Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
statligt auktoriserade partier
I och för sig kan väl knappast nå-
gon ha blivit förvånad, då regeringen
lade fram sin proposition om partistöd. Sällan har en politisk fråga så
länge »legat i luften» som partistödet.
Det började med att de politiska ungdomsförbunden fick ett visst stöd
1957. Senare har detta utvidgats kraftigt, så aU de politiska ungdomsförbunden i dag i realiteten är beroende
av allmänna medel för att kunna utöva sin verksamhet. Högerpartiet och
dess ungdomsförbund satte sig på tvä-
ren, inom folkpartiet var meningarna
delade, medan övriga partier med förtjusning anammade statsstödet. Därefter har följt allmänna medel för att
bestrida kostnaderna för valsedlar,
och i stort har det rått enighet om det
lämpliga i att riksdagskanslierna bör
få statsbidrag för att kunna utöva sina utredande funktioner. stegvis har
utvecklingen drivits mot partistöd i
en eller annan form.
På allvar uttalades sympatier för direkt partistöd först av de unga folkpartisterna. Därefter uppenbarades
Ny Tids svårigheter – och pressutredningen tills·attes. Med rätta har
pressutredningen betraktats som ett
socialdemokratiskt beställningsarbete.
Det var inte heller något gediget resultat som åstadkoms. Hafsigt och
slarvigt presenterade utredningen sitt
material i största hast, och det var
inte förvånande att remissinstanserna
praktiskt taget undantagslöst tog avstånd från utredningens huvudförslag.
Men detta spelade mindre roll. Avsik- 443
ten var uppenbarligen att få till stånd
ett alibi i form av en utredning, så att
regeringen kunde anse sig ha fria händer. Från politisk utgångspunkt var
därför LO :s rt:;missvar det intressantaste. Fackföreningsrörelsen har ju
ensam stått för de enorma underskott,
som den socialdemokratiska pressen
dragits med – i genomsnitt 25-30
milj. kr årligen under senare tid. LO
sade nej till pressutredningens huvudförslag och gick i stället på hr Hanssons i Skegrie (cp) förslag om ett
direkt partistöd. Därmed var saken
i praktiken avgjord, och det var endast att vänta på en proposition i enlighet med LO :s direktiv.
Utgångsläget för partierna har varit
i hög grad olika. Centerpartiet torde
vara det parti, som stödet från jordbrukets ekonomiska organisationer
till trots haft det sämst ställt. Centerpartiet har också från början varit
ivrigast då det gällt statsstöd. Redan
i slutet av 1950-talet motionerade professor Sten Wahlund om att staten
skulle lämna bidr·ag till partiernas
valrörelser. De ekonomiska bekymren
torde ha varit i huvudsak lika stora
för såväl partiorganisationen som för
cp-pressen.
Socialdemokraterna har vad det
gäller sin partiorganisation varit relativt lyckligt lottade tack vare de medel som flyter in på grund av kollektivanslutningen. Men pressen har v·arit ett sorgebarn, och det är förhållandena inom A-pressen som drivit
fram kravet på statsstöd.
Folkpartiet har varit delat. Organi- 444
sationen är svag och behöver pengar,
medan pressen klarar sig utan subventioner. I principiellt hänseende var
man inom folkpartiet ursprungligen
emot statsstöd och motionerade på
sin tid tillsammans med högerpartiet
om avslag till folkomröstningskommitteerna, då man såg en fara i »statsunderstödd partipolitisk propaganda». Successivt, måhända till följd
av trycket från de mera principlösa
ungliberalerna, har emellertid motståndet luckrats upp.
Högerpartiet har av principiella
skäl hela tiden sagt nej till statsstöd
åt vare sig de politiska ungdomsförbunden eller par,tierna. Högerpressen
klarar sig hyggligt och uppbär inte
några subventioner, sedan rationaliseringskvasten på 50-talet sopat hårt
bland de icke bärkraftiga tidningsfö-
retagen. Partiorganisationen däremot
har liksom folkpartiorganisationen
det betydligt svårare och skulle i och
för sig vara betjänt av varje tillskott.
De principiella skälen har emellertid
varit och är sannolikt alltjämt avgö-
rande.
Kommunisterna åter torde tacksamt
anamma varje slag av statsbidrag. Det
innebär för dem inte bara en kassaförstärkning utan också att partiet
blir så att säga mera salongsfähigt,
»statligt auktoriserat», något som y;tterligare underlättar hr Hermanssons
uppfräschningsförsök av den gamla
Moskvafilialen.
Sammanfattningsvis kan det alltså
sägas, att socialdemokraterna behöver
statsbidrag i förs,ta hand till sin press,
medan de borgerliga partierna främst
behöver rusta upp sina organisationer.
Den i propositionen föreslagna fördelningen av de 23 milj. kr, som nu
skall delas ut, är givetvis helt godtycklig. Något grundbidrag som när
det gäller ungdomsorganisationerna
är det inte fråga om. Det skulle ge de
borgerliga partierna ett övertag gentemot socialdemokraterna men skulle
också, det skall villigt medges, låsa
fast partistrukturen ännu mer. Att fördela stödet i proportion till antalet
riksdagsmandat är en möjlighet – en
annan vore att fördela medlen i förhållande till de i riksdagen representerade partiernas väljarstyrka. Den
senare metoden skulle emellertid ge
kommunisterna favörer – och hur
groteskt det än är att skattemedel
skall tillfalla detta parti, kan regeringen säkert räkna på sympatier då det
gäller att ge kommunisterna så litet
som möjligt. För MbS-aren hr Rubin
har man dessutom konstruerat en specialregel. Det räcker inte med att ha
fått mandat i riksdagen, dessutom
krävs två procent av rösterna vid senaste andrakammarvaL MbS hade blott
1,5 %. Men kanske hr Hedlund blir
villigare att släppa in Rubin i cpgruppen nu, då det visar sig att han
skulle medföra 60 000 kr i boet. Hr
Hedlund har ju alltid betraktats som
en realiteternas man.
Också det »kommunala sambandet»
återkommer i konstruktionen. Eftersom villkoren för att få del av statsbidragen baserar sig på resultatet av
de senaste andrakammarvalen, borde
i logikens namn endast andrakammarmandaten ha blivit »bidragsberättigade» men till andrakammarmandaten lägger man helt lugnt partiernas
mandat i första kammaren, vilket ju
ökar socialdemokraternas andel.
Det är uppenbart, att det föreslagna
partistödet högst avsevärt kommer att
förändra förutsättningarna för demokratiens funktioner. En författningsändring skulle sannolikt betyda oerhört mycket mindre än denna statliga
auktorisation av partiväsendet. Den
enskilde medborgaren, som redan har
haft svårt att hävda sig i den svenska
demokratien, kommer i fortsättningen
att på nåd och onåd vara utlämnad
till partierna, och inom dessa kommer partibyråkratien att kunna göra
sig bred på de enskilda förtroendemännens bekostnad. Vi riskerar att få ett
bossystem med demokratien förvandlad till en skendemokrati. Det kommer
att finnas differenser mellan partierna
men det idemässiga innehållet riskerar att alltmera suddas ut. Partierna
kommer att bli en sorts halvstatliga
institutioner, nödvändiga för att samhället skall fungera, men med partier
som bygger på övertygelse och förmå-
ga att ingjuta entusiasm i sina anhängare kommer det att bli slut. Och
naturligtvis blir det inte lika angelä-
get med ett maktskifte för oppositionen längre – eller kanske rättare för
partibyråkratierna inom oppositionen.
Man har ju ändå sitt på det torra under förutsättning att antalet mandat
inte minskar alltför kraftigt och därmed finansieringskällan hotar att sina.
Det föreslagna stödet räcker dock
på intet sätt för att finansiera partiernas verksamhet. Det dubbla skulle
sannolikt behövas för att man skulle
kunna täcka dagens kostnader för enbart organisationerna. För den skull
kan man med rätt stor sannolikhet
vänta sig, att partistödet kommer att
stiga snabbt i höjden under de närmaste åren. Socialdemokraternas 11,5
milj. förslår knappt att täcka underskottet för stockholms-Tidningen.
Helt visst kommer andra tidningar att
kräva sitt och den socialdemokratiska
partiorganisationen också för den delen, som väl med en viss oro kommer
att iakttaga hur de borgerliga partierna rustar upp sina organisationer, allt
under förutsättning att icke de hittillsvarande finansieringskällorna sinar
för dessa. Men när det blir aktuellt
att ytterligare rus,fa upp organisationen i fortsättningen, är det uppenbart,
att det kommer att te sig betydligt
enklare aU åstadkomma en motion till
riksdagen än att prestera ett program
som får de egna anhängarna att offra
något nv egna medel.
445
Just av detta skäl vore det rimligare, som framhållits i Sv. T. nr 1/1965,
att i stället ge medborgarna rätt Wl
skatteavdrag för medlemsavgift till ett
politiskt parti, maximerad till förslagsvis 200 kr. Det skulle leda till en ökad
avgiftsfinansiering av partierna, i
princip en sund utveckling, som också sannolikt skulle kunna leda Wl ökat
politiskt intresse från människornas
sida. När människorna inte längre genom sitt medlemskap önskade vidmakthålla ett speciellt parti, skulle
det inte heller, som nu kommer att
bli fallet, på konstlade vägar – genom statsstöd – hållas på fötter. Det
är glädjande, att man inom högerpartiet synes ha tagit upp detta förslag till beaktande.
Men det är föga sannolikt, att majoriteten kommer att acceP’tera ett så-
dant system. Kan försörjningssamhället komma längre än då till och med
de politiska partierna, bärarna av den
fria opinionen, av människornas egna
viljor, garanteras sin försörjning med
statsmedel? Man kan undra vad en tidigare generations politiska ledare,
det demokratiska genombrottets förkämpar, skulle ha sagt om saken:
Staaff, Branting eller för den delen
Pehrsson i Brarustorp? Sannolikt skulle de säga, att risken är stor för att
demokratien skall sättas på undantag?
Det kommunala sambandet
Det vore en överdrift att påstå att länsdemokratiutredningens betänkande om
författningsfrågan och det kommunala
sambandet emotsetts med spänning
och förväntan. Alla visste på förhand
resultatet. Som förutsetts blev också
den socialdemokratiska majoritetens
ståndpunkt att ett kommunalt valtekniskt samband är ett oeftergivligt krav
vid en författningsreform. Vilken annan slutsats hade varit möjlig? Utredningsuppdraget var ju knappast att
446
betrakta som ett uppdrag att utreda
utan fastmer en uppgift att finna argument för en av regeringen redan intagen ståndpunkt. överraskande är
möjligtvis att argumentationen blivit
så erbarmligt svagt underbyggd och
att motiveringarna för indirekta val
och successiv förnyelse inte nämnvärt
förändrats sedan 1800-talets författningsdebatter.
Betänkandets innebörd är att de socialdemokratiska ledamöterna tror att
valdeltagandet i rena kommunalval
skulle bli lägre än vid riksvalen, vilket
betraktas som »politisk ohälsa». De
tror vidare att rikspartiernas intresse
att engagera sig i de rena kommunalvalen skulle minska, vilket kunde leda
till uppkomsten av lokala partier och
en kommunal självstyrelse som inte
tar »skälig hänsyn till riksintresset».
Av dessa skäl finner utredningsmajoriteten det vara ett oeftergivligt krav
med ett kommunalt samband. Det kan
åstadkommas genom bibehållande av
nuvarande tvåkammarsystem eller genom en enkammare där en del av riksdagsmännen valts på indirekt väg av
de kommunala församlingarna. Som
en tredje möjlighet att manifestera
sambandet nämns också en gemensam
valdag för riksval och kommunalval.
Det bekymrar sedan föga utredningsmajoriteten att en kommunal
självstyrelse i ordets egentliga bemärkelse därmed raseras och att väljarna
– åtminstone vad de två första modellerna beträffar – aldrig helt och
fullt vid samma tillfälle får avgöra
riksdagens sammansättning. Det är
tvärtom så att kommunal självstyrelse
av utredarna anses värdefull endast
under den förutsättningen att kommunerna handlar i enlighet med riksstyrelsens intentioner. Kraven på direkt
demokrati vid riksdagsvalen avfärdar
utredningsmajoriteten med att »framhålla att det ingalunda är självklart
att det i och för sig naturliga önskemålet att väljaropinionen vid varje
valtillfälle ska slå igenom till 100 %,
förtjänar företräde framför andra de~
mokratiskt viktiga synpunkter.»
Den matta pressreaktionen som följde på betänkandet beror förmodligen
inte enbart på den väntade upplösningen. Det finns tyvärr också risk att det
inför argument av det slag, som utredningen presenterat spritt sig en resignation i vida led. Går det att föra
en meningsfylld författningsdebatt när
man på socialdemokratiskt håll medvetet synes driva in författningsfrågan
i en återvändsgränd? Ingen kan med
ärligt uppsåt påstå att det kommunala
sambandet är ett uttryck för en medveten författningspolitisk ideuppfattning och en strävan till en utbyggd
och fördjupad demokrati. Vad sambandstanken tycks återspegla är beklagligt nog en strävan att garantera
det socialdemokratiska regeringsinne~
havet.
När författningsutredningen tillsattes år 1954 fanns det en allmän uppfattning om behovet av en reform som
tog hänsyn till den praxis som utvecklats och som innebar en anpassning
till det moderna s·amhället. Inte minst
ansågs det önskvärt och nödvändigt
att åstadkomma en klarare åtskillnad
mellan kommunala och rikspolitiska
val. De tre borgerliga partierna anslöt
sig också på ett tidigt stadium till kravet på en direktvald enkammare och
självständiga kommunalval. Den uppfattningen måste även ha delats av den
nuvarande socialdemokratiska regeringen som gav författningsutredningen dess direktiv – utredningsuppdraget gällde nämligen en direktvald enkammare. Att detta skulle ha
varit den socialdemokratiska uppfattningen kan inte heller anses så märkligt om man betänker att socialdemokraterna av tradition hävdat den direkta demokratin och redan från början varit motståndare till den indirekt
valda första kammaren. En bred uppslutning kring denna grundtanke kan
således anses ha förelegat vid tiden
för författningsbetänkandets framläggande. Sambandstanken var – och är
– främmande för den syn på folkstyrelsen som växt fram under de senaste
årtiondena.
I det läget – till allas överraskning
och uppenbarligen till stor förvirring
även för regeringskretsen – framkastade statsminister Erlander kravet på
ett kommunalt samband. Hur pass lite
resonans som det kommunala sambandet haft även inom socialdemokratin
framgick av de förvirrande och motstridiga uttalanden som gjordes på regeringshåll. Därom vittnar också den
socialdemokratiska pressens svårigheter att följa med i svängarna. Det var
svårt att på ett trovärdigt sätt helt
plötsligt göra gällande att riksstyrelsens funktionsduglighet är beroende
av en sammanblandning mellan riksoch kommunalpolitik. Att det kommunala sambandet behövdes för att tillförsäkra riksdagen kommunalpolitiskt
erfarna och beprövade kommunalmän
var för övrigt ett argument som försvann rätt snart ur debatten, när det
visat sig att den direktvalda andra
kammaren utgjordes av procentuellt
flera kommunalmän än den »sambandsvalda» första kammaren.
I en polemik mot socialdemokratiska
ungdomsförbundets ordförande, Ingvar Carlsson – en av Erlanders s. k
sambandspojkar — fastslog Aftonbladet (den 21 juli 1964) följande:
»Vad frågan gäller är inte detta
självklara att det bör finnas någon
ömsesidig solidaritet staten och kommunerna emellan. Vad det gäller är
om väljarna skall få förtroende att
själva välja samtliga riksdagsmän eller om en del liksom nu skall väljas
av landstingen. Vi anser att de bör få
det förtroendet.»
Tidningen hävdade att det verkligen
inte är ologiskt att man i ett kommunalval väljer kommunalmän och i ett
riksdagsval riksdagsmän och avslutade
447
ledaren med följande underbetyg för
socialdemokratins nya djärva mål på
författningsområdet: »Slutligen finner
vi det bedrövligt att socialdemokratiska ungdomsförbundets ordförande,
som borde ha varit en av pådrivarna
när det gäller att få till stånd en modern demokratisk författning, så engagerat sig för bevarandet av ett av
de mest konservativa inslagen i vår
författning.»
Sanningen i detta konstaterande har
länsdemokratiutredningen inte kunnat
rubba. Den har endast givit ett nytt
belägg för ointresset på ledande socialdemokratiskt håll för en författningsreform som inte ger socialdemokratin
största möjliga garanti för ett fortsatt
regeringsinnehav.
Träffpunkt A
Den socialdemokratiska arbetarrö-
relsen omfattar ju som bekant en
mängd olika organisationer med vitt
skilda verksamhetsområden, alltifrån
partiet, fackföreningsrörelsen och
SSU till Unga örnar, KF och Folksam,
för att blott nämna några namn ur
högen. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen utgör en betydande maktfaktor just genom sina rika förgreningar på olika verksamhetsfält och
den saknar motsvarighet som reell
maktfaktor på oppositionssidan. För
ett år sedan gav Svensk Tidskrift i en
ledare (nr 7-64) en översikt över
den socialdemokratiska maktapparaten. Nu är det socialdemokratins tur
att ta fasta på hur arbetarrörelsen ser
ut i dag och sambandet mellan dess
olika grenar. Man gör det i form av
en brevkurs, »Träffpunkt A» som –
karakteristiskt nog- utarbetats i samarbete mellan LO, ABF och Brevskolan. Även om denna brevkurs i första
hand är avsedd att täcka ett internt
informationsbehov inom arbetarrörel- 448
sen om dess många förgreningar,
finns det all anledning att dra fram
den i ljuset och visa upp den även
för andra än invigda socialdemokrater. Det finns desto större skäl härtill,
då man har rätt att förutsätta att vad
som här uttalas måste uppfattas som
auktoritativa uttalanden om hur arbetarrörelsen ser på sig själv och på
dagens svenska samhälle.
Här skall blott ges några axplock
ur den märkliga förkunnelse som
Träffpunkt A lyckas prestera. Till det
obehagligaste i framställningen hör
ett drag av pösig självbelåtenhet med
den egna rörelsen:» . . . idag står socialdemokratin sedan lång tid som
den alltmer dominerande samlingspunkten för de framstegsvänliga
grupperna ‘i det svenska samhället.»
Till de »progressiva» dragen hör väl
då också det kommunala sambandet
och projektet om statligt presstöd!
Påfallande är också den betydelsefulla roll som man vill tillskriva kooperationen och att man förutser att
samarbetet mellan KF och arbetarrörelsens övriga delar skall komma att
växa i framtiden. I det sammanhanget
skiner det också fram en hårt föraktfull attityd mot enskild företagsamhet. Efter att ha räknat upp de stora
affärskedjorna Konsum, Tempo och
Epa förklarar man helt sonika: »Konsum-Domus är folkets egna föret,ag, de
andra vanliga privatkapitalistiska.» I
ett annat sammanhang konstateras det
att »Det är ingen enskild person som
stoppar pengar i fickan som ett resultat av kooperativ verksamhet.» Naturligtvis antyds det inte med ett ord att
det är i hägnet av den fria företagsamheten, som vi i Sverige byggt upp
vår ekonomi och vårt nuvarande välstånd.
Ett annat område som ägnas stor
uppmärksamhet i Träffpunkt A är vad
man kallar arbetarrörelsens ungdomsarbete, d. v. s. SSU och Unga örnar.
Uppenbart är att man fäster stor vikt
vid rörelsens rekryteringsproblem.
Det är att märka att den skenbart
oskyldiga barnorganisationen Unga
örnar, där partipolitisk propaganda
säges vara utesluten, ändå är avsedd
att utgöra en rekryteringsbas för SSU.
Då SSU :s politiska engagemang torde
vara obestridligt, skulle därför Unga
örnars brist på rent politisk verksamhet mer kunna ses som en praktisk
avvägningsfråga. Men frågan är om
inte förhållandet är subtilare än så.
Ty det framgår av texten i Träffpunkt
A att det knappast ändå är så helt med
Unga Örnars politiska neutralitet. »l
verksamheten kan ändå ingå former
som överenss:tämmer med arbetarrörelsens ideer.» En försiktig socialistisk indoktrinering med andra ord.
Och man är väl medveten om det betydelsefulla i att starta tidigt, att börja
påverka människor i mycket unga år.
»Som bekant spelar emellertid intryck
och impulser som man får under
barnaåren en avgörande roll för inställningen till samhället, med människorna och tillvaron i övrigt … Det
får anses som en viktig uppgift för
arbetarrörelsen som helhet att ge ett
verksamt stöd åt den organisation som
verkar för att barnen tidigt ska få
kontakt med de samlevnadsformer
som kännetecknar en demokratisk och
socialt inriktad arbetarrörelse som
den svenska. Detta har under senare
år allt mera stått klart för de flesta,
och Unga örnar får numera ett betydande stöd inte bara från ABF utan
i hög grad också från den fackliga
rörelsen och kooperationen.
Träffpunkt A är obestridligen ett
intressant dokument. Den säger oss
åtskilligt om var socialdemokratin
står idag i organisatoriskt och politiskt avseende, men också något om
vart den syftar i framtiden. I förordet
till brevkursen om Träffpunkt A utsäges några sanna ord om dess syfte:
»Den inbjuder till eftertanke och debatt.» Förvisso gör den bådadera.
Det växande importöverskottet
Underskottet i den svenska utrikeshandeln under de tre första kvartalen
1965 uppgick till 1 843 milj. kr. Motsvarande tid 1964 stannade skillnaden vid 970 och året dessförinnan vid
820 milj. kr. Mellan 1964 och 1965
har underskottet alltså nästan fördubblats. Anledningen härtill är främst
den starka importökningen. Importen under jan.-sept. 1965 uppgick
till 16 603 milj. kr. jämfört med 14 436
samma tid 1964. ökningen uppgår till
2 167 milj. kr. eller 15,0 procent. Samtidigt ökade exporten från 13 466 till
14 761 milj. kr. dvs med 1 295 milj.
kr. eller 9,6 procent.
Valutareserven har utvecklats gynsammare än handelsbalansen. Under
jan.-sept. 1964 ökade valutareserven
med 765 och under samma period
innevarande år med 315 milj. kr. Medan underskottet i handelsbalansen
ökat med 872 milj. kr. så är ökningen
i valutareserven bara 450 milj. kr.
mindre än den var förra året. skillnaden – 422 milj. kr. – kan möjligen
sammanhänga med att våra utlandsaffärer i allt större utsträckning finansierats med hjälp av utländsk kreditgivning. En sådan utveckling förefaller i och för sig naturlig med tanke
på den strama kreditmarknaden och
det höga ränteläget inom landet.
När det gällt att förklara den kraftiga försämringen av handelsbalansen
har man pekat på flera olika omständigheter. Så länge det inte fanns siffror för mer än de sex första månaderna, sades det att det var naturligt
att importen forcerades före omsättningsskattehöjningen vid halvårsskiftet. Den avmattning som därefter väntades har dock ännu så länge uteblivit. Det har också sagts att en bidragande orsak till den kraftiga importökningen är den prishöjning som ägt
rum på vissa importvaror, särskilt metaller, eller att importökningen delvis varit av tillfällig natur och beting- 449
ats av lageruppbyggnad, bl.a. på järnoch stålområdet, eller att den sammanhänger med uppsvinget i industrins investeringsverksamhet. Det har
även framhållits att ansvällningen av
importen inte utgör hela förklaringen
till balansförsämringen utan att förhållandena på exportsidan, t.ex. den
relativt svaga marknadsutvecklingen
för massa, också bidragit därtill.
Även om förklaringar av detta slag
har fog för sig går det nog inte att
komma ifrån att det finns anledning
att uppfatta det växande importöverskottet som tecken på en begynnande
överhettning eller överansträngning
av den svenska ekonomin. Den inhemska efterfrågan är så högt uppdriven
att de produktiva resurserna icke räcker till överallt. Knappheten blir särskilt kännbar inom de områden, där
marginalerna är hårdast pressade och
möjligheterna att konkurrera om arbetskraft och andra produktionsfaktorer följaktligen är mest begränsade.
Detta gäller inte bara stora delar av
exportindustrin utan också hemmamarknadsindustrier som arbetar under konkurrens utifrån.
De som bär ansvaret för den ekonomiska politiken har för närvarande
anledning att följa förändringarna i
utrikeshandeln med större uppmärksamhet än vanligt och att utforma sina
åtgärder med speciell hänsyn till kraven på yttre bala!!s.
Läkarhusen
En intressant kritik mot de s.k. lä-
karhusen har på senaste tiden framförts från socialdemokratiskt håll. I
sjukvårdsstyrelsen i Stockholm har de
socialdemokratiska ledamöterna krävt,
att inte ens någon planering ( !) för
nya läkarhus bör få förekomma i avbidan på en »prövning» av hela frå-
gan som uppenbarligen syftar till att
sätta käppar i hjulet för denna metod att lösa den öppna sjukvårdens
450
problem.
Den aktuella kritiken synes röra
sig med i princip två typer av argument. För det första hävdas, att taxorna vid läkarhusen är »för höga» –
närmare bestämt cirka tio procent
högre än vid besök hos privatpraktiserande läkare utanför läkarhus. Vid
närmare eftertanke inses lätt, att detta förhållande inte kan anses oskäligt.
Poängen med läkarhusen är ju, att
dessa genom närvaron av ett ofta betydande antal specialister, tillgången
till bättre röntgenutrustning och laboratorier erbjuder patienten bättre
vårdmöjligheter än vad privatpraktikern normalt kan ställa till förfogande. Att dessa avsevärda fördelar
kan erhållas till så blygsam extrakostnad tyder i själva verket på att
läkarhusen lyckats bra med rationalisering och kostnadspress.
En mera bisarr kritik går ut på att
läkarhusen på ett otillbörligt sätt konkurrerar med sjukhusens polikliniker.
Som det uttrycktes i en kostlig formulering i stockholms-Tidningen (s) –
»läkarhusen har dragit till sig allt
större andel av det totala antalet lä-
karbesök i staden, på bekostnad av
( !) den polikliniska laxebundna vården». Såväl poliklinikernas av arbete
överlastade läkare och sjuksköterskor
som framförallt de i timtal väntande
patienterna torde anse att den avlastning det gäller är en förlust som
poliklinikorganisationen väl kan bära.
Att några av de aktuella argumenten mot läkarhusiden råkat bli stolliga hindrar dock ej, att kritiken är
intressant och värd att tagas på allvar
– inte som ett inlägg i debatten om
rationell organisation av den öppna
vården, men väl som symptom på socialdemokratins påfallande svårigheter att anpassa sitt tänkande efter ett
föränderligt samhälles nya situationer. Läkarhusen innebär uppenbarligen en ny och, som erfarenheten redan bestyrkt, rationell lösning av de
problem den medicinska utvecklingen, tekniskt och vetenskapligt, medförrt. Det ligger i sakens natur, att en
ensam privatpraktiker inte kan tillgodogöra sig – eller rättare sagt sina
patienter – dessa landvinningar annat än till en ringa del. Detta innebär
icke, att denna typ av läkarpraktik i
framtiden skulle sakna existensberättigande, men väl att den behöver en
komplettering. Genom själva sin existens och framgången i den »konkurrens» med poliklinikerna som man
från socialdemokratiskt håll beskärmar sig över, har läkarhusen visat,
att denna komplettering kan åstad- 1
kommas i friare och effektivare for- ,
mer än de av samhället ägda och
drivna jättemottagningarna. I denna
situation reagerar socialdemokratin
– man frestas nästan säga reflexartat
– enligt mönster inpräntade i den
tid då den överväldigande pressen
att lösa fattigsamhällets problem gjorde att endast kvantitativa, standardiserande metoder tedde sig användbara.
Hur befogat detta sätt att se de socialpolitiska problemen en gång kan ha
varit, behöver nu inte diskuteras; sä-
kert är att det är historiskt förklarligt att det kom att dominera under
arbetarrörelsens uppbyggnads- och
genombrottsår. Det betänkliga är, att
socialdemokratin till den grad stelnat
i traditionella tankemönster, att den
inte är i stånd att se att ett modernt
välståndssamhälle erbjuder problem
som måste lösas med andra metoder
än de som utarbetades i massfattigdomens samhälle. ökad valfrihet, individuell service, visst inslag av marknadshushållning, enskild företagsamhet, friare organisationsformer på ·
lägre nivå än den enorma officiella
sjukvårdsbyråkratin __:__ alla dessa drag
är det som gör att läkarhusprincipen
framstår som rimligare i dagens och
morgondagens välståndss·amhälle än
de omhuldade poliklinikerna som
förr tedde sig som den enda lösningen.
I stort sett är det just dessa drag
som visar att systemet hör hemma i en
annan tid än den förflutna fattigdomsepok som fortfarande levererat sociOM Branting
451
aldemokratins ideal och metoder;
därav irritationen och strypningsförsöken. En psykologiskt förklarlig,
men socialt beklaglig attityd.
Det kunde vara frestande att i red. Erantings andliga utveckling
under kriget se en symbol för socialismens oförmåga att i en stor
omvälvning sådan som den nuvarande vare sig hålla uppe sina
gamla ideer eller finna några nya i stället. Men herr Branting är
ingen »typ», utan en individualitet för sig själv; och det är enbart
bittert att behöva konstatera den senaste fasen i hans utveckling.
Trots all meningsskiljaktighet icke blott i fråga om många av hans
syften utan även om det moraliskt berättigade i många av de medel han valt för dessa syften har han dock hittills av omdömesgilla
i alla lägen betraktats icke blott som en av våra största politiska
begåvningar utan även såsom en i vissa avgörande ögonblick ansvarsmedveten svensk man.
Svensk Tidskrift 1915

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner