Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Hotet mot rättssamhället
Under de senaste månaderna har gång efter
annan alarmerande uppgifter lämnats från
högsta ort om den växande brottsligheten i
Sverige. Och vad mera är, endast omkring
en tredjedel av alla brott klaras upp; i
Stockholm har siffran angetts till 27 procent för 1967. I klartext betyder detta, att
ca 150 000 brott, begångna under 1967, var
ouppklarade eller inte slutförda den 1 juli
i år. Enbart i Stockholm går varje år ungefär 20 000 brottslingar fria. Bilden blir ännu dystrare av att det främst är våldsbrotten som ökar.
Bland de främsta orsakerna till den ökade brottsligheten har anförts, att många
människor torde ha vant sig vid en viss
brottslighet, därför att samhället inte har
tillräckliga resurser att sätta emot. En betydande roll spelar också narkotikamissbruket och utlänningsproblemet, som accentuerats av den vacklande utlänningspolitiken.
Våldsdemonstrationerna, som är utslag av
påtryckningar på myndigheterna, har givit
ett merarbete, som gör att andra arbetsuppgifter får sättas i efterhand. Och laglydnaden befrämjas inte heller av att justitieministern, som har till uppgift att förordna
om beslag och åtal i tryckfrihetsmål, gång
efter annan ifråga om pornografin desavoueras av Stockholms rådhusrätt, vilken av
rädsla för de s. k. kulturradikalerna inte vå-
gar uttala en fällande dom.
I ett läge, där inte ens en tredjedel av
brotten i huvudstaden kan klaras upp av
polisen, är det uppenbarligen korrekt att
påstå att brott lönar sig. Säkert upplever
många människor det som ett centralt sjukdomstecken i samhället, att säkerhet till liv
och lem faktiskt inte längre kan garanteras
av myndigheterna. Hos flertalet medborgare finns det därför en hög grad av förstå-
else inför nödvändigheten att genomföra
reformer och förstärkningar av polismakten. För att komma till rätta med det svåra
narkotikamissbruket krävs helt andra åtgärder än de nu förefintliga, ett utbyggt
samarbete mellan polis, läkare och socialarbetare, men också en skärpt lagstiftning
mot dem, som hänsynslöst för egen vinnings skull driver människor i det djupaste
elände. Japan tilldrar sig i detta sammanhang stort intresse. Genom en kraftig satsning på samhällsinformation samt en hård
lagstiftning mot narkotikaleverantörer har
man lyckats komma till rätta med sitt för
tio år sedan starkt oroväckande narkotikaproblem.
Men den första uppgiften måste bli att
förstärka polismakten, både numerärt och
ifråga om dess arbetsförhållanden. Särskilt
gäller detta huvudstaden, som av allt att
döma har en stark dragningskraft på utländska kriminella element. Det torde inte
finnas många länder i världen, där polisen
har så utomordentligt svårt att fullgöra sina uppgifter som i Sverige. Otillräcklig
trygghet, en hård arbetsbörda och en intensiv, stundom överambitiös övervakning gör
polismannens yrke till ett av de otacksammaste.
Det står helt klart, att något måste ske
utan dröjsmål för att komma till rätta med
den ökande brottsligheten och ge medborgarna det effektiva skydd, som de har rätt
att kräva. Om inte myndigheterna inser detta, är det uppenbara risker för att situationer kan inträffa, då medborgarna frestas att ta lagen i egna händer. Vi vill sannerligen inte i vårt land vara med om några
medborgargarden eller liknande. Därför gäller det att se till att rättssamhället kan fungera. ”Lag och ordning” är inte den slitna
k1yscha, som vänsterextremisterna vill gö-
ra gällande. För det stora flertalet medborgare i landet innefattar begreppet lag och
ordning människornas primära krav på samhället.
Bakslag för Marx och Mao
Valet av kårfullmäktige i Stockholm tilldrog sig både före och efter valet ett oväntat stort intresse. Detta intresse för en studentkår får ses mot bakgrunden av händelserna i våras, särskilt den s. k. kårhusockupationen. Har studenterna verkligen förvandlats till vänsterextremister? Eller hur
stor är den vänsterextrema minoriteten? Frå-
gorna var många.
De konservativa studenterna hade denna
gång insett det omöjliga i att möta vänsterns medvetna strävanden att politisera
studentkåren med opolitiska aktioner. I stället hade de nu formerat sig i ett slagkraftigt
studentparti, ”Opposition 68”, med den öppet uttalade målsättningen att ”sparka ut
vänstern”.
Valet blev en seger för de konservativa.
Deras parti blev det i särklass största och
av kårfullmäktiges 40 platser besatte de 11.
Det goda resultatet uppnåddes framför allt
genom en mobilisering av många av de studenter, som i regel förhåller sig rätt passiva
till kårpolitiken. Nära 40 procent av Stockholms studenter deltog denna gång, en högre siffra än någonsin tidigare.
Bekräftelsen på att vänstervinden mojnat,
om den nu överhuvudtaget varit särskilt
stark någon gång bland den stora majoriteten studenter, kom ett par veckor senare
genom valet av kårfullmäktige i Lund. I
denna traditionellt radikala högborg led
vänstergrupperna ett svidande nederlag. Av
de 91 mandaten besatte FRIS, Lunds fria
studenter, en borgerlig gruppering som motsätter sig politiseringen i studentfackliga
sammanhang, så många som 61. De båda
vänsterextremistiska kårpartierna, SDS, Studenter för ett demokratiskt samhälle (med
en illa beryktad motsvarighet i USA), och
LURD, Lunds radikala demokrater, fick endast 23 platser i kårfullmäktige. Också i
Lund var valdeltagandet större än någonsin,
omkring 37 procent, vilket skall jämföras
479
med de futtiga 3 procent som deltog i det
förra valet.
Valresultaten måste ses som ett hälsotecken. Den stora majoriteten studenter har
inte stillatigande velat åse sina vänsterextremistiska kollegors framfart. Tyvärr har dessas beteende bidragit till en negativ attityd
till studenter överhuvudtaget i vida kretsar.
För den skull är det angeläget, att studentflertalet reagerar och ger sitt stöd åt en
studentpolitik, som inte fjärmar utan i stället närmar studenterna till samhället. När
det gäller att uttrycka flertalets opinion har
självfallet de konservativa studenterna en
viktig uppgift att fylla. De är att gratulera
till det lyckade resultatet av sina första ansträngningar.
Man skall emellertid notera, att kommunisternas styrka vid våra universitet ingalunda tycks raderas ut på samma sätt som
kommunistpartiet vid årets val. I Stockholms kårval erhöll de ungefär lika många
röster som socialdemokraterna, vilket är
omkring hälften av vad de konservativa
studenterna fick. Aven i Lund har de trots
allt ett skrämmande starkt stöd. Man kan
vänta sig skärpta motsättningar i studentvärlden mellan en demokratisk höger och
en extremistisk vänster. Detta kan nu inte
hjälpas. Om de konservativa studenterna
kan sätta stopp för vänsterns försök att monopolisera studentopinionen, om de kan
hindra att studenternas pengar sänds som
understöd till den kommunistiska terrordiktaturen i Nordvietnam eller till det stora
antalet uppenbart kommunistiska ”befrielserörelser” över hela världen, har de hunnit
en bra bit på vägen i syftet att återupprätta studenternas anseende i allmänhetens
ögon.
Konservativa studentförbundet tog som en
väsentlig uppgift, då det bildades under kriget, att hålla efter nazisterna. Nu är det uppenbarligen dags att hålla efter kommuni~?-
terna, en inte mindre angelägen uppgift.
480
Zigenare
I Stockholm har under hösten givits en
teaterföreställning, Zigenare, som inspirerats av den dr Gormander, i privatlivet
Gunnar Ohrlander, som avlägsnats t. o. m.
från Aftonbladet. Han har i stället omhändertagits av Kungl. Dramatiska teatern.
Tillsammans med en grupp unga skådespelare och skådespelerskor, en grupp som uppenbarligen letts av honom, har man åstadkommit en s. k. politisk föreställning. Huvudmotivet i denna är zigenarnas villkor i
Sverige, fastän också annat kommit med.
Att inte utnyttja tillfället till ett angrepp
på polisen vore stridande mot dr Gormauders natur, och därför blandas zigenarna
upp med både Båsradskravaller och Högalids vårdhem.
Politisk teater har aldrig kunnat skrivas
utan att stoffet ordnats upp så att det blivit verkningsfullt eller så att vissa aspekter
betonats, kanske orättvist, på andras bekostnad. Sådan teater har funnits i alla tider. Aristofanes skrev den, Shakespeare
skrev den, Ibsen likaså, för att nämna några. Vad den unga gruppen på Dramaten
inte uppfattat tycks vara att dessa dramatiker, och många andra med dem, förenat
den politiska teatern med konst. Att, då
man inte har annat att komma med, stå
och hala upp tidningsurklipp ur byxfickan
och läsa upp dem för en publik, som man
hoppas skall tro på ur sitt sammanhang lösryckta tidningsnotiser, det är inte teater.
Det är dåligt framförd propaganda, som
inte blir bättre när den görs falsk.
När det starka ordet falsk används här,
åsyftas inte resultaten av den kritik mot
föreställningens sakinnehåll och syften, som
först en zigenarkonsulent – som möjligen
trots sin sakkunskap skulle kunna anses vara part i målet – och därefter professor
Arne Trankell framfört i stora tidningsartiklar. Den sistnämnde, citerad positivt i
Dramatens program och tämligen välkänd
ur andra sammanhang, kan inte misstänkas
för att ha angripit föreställningen därför
att denna är alltför samhällskritisk. Med
ordet åsyftas inte heller de rena osmakligheterna i föreställningen: Standarden på
Dramaten har sjunkit under den nuvarande
chefen.
Vad som här brännmärkes är det som är
direkt, medvetet, falskt.
I det tryckta programmet citeras, bland
mycket som syftar till att ge läsaren föreställningen att zigenarna i Sverige är att
jämställa med negrer i vissa stater i USA,
psalmen i Svenska psalmboken 489:2. Citatet avbryts före de två sista raderna, av
vilka framgår att ordet ”borgaren” i en
föregående rad syftar på borgarståndet, på
köpmän och hantverkare, vid den tid psalmen skrevs, och inte på ”de borgerliga”
eller något dylikt i dag. Det är en citatförfalskning så god som någon. Ansvarig
utgivare av programmet: Erland Josephson.
Under föreställningen anföres ett uttalande i riksdagen i zigenarfrågan av statsrådet Rune Johansson. Det fortsättes direkt, utan angivande av något citatslut eller
med något uppehåll, av ett antal ord, som
ger publiken anledning att tro att hr Johansson skulle velat utmärka zigenarna på
något sätt liknande judestjärnan i Hitlers
Tyskland. En sådan anklagelse mot hr Johansson är orimlig och upprörande. Den
är mycket skickligt framförd, men det hela
är falskt, tydligt skrivet mot bättre vetande.
I en av de första scenerna talas om en
zigenarräkning 1943, som regeringen Per
Albin Hansson skulle anbefallt av undfallenhet mot tyska krav, ”och man vet ju
vad listorna skulle kunnat användas till”.
Utan att blinka anklagas här samlingsregeringen och socialstyrelsen, inte bara för att
den skulle ha lytt en anvisning från Hitler
utan också för att ha haft baktanken, att
listorna skulle kunnat brukas för att zigenarna skulle kunna behandlas på samma
sätt som i Tyskland, d. v. s. utrotas. Och
detta år 1943, då tiden för alla medgivanden, som faktiskt gjordes, upphört! Som
historieförfalskning är det hela dåligt, som
förtal oerhört.
sådant framförs alltså av en grupp ungdomar, som är så bra som de bara kan vara
på Dramaten. Med de stora pretentioner
som de själva framträder med, kunde man
begära att de också skulle vet vad de gör.
I stället är det något patetiskt att se dem,
att se att de förmodligen tror att de är
ärliga. Ansvarig för deras utnyttjande i den
oärliga propagandans tjänst: chefen för
Dramatiska teatern Erland Josephson.
Social födelsekontroll
På DN:s s. k. kultursida den 12 november i
år har författaren och En av de aderton i
Svenska akademien Artur Lundkvist publicerat en sorglig betraktelse, som inte bör
förbehållas endast en dagstidnings läsare
utan bör bevaras för eftervärlden. Bakgrunden är, att hr Jan Myrdal i Aftonbladet
tycks ha beskyllt hr Lundkvist för att vara
akademisk reaktionär. I stället för att, som
vi andra, känna sig hedrad eller road av att
bli anfallen av hr Myrdal jr har hr Lundkvist gripits av ledsnad och vill försvara
sig. Han lägger ut sin sak på följande sätt.
Hr Lundkvist har tidigare, säger han,
fört fram ett förslag som drar konsekvenserna av ett allmänt läge, uppkommet ur
triangeln mellan kvinnornas likställighetssträvan, preventivmedlens utveckling och
världens överbefolkning. Man kan numera
skaffa sig barn eller inte, utan inskränkning
i sexuallivet. Kvinnorna kan välja bort föräldrauppgiften. Ett ett- eller tvåbarnssystem
är därjämte både opraktiskt och ‘oekonomiskt. Därför bör barnafödande och barnuppfostran överl/has på ett färre antal föräldrar med flera barn, samtidigt som ett
481
större antal människor helt frigörs från föräldraskap. Man måste komma bort från
inställningen att föräldrskap är en uppgift
för så gott som alla, en rättighet eller ett
för kvinnorna oavvisligt biologiskt behov.
En sådan inställning bör uppfattas som konservativ, eftersläpande. Man bör i stället acceptera en social, gärna socialistisk planering på detta område. – Så långt hr Lundkvist, som omöjligt kan förstå att detta,
och mera därtill, verkligen skulle vara reaktionärt.
Förvisso är det varken reaktionärt eller
konservativt. Hr Myrdal talar i sin kritik
med säkerhet utifrån den förenklade socialistiska samhällsuppfattning som förekommer i Kina, enligt vilken det är människornas skyldighet att uppfylla jorden med
små röda maoister. Hr Lundkvist är på ett
helt annat sätt progressiv och social. Barn
är ingen enskild angelägenhet utan man
måste se till samhällets behov. Detta sker
givetvis bäst genom samlad kontroll av produktionen. Vi delar hans mening att detta
är ett korrekt socialistiskt resonemang, fullt
värdigt en socialdemokratisk kulturarbetare. Borde ej hans ideer föras ut i den sociala verkligheten?
Vad vore då naturligare än att inrätta ett
ämbetsverk för folkkontrolL De blivande
mödrarna måste ju prövas och utses och
uppläras för sin uppgift. Det blir ämbetsverkets sak att välja ut dem. Den manliga
partnern är också av vikt, ehuru ett inseminationsförfarande förefaller tänkbart. I
varje fall måste man komma ihåg, att även
pålitligt socialdemokratiska kvinnor – och
endast sådana kan i detta fall komma ifrå-
ga – av naturen är så konservativa, att de
förbrukar nio månader på ett enda barn.
De manliga avlarna, eller drönarna, kan användas oftare och behöver alltså ej vara så
många.
När det gäller att tillsätta denna senare
elit (förslagsvis i lönegrad Br 5) vill vi gär- 482
na påminna hr Lundkvist om hur rationellt
frågan syntes bli löst i det nazistiska Tyskland, innan tyvärr kriget bröt utvecklingen.
Unga utvalda arier hölls samman i ordensborgar, tillhöriga SS, och de brukades regelbundet i aveln. Barnen omhändertogs sedan
ekonomiskt och för uppfostran av partiet,
en ordning som kan bli till ett föredöme för
vårt nya ämbetsverk.
Ett problem blir givetvis de asociala individer, som privat och olovligt vill skaffa
sig barn. Om de upptäcks i tid, kan kvinnan underkastas tvångsabort varefter konTANKESLAPPHET
trahenterna bestraffas. Gentemot mödrar,
som trots allt illegalt föder barn, kunde de
gamla svenska lagarna mot barnamord
komma i åtanke, fast använda så att säga i
omvänd ordning.
”Genomfört utan tvång vore det en framtidsduglig reform”, sammanfattar DN hr
Lundkvists åsikt. Att den har framtiden för
sig betvivlar vi inte. men att det hela skulle
kunna genomföras utan tvång verkar osannolikt, och, ärligt talat, om det socialistiska
samhället vill ha reformen, varför inte
tvinga igenom den?
Hos dagens kulturmänniska överträffas hennes olust att tänka endast av hennes oförmåga. Man för/asar sig över barbariet hos andra folk, men upptäcker
icke, att man själv representerar samma sekularisering från moral och reli- ·
gion, vars nödvändiga konsekvenser just är reaktionärt barbari.
Biskop Torsten Ysander i Svensk Tidskrift 1938
483
G/1.1.1/l.IVIN7i
PoR~? R.,IU
1/SotlR/, 1!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner