Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

240
DAGENS FRÅGOR
Storbritannien och EEC
Premiärminister Wilsons meddelande till underhuset, att Storbritannien
avsåg att söka inträde i EEC, mottogs
som om han förkunnat en seger. I
själva verket innebar beslutet också en
seger, nämligen över vissa motståndare inom mr Wilsons egen regering.
De hade fått böja sig. Men i övrigt var
segern uttagen i förskott. Det fanns en
motståndare, som inte kände sig besegrad, nämligen general de Gaulle.
Utrikesminister Brown gjorde för
en tid sedan en bedömning, som gick
ut på att den franska presidenten efter
de senaste valen inte skulle ha politisk styrka att säga ett nytt nej till
England i EEC. Varpå han baserade
denna optimistiska tro är obekant; i
varje fall tydde den inte på någon närmare bekantskap med franska förhållanden. Först och främst har general
de Gaulle aldrig visat någon tendens
att vika undan i frågor av principiell
betydelse. Vidare är det långt ifrån sä-
kert, att det franska folket vill ta nå-
gon inre politisk strid för Englands
skull, särskilt som detta land för sitt
inträde i den gemensamma marknaden förutsätter en särbehandling.
Att de franska jordbrukarna skulle
vilja avstå några förmåner för det
engelska samväldets skull är sålunda
helt uteslutet. Men har verkligen England möjlighet att betala vad det kostar att acceptera EEC:s jordbrukspolitik? England har, trots vissa förbättringar på senare dit, fortfarande en
otillfredsställande betalningsbalans,
och med ytterligare påfrestningar blir
den eventuellt en belastning för EEC,
som skulle komma att tvingas att stödja sin nya partner. Den omstrukturering, som krävs inom engelsk industri
– och inom engelsk fackföreningsrö-
relse! – för att garantera full stabilitet åt pundet, kräver lång tid och
smärtsamma förändringar. Om premiärminister Wilson är i stånd att genomdriva dessa är tills vidare osäkert.
Viktigare var emellertid att få reda
på om general de Gaulle fann fortsatta
hinder föreligga för Englands anslutning till Romfördraget Har egentligen
viljan att dela politik med Europa blivit större i Storbritannien? Har inte
det »speciella förhållandet» mellan
USA och Storbritannien, som Churchill på sin tid alltid åberopade och
som de Gaulle bistert iakttog, fortsatt
oförändrat, och är inte mr Wilson ytterst angelägen att bevara det? Så är
naturligtvis fallet. General de Gaulle
anser sig fortfarande ha anledning att
se upp så att inte med Storbritannien
en trojansk häst införes i det europeiska lägret. I nattens mörker kanske
den öppnas, och ut strömmar amerikanska affärsmän, beredda att köpa
upp de industrier i vilka USA ännu
inte hunnit skaffa sig inflytande.
Men general de Gaulle har inte sagt
ett bryskt nej liksom förra gången.
Han finner det smidigare att hålla
möjligheten till en associering öppen
och låta hela frågan gå till förhandlingar. Frankrike kan låta dessa dra
ut på tiden. Eftersom Storbritanniens
anslutning på det ena eller andra viset inte är självklar, finns många problem att diskutera. Ett sådant är hur
Storbritannien kommer att uppträda
som handelspartner och hur landet i
den egenskapen brukar hålla sina löften. Lärorika erfarenheter finns att
hämta frän dess umgänge med EFTA.
På flera håll har man länge bedömt
utvecklingen så, att Storbritanniens
väg till EEC kommer att gå över en
association. Detsamma gäller för
Sverige och de andra småstaterna
inom EFTA, som kan ta denna utsikt
med jämnmod. För Storbritannien är
läget ett annat. Blir en association erbjuden och måste den accepteras innebär detta, att det handelpolitiska samarbetet kan börja, men att den politiska medbestämmanderätten får anstä. Det blir ett beskt piller att svälja
för ett land, som söker det politiska
inflytandet för att kunna påverka de
handelspolitiska villkoren.
Högerpartiet och statsbanken
Lika stort intresse som socialdemokraterna tycks ha av att försöka framställa den mångfacetterade statsbanken
som en patentmedicin, lika angeläget
har det varit för högerpartiet att i sin
partimotion klargöra vari problemen
består och vilka åtgärder som erfordras för att komma tillrätta med dem.
Högermotionen är en skarp analys av
svensk ekonomi, samtidigt som den
ger recept för framtiden.
Vad är det som gör att svensk ekonomi så snabbt försämrats och att vi
idag har betydande konkurrenssvårigheter med åtföljande driftsinskränkningar och arbetslöshet? En serie missgrepp och underlåtenhetssynder i den
förda ekonomiska politiken har lett
fram till denna situation. En inflationsdrivande bostadspolitik, en ohämmad
statlig utgiftsutveckling, underlåtenheten att ge sig i kast med prisstegringarna, ett uråldrigt skattesystem och
ständigt stigande skatter för både enskilda och företag är några orsaker.
241
Insikten om att det är välkonsoliderade och konkurrenskraftiga företag
som kan skapa sysselsättningstrygghet
ställer krav på en politik som underlättar näringslivets arbetsbetingelser
och dess kapitalförsörjning. En avgö-
rande förutsättning för ett ökat risktagande i näringslivet är att självfinansieringen för företagen kan underlättas. Forsknings- och utvecklingsarbetet som blivit allt betydelsefullare
måste stimuleras.
Men även kreditmarknaden måste reformeras. Tillgången på riskvilligt kapital kan ökas och näringslivets kreditförsörjning fungera smidigare. En
modernisering av banklagstiftningen,
valutaregleringens avskaffande, vilket
skulle tillföra svenskt näringsliv kapital utifrån, och en bättre fungerande
aktiemarknad är väsentliga krav. Även
den mindre företagsamhetens kreditsvårigheter har uppmärksammats i hö-
germotionen, vari föreslås att kreditgivningsförmågan förbättras för AB Industrikredit och AB Företagskredit och
också att Hantverks- och Industrilånefonden ges ökade resurser.
De sociala följderna av den nödvändiga dynamiken i näringslivet från den
enskildes synpunkt har högerpartiet
ägnat stor uppmärksamhet. Ett helt
trygghetspaket har fogats till bankalternativet varvid man bl. a. tagit upp
sådana frågor som en förbättrad arbetslöshetsförsäkring och utbyggd rätt
till avgångsbidrag. Omskolningsverksamheten, gällande pensionsregler, inlösen av egnahem, ökade lokaliseringslån och den arbetsmarknadspolitiska
beredskapen finns ockl)å med i bilden.
Att högerpartiet har tagit upp dessa
frågor är framsynt och även viktigt
därför att de inte hittills rönt någon
större uppmärksamhet från socialdemokraternas sida – utom möjligtvis i
den mera snåriga buskpropagandan,
där det kommer att heta att statsbanken även skall klara dessa problem.
————- ——————-
242
Kommunistisk splittring
Det svenska kommunistpartiets kongress i maj kunde bjuda på två nyheter; antagandet av ett nytt partiprogram och ett nytt partinamn. Därmed
har den taktiska omläggningen som
förberetts under de senaste åren slutförts. Att beteckna utgången som särskilt sensationell vore felaktigt. Hr
Hermansson har ett säkert grepp om
partiapparaten och det hade dessutom
varit fåviskt att tro, att partidisciplinen skulle ha slappnat. Utvecklingen
inom det svenska kommunistpartiet är
inte heller originell; den har följt samma mönster som utmärker de västeuropeiska kommunistpartierna i övrigt.
Som tidigare påpekats i Sv.T. (Sven
Allard: Den nya folkfronten, Sv.T.
9/66) innebär den nya taktiken, att
man återupptagit enhets- och folkfrontstaktiken från 1930- och 40-talen.
Riktlinjerna för den »nya vänster-politiken» – »demokratisk enhetspolitik» heter det enligt den kommunistiska terminologien – fastslogs redan
vid den tjugonde ryska partikongressen 1956 och bekräftades därefter vid
två internationella kommunistkonferenser i Moskva 1957 och 1960. Vid
den senare var också det svenska kommunistpartiet företrätt. I princip innebär den nya nationella kommunismen endast en anpassning till Moskvas
direktiv. Den svenska kommunismen
följer i huvudsak samma väg som de
andra europeiska kommunistpartierna.
Och det är betecknande, att det nya
partiprogrammet i mångt och mycket
endast ger uttryck för tankegångarna
i den kommunistiska lärobok i »marxismen-leninismens grundvalar», som
utgavs 1959 av det ryska kommunistpartiet och som är en av de främsta
ledstjärnorna för de Moskvatrogna
kommunistpartierna världen över i så-
väl teori som taktik. Hr Hermansson
själv har tidigare dokumenterat sin
följsamhet genom att publicera »Vänsterns väg», ett troget eko av den nämnda läroboken.
Den »nationella» vägen och det formella frigörandet från Moskva – med
Moskvas välsignelse – har för hr Hermansson och hans majoritet inom
kommunistpartiet inneburit såväl försom nackdelar. På pluskontot kan han
skriva en större salongsfähighet och
ökad attraktivitet på vissa väljargrupper. Den »nya-vänsterpolitiken» har
också givit ett ökat utrymme för att
på känt maner och med 30- och 40-
talen som förebild agera genom diverse täckorganisationer, Socialistiska
förbundet, Vietnamkommitten, Vielconggrupperna för att nu endast nämna några.
Men den nya vägen har också medfört problem. En mindre grupp har
uppenbarligen tagit den »demokratiska enhetspolitiken» på alltför stort
allvar och vill till varje pris få till
stånd ett samarbete med socialdemokratien. Den falangen torde dock inte
bereda hr Hermansson några större
bekymmer. Den nuvarande partilinjen
avviker ju trots allt inte så särdeles
mycket från deras önskemål, och skulle till äventyrs några av dem gå över
till socialdemokratien är väl för kommunisternas vidkommande inte någon
större olycka skedd.
Den andra oppositionsfalangen som
i likhet med den kinesiska kommunismen vägrar att acceptera de nya signalerna kan bli till större besvär. För
hr Hermansson kan det givetvis innebära fördelar med att kunna peka på
en ännu mera extrem grupp än hans
egen för att därigenom själv framstå
som ”moderationens” talesman. De
grupper, som kan väntas ingå i det nya
”kinesiska” partiet är dock i hög grad
militanta och kan för den skull må-
hända bereda har Hermansson vissa
svårigheter. Det skulle onekligen vara
en paradox, om hr Hermanssons parti
skulle få sina sammankomster uppbrut- —-
na av företrädare för den ”bruna kommunismen”.
Kulturen och Sveriges Radio
I aprilnumret av Antennen, Sveriges
Radios personaltidning, har kulturchefen Lars Hansegård skrivit ett inlägg beträffande kulturdebattens vänstervridning och därvid kommit med
påståenden som knappast kan få stå
oemotsagda. .Sveriges Radios uppgifb, säger hr Hansegård, •är inte att
aktivera en konservativ opinion, att
försöka flytta kulturdebatten i konservativ riktning. Det skulle vara ett partiskt handlingssätt och förefaller inte
rimma väl med avtalet med staten. Visar det sig att en sådan konservativ
opinion på allvar gör sig hörd i kulturlivet i allmänhet och hos Sveriges
Radio ska vi visa oss lyhörda för den,
men i närvarande stund har som sagt
kulturkonservatismen få aktiva företrädare och spektrum sträcker sig i
stort mellan liberalism och vänstersocialism för att använda de politiska
termerna, vilka bara till dels täcker
vad det här är fråga om.»
Det är verkligen ett egendomligt
påstående hr Hansegård kommer med.
Man skulle med lika stor rätt kunna
, hävda, att det inte finns någon kultur
i Sveriges Radio, och varför skall man
i då ha en kulturchef? Hr Hansegård
gör det lika lätt för sig. Det finns ingen konservativ opinion, säger han, endast en utpräglad vänsteropinion. När
Sveriges Radio speglar vänsteropinionen, låter man alltså den enda opinion
som finns komma till uttryck och mot
den bakgrunden blir allt tal om vänsl tervridning orimlig. Men borde det
inte ha gått upp för hr Hansegård, att
j den blotta omständigheten, att man
1 praktiskt taget dagligdags i tidningarl na och man och man emellan talar om
vänstervridningen i radio och TV, är
ett uttryck för att det just finns en utbredd konservativ opinion, som kraf- 243
tigt tar avstånd från de vänsteruppfattningar, som i alltför stor utsträckning präglar radion och televisionen.
Om allt vore frid och fröjd, skulle ju
hr Hansegård inte ens behöva bemöta
kritiken, eftersom ingen kritik skulle
finnas.
Kulturkonservatismen har få aktiva
företrädare, hävdar radions kulturchef
vidare. Vad vet hr Hansegård om det?
Har man på allvar försökt att intressera kulturkonservativa företrädare
för att uppträda i radio och TV’l Det
är sant, att man inte finner dessa personer lika lätt som inom den »nya
vänstern», där vi har ett antal personer som inte bara är professionella
tyckare och debattörer utan som dessutom målmedvetet arbetat på att infiltrera radion och TV:n som som till
stor del lyckats i sitt uppsåt. Kulturkonservatismens företrädare finner
man sällan bland de professionella
tyckarna. Det är människor, som har
ett vardagligt arbete att sköta men
som för den skull ingalunda har mindre pregnanta åsikter. De finns i ett
stort antal, inte bara i Stockholm utan
över hela landet. Med sina resurser
och kontakter borde det inte vara så
svårt för Sveriges Radio att få till
stånd en allsidig belysning av olika
frågeställningar, om man verkligen
ville det.
Den ofärdiga välfärden
Det är någonting ruttet i Sveriges tillstånd, den kommentaren ligger nära
till hands vid begrundandet av Gunnar och Maj-Britt lnghes genomgång
av den svenska välfärdsstaten i deras
opus ”Den ofärdiga välfärden”.
Obehagligt nog upptäcker paret
lnghe – av vilka han varit ivrig ciarteist – att deras genomgång av sociala
missförhållanden ”… misstänkt liknar
de borgerliga partiernas inför varje val
återkommande jeremiad över vanskötsel och misslyckanden”. Bort det!
244
Ingen verklig kritik må riktas mot den
bästa av regeringar.
Men obehagliga frågor tränger sig
ändå på de vetenskapligt skolade auktorerna. Hur kan det komma sig att
vårt land med vår höga levnadsstandard och ekonomiska kapacitet inte
har kunnat komma till rätta med problemen och bristerna i det nutida samhället, frågar sig författarna? Med deras marxistiska samhällssyn blir svaret givet: orsaken ligger hos det ännu
bestående klassamhället i Sverige, med
den privata äganderätten av produktionsmedlen som en social oansvarig
och oberäknelig joker som kullkastar
alla rationella beräkningar och försök
till social planering!
Det är märkligt att man på radikalt
håll så ofta måste göra viktiga nyupptäcktcr av grundläggande samhällsrealitctcr. Tag bara den revolutionerande
insikten att det finns olika sociala klasser i dagens Sverige (likaväl som i alla
andra länder). Det tycks vara svårt att
nå fram till den enkla insikten att det
klasslösa samhället är en utopi. Vi behöver bara se på Sovjetunionen och
Jugoslavien för att få den sanningen
bekräftad.
Ett marxistiskt präglat synsätt leder
blott till en återvändsgränd vid en
granskning av bristerna hos välfärdssamhället. Sanningen är helt enkelt, att
det knappast finns några enkla givna
förklaringar till varför det blivit som
det blivit. Men däremot torde det ligga någonting i makarna Inghes observation att det är de sämst ställda, de
fattiga som råkar illa ut. Om man lägger till att det är olika minoritetsgrupper som har det sämst, blir bilden klarare.
I våra dagars politiska liv gäller det
för de politiska partierna att ”uppvakta” stora grupper med olika reformer och åtgärder som gynnar dessa.
Därigenom blir det ekonomiska utrymmet och den politiska viljan att göra
någonting för minoritetsgrupper begränsad. Prioriteringen av olika åtgärder blir ofta inte i första hand betingade av sociala rättvise- eller rent
humanitära skäl utan av kalkyler som
gäller bevarande av eller vinnande av
den politiska makten. Man kan med
viss fog hävda att partierna – och det
gäller alla partier – mutar de stora
väljargrupperna på de nödlidande minoriteternas bekostnad. Tyvärr är det
nog inte så förvånansvärt att välfärden är ”ofärdig”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner