Dagens frågor

Dagens frågor
Ansvaret inför världen
Det råder intet tvivel om att kriget i Vietnam är en tragedi. Däri liknar det andra
krig. Men för många framstår det också
som annorlunda, som något som har lämnat alla proportioner. Från början var det
en räddningsaktion till förmån för ett folk
som hotades med undergång av sina kommunistiska grannar, för vilka våld var och
är en naturlig väg för att betvinga andra.
Det har fortsatt till att bli en prestigeladdad kamp, med en stormakt direkt engagerad på den ena sidan och andra stormakter indirekt engagerade på den andra.
De som skulle räddas löper däremot risk att
gå under.
Nu går propagandastormen fram, och
det ensidiga dömaodets tid är inne. I själva
verket har napalm samma verkan om det
används i Vietnam eller i Jemen. Men dö-
den i Vietnam har ett annat propagandavärde. Därför läggs ansvaret för utvecklingen hänsynslöst på den ena parten. Historien lär komma att fördela ansvaret annorlunda.
Det finns ett annat ansvar, som är aktuellt och som åvilar oss alla. Det rör skyldigheten att göra vad var och en kan för
att skapa förutsättningar för stillestånd och
fred. Mest åvilar detta ansvar dem som innehar höga ställningar i samhället och som
kan verka internationellt från sina positioner.
Sverige har länge haft ett lyckligt utgångsläge som neutralt land för att kunna
hjälpa till när konflikter skall biläggas. Det
har skett på många sätt. Våra förhållandevis stora insatser av FN-trupp är ett. Andra insatser har gjorts mera i det tysta, men
de bör inte glömmas. En svensk var nyligen ordförande i gränskommissionen mellan Indien och Pakistan. Vi har en medlare
på gång i Mellersta Östern. En annan finns
på plats i Korea. Detta är en hedrande tradition för oss, en tradition väl värd att
vårda.
Vad har då Sverige gjort i Vietnamfrå-
gan, den för närvarande viktigaste av alla,
och särskilt, vad har regeringen gjort? Det
finns två, från varandra skilda manifestationer att peka på.
Om man verkligen velat göra något i fredens och försoningens tjänst, förefaller det
som om man noga bort utnyttja det inte
alldeles ofördelaktiga utgångsläget. Sverige
hade en ambassad i Saigon. Den var naturligtvis liten, men den fanns där ändå som
en inkörsport. Den hade kunnat utvidgas,
så att man fått flera informationer och en
starkare ställning, och den hade kunnat utnyttjas. Det är så man skapar sig en plattform som medlare och förmedlare. Tyvärr
förelåg inte samma möjlighet i Hanoi, men
då en ambassad fanns på ena sidan, kunde
en representation ha inrättats också på den
andra utan att Sveriges objektivitet hade
behövt ifrågasättas. Man gjorde tvärtom.
Under uppseendeväckande former drogs
ambassaden i Saigon bort. Regeringen tog
ensidigt parti för den ena parten. Det skedde inte i sydvietnamesernas intresse, långt
mindre i fredens. Det skedde för att stärka
utrikesminister Torsten Nilssons position
inom Stockholms arbetarkommun.
Den andra manifestationen kom, inte
oväntat, genom statsrådet Olof Palme. Med
fackla i hand tågade han kvällen den 21
februari i spetsen för ett demonstrationståg. Samlingen slutade med att en resolution antogs, i vilken USA beskylldes för
folkmord. Hr Palme hade intet att invända. Man får utgå från att han godkänt den,
och i sitt eget tal förklarade han att USA:s
politik känns som ett hot mot de demokratiska idealen inte bara i Vietnam utan
i hela världen. Hr Palme är, tills vidare, ledamot av Sveriges regering. Han framträdde icke, kan ej heller framträda som privatman. Statsministern har bekräftat att
hans tal var överlagt. Om det alls skall ha
en mening, är det då regeringens åsikt att
USA hotar världens demokratier med krig,
med en utveckling som i Vietnam? Skulle
vad han sade vara avsett som ett understöd för någon regeringens verksamhet i
fredens tjänst? Så orimligt var talet inte
tänkt. Tanken bakom var att understödja
hr Palmes personliga ställning inom vissa
kretsar inför höstens val.
I spåren av Vietnamkrigets större tragedi har mindre följt. Att USA reagerat mot
regeringens opåkallade ställningstagande genom hr Palme är naturligt. Reaktionen har
till sist tagit sig ett öppet uttryck. Hur andra länder reagerat är inte officiellt känt.
Men man kan lätt tänka sig hur den diplomatiska rapporteringen i övrigt varit från
Stockholm och hur hr Palme nu överallt
måste framstå som typen för det omdö-
meslösa. Allt detta får rättas till, om inte
förr så vid ett regeringsskifte. Tragedien
är härvidlag närmast av personlig art. Hr
Erlander har under alla år varit särskilt
· angelägen att hålla Sveriges förbindelser
med USA goda. Vad han byggt upp har nu
rivits ned av hans f.d. sekreterare, och han
anser sig av lojalitet tvingad att godkänna
förstörelsen.
En andra tragedi är allvarligare. Regeringen har medvetet undergrävt Sveriges
anseende som fredsmedlare. I valet mellan
åte1hållsamhet i omdömen och ett tyst
arbete för folkförsoning, eller ett öppet utnyttjande av situationen inrikespolitiskt till
vad den tror vara sin egen fördel, har den
föredragit det senare alternativet. Den har
svikit sitt ansvar.
Händelserna i Tjeckoslovakien
I början av januari i år avsattes Tjeckoslovakiens president Novotny från sin betydelsefulla och inflytelserika ställning som
förste sekreterare i landets kommunistiska
127
parti. Det skedde inte godvilligt från hans
sida. Nu förefaller det vara bekräftat, att
han försökte genomföra en militärkupp för
att få sitta kvar. Hade han lyckats, skulle
hans undertryckta folk ha fått uppleva en
förmodligen blodig utrensning bland partifunktionärer och officerare i gammal stalinistisk stil. Efter påtryckningar har Novotny av ”hälsoskäl” också lämnat presidentposten.
Hur allt egentligen gick till har en landsflyktig general beskrivit för amerikanerna,
till vilka han begivit sig för att rädda sig.
Men det har också beskrivits, fast i mera
förtäckta ordalag, i Prags radio. Där citerades den 24 febrauri en artikel som stått
införd i armens organ Obrana Lidu och
som angav general Pepic som författare.
Denne hade skrivit, att ”vissa krafter”
inom försvarsdepartementet hade velat ”på-
verka utgången” av den kritiska januarisessionen, som partiets centralkommitte avhöll. Man bör observera det diskreta ordvalet. Där står det inte, att vissa generaler velat göra en kupp, men detta är vad
det hela gick ut på.
Namnet på dessa generaler är för övrigt
också kända. Försvarsministern general
Lumsky och armestabschefen general Rytir
hörde dit. Båda hade gjort sin karriär inom
sitt yrke. De generaler, som störtade dem,
var däremot politiska generaler, chefspolitruker. Detta visar i sin tur hur isolerad
Novotny kommit att bli bland sina egna.
Han framstår alltmer som en av de sista
stalinisterna.
Hans efterträdare som partisekreterare,
Alexander Dubcek, har hissat andra signaler. Han uppträdde inför en mängd kommunistiska dignitärer vid ett stort möte i
slutet av februari och där utlovade han vad
som praktiskt bara kan tolkas som rehabilitering av dem som under stalinepoken
förföljts för sin avvikande tros skull. Han
förklarade att det skett beklagliga avsteg
128
från den socialistiska legaliteten. Fel hade
förekommit inom partiet och partilivet,
och dess konsekvenser gjorde sig fortfarande gällande. Alla orätta och orättfärdiga
steg inom staten och partiet måste rättas,
för att återställa värdigheten hos dem som
arbetar för den tjeckoslovakiska republiken. Hr Dubcek meddelade däremot inte,
om de som avrättats under partiets förföljelser nu skulle återkallas till liv.
Det utkast till partiprogram, som nu bearbetas och som delvis publicerats, är klart
reformistiskt till sin grundinställning. Alldeles tydligt är att Tjeckoslovakien är ett·
nytt exempel på ett kommunistiskt land,
där man inte i längden kan hålla folket
kvar i tvångströja. En ny generation har
växt upp, för vilken händelserna under och
efter kriget är historia. Den söker sig inte
österut, ty de s.k. socialistiska idealen har
de sett tillräckligt av och de lockar ingen.
Den blickar västerut, inte alltid mot frihet som den aldrig upplevt och som den
kanske inte helt förstår vad den innebär,
men i varje fall mot mera valfrihet. För
partiet är det nödvändigt att taga hänsyn
till denna utveckling.
Den tjeckoslovakiska kommunistledda
ungdomsunionen har nyligen erkänt just
detta. I dess tidskrift har den nya politiken kommit till uttryck. Man bör läsa citat som de följande, de säger allt: ”Unionen kan ej automatiskt identifiera sig själv
med partiets politik.” ”Unionen måste fö-
reträda den unga generationens intressen
och behov.” ”Att unionen leddes av partiet innebar ofta inte bara ledning utan direkt kontroll.” ”Unionen måste bli en
självständig organisation.”
Ä ven om krafter inom partiet kommer
att söka hindra, att självständigheten går
för långt, är tendensen viktig. Utan tvivel
observeras den av ungdomar på annat håll.
Polen och Osttyskland står nu i tur.
Nya ryska förföljelser
Förföljelserna mot de intellektuella i Sovjetunionen, som vågar ha en icke-konformistisk uppfattning, fortsätter uppenbarligen
med oförminskad kraft. Efter de hårda
fängelsedomarna mot författarna Yuri Galanskow, Alexander Ginsburg, Alexei Dobrovolsky och Vladimir Bukovsky i början av
året, har uppmärksamheten riktats mot ett
par andra fall, om vilka kännedom nått ut
till västvärlden.
I mitten av februari arresterades författarinnan Natalia Gorbanevskaya av KGB och
sändes till mentalsjukhuset Kaschenko i
Moskva, samma mentalsjukhus, som beskrivs
av den kände författaren Valerij Tarsys i
hans bok ”Paviljong nr. 7”. Ungefär vid
samma tidpunkt arresterades matematikern
Alexander Yesenin-Volpin, också verksam
som filosof och författare. Även han sändes
till ett ”mentalsjukhus” utanför Moskva,
som i realiteten fungerar som ett fängelse för
såväl opponenter mot regimen som kriminella förbrytare, vilkas skuld inte kunnat bevisas och som därför inte ens enligt den sovjetryska strafflagen kan dömas till fängelse
i vanlig ordning.
Yesenin-Volpin åtnjuter en speciell popularitet som son till poeten Sergei Yesenin,
vilken 1925 drevs i döden av förtvivlan över
de första verkningarna av kommunismen
omsatt i praktiken. Yesenin-Volpin sändes
redan 1949 till ”mentalsjukhus” för att ha
skrivit två dikter, som inte kunde accepteras
av regimen. Efter Stalins död frigavs han
emellertid och tilläts även att återupptaga
sin vetenskapliga verksamhet. Åren 1954-
1962 ledde han ett seminarium i matematik
i Moskva, inbjöds 1959 till ett internationellt
matematikersymposium i Warszawa men
vägrades utresetillstånd av sovjetmyndigheterna. Ungefär samtidigt lyckades han sända ut till Västerlandet såväl en diktsamling
som en essä beträffande hans icke-marxistiska åsHdning, vilka 1961 publicerades under
rubriken ”A Leaf of Spring”.
Arresteringen av Yesenin-Volpin har kraftigt skakat Moskvas intellektuella värld.
Sovjetiska vetenskapsmän, inklusive medlemmarna av vetenskapsakademien Kolmogorov och Alexandrov, uppges ha protesterat
hos hälsovårdsministeriet över behandlingen
av Yesenin-Volpin, som man fruktar skall
brytas ned på samma sätt som Dobrovolsky.
Enligt uppgifter från såväl den norska
SMOG-kommitten som den i Frankfurt utgivna ryska litterära tidskriften ”Grani” är
förhållandena svåra för de inspärrade intellektuella. Yesenin-Volpin uppges inte lida så
mycket av de rent materiella förhållandena
som att han placerats på en avdelning med
nästan uteslutande sexualförbrytare och andra kriminella. Galanskov, Ginsburg och Bukovsky sägs befinna sig i dålig kondition i
Lefortovofängelset i Moskva och enligt samma källa har den tidigare dömde författaren
Yuli Daniel tillsammans med några medfångar inlett en hungerstrejk.
Världen kan inte undgå att ta starka intryck av det öde, som drabbar de intellektuella i Sovjetunionen, som ju formellt faktiskt
har yttrandefrihet inskriven i sin författning.
Samtidigt inger de unga intellektuellas oförskräckta kamp en djup respekt. Man vill
hoppas, att detta trots allt är inledningen
till något nytt och för framtiden hoppingivande i Sovjetunionen. Inte ens ett halvsekel av ofrihet och terror har lyckats kuva frihetslidelserna.
Nymornat informationsintresse
I dessa högkonjunkturer för informationsverksamhet är det med tillfredsställelse man
noterar att justitiedepartementet i höstas till- . satt en utredning om vidgad samhällsinformation. Förtjusningen svalnar dock i avsevärd grad, när man en dag sitter med en di- 129
ger enkätlunta och funderar på syftet med
den frågemängd, som där möter en.
Att sakkunniggruppen är expert på mediafrågor råder knappast något tvivel om:
en förteckning över kostnader för viss media är förträfflig, för att inte tala om deras
media-ordlista: ”Storstadsmorgonpress” – i
Stockholm, Göteborg och Malmö utgivna
morgontidningar inkl. veckoutgivna tidningar av dagspresskaraktär etc. Däremot
undrar man litet över utredarnas erfarenheter i förvaltningar av olika slag.
En stor del av enkäten behandlar frågan
om samhällets kostnader för obligatorisk,
resp. icke-obligatorisk service, om ”den utnyttjades av samtliga därtill berättigade
medborgare”, samt vad det årligen skulle
kosta att tillgodose informationsbehovet.
På några få områden vet vi vad kostnaderna för ett totalt utnyttjande av samhällets
service skulle kosta – t.ex. kostnaderna för
att ha 100 procent av alla barn i den vanliga
grundskolan – men med våra begränsade
kunskaper om människors situation och behov, måste frågan framstå som naiv för de
flesta myndigheter. Hur många handikappade finns det i Sverige? Hur många föräldrar skulle sätta sina barn i daghem om de
hade chansen? Hur många böcker per år måste varje svensk låna från allmänna bibliotek för att man skall kunna tala om ett
fullt utnyttjande av samhällets service?
Ännu svårare är det att beräkna kostnaderna för tillräcklig information. Antag att
man tämligen lätt kan nå 90 procent av alla
objekt, att man med ytterligare ansträngningar kan nå 5 procent men att den resterande gruppen är nära nog oemottaglig för
informationsmaterial; när når man då gränsen för det rimliga.
Utredarna avrundar sin enkät med en
rad attitydfrågor som är lika meningslösa
som ledande. (Hur vill Ni gradera vikten av
samhällsinformation utmed en skala från
1-9. Vem skulle ”tjäna mest” på rationell
130
information, samhället eller medborgaren. I
så fall varför?)
i\ven om uppsåtet med enkäten är god,
ger utformningen mycket övrigt att önska,
i synnerhet som huvudsekreteraren i sitt introduktionsbrev litet urskuldande påpekar
att det kan ta cirka 40 effektiva arbetstimFRAMTIDENS KRIG
mar att besvara frågorna, men att utredningens vikt gör att man måste begära denna
uppoffring; 40 arbetstimmar som i de flesta
fall måste sättas till av de få informationsexperter som finns inom den allmänna sektorn
kommer knappast att gagna samhällets informationsverksamhet.
Det gives vissa fundamentala sanningar, som icke rubbas av nya krigsmedel.
Väldiga luftslag komma helt visst att utkämpas, och giftiga gasböljor kunna
momentant förjaga människor fr&n vissa delar av jordytan. Svagare viljor
kunna tänkas sträcka vapen inför s&dana företeelser. Men den viljestarke gör
det icke, ty sedan luftslaget utkämpats och gasmassorna fördunstat komma de
”primitivare” stridsmedlen &ter till sin rätt i ej mindre utsträckning än tillförene.
Kapten T. Holm i Svensk Tidskrift 1928
fl~~~ lt\ \t’\utN ~GM
K~N L~~~ M\ll R~~
e/ltt leva farligt
131