Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Rättning vänster
Den som tilläventyrs hoppats, att införandet av dubbelprogram i den svenska televisionen skulle erbjuda en möjlighet till ett
något mindre konformistiskt, något mindre
vänsterinriktat än vad monopolföretaget
hittills haft att komma med har, såvitt nu
kan bedömas, hängivit sig åt en illusion.
Den nye chefen för TV 2, örjan Wallquist (s, vad annars?) har enligt vad han
själv berättat, förverkligat en dröm när
han utsett den grupp av medarbetare som
närmast kring honom skall ansvara för den
nya kanalens programpolitik. Realiserad i
sinnevärlden har drömmen tagit gestalt i en
skara välkända TV-personligheter, med en
högst betryggande, väldokumenterad vänsterinriktning.
Roland Hjelte – mannen som gjorde
det program om LAMCO som kanske fortfarande markerar ett rekord i fråga om
tendentiös TV-journalistik -, Lars Boberg, känd från >>Timmen», Lars Löfgren,
som mycket riktigt har lovat att för teaterns del se till att samma politik följes
som inom de övriga programmen – med
sådana krafters bistånd är det som kanalchefen Wallquist räknar med att realisera
den »saklighet och opartiskhet>> som han
enligt lag och avtal är skyldig att eftersträva. Hrr Hans Furuhagen, Lars Hansegård och Oloph Hansson utgör vid sidan
av dessa tre var på sitt sätt garanter för att
s-fronten inte uppvisar några riskabla luckor. En folkpartist, hr Gustaf Douglas, har
verkligen kommit med, nämligen som administrativ chef – själva programverksamheten har däremot förankrats betryggande
långt åt vänster.
När utbildnings- och TV-minister Palme nyligen förnyade Sveriges Radios arbetsutskott tillsåg han som känt förtänksamt, att av sju platser inte mindre än sex
besattes med vänsterrepresentanter. Om den
saken var i och för sig föga mer att säga än
att det var fråga om ett politiskt övergrepp
från ett håll där sådant på intet sätt var
ägnat att förvåna. När en liknande utnämningspolitik nu ohöljt tillämpas även på
programsidan inom företaget, och från håll
där man uppriktigt sagt i det längsta vå-
gat hoppas pa bättre omdöme blir saken
dubbelt oroande. Hr Wallquist har förklarat, att han för egen del är skeptisk till
iden om kommersiell television i vårt land.
Inser han inte, att en personalpolitik av
nu demonstrerad modell – och den programpolitik till vilken personalpolitiken
självfallet är ett förebud – snabbt och effektivt undergräver hans egen position på
denna punkt? Ett väsentligt argument för
det system som hittills tillämpats i vårt
land på radio- och TV-området har just
varit att detta ansetts garantera ett rimligt
mått av balans och opartiskhet i programverksamheten. I samma mån som monopolföretaget alltmera avviker från denna
linje försvagas naturligtvis motiveringen för
hela systemet. Allt fler människor säger sig
inför den fortgående vänstervridningen av
Sveriges Radio att det är hög tid för en
fundamental ändring av systemet. Sveriges
Radio kan i längden inte samtidigt behålla
den skyddade position som monopolställningen innebär – och använda denna till
att ensidigt gynna en politisk och ideologisk riktning i vårt samhälle.
Efter UKAS
Dessbättre tog de ansvariga myndigheterna
fasta på den hårda och berättigade kritik,
som uttalats mot UKAS. Redan universitetskanslersämbetet mjukade upp det ursprungliga förslaget högst väsentligt och
utan betänketid gick regeringen ett steg
längre på den inslagna vägen. Enligt ett
förslag, som skall föreläggas riksdagen nästa år, kommer utbildningen vid de filosofiska fakulteterna att organiseras etfer prin- 424
cipen om stegvisa val. Studenten har att
första året välja mellan femton s. k. basämnen, som vart och ett avgränsar studierna till ett visst område också det andra
året. Det tredje årets studier blir därmed
helt fritt. I regeringsförslaget ingår en viss
decentralisering av beslutanderätten över
studieplaner och användningen av tilldelade anslag. I detta sammanhang kommer
också försöken med vidgat studentinflytande in i bilden.
Med undantag av några få tidningar,
som missuppfattat situationen och trott att
kritiken mot UKAS endast kommit från
en högröstad vänsterextrem grupp, torde
ingen sörja UKAS’ öde. Detta förslag utgjorde från början en typisk byråkratisk
produkt utan samband med verkligheten.
Att utvecklingen över huvud taget kom att
gå i de banor, som den gjorde, får emellertid – som Sv.T. tidigare framhållit – till
stor del hänföras till det ointresse, som
riksdagen visade, när den 1965 fattade sitt
principbeslut. Det goda har alltså UKAS
fört med sig, att studenter och universitetslärare samfällt reagerat, sedan de väl
bringats till insikt om vad som höll på att
hända. För första gången på mycket länge
har vi i landet haft en bred debatt om den
framtida utformningen av den högre undervisningen. Man har anledning att räkna
med att vaksamheten och intresset för de
berörda frågorna kommer att bestå.
Sedan är det en annan sak, om det senaste av hrr Palme och Moberg presenterade förslaget verkligen är det bästa, om
alla nödvändiga överväganden har hunnit
eller kunnat göras. Mycket talar för att
en förnyad utredning varit det bästa i den
förvirrade situation, som uppkommit. Det
finns risker för att den föreslagna reformen inte blir någon egentlig reform utan
blott en halvmesyr och att förhållandena
snart nog blir lika ohållbara, som de för
närvarande är. Men, det skall också sägas,
möjligheten finns att det kan bli fråga om
en positiv reform, som endast behöver finslipas i detaljerna. Allt beror nu på den
praktiska utformningen.
En särskilt viktig punkt är givetvis decentraliseringen. Man vill hoppas, att en
sådan verkligen kommer till stånd och att
det inte bara stannar vid vackra ord på
papperet. Byråkratiseringen vid våra universitet och högskolor lägger för närvarande sin döda hand över en stor del av
verksamheten. Ofta är det fråga om en
tidskrävande procedur vid beslutsfattandet, ett ärende vandrar från den ena instansen till den andra, allt medan arbetet
– undervisning och forskning – blir lidande. Som exempel kan nämnas den långa
tidsutdräkten vid lärareförordnanden. Mycket ofta har extra lärare hunnit avsluta
sina kurser långt innan de förordnats att
fullgöra sin undervisning. En omfattande
decentralisering är naturligtvis också en
förutsättning för att inte talet om ökat studentinflytande skall bli en chimär. Eller
som saken uttryckts: universitetslärarna har
absolut ingenting emot att dela med sig av
den bestämmanderätt, som de inte har.
Det finns all anledning att hälsa ett ökat
studentinflytande med tillfredsställelse.
Men, som Sv.T. också betonat, demokratiseringsivern får inte tillåtas att ta sig så-
dana uttryck, att systemet blir dömt att
misslyckas från början. Sålunda vore det
t. ex. orimligt, om kanslipersonal skulle få
något inflytande på undervisningens uppläggning eller att ettbetygsstudenter skulle
få vara med om att utforma litteraturlistor
för högre betyg, allt frågor där vederbö-
rande saknar kompetens att uttala sig.
UKAS är alltså borta, så även MJUKAS,
universitetskanslersämbetets version. Det
återstår att se, om det i hast tillkomna
PUKAS kommer att få något reellt innehåll, inte minst vad decentraliseringen beträffar. Rabaldret kring den nu aktuella
reformen och tanken pl de många andra
reformer, som står i tur pl universitetsväsendets område, aktualiserar emellertid
än en gång en fråga, som Sv.T. tidigare tagit upp, nämligen det rimliga i att behålla
universitetskanslersämbetet. Spörsmålet om
forskningen och den högre undervisningen
är av så avgörande betydelse för hela landet och av sådan omfattning, att det kan
synas rimligt att inrätta ett särskilt departement för forskning och högre undervisning. UKÄ har knappast varit en mellaninstans, som haft positiv effekt i någon
riktning.
Schismen i Dagens Nyheter
Sedan lång tid tillbaka har det gått rykten
om en kris i Dagens Nyheters ledning. Motsättningarna mellan de bägge chefredaktö-
rerna: fil. dr Olof Lagercrantz och redaktör Sven-Erik Larsson sades oavbrutet ha
fördjupats. Det uppgavs att styrelsen och
särskilt familjen Bonnier, som representerar det dominerande ägarintresset i Dagens
Nyheter, alltmer oroades av tidningens tvetydiga hållning. Ett chefredaktörsskifte på-
stods vara oundvikligt och det skulle i varje fall innebära att Lagercrantz lämnade
tidningen.
Dessa rykten bar i hög grad sannolikhetens prägel. Någonting av det mest utmärkande för Dagens Nyheter på senare år har
nämligen varit vad dess liberala kollega
Handelstidningen träffande kallat den »redaktionella schizofreni», som hotat att beröva tidningen dess identitet. Pl ledarsidan
har man – med vissa anmärkningsvärda
undantag, som främst tycks ha berott av semesterlistorna – företrätt en klart borgerlig åskådning på lagsamhällets grund, närmast i anknytning till folkpartiet. På kultursidorna har däremot i många av de politiskt färgade inläggen en vänstersocialistisk och kvasirevolutionär åskådning fått
425
komma till uttryck. För den utomstående
har det förefallit som om det pågått en
oupphörlig polemik mellan kultur- och ledaravdelningarna, eller rättare frln kulturavdelningen mot ledaravdelningen. Detta
har gjort att man till sist nödgats fråga sig
vilken av Dagens Nyheters bägge chefredaktörer, som företrätt tidningens ståndpunkt.
Vid ingången av oktober tycktes krisen
bli akut. Ett styrelsesammanträde skulle
hållas och det ansågs att Lagercrantz skulle
få silkessnöret. Men han beslöt sig för att
hellre förekomma än förekommas. I ett
brev till styrelsen uppsade han väl inte sitt
kontrakt, men sitt samarbetsavtal med den
andre chefredaktören och motiverade detta
med den >>press» han känt sig vara utsatt
för från ägarintresset. Uppsägelsen skedde
i milt sagt egendomliga former. Lagercrantz
gav offentlighet åt sitt brev innan styrelsen haft möjlighet att diskutera det, långt
mindre ta ställning till det. I intervjuer för
radio/TV förklarade Lagercrantz att han
inte stod ut längre.
Samtidigt mobiliserades – nästan som
efter en på förhand uppgjord plan – först
Dagens Nyheters journalistklubb, därefter
dess mer eller mindre fasta kulturmedarbetare och slutligen, som kronan på verket,
Sveriges Författarförening för at: proklamera Lagercrantz’ omistlighet för sin tidning. Man kan tycka vad man vill om
metoden; taktiskt var den utan tvivel mycket skicklig och visade sig också mycket effektiv. Styrelsen nöd~ades förhandla under utpressningshot: hotet av en brytning
inte blott med Lagercrantz utan också med
hans förespråkare.
Som professor Herbert Tingsten påpekade i ett inlägg i Svenska Dagbladet var det
som Lagercrantz och hans vapendragare eftersträvade att den uppfattning, som hittills dominerat kultursidorna skulle bli allenarådande i hela tidningen, med andra
426
ord ett lsiktsmonopol för Lagercrantz &
Co. Frågeställningen var helt enkelt, som
det på något håll uttrycktes, om vi skulle
fä ett Aftonblad på morgonen också. Mot
denna bakgrund var det helt naturligt att
styrelsens beslut avvaktades med största intresse i alla läger. Det fick formen av en
kompromiss. Chefredaktör Sven-Erik Larsson skall ensam svara för tidningens inrikespolitiska hållning medan Olof Lagercrantz ensam skall svara för inläggen på
kultursidan. Signerade artiklar på ledarsidan såväl av de båda chefredaktörerna som
av andra fast anställda medarbetare skall
kunna förekomma.
Eftersom Lagercrantz’ uppsägning rimligen syftade till att han ensam skulle få bestämmanderätten i tidningen kan uppgörelsen naturligtvis tolkas som en reträtt och
därmed ett moraliskt nederlag för honom.
Men i själva verket betyder den inte, som
här och var sades vid tillfället i fråga, en
kodifiering av status quo utan tvärtom en
förskjutning av tyngdpunkten i tidningen
från Larsson till Lagercrantz. Larsson skall
visserligen ensam svara för tidningens inrikespolitiska hållning, men Lagercrantz skall
inte bara ensam svara för inläggen på kultursidan – utan har också betydande möjligheter att på ledarplats, eventuellt med
signerade artiklar, uttala sig om såväl kulturpolitiska som allmänpolitiska och utrikespolitiska ämnen. Larsson har ju bara ansvar för inrikespolitiken – om det andra
har ingenting sagts.
Lagercrantz har all anledning att känna
sig nöjd med sin kupp. I stället för att bli
avskedad har han fått sitt kontrakt förnyat
och förlängt fram till 30 juni 1971. Men
framför allt: genom den uppgörelse som nu
träffats har han fått ännu större befogenheter än tidigare, vänstervridningen av tidningens kurs har blivit ännu mera prononcerad. Man kan förstå om Dagens Nyheters
styrelse ansett sig försatt i en tvångssituation, särskilt som den kulturrevolutionära
folkstormen för Lagercrantz på ett alldeles
märkligt sätt kom att sammanfalla med en
socialdemokratisk Springerpropaganda mot
huset Bonnier, ledd av statsråden Palme och
Wickman. Men resultatet är beklämmande.
Det innebär att den vänsterradikala dominansen över våra massmedia ytterligare befästs.
FNL-propagandan och Sverige
I Expressen har Olle Wästberg kritiserat
de tankar, som uttryckts av forskningschefen vid Nämnden för psykologisk försvarsberedskap, fil. dr. Kurt Törnqvist. Dr.
Törnqvist har uppfattat framgången för
FNL-propagandan i Sverige som »ett slags
psykologiskt angrepp på den svenska opinionen». I sin analys av Sovjets propaganda efter andra världskriget visar han
hur »man har utnyttjat människors längtan efter fred, deras skräck för den stora
bomben och deras fruktan för kriget i syfte
att nedsvärta de västerländska demokratierna, främst USA, och att skapa en prokommunistisk opinion>>. Enligt Wästberg
»insinuerar» dr Törnqvist, att den s. k.
Kommitten för Stockholmskonferensen, senare ombildad till »Svenska Vietnamkommitten», deltagit i egentligen öststyrda
»världsomfattande anti-amerikanska demonstrationer».
Uppenbarligen menar Wästberg, att en
kommitte, där det finns representanter »för
bl. a. flera kristna organisationer, för fackföreningar, för centerns och folkpartiets
ungdomsförbund» inte gärna kan vara styrd
från öster. Dessvärre är deltagandet från
de nämnda organisationerna inte någon garanti för att det inte skulle vara fråga om
styrning. Men självfallet behöver en sådan
inte ta sig direkta former. Godtrogenheten
och aningslösheten hos vissa människor är
förbluffande. Den har tidigare utnyttjats
och utnyttjas alltjämt i västerlandet i syfte
att undergräva det demokratiska samhällssystemet. De s. k. Vietnamkommitteerna
fullgör i dag samma uppgift som tidigare
»fredskommitteerna» i den kommunistiska
propagandans tjänst. Och lika visst som det
i fredskommitteerna fanns människor med
ädelt uppsåt, lika säkert finns det folk i
Vietnamkommitteerna, som primärt upprö-
res över det vietnamesiska folkets lidande.
Det väsentliga är emellertid verkningarna,
och att dessa bidrar till att skapa en antiamerikansk opinion, därom torde inte nå-
got tvivel behöva råda.
Svenska Vietnamkommitten har inte bara
nära kontakter med FNL. Man har till
och med gått så långt, att man direkt assisterar vid startaodet av en informationsbyrå för FNL i Sverige. Att direkt hjälpa en
kommunistisk terrororganisation och utlö-
pare till en av världens hårdaste kommunistdiktaturer, Nordvietnam, att på svensk
mark upprätta en propagandabyrå, kan i
sanningens namn inte betraktas som något
annat än utslag av en höggradigt prokommunistisk aktivitet. Vid en presskonferens
ställdes frågan till två FNL-representanter
varför man väljer att upprätta en propagandabyrå i ett litet land som Sverige –
tillsammans med en byrå i Paris blir stockholmskontoret FNL:s enda propagandaorgan i västvärlden. Svaret blev, att »man
vill arbeta där man har största möjligheterna att få ut sin information>>. Orden talar för sig själva.
Protest på Olympiaden
I DN den 19 oktober har en av tidningens
chefredaktörer, hr Olof Lagercrantz, skrivit om det intermezzo, som inträffade i
Mexico, då två deltagare från USA använde prispallen som tribun för en protest mot
sitt eget land och för Black Power. Deras
företag vann givetvis bifall hos hr Lagercrantz. »De svarta i Amerika har väntat i
427
fyra hundra år på att bli upptagna som
jämbördiga i den amerikanska demokratin»,
skriver han. För fyra hundra år sedan drevs
ännu inte någon slavhandel över Atlanten.
Svart slavhandel förekom sannolikt redan
mycket flitigt mellan olika stamhövdingar i
Afrika, men det är kanske inte så nödvändigt att vara indignerad över den saken nu.
Och om något skepp med slavar skulle förirrat sig till Amerika, så hade de ombordvarande i varje fall inte kunnat ställa några
anspråk på den amerikanska demokratin.
Den var ännu inte uppfunnen, och detta berodde i sin tur på att de första kolonierna
på Nordamerikas västkust ännu väntade på
att bli grundade. Orsakerna bakom de unga
idrottsmännens demonstration är av långt
senare datum än vad hr Lagercrantz föreställer sig.
Det har mycket kritiserats, att den olympiska kommitten protesterade mot de båda
idrottsmännens uppträdande och gjorde anmälan om sitt missnöje hos den amerikanska
kommitten, dels att den senare kastade ut
protestanterna ur den olympiska byn och
ur sina kamraters gemenskap. Den sistnämnda kritiken förefaller vara berättigad.
De två unga idrottsmännen hade gjort sina
idrottsprestationer under de förhållanden,
som bara en olympiad kan framkalla, och
de befann sig ute i ett främmande land. Det
hade varit rimligt att säga åt både dem och
den olympiska kommitten att de skulle hålla sig lugna: frågan om fel och bestraffning
kunde tagas upp när truppen kom hem.
Mer behövde inte göras i Mexico City. Ledarna borde kanske också ha förstått vad
som var i görningen. Ansvaret borde ha
fördelats först efter mer noggrann prövning.
Men att den olympiska kommitten reagerade förefaller däremot vara rätt självklart.
Tuffa idrottsskribenter har sagt, att de gamla farbröderna som sitter där inte förstod
vad som rörde sig i de unga idrottsmännens
själar. De borde ha tigit och förstått att så-
428
dana demonstrationer är riktiga och naturliga i ett land där det drivs en presidentkampanj i vilken förre guvernören Wallace
från Alabama deltager. Men på den här
punkten är det verkligen svårt att dela kritikernas synpunkter. Man behövde inte vara
för gammal för att forska i några ynglingars själsdjup för att förstå att de bar sig illa
åt under prisceremonien. Det såg hela världen. De hade kommit dit på vissa bestämda
villkor som gällde deltagandet i olympiaden. De bröt mot dessa villkor, överlagt
och medvetet, och de hade inte den ringaste
anledning att tro att saken skulle gå opå-
talt förbi. Då hade de förmodligen inte alls
demonstrerat.
Några journalister har försvarat demonstrationen med att kritisera olympiadens
segerceremoni. För dem ter det sig som meningslöst och föråldrat att en segrande
idrottsman hälsas med sin nations flagga
och nationalsång. Olympiaden bör vara en
och enhetlig, en världsmanifestation och
inte ett utslag av snäv nationalism. Att man
i Sverige på detta sätt ser på den svenska
flaggan och på Sverige som nation har
inte undgått någon. Men vad sådana skriFöRETAGSAMHETENS VILLKOR
benter inte velat se eller har förstått, är ju
att demonstrationen i olympiastadion var
ett utslag av nationalism. Idrottsmännen
vägrade att erkänna den flagga, som de
kämpat under, och förmodligen därför att
de vill ha sin egen. Eller tror någon att
Kenya, med sina vackra framgångar på
olympiaden, eller Kuba för att taga ett
extremt exempel, skulle vilja avstå från sin
nation och sin flagga? Den olympiska flaggan är vackert tänkt med sina fem förenade
länkar. Den är ren och sval, men den är
inte inspirerande.
Olympiadernas vara eller icke-vara kommer att diskuteras efter olympiaden i Mexico City, så som skett efter alla olympiader
efter första världskriget. Mycket kan sägas
om antalet grenar att tävla i, om hur rekord skall bedömas och om åtskilligt annat.
Men det är sannolikt att de ej bringas att
upphöra, i varje fall ej på grund av att det
länge än kommer att finnas idrottsmän, som
är stolta över det land de kommer ifrån och
som vill tävla under sin nations färger. Och
det förefaller självklart att förutsättningen
för att olympiader skall kunna arrangeras
är att deltagarna följer spelets regler.
För den sanne företagaren är företagets mening ej att producera vinster, ej
heller löner, utan att producera varor, och kring denna princip borde det
vara möjligt att uppnå samförstånd med statsmakterna, så mycket mera
som det numera torde stå klart för alla, att om alla parter samarbeta för
att skapa drägliga betingelser /ör företagsamheten, detta bör kunna ske utan
eftersättande av de anställdas rimliga anspråk på välfärd.
Civilingenjör Erik Olson i Svensk Tidskrift 1938
txPRO~R\tR(\ ~~ TILL ~Tt\TE\’\~
li~Hit\G-, ~K BLIR btl\ UK~ ~~n~
~Ot1 R~~to-l\1!
”””
~
Statsrådet c!Jl1oberg talar
429

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner