Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

118
DAGENS FRÅGOR
Vänstervridningen i Radio-TV
I början av februari sände ett 20-tal
medarbetare vid Sveriges Radio ett
brev till radiochefen Olof Rydbeck,
där de tillkännagav sitt missnöje med
radions och TV:s behandling av det
politiska materialet. Brevskrivarna riktade sig främst mot den i deras tycke
alltför västdominerade nyhetsförmedlingen rörande Vietnam. Skrivelsen
var undertecknad av bl. a. Karl Axel
Sjöblom, Carl Olof Lång, Carl Magnus
v. Seth, Karl-Olof Nordelius, Kjell
Stensson, Sonja Carlberg, Sven Aner
samt Kerstin Aner.
När man tar del av innehållet i detta aktstycke slås man naturligtvis först
av undertecknarnas illojalitet mot vissa av deras arbetskamrater, främst
Björn Ahlander och Arne Thoren. Men
detta är ju ett internt problem för Sveriges Radio och skall inte kommenteras här. Man vill bara uttala sin stilla
medkänsla med herr Rydbeck, som
måste ha att göra med medarbetare av
den typ, som tillåter sig en sådan demonstration. Från andra synpunkter
förtjänar däremot de missnöjdas aktion att skärskådas närmare. Tendensen i deras skrivelse är nämligen ganska häpnadsväckande: den går ut på
att ställa verkligheten, eller sanningen,
uppochned.
Är det nämligen någonting som på
senare tid, och f. ö. sedan ganska länge
tillbaka, varit utmärkande ·för Sveriges Radio-TV, så är det den uppenbart systematiska vänstervridningen
av såväl de kulturella som de nyhetsbetonade programmen – oftast, men
inte alltid, med undantag för ”Aktuellt”. Särskilt uppseendeväckande
har denna tendens under innevarande
år varit i kulturprogrammen, som nu
tycks blivit till camouflage för en extremt vänsterinriktad politisk propaganda. Ett typiskt exempel är den nästan groteska reklam som i program efter program gjorts för Göran Palms
”En orättvis betraktelse”, vilket otvivelaktigt medverkat till att detta erkänt ovederhäftiga sammelsurium blivit en försäljningssucce. Ett annat är
den egendomligt överdimensionerade
uppmärksamhet som ägnats Peter
Weiss’ prokommunistiska agitationsnummer ”Sången om skråpuken” – en
uppmärksamhet som inte på minsta
sätt kan motiveras med styckets konstnärliga förtjänster. Men så har ocksä
teaterredaktionen offentligt förklarat
att den bara tänker syssla med engagerad = politisk = vänsterradikal teater. Ett tredje exempel är den intensiva PR, som bedrivits för den nya
vänstern, kulminerande i publiciteten
kring tidskriften Konkret. Så skulle
man kunna fortsätta länge.
I detta läge, när Sveriges Radio-TV
i väsentliga avseenden utnyttjas som
propagandistisk plattform för vänstersocialistiska element, har ett antal anställda ‘i företaget tillåtit sig att protestera mot en påstådd ”västdominans”
i nyhetsförmedlingen. Det är sant, att
nyhets(örmedling och kulturprogram
inte är samma sak. ”Vi har”, kan des~

l
sa företagsamma personer ha sagt sig,
”tillåtits att praktiskt taget opåtalt vrida kulturprogrammen åt det håll vi
vill ha dem. Nu börjar detta upptäckas, men anfall är bästa försvar. Låt
oss angripa nyhetsförmedlingen!” Att
deras plan gick ut över mera dugande
kamrater har inte generat dem. Men
de förefaller ha skjutit över målet. Visserligen tycks ingenting ha kommit ut
av ett sammanträde inom företaget
självt med avdelningscheferna. Men tå-
lamodet har sin gräns, och uppmärksamheten har blivit fäst på vad som
försiggår. Det finns ingen ursäkt för
att Sveriges mäktigaste monopolistiska massmedium på känsliga områden
utnyttjas som ett vänstersocialistiskt
indoktrineringsinstrument.
De koreanska textilierna
Hur skall Sverige agera när afrikansk
pappersmassa ställer sig billigare för
svenska pappersbruk än den svenska
massan?
Vad göra när afrikanskt tackjärn
ställer sig fördelaktigare än den svenska råvaran?
Den skisserade utvecklingen är inte
orimlig. Svaret på frågorna blir: Skall
Korea-fallet vara prejudicerande bör
man kunna vänta sig dels att berörda
produktionsgrupper begär importrestriktioner dels att regeringen utfärdar
sådana. På så vis kan vi på område
efter område där u-länderna sätter in
sin konkurrens få en ”skyddad” produktion. Det gamla protektionistiska
systemet kommer åter till heders om
än under beteckningen ”tillfällig”.
Korea har exporterat textilier och
jumprar till Sverige så billigt att
svensk produktion av detta slag inte
kan konkurrera. I klartext betyder det
att svenska arbetare och maskiner ställer sig alldeles för dyrbara för sådan
tillverkning —,. trots att arbetarna räknas till låglönegruppen här i landet.
119
Är inte detta ett bevis på att svensk
arbetskraft skall användas för annat
ändamål än jumpertillverkning? Är det
ett symptom på, eller ett varningstecken inför, vad som i växande utsträckning kommer att inträffa allt eftersom
u-länder börjar industrialiseras?
En industriell ekonomi står aldrig
stilla. Där inträffar ständiga förändringar. Förändringar är både förutsättningen och priset för ekonomisk tillväxt, större resurser och större möjligheter. Med andra ord – den företags- och produktionsstruktur som är
given i ett visst ögonblick måste i nästa ögonblick förändras. Så har det varit hittills. Produktions- och företagsstrukturen i Sverige idag skiljer sig
ganska väsentligt från motsvarande under exempelvis tiden närmast före
andra världskriget. Förändringar är
alltså ingenting nytt. Det nya är att
vetenskap och teknik tvingar fram
mycket snabbare och mera genomgå-
ende förändringar samt framför allt
att länder som aldrig konkurrerat på
våra produktionsområden i växande
utsträckning nu gör detta.
Konsekvensen är given. Svenska löntagares ”hävdvunna” inkomstkällor
undermineras och försvagas. I denna
allvarliga situation kan man förfara
på två sätt. Antingen förhindras den
utländska (u-ländska) konkurrensen
medelst importrestriktioner – eller
också ser man till att de ”drabbade”
svenskarna får en ekonomiskt konkurrenskraftigare sysselsättning. Under
den tid det tar att bereda dem sådan
får man garantera dem tidigare in- .komststandard.
Väljer man det förstnämnda förfaringssättet bibehålles en icke konkurrenskraftig produktionsstr.uktu~. Samtidigt går alternativvinsten tiU spillo
dvs. den vinst det inneburit om landets knappaste resurs, arbetskraften,
utnyttjats i en konkurrenskraftigare
sysselsättning. Den se;nare lösningen
120
hade medfört en produktivare ekonomi, större resurser och snabbare ekonomiskt framåtskridande.
För u-landet, i detta fall Korea, medför den restriktionsväg som nu valts
av regeringen, ökade sysselsättningssvå-
righeter – även om produktionen av
jumprar skulle vara starkt mekaniserad, vilket påståtts. De minskade exportmöjligheterna medför fördröjning
av u-landets industrialisering och genombrott till dynamisk ekonomi. Den
u-hjälp det f. n. pratas så mycket om
men görs så litet åt har just till syfte
att hjälpa u-länderna till ett ekonomiskt genombrott.
Man ger alltså allmosor med ena
handen – och som erfarenheten visat, inte alltid med bästa effekt- samt
tar igen genom handelsrestriktioner
med den andra. Tillämpningen av
1800-talsmetoder hjälper oss knappast
i nuläget eller i framtiden. De skjuter
endast problemens lösning framåt i tiden. Och skadar u-länderna.
Varför inte först som sist inse detta
och draga konsekvenserna? Sveriges
chans ligger i att låta arbetskraften
framställa konkurrenskraftiga produkter. U-ländernas chanser förbättras om
Sverige låter bli att konkurrera på områden där den svenska industrien inte
är konkurrenskraftig.
Hr Hermansson och pressens frihet
Det ligger i sakens natur, att en fri
press inte kan existera i en diktaturstat: diktaturen tål aldrig kritik. Detsamma gäller för de kommuniststyrda
stater, som inte längre framstår eller
vill framstå som diktaturer i den mening som t. ex. Sovjetunionen var diktatur under Stalin. De är alla djupt
odemokratiska, eftersom de regeras av
ett parti, som tilltvingat sig makten
under förebärande av att det· företrä-
der folket men som aldrig vågat vädja
till folket i fria val. östtyskland är ett
exempel. En fri kritikrätt vore otänkbar där.
När kommunisterna med hjälp av
socialdemokraten Firlinger och på
Moskvas order grep makten i Tjeckoslovakien 1948 – fria val förestod, och
kommunisterna väntade sig att förlora dem – var deras första åtgärd att
ingripa mot pressen. Ett antal tidningar påstods ha varit fascistiska och undertrycktes helt. För andra inskränktes papperstilldelningen, vilket var en
diskretare metod. Upplagorna sjönk
naturligtvis, och tidningarna tvingades till nedläggning. En allmän censur
genomfördes, men det skedde inte alltid öppet. Ett sätt att utöva den var,
att om något skrevs mot regimen,
”upptäcktes” det av någon anställd redan i tryckeriet, och personalen vägrade ”spontant” att ta befattning med
artikeln. Det hände också att man vägrade att distribuera den redan färdiga
upplagan. Tillvägagångssättet Uppmuntrades som straffåtgärd, och det
hela ingick i ”de anställdas självförvaltning”.
Kommunistledaren herr Hermansson har aktualiserat problemet i samband med en presskonferens i början
av februari, då han redogjorde för sitt
partis nya program. Han önskar ”allsidig information genom samhälls- och
organisationsägd press, radio och TV
under de anställdas självförvaltning”.
Vad detta skulle innebära framgår av
det tjeckoslovakiska exemplet, som
herr Hermansson tror hunnit bli
glömt: press, radio och TV skulle sättas under kommunistisk censur.
Som motivering angav herr Hermansson enligt ett tidningsreferat att
han var missnöjd med pressen, och
han erinrade om att det även ”fanns
socialdemokratiska statsråd som kände djup otillfredsställelse”. ‘Vem ett av
dessa betryckta statsråd är, ·framgick
med all tydlighet i Dagens Nyheter.
Herr Palme råkade av en tillfällighet
samma dag där publicera en kritik
mot några tidningars referat av en del
av remissdebatten. Det var alltså med
herr Palme som herr Hermansson
tänkte lika, och det var hos honom
han ville söka sitt stöd.
Men ett annat referat från samma
presskonferens säger ännu något ytterligare. Herr Hermansson skulle enligt
detta inte ha satt sig emot all privatägd press. Men för de stora och dominerande ville han ha kontroll genom
de anställda. ”Att överföra exer,npelvis
Dagens Nyheter i statens ägo önskade
han inte vara med om.”
Frågan om att ”överföra” Dagens
Nyheter i statsägo har alltså varit uppe
i herr Hermanssons kretsar, fast det
ansetts opportunt att avvisa den. Man
får bara hoppas, att ingen annan haft
samma förflugna tanke, och man har
väl rent av rätt att anse detta uteslutet. En statsägd, dvs. regeringsstyrd
tidning skulle visserligen ge information om t. ex. remissdebatten som vore
behaglig för de maktägande. Att informationen skulle bli allsidig vore däremot osannolikt. Man kan jämföra med
DN och andra tidningar, som gör sitt
bästa ifråga om referaten och öppet
deklarerar sina åsikter, och å andra
sidan TV, där man dagligen kan följa
vänstervridningen utan att någon vill
erkänna att den finns där.
Ett studentproletariat?
Även om initiativtagarna till det nya
gymnasiet i många avseenden varit besjälade av säredeles diskutabla motivnivelleringsivern har varit en av drivkrafterna, ja t. o. m. har det talats om
”det sista stora slaget för bildningens
socialisering” – så skall det likväl inte
hävdas, att det gamla gymnasiet var
bra. I många avseenden var en reform
nöd~ändig. Frågan är bara, om det
positiva i förändringen överväger det
negativa, vilket i många avseenden är
högst diskutabelt.
121
För inträde i gymnasiet fordras numera endast, att eleverna läst vissa
ämnen enligt grundskolans läroplan.
Någon formell betygsmåssig behörighetsgräns uppställes inte längre, utan
urvalet av behöriga sker på grundval
av medelvärdet av betygen, varvid man
ger alla ämnen lika vikt. Detta betyder, att den utgallring som sker vid
inträde i gymnasiet är mycket grov.
På sitt sätt är detta möjligen positivt.
Det innebär otvivelaktigt, att förutsättningar finns för en kraftigt breddad
allmänbildning. Nästa fråga blir då
vilket innehåll som ges den gymnasiala utbildningen? På detta kan svaras, att den i varje fall blir mycket
”allsidig”, vilket i och för sig kan tyckas vara positivt. Eleverna har en
mångfald ämnen att välja på – i teorien. Som s. k. C-språk, dvs. nybörjarspråk ges möjlighet att välja likaväl
rumänska som latin för att nu välja
ett exempel. Kanske är det också så,
att det inte finns tillräckligt många
intresserade för någotdera. Inte heller
är det alldeles säkert, att det i Falkö-
ping finns någon kompetent lärare i
rumänska. Det är också uppenbart vilken betydelse som studietraditionen
från hemmet får under dessa omständigheter. Hur som helst, den klassiska
bildningen och humaniora har helt
skjutits i bakgrunden. Traditionslösheten riskerar att få allvarliga återverkningar- någon motsvarande brist
på sinne för det västerländska kulturarvet finns ju dessbättre inte i andra
västerländska stater. Sverige riskerar
att bli – i dessa – för vårt kultursamhälle så avgörande sammanhang
– en öken utan oaser. I andra avseenden kan det vara fråga om en förbättring – de naturvetenskapliga ämnena och även samhällskunskapen bör
kunna ge ett ökat kunnan-de ·hos eleverna. Serlan är det dock förstås en
annan fråga, vad kunnande i samhällskunskap egentligen är värt utan den
122
nödvändiga historiska bakgrunden,
som riskerar att bli klenare företrädd.
Mycket beror dock givetvis på lä-
rarnas kompetens i det nya gymnasiet med dess mångfald ämnen. Därvidlag finns tyvärr inte mycket positivt att hämta. För bara några år sedan krävdes avlagt disputationsprov
för ·gymnasielärare, vilket sannolikt
var för högt ställda fordringar. Därefter sänktes kravet till fil. lic.-examen.
Nu föreslås i en proposition tre års
ämnesteoretisk utbildning för såväl
högstadie- som gymnasielärare, dvs.
knappast fullt ut en fil. kand.-examen
enligt nuvarande normer. Nivåsänkningen är uppenbar och undervisningens kvalitet blir givetvis därefter.
Vad krävs då för övergång från gymnasium till universitet – studentexamen är ju slopad? Jo, 2,3 i en betygsskala från 0-5, dvs. i realiteten nå-
got som skulle motsvara kanske B –
enligt det gamla betygssystemet.
Vilka blir konsekvenserna för morgondagens student vid våra universitet? Ja, tillhör han dem som ligger nå-
got under genomsnittet är utsikterna
inte alltför lysande. Genom föräldrarnas ambition har han placerats i gymnasiet – ej i fackskolan, där han bättre hört hemma. Efter gymnasiet kommer han in vid universitetet i något
ämne, där det ej finns spärrar – om
sådana ämnen kommer att finnas. Han
studerar i ett drygt år utan resultat,
ty hans begåvning ligger ej på det teoretiska planet. Följden: han mister de
statliga studielånen, och tvingas – vid
21-22-års ålder – inse, att de senaste årens utbildning varit felinriktad.
Eller; han inser det inte utan fortsät·ter med förtvivlans mod att åstadkomma ett resultat. Tragiken blir så myc·ket större senare. Har han under u~
den bildat familj, blir den än värre.
Av missriktade studieambitioner, upp•
muntrade av vårt skolsystem, har han
inriktats på fel bana,. Och jobben ..,..–
utan vidareutbildning – är upptagna
av kamrater med fackskoleutbildning.
Han blir en av många i ett studentproletariat, som delvis redan finns.
Men sänk då kraven på universitetsutbildningen, så att man slipper så-
dana tragedier! Nej, någonstans måste kraven börja på allvar. Andra nordiska länder har redan förklarat, att
om en sänkning skulle äga rum av kraven på universitetsnivån i Sverige,
kommer man inte längre att kunna
betrakta svenska akademiska examina
som likvärdiga med övriga nordiska.
De internationella jämförelserna och
kraven gör ett brått slut på nivelleringen av kvalitetskraven inom utbildningssektorn i Sverige.
Har inte i själva verket arbetarrö-
relsen blivit en förrädare mot sina ursprungliga ideal? LO-yrkena skulle bli
jämställda med de teoretiska. Men vad
har hänt? Jo, att den teoretiska studiebanan ytterligare har glorifierats med
resultatet, att vi riskerar ett omfattande studentproletariat i framtiden. Det
inburnanitära i systemet borde vara
uppenbart för envar.
I>o~stolsrefor~ner
Det ligger i sakens natur att den strä-
van till allmän rationalisering, snabbare beslut, enklare handläggningsformer, som otvivelaktigt märkts inom offentlig förvaltning – ofta efter impulser från näringslivet – inte kunnat erhålla full motsvarighet inom domstolsväsendet. De krav på .grundligt bedö-
mande samt formell och reell säkerhet, som man ställer på en domstols
arbetsprodukter, låter sig inte alltid
.lätt förena med krav på snabbt besked.
Ej desto mindre kan det knappast
förnekas, att på sina håll inom domstolsområdet funnits tendenser till ba·lanser och eftersläpning, som fått gå
väl långt och mot vilka både myndig- –
heter och allmänhet visat för stor tolerans. Balanserna inom vissa underrätters inskrivningsavdelningar- alltså med lagfarts- och inteckningsärenden – är ett exempel härpå. Ett annat är de långa dröjsmålen hos förvaltningsdomstolarna, särskilt hos den
högsta förvaltningsdomstolen – regeringsrätten – och hos kammarrätten.
Förvaltningsdomstolskommittens vid
årsskiftet avgivna stora betänkande
ger slående exempel på vad som här
brustit. Det visar sig att i skattemål
väntetiden i regeringsrätten vid klagan över kammarrättens utslag varit
cirka fyra år och att man får vänta
två år på kammarrättens besked rö-
rande överklagade beslut från prövningsnämnd. I andra mål, t. ex. för
de viktiga kommunalmålen, är väntetiden kortare men ändå anmärkningsvärt utdragen. över huvud ger betänkandet ett intryck av att förvaltningsdomstolarna hittills inte fått sina resurser och sin procedur moderniserade i tillräcklig grad.
Kommitten – vars betänkande i huvudlinjerna är enhälligt – vill råda
bot för olägenheterna på det sätt som
är vanligt vid överbelastning i toppen
:— genom att sörja för att den högsta
instansen, regeringsrätten (där trängseln varit störst), befrias från en del
enklare mål och därmed får mera tid
för de svårare och allmänt viktiga må-
len, för att skriva utförligare och för
praxis vägledande motiveringar etc.
Detta syfte vinnes genom att kammarrätten – hittills s. a. s. en hovrätt för
nästan enbart skattemål – får vidgat
målregister och blir en allmän administrativ mellaninstans, dit de flesta
förvaltningsmål skall gå och över vars
avgörande man blott efter särskilt
”prövningstillstånd” får klaga vidare
till regeringsrätten. I samband härmed
förstärks kammarrättsorganisationen
och delas den nuvarande kammarrätten i två, av vilka den ena ligger kvar
123
i Stockholm och den andra läggs i Gö-
teborg, ev. Skåne. På längre sikt vill
man bryta ut även Norrlandsmålen till
en särskild kammarrätt. Den nya organisationen är så tillmätt att man anser sig kunna utlova ett slut på de ständiga balanserna och dröjsmålen, vidare också tillfälle att emellanåt anordna muntlig förhandling. Att regelmässigt ha muntlig procedur som i underrätterna skulle bli alldeles för dyrt för
parterna och därför ej innebära nå-
gon fördel.
Man får vara kommitten tacksam att
den valt rationaliseringens väg och
inte slappt fallit för frestelsen att lösa
svårigheterna genom att kraftigt öka
regeringsrätten, en utväg som – med
det ständigt växande antalet förvaltningsmål – bara givit hjälp för stunden. Sverige har för övrigt redan en
osedvanligt talrik högsta domstolskår;
H. D. och regeringsrätten kommer att
från i höst tillsammans ha 46 ledamö-
ter, ett för vårt lilla land förbluffande
högt tal.
En detalj – men en viktig detalj! –
i reformkomplexet är förslaget att för
kompetens till regeringsråd skall krä-
vas inte bara förvaltningserfarenhet
utan också lagkunnighet, alltså juridisk examen. Då regeringsrätten 1909
inrättades, öppnade man, troligen på
grund av en då förefintlig misstro mot
de vanliga juristdomarna, möjlighet att
låta tJa av regeringsråden vara icke- .jurister. Denna undantagsregel har
blott i mycket ringa mån använts –
i vårt land med dess starka juristinslag i förvaltningen har det ju ej varit någon svårighet att finna regeringsråd, som är både administrativt erfarna och juridiskt tränade. Det finns
i övrigt ingen domstol i Sverige med
brett målregister, där ej krav på lagkunnighet ansetts självklart för yrkesdomarna – det uppehålls t. ex. undantagslöst i kammarrätten, varifrån
flertalet regeringsrättsmål kommer. Så
124
mycket mer befogat blir kravet, när
det nu är meningen att regeringsrätten
ännu mer än hittills skall bli en prejudikatinstans, där de juridiskt svårbedömliga fallen klart dominerar.
De franska valen
Ett uttalande av den franska vänsterfederationens ledare Franc;ois Mitterand i en intervju i Paris Match i oktober förra året ger i ett nötskal förklaringen till den gaullistiska majoritetens motgång i det franska parlamentsvalet: ”Je me flatte d’avoir leve
l’an dernier l’exclusive qui frappait le
Parti Communiste”.
Mitterand syftade på den första allvarliga inrikespolitiska motgången för
general de Gaulle efter makttillträdet
våren 1958: presidentvalets första omgång den 5 december 1965. Mitterands
flirt med kommunisterna bidrog då till
den relativa kraftsamling inom oppositionen mot de Gaulle, vilken medförde att denne fick blott 45 °/o av rösterna. Stödd av borgerlig vänster och
kommunister erövrade Mitterand 35 °/o
medan den TV-fagre Lecanuet, med
det gamla katolska partiet MRP som
kärntrupp och vissa tillskott från borgerliga centerbetonade grupper, lyckades uppnå 15 °/o. I presidentvalets
andra omgång besegrade så de Gaulle
klart men inte överväldigande Mitterand, 53 °/o mot 45 Ofo. Redan då höjde
oppositionen ropet på ”en tredje omgång” och tänkte på 1967 års parlamentsval.
Och en tredje omgång blev det, som
i praktiken slutade i det närmaste
oavgjord. Efter en förlust av ett tjugotal mandat har den hittillsvarande
fullt arbetsdugliga gaullistiska majoriteten reducerats till det minsta möjliga: omkring 250 mandat, däri inbegripet ett antal oberoende fribytare,
som i flertalet fall förmodas följa gaullisterna. Vänsteroppositionen räknar
omkring 200 mandat, därav ett 80-tal
kommunister (för kommunisternas del
en fördubbling av mandatantalet). Mitt
emellan de bägge stora befinner sig
den halvt söndermalda demokratiska
centern med ett 30-tal mandat, efter en
förlust av mer än 20 mandat. Centern
kan givetvis få en viss vågmästarroll;
Sveriges största tidning Expressen
(fp), torde dock vara den enda tidning i Västeuropa som kommit på iden
att påstå, att Jean Lecanuet blev
”franska valets stora segerherre” (13
mars).
Det franska kommunistiska partiet
är efter franska förhållanden utomordentligt väl organiserat. I den första
omgången erhöll partiet 22,5 Ofo av rösterna, en dryg halvprocent mer än i
det närmast föregående parlamentsvalet 1962. Knappast 4 milj. röster 1962
blev 1967 omkring 5 milj. röster, en
framgång av sådana dimensioner att
den bara kan förklaras av att kommunistpartiet blivit mera salongsfähigt
under senare år. Inte bara Mitterand
bär skulden härtill. Också general de
Gaulles demonstrativa välvilja mot
Sovjetunionen har säkerligen spelat in.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner