Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

314
DAGENS FRÅGOR
Heath efter Home
Det är allmänt bekant att dåvarande
lord Home inte eftersträvade att bli
premiärminister när han hösten 1963
av drottningen, på den avgående Mae
Millans inrådan, anmodades att bilda
regering. Alla vet, och ingen torde ha
bestritt, att han mottog partiledarskapet och därmed premiärministerposten av ren pliktkänsla, sedan omsorgsfulla sonderingar av stämningarna inom konservativa partiet visat
att han var den mest acceptable kompromisskandidaten i det läge, som just
då rådde.
Mot denna bakgrund var det förutsett att han efter den med heroisk
energi genomförda valkampanj, som
ett år senare resulterade i labours
Pyrrhus-seger, skulle begagna första
lägliga tillfälle att dra sig tillbaka från
partiledarposten. Frågan var bara när
detta skulle ske. Den fasta punkten
ansågs vara att han knappast än en
gång skulle vilja leda partiet i val. Å
andra sidan besjälades han av en önskan att ge sin efter,trädare bästa möjliga start. Detta kunde ske på framför
allt två sätt: dels genom att organisera
ett skuggkabinett, där efterträdaren
skulle få tillfälle att på ett övertygande
sätt meritera sig för partiledarskapet,
dels genom att införa en procedur för
partiledarvalet, som kunde förhindra
upprepandet av den för övrigt föga
väl motiverade kritik, enligt vilken
Homes eget partiledarskap var resultatet av ett odemokratiskt intrigspel.
Ur denna synpunkt var skuggkabinettets sammansättning ytterst signifikativ. Homes styrka har alltid varit
utrikespolitiken – han anses vara en
av de bästa utrikesminis,trar England
haft efter kriget – hans svaghet samhällsekonomin. Med Wilson förhåller
det sig som bekant tvärtom. De två
favoriterna bland kandidaterna till
den konservativa partiledarposten –
sedan Quintin Hogg av flera skäl fallit
bort – var Reginald Maudling och
Edward Heath, praktiskt taget jämngamla representanter för en ny generation och ett nytt socialt skikt av
brittisk konservatism. Bägge är ekonomer, men medan Maudling varit finansminister, har Heath i stor utsträckning sysslat med utrikespolitik
och utrikeshandelsfrågor – speciellt
EEC. Icke desto mindre har det
varit Heath som lett generalangreppen
på regeringen Wilsons ekonomiska
politik i underhuset medan Maudling
i stigande utsträckning fått ägna sig
åt utrikesfrågor. Även om man inte
vetat att Heath stått Home särskilt
nära, var detta en tydlig fingervisning
om vem sir Alec önskade som efterträdare.
När Home, efter att ha genomfört
en demokratisk procedur för valet av
partiledare, i juli avgick från sin post,
kunde han med fog anse sig ha gjort
sitt och fick dessutom tillfredsställelsen att överlämna ledningen i händerna på just den man han önskat. Pressen tippade visserligen förvånansvärt
allmänt Maudling som segrare i tvekampen, men det var Heath som utan
egentlig ansträngning vann den. När
man efter sir Alecs avsägelse väntat
att Heath febrilt skulle organisera sina
anhängare, for denne märklige man,
vars stora rekreation från politiken
är musiken, i stället i all stillhet till
Glyndebourne för att bevista en föreställning av Verdis ”Macbeth”. Så kallblodigt säker var han på sin sak. Han
fick rätt. När det gäller att ”modernisera England” och detronisera Wilson visade det sig att den konservativa
underhusgruppen hyste större förtroende för den briljante, dynamiskt
energiske, hänsynslöst stridbare Heath
än för den i alla läger välsedde, gamängaktigt gemytlige och troligtvis
personligen mer populäre Maudling.
Edward Heath är exakt jämnårig
med Wilson, alltså ännu inte 50, kommer från samma socialgrupp – den
lägre medelklassen – har lika litet
som Wilson gått i någon förnäm public
school, har precis som Wilson studerat i Oxford på stipendium och är
precis som Wilson en utpräglad intellektuell, som i kraft av sin begåvning
varit sin egen lyckas smed. Dessutom
har han liksom Wilson en lågande politisk ärelystnad. I honom har tories
fått en ung, kraftfull, högt begåvad
ledare av modernt, folkligt snitt och
Wilson en fruktansvärd motståndare.
Konciliefinal
I september samlas det romerska
konciliet till sin fjärde och, av allt att
döma, avslutande session. Det säger
sig självt, att ett verkligt omdöme av
vad som blivit resultatet av påven
Johannes XXIII :s sensationella åtgärd
att sammankalla kyrkomötet, ännu ej
är möjligt. Avgörande blir i själva verket vad som kommer att hända efter
dess avslutande. Kommer en tillräckligt effektiv ordning att ha skapats för
att ge episkopatet möjlighet att tillse
att de intentioner som präglat biskoparnas överläggningar under de
315
långa sessionerna i Rom verkligen
kommer att föras ut i verkligheten, eller kommer de centrala krafterna i
påvens närmaste omgivning att i all
stillhet återtaga ledningen?
Några huvudlinjer tycks dock redan
nu kunna urskiljas inför den avslutande sessionen. Att konciliet, genom
själva sin existens och genom den
anda av fri debatt och kritik som det
givit uttryck åt, på ett djupgående sätt
påverkat det andliga klimatet inom
den katolska kyrkan står utom allt
tvivel. Helt visst kommer på längre
sikt denna svårdefinierbara men
omisskänneliga förändring att vara ett
av dess viktigaste resultat, även om de
konkreta reformer som beslutats, i
fråga om liturgi och annat sådant, för
en utomstående kan te sig blygsamma
nog i jämförelse med de enorma förväntningar som Johannes XXIII:s initiativ framkallade.
I direkt sammanhang härmed står
mötets ekumeniska betydelse. Det kan
ej bestridas, att de mest optimistiska
förväntningarna i detta stycke allteftersom konciliets arbete fortskridit,
i betydlig mån dämpats. Några spektakulära ”eftergifter” från Roms sida
har inte kunnat inregistreras; i själva
verket har det naturligtvis aldrig funnits skäl att räkna med några sådana.
Icke desto mindre har konciliet, genom den nya stil det infört av uppriktigt menad ”dialog” mellan officiella företrädare för den katolska
kyrkan och annorledes troende, utan
varje tvivel skapat en ny bas för det
ekumeniska arbetet. Rom kan inte
längre betraktas som en orubblig monolit, utan annat ”ekumeniskt” program än en principiell uppmaning
till utomstående att kapitulera för den
påvliga överhögheten. Å andra sidan
kommer denna öppnare attityd uppenbarligen att ställa övriga kyrkosamfund inför nya och långtifrån lätthanterliga problem. Den öppnar ekumeniska möjligheter som man ännu
316
för få år sedan näppeligen vågade
drömma om, men innebär just därigenom en utmaning, en nödvändighet
att ta ställning till problem som genom Vatikanens tidigare avvisande
attityd kom att förskjutas långt bort
i en avlägsen framtid.
Frän politisk synpunkt har konciliet hittills inte medfört särskilt stora
resultat, om man nämligen inriktar
sig endast på konkreta ställningstaganden och åtgärder. I realiteten är
det emellertid uppenbart, att den tidigare berörda ”klimatförändringen”
även måste få betydande politiska
konsekvenser. Den på många håll rå-
dande uppfattningen att den katolska
kyrkan genomgående skulle kunna betraktas som en konservativ – eller för
den delen reaktionär – storhet har
visserligen sedan länge varit verklighetsfrämmande: man kan erinra om
länder som Storbritannien eller
Australien, där the Catholic vote traditionellt hör hemma på vänsterkanten, eller Frankrike, där katolikerna
uppenbarligen fördelar sig ,tämligen
jämnt över det politiska spektrum.
Däremot är det obestridligt, att den
romerska centralledningen i många
stycken intagit en starkt konservativ
hållning. Det bakslag som konciliet
inneburit för vissa utpräglat ”konservativa” grupper och personer måste
rimligen få sina konsekvenser även
på detta område; lät vara att de kyrkopolitiska termerna konservativ och
progressiv ej utan vidare låter sig
överföra till det vanliga politiska
f-ältet.
Den fjärde sessionen kommer att
behandla vissa konkreta problem av
större allmän politisk betydelse än de
som hittills dominerat konciliets. arbete. Det viktiga schemat om den moderna världens problem, berör bl. a.
frågan om kärnvapen. Det är känt att
i åtskilliga länder enskilda katoliker
hör till de mest ivriga kärnvapenmotståndarna. Dessa extremister tycks
inte komma att fä stöd för sina åsikter
på allra högsta ort inom kyrkan. I
stället för att onyanserat utdöma varje
användning av kärnvapen koncentrerar schemat uppmärksamhe·ten på behovet av en allmän, på betryggande
sätt koncentrerad nedrustning och på
en effektiv internationell freds- och
säkerhetsorganisation. Med andra ord
– den katolska kyrkans högsta instans tar avstånd frän det känslornättade och lättvindiga sätt att angripa
nedrustningsproblemet som är gemensamt för alla kärnvapenpacifister,
kristna eller andra: att börja från fel
sida, att koncentrera sig på en särskild typ av vapen i stället för på den
faktiska situation som gör vapen nödvändiga.
Ett betydande intresse tilldrar sig
också de antydningar om en förändring av den katolska hällningen till
födelsekontroll som förekommit på
senare tid. Den rådgivande kommitte
som Paulus VI tillsatt för att dryfta
detta problem har ännu inte framlagt
några konkreta rekommendationer.
Om tecknen står sig, och om själva
faktum att kommitten tillsatts får tolkas så att Vatikanen är beredd att ge
upp sitt motständ mot effektiv familjeplanering, innebär detta att ett mycket besvärligt hinder för en realistisk
u-hjälpspolitik inom internationella
organ äntligen kan komma att avlägsnas.
Om berghangarer
Under statsminister Erlanders besök i
Sovjetunionen i juni tog enligt tidningarna någon av värdarna med honom upp förhällandet att den svenska
marinen har byggt vissa s. k. berghangarer för fartyg upp till jagares
storlek. Man förklarade för statsministern, att detta var meningslösa anordningar. Fastän samtalsämnet var ganska förvånande, fäste man sig inte
närmare vid saken. Mycket kan ju
hända under sådana glada besök. Men
nu efteråt har det visat sig, att frågan
fördes på tal med avsikt. Under de
sista dagarna av juni hedrades Stockholm med ett sovjetryskt flottbesök.
Chefen för styrkan, konteramiral VIadimir Mihajlin, höll presskonferens,
och han fann tillfälle att yttra sig om
problemet på nytt. Han gjorde gällande, att det är alldeles felaktigt att anlägga berghangarer. ”De flottenheter,
som kan gömmas i berg, kan inte bli
avgörande för ett lands försvar, möjligen kan de bli av framtida historiskt
värde”, uttryckte han sig.
Det är tydligt, att amiralen inte
tänkt ut detta själv. Han hade order
att säga det. Redan det grovt ohövliga i att han på besökets första dag
kritiserade värdlandets försvarsanstalter i nedsättande ordalag, tyder på
detta. Av någon anledning vill man
just nu på sovjetiskt håll hos den
svenska allmänheten, och kanske hos
myndigheterna, väcka tvivel på värdet
av vårt marina försvar.
Ryssarna själva har, av geografiska
skäl, ingen möjlighet att anlägga bergrum för flottenheter i Östersjön. De
har alltså ingen närmare kännedom om
skyddsanordningar av det slaget, för
så vitt de inte skaffat sig sådan genom förre översten Wennerström eller på liknande sätt. Annars är det ju
uppenbart vad meningen med berghangarerna är. Under krig och krigsfara skall de tjäna som uppehållsplatser för i första hand fartyg som
behöver överses och repareras. Samtidigt kan besättningarna beredas vila.
Medan öppna varvsanläggningar kan
slås sönder från luften, och fartyg,
som dolts på kamouflerade platser,
ändå riskerar att upptäckas och där
en tröttande hög beredskap måste hållas, eliminerar skyddsrummen de svå-
righeterna. När fartygen löper ut, är
de med andra ord potentiellt starkare
än fartyg av samma klass, som under
317
ständiga förflyttningar och under högre beredskap mot flyganfall tvingats
sköta sin översyn. Att den svenska
flottan vid ett krigsutbrott skulle stoppas in i bergrum för att förvaras som
andra regalskepp av typ Wasa, måste
i grund och botten förefalla orealistiskt för en sovjetrysk konteramiral.
Man kan dra en parallell med flyget. Som bekant har det svenska flygvapnet där så varit möjligt anlagt
hangarer i berg vid sina flygplatser,
som skydd för flygplan på marken.
Ingen har ifrågasatt, inte ens någon
sovjetisk flyggeneral, att inte reparationsmöjligheterna förbättrats, bevakningen underlättats och besättningarna beretts större avspänning. Beredskapen har med andra ord höjts. Eller man kan tänka på vissa fabriker
av högt värde för försvaret, vilka förlagts under jord i bergrum. Meningen
med detta är verkligen inte så svår
att finna ut. De är bättre skyddade på
det viset.
Det har ansetts beklagligt, att vi
inte haft råd att bygga ännu flera
skyddsrum i berg för flottans fartyg.
Frågan kanske nu borde tagas upp till
diskussion. I varje fall lär man kunna
dra den slutsatsen av den sovjetryska
kritiken, att de hittills nedlagda pengarna varit väl använda.
Skoldisciplin
Den arbetsgrupp som på skolöverstyrelsens uppdrag gjort en intensivstudie om disciplinförhållandena i
skolorna – särskilt grundskolans högstadium – har, i varje fall enligt
lärares bedömning, knappast framlagt
några uppseendeväckande praktiska
förslag; med ett viktigt undantag. Några nya korrektionsmedel har inte ifrå-
gasatts, och de rent tekniska förbättringar av skollokaler och undervisningsmateriel man efterlyser blir självfallet beroende på de anslagsbeviljande myndigheternas välvilja.
318
Undantaget från regeln, att det huvudsakligen rör sig om välmenande
råd, vars praktiska effekt man gör
klokt i att inte vänta sig alltför mycket av, gäller möjligheten till förlängning av s. k. praktisk yrkesorientering. I årskurs 8 skall som känt alla
elever under tre veckor praktisera i
ett eller ett par yrken, där de har att
följa ordinarie arbetstid och rutinen
i övrigt på arbetsplatsen. Arbetsgruppen har nu funnit, ”att vid flera skolor tillämpades systemet att låta någon
eller några elever med kraftiga anpassningssvårigheter i den mera traditionella skolmiljön fortsätta med
viss yrkesförberedande verksamhet
eller med en mindre teoretiskt betonad utbildning vid vissa icke obligatoriska skolor efter den praktiska yrkesorienteringens slut”. Denna åtgärd
anses inte strida mot gällande bestämmelser. Arbetsgruppen föreslår nu, att
systemet öppet accepteras som disciplinförbättrande medel. Givetvis förutsätter man att det tillämpas restriktivt, för ett synnerligen ringa fåtal elever, som dock beskrives som ”så mycket mera störande för den allmänna
arbetsron och trivseln”.
Säkerligen är detta ett riktigt grepp
– i själva verket har det som sagt redan i all stillhet tillämpats ute i skolorna. Det principiellt intressanta är,
att det ser ut att öppna vägen för en
ny och mera realistisk bedömning av
högstadiets disciplinproblem över huvud. Bland lärare torde det länge ha
varit en bittert upplevd sanning, att
dessa i stor utsträckning kan föras
tillbaka just till frustration och missanpassning hos elever som – ej utan
fog – finner sig på ett irriterande
sätt förnöta sin tid med övervägande
teoretiska studier för vilka de saknar
fallenhet, under det att de däremot
skulle finna sig väl tillrätta i en arbetsgemenskap med för dem meningsfyllda praktiska uppgifter. Att de sista
skolåren ofta kan innebära ett verkligt lidande för dessa elever är uppenbart; att de reagerar med aggressivt
och störande beteende är minst av allt
ägnat att förvåna. Det är tacknämligt,
att i någon ringa mån en möjlighet
nu tycks öppnas. att åtminstone i de
mest flagranta fallen råda bot mot
denna tröstlösa situation. Att märka
är, att ”pryo” endast förekommer i
åttonde årskursen. Såvitt man kan förstå kan den föreslagna ”utvidgningen”
– i realiteten självfallet detsamma
som partiell befrielse från skolplikten
– inte förekomma annat än i denna
klass. Sakligt sett är detta självfallet
olyckligt: behovet måste rimligen
vara minst lika stort i nian som i åttan. Sedan principen väl godkänts –
och skolöverstyrelsen tycks inte ha
något att invända – finns det all anledning att reflektera över dess utsträckning till sista årskursen.
statens ungdomsråd
En arbetsgrupp tillsattes för en tid
sedan inom statens Ungdomsråd för
att utreda det kommunala stödet åt
ungdomsverksamheten. När utredningen var halvfärdig beslöt ungdomsrådets styrelse att skicka ut den på
remiss till 45 av landets ungdomsorganisationer, de organisationer som får
statliga instruktörsbidrag och av den
anledningen är medlemmar i det statliga organet. Man begärde in yttranden från ungdomsförbunden på ett
förslag, som skickades ut i stencil.
Samtidigt bad man enträget alla att
betrakta förslaget som hemligt. På
promemorian stod också ”Får ej publiceras”.
statens Ungdomsråd har här gjort
två fel. Det grundläggande är att man
skickat ut ett förslag på remiss, som
inte var färdigt. Därtill kommer att
man, i klar strid mot tryckfrihetsförordningen, försökt hemlighålla innehållet.
En statlig utredning eller arbetsgrupp skall utfärda ett färdigt förslag
och först därefter höra synpunkter
från berörda organisationer, statliga
myndigheter och allmänheten. Hur
skulle det sett ut om pensionsutredningarna på 50-talet under utredningsarbetets gång hade skickat ut olika
förslag för yttrande till berörda pensionärsorganisationer? Hur hade det
sett ut om författningsutredningen
mitt uppe i sitt arbete låtit samtliga
riksdagsmän inkomma med synpunkter på ett speciellt enkammaresystem?
Onekligen skulle reaktionen mot dylika försök ha blivit stark.
Det är nämligen uppenbart att andra, inte direkt berörda, har ett lika
legitimt intresse av att få inflytande
på samhällets åtgärder och beslut.
Men också därför att en kontakt bakom ryggen på allmänheten och offentligheten är ett sätt att binda de berörda organisationerna vid vissa synpunkter. När det slutgiltiga förslaget
läggs fram har de direkt berörda redan yttrat sig, och kan då känna det
svårt att ändra ståndpunkt, även om
den offentliga debatten kan ge anledning därtill.
statens Ungdomsråd vägrade att på
begäran lämna ut promemorian till
Konservativ Skolungdom. Härvid begick man ett klart lagbrott. En handling blir enligt tryckfrihetsförordningen offentlig då den upprättats inom en myndighet. Att så skett belyser
ett citat ur regeringsrättens domslut:
”Promemorian har av ungdomsrådet
blivit expedierad till de enskilda organisationerna, vilka rådet gett !tillfälle
att yttra sig över handlingens innehåll. Fastän handlingen inte innehåller något slutgiltigt förslag i ämnet
får den därför i enlighet med stadgandet i 2 kap. 5 par. tryckfrihetsförordningen anses blivit upprättad hos ungdomsrådet.” JO säger klart att ungdomsrådet ”har förfarit felaktigt genom att vägra Konservativ Skolung- 319
dom at ta del av handlingen”.
I sammanhanget förtjänar också citeras IOGT :s och NTO :s tidning Accent, en ledare rubricerad ”Att lita på
varandra …”
”- Inför den slutliga förslagsskrivningen om kommunernas och landstingens anslagsgivning till ungdomsorganisationerna gav Statens Ungdomsråd organisationerna möjlighet
att komma med synpunkter på en del
av utredningsmaterialet.
– En av de organisationer som är
anslutna till statens ungdomsråd kunde inte bära detta förtroende.
– Det känns otäckt att vi inom ungdomsrörelsen inte skall kunna vara
mer lojala mot varandra.”
Ett nykterhetsrörelsens organ försvarar följaktligen statens Ungdomsråds brott mot offentlighetsprincipen!
Man vill hoppas att Regeringsrättens
och JO :s skarpa tillrättavisning av
ungdomsrådet får tidningen att tänka
om.
Det ungdomsförbund som inte kunde bära ”förtroendet”, utan bröt mot
”hemligstämpeln” var Högerns Ungdomsförbund. Det finns anledning att
känna tacksamhet för att åtminstone
en av Sveriges ungdomsorganisationer
vågade hävda behovet av en offentlig
debatt. Att detta på sina håll kallas
illojalitet är beklämmande.
För att återkny,ta till utredningen
om kommunalt föreningsstöd, finns
det anledning att ställa sig frågande
till handläggningen i ett annat avseende. I ett protokoll från Statens Ungdomsråds styrelsesammanträde i februari framgår att man på basis av utredningsmaterialet skulle inleda förhandlingar med kommunförbunden.
Man avsåg tydligen att redan i maj
eller juni månad i år diskutera en icke
officiellt publicerad utredning med
kommunernas representanter för att
få dem med på olika bidragsförslag
till ungdomsverksamhet. Detta förefaller vara i hög grad diskutabelt.
320
Skall inte utredningen publiceras
först, ett remissarbete få taga vid och
beslut fattas i ungdomsrådet eller
kanske i riksdagen innan man går ut
och förhandlar? Har Statens Ungdomsråds avsikt varit att lägga fram
utredningen inför kommunförbundet
vid detta stadium som ett ungdomsorganisationernas krav? En sista frå-
ga: Har dessa förhandlingar kommit
till stånd? Det verkar inte uteslutet,
att det kan vara fråga om ett nytt fall
för JO.
Om neutralitetspolitik
Det måste antagas, att alla barnsliga och fåfänga inbillningar om
en hägrande svensk »medling i världskriget» äro främmande för
vården om vår verkliga neutralitets och vår självständighets värjande mot missbruk och övergrepp. Varje slags skelande åt ett så-
dant fantastiskt narrspel kan ej annat än försvaga vår förmåga att
i dessa dagar allvarligt fylla våra ansvarsfulla plikter mot Sverige
självt och dess egen framtid. Nu lönar det sig sannerligen ej att fika
efter applåder från salongspacifismens chauvinister, för att ej tala
om avväpningens vikingar och jämmerlåtens amazoner. Det är långt
angelägnare att taga sig tillvara för den sortens folk än för våra
jämförelsevis anspråkslösa »aktivister».
Harald Hjärne i Svensk Tidskrift 1915

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner