Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Det danska valet
I det s.k. blixtvalet i november 1966 fick
för första gången i dansk historia de socialistiska partierna majoritet. Segerherre
den gången var Aksel Larsens Socialistisk
folkeparti. Valets förlorare, socialdemokraterna, drog inte konsekvenserna av valutslaget. I stället försökte Jens Otto Krag i
ett års tid regera med stöd av den extrema
vänstern. Påfrestningarna för regeringen
blev emellertid snabbt stora, och efter devalveringen brast det definitivt. Socialistisk
folkeparti splittrades i två partier, och då
utbrytargruppen Vänstersocialisterna strax
före jul röstade emot regeringens förslag
till ingrepp i dyrtidsregleringen, återstod
för statsminister Krag endast att upplösa
folketinget och utlysa nyval.
Sedan länge hade det stått klart, att man
i Danmark gick mot en regeringskris. I det
borgerliga lägret hade man dragit lärdom
av valutgången 1966 och läget i januari
1968 var helt annorlunda än vid förra valet. Då hade socialdemokraterna skickligt
utnyttjat den blotta, som uppstått när
Venstre sökte sig bort från det samarbete
man haft med Konservative Folkeparti alltsedan regeringsåren tillsammans 1950-53.
Venstre försökte i stället få till stånd nå-
got av en mittensamverkan med Radikale
Venstre, som 1964 hade lämnat regeringssamarbetet med socialdemokraterna. Den
borgerliga splittringen underkändes av väljarna, som också underströk att man inte
hade något förtroende för ett mittenalternativ. Inför det senaste valet var situationen i grund förändrad. Samarbetet mellan
Venstre och Konservative Folkeparti hade
återupptagits men vad mera var, Radikale
Venstre hade närmat sig de båda andra
borgerliga partierna. Ä ven om partiledningen i Radikale Venstre inte sade det
rent ut före valet, var det dock uppenbart,
att det denna gång fanns ett klart alternativ, en borgerlig trepartiregering. Den socialistiska majoriteten gick förlorad. Valresultatet framgår av följande tabell.
Procent av rösterna Mandat
1968 1966
Socialdemokratiet 34,2 38,7
Radikale Venstre 15,0 7,3
Konservative Folkeparti 20,4 18,7
Venstre 18,6 19,3
Retsforbundet 0,6 0,7
Soc. Folkeparti 6,1 10,9
Kommunisterne 1,0 0,8
Liberalt Centrum 1,3 2,5
De Uafha:ngige 0,5 1,6
Slesvigske parti 0,2
Venstre-Soc. 2,0
Valets segerherre är Radikale Venstre,
som med 14 nya mandat mer än fördubblade sina platser i folketinget. Konservative
Folkeparti vann tre mandat och gick därmed förbi Venstre som största borgerliga
1964 1968 1966 1964
41,2 62 69 76
5,3 27 13 10
20,1 37 34 36
20,8 34 35 36
1,3 o
5,8 11 20 10
1,2 o
o 4
2,6 o 5
0,3 o
4 (6)
parti. Socialdemokraterna fortsatte kräftgången och har sedan 1964 förlorat en
sjättedel av sina väljare och nära en femtedel av folketingsmandaten. Den tvåpartigruppering, som med detta val i huvudsak
slog igenom i dansk politik, kom att gå
hårt ut över de många småpartierna. Liberalt Centrum, kometen från 1966, förlorade hälften av sina väljare och försvann
från folketinget, och såväl Retsforbundet
som De Uafha:ngige reducerades ytterligare. Kommunisterna kunde tack vare
virrvarret inom den extrema vänstern hävda sin ställning någorlunda men utgör alltjämt en nullitet i danskt politiskt liv. Vänstersocialisterna, valets enda nya parti, lyckades med ett nödrop undgå att bli orepresenterade i det nya folketinget. Småpartierna är helt betydelselösa och alltjämt
gäller regeln, att det parti som en gång
förlorat sina platser i folketinget kommer
aldrig tillbaka.
Sedan socialdemokraterna deklarerat, att
de var beredda att medverka i regeringsställning endast om de själva fick leda regeringen och denna förde en socialdemokratisk politik, försvann en allmän samlingsregering som realistiskt politiskt alternativ. Den 29 januari inleddes officiellt förhandlingarna om en borgerlig trepartiregering och redan den 31 var saken klar.
Med större parlamentariskt underlag än
i någon ministär sedan 1935 har den nya regeringen trätt i funktion med Bilmar
Baunsgaard (RV) som statsminister, Poul
Harding (V) utrikesminister och Poul M0ller (KF) finansminister. Av de 17 statsrådsposterna innehar Radikale Venstre fem och
de båda andra partierna sex vardera. T rots
att det visst finns åtskilliga frågor, där de
tre partierna har skiljaktiga meningar, lyckades det relativt lätt för dem att utarbeta
ett gemensamt regeringsprogram med
övervinnande av den ekonomiska krisen
; som främsta målsättning. De borgerliga
‘ partierna har i Danmark fått överta vad
~;. som nästan kan kallas ett konkursbo efter
..!.~, socialdemokraterna. Det återstår att se i
vad mån de skall lyckas. Väljarna kan dock
säga sig, att ingenting gärna kan bli sämre
r
65
än vad det är. Både Norge och Danmark
har nu gjort sig kvitt den långa perioden
av socialdemokratiskt maktinnehav. Sverige står i tur till hösten!
Elektorsvalet i Finland
Ett år före elektorsvalet diskuterades på
många håll ett lagförslag, som hade betytt
att president Kekkonen utan val, genom
beslut av riksdagen, hade fått sitt mandat
förlängt med sex år. Sedan följde en tid,
när valet såg ut att bli en uppgörelse mellan hr Kekkonen och landsbygdspartiets
enda företrädare i riksdagen, den förre
agraren Veikko Vennamo. I april senaste
år nominerade finska högern, samlingspartiet, till sin presidentkandidat chefen för
den största privata banken i landet, Matti
Virkkunen. Han förutspåddes få stöd på
sin höjd av två tredjedelar av högerns väljarkår. Knda fram till slutspurten i januari
ansågs Kekkonens andel av väljarkåren
röra sig kring 75 procent. Men sedan kom
överraskningarna.
I stället för den enligt tidigare mönster
planerade debatten i radio och television
mellan presidentkandidaterna, som måste
inställas när Kekkonen inte ville vara med,
utfrågades kandidaterna av företrädare för
partierna. I synnerhet Vennamo men också Virkkunen lyckades i motsats till Kekkonen utomordentligt väl vid dessa ”förhör”, som väckte mycket stort intresse hos
väljarna. När Kekkonen dessutom under
en frenetisk kampanj i alla delar av landet
på ett uppseendeväckande sätt friade till
vänstern och inte minst till folkdemokraterna, medan högern av Kekkonen konsekvent kallades ”den extrema högern”, kom
åtskilliga borgerliga väljare i valkampanjens slutskede på andra tankar.
Valutgången överträffade oppositionens
förväntningar på de flesta håll i landet men
i synnerhet i de södra delarna. Medan Kek- 66
konen, om man gör tankeexperimentet att
riksdagen hade förrättat presidentvalet,
hade haft 86 procent av rösterna bakom
sig, fick han nu något under 65 procent
av de godkända rösterna. Virkkunens andel blev 23,7 och Vennarnos 11,4 procent.
Valdeltagandet stannade under 70 procent.
Tack vare den fördel Kekkonen hade av
det stora valförbund, som de tre vänsterpartierna, centerpartiet och enskilda medlemmar av andra icke-socialistiska partier
bildat i alla valkretsar, fick han med 201
mandat en klar överrepresentation i elektorsförsamlingen på bekostnad av Virkkunen-gruppen med 66 mandat. De återstående 33 gick till Vennamo.
Socialdemokraterna, som hade fått lov
att avstå från att ställa upp en egen presidentkandidat för att inte äventyra sin regeringsduglighet, förlorade mer än hälften
av de väljare som i riksdagsvalet 1966 stödde partiet. För kommunisterna gick det
inte närmelsevis så illa, i det att de tappade ungefär en tredjedel. Centerpartiet
har som väntat kunnat vara tillfreds med
utgången, även om konkurrenten Vennarnos sensationella framgång oroar. Samlingspartiet blev överraskande största parti
med 21,2 procent av väljarkåren bakom
Slg.
Svenska folkpartiet hade en speciellt besvärlig situation i valet, där det stora flertalet kandidater stödde presidentens återval, medan en fjärdedel kandiderade för
Virkkunen och en kandidat gick in för
Vennamo. Förutom i Österbotten, där två
svenska valförbund hade bildats, uppträdde elektorskandidaterna för de olika presidentkandidaterna i de tre andra tvåsprå-
kiga valkretsarna på fastlandet i s.k. blandade valförbund med den risk detta innebar att många röster för en presidentkandidat i verkligheten skulle komma en annan till godo. Partiet redde sig trots detta
någorlunda väl i valet och fick 15 elektorer av vilka nio stöder Kekkonen, sex Virkkunen. Detta motsvarade tämligen exakt
röstfördelningen mellan kandidaterna för
de båda kandidaterna inom de svenska valförbunden. För liberala folkpartiet, som i
ett tidigt skede slutit upp bakom Kekkonen, blev valet närmast katastrofalt. Partiet fick bara nio elektorer.
Av särskilt intresse är att notera, att oppositionen sammanlagt fick klart mera än
hälften av samtliga röster i Helsingfors,
över 40 procent i de valkretsar där Tammerfors och Tavastehus är huvudorter och
ungefär en tredjedel i Nyland, södra Åboland och Vasa län. Kekkonens största stöd
gavs i utvecklingsområdena.
Presidentvalet var avgjort på förhand,
men det blev ändå ett val som bjöd på
mycket spänning, när man mätte presidentkandidaternas, partiernas och de framträdande elektorskandidaternas stöd. En
sak, som därtill blev bevisad, är att Urho
Kekkonen inte hade blivit återvald, om
han inte hade lyckats göra sig till hela
vänsterns och inte minst socialdemokraternas kandidat.
Industriell demokrati
Det väckte ett visst intresse, då folkpartiledaren hr Weden förra året offentligt erbjöd
de anställda i sitt företag medinflytande genom en styrelsepost. Som visats i Sv.T. (8/67)
var det emellertid långtifrån första gången
som frågan om medinflytande för de anställda fördes fram i borgerliga kretsar. Redan
vid första världskrigets slut diskuterades olika projekt av detta slag främst på högerhåll.
Hr Wedens erbjudande var dock sannolikt
det första konkreta av en svensk företagsledare.
Verkstadsklubben i det w edenska företaget
svarade med att föreslå riksdagsman Hans
Hagnell som ”sin” representant i styrelsen,
en ripost som applåderades på socialdemokratiskt Mll. Att folkpartiledaren skulle få
den besvärlige metallekonomen i sin styrelse
uppfattades som ett komiskt resultat av ett
partipolitiskt utspel. Detta visar emellertid
endast, att man inte rätt förstått resonemanget. Skall det vara något meningsfyllt medinflytande för de anställda i en företagsstyrelse, är förutsättningen givetvis, att de anställda genom direkta val utser representanter inom sina egna led. Hr Hagnells inval i
styrelsen skulle självfallet inte ge de anställda i tångfabriken F. E. Lindström AB något
medinflytande utan endast medföra insyn
för den centrala ledningen av landets största
fackförbund, något som sannerligen inte kan
ha något med industriell demokrati att göra.
I det land, där man gått längst ifråga om att
praktisera medinflytandet för de anställda,
nämligen Västtyskland, tillämpas också som
visades i en artikel i förra numret av Sv.T.
ett system, som i första hand bygger på de
anställdas egen medverkan och inte på de
politiskt centraldirigerade fackförbunden eller fackföreningarna.
Hr Hagnell har i sin tur framkastat tanken, att de anställda i företaget bör förfoga
över minst 25 procent av aktierna för att representationen i styrelsen skall motsvaras av
ett reellt inflytande. Att diskutera andelens
storlek eller formerna för en aktieöverlåtelse
kommer oss inte vid, men det finns sannerligen all anledning att seriöst diskutera hr
Hagnells tankar. I det västtyska systemet för
de anställdas medinflytande utgör den lagfästa representationen i styrelserna och i vissa fall de s.k. arbetsdirektörerna en viktig
del. En annan utgör lagen om främjande av
arbetstagarnas förmögenhetsbildning. Enligt
denna avsättes skattefritt ett visst belopp
ovanpå den anställdes lön till en särskild kapitalfond. Och det är betecknande, att då
man t.ex. i Österrike inom det konservativa
regeringspartiet livligt diskuterar reformer
för att öka de anställdas medinflytande ser
man mera på en lagstiftning för att skapa
67
ett ägareinflytande för de anställda än på
representation i företagsstyrelserna.
För några år sedan diskuterades i högerkretsar konkreta former för att även institutionellt omvandla samhället till en ägardemokrati. Den sidan av problemet borde på
nytt göras till föremål för ingående resonemang. Ännu bättre vore det, om de tre borgerliga partierna tillsammans kunde komma
fram till en lösning.
Hr Myrdal och Vietnam
Inte ofta har Svensk Tidskrift anledning
och tillfälle att uppträda till försvar för
någon hr Myrdal. Allra minst bör man
vänta sig detta när namnet kopplas samman med Vietnam. Men nu måste det ske.
Dock skall genast klargöras, att det är frå-
ga om professor Gunnar Myrdal – att försvara hr Jan Myrdal, i samband med Vietnam eller med vad som helst annat, överstiger våra krafter.
Hr Gunnar Myrdal har ställt sig i spetsen för något som kallas Svenska kommitten för Vietnam. I och för sig skall vi inte
försvara detta. Kommitten kommer i varje fall att utnyttjas i vänstervriden riktning.
Redan därigenom hindras de människor att
stödja den, vilka med sorg och indignation
ser på kriget som sådant men som samtidigt vägrar att lägga hela skulden på den
ena sidan och att framställa denna som
ledd av mördare och krigsförbrytare, medan alla brott från den andra sidan förtigs. Så går det nämligen till. Från att kritisera generaler – vilket efter vissa generalsuttalanden i början av februari, då amerikanska ambassaden i Saigon höll på att
erövras, inte förefaller onaturligt – till
att angripa enskilda amerikaner borde steget vara långt. Men det har visat sig att
det inte är så. Till och med amerikanska
studenter i Sverige har blivit förföljda.
Graden av de varma vietnamanhängarnas
68
känslor kan mätas därav, att det snart bara
är desertörerna som accepteras.
Vad vi vill framMila är, att hr Myrdal
i sitt tal den 24 januari inför kommitten
starkt underströk att man ingenstans når
med hat. Med djupaste oro, sade han, ser
han på det blinda amerikahat som sprider
sig i världen. Han har alldeles rätt. Man
skulle önska, att han ville utnyttja den
stora kunnighet och den utmärkta begåvning som han besitter – han säger själv
att det är så, och man vill tro honom –
till att direkt motverka hatet, inte bara
till att konstatera att det växer.
Den enda formen för en sådan motverkan är att sprida sann upplysning om kriget och dess orsaker. Det räcker inte, som
hr Myrdal gör, att vädja till sin egen auktoritet för att få slut på det. En del människor, både här och i USA, handlar inte
i en sak bara därför att hr Myrdal talar för
den. Men hr Myrdal är vetenskapsman
och sociolog och skulle, om han ville, kunna förklara hur verkligheten ser ut. Sann
Upplysning: han bör måla de orden som
devis på sin sköld. Vi insinuerar inte för ett
ögonblick att hr Myrdal är i nivå med så-
dana medlemmar av socialdemokratiska
ungdomsförbundet, som visar sin politiska mognad genom att i en offentlig debatt kalla president Johnson en gangster.
Men han får avstå från sin vana att använda uttrycket McCarthy-Dulles-eran, en
ohistorisk sammanställning som inte blir
mindre falsk därför att den upprepas. Han
måste sluta att tala om johnsonregimens
krig, som om ett krig skulle ha varit nå-
got som låg president Johnson särskilt om
hjärtat från den dag då det olycksaliga
skottet i Dallas förde honom till makten.
Han måste redogöra också för den andra
sidan, för mord och tortyr och förtryck
från FNL. Det blir inte lätt, men det måste till.
Man bör önska honom framgång. Det
finns dessutom ett ovedersägligt bevis för
att han befinner sig på rätt väg. Hr Hermansson har angripit honom i Ny Dag.
De paroller, med vilka enligt denne Vietnamkommitten borde gå fram, är i och
för sig utan intresse, eftersom de är de
för moskvakommunisterna föreskrivna.
För övrigt vill hr Hermansson göra gällande, att det finns en klyfta mellan ”vietnamaktivisterna” och det officiella Sverige.
Om äggkastarna är representativa för de
förra, har han rätt. Och då framstår hans
påstående, rätt enastående även i kommunistisk förvrängningsteknik, att det är
svårt att finna någon rörelse ”som i så hög
grad som vietnamrörelsen lyckats hålla allt
hat mot en nation borta från sin argumentation” i en alldeles speciell belysning. Sanningen kastar skarpt ljus på sådana uttalanden, och vi vädjar till hr Myrdal att flitigt utnyttja detta.
Skäl finns att tro att hr Myrdal åtagit
sig sitt nya uppdrag i ett ärligt försök att
att få något förnuft i agitationen, någon
dämpning av hysterin. Då är avsikten god,
och vi önskar honom lycka till. Och må
han inte glömma, att till en väckelse av
andra hör att människan först omvänder
sig själv.

9~!
I väntans tider
TRGKtt\. f~\\j~()1Nl\ ti[l)
KN\& ~c~ Gt\\\-\~Rb~lli!
)fi BtHö~tR 1LJ’l1l!I~LP !!
69

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner