Dagens frågor

8
DAGENS FRÅGOR
Vår arbetarregering
Vem det nu må vara som ingivit hr
Erlander tanken att till statsråd kalla
docenten och fyrabarnsmamman Camilla Odhnoff (från Lund) är vederbörande förtjänt av oppositionens varma tacksamhet. Ingen har rätt att säga
något ont om fru Odhnoff – ingen
vet ju heller något om henne. Men
själva förfarandet att taga en politiskt
oprövad kraft till ett statsrådsämbete
är till den grad avslöjande för socialdemokratiens iråkade desperation och
förvirring.
Något besynnerligare i utnämningsväg har förmodligen inte setts i detta
land sedan Gustav III gjorde f. d. löjtnanten Taube till hovpredikant, utan
att denne ens prästvigts. Gustav III
skulle åtminstone ha kunnat försvara
sig med att han kände Taube och
visste att han ville bli präst. Tage Erlander hade inte ens träffat sitt nya
statsråd före utnämningen!
Förvåningen blir än större om man
betänker att den märkliga utnämningen alls inte stämmer med den praxis,
som socialdemokraterna själva utvecklat och noga hållit på. Vägen till statsrådsbänken har inte varit lätt ens för
en socialdemokratisk riksdagsman –
den har i regel gått över sakkunniguppdrag, ordförandeskap i kommitteer, ev. prövning som statssekreterare. Först när vederbörande blivit vägd
på den politiska erfarenhetens och den
administrativa skicklighetens våg och
befunnits ha tillräcklig tyngd har det
sista, det avgörande steget i karriä-
ren varit möjligt. Men fru Odhnoffs
utnämning har kommit neddimpande
från skyn liksom en lotterivinst. Vilket värde har inte numera en socialdemokratisk partibok? Ännu ett par
år är den en oumbärlig eller åtminstone värdefull merit för en mängd tjänster. Och vill det sig riktigt väl … !
Med Alva Myrdal förhåller det sig
tvärtom. Hon har verkligen visat lysande kompetens på sina områden,
och borde naturligtvis ha suttit i regeringen för länge sedan – om förtjänst och skicklighet fått fälla utslaget. För den som minns henne som
ultraradikal professorska, fylld av egalitära ideer, som förmodligen t. o. m.
hr Hermansson skulle funnit väl starka – hon ville bl. a. i demokratiens
namn avskaffa fracken på vårbalerna
– har hon länge varit en källa till
glädje. Av yrhättan med de tokiga
ideerna har det blivit en av rikets damer, som med charm, vett och värdighet företräder sitt land som diplomat.
Miljöns makt?
Men det är ju så dags att använda
henne nu, när hon snart är pensionär.
Om den tredje gestalten ur arbetarrörelsens led, Krister Wickman, är det
bara att säga, att hans upphöjelse ytterligare kastar ett ljus över socialdemokratiens omvandling från folkrörelse till byråkratisk maktapparat. Var
är numera arbetets söner och döttrar,
var är de beprövade politiska förtroendemännen, var är talesmännen för
de låglönegrupper, som regeringen vill
förskansa sig hos. Duger de inte längre? Tydligen inte, hr Erlander upplyste i föga skonsamma ordalag Lisa
Mattsson, Nancy Eriksson och deras
kvinnliga riksdagskamrater att de var
odugliga för de uppgifter, som skulle
anförtros fru Odhnoff. Hur länge håller solidaritetsmoralen inom socialdemokratien för detta slag av generationsskifte och förnyelse?
”Segern har hundra fäder,
men nederlaget är faderlöst”, säger ett
gammalt ordspråk. På debattsidan i
denna tidskrift hävdar Sydsvenska
Dagbladets andre redaktör, Olof Wahlgren, den ledande kraften i Medborgerlig Samling, att MbS haft avgörande betydelse för tillkomsten av borgfreden och därmed också för oppositionens valseger i höstas.
Sådana kausalsammanhang brukar
det vara säkrast att överlämna åt historikerna att utreda. Till hr Wahlgrens
uppgifter skall här göras ett par kompletterande erinringar. Om någon enskild person skall ges äran av pionjärinsatsen för en borgerlig samling
är det otvivelaktigt framlidne professor Henrik Munktell. Redan 1957, så-
lunda långt innan MbS framträtt, omvandlade han den dåvarande informations- och studieorganisationen ”Förbundet Frihet och Framsteg” till bokstavligen talat – ett ”Forum för Borgerlig Debatt”.
Eftersom Munktell och flera av hans
närmaste medarbetare var högermän
hade organisationen från början en
viss slagsida åt höger. Men allteftersom det visade sig att styrelsen ärligt
strävade att bygga arbetet på värderingar, gemensamma för alla de tre
borgerliga partierna, har i allt större
omfattning först folkpartister och sedan centerpartister anslutit sig till organisationen. Den har på 100-tals platser över hela landet sammanfört lokalt ledande personer från de tre partierna till gemensamma diskussioner
av viktiga samhällsproblem. För att
inte oroa de grupper av alltför rätttrogna, som finns i varje parti, har or- 9
ganisationen länge arbetat i stillhet,
och den har undvikit allt som kunnat tolkas som försök till påtryckningar på partierna. På många håll i landet har den kunnat mildra lokala motsättningar, som ofta berott på så irrationella faktorer som slentrianmässig rancune eller bristande personlig
kontakt. En föreställning om verksamhetens omfattning ger upplysningen
att efter 1957 närmare 1 miljon studie- och informationsbrev, byggda på
kvalificer~de utredningar utsänts till
noga utvalda mottagare och att 1 000-
tals krafter inom och utom de tre oppositionspartierna deltagit i studiearbetet.
Genom denna insats skapades en
grogrund ur vilken de senare samlingsrörelserna av påtryckningskaraktär kunde hämta styrka och få riksomfattande karaktär. De många spontana lokala initiativen, MbS i Skåne,
Samling -66 i Göteborg och Samling
för Framsteg (SFF) i Stockholm, för
att nämna de viktigaste, kunde få återverkningar och gensvar så gott som
överallt. Trycket från denna samlade
opinion har troligen skapat borgfreden – snarare än någon särskild fak~
tor. Det är här också skäl att påpeka
att initiativen till ”Samling för Framsteg” liksom till ”Samling -66” tillkom
utan föregående kontakt med MbS. Det
fanns starka män före Akilles och ljuspunkter även på andra håll än i Lund.
Sedan detta sagts är det allt skäl att
önska kretsen inom MbS, som nu slagit sig samman med SFF, fortsatt framgång och alldeles särskilt en förbättrad kontakt med partierna även norr
om Skåne. Det blir partiernas i demokratisk ordning prövade och valda
förtroendemän, som kommer att styra landet i händelse av en borgerlig
valseger, inte självkorade folktribuner.
Vägen till bevarad borgfred och fortsatt samling går inom och genom partierna. Framför allt måste de personlO
liga kontakterna mellan de tre partiernas medlemmar förbättras – både
lokalt och centralt. För att ytterligare
bidraga till detta har nyligen Forum
för Borgerlig Debatt utvidgat sin styrelse till 18 personer, sex från vardera av de tre oppositionspartierna;
dessa intager samtliga framskjutna
ställningar – lokalt eller centralt –
inom respektive partier. Samtidigt har
organisationen markerat sitt intresse
för att i sin studie- och informationsverksamhet nå fram till arbetarrörelsen genom att invälja en framstående
fackföreningsman och genom att avskaffa den alltför snäva termen ”borgerlig” i sitt namn. Den heter nu ”Forum för Samhällsdebatt”.
En liknande inriktning av de andra samlingsorganisationernas aktivitet
på en fördjupad kontaktverksamhet –
inte minst med självständigt tänkande
företrädare för arbetarrörelsen
skulle säkerligen ge bättre och i längden mera bestående resultat än de hotfulla påtryckningarnas taktik från perioden 1965-1966. Läget är helt annorlunda nu, och både partierna och
samlingsrörelserna måste besinna sig
inför det ofantliga ansvar och de svå-
ra uppgifter, som väntar vid en valseger för oppositionen år 1968. Och den
är inte vunnen än!
staten och läromedlen
– Vi försöker få fram en statlig produktionsenhet, som skall göra undervisningsprogram för TV, meddelade
statsrådet Edenman vid Skolveckan
under mellandagarna. Närmast är det
vårens väntade proposition om vuxenutbildningen, som kommer att slå hårt
på TV, men på sikt skall TV-undervisningen ta över en stor del också av
den vanliga klassrumsundervisningen.
Det är inte första gången en statlig produktion av läromedel, främst
för etermedia, kommer på tal. Tidigare har emellertid huvudmotiveringen för samhällets engagemang varit
den privata sektorns påstådda ovillighet att satsa stora kapital på vad som
ännu måste kallas ett utvecklingsarbete.
Så mycket mer anmärkningsvärt är
det då att ecklesiastikministern i nästa andetag meddelade att enskilda fö-
retag är beredda att satsa på den dyrbara TV-produktionen. Såväl Nordart
– Philiphs, SF och Tidningsutgivareföreningen – som Sveriges Radio och
Tekniska högskolan i Stockholm har
tagit upp förhandlingar med statsmakterna.
Ändå kan man inte frigöra sig från
känslan av att Edenman har fastnat
för alternativet statlig produktionsenhet. De erfarenheter som gjorts från
Sö-förlagets (skolöverstyrelsens förlag) första stapplande försök – man
har onekligen utarbetat en del pedagogiskt mycket intressant material men
också gjort ett par av årets värsta tabbar – visar dock att ett statligt företag inte a priori ger de bästa resultaten och därmed bortfaller motiveringen för den statliga produktionsenheten.
Resultatet, om Edenman fick sin
vilja igenom, vore nämligen så mycket mer vittgående som videoband i
långa loppet inte kommer att betraktas som en separat produktion utan
som en del av den stora läromedelsproduktionen. I framtiden kommer
produktionsbolag att framställa paket:
läroböcker, arbetsmateriel och TV-radio-film-materiel. En statlig produktionsenhet för TV-band kommer mycket snart att utvecklas till ett statligt
läromedelsföretag, som givetvis kommer att arbeta under betydligt gynnsammare betingelser än enskilda fö-
retag och därmed sätta konkurrensen
ur spel. Detta känner ecklesiastikministern väl till – om inte annat har Aftonbladet slagit fast det som en självklarhet – men sådana uppgifter lämpar sig kanske mindre bra för skolveckans publik eller för intervjuuttalanden över huvud.
Musikhögskolan och Filminstitutet
Preses vid Musikaliska akademin, professor Seve Ljungman, har med stöd
av hela akademin gått in till statsrå-
det Edenman med en skarp skrivelse.
Herr Edenman har sedan länge lovat,
att Musikhögskolans byggnadsfråga
äntligen skulle lösas, men han har inte
hållit sitt löfte. Det har omvittnats, att
förhållandena för lärare och elever vid
denna högskola är alldeles oefterrättliga och att undervisningen blir allvarligt lidande. När alla i skolan någon
gång är samlade, finns t. ex. ett utrymme per person på 4 kvm. Vid skolavslutningarna håller man till i en korridor, och när herr Ljungman talar
där kan eleverna inte ens se honom.
Musikhögskolan har begärt rätt blygsamma 12 000 kvm nybyggnad för att
få drägliga arbetsmöjligheter och som
sagt fått löfte om förbättring år efter
år. Vad som nu gör att man kan misstänka, att löftet fortfarande inte kommer att hållas, är att herr Harry Schein
lagt fram ett förslag om nybyggnad för
Svenska filminstitutet. Det blir en storstilad inrättning som skall inrymma
ett ”socialt kulturcentrum” och omfatta 104 000 kvm, också vid Valhallavä-
gen, inte långt från den blygsamma
Musikhögskolan. Allt talar för att Filminstitutet kommer i förtur och detta
har förbittrat ’herr Ljungman.
Han borde förstå bättre. Han är själv
bara professor och en välkänd svensk
kulturpersonlighet. Det är orimligt av
honom att vilja tävla med herr Schein
i regeringens gunst. Herr Schein är
visserligen ingen kulturpersonlighet,
med vilket mått man än vill mäta honom. Men han är något vida mera,
nämligen en Socialdemokratisk Kulturarbetare Som Står Regeringen Nära.
Han kommer att få sitt nybygge.
11
Hylands hörna
Ett populärt underhållningsprogram i
TV och radio torde vara den programpunkt, som når de allra flesta
lyssnarna i Sverige. Man skulle alltså
kunna tänka sig, att vissa krav ställs
på programmet från radioledningens
sida och från den person, som ger det
sitt namn. Herr Hyland har försatts
i den genanta situationen, att han
tvingats förklara att han inte visste
om vad herr Oscarsson skulle taga sig
för i ett visst nu välbekant avsnitt.
Men nog fanns det väl andra som visste det? Nog fanns det väl någon som
inte vände bort kamerorna, när herr
Oscarsson började klä av sig?
Men herr Hylands program kan användas för annat än avklädningsscener. På nyårsaftonen förekom ett långt
avsnitt med PR för det blivande statsrådet Camilla Odhnoff, och det verkade alldeles uppenbart beställt av, låt
oss säga, någon regeringens reklamkonsult. Om också den avslutande fadäsen i programmet, om överbefälhavaren och bankdirektör Wallenberg,
var beställd av regeringen, är däremot
mera tvivelaktigt. Den förefaller att ha
varit inspirerad från annat håll.
övernog har skrivits om överbefälhavarens representationsfond, och
man kan bara hoppas att han i fortsättningen får dessa nödvändiga medel från staten, ungefär som statsrå-
den får sina. Men det bör sägas, även
till Sveriges Radio, att öB fått tillstånd
att taga emot pengarna och att han
redovisat dem. Därmed borde saken
vara ur världen. Vad beträffar familjen Wallenberg är det ju obligatoriskt,
att kommunister och vissa socialister angriper dess medlemmar i varje
valrörelse. Men Sveriges Radio kunde
ju en gång överväga, om man inte också skulle ge ett objektivt program om
namnet Wallenberg. De betydelsefulla
insatser, som bröderna Jacob och Marcus Wallenberg gjorde för Sverige un- 12
der krigsåren och i flerfaldiga sammanhang gjort sedan dess, har tillkommit i all stillhet. Men de skulle erbjuda ett lika dramatiskt stoff som nytt
material till vår egen tids historia.
Sedan är det en sak för sig att familjen Wallenberg aldrig kan komma
att framstå som idealgestalter i socialistiska ögon. Deras företag brukar
nämligen gå med vinst.
stagnerande råvaruexport
I den preliminära nationalbudgeten
för 1967, som utgör bilaga till årets
statsverksproposition, framhålles bl. a.
att utlandets efterfrågan på våra exportråvaror sedan 1964 stigit i väsentligt långsammare takt än det genomsnitt långtidsutredningen räknat med
för perioden fram till 1970. Om den
faktiska exporten av trävaror, massa,
malm och papper hade fortsatt att följa långtidsutredningens trendlinje,
som nära ansluter till den konstaterade utvecklingen under 1960-talets första hälft, skulle exportvärdet för dessa
varor 1967 bli åtminstone 500 a 600
miljoner kronor högre än det nu beräknas till. Exporten av malm och
skogsindustriprodukter hade obestridligen en väsentligt gynnsammare utveckling under treårsperioden 1961-
1964, då volymökningen uppgick till
i runt tal 30 procent, motsvarande ca
1,5 miljarder kronor, än den beräknas få treårsperioden 1964-1967, som
torde uppvisa i stort sett oförändrad
volym.
Västeuropa är den utan jämförelse
viktigaste marknaden för vår export,
särskilt råvaruexporten. Framför allt
malm och massa möts där av allt hårdare konkurrens från transoceana länder. En av orsakerna är utvecklingen
inom oceanfarten som medfört kraftigt sänkta transportkostnader och
ändrat konkurrensförhållandena till
förmån för de avlägset belägna producenterna.
När det gäller järnmalm har nya
fyndigheter av fosforfattiga malmer
med hög järnhalt börjat att exploateras i stor skala i en rad utomeuropeiska länder. Dessa malmer har med de
sänkta transportkostnaderna blivit allt
svårare konkurrenter till de fosforrika svenska malmerna. De har dessutom fördelen att de ger ett tackjärn
som är billigare att färska till nu efterfrågade stålkvaliteter.
För att hävda den svenska malmens
ställning på marknaden har exportö-
rerna sänkt priserna på fosforhaltig
malm med 13 a 14 procent. Prisrelationerna är emellertid icke ensamt avgörande. Tekniska framsteg ifråga om
såväl malmens förädling som stålframställningen kan få stor betydelse. Det
anses att utvecklingen inom båda dessa områden kan medföra en förbättring av den fosforrika malmens konkurrensförmåga.
När det gäller massa möter de nordiska producenterna allt starkare konkurrens från USA och Canada. Produktionen i Nordamerika har under
1960-talet ökat snabbare än konsumtionen. Nettoexporten därifrån, dvs.
Canadas exportöverskott minus USA :s
importöverskott, har mellan 1960 och
1965 ökat med över 60 procent –
från knappt 1,2 till över 1,9 miljoner
ton. Under samma tid ökade den
svenska exporten med 15 procent, från
2,5 till 2,9 miljoner ton, och den finska med nära 40 procent, från drygt
1,4 till närmare 2,0 miljoner ton.
Den nordamerikanska massaindustrin har flera fördelar i jämförelse
med den nordeuropeiska. Den är genomsnittligt sett yngre och därför modernare, produktionsenheterna är i regel betydligt större, något som är av
stor betydelse i denna bransch och
dessutom är råvarukostnaderna lägre.
Det sistnämnda sammanhänger inte
bara med lägre rotpriser utan också
med det förhållandet att i varje fall
många canadensiska företag med
mångårig koncession på exploatering
av vidsträckta, sammanhängande
skogsarealer, icke har något besvär
med ägosplittring.
Det gynnsamma transportläget, en
faktor som tidigare haft så stor betydelse för svensk råvaruexport, är i
våra dagar långt mindre utslagsgivande än tidigare. Det innebär hårdare
konkurrens med producenter på andra håll. Det innebär vidare att de s. k.
naturrikedomarna, den växande skogen och den obrutna malmen, icke
lika lätt omvandlas i exportvaluta, vilket i sin tur påverkar dessa tillgångars
saluvärden.
Servicefrågorna i Sovjet
Den senaste tidens ekonomiska utveckling i Sovjet har visat att de olösta
servicefrågorna alltmera bromsar statens strävanden att förbättra varudistributionen och höja befolkningens
standard.
Kommunistdoktrinen diskriminerar
all ekonomisk verksamhet, där försäljaren själv bestämmer priset. Denna
fråga utgör kärnan i begreppet fri handel, som identifieras med spekulation
och bedrägeri och i kommunistjargongen kallas ”svart handel” eller
”svarta börsen”. Denna inställning gäller inte bara varor utan också tjänster, och serviceutövningen har hittills
alltid utgjort strykpojken nummer ett
i sovjetstatens ekonomiska politik. Resultatet har blivit att olika slag av
tjänster antingen utövats gratis eller
sålts ”svart”. Följden har blivit permanent brist på service på oräkneliga
områden i det ekonomiska livet. Den
snabba industriella utvecklingen och
regeringens nuvarande kampanj för
att främja konsumentintressena har
skapat ett läge, då bristen på olika former av service bromsar upp hela utvecklingsprocessen.
Det finns inga tecken på att kom- 13
munismens ledande teoretiker är på
väg att rehabilitera betydelsen av serviceyrkena och finna någon lämplig
lösning av denna fråga ur doktrinär
synpunkt. l\Ien det är också klart, att
man inom sovjetregimen förstår, att
ett avgörande för främjande av serviceyrkena måste träffas i en tid, då
i alla högt industrialiserade stater en
större del av befolkningen är sysselsatt inom olika serviceyrken än inom
produktionen. I Sovjet är det fortfarande tvärtom: i produktionen arbetar
cirka 75 procent av arbetskraften, i
serviceyrkena endast några få procent.
Bilismens utveckling, differentieringen av varutyper inom olika branscher, transportväsendet, de fria kolchosmarknadernas snabba utveckling
i städerna (marknader som mer och
mer liknar de västerländska saluhallarna med dessas komplicerade serviceverksamhet), reparationer av klä-
der, skor och andra varaktiga konsumtionsvaror som kylskåp, radio, TV
etc. ropar på betydligt utvidgad service. Det hittillsvarande servicenätet
är alltför obetydligt, och levnadsstandarden har nått en sådan höjd, att ytterst få personer själva eller med hjälp
av familjemedlemmar kan klara sina
egna serviceproblem. Det behövs ett
statligt ingripande i stor skala. Av sovjetpressen har de senaste månaderna
framgått, att ett sådant ingripande redan är på väg, men samtidigt har man
ett intryck av att detta ingripande mera är framtvingat av den stigande efterfrågan på service än av målmedveten och planerad politik av staten.
Av en intervju med minister Gandurin i det nyligen skapade ministeriet för ”tjänster för den dagliga tillvaron” (så kallas serviceverksamheten
i Sovjet) framgår, att regimen hellre
vill avstå från tanken på att bygga upp
nödvändig service på basis av mer eller mindre privat verksamhet av olika
hantverkare eller hantverkarkollektiv.
14
Skälet kan utgöras av rädsla för att en
sådan lösning skulle ytterligare utvidga och legalisera den fria handelns
omsättning i landet. Av intervjun
framgår att regeringen försöker lösa
denna fråga genom att skapa nya stora
reparationsfabriker i städerna. Det är
uppenbart, att en sådan centraliserad
service har många nackdelar, särskilt
då det gäller kontakter mellan fabrik
och kund. En sådan organisation måste av begripliga skäl bli byråkratiskt
belastad.
Om den spontana utvecklingen av
serviceverksamheten trots frånvaron
av en laglig ram talar bäst den enorma utvecklingen av kolchosmarknaderna. Enligt sovjetpressen säljer man
på dessa marknader inte bara s. k.
OM Norgevalet 1936
överskottsmedel från kolchosböndernas privatbrukade jord och begagnade föremål, som hittills, utan även ny
konfektion, personliga bruksartiklar,
husgeråd, enklare möbler och annat.
Av publiciteten förstår man, att omfattande privata, av staten ej kontrollerade organisationer har uppstått för
inköp av varor i kolchoser och statliga fabriker och för transport av varorna till kolchosmarknaderna.
Sovjetpolitikens inställning till servicefrågorna utgör fortfarande en akilleshäl, men samtidigt kan man observera allt flera tecken på att realiteternas makt tvingar sovjetledarna till
en grundlig genomgång och revidering av hittillsvarande normer som
inskränker serviceutvecklingen.
For Hoire – som nu det ubetinget sterkeste borgerlige parti får ansvaret for å fore an i opposisjonen mot sosialismen – blir det en
opgave samtidig å soke samarbeidet de borgerlige grupper. Hoire
gikk denne gang til valg på et sterkt forpliktende p o s i t i v t program og det må også bli på en byggende positiv linje man må soke
å samle den borgerlige front. Det gjelder både i nreringspolitikken
og for de sosiale sporsmål. Forhåpentlig vil det i periodens lop
kunne etableres et godt borgerligt samarbeide herom og om gjenreisningen av landets forsvar og sanering av de offentlige finanser; men nogen borgerlig samlingsregjering er tiden neppe mogen
nok til, ennu iallefall.
stortingsman Harald Gram i Svensk Tidskrift 1936