Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 20 nov. 1931.
Från Tornedalen Den svensk-finska syneförrättningen i Tornedalen
till Helsingfors. startade under mindre lyckliga auspicier. Uppenbarligen hade hrr Sandlers, Engbergs, Holstis och Hannulas visitation improvisationens karaktär, med alla de risker, som därmed
kunna vara förenade. Dessutom kunde det ifrågasättas, om rätt tidpunkt för gränsmötet valts. Underrättelserna från Helsingfors om
tillämpningen av den nya universitetslagen tydde närmast på, att
resan knappast företogs i det rätta psykologiska ögonblicket. Slutligen lät hr Engberg i sin handlingsiver undslippa sig uttalanden på
ort och ställe, som kunde ingiva den uppfattningen att undervisningen i finska i de svenska Tornedalsskolorna skulle i hög grad
vidgas, ej blott utöver vad han som ecklesiastikminister själv föreslagit utan även vida längre än vad den finsktalande befolkningen
själv önskade.
Efter hemkomsten via Helsingfors skyndade sig hr Engberg att
tolka sig själv och därmed reducera räckvidden av resetalens löften.
I den mån hans strävan kommer att inrikta sig på att ge de finsktalande barnen tillfälle till en fördjupad undervisning i deras modersmål, utan att deras eget välförstådda intresse att fullständigt
lära sig svenska trädes för nära, behöver han näppeligen röna något
starkare motstånd. Vårt land har råd att ge sin språkliga minoritet
möjligheten att vara tvåspråkig och att därmed bevara de skatter, som modersmålet för människor alltid måste representera. En
sådan politik måste stå i god överensstämmelse med vår uppfattning
om billighet, rättvisa och humanitet. Så länge den finsktalande befolkningen själv ingenting högre önskar än att erhålla en solid undervisning i svenska språket, vore det ett utslag av spökrädsla att
frukta uppkomsten av ett språkligt irredenta vid vår landgräns mot
Finland. Skulle risk därför uppstå, måste frågan gälla invandringsbestämmelserna och ej så mycket undervisningen.
Färden i Tornedalen måste ha visat de finska regering·sledamöterna
den goda viljan från svensk sida att tillmötesgå vår språkminoritets
legitima intressen. Denna goda vilja kan demonstreras både när
tillfället är lägligt och olägligt. När allt kommer omkring, var det
måhända rent av passande att just under den akademiska språkstridens i Finland tillspetsning visa upp, att det icke existerade
något sådant Norrbottensproblem, som man på purfinskt håll nästan
ropat efter.
Händelserna under resans andra del, de bägge svenska statsrådens
besök i Helsingfors, voro även ägnade att avtrubba den kritik, som
till en början i Sverige ägnades resans planläggning. Exc. Sandlers
tal i Helsingfors uttryckte i lika vältaliga som oförtydbara vändningar den rikssvenska opinionens syn på den ömsesidiga hänsyn,
664
Dagens frågor
som den gemensamrna sammanlevnaden borde ålägga två språkgrupper. För den nordiska tanken betydde statsminister Cajanders
och exc. Sandlers publika dialog rörande ett inrikesproblem av
internordisk betydelse ett stort framsteg, och exc. Sandler är värd
allt erkännande för att genom sitt tal ha gjort allvar av den öppna
ärlighet, som måste vara framtidsmålet för det svensk-finländska samarbetet. Om någon i Finland tvivlar på att vår utrikesminister företräder en samfälld opinion, må därtill blott genmälas, att det endast
är att beklaga att exc. Sandler ej tidigare givit uttryck för Sveriges
rent principiella uppfattuing om den finlandssvenska minoritetens
ställning. Svensk opinion kan ej förstå, att det kan åberopas några
bärande principer eller i:inrm mindre ligga i vårt östra grannlands
eget intresse att gå fram med operationskniven mot de vetenskapliga
insatser, som den svensktalande minoriteten i arbetet för sitt finländska fosterlands kultur och framsteg vill och kan göra. Svensk
opinion kan heller aldrig förstå, att en nålstingspolitik av det slag,
som på sistone kommit till synes i samband med universitetsfrågan,
skulle kunna stå i god överensstämmelse med den anda av humanitet
oeh tolerans, som borde prägla en så högtstående kultur som den
finska och som borde vara desto naturligare för en majoritet, vilken
själv ända till för några årtionden ‘>edan levde m11ler trycket av
språkliga mindervärdighdskiinslor.
Den insats, Sverige kan göra till utHinmande av Finlands språktvister, strii.cker sig enligt sakens natur ej gärna längre iin till den
deklaration, som Sveriges utrikesminister i vänskapligaste form avgivit. Man vill dock tillfoga den förhoppningen, att våra »folkfrontspartier» ej på grund av sin politiska samhörighetskänsla med systerpartierna i Fiuland och av undseende för dessa skola låta döva sina
samveten. Tvärtom vill man hoppas, att de ej skola tveka att i sil1a
intima relationer med de finska particrna beståmt reagera mot vad de
måste anse som odemokratisk undertryckningspolitik mot en maktlös folkminoritet
Det är ämm för tidigt att söka bedöma verkningarna av exe. Sandlers appell till den finska folkmajoritetens klokhet och besinning.
Tyvärr ge den finska pressens kommentarer ringa grund till optimism. Redan regicn vid Ilet svenska ministerbesöket kunde för
svensk-finländarna ha varit mera hoppingivande. Lika litet som exe.
Sandler i Moskwa blev mottagen av Stalin, lika litet fick han i
Helsingfors trots bankettemas rad träffa färdens objekt, finlandssvenskarna, vilka hällos utanför. Försöken att i den finska pressen
vanställa exc. Sandlers clara verba och tillägga dem en annan innebörd än den uppenbara bilda en föga löftesrik fortsättning på de
ansvariga männens meningsutbyte. Man har alltför lätt att förstå
den starka misstämning, som statsminister Cajanders skönmålning
av språkförhållandena i Finland framkallat bland finlandssvenskarna
och varom d:r Eirik Hornborgs indignerade ledare i Nya Argus bär
vittne. Den finlandssvenska opinionens ackompanjemang till hr
Cajanders tal var alltför disharmoniskt för att kunna övertyga oss
665
Dagens frågor
rikssvenskar om att den senaste finska språklagstiftningen skulle ha
präglats av rättvisa.
Ändock vill man icke släppa hoppet att det senaste svensk-finländska meningsutbytet skall på lång sikt ha verkat välgörande.
Den unga finska nationalismen borde snart ha övervunnit sin Sturmund Drangperiod och växa in i ett lugnare skede. Åven om starka
antisvenska strömningar göra sig gällande inom den finska akademiska ungdomen och innebära ett framtida ovisshetsmoment, kunna
andra hoppingivande tecken på en pacificering av språkstriden skönjas. Under alla förhållanden undgår man icke att ta starkt intryck
av chefredaktör Harry Hjörnes sällsynt levande och mänskligt fängslande studie »Femte länken». Denne framhåller bl. a., hurusom de
finska bönderna sedan svenskan förlorat sin forna överklassprägel
ej längre ha grund för sin gamla antisvenskhet, likaså att socialdemokraterna i sin internationalism och beundran för de rikssvenska
»partivännernas» förebildliga organisationsarbete alltid haft lätt att
förstå svenskarna. Åven om hänsyn tages till att nationalitetsstrider
ofta forma sig irrationellt och leda till oberäkneliga utlösningar,
borde snart förutsättningarna vara inne att äntligen – med citerande av hr Cajander – »nå fram till ett läge av samförstånd, endräkt och ett gott förhållande mellan de båda språkgrupperna, ett
läge som inger den i mindretal varande en känsla av att dess skäliga
behov är tryggat» och därmed avlägsna »alla de för samförståndet
mellan Sverige och Finland störande moment, var helst de yppa sig».
Ett makabert Under stor ståt, med militärparader, musik och arbejubileum. tardemonstrationer, firade Sovjetrysslands härskande
parti i denna månad sin diktaturs 20-årsjubileum. Som man kunde
vänta har den bolsjevikiska propagandaapparaten tagit tillfället i
akt för att prisa »den socialistiska statens vinningar». Självklart
förtjänar bokslutet över den ryska utvecklingen under de sista två
stormiga årtiondena allt beaktande. Men vad innehåller detta boksluU Det kan vara på sin plats att med anledning av jubileet något
syna bolsjevikpolitikens grunddrag och söka klarlägga de faktiska
sakförhållandena.
De bolsjevikiska publicisterna vanställa redan den historiska sanningen. Den ryska revolutionen genomfördes icke i november 1917
av bolsjevikerna utan i mars samma år av det ryska folket. I mars
och under de följande månaderna likviderades den alltmer reaktionära tsarismen – vi hänvisa här blott till den framställning om kejsarinnans växande skadliga inflytande, som professor Anton Karlgren lämnat uti det nyligen utkomna sista bandet av Norstedts
Världshistoria – och infördes politiska och statsborgerliga rättigheter efter västerländskt demokratiska mönster. I rörelsens spets
stodo icke bolsjevikerna utan socialdemokraterna, socialrevolutionärerna samt borgerliga s. k. liberaler och intellektuella. Redan innan Lenin och hans garde i april 1917 anlänt till Petersburg var det
ryska folket herre över sitt eget öde. Bolsjevikdiktaturen är på intet
666
Dagens frågor
sätt identisk med den ryska revolutionen. Ingen folkrörelse såsom i
mars 1917 förde bolsjevikerna i november till makten. Tvärtom
usurperade bolsjevikledarna denna genom ett uppror från de krigströtta soldatmassorna, som de lovade ofördröjlig fred och ofördröjligt bröd. Bolsjevikernas revolt skedde emot folkviljan. I den i november sammanträdande nationalförsamlingen, vald så långt vidriga
förhållanden medgåvo på allmän, lika, direkt och hemlig valrätt och
som därför förtjänar namnet folkrepresentation, utgjorde bolsjevikerna blott en ringa minoritet. Bolsjevikdiktaturen inledde sin aera
med att brutalt undertrycka folkrättigheterna, när denna nationalförsamling upplöstes genom Lenins bajonetter. Skaparen av
den ryska demokratiska författningen, den framstående professor
Kokoschkin, mördades på sitt sjukläger av bolsjevikmatroser.
Blott en dag kunde nationalförsamlingen förhandla. Likväl förmådde den under dessa få timmar att stifta en agrarlag, byggd på
en jämförelsevis rättvis jordfördelning bland Rysslands miljoner
bönder. Detta viktiga beslut bör icke alldeles bortglömmas, när de
bolsjevikiska makthavarna lancera legenden att storgodssystemets
söndersprängande helt och allenast vore deras verk. Man kan visserligen blott uttala förmodanden, hur en agrarreform under en liberal
och demokratisk regim skulle ha förlöpt. Men man kan peka på de
agrarreformer, som genomförts i de förra ryska provinserna Estland, Lettland och Lithauen; om dessa vet man att de trots alla svå-
righeter utfallit jämförelsevis väl och varit ägnade att utomordentligt starkt lyfta bondebefolkningens ekonomiska och kulturella nivå.
Härmed kan och bör bolsjevikernas agrarpolitik jämföras. I stället
för att basera reformen på en rättslig och rationell grundval utslungade bolsjevikerna parollerna: »till anfall mot jordbesittandet!»
och »röva det rövade!». Anarkistiska förhållanden trädde i det egenmäktiga besittningstagandets spår; hungersnöd och elände blevo
följdverkningarna härav och av de många experimenten med »socialistiska» och »kommunistiska» jordbruk. Med experimenten följde
terror icke blott mot storgodsägarna utan även och främst mot den
egentliga bondeklassen, som icke ville underordna sig den bolsjevikiska kasernsocialismen. Ingen bondefamilj torde bokstavligen ha
undgått att hemsökas av terrorn, och inför samtid och eftervärld
oräkneliga bönder föllo offer för denna. Trots alla panegyriska propagandauppgifter kan huvudresultatet av bolsjevikernas agrarpolitik, i kollektiverna (»kolchoserna») och statsgodsen, fastställas. Bägge
dessa agrara produktionsformer bygga på tvånget. Huvuddelen av
arbetet och produktionen måste skänkas staten utan dennas likvärdiga motprestation eller pekuniära erkänsla. Visserligen torde ett
antal kollektiver kunna betecknas som goda, men det vore i högsta
grad märkvärdigt, om icke sådana jordbruk även i Ryssland skulle
kunna under ett par årtiondens ansträngningar åvägabringas. Det
vore också felaktigt att bedöma Sovjetunionens hela jordbrukspolitik
efter dessa vita korpar. Endast få bondeskikt ha, och det blott i
ringa utsträckning, kunnat höja sin levnadsstandard, och en järn- 667
Dagens frågor
förelse med Västerlandets jordbruk utfaller alltför avskräckande för
att egentligen vara möjlig. staten har tagit lejonparten av jordbruksproduktionen och omsatt den i mer eller mindre improduktiva
industriinvesteringar, bl. a. i den omättliga krigsindustrin. Kort
sagt: sovjetstaten fordrar utsugande mycket av bondebefolkningen
men återgicildar detta i förhållandevis mycket ringa grad.
Likaså lider industrin av en de hejdlösa experimentens politik.
Industrialiseringens olycka har varit att enorma penningmedel använts i en till stor del improduktiv produktionsapparat, allt under
det att konsumenternas önskningar och behov ignorerats. Gigantiska
fabriker (»kombinat») ha upprM.tats och de dyraste maskiner ha införts, men de sluka oerhörda penningsummor och lämna ändock
ingen vinst. Även om Ryssland under sovjetstyret otvivelaktigt dock
lyckats uppbygga en avsevärd industri även för export, måste detta ses
mot bakgrunden av landets enorma naturrikedomar och billiga arbetskraft, d. v. s. osentimentala utsvettningsmetoder.
Redan bristen på skolad industriledning är en svaghet. Men denna
har diktatursystemet ytterligare skärpt. Över varje direktör eller
avdelningschef hänger de okunniga men ej sällan egennyttiga och
inställsamma partifunktionärernas Damoklessvärd. Den berömda
planhushållningen blir ofta ingenting annat än prototypen för planlöshet. Det är därför icke att undra över att alla grenar av industrin, trafikväsendet och handeln gång på gång redovisa misslyckanden. Behöver man bevis, är det nog att hänvisa till de otaliga s. k.
sabotageprocesserna. För systemets ohållbarhet och ansvarslöshet
måste hundraden och åter hundraden av ingenjörer, tekniker och arbetare plikta med livet.
Karakteristiskt för industrialiseringens orationella metoder är den
s. k. Stachanowrörelsen, Stalins »skapelse» och Kremls stolthet. Systemet är tänkt som en form för rationaliserii:lg i och för produktionens höjande. Men under bolsjevikstyret har det varken blivit till
fördel för industrin eller för arbetarklassen. I stället för att planmässigt organisera hela industrigrenar efter vetenskapliga metoder
utvalde man systemlöst än här och än där särskilda sektioner och
arbetargrupper som experimentalobjekt. Genom premier, högre lön
och ordnar utmärktes aktivister, »staehanowzy». Sina förmåner
njöto dessa ofta dock på sina arbetskamraters bekostnad. Till sin
natur är den dåligt organiserade Stachanowmetoden en raffinerad
form för arbetskraftens exploatering. Det är alltför väl bekant, att
systemet är förhatligt hos massan av undernicirda, lågt avlönade arbetare. Härför tala de tämligen många processerna mot Stachanowrörelsens »sabotörer» ett mycket tydligt språk. Och skulle vissa förmånliga resultat ha utvunnits inom industrin som en frukt av all
propaganda och påtryckning på arbetarna, har systemet ute på
landsbygden och i »kolchoserna» uppenbarligen totalt misslyckats.
‘l’. o. m. bolsjevikiska publikationer våga icke göra gällande, att en
rysk arbetares levnadsstandard motsvarar genomsnittligen en europeisk arbetares. Därför förklara de blott, att den ryska arbetarens
668
Dagens frågor
levnadsbetingelser skulle ha förbättrats i förhållande till förkrigstidens Ryssland. Visst var den ryske arbetarens läge före kriget
tröstlöst., men bolsjevikernas påståenden äro ändock blott giltiga för
enskilda arbetarkategorier. Särskilt vid jämförelse med de avsevärt
förbättrade förhållandena i de förutvarande ryska provinserna i
Baltikum, där reallönen är avsevärt högre, får man en klar bild av
de ringa materiella framsteg, som en »socialistisk» stat ännu tjugo
år efter revolutionen är mäktig. Man kan blott peka på arbetarnas
bostadsfråga. Senast har madame Kollontay i en propagandaintervju
i Social-demokraten velat göra gällande, att hyresutgifterna blott
skulle uppgå till 4,a% av en arbetares budget. Möjligt är att denna
siffra framtrollats genom att man blott medtagit utgifterna för golvytan (»shiloploschzad»); utgifterna för vatten, avlopp, lyse och värme
skulle alltflå ej ha medräknats. Enligt en officiell sovjetredogörelse
av år 1929 för Internationella statistiska Institut skulle hyresutgifterna för en rysk arbetare vid den tiden dock belöpa sig till 15,5% av
budgeten, och det är väl föga antagligt, att förhållandena sedan dess
nämnvärt ändrat sig. Enligt Internationella arbetsbyråns statistik
skulle hyreskostnaderna för en polsk arbetare utgöra 14,7 %, för en
tjeckoslovakisk 14,7, för en lettisk 15,o, för en österrikisk 17,7, för en
tysk 17,9 och för en svensk 21,s %. Därjämte måste tas i betraktande,
att den ryske arbetarens bostad sannerligen icke tillåter någon komfort, vilket också madame Kollontay erkänner. Långt ifrån alla ryska
arbetare ha ännu egna bostäder; talrika arbetarfamiljer ha inte ens
ett eget rum utan måste dela detta med en annan familj. Tillfogas bör
dessutom, att dessa procentuppgifter endast avse arbetarnas bostadskostnader. För andra skikt äro hyrorna mycket högre. Och dessa
skikt äro icke så få eller små.
Under de två senaste åren ha olika bolsjevik- eller fackmannadelegationer uppvaktat Stalin och öppet uttalat sina betänkligheter mot
Kremls förvaltningsmetoder. I en inlaga till kommunistpartiets centralkommitte, undertecknad av hundratals personer i det gamla
bolsjevikgardet, fästes uppmärksamheten på att förvaltningssystemet
inom alla näringsgrenar slagit slint. Men Stalin och hans earnarilla
ignorerade fullständigt varningarna och sågo i kritiken blott en
opposition mot hans person. Han lät häkta, fängsla eller avrätta
kritikerna. Han ryggade därvid icke tillbaka för att avhugga den
röda armens bästa huvuden, Tuchatschewsky, Gamarnik m. fl., blott
därför att dessa ledare begärde en ändring av politiken. Sedan två
år tillbaka kan man iaktta, hur de ledande i alla institutioner genom
skoningslösa repressalier terroriseras. Hela statsapparaten har rå-
kat i desorganisation. Japan visste vad det gjorde, när det valde tidpunkt för sitt överfall mot Kina: det förstod mycket väl, att ingen
fara hotade från rysk sida, så länge Stalin förde ett krig mot sitt
eget folk.
Det finnes intet område av ekonomisk verksamhet, på vilket det
bolsjevikiska systemet visat eller ännu mindre bevisat sin överlägsenhet över det kapitalistiska. Endast i fråga om brutalitet mot
669
Dagens frågor
oliktänkande kan det möjligen tävla med de reaktionäraste polisstater. Men på det moraliska området intar sovjetsystemet en föga
avundsvärd särställning: i sitt förintande av de intellektuella krafterna och i sitt förgiftande av statsförvaltningen med lögn, streberi
och sadism har det tillskyndat landet förlusten av för lång tid
framåt oersättliga värden.
Ett stort verk, invänder någon, har Sovjet likväl skapat: Röda armen. Fackmannauttalanden om denna äro dock icke samstämmiga.
I en nyligen utgiven bok om Frankrikes försvarsproblem berör förre
franske generalstabschefen, general Weygand, även den röda armens
styrka. Han fastslår därvid, att denna visserligen icke får underskattas men att kvaliteten icke motsvarar kvantiteten. I hur stor
utsträckning armen i händelse av krig kan användas utanför Sovjets
gränser är enligt Weygand en gåta.
Sovjetryssland har i själva verket aldrig varit en proletariatets
diktatur. Tvärtom existerar där den bolsjevikiska particentralens
eller centralkommittens diktatur över proletariatet. Efter Lenins död
har denna diktatur urartat till Stalins personliga. En oriental till
hela sin härkomst och uppfostran härskar han som en orientalisk
despot, vilken hänsynslöst marscherar över vänners, kamraters och
förment eller verkligt oppositionellas lik. Under de marterades stö-
nanden går hans »triumftåg» till den nya »folkrepresentationen», som
skall väljas om ett par veckor – ifall papperet räcker till valsedlar!
– och sammanträda för att hylla »den geniale ledaren för alla folken,
den käre J oseph Stalin».
Om Sovjetstaten skulle ha firat ett riktigt jubileum, borde – tycker
man – alla statens och partiets skapare ha firats. Men var äro de
alla~ Och vilka äro de~ Blott några av dem ha dött en naturlig död
och blott enstaka ha kunnat rädda sig genom flykt. Om man skulle
skänka tilltro till de officiella sovjetberättelserna över jätteprocesserna och avrättningarna, skulle faktiskt nästan hela partiets ledning och bolsjevikstatens grundare ha varit förrädare, spioner, kriminella förbrytare o. s. v. Just under jubileumsåret ha militärdomstolarna och G. P. U. varit mer än någonsin sysselsatta med att
bringa veteranerna ur världen och liksom storstäda till jubileumsfestligheterna. Ingen tvekar om, att strömmar av oskyldigt blod
flutit under denna diktatorns »upprensning». Och det enda målet för
denna diktatur är att upprätthålla Stalins despoti.. Är detta icke
systemets bankruttförklaring~
Märktes de frånvarande döda mer än de närvarande vid jubileet,
har Stalin dock funnit en »Ersatz». Han och hans regim ha kunnat
glädja sig åt rökelserna från Sovjets utländska bundsförvanter och
sympatisörer. En svensk kemiprofessor, veterligen utan någon djupare politisk bildning, har i spetsen för en skara uppvaktat och lyckönskat madame Kollontay. Man tänker härvid på Lenins tes att i
propagandan ej försmå de ofta godtrogna partilösa. I vårt regeringsorgan har madame Kollontay fått ej mindre än halvannan helsida upplåten för en intervju, vari hon exe1lerar att fylla spalterna
670
Dagens frågor
med granna Potemkinkulisser. Världshistoriskt kan jubileet ej förbigås. Men kunna våra socialdemokrater ha något intresse av att
vilseleda svenska arbetare, trots beblandelsen i Spanien~ Bjöde icke
jubileet främst ett tillfälle att prisa vårt eget lands lycka att ha förskonats från sovjetexperimenU Och hade inte tillfället varit lägligt
att unisont höja en kraftig protest, i humanitetsidealens namn, mot
den grymhet, som är Sovjetregimens arbetsmetod och som man ännu
åren före världskriget ej kunde tilltro framtidens Europa om, ej ens
dess lidande halvasiatiska del?
Världshandelns framtidsutsikter En sakkunnig man har nyligen
-renässans eller stagnation? framkastat frågan, om det finnes
något område av det mänskliga livet, där motsättningen mellan lära
och leverne, mellan teori och praktik, är större och uppenbarare än
när det gäller våra dagars handelspolitik. Frågan är förvisso berättigad. Det är icke mer än tio år, sedan den världsekonomiska konferensen i Geneve var samlad för att dryfta de hinder – numera nog
så harmlösa i våra ögon – som då reste sig för det internationella
varuutbytet och för att föreslå åtgärder för problemets lösning. Resultatet är känt. Konferensen, sammansatt av de mest framstående
experter från industri, handel, offentlig administration och ekonomisk vetenskap, voterade enhälligt ett det förträffligaste program,
innefattande bland annat en allmän nedskärning och förenkling av
tulltarifferna. Men redan innan depressionsårens järnnätter inbröto,
hade denna planta från det internationella orangeriet vid Lac Leman
begynt att vissna av brist på omvårdnad. Välmenande idealister,
stundom i framgångsrika affärsmagnaters gestalt, vilja gärna däri
se ett belägg för det ringa mått av visdom, varmed världen styres.
Det är kanske inte lätt att inför mängden av sig hopande prejudikat
rörande satsens aktuella giltighet söka vederlägga eller moderera
deras uppfattning; likväl är det så, att när teori och praxis ej
stämma överens, är det ej alltid praxis som är oriktig. Felet kan
också, åtminstone till dels, vara på teorins sida, ty vilket mänskligt
fel är vanligare än tankefelet?
Innan orsakerna till misslyckandet av dessa strävanden mot en
friare handel undersökas, kan det vara anledning att med några
siffror belysa de senaste årens utveckling. – Under åren 1932 till 1936
steg världens totala industriproduktion från 69 till drygt 111 procent av 1929 års volym, världshandelsvolymen däremot blott från 75
till 86 procent av 1929 års siffra. Detta visar alltså, att den ekonomiska återhämtningen inom de olika länderna endast i mindre grad
avspeglat sig i stigande siffror för handeln mellan länderna. Under
den allra senaste tiden har visserligen klyftan mellan den inre expansionen och utrikeshandeln i någon mån minskats, men alltjämt
torde handelsvolymen ligga ett stycke under 1929 års toppsiffra.
Emellertid synes denna företeelse icke vara något för det senaste
uppsvinget säreget. I »Vierteljahrshefte zur K onjunkturforschung>>
671
Dagens frågor
(h. 3/1937, del A.; n. f.) har påvisats, att samma fenomen uppträdde
också i början av återhämtningsperioderna 1901/06, 1908/13 och 1921/29.
Den nu pågående utvecklingen skiljer sig blott såtillvida från förloppet under föregående tider av uppsving, att medan eftersläpningen före kriget varade endast ett eller annat år och under perioden 1921/29 tre år, den nu sträckt sig över en tidrymd av bortåt fem
år. Detta talar onekligen för att – vid sidan av vissa konjunkturella
faktorer, såsom återhämtningens snabbare eller långsammare förlopp
i olika länder – även vissa på lång sikt verkande strukturella förändringar göra sig gällande inom världshandeln. Genom att analysera dessa och mot varandra väga deras verkningar synes man
kunna bilda sig en viss om ock icke alltför exakt föreställning om
det mellanfolkliga varuutbytets framtidsutsikter och på grundval
därav kanske även en uppfattning om vissa kommande uppgifter för
handelspolitiken.
Åtskilliga kända ekonomer ha på sistone gripit sig detta ämne an.
‘l’ill de intressantaste och ur opinionsbildande synpunkt betydelsefullaste debattinläggen höra Salters »World trade and its future» och
Ohlins »Staterna och världsekonomien». Givande genom sin rikedom
på fakta och synpunkter äro vidare två större engelska arbeten, som
båda äro resultat av en i England inte så ovanlig form av kollektiv studieverksamhet, det ena, »Report on international trade», sammanställt inom sällskapet PEP (Political and economic planning),
det andra åter, betitlat »The problem of international investment»,
utarbetat av en studiegrupp under ledning av H. D. Henderson inom
det förnämliga Royal institute of international affairs. Det vore slutligen orätt att här förbigå de tungt vägande bidrag till frågans belysande, som i form av föredrag och tidskriftsartiklar lämnats av
det tyska konjunkturinstitutets ledare, professor W agemann.
W agemann urskiljer för sin del följande långtidsfaktorer, som han
tillmäter avgörande betydelse för världshushållets och världshandelns utveckling, nämligen födelsetalens tillbakagång, rationaliseringsverksamheten, lantbrukets intensifiering i de västerländska
industristaterna och omvänt agrarländernas industrialisering, den
stegrade statliga aktiviteten på det ekonomiska området och slutligen det enskilda näringslivets monopolisering och kartellisering.
Det förefaller praktiskt att vid behandlingen av diskussionen i frå-
gan i stort sett följa denna indelning.
Vad sålunda ·först beträffar sambandet mellan befolkningsutvecklingen och världshandeln menar Wagemann, att de sjunkande födelsetalen i de västerländska industristaterna måste leda till en väsentlig inskränkning av investeringsbehovet och därmed kapitalvaruomsättningen. En reservation gör Wagemann dock, i det han erinrar om det behov av rymligare och bättre bostäder, som vid högre
genomsnittlig levnadsålder hos befolkningen torde komma att göra
sig gällande och som kan komma att gynnsamt påverka den internationella handeln med exempelvis trävaror och byggnadsjärn.
672
Dagens frågor
Salter utgår från en annan allmän synpunkt: Livsmedelsförbrukningen torde i stort sett nedgå i takt med befolkningsregressen; detta
bör leda till en minskning av de livsmedelsproducerande transoceana
ländernas export till de europeiska industristaterna. För att bereda
sig kompensation härför skulle de förstnämnda tvingas utbygga Rin
egen industri i iin högre grad än hittills, något som i sin tur skulle
tendera att efter hand sänka den europeiska exporten till dessa »nyliinder». Ä ven här synes emellertid en reserva tion vara på sin plats.
Det torde nämligen inte vara uteslutet, att de undersökningar, som
bland annat under Nationernas förbunds auspicier verkställts rö-
rande kosthållet inom olika länder och befolkningsskikt, kunna
konuna att undanröja grunden för föreställningen, att de europeiska
folken redan nu i stort sett vore tillräckligt välnärda, och i stället
utlösa vittgående sociala reformer i syfte att höja förbrukningen
av näringRmedel inom de lägre socialgrupperna. Särskilt om sådana
åtgärder skulle komma att vidtagas i England – där frågan f. 11.
torde vara mest aktuell – skulle man ha att räkna med en icke obetydlig och för längre tid bestående tendenR till ökning av världshandeln med livRmedel, en tendens, som rentav skulle kunna tiinkas
vå detta område motverka effekten av befolkningsutvecklingen.
Säkert iir detta dock ingalunda, enär det ju ligger nära till hands
att sammankoppla dylika striivanden merl stödåtgärder för det inhemska jordbruket.
:Med det sist sagda har berörts den för närvarande kanske betydelsefullaste faktorn för viiridshandelns utveckling, nämligen jordbruksprotektionismen i de västerländska industristaterna. Ohlin har i
olika sammanhang ingående diskuterat detta r>roblem. Han har därvid hävdat bland annat, att prisstegringen i slutet av fjolåret och
början av detta år å vete och andra vegetabiliska produkter ingalunda utgjorde ett bevis för att produktionskapaciteten bättre anpassats till behovet. Produktionen hade sjunkit egentligen blott i de
länder, där framställningskostnaderna vore lägst. :Med då rådande
höga priRer, framhöll Ohlin i somras i en uppsats i Internationella
handelskammarens tidskrift, vore ett raskt stigande utbud från sistniimnda länders sida att emotse. Av nu tillgänglig·a rapporter att
döma, har utvecklingen redan givit Ohlin rätt: den odlade vetearealen ~ de ryska och kinesiska distrikten oräknade -, som 1926/36
uppgick till i genomsnitt 101,5 milj. hektar, har 1937 stigit till 108 milj.
hektar. Världsskörden av vete under 1937 beräknas ha blivit väsentligt större än på flera år. Och priserna äro åter stadda på nedgång. Utan en viss produktions inskr~inkning i importländerna är
det, fortsätter Ohlin, svårt att se, hur eu varaktig jämvikt mellan
produktionskapaciteten och efterfrågan skall kunna uppnås med bibehållande av en prisnivå, som beredm· jordbrukarna drägliga inkomster.
I »Staterna och världsekonomien» anger Ohlin sin S~’ll på problemet i bland annat följande ordalag: »Ur ekonomisk synpunkt
673
Dagens frågor
borde det naturliga målet vara, icke att prouneera alla livsmedel
inom landet, utan att ge full sysselsättning och rimliga och växande
inkomster åt de befolkningsgrupper – vilka troligen skulle något
avtaga i antal – som äro sysselsatta i jordbruket. Produktionen av
mjölk, grönsaker och ägg skulle följaktligen ökas. Det är för det
europeiska jordbruket naturliga produkter, som icke lämpa sig för
långväga transporter. Å andra sidan skulle det vara möjligt att inskränka produktionen av brödsäd, socker och foderväxter och i vissa
länder även fruktodlingen. Importen av vete, majs, kött och smör
skulle ökas. Detta skulle medföra en större marknad för industrivaror i de länder, som exportera dessa livsmedel. De skulle icke endast få mera köpkraft utan även bli benägna att sänka sina tullar på
industrivaror i utbyte mot den ökade livsmedelsförsäljningen.»
Ohlins program har måhända en mission att fylla som motvikt mot
de tendenser till överdrifter, som litet varstans förekomma och varav
den engelska varianten karakteriserats med orden »the British farmer
first, the Dominion farmer next, and the rest nowhere». En återgång
till forna tiders specialisering med avseende å den eereala produktionen torde icke komma i fråga redan på grund av sociala och strategiska skäl. Det kan därjämte, såsom anmärkes i »Report on international trade» med fog ifrågasättas, huruvida ens den ekonomiska
vinsten av en långtgående specialisering är så stor, som hittills antagits. Åtskilligt talar sålunda för, att de låga spannmålspriserna
sammanhängde med en hänsynslös rovdrift, som bland annat för alltid förött ofantliga, förut fruktbara områden i den amerikanska
»Mellersta västern». Det kan icke skäligen begäras, att de europeiska
lantbrukarna skola tvingas in i en ruinerande konkurrens, där priserna kalkylerats på basis av en jordutsugning, som iHnPbär förtäring av nationaltillgångar.
Parallellt med jordbruksprotektionismen i de gamla industriländerna har industrialiseringen av en rad tidigare till övervägande del
råvaruproducerande stater fortskridit. Ohlin nämner, att i dessa
»nyländer» under andra halvåret 1934 producerades 20 procent mera
industrivaror än 1928. Orsakerna härtill äro många, och bland dessa
äro endast få av övergående natur. Av ekonomisk relevans, på längre
sikt sett, äro framför allt vissa ingripande omläggningar av teknisk natur. Förkrigstidens produktion var till övervägande del baserad på ångkraft, och användningen av kolet som bränsle gav åt
koldistrikten ett naturligt försprång vid industriens platsval; att
malmen gick till kolet, var en obestridd sats. Efter kriget ha elektriciteten och oljan alltmer utträngt kolet som bränsle och därig·enom
även ekonomiskt möjliggjort en spridning av industrien till nya
centra, till nya länder. I samma riktning verka ock de förbättrade
kommunikationerna. Därigenom har för en lång rad industrigrenars
vidkommande skillnaden mellan olika länder med avseende å naturliga förutsättningar betydligt minskats, där de icke rentav helt bort- 674
Dagens frågor
fallit; ekonomisk nationalism är för många länder icke en så dyrbar
lyx som förr.
Därmed är emellertid icke sagt, att fördelarna av internationell
specialisering skulle vara på väg att helt bortfalla. Men de komma
i framtiden, såsom bland andra Ohlin påpekat, att delvis ligga på
ett annat plan än hittills. I stället för den grova gränsdragningen
mellan industriländer och råvaruländer börjar alltmer framträda
en specialisering olika industriländer emellan. Av vittgående betydelse i detta sammanhang torde särskilt bliva stegringen av den
mänskliga arbetskraftens produktivitet till följd av tekniska rationaliseringar. Dessa växla emellertid i hög grad med de särskilda
industrigrenarna. Om därför också det allmänna tekniska vetandet
håller på att spridas över hela världen, så kommer likväl varje land
att ha möjlighet att inom vissa begränsade industrigrenar ta loven
av andra länder.
En specialisering av sistberörda slag vilar helt på förutsättningen
av ständigt nya tekniska förbättringar. Men i sin tur beror denna
förutsättning på vidmakthållandet av ett visst mått av fri konkurrens. Redan av denna anledning utgör graden av statliga regleringar en av de huvudfaktorer, som måste tagas i betraktande, när •
det gäller att bedöma handelns framtidsutsikter.
Vid sidan av de statliga åtgärderna stå de konkurrenshindrande
överenskommelserna inom det enskilda näringslivet. Under de svåra
krisåren 1929.32 bröto ett stort antal internationella karteller samman. Åren efter 1932 har på detta område kännetecknats av ett återuppbyggnads- och konsolideringsarbete. Detta har delvis bedrivits
efter andra riktlinjer än dem, som voro normerande för tidigare överenskommelser. Produktionskontrollen håller på att överges; till de
få exemplen på karteller, som direkt avse reglering av produktionen,
höra aluminium- och tennkartellerna. överenskommelserna taga i
stället i stigande utsträckning sikte på kontroll av exporten. Exempel härpå erbjuda – enligt en uppräkning i »Report on international
trade» – pappers- och pappersmassekartellerna, ävensom kartellerna
inom gummi-, te-, trävaru-, järn- och stålbranscherna samt den internationella glödlampstrusten.
Den privata kontrollen över världshandeln har genom kartellväsendets utveckling kommit att sträcka sig över ett betydande antal av
de viktigaste stapelvarorna. Den sannolika följden härav är, att handeln med berörda varuslag under innevarande högkonjunktur blivit
mindre än den eljest skulle ha varit. Huruvida man också skall
kunna, i enlighet de flesta kartellernas syfte, mildra de värsta på-
frestningarna under en kommande depression, d. v. s. förebygga
en extremt minskad efterfrågan under denna, får framtiden utvisa.
De synpunkter, som i det föregående anförts, ha med nödvändighet
blivit mycket allmänt hållna. Efter vad som anförts torde det dock
framstä som fullt förklarligt, att återhämtningen för världshandeln
varit mindre betydande än för den industriella produktionen, ja,
675
Dagens frågor ·
man torde i själva verket kunna gå ett steg längre och betrakta det
som en överraskning, att handelsvolymen, trots alla. dessa hinder,
kunnat uppnå den siffra, den i dag har. Just denna omständighet
synes göra det berättigat att med mera tillförsikt än som eljest är
vanligt se framtiden an och detta så mycket hellre, som starka krafter äro i rörelse i syfte att så vitt möjligt neutralisera verkningarna
av den stelhet, som utlösts av de berörda tendenserna.
Dessa strävanden ha tagit sig betydelsefulla officiella uttryck i
sådana åtgärder och initiativ som Oslomakternas överläggningar i
våras och den därpå följande låt vara föga genomgripande kompletteringen av Oslokonventionen, van Zeelands amerikanska rekognosceringsfärd ävensom de mellan Förenta staterna och Storbritannien samt mellan sistnämnda land och dess dominier förda avtalsförhandlingarna. Allmänt torde den meningen omfattas, att en ekonomisk högkonjunktur, sådan som den, vilken präglat större delen
av innevarande år, är den enda tidpunkt, då praktiska möjligheter
erbjuda sig till begränsning av de skilda slag av handelshindrande
åtgärder, som byggts upp under depressionsåren, liksom å andra
sidan ett vidgat varuutbyte i nuvarande läge framstår som det säk- ‘ raste medlet för bevarandet av det uppnådda välståndet.
En fråga för sig är sedan, enligt vilka avtalstekniska principer en
sådan förbättring av villkoren för de ekonomiska relationerna mellan
skilda stater skall kunna genomföras. I förgrunden står här meningsbrytningarna kring »mestgynnadnationsklausulen». Ur svensk
synpunkt torde emellertid finnas föga anledning till tvekan. Den
omständigheten, att vår export är så allsidigt fördelad på snart sagt
alla länder, gör det till ett svenskt intresse, att denna princip upprätthålles. Ett ytterligare skäl för denna position ha vi ock däri, att
England och Förenta staterna i stort sett genomgående slutit sina
senaste handelsavtal på basis av mest gynnad nationsbehandling·.
Sedan detta skrivits ha här hemma ett par speciella handelspolitiska frågor ställts under debatt. I ett nyligen hållet anförande
framkastade nämligen folkpartiets ledare, hr Andersson i Rasjön,
tanken på en sänkning av tullarna å byggnadsmateriel och lantbruksmaskiner. Uppslaget, som på flera håll inom pressen mottagits
med gillande, är, åtminstone i vad angår tullen å byggnadsmateriel,
icke alldeles nytt. Effekten av en tullsänkning på detta speciella område var nämligen föremål för undersökning i samband med valutapropositionen till årets riksdag. Det framgick emellertid, av verkställda utredningar, att det ingalunda vore säkert, att den med en
tullsänkning åsyftade verkan skulle kunna ernås, bland annat därför
att en del av materielpriserna regleras genom utländska karteller.
Det kan alltså tänkas, att vinsten av en tullsänkning skulle komma
kartellerna och icke de inhemska avnämarna tillgodo. Vad åter beträffar en sänkning av tullen å lantbruksmaskiner, synes det- bortsett från det förhållandet, att vår export av dessa varor är mer än
tre gånger så stor som importen – anmärkningsvärt, att hr Anders- 676
Dagens frågor
son här anbefaller en åtgärd, vars syfte måste betecknas som ganska
oförenligt med vad folkpartiets främste ekonomiska expert, enligt
vad förut visats, uppställt som målet för vår jordbrukspolitik.
R. Sn.
Ett svenskt Sandvikens järnverk firade i år minnet av sin sjuttiojärnverk. femåriga tillvaro. Efter de mått, varmed företagen inom
Sveriges järnhantering mäta sin historia, är detta en kort period.
För den nu levande generationen ter sig det faktum, att Sandvikens
järnverk ännu ej nått högre ålder, som en egendomlighet; begreppet Sandviken som vårt största järnverk och som ett kvalitetsverk
av högsta världsrykte är så rotat, att man vägrar göra fullt klart
för sig, att på den plats, där det nu reser sig, för 75 år sedan var en
marig skogsbacke, där de första arbetarna fingo söka sig husly i
provisoriska träskjul och jordkojor.
Man skulle kunna kalla denna utveckling amerikansk och ändock
får den, som tager del av den minnesskrift, som sammanställts till
jubileet\ föga intryck av amerikansk anda med allt vad den innebär
av improvisation och ofta efemär storhet. Det är en jämn organisk
utveckling, som man vid studiet av Sandvikens historia blir förtrogen med; sedan de första årens tunga svårigheter -. konkursåren –
genom seghet och outtröttlighet övervunnits, har utvecklingen varit
i stort sett jämn utan språngartade framgångar men också utan
svåra bakslag. Från att år 1868 hava utgjort endast 430,000 har
bolagets eget kapital år 1935 stigit till över 31 millioner. Den säkra
utvecklingen är emellertid ingalunda följden av en jämn konjunkturutveckling, som företagets ledande män endast drivits med av. Kanske
som i intet annat industriföretags historia kan Sandvikens utveckling
tillskrivas en fortlöpande anspänning, som fått det kontinuerligas prä-
gel framför allt därigenom, att ledningen av företaget under hela tiden
varit knuten till samma familj. Det ligger ingenting av Buddenbrooksk
avmattning och förslappning i dessa tre generationer av ledare: den
initiativrike, patriarkaliske och kloke konsuln Göran Fredrik Göransson, vars mod och tillförsikt trots de svåra och personliga motgångarna under grundläggningsdecennierna aldrig läto sig rubbas, men
som icke heller i den slutliga framgångens dagar slog över i övermod
och lösaktig optimism, den framsynte och framgångsrike brukspatronen Anders Henrik Göransson, som på ett dittills i vårt land okänt
sätt förstod att föra företagets produkter direkt ut på världsmarknaden, och den nuvarande chefen, K. F. Göransson, vilken på ett förebildligt sätt lyckats förverkliga den syntes av rationell affärsanda och
social ansvarskänsla, som alltmera måste vara den moderne företagsledarens signum. I raden av företagets ledare står i övergången mellan gammal och ny tid en annan medlem av samma familj, Tord
1 Ett svenskt jer-nverk. Sandviken 1862-1937 under redaktion av G ö r a n
H e d in.
677
Dagens frågor
Magnuson, fostrad i en äldre tids åskådning men medvetet arbetande
sig in i en ny tids krav och med en långt mera storsint uppfattning
av ting och människor än de flesta av hans samtid anade.
Det är en egenartad bild, Sandvikens företagshistoria erbjuder.
Utan anor i långt förgångna tider har det kanske blivit just det
svenska företag, där traditionen äger mest fotfäste och det med livets
egen rätt, därför att den är levande i verk och gärning. Den ingenjörsteknik och den affärsskicklighet, varpå detta företag byggt, stå
också helt på egen grund. Sandviksstålets världsrykte har sin djupaste rot i samma förhållanden, som skapat det svenska stålet i allmänhet dess anseende: det ädla utgångsmaterialet och den omsorgsfulla bearbetningen, som från beredningen av malmen till framställningen av det kallvalsade stålet, som någon gång är mera värt i vikt
än guld, sker inom företaget självt. I produktionsprocessens noggranna övervakande finnas inga intervaller; dess omsorgsfulla genomförande är en förutsättning för vår järnhanterings ställning som kvalitetstillver kare.
Här har Sandviken stått i främsta ledet; i detta avseende har verket likväl alltid haft likar. Vad som emellertid framför allt skapat
Sandvikens storhet har varit dess försäljningsorganisation. Äran
av dess skapande tillkommer brukspatronen Anders Henrik Göransson och är så stor att han i viss mån kan betecknas som företagets
andre grundläggare. Utan hans insats hade Sandviken aldrig blivit
Sandviken. Under en tid, då Sveriges järnexport helt sköttes av
handelshus, vilka i sin tur försålde till utländska handelshus, som
åter endast genom agenter försålde till förbrukarna, gick han direkt
på dessa. De pris, han uppnådde härigenom, blevo långt mera fördelaktiga än de, som kunde ernås med en rad av mellanhänder; genom
den direkta kontakten med förbrukarna fick även själva fabrikationen incitament och inriktningar, som eljest icke skulle hava tillkommit. Numera är Anders Henrik Göranssons system allmänt praktiserat av de större järnverken; på 1870- och 80-talet var han en föregångare och hans företag har åtnjutit försprångets fördelar och
heder.
Redan från början var Sandvikens avsättning till sin väsentliga
del avsedd för världsmarknaden och det är där de stora framgångarna vunnits. Vårt eget lands konsumtionsförmåga är och måste
alltid förbliva för liten för ett kvalitetsverk av Sandvikens storlek.
Under sådana förhållanden gör man sig lätt den frågan: Skulle
det hava varit möjligt att under nuvarande handelspolitiska, av
statlig planhushållning mer eller mindre påverkade konjunktur inarbeta på världsmarknaden en exportproduktion som Sandvikens~
Frågan torde utan vidare kunna besvaras nekande; utan ett fritt
handelsliv, som låter det livskraftiga få and- och växtrum, växer
det nya icke fram; det trives ej under institutioner, som ur folknyttans missförstådda synpunkt medvetet eller omedvetet komma att
begränsa sin uppgift till att på produktionslivets område galvanisera
det bestående och ibland sterila.
678
Dagens frågor
Sandvikens framgångar stå i nära samband med den ekonomiska
liberalismen; styrkan att tåla även hårdare klimat har företaget
samlat under en friare ekonomisk världsordning. I bolagets historia
letar man fåfängt efter statliga insatser, som skulle hava främjat
företagets utveckling; på motsatsen finnas åter exempel såsom den
av kronan väckta processen angående äganderätten till Lanforsen
och det därigenom i åratal fördröjda utbyggandet av denna krafttillgång. Vad som gått förlorat för landets ekonomi därigenom att
i stället kol, med dess särskilt under krigstiden högt uppdrivna pris,
importerats, medan inhemska kraftkällor runno bort till ingen nytta,
är ett av exemplen på hur statens bidrag till näringslivets utveckling ofta gått i negativ och produktionshindrande riktning. Till bekräftandet av den oblyga och ihåliga fras, att staten varit näringslivets stora livgivare, varmed vårt land efter sovjetryskt propagandamönster smyckat sin paviljong i Paris, lämnar Sandvikens
historia inga som helst belägg.
Att det tvärtom är näringslivet, som bär upp samhället, visar om
något samhällsbildningen vid Sandviken. Från intet har här skapats
ett välmående samhälle med institutioner och monument, som varit
mönster för andra. Den medverkan, som staten lämnat i form av
tillskapande av de för ett sådant samhälle nödvändiga samhällsinstitutionerna, har kommit dröjande och sent. Företaget har snart
sagt på alla punkter givit sin omisskännliga prägel åt samhällsbildningen, och den enquete, som återfinnes i minnesverket, ger goda
uttryck för den allmänna uppskattningen av järnverket hos den stora
arbetarbefolkningen. Av intresse är inställningen till socialiseringsfrågan. Bland detta socialdemokratiskt färgade enqueteklientel ha
47% velat se socialiseringen avsevärt längre driven än i det nuvarande samhället, medan 18% avgivit motsatt svar och 35% lämnat
frågan obesvarad. När emellertid frågan kommit in på det företag,
vars förhållanden vederbörande känna och av vars styrka de äro beroende, har uppfattningen bestämt vänt sig (24% ja, 38% nej, 38%
obesvarade). Ett mycket intressant och belysande bidrag till den sinnesförändring beträffande det centrala i den socialdemokratiska uppfattningen, som inträtt och med full kraft verkar i de svenska arbetarnas sinnen!
Utgången skulle inte ha blivit denna, om den uppfattning, som
lever kvar i socialdemokratisk doktrin och i många privatpersoners
uppfattning (inom alla partier) om företagarvärlden som den egoistiska kapitalismens företrädare, vore den riktiga. Åven på det
socialpolitiska området har Sandviken varit en föregångare; de åtgärder till samarbete med de anställda och de välfärdsanordningar,
som där finnas, äro dock lyckligtvis numera inga enstaka företeelser
utan allmänt förekommande på de av våra industriplatser, där ekonomin tillåter det. Det är en oskattbar lycka för vårt lands näringsliv att
man småningom funnit den rätta vägen till samförstånd, som lämnat
arbetarna deras rätt till social självverksamhet obestridd och kommit företagsledarna att i stället för att hindra den träda stödjande
679
48- 37708. Svensk Tidskrift 1937.
Dagens frågor
till och ofta taga ledningen av ortens sociala viilfiirdsarbete. Detta
är en inställning från näringslivets sida, som måste upphiiras av ett
visst socialt patos, så visst som varje välsignelsebringande social
verksamhet måste grundas i sinnelaget. Den medför också en väsentlig fördel därigenom att den socialpolitiska verksamheten aldrig förlorar kontakten med den ekonomiska utveckling, ptL vilken den med
naturnödvändighet måste baseras. Här bli icke som i dagspolitiken
de socialpolitiska välfärdsanordningarna lockmedel och partifanfarer i spelet om makten, och därför köpas här inga uppreklamerade
fördelar med morgondagens bittra besvikelser; ansvarsanden har utrymme, därför att ansvaret ytterst bäres upp av dem, på vilkas giirning samhällets grundvalar vila.
Oavlåtlig omsorg om tillverkningens alla detaljer, förutseende
klokhet ifråga om företagets och dess marknaders utveckling, vidsynt omvårdnad om de anställda, på vilkas insatser så mycket beror,
kännetecknar Sandvikens historia, som visserligen präglas av stora
personligheters särmärke men också, så nationellt svensk som den är,
bär drag som äro allmängiltiga för största delen av vårt lands produktionsliv. Vilketdera intrycket som må överväga, de leda båda till
känslan av stolthet över den bild, som minnesverket ger – bilden
av ett svenskt järnverk. Karl Wistrand.
Unga stats- November är det historiska rninucsfirandets högsäsong i
byggare. vårt land. Det iir framför allt de många och fascinerande problem, sammanhängande med vårt sagoskimrande stormaktsväldes uppkomst och fall, som då sysselsätta våra tankar. Mycket
har säkerligen därvid tidigare förefallit oss svårbegripligt eller
ofattbart. De händelser, som under de senaste årtiondena utspelats
runt omkring oss i världen, ha emellertid givit den nu levande generationen helt andra möjligheter att förstå den dynamiska utvecklingen i 1600-talets Sverige än vad förut var fallet.
Våra dagars utveckling i Italien, Tyskland och Ryssland har på
ett sätt, som man aldrig kunnat drömma om under den liberala
aerans lugnt flytande tidsperiod, vittnat om de av starka personligheter burna ideernas oerhörda makt över folken. Många paralleller
kunna på detta område dragas mellan Gustaf Adolfs verk och de fenomen vi nu bevittna i fråga om metoderna och tillvägagångssättet.
Ä ven olikheterna äro påtagliga och den främsta skillnaden mellan
den på svensk botten uppförda statsbyggnaden och de moderna diktaturerna ligger i den förras så starkt framträdande demokratiska
karaktär. Folkrepresentationens och menig mans frivilliga medverkan var sålunda ett av huvudmomenten i Gustaf Adolfs ledarprogram. De metoder, konungen använde. för att framkalla och stimulera
denna medverkan, erbjuda ett särdeles lönaude studiefält Dessa skola
emellertid icke nu diskuteras. I stilllet skall uppmiirksamheten blott
fästas på ett förhållande, vars beaktallde är ofrånkomligt, om man
vill söka förstå utvecklingsförloppet, nämligen kouungens och hans
närmaste medhjälpares stora ungdom.
680
Dagens frä gor
Då Gustaf Arlolf i december 1611 övertog ledningen, var han knappt
fyllda 17 år, och då han stupade vid Liitzen hade han ännu icke fyllt
38 år. Axel Oxenstierna, ålderspresidenten i medarbetarstaben och
rikskansler redan vid 28 års ålder, var vid konungens död 49 år.
Adler Salvius var 42, Gustav Horn 40, Johan Baner 36, Åke Thott 34,
Lennart Torstensson 29, Bernhard av Weimar och Nils Brahe 28 år.
Och ändock hade dessa i åratal tjänat konungen och riket.
Det är icke svil.rt att föreställa sig den unge Gustaf Adolf, sjudande
av dådkraft och hänförd av uppgifternas storlek i kretsen av sina
förtrogna. Hur måste icke hans djärva planer ha eldat de ung·a sinnena i hans omgivning, och huru starkt måste icke dessas entusiasm
och beredvillighet ha verkat stimulerande på hans egna handlingar
och beslut. Den ömsesidiga påverkan, som konungen och hans män
utövade, återspeglades också i de resultat, som nåddes.
I alla lägen passar det givetvis icke att huvudsakligen lita enbart
på ungdomlig kraft. En nations styrka måste vara summan av
yngres och äldres samfällda arbete. De ~ildstes råd ha ofta spelat en
stor roll i staternas historia. Personer som Hindenburg, Clemenceau,
Giolitti och Svinhufvud utförde delvis sina största historiska insatser långt in i ålderns höst. Men deras uppgift vid denna ålder var
icke så royeket statsbyggande som statsbevarande, icke så mycket
offensiv som dPfensiv. Ett land, som likt det begynnande 1600-talets
Sverige befann sig i en oavlåtlig expansion, var framför allt beroende av den förnyelse, den stimulans och den avspänningsförmåga,
som nya och unga generationer förmå skänka. Vilja att offra sig
för ett mål och kraft att hålla ut i den tröttande striden präglade
i hög grad männen kring Gustaf Adolf. Deras vilja och kraft sviktade ej, när de försiktiga och klenmodiga höllo tillbaka eller tillrådde
en dålig kompromiss. Men alldeles särskilt måste lösningen av den
nya stormaktsställningens organisatoriska problem och konstruktiva
uppgifter ha främjats och befordrats av den ungdomliga friskheten
och djärvheten hos konungen och hans medarbetarstab. Det förtjänar
att minnas och begrunda, att vårt stormaktsväldes tillkomst likaväl
som dess bestående resultat, trosfriheten, i så hög grad bär ungdomens insegel. Gustaf Petri.
Kommunalvalen Medan vi här i Sverige detta år haft vad man
i Norge. kanske skulle kunna kalla en politisk mellanhöst,
en lugn och nyttig viloperiod utan upphetsande valstrider, ha våra
grannar norrmännen för kort tid sedan haft sina vart tredje år återkommande kommunalval. I jämförelse t. ex. med kommunalvalen
1934 och stortingsvalet i fjol höst blev årets kraftmätning mycket
lugn och behärskad. Framför allt genom arbetarpartiets angelägna
poängtering av valets politiska innebörd hade det fått en rikspolitisk
prägel som kommunalvalen tidigare aldrig haft. Men samtidigt som
Norge börjat få del av det ekonomiska uppsvinget, som tidigare nått
Sverige, och därmed kommit att präglas av ett begynnande välstånd,
681
Dagens frågor
har landet kunnat glädja sig åt en stabilitet i det politiska livet, som
man knappast sett maken till efter kriget. Man hade i detta läge
inte väntat några större omkastningar. Resultatet blev också i stort
sett status quo.
Alltsedan den splittrade norska arbetarrörelsen 1927 lyckades åstadkomma ett politiskt enande, har den, med undantag för ett speciellt
betingat kraftigt bakslag vid 1930 års stortingsval, inhöstat den ena
segern efter den andra. Mot bakgrund av det visserligen korta men
skrämmande experiment som arbetarministären Hornsrud gjorde
1928 och partiets gamla släktskap med den kommunistiska internationalen verkade dessa framgångar mera hotande för samhällets övriga
medborgare än vi här i vårt land kanske riktigt kunna föreställa oss.
Det har varit en hetsad orolig stämning över de senaste valen. För
eller mot ett socialistiskt Norge ha varit slagorden i den maktkamp
som pågått.
Redan efter de segerrika valen 1933, när arbetarpartiet kom upp i
en mandatsiffra av 69 av stortingets 150, gjorde det anspråk på att
få avlösa den då sittande vänsterministären Mowinckel. 1934 års
markerade framgångar vid kommunalvalen ansågos från arbetarhåll
ägnade att understryka detta krav. Men inte förrän i mars 1935
tvingades hr Mowinckel till reträtt på sin hållning i krispolitiken,
där arbetarpartiet och bondepartiet börjat finna varandra efter näraliggande exempel. Arbetarpartiet erbjöds nu regeringsmakten, och
den robuste, trygge, praktiske f. d. lagerarbetaren från HornmeJvik
Johan Nygaardsvold utsågs av sitt parti att presidera i en ministär
som partistyrelsen besatte post för post. Partiets radikalare falang,
som dittills fortfarande hade en rent kommunistisk inriktning – och
för övrigt i någon mån har det alltjiimt – torde ha varit ytterligt
betänksam mot att över huvud taget acceptera regeringsmakten så
länge majoriteten inte var uppnådd. Hade inte den moderatare delen
av partiet just vid den tidpunkten kunnat presentera exemplet Per
Albin Hansson i Sverige, så finns det goda grunder att anta att man
inte undgått en sprängning.
Det nödvändiga parlamentariska stödet fick regeringen från bondepartiet genom ett s. k. »kriseforlik», den norska termen för vårt mera
expressiva kohandel, vars norska motsvarighet »hestebytte» inte riktigt slagit igenom som politisk term. Under dessa villkor, och på
sistone i vissa frågor med stöd av vänstern, har arbetarregeringen
nu suttit vid makten i över två år. Denna period synes ha varit av
genomgripande betydelse för norsk arbetarpolitik.
Det är klart att två och ett halvt års regerande som parlamentarisk
minoritetsministär måste ha sitt inflytande på politiken inom ett
parti, som tidigare i huvudsak uppträtt som direkt samhällsomstörtande i sina syften. Det måste nödvändigtvis bli en viss skillnad
mellan lära och leverne under sådana förutsättningar. Hr Nygaardsvold har blivit tvungen att stämma ner tonen. Den revolutionära fraseologin har mera exklusivt överlåtits åt smärre koryfeer.
Och under direkt hänvisning till Per Albin Hansson och svensk so- 682
Dagens frågor
cialdemokrati ha statsministern och hans ännn mäktigare kollega,
partiordföranden Oscar Torp, som sitter som socialminister, kunnat
hålla en förhållandevis moderat kurs.
Detta har på borgerligt håll inte bevittnats med ogillande. Tvärtom
är det alldeles påtagligt, att man, trots en naturlig skepsis mot vissa
delar av regeringspolitiken, framför allt den ekonomiska, dock betraktar regeringsinnehavet som en god läxa för arbetarpartiet och en
tillfredsställande utveckling för landet som helhet. Därmed är naturligtvis inte sagt att man helt och hållet litar på att inte den gamle
syndaren kan vakna igen. starka krafter inom arbetarrörelsen dra i
radikalare riktning. Man kan utgå från att en sådan man som den
mäktige Martin Tranmrel i Arbeiderbladet trivs hjärtligt illa med
att inte få fortsätta den verksamhet som överensstämmer med hela
hans natur: opposition. Men ännu fogar han sig i sitt öde, så att
säga, och f. n. torde det vara en mycket stark majoritet för en fortsättning av moderationens politik.
Det vill med andra ord säga att regeringen själv och huvuddelen
av dess parti inte har något emot att på de nuvarande betingelserna
fortsätta i regeringsställning tills en ny styrkefördelning i stortinget
eventuellt skapat nya förutsättningar för regeringsfrågans lösning.
Oppositionspartierna torde också vara ganska obenägna att söka
framtvinga en kris, förutsatt att inte hr Nygaardsvold tar risken
och börjar göra några socialistiska experiment enligt det gamla
receptet.
Den kursomläggning som ägt rum inom arbetarpartiet behöver
naturligtvis inte innebära någon omsadling för tid och evighet, framtvingad som den är av rådande parlamentariska förhållanden. Men
man har en stark känsla av att den försonligare politiken börjat
göra de gamla omstörtningsfraserna en smula ur modet. Den nya
arbetargeneration som är på väg i vårt grannland vänjer sig att
se mera realistiskt på tingen, att drömma mindre och att till vardags
stå med bägge fötterna på marken. Denna känsla är så stark långt
in i borgerliga kretsar att den var den främsta orsaken till att socialistskräcken minskat och att ett övervägande lugn präglade sista
valet.
Utan att kommunalvalets resultat kan påverka regeringens politiska eller speciellt parlamentariska ställning måste dock de socialistiska vinsterna betraktas som ett votum till regeringens förmån.
Men man må lägga märke till en mycket viktig sak. Arbetarpartiets
röstökning synes inte ha motsvarat den ökning det gjorde vid stortingsvalet i fjol. Detta bör ha givit regeringen en tankeställare och
varit ett mycket glädjande budskap för det borgerliga Norge. Sintsatserna torde till vissa fanatiska valmakares förtvivlan kunna dras
så långt att även ett arbetarparti med fulländad organisation och
reklamapparat i sin av många som obönhörlig betecknade frammarsch är underkastat de politiska opinionernas växling.
Till de glädjande tecknen vid norska kommunalvalet hör också att
vissa små okynnespartier tyckas vara dömda till definitiv under- 683
— —–~——-
Dagens frågor
gång. Den s. k. radikala vänstern tycks helt oc·h hållet ha gått upp
i vänstern, det frisinnade folkpartiet har praktiskt taget utplånats. Så
är i det närmaste fallet även med det bisarra samfundspartiet under
trädgårdsmästaren, privatfilosofen Dybwad Brochmanns ledning.
Allra mest glädjande äro dock de nya bevisen för att den norska
fascismen, nasjonal samling, befinner sig i själatåget. Vidkun Quisling blev inte Norges »förer». Hans politiska karriär efter det celebra
»pepparöverfallet» i försvarsdepartementets korridor, niir han en
gång satt som bondepartiets försvarsminister, har varit sådan att
man lite till mans här i Norden nu kan dra en lättnadens suck, när
han äntligen av en sund opinion nästan bokstavligen kastas ut från
den politiska scen, där han tänkt leka nordisk Hitler.
Ytterligare en detalj att lägga märke till är 1len kvinnliga uppmarschen. Norges kvinnor tyckas denna gång på ett både respektlöst
och respektingivande sätt ha kastat sig in i striden. Och man kan väl
inte annat än hälsa det med glädje, när det meddelas att de kommunala församlingarna på en rad platser runt om i landet komma att
hysa upp till 20-25 procent kvinnliga medlemmar. Detta månde vara
ett tidens tecken för mången i vårt land att begrunda!
A. B.
684

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner