet, då man egentligen
främst avser alliansfrihet.
Om alliansfriheten råder det knappast i dag några motsättningar. I ett
läge, där såväl Atlantpakten som Warzawapakten knakar i sina fogar, finns
det ingen som ser någon anledning att
kräva svensk Atlantpaktsanslutning.
Men just själva ordvalet, neutralitet,
kan ge och ger uppenbarligen anledning till missförstånd. Vi kan ju knappast klandra utlänningar för att de
inte är hemma i det svenska språkets
nyanser. I internationellt språkbruk
synes man i dag med neutralitet avse
dels neutralitet i krig men dels också
ideologisk neutralitet. Eftersom någon
krigssituation dessbättre inte föreligger, är det första alternativet inte aktuellt. Däremot finns det risk för att
man i omvärlden skulle förledas att
tro att ett nytt element – den ideologiska neutraliteten – vunnit insteg i
vår utrikespolitik. Visserligen kan må-
hända hr Palmes vänsterpiruetter och
antiamerikanism, den s. k. Russeltribunalen och andra suspekta stockholmssammankomster ej att förglömma samt
diverse demonstrationer och ofog ge
intrycket av ett land på glid åt öster.
Men allt detta är dock endast krusningar på ytan. Sveriges utrikespolitik
har ej ändrats, och någon ideologisk
neutralitet – i likhet med vissa afrikanska och asiatiska länders – kommer aldrig på fråga. Detta underströks
bl. a. av utrikesminister Nilsson i Finland 1965: ”Bilden av Sveriges utrikespolitik vore ofullständig om inte där
tillades, att Sverige är en demokrati,
som med avsky vänder sig bort från
diktaturen, vare sig den uppträder i
nazistisk eller kommunistisk form. Vi
känner med andra ord ideologisk samhörighet med den västerländska demokratien.”
EEC har ingenting i sina statuter,
som talar om politisk gemenskap, ingenting som utgör något hinder för ett
alliansfritt Sverige att bli en fullvärdig
medlem. Vad hänger man då upp sig
på? Möjligen på sina håll på det stora
perspektivet. Det ideologiska syftet
bakom den ekonomiska sammanslutningen är uppenbarligen ett större än
vad som direkt framgår, nämligen de
västeuropeiska staternas förening i en
fast gemenskap, som på sikt kan leda
till ett i alla avseenden enat Europa.
Detta är framtidshoppet, som efter
andra världskriget stimulerat Europa
och dess politiker, socialister likaväl
som borgerliga. Detta är den ideologiska sidan av saken, hoppet om ett
Europas Förenta Stater i någon form
i framtiden, där den unga och de kommande generationerna dragit lärdom
av fädernas missgärningar och misstag.
För Sverige, som känner ”ideologisk samhörighet med västerlandet”,
utgör uppenbarligen medlemskap i
EEC inget problem. Vår alliansfrihet
kan bestå under överskådlig tid. Vi
är västerlänningar och har, även vi,
en skyldighet att slå vakt om de gemensamma idealen. Eller skulle vi
vara så förmätna, att vi vill sitta på
parkett och dra fördelar av vad andra
bygger upp men noga akta oss för att
dra vårt strå till stacken? Det vore i
så fall en ”dvärgagärning”, som föga
anstår vårt land. Som fullvärdiga medlemmar kan vi vara med om att bygga
det nya Europa, göra vår röst hörd
och påverka hur en politisk gemenskap skall se ut om kanske en mansålder. Allt detta ligger i formuleringen
”ideologisk samhörighet”. Det finns
anledning att oftare än vad som sker
’ understryka detta för att eliminera
en onödig misstänksamhet mot våra
avsikter.
Antiamerikanismens apostlar
När en talkör skränar antiamerikanska slagord, eller när bråk uppstår
utanför amerikanska ambassaden eller
utanför U.S. Trade Center på Vasaga- 305
tan i Stockholm, då brukar det heta
att det rör sig om ”spontana” demonstrationer. Det är att ställa stora
krav på folkets enfald om man väntar
sig att någon skall tro på en sådan
spontanitet. Den finns naturligtvis
inte. I själva verket organiseras bråket
på Vasagatan mycket noggrant och
sätts igång första lördagen i varje må-
nad klockan 15.00.
Hur detta går till avslöjas i den numera kineskommunistiska studentföreningen Clartes publikation Clarteisten i ett nummer i våras. Där analyseras något som man kallar genomförda
politiska manifestationer. Dessa uppdelas i fyra huvudtyper: gatudemonstrationer med polistillstånd, bössinsamlingar och dylikt under banderoller, kampdemonstrationer mot det officiella USA:s representanter, och slutligen agitationsgrupper. Uppträdena
utanför U.S. Trade Center tillhör den
tredje typen. I god traditionell stil,
med kritik och självkritik, analyseras
bråken, hur de skall kunna förvärras,
hur man skall kunna få dem mera
uppseendeväckande. En viktig detalj
är hur man skall egga upp åskådarna
till indignation – inte mot demonstranterna utan mot polisen.
Det skulle nämligen inte vara fråga
om en från det hållet planlagd aktion,
om man inte ville komma åt polisen
och dess ”enormt brutala ingripande”
(sic!). Hur är det, finns det inte också
en särskild skolning för demonstranter som avser att bli gripna och hur
dessa skall skaffa sig blåmärken, som
sedan kan förevisas som resultat av
polisövergrepp? Clarteisterna borde
försöka bråka i något kommunistland,
t. ex. i Tjeckoslovakien, givetvis bara
för övnings skull, för att få uppleva
vad polis vill säga.
Att en studentorganisation systematiskt söker brutalisera det politiska Iivet i Sverige är redan märkligt nog.
Men samhället kan vid behov försvara
306
sig. Svårare att handskas med är den
hänsynslösa propaganda, som samma
organisation och andra likasinnade
sprider i dylika sammanhang. Som
världen gestaltat sig, är ju USA ett av
skydden för det västerländska samhället och ett av hindren mot kommunistisk expansion. Därför odlas nu antiamerikanismen i alla former.
Vid en Vietnamkonferens, som i
Russeltribunalens skugga men något
mera diskret sammanträdde i Stockholm i början av juli, höll också professor Myrdal ett föredrag. Han framhöll för sitt auditorium – med den
för honom karakteristiska ödmjukheten inför uppgiften – att det var vår,
dvs. hans, plikt att upplysa den amerikanska allmänheten. Han gjorde sitt
bästa. Ur den flora av överord, som
han begagnade, kan man citera några:
”… vanvördnad inför mänsklig integritet hotar att bli en del av den amerikanska kulturen”. President Johnsons rådgivare glider ”längre och
längre bort från politisk realism och
mänsklig anständighet”. Bakom presidentens beslut att utvidga kriget till
Nordvietnam ”låg en hel rad av löftesbrott och egenmäktiga tilltag i Vietnamfrågan under hela McCarthy-Dulles-eran” – särskilt den sista sammanställningen, ohistorisk och falsk men
gjord av en vetenskapsman och UsAspecialist, torde kunna betecknas som
ett lågvattensmärke.
Hr Myrdal sade, att i Sverige fördö-
mer så gott som alla den amerikanska
politiken. Men han tillade, att det inte
är antiamerikanism som ligger bakom
protesterna. Tvärtom, numera är det
just antiamerikanism. Det måste man
med beklagande konstatera. Den naturliga oron för att ett krig blossade
upp i Vietnam, den helt berättigade
kritiken mot att den större makten
sökte avgöra kriget genom bombningar, den underliggande skräcken för
att till sist kanske kärnvapen kommer
att tillgripas: allt detta har medvetet
exploaterats av USA :s motständare på
östsidan. Propagandan smögs först in
i värt land. Nu predikas den öppet.
Hr Myrdal gjorde det själv. Han kunde
ju kanske i sammanhanget ha låtit bli
att framställa sig som en amerikavän i
sorg.
Att den konferens, där hr Myrdal
talade, närmast som en självklar sak
kunde sammanträda i Stockholm, är
ett exempel på hur propagandan har
skötts. Konferensen kallade sig för
övrigt internationell, vilket den inte
var. Inte ens hela Vietnam fick vara
representerat. sydvietnamesiska buddister hade anmält sitt deltagande. Hr
Myrdal beklagade att de inte hade
kommit. Han visste emellertid, vad
hela konferensen visste, nämligen att
representanterna för FNL och för ·
världsfredsrådet lagt in sitt veto och
stängt dem ute.
Sveriges regering lät sig representeras vid konferensen. Helt stilenligt
skedde detta genom dess mest antiamerikanske medlem, statsrådet Palme. Helt motiverat mottogs denne vid
sitt inträde i salen med varma applå-
der.
U Thants krig
Rubriken ovan är inte uppfunnen för
Svensk Tidskrift. Den förekom redan
i slutet av maj över en ledare i Spectator. Den syftade på det obestridliga
förhållandet, att generalsekreteraren
i FN med stor hörsamhet mot en be- .
gäran av president Nasser givit order
om att FN-styrkorna i Sinai omedelbart skulle dragas tillbaka. Sä uppstod
en av förutsättningarna för ett israeliskt-egyptiskt krig: FN-styrkor stod
inte längre emellan de båda armeerna.
Det har påståtts att president Nasser
skulle ha blivit den mest överraskade,
när hans uttryckta önskan, som kanske inte var hans innersta, genast blev
åtlydd. Därom vet vi ingenting. Det
har vidare officiellt meddelats från
FN, att generalsekreteraren var juridiskt bunden genom avtal med Egypten och alltså måste dra tillbaka trupperna på dess begäran. Förmodligen
är detta riktigt. Men det brådstörtade
sättet kan inte ha varit föreskrivet i
ett avtal. Några korta dagars förhandlingar skulle ha kunnat ge ett annat
resultat. I varje fall är det omöjligt
att tänka sig att en generalsekreterare
som t. ex. Dag Hammarskjöld skulle
fallit så platt till marken för en diktators anvisningar som U Thant fann
det lämpligt att göra.
U Thants prestige gick förlorad i
Egypten, och FN:s prestige med hans.
Den FN-trupp, som av israelerna fick
order att ligga en natt nedgrävd i sanden utanför Gaza för att inte vara i
vägen för deras angrepp, blev den bedrövliga illustrationen till FN:s läge i
Främre Orienten. För Sveriges del bör
man ha rätt att vänta, att det i fortsättningen inte får vara lika självklart
som hittills att vi på rekvisition från
FN ställer trupp till förfogande. Det
bör bli avhängigt bl. a. av vem som
blir dess överbefälhavare.
Vad som gjorde att FN inte kunde
hindra kriget att bryta ut, medförde
också att FN inte kunde mäkla fred.
De många resolutionsförslagen om fördömande av aggression och tillbakadragande av trupper ledde till ingenting. På detta förlorade både Israel
och arabländerna. Vad skulle t. ex.
Sovjetunionen gjort, om Israel haft
förutseende nog att för sin del omedelbart acceptera en FN-medlare. En
sådan hade förmodligen inte kunnat
uträtta mycket, men läget hade varit
ett annat. Sovjetunionen hade inte
bara förlorat krigsmateriel till miljardbelopp under några dagars krig,
utan också tappat ansiktet. En lösning
av konflikten skulle inneburit, att
minnet av de sovjetryska vapnens nederlag blivit bestående inom arabvärlden, som fått söka sig mindre farliga
vänner.
307
Nu är allt annorlunda. Sovjetunionen satte in en stor och dyrbar luftbro
för att forsla nya vapen till Egypten.
Inte ens i sina mest behagliga drömmar kan president Nasser tro att han
skall få begagna dem utan att fråga
om lov. Ryska instruktörer, i själva
verket kontrollanter, övertar Egyptens
krigsmakt. Det är sant, att Sovjetunionen samtidigt ådrar sig ett betungande ekonomiskt ansvar för Egypten.
Men det är också sant, att därmed följer i någon form sovjetisk kontroll av
Suezkanalen.
Inte minst det sistnämnda förhållandet lär demonstrera för Israel hur
mycket svårare det kan vara att utnyttja en seger än att vinna den. Segern var övertygande, materiellt inbringande, relativt föga kostsam när
det gällde människoliv. större delen
av den civiliserade världen förstod
dess bakgrund och fördömde inte det
framprovocerade anfallet. Man känner
också med det Israel, som kunde inkorporera den andra delen av Jerusalem och räta ut den orimliga gränsen
på vägen dit. Att Tiranasundet skulle
öppnas var en självklar begäran, och
Israel kunde med rätta kräva att få
använda Suezkanalen. Men en begäran
att Israel i fortsättningen skulle få
kontrollera denna vore ren chauvinism. 1956 stannade Israels arme, visserligen av andra skäl, på lagom avstånd från kanalen. Nu kom den fram
dit, och svårigheten blir att med vinst
dra sig därifrån.
Tshombe och rätten
I början av högsommaren kidnappades förre kongolesiske premiärministern Moise Tshombe och fördes från
sin exil i Spanien till Algeriet. Förhoppningarna att Algeriet skulle villfara den spanska regeringens krav och
i enlighet med den internationella rättens och sin egen grundlags statuter
återsända Tshombe till Spanien kom
308
dessvärre snart på skam. I stället
igångsattes en farsartad rättegång,
vars resultat blev det sannolikt i förväg bestämda – Tshombe skulle utlämnas till Kongo och sin dödsfiende
Mobutu.
Därmed har, anser många, Tshombes öde definitivt beseglats. Militärdiktatorn Mobutu har inte låtit världen sväva i tvivelsmål om vad som
väntar den i sin frånvaro dödsdömde
Tshombe. För Mobutu existerar denne
helt enkelt inte längre. Och vad man
än må tänka om Mobutu, för sju år sedan ännu sergeant och nu general med
Mussolini som politisk idol, skall det
likväl sägas att han hittills visat sig
kusligt ordhållig beträffande politiska
motståndare. På ett tidigt stadium av
sin maktutövning chockerade han genom att offentligt och i sin egen åsyn
låta hänga tidigare ministrar och motståndare – behandlingen av de ännu
levande i fängelser och koncentrationsläger lär inte heller ha så mycket
med civilisation och humanism att
göra.
Tshombe tilläts i Algeriet att göra
ett uttalande, vari han beskyllde CIA
för att stå bakom kidnappningen. Det
förefaller otroligt, att något reellt skulle ligga bakom en sådan deklaration.
Men Tshombe har verkligen ingen anledning att älska USA, hur deciderat
antikommunistisk han än är. Då Katanga i strid med Dag Hammarskjölds
löften krossades som egen stat efter
upprepade angrepp från FN, kunde
detta ske endast efter en intensiv uppladdning, där USA :s stöd till FN spelade en avgörande roll, allt medan de
Gaulle och Frankrike vägrade medverka. När Tshombe omedelbart efter
FN-truppernas utmarsch ur Kongo
kallades tillbaka för att bekläda premiärministerposten, nu i hela Kongo,
var det naturligt för honom att intensifiera kontakterna med såväl Bryssel
som framför allt Paris. Med sin starka
europeiska anknytning har Tshombe
alltid visat en påfallande brist på entusiasm för såväl de naiva dragen i
den amerikanska ”antikolonialismen”
som för den regel, som alltför ofta
tycks säga, att amerikanska intressen
skall ersätta de forna europeiska. Det
är också betecknande, att det enbart
varit tack vare transport av trupper
med amerikanska flygplan, som Mobutu kunnat leverera nödvändiga förstärkningar till östra Kongo för att ta
upp kampen med de revolterande
Tshombeanhängarna.
Vad som förvånat är att Boumedienne i skrivande stund ännu inte låtit
utlämna Tshombe. Det har spekulerats
åtskilligt om orsakerna härtill. Skall
Tshombe offras i utbyte mot ett kongolesiskt stöd mot Israel? Har den skarpa reaktionen världen över mot Algeriets utlämningsbeslut framkallat betänkligheter i Alger? Har det under
hand skett franska påtryckningar till
Tshombes förmån?
Om Tshombe likvideras av Mobutu,
har den europeiska civilisationen förlorat en av sina främsta förespråkare
i Afrika. Vid sidan av bl. a. Hophouet
Boigny i Elfenbenskusten är Tshombe
en av de få afrikanska ledare, som
trots många gånger visad politisk
skrupelfrihet likväl försökt att göra de
europeiska rätts- och kulturidealen till
sina. Det är betecknande, att då
Tshombe blev premiärminister, lät
han tömma fängelserna även på sina
egna politiska motståndare. Ett mord
på Tshombe löser förvisso inte Kongos
problem. Snarare kan Mobutu, som nu
satsar hårt på ökad prestige genom en
panafrikansk konferens i Leopoldville
i höst, för vilket han i likhet med en
gång Nkrumah i Ghana inte skyr några kostnader, i så fall befara ökade
oroligheter. Tshombes stamfränder i
Katanga kommer knappast stillatigande att finna sig i att en av lundakungarnas ättlingar bringas om livet.
”Kapitalet” hundra år
”Das Kapital”, marxismens jättelika
kanoniska skrift, utkom 1867. stämningarna hos en troende inför sekelminnet uttryckes vackert i ett enkätsvar av Jan Myrdal:
”1967, ett sekel senare, är världsrevolutionen ett faktum; mot borgerskapets och storgodsägarnas utplundring,
utsugning och organiserade väld griper folken till vapen . . . I läng och
väpnad kamp världen över slår teorien om i praktik: Den kapitalistiska
privategendomens timme slår. Expropriatörerna bliva exproprierade.”
Under skylten ”världsrevolutionen”
kan mycket rymmas, även plundringar av spritbutiker i amerikanska slumkvarter. Det intressanta med ”Kapitalets” jubileum är emellertid, att de
som ”marxistiska” betecknade revolutionerna, alltså den ryska och den kinesiska (med avläggare) så långt ifrån
att beteckna den marxska teorins
praktiserande fastmer betecknar ett
fundamentalt brott mot denna teori.
Från den ursprungliga teorins synpunkt innebär Lenins, och än mer
Maos, verk att man spänt kärran före
hästen. Teorin går ut på att samhället strängt lagbundet genomlöper en
serie utvecklingsfaser, varav den av
uppenbara skäl intressantaste och noggrannast analyserade är den kapitalistiska, den yttersta tid i vilken Marx
kände sig leva. Det är först när kapitalismen nått sin fulla mognad, när
~
r~
309
överproduktionskriser och till det yttersta skärpta spänningar mellan
klasserna kommit dess ”inneboende
motsättningar”att framträda i definitiv renodling som omslaget, via en
övergångsperiod av ”proletariatets
diktatur”, till den bättre världen efter
kapitalismen kan äga rum. Frän ortodox marxistisk synvinkel var det med
mycket goda skäl som Friedrich
Engels med förakt avvisade diverse
ryska fantasier att en socialistisk revolution skulle kunna startas i Ryssland,
byggande på den primitiva bygemenskapen och bondekooperationen –
motsatsen gällde. ”Om något ännu
skall rädda den ryska gemenskapsegendomen och kunna ge den tillfälle
att förvandlas till en ny verkligt livsduglig form så är det en proletär revolution i Västeuropa.” Den revolutionen kom som känt aldrig. Vad Lenin
och Mao gjorde, var att använda den
revolution som borde ha kommit till
följd av den industriella utvecklingen
som ett instrument för sina länders
omställning frän primitiva agrarstater
till möjligast moderna industristater.
På ett, och endast ett sätt, kan denna
process sägas ge en blodig bekräftelse
av den ursprungliga teorin: att industrialiseringen kom att ske till priset av utsugning, lidande och förtryck
som vida överträffar de tragedier i
den industriella revolutionens spår i
Västeuropa om vilka Marx har så
mänga skakande notiser att berätta i
Kapitalet.
DAGENS FRÅGOR
EEC-ansökan och neutraliteten
Den svenska regeringens ansökan om
förhandlingar om en svensk anslutning till EEC har med rätta kritiserats
såväl beträffande handläggningen som
innehållet. Det finns ingen anledning
att älta kritiken för att regeringen underlät att direkt begära medlemskap i
EEC, även om detta kan komma att
stå hela landet dyrt. Däremot finns
det skäl att något närmare diskutera
själva neutralitetspunkten.
Regeringen var angelägen om att
framhäva betydelsen av att Sverige får
en form av anslutning till EEC, som
inte äventyrar landets neutralitetspolitik. Det är betecknande, att just ordvalet kritiserades starkt i exempelvis
den danska pressen. Man menade, att
Sverige borde tala mindre om neutralitet och mera om alliansfrihet, som ju
ändå är vad man avser. Onekligen ligger det mycket i denna kritik. För
bara något decennium sedan underströks tydligare än nu, att målsättningen för svensk utrikespolitik var
alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Sedan dess tycks en förskjutning ha skett beträffande språkbruket, så att man numera allmänt talar om neutralitet, då man egentligen
främst avser alliansfrihet.
Om alliansfriheten råder det knappast i dag några motsättningar. I ett
läge, där såväl Atlantpakten som Warzawapakten knakar i sina fogar, finns
det ingen som ser någon anledning att
kräva svensk Atlantpaktsanslutning.
Men just själva ordvalet, neutralitet,
kan ge och ger uppenbarligen anledning till missförstånd. Vi kan ju knappast klandra utlänningar för att de
inte är hemma i det svenska språkets
nyanser. I internationellt språkbruk
synes man i dag med neutralitet avse
dels neutralitet i krig men dels också
ideologisk neutralitet. Eftersom någon
krigssituation dessbättre inte föreligger, är det första alternativet inte aktuellt. Däremot finns det risk för att
man i omvärlden skulle förledas att
tro att ett nytt element – den ideologiska neutraliteten – vunnit insteg i
vår utrikespolitik. Visserligen kan må-
hända hr Palmes vänsterpiruetter och
antiamerikanism, den s. k. Russeltribunalen och andra suspekta stockholmssammankomster ej att förglömma samt
diverse demonstrationer och ofog ge
intrycket av ett land på glid åt öster.
Men allt detta är dock endast krusningar på ytan. Sveriges utrikespolitik
har ej ändrats, och någon ideologisk
neutralitet – i likhet med vissa afrikanska och asiatiska länders – kommer aldrig på fråga. Detta underströks
bl. a. av utrikesminister Nilsson i Finland 1965: ”Bilden av Sveriges utrikespolitik vore ofullständig om inte där
tillades, att Sverige är en demokrati,
som med avsky vänder sig bort från
diktaturen, vare sig den uppträder i
nazistisk eller kommunistisk form. Vi
känner med andra ord ideologisk samhörighet med den västerländska demokratien.”
EEC har ingenting i sina statuter,
som talar om politisk gemenskap, ingenting som utgör något hinder för ett
alliansfritt Sverige att bli en fullvärdig
medlem. Vad hänger man då upp sig
på? Möjligen på sina håll på det stora
perspektivet. Det ideologiska syftet
bakom den ekonomiska sammanslutningen är uppenbarligen ett större än
vad som direkt framgår, nämligen de
västeuropeiska staternas förening i en
fast gemenskap, som på sikt kan leda
till ett i alla avseenden enat Europa.
Detta är framtidshoppet, som efter
andra världskriget stimulerat Europa
och dess politiker, socialister likaväl
som borgerliga. Detta är den ideologiska sidan av saken, hoppet om ett
Europas Förenta Stater i någon form
i framtiden, där den unga och de kommande generationerna dragit lärdom
av fädernas missgärningar och misstag.
För Sverige, som känner ”ideologisk samhörighet med västerlandet”,
utgör uppenbarligen medlemskap i
EEC inget problem. Vår alliansfrihet
kan bestå under överskådlig tid. Vi
är västerlänningar och har, även vi,
en skyldighet att slå vakt om de gemensamma idealen. Eller skulle vi
vara så förmätna, att vi vill sitta på
parkett och dra fördelar av vad andra
bygger upp men noga akta oss för att
dra vårt strå till stacken? Det vore i
så fall en ”dvärgagärning”, som föga
anstår vårt land. Som fullvärdiga medlemmar kan vi vara med om att bygga
det nya Europa, göra vår röst hörd
och påverka hur en politisk gemenskap skall se ut om kanske en mansålder. Allt detta ligger i formuleringen
”ideologisk samhörighet”. Det finns
anledning att oftare än vad som sker
’ understryka detta för att eliminera
en onödig misstänksamhet mot våra
avsikter.
Antiamerikanismens apostlar
När en talkör skränar antiamerikanska slagord, eller när bråk uppstår
utanför amerikanska ambassaden eller
utanför U.S. Trade Center på Vasaga- 305
tan i Stockholm, då brukar det heta
att det rör sig om ”spontana” demonstrationer. Det är att ställa stora
krav på folkets enfald om man väntar
sig att någon skall tro på en sådan
spontanitet. Den finns naturligtvis
inte. I själva verket organiseras bråket
på Vasagatan mycket noggrant och
sätts igång första lördagen i varje må-
nad klockan 15.00.
Hur detta går till avslöjas i den numera kineskommunistiska studentföreningen Clartes publikation Clarteisten i ett nummer i våras. Där analyseras något som man kallar genomförda
politiska manifestationer. Dessa uppdelas i fyra huvudtyper: gatudemonstrationer med polistillstånd, bössinsamlingar och dylikt under banderoller, kampdemonstrationer mot det officiella USA:s representanter, och slutligen agitationsgrupper. Uppträdena
utanför U.S. Trade Center tillhör den
tredje typen. I god traditionell stil,
med kritik och självkritik, analyseras
bråken, hur de skall kunna förvärras,
hur man skall kunna få dem mera
uppseendeväckande. En viktig detalj
är hur man skall egga upp åskådarna
till indignation – inte mot demonstranterna utan mot polisen.
Det skulle nämligen inte vara fråga
om en från det hållet planlagd aktion,
om man inte ville komma åt polisen
och dess ”enormt brutala ingripande”
(sic!). Hur är det, finns det inte också
en särskild skolning för demonstranter som avser att bli gripna och hur
dessa skall skaffa sig blåmärken, som
sedan kan förevisas som resultat av
polisövergrepp? Clarteisterna borde
försöka bråka i något kommunistland,
t. ex. i Tjeckoslovakien, givetvis bara
för övnings skull, för att få uppleva
vad polis vill säga.
Att en studentorganisation systematiskt söker brutalisera det politiska Iivet i Sverige är redan märkligt nog.
Men samhället kan vid behov försvara
306
sig. Svårare att handskas med är den
hänsynslösa propaganda, som samma
organisation och andra likasinnade
sprider i dylika sammanhang. Som
världen gestaltat sig, är ju USA ett av
skydden för det västerländska samhället och ett av hindren mot kommunistisk expansion. Därför odlas nu antiamerikanismen i alla former.
Vid en Vietnamkonferens, som i
Russeltribunalens skugga men något
mera diskret sammanträdde i Stockholm i början av juli, höll också professor Myrdal ett föredrag. Han framhöll för sitt auditorium – med den
för honom karakteristiska ödmjukheten inför uppgiften – att det var vår,
dvs. hans, plikt att upplysa den amerikanska allmänheten. Han gjorde sitt
bästa. Ur den flora av överord, som
han begagnade, kan man citera några:
”… vanvördnad inför mänsklig integritet hotar att bli en del av den amerikanska kulturen”. President Johnsons rådgivare glider ”längre och
längre bort från politisk realism och
mänsklig anständighet”. Bakom presidentens beslut att utvidga kriget till
Nordvietnam ”låg en hel rad av löftesbrott och egenmäktiga tilltag i Vietnamfrågan under hela McCarthy-Dulles-eran” – särskilt den sista sammanställningen, ohistorisk och falsk men
gjord av en vetenskapsman och UsAspecialist, torde kunna betecknas som
ett lågvattensmärke.
Hr Myrdal sade, att i Sverige fördö-
mer så gott som alla den amerikanska
politiken. Men han tillade, att det inte
är antiamerikanism som ligger bakom
protesterna. Tvärtom, numera är det
just antiamerikanism. Det måste man
med beklagande konstatera. Den naturliga oron för att ett krig blossade
upp i Vietnam, den helt berättigade
kritiken mot att den större makten
sökte avgöra kriget genom bombningar, den underliggande skräcken för
att till sist kanske kärnvapen kommer
att tillgripas: allt detta har medvetet
exploaterats av USA :s motständare på
östsidan. Propagandan smögs först in
i värt land. Nu predikas den öppet.
Hr Myrdal gjorde det själv. Han kunde
ju kanske i sammanhanget ha låtit bli
att framställa sig som en amerikavän i
sorg.
Att den konferens, där hr Myrdal
talade, närmast som en självklar sak
kunde sammanträda i Stockholm, är
ett exempel på hur propagandan har
skötts. Konferensen kallade sig för
övrigt internationell, vilket den inte
var. Inte ens hela Vietnam fick vara
representerat. sydvietnamesiska buddister hade anmält sitt deltagande. Hr
Myrdal beklagade att de inte hade
kommit. Han visste emellertid, vad
hela konferensen visste, nämligen att
representanterna för FNL och för ·
världsfredsrådet lagt in sitt veto och
stängt dem ute.
Sveriges regering lät sig representeras vid konferensen. Helt stilenligt
skedde detta genom dess mest antiamerikanske medlem, statsrådet Palme. Helt motiverat mottogs denne vid
sitt inträde i salen med varma applå-
der.
U Thants krig
Rubriken ovan är inte uppfunnen för
Svensk Tidskrift. Den förekom redan
i slutet av maj över en ledare i Spectator. Den syftade på det obestridliga
förhållandet, att generalsekreteraren
i FN med stor hörsamhet mot en be- .
gäran av president Nasser givit order
om att FN-styrkorna i Sinai omedelbart skulle dragas tillbaka. Sä uppstod
en av förutsättningarna för ett israeliskt-egyptiskt krig: FN-styrkor stod
inte längre emellan de båda armeerna.
Det har påståtts att president Nasser
skulle ha blivit den mest överraskade,
när hans uttryckta önskan, som kanske inte var hans innersta, genast blev
åtlydd. Därom vet vi ingenting. Det
har vidare officiellt meddelats från
FN, att generalsekreteraren var juridiskt bunden genom avtal med Egypten och alltså måste dra tillbaka trupperna på dess begäran. Förmodligen
är detta riktigt. Men det brådstörtade
sättet kan inte ha varit föreskrivet i
ett avtal. Några korta dagars förhandlingar skulle ha kunnat ge ett annat
resultat. I varje fall är det omöjligt
att tänka sig att en generalsekreterare
som t. ex. Dag Hammarskjöld skulle
fallit så platt till marken för en diktators anvisningar som U Thant fann
det lämpligt att göra.
U Thants prestige gick förlorad i
Egypten, och FN:s prestige med hans.
Den FN-trupp, som av israelerna fick
order att ligga en natt nedgrävd i sanden utanför Gaza för att inte vara i
vägen för deras angrepp, blev den bedrövliga illustrationen till FN:s läge i
Främre Orienten. För Sveriges del bör
man ha rätt att vänta, att det i fortsättningen inte får vara lika självklart
som hittills att vi på rekvisition från
FN ställer trupp till förfogande. Det
bör bli avhängigt bl. a. av vem som
blir dess överbefälhavare.
Vad som gjorde att FN inte kunde
hindra kriget att bryta ut, medförde
också att FN inte kunde mäkla fred.
De många resolutionsförslagen om fördömande av aggression och tillbakadragande av trupper ledde till ingenting. På detta förlorade både Israel
och arabländerna. Vad skulle t. ex.
Sovjetunionen gjort, om Israel haft
förutseende nog att för sin del omedelbart acceptera en FN-medlare. En
sådan hade förmodligen inte kunnat
uträtta mycket, men läget hade varit
ett annat. Sovjetunionen hade inte
bara förlorat krigsmateriel till miljardbelopp under några dagars krig,
utan också tappat ansiktet. En lösning
av konflikten skulle inneburit, att
minnet av de sovjetryska vapnens nederlag blivit bestående inom arabvärlden, som fått söka sig mindre farliga
vänner.
307
Nu är allt annorlunda. Sovjetunionen satte in en stor och dyrbar luftbro
för att forsla nya vapen till Egypten.
Inte ens i sina mest behagliga drömmar kan president Nasser tro att han
skall få begagna dem utan att fråga
om lov. Ryska instruktörer, i själva
verket kontrollanter, övertar Egyptens
krigsmakt. Det är sant, att Sovjetunionen samtidigt ådrar sig ett betungande ekonomiskt ansvar för Egypten.
Men det är också sant, att därmed följer i någon form sovjetisk kontroll av
Suezkanalen.
Inte minst det sistnämnda förhållandet lär demonstrera för Israel hur
mycket svårare det kan vara att utnyttja en seger än att vinna den. Segern var övertygande, materiellt inbringande, relativt föga kostsam när
det gällde människoliv. större delen
av den civiliserade världen förstod
dess bakgrund och fördömde inte det
framprovocerade anfallet. Man känner
också med det Israel, som kunde inkorporera den andra delen av Jerusalem och räta ut den orimliga gränsen
på vägen dit. Att Tiranasundet skulle
öppnas var en självklar begäran, och
Israel kunde med rätta kräva att få
använda Suezkanalen. Men en begäran
att Israel i fortsättningen skulle få
kontrollera denna vore ren chauvinism. 1956 stannade Israels arme, visserligen av andra skäl, på lagom avstånd från kanalen. Nu kom den fram
dit, och svårigheten blir att med vinst
dra sig därifrån.
Tshombe och rätten
I början av högsommaren kidnappades förre kongolesiske premiärministern Moise Tshombe och fördes från
sin exil i Spanien till Algeriet. Förhoppningarna att Algeriet skulle villfara den spanska regeringens krav och
i enlighet med den internationella rättens och sin egen grundlags statuter
återsända Tshombe till Spanien kom
308
dessvärre snart på skam. I stället
igångsattes en farsartad rättegång,
vars resultat blev det sannolikt i förväg bestämda – Tshombe skulle utlämnas till Kongo och sin dödsfiende
Mobutu.
Därmed har, anser många, Tshombes öde definitivt beseglats. Militärdiktatorn Mobutu har inte låtit världen sväva i tvivelsmål om vad som
väntar den i sin frånvaro dödsdömde
Tshombe. För Mobutu existerar denne
helt enkelt inte längre. Och vad man
än må tänka om Mobutu, för sju år sedan ännu sergeant och nu general med
Mussolini som politisk idol, skall det
likväl sägas att han hittills visat sig
kusligt ordhållig beträffande politiska
motståndare. På ett tidigt stadium av
sin maktutövning chockerade han genom att offentligt och i sin egen åsyn
låta hänga tidigare ministrar och motståndare – behandlingen av de ännu
levande i fängelser och koncentrationsläger lär inte heller ha så mycket
med civilisation och humanism att
göra.
Tshombe tilläts i Algeriet att göra
ett uttalande, vari han beskyllde CIA
för att stå bakom kidnappningen. Det
förefaller otroligt, att något reellt skulle ligga bakom en sådan deklaration.
Men Tshombe har verkligen ingen anledning att älska USA, hur deciderat
antikommunistisk han än är. Då Katanga i strid med Dag Hammarskjölds
löften krossades som egen stat efter
upprepade angrepp från FN, kunde
detta ske endast efter en intensiv uppladdning, där USA :s stöd till FN spelade en avgörande roll, allt medan de
Gaulle och Frankrike vägrade medverka. När Tshombe omedelbart efter
FN-truppernas utmarsch ur Kongo
kallades tillbaka för att bekläda premiärministerposten, nu i hela Kongo,
var det naturligt för honom att intensifiera kontakterna med såväl Bryssel
som framför allt Paris. Med sin starka
europeiska anknytning har Tshombe
alltid visat en påfallande brist på entusiasm för såväl de naiva dragen i
den amerikanska ”antikolonialismen”
som för den regel, som alltför ofta
tycks säga, att amerikanska intressen
skall ersätta de forna europeiska. Det
är också betecknande, att det enbart
varit tack vare transport av trupper
med amerikanska flygplan, som Mobutu kunnat leverera nödvändiga förstärkningar till östra Kongo för att ta
upp kampen med de revolterande
Tshombeanhängarna.
Vad som förvånat är att Boumedienne i skrivande stund ännu inte låtit
utlämna Tshombe. Det har spekulerats
åtskilligt om orsakerna härtill. Skall
Tshombe offras i utbyte mot ett kongolesiskt stöd mot Israel? Har den skarpa reaktionen världen över mot Algeriets utlämningsbeslut framkallat betänkligheter i Alger? Har det under
hand skett franska påtryckningar till
Tshombes förmån?
Om Tshombe likvideras av Mobutu,
har den europeiska civilisationen förlorat en av sina främsta förespråkare
i Afrika. Vid sidan av bl. a. Hophouet
Boigny i Elfenbenskusten är Tshombe
en av de få afrikanska ledare, som
trots många gånger visad politisk
skrupelfrihet likväl försökt att göra de
europeiska rätts- och kulturidealen till
sina. Det är betecknande, att då
Tshombe blev premiärminister, lät
han tömma fängelserna även på sina
egna politiska motståndare. Ett mord
på Tshombe löser förvisso inte Kongos
problem. Snarare kan Mobutu, som nu
satsar hårt på ökad prestige genom en
panafrikansk konferens i Leopoldville
i höst, för vilket han i likhet med en
gång Nkrumah i Ghana inte skyr några kostnader, i så fall befara ökade
oroligheter. Tshombes stamfränder i
Katanga kommer knappast stillatigande att finna sig i att en av lundakungarnas ättlingar bringas om livet.
”Kapitalet” hundra år
”Das Kapital”, marxismens jättelika
kanoniska skrift, utkom 1867. stämningarna hos en troende inför sekelminnet uttryckes vackert i ett enkätsvar av Jan Myrdal:
”1967, ett sekel senare, är världsrevolutionen ett faktum; mot borgerskapets och storgodsägarnas utplundring,
utsugning och organiserade väld griper folken till vapen . . . I läng och
väpnad kamp världen över slår teorien om i praktik: Den kapitalistiska
privategendomens timme slår. Expropriatörerna bliva exproprierade.”
Under skylten ”världsrevolutionen”
kan mycket rymmas, även plundringar av spritbutiker i amerikanska slumkvarter. Det intressanta med ”Kapitalets” jubileum är emellertid, att de
som ”marxistiska” betecknade revolutionerna, alltså den ryska och den kinesiska (med avläggare) så långt ifrån
att beteckna den marxska teorins
praktiserande fastmer betecknar ett
fundamentalt brott mot denna teori.
Från den ursprungliga teorins synpunkt innebär Lenins, och än mer
Maos, verk att man spänt kärran före
hästen. Teorin går ut på att samhället strängt lagbundet genomlöper en
serie utvecklingsfaser, varav den av
uppenbara skäl intressantaste och noggrannast analyserade är den kapitalistiska, den yttersta tid i vilken Marx
kände sig leva. Det är först när kapitalismen nått sin fulla mognad, när
~
r~
309
överproduktionskriser och till det yttersta skärpta spänningar mellan
klasserna kommit dess ”inneboende
motsättningar”att framträda i definitiv renodling som omslaget, via en
övergångsperiod av ”proletariatets
diktatur”, till den bättre världen efter
kapitalismen kan äga rum. Frän ortodox marxistisk synvinkel var det med
mycket goda skäl som Friedrich
Engels med förakt avvisade diverse
ryska fantasier att en socialistisk revolution skulle kunna startas i Ryssland,
byggande på den primitiva bygemenskapen och bondekooperationen –
motsatsen gällde. ”Om något ännu
skall rädda den ryska gemenskapsegendomen och kunna ge den tillfälle
att förvandlas till en ny verkligt livsduglig form så är det en proletär revolution i Västeuropa.” Den revolutionen kom som känt aldrig. Vad Lenin
och Mao gjorde, var att använda den
revolution som borde ha kommit till
följd av den industriella utvecklingen
som ett instrument för sina länders
omställning frän primitiva agrarstater
till möjligast moderna industristater.
På ett, och endast ett sätt, kan denna
process sägas ge en blodig bekräftelse
av den ursprungliga teorin: att industrialiseringen kom att ske till priset av utsugning, lidande och förtryck
som vida överträffar de tragedier i
den industriella revolutionens spår i
Västeuropa om vilka Marx har så
mänga skakande notiser att berätta i
Kapitalet.