Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Republikfrågan
Den vid det här laget beryktade
motionen av 33 socialdemokrater om
en utredning beträffande statschefens
ställning och därvid frågan om monarki eller republik är intressant ur
flera principiella aspekter. Första
gången en republikmotion väcktes i
riksdagen, 1912, vägrade talmannen
överhuvudtaget att ställa proposition
på remiss till utskottet. Andra kammaren, där motionen väckts, yrkade
likväl att så skulle ske. Konstitutionsutskottet fick i enlighet med grundlagen skilja mellan kammaren och talmannen, ett av de fä tillfällen då detta ägt rum, och resultatet blev att utskottet fann det helt inom författningens ram att väcka frågan. Fram
till 1933 väcktes åter motioner vid
flera tillfällen, men de avslogs alla.
Sedan socialdemokraterna kommit
till makten avtog deras republikanska
nit. År 1958 äterkom så republikmotionen, denna gäng dock försiktigtvis
i mycket inlindad form. 17 socialdemokrater med August Spångberg i
spetsen yrkade på en skrivelse till regeringen om att författningsutredningen skulle fä till uppgift att genomföra »en förutsättningslös utredning
angående statschefens ställning i en
modern svensk parlamentarisk demokrati, omfattande både de konstitutionella och de representativa sidorna av skilda system». Det blev avslag
den gängen likaväl som de tidigare.
KU fann, att frågan »i viktiga delar»
73
redan föll under författningsutredningens uppgift.
Det är intressant att finna, att frå-
gan om monarki eller republik på
ett tidigt stadium avförs från socialdemokratiens praktiskt politiska program, men att den sedan vid två tillfällen i senare tid aktualiseras av partiets vänsterfalang och icke utan partiledningens goda minne. Bägge tidpunkterna sammanfaller med allvarliga kriser för socialdemokraterna.
1958 stod man inför ett allvarligt hot
mot den socialdemokratiska maktpositionen – regeringen hade satt allt
på ett kort – pensionsfrågan – och
det gällde att skaffa sig sympatier på
vänsterkanten. I är är förhällandet
delvis detsamma. Regeringen är tröttkörd och hårt trängd. Inte minst med
anledning av Norgevalet förra året
har defaitismen alltmera brett ut sig
i det socialdemokratiska lägret, samtidigt som hr Hermanssons »new
look» seglar i medvind. Det är mot
denna bakgrund, som man får se
meddelandet efter det att »republikmotionen» hade väckts, att det socialdemokratiska partiets förtroenderåd
hade godkänt motionen. Sedan hör
det till spelet, att statsministern därefter gjorde ett å-ena-sidan-ä-andrasidan-uttalande, vari han ville säga,
att det icke var fråga om något ställningstagande i sakfrågan.
Republikfrågan är uppenbarligen
allt som återstår av socialdemokratiens »demokratiseringsprogram» en
gäng för länge se’n, och dess värde
74
för partiet är enbart taktiskt. Det var
betecknande, då herr Erlander anförde, att visst var han republikan
men det innebar inte att han ville
ha republik.
Socialdemokraterna har tagit fram
republikfrågan som ett av de sista
vapnen. En utredning kan givetvis
begrava frågan under åtskilliga år –
det är inte första gången sådant händer. Men spelet är avslöjande och föga
uppbyggligt.
Vad gäller sj älva sakfrågan är sä-
kert även de mest republikanska socialdemokrater helt införstådda med
att svenska folket i vart fall inte på
grund av hysteriskt principrytteri
önskar göra sig av med den monarki,
som vårt land har haft alltsedan
vi överhuvudtaget kan spåra vårt förflutna. En annan sak är vad som kan
hända, om kungahuset så olyckligt
skulle utslockna – men den kvinnliga tronfölj den kan alltid genomfö-
ras. Skulle statsformen lägga hinder
i vägen för en anslutning till ett framtida Europas Förenta Stater, kunde
också läget bli ett annat, men kombinationsmöjligheter kommer säkert alltid att finnas för Sverige såväl som
för andra monarkier. Och skulle Sverige bli en republik, vad säger då att
riksdagen skall välja ett enbart representativt statsöverhuvud? Då blir det
aktuellt att diskutera, om folket självt
eller inte skall utse statschefen direkt,
och om denne enbart skall vara en
pensionerad majoritetspolitiker eller
utrustad med verklig makt som i USA,
Frankrike eller Finland. Men så långt
har man inte tänkt ännu i de republikanska kretsarna. Allvaret bakom de
olika framstötarna är ju till syvende
och sist inte särskilt stort. Eller hur’?
Varför inte i stället försöka förverkliga andra gamla författningskrav? Sådana som enkammarriksdag,
folkomröstning och allmän rösträtt
– även för utlandssvenskar!
Fallet Raoul Wallenberg
Historikerna Elsa och Hans Viilins
har granskat de publicerade dokumenten om Raoul Wallenbergs försvinnande och om efterforskningarna
efter honom (»Fallet Raoul Wallenberg». Gebers). De kommer efter sin
genomgång fram till, att Wallenberg
dog eller togs av daga i fängelset i
Moskva den 17 juli 1947. Detta meddelade nämligen ryssarna i ett memorandum i februari 1957, sedan de i 12
år förnekat, att Wallenberg någonsin
befunnit sig i Sovjetunionen. Nu på-
stod man sig i en fängelseakt ha funnit en anteckning av en sedermera
avliden chefsläkare, som uppgav för
en sedermera avrättad säkerhetschef
att Wallenberg plötsligt dött på natten och som begärde instruktioner.
Makarna Viilins finner av olika skäl
uppgiften trovärdig. Alla senare meddelanden om att Wallenberg skulle ha
befunnit sig i det ena eller andra fängelset, sist den sensationella underrättelsen genom professor Nanna Svartz
1961 att han ännu fanns på ett sjukhus, resonerar de båda författarna
bort.
Professor Sven Ulric Palme har i
en entusiastisk och okritisk anmälan
i stockholmstidningen den 28 januari
i år helt anslutit sig till makarna Villius’ åsikt. Det av läkaren Smoltsov
undertecknade papperet förklaras vara en historisk »kvarleva» frän själva
händelseförloppet, och det har enligt
professor Palme krävts en i medeltidshistoria källkritiskt skolad historiker för att inse dess avgörande betydelse. I själva verket förhäller det
sig inte så. Ingen har nämligen sett
dokumentet i fråga. Det endast citeras
i ryssarnas memorandum. Dess autenticitet är långtifrån bevisad. Det är
tyvärr inte omöjligt, att ett sådant
papper finns, men det är inte säkert.
Som Ulf Brandeli påpekat i sin anmä-
lan i Dagens Nyheter förefaller det
också osannolikt, att ryssarnas övriga
uppgifter i just detta sammanhang
skulle kunna vara riktiga. Är t. ex. alla
fängelsejournaler – från minst två
fängelser, där Wallenberg bevisligen
hållits fängslad – verkligen borta,
medan Smoltsovs lilla anteckning en·
sam blivit kvar?
Men den verkliga kritiken när det
gäller författarparet Villius kan väl
riktas mot deras sätt att behandla
Nanna Svartz och hennes vittnesmål.
Man tycker att det skulle ha legat nära
till hands för den som skriver samtidshistoria att använda en i nutida
universitetsundervisning i historia
inte ovanlig metod, nämligen att intervjua den person, som upplevt nå-
got. Nanna Svartz’ berättelse är ingalunda från medeltiden utan bara några år gammal, och hon själv finns
tillgänglig för frågor. Men författarna
har undvikit henne. Det framgår med
all tydlighet i boken, att de ansett
sig ha nått sitt resultat. Sedan fick
detta inte rubbas.
Ovissheten kring tragedin Raoul
Wallenberg kvarstår alltså. Men ju
mera man får veta, desto mera framstår två aspekter allt klarare. Den ena
är i detta fall ryssarnas hänsynslöshet, orättfärdighet och osannhet. Inte
minst den sistnämnda gör, att man
ingalunda behöver vara antikommunist för att fråga sig varför ett av deras dokument skall vara mera trovärdigt än ett annat. Den andra aspekten, alltmer belyst, är regeringens och
utrikesminister Undc.’ms uppenbara
ovilja att göra någonting på allvar för
att rädda Wallenberg. Det är allmänt
känt, att den dåvarande svenske ministern i Moskva inte ingrep eller ville ingripa med kraft. Men ansvaret
för hans oföretagsamhet, ja för att
han alls fick företräda Sverige i
Moskva, var herr Undens. Denne accepterade ingen kritik mot ryssarna.
75
De uppteckningar från Wallenbergkommittens möte med herr Unden,
som makarna Villius publicerar, bekräftar detta. När Arne Lundberg 1951
tillträdde som kabinettssekreterare
tog han, till sin bestående heder, upp
fallet Wallenberg på ett helt annat
och mera energiskt sätt, och statsministern har sedan följt hans linje.
Möjligen skedde omsvängningen för
sent. Möjligen var inte längre Wallenberg i livet. Men så mycket mera skakande är det då att tänka på vad man
underlåtit att göra medan Wallenberg
ännu levde.
Herr Arners förvillelser
Författaren Sivar Arner – han som
i stockholmstidningen (s) förklarade
varför vi hatar USA, samma dag som
statsminister Erlander i höstas reste
på ett officiellt besök till Washington
– har i samma tidning ägnat ett uppslag åt svenskt försvar. Detta bör enligt honom rationaliseras bort. En
statlig rationaliseringsnämnd skulle
få uppdraget.
Herr Arner menar, att en stormakt,
som i krig önskar utnyttja Sveriges
resurser av folk och industri, i ett
kritiskt läge kommer att ställa ett
fruktansvärt ultimatum. Den kommer
att hota med en förstörelse av befolkningscentra genom kärnvapen, och
denna bleve alltför enorm för att kunna uthärdas. Regeringen kommer då
att omedelbart kapitulera. »Inom nå-
got dygn torde landets hela status ha
blivit totalt förändrad.» Varken militärt försvar eller civilförsvar kommer
någonsin till användning. Då är det,
enligt herr Arner, lika bra att försvaret aldrig funnits. Det bör alltså avskaffas. Försvarets rationaliseringsnämnd bör säga upp alla löpande kontrakt på krigsmateriel, omskola all
militär personal, lägga ned alla garni- 76
sonsorter. Men herr Arner förbiser
inte den psykologiska effekten av försvarets rasering. »Man måste räkna
med en eftersläpning i tänkesätten att
vår långvariga fred stått i orsaksförhållande till våra försvarsansträngningar.»
Det är verkligen så, att många räknat och räknar med ett samband mellan vårt försvar och vår neutralitet
i krig. För den som följt vad som hände under sista världskriget, då Sverige lyckades undgå Norges och Danmarks lidanden, förefaller en sådan
»eftersläpning» ganska naturlig. Inte
så för herr Arner. Han förklarar
frankt, att alla argument från tiden
före 1945 nu saknar relevans. Ett försvar skall sättas in först efter kapitulationen. Vi skall föra gerillakrig.
Det verkar ju ganska förbryllande,
att ett försvar vid gränsen mot en invaderande fiende skulle förkastas som
utsiktslöst, medan ett krig inom landets gränser, sedan man utan motstånd låtit fienden etablera sig där,
skulle bedömas vara möjligt att genomföra. Jo, säger herr Arner, ett så-
dant sabotage- och gerillakrig måste
noga förberedas i fredstid. Materiel
måste läggas upp. Ett organisationsnät skall spännas över hela landet.
En utbildad kader måste finnas i ständig tjänstgöring, reservpersonal vara
beredd. Vad en sådan verksamhet till
sist skulle kunna uträtta, förklarar han
däremot aldrig, och detta är inte den
enda punkt på vilken han tycks ha
missförstått sin kommunistiske lärofader Mao Tse-tung. En annan punkt
är den, att ::VIao Tse-tung aldrig går
med på kapitulation i någon form.
Ty vad skulle egentligen hända, sedan en kapitulerande regering lämnat
landet öppet för ett snabbt besittningstagande från fiendens sida? Herr
Arner medger själv, att motståndarna
skulle kunna ställa vilka villkor som
helst. Men om ett av villkoren skulle
bli, att planerna till hela partisanrörelsen skulle lämnas ut, eller varför
inte ledarna själva, som från början
skulle tagas omhand som gisslan? Eller om invasionsmakten mot förmodan glömmer bort ett sådant krav,
vilken laglig regering skall leda gerillakriget, när en laglig regering redan planenligt kapitulerat? Och tror
någon att de lidanden, som under ett
sådant partisankrig skulle komma att
åsamkas civilbefolkningen av invasionsmakten, skulle bli små eller lätta
att fördraga? Hur många frågor som
helst kan ställas.
Artikeln i regeringsorganet slutar
med en appell till försvarsminister
Sven Andersson. Han borde bli framtidens man. Han borde göra epok och
avskaffa försvaret.
Förvisso. Hans namn skulle aldrig
bli glömt.
Mittenpolitik och nordism
Att mittendeklarationen mellan
folkpartiet och centerpartiet skulle på-
verka det nordiska samarbetet hade
väl få väntat. Ett klart bevis på att
centerpartiet har folkpartiet och Bertil Ohlin i ett hårt grepp utgör debatten i Nordiska Rådet.
Från danskt håll har berättigade
krav rests på att även lantbruksvarorna skall få ingå i en eventuell framtida tullunion. Bertil Ohlin, och andra
svenskar, hade föreslagit att en gemensam yttre tullmur för Nordens industrivaror skulle upprättas.
Danmarks export består till stor del
av lantbruksvaror. Av de 5 miljarder
d kr, som dess jordbruksexport belö-
per sig på, går enbart varor för 300
miljoner till de övriga nordiska länderna. Norges export av industrivaror till de nordiska länderna är sex
gånger större, i kronor räknat.
Per Ha><kkerup, den danske utrikesministern, motiverade sin uppfattning
om jordbruksexporten på följande
sätt: »Men talen är så små, så att om
inte våra vänner i Norge och Finland
förstår, att här ligger ett helt annat
problem än det man kan belysa med
att säga att vår export av lantbruksvaror till de övriga länderna fördubblats under fem år – om man inte förstår, att denna fördubbling överhuvud icke har något samband med vårt
verkliga problem för lantbruksexporten, ja då finns inga förutsättningar
för en ömsesidig förståelse.»
Som nationalekonom och allvarlig
politiker förstod Bertil Ohlin, liksom
den svenska regeringen, dessa danska
synpunkter. Två citat ur Ohlins tal
i det Nordiska Rådet belyser hans
uppfattning:
»Den framtida jordbrukspolitiken i
Sverige, varom betydande enighet synes växa fram på grund av knapphet
av arbetskraft, tycks också öppna
möjlighet till en successivt ökad införsel av jordbruksprodukter … Det
bör då vara möjligt att i ett nordiskt
integrationspaket lägga in åtaganden
om införsel av jordbruksprodukter
och därvid i första hand vända sig
till Danmark.»
Men så får man inte säga som en
av två partiledare i mittenalliansen.
Centerpartisterna Einar Gustafsson
och Sven Sundin, med den förste som
drivande kraft, tycks genom att ställa
ett ultimatum ha fått Bertil Ohlin att
ändra ståndpunkt.
Den ändrade åsikten fick Bertil Ohlin framförd i den ekonomiska debatten. Nu löd hans yttrande:
»En gemensam nordisk jordbruksmarknad anser jag i likhet med utskottets flertal inte ligga inom den
praktiska politikens gränser.»
Klarare kan en åsiktsförändring
knappast framträda.
Att centerpartiet är en svår kom- 77
panjon har folkpartiet fått erfara också i andra sammanhang, och fler problem ligger framåt i tiden. Många
folkpartiriksdagsmän i ledande ställningar torde känna sin begränsade
handlingsfrihet besvärande.
Riksdagsmännens reslystnad
För ett par veckor sedan ironiserade finansministern i TV över det kommunistiska förslaget att lägga en särskild skatt på turistresorna. Hr Sträng
framhöll med rätta hur svårt det skulle vara att få fram en definition på
turistresor. Vissa resor är otvivelaktigt, medgav han, lyxresor, men andra
– även rena turistresor i en billigare
klass – kan ha sitt stora värde från
rekreationssynpunkt för resenären.
Säkert föreställde sig finansministern
hur impopulärt det skulle vara att ett
valår börja tala om att beskatta svenska folkets ansträngningar att komma
ifrån den hårda nordiska vinterkylan
till söderns sol och värme. Annars
hade det inte förvånat, om hr Sträng
hade kommit på tanken att indela
olika resor i skatteklasser, varför inte
klass I, II och III som med ölet? Men
kanske hade det blivit för mycket,
om man i det sammanhanget skulle
tvingats att ställa riksdagsmännens
med skattemedel bekostade ferieresor
i klass II b – b som beteckning för
bankoutskottet, som inte i tid stoppade det för riksdagen ovärdiga spektaklet.
Vid förra årets riksdag väcktes en
motion om att riksdagsmännen skulle
få särskilda medel för »studieresor»
utomlands. Motiveringen är något av
det torftigaste, som kan tänkas. Det
talades om att den snabba samhällsutvecklingen medfört ökade behov av
kontakter »för tillgodogörande av erfarenheter inom såväl den andliga
som den materiella kulturens om- 78
råde» och vidare hur det bl. a. gällde
att »utnyttja ledamöternas möjligheter att tillföra riksdagen erfarenheter från andra länder och bidra
till fred och förståelse mellan folken».
I en annan motion föreslogs som villkor för erhållande av resebidrag, att
vederbörande riksdagsman skulle ha
fått en personlig inbjudan till en konferens eller dylikt. Bankoutskottet
sade ja – 7 av dess ledarnöter anmälde för övrigt ornedelbart sin reslystnad – och efter votering gick
frågan lätt igenom i riksdagen. Alla
centerpartister, samtliga socialdernokrater med ett undantag, sade ja,
medan flertalet högermän och många
folkpartister, bl. a. hr Ohlin, gick på
avslagslinjen. Resebidragen skulle beviljas av talmanskonferensen, och det
hela skulle ske »försöksvis» under det
innevarande budgetåret.
Ingen vill förrnena våra riksdagsmän en skälig ersättning, som möjliggör för dem att utföra det politiska
arbete, de har utsetts till. Tvärtom kan
det med fog påstås, att arvodet för
närvarande är på tok för lågt. Men
detta är en sak och speciella och för
medborgaren i gemen stötande förmåner en helt annan. Vill en riksdagsman resa utomlands under sommarsemestern, kan han bara lämna
in framställning till talmanskonferens
om bidrag för att åka till ett eller annat land, där han uppger sig skola
stridera t. ex. utbildningsväsendet,
samhällsfrågor, fackliga frågor, forskningens organisation – eller vad han
nu kan hitta på. Och visst behöver
många riksdagsmän lära sig mycket,
visst finns det ett starkt behov av
ökade kontakter med andra ländermen är detta något speciellt för riksdagsledamöterna. Varje stats- eller enskild tjänsteman kan och bör givetvis
förkovra sig genom att resa utomlands, ja det torde överhuvudtaget gälla varje svensk. Och »fred och förståelse mellan folken» är nog bra, men
våra riksdagsmän kan knappast anklagas för att vara särskilt krigiska.
Givetvis är det rimligt, att våra
riksdagsmän reser på allmän bekostnad, då de reser på riksdagens uppdrag. Det är också rimligt, att de från
det allmänna får bidrag för att kunna
resa till konferenser, dit de har blivit
inbjudna – i mänga fall ingår detta
som en del av deras riksdagsuppdrag,
kan det sägas. Men varför just riksdagsmän skall få resa vart som helst
på skattebetalarnas bekostnad – motiveringar är ju aldrig svåra att åstadkomma – det övergår sannerligen allt
förstånd. Intrycket blir inte bättre i
tider, då det talas om besvärligt ekonomiskt läge, åtstramning etc.
Riksdagsmännen beviljade sig förra
året gratis semesterresor utomlands
»försöksvis» på ett år. Låt det stanna
därvid! Man vill hoppas, att någon
riksdagsledamot – med förståelse för
vad anständigheten kräver – omedelbart motionerar om dessa resors upphörande. Vad ont är, skall inte göras
värre. skandalen har redan inträffat,
men om den begränsas till vad som
har varit, kan den snart överlämnas
åt en barmhärtig glömska.
Regeringens ekonomiska politik
statsverkspropositionen kan i år
med större skäl än förut uppfattas
som ett provisorium i avvaktan på att
det ekonomiska och statsfinansiella
läget klarnat, och det är tid för regeringen att fram på våren presentera
sin kompletteringsproposition. ökningen av statsutgifterna beräknas nu
till ca 5,5 %, men stegringen kan bli
högre. Vi vet ännu ingenting om resultatet av de ovanligt hårda avtalsförhandlingarna och således inget om
de utgiftsökningar som dessa kan leda
till för staten och dess myndigheter
l och verk. Tilläggsstaterna kommer att
~ som vanligt ställa ökade anspråk på
‘” statskassan. Och den fortgående inflationen kan automatiskt medföra
ökade belastningar på folkpensions-,
försvars- och andra anslag. Dessutom
kommer regeringen även i är med nya
reformförslag, bland annat om förbättring av sjukförsäkringen och vuxenutbildningen.
Därmed är inte sagt, att finansministern inte gjort vad han kunnat för
att hålla utgiftsstegringarna nere. Det
allvarliga i situationen är, att statsutgifternas expansion i väsentlig mån
är automatisk, d. v. s. härleder sig
från förut givna löften och fattade beslut. På alla områden, men framför
allt inom den offentliga sektorn, har
utvecklingen präglats av en betydanc de överskattning av våra resurser, och
vi måste nu konstatera, att utvecklingen häller på att glida oss ur händerna. Den fortgående penningförsämringen och den stora förlusten för
vårt land under 1965 av utländska valutor är symptom, som borde föranleda en omprövning av vår ekonomi- : ska politik. De högt uppdrivna lönekraven vid årets avtalsförhandlingar
understryker ytterligare, att situationen kan bli ohållbar.
Regeringen har emellertid inga nya
recept att komma med. För dess eko- ”nomiska tänkande är skattehöjningar
·det viktigaste medlet. I närvarande
stund har man låtit dem drabba vinoch spritskatterna samt skatterna på
motorfordon, motorbränslen och mo- . torbrännolja, tyvärr med den sannolika påföljden bl. a. inom transportväsendet, att det blir en prisstegring
som sprider sig över vida fält av det
ekonomiska livet. Om man skall gå
vidare på den vägen, och vilka skatter det då blir som kommer i blickfältet, får vi, ett valår som detta, sannolikt inte veta förrän valet är över.
Hur som helst blir det nödvändigt
79
att förr eller senare ompröva finanspolitiken och dess roll såsom medel
i den allmänna ekonomiska politiken.
Man börjar här och där få upp ögonen för att skattetrycket numera inte
hejdar utan i stället driver på inflationsutvecklingen. Stigande skatter
medför löne- och kostnadsstegringar
i hela samhället. Sällan har detta med
sådan skärpa understrukits som av
tjänstemannagrupperna i årets avtalsförhandlingar. Men detta betyder också, att radikalmedlet mot den hotande
utvecklingen är, att vi får en ny regim, som icke doktrinärt som den nuvarande, håller fast vid en politik, som
måhända passat för en tid som vi för
länge sedan lämnat bakom oss.
Herr Strängs fataliteter
Det starka inhemska efterfrågetrycket kombinerat med av kostnadsutvecklingen betingade avsättningssvå-
righeter för våra exportvaror ställde
finansministern inför ett för de senaste åren nytt problem, när han
skulle lägga fram sin senaste budget.
Bytesbalansen, som under en lång
följd av år har varit relativt balanserad, visade för 1965 ett underskott
på drygt 1 1/2 miljard kronor. situationen för 1966 ter sig så mycket
dunklare, som nationalbudgetens prognoser tyder på ett ytterligare vidgat
underskott för 1966. Även om valutareserven fortfarande kan anses tillfredsställande är hr Sträng medveten
om de faror för det ekonomiska framåtskridandet som är förenade med
alltför sent insatta motåtgärder.
På papperet har också finansministern lyckats åstadkomma en till synes
acceptabel lösning. Den av konjunkturinstitutet beräknade importökningen på 4 1/2 % i volym accepteras, medan han däremot genom ekonomiskpolitiska åtgärder anser det möjligt
80
att ernå en ytterligare exportökning,
från nationalbudgetens 4 volymprocent till 7 %. Därvid skulle bytesbalansens underskott emellertid fortfarande nå inemot en miljard kronor,
något som herr Sträng dock försiktigtvis undviker att betona. Realismen
i finansministerns antaganden kan
diskuteras. Det är ännu inte helt klarlagt vad 1965 års starka importökning beror på, men det förnjänar nämnas att kommerskollegium genom att
använda en annan beräkningsmetod
kommit fram till en importökning av
9% under 1966. Vad beträffar möjligheterna till en ökad export säger
finansministern klart ifrån att de i
främsta rummet blir beroende av att
den svenska exportindustrins konkurrensförmåga inte försvagas genom en
prisuppdrivande kostnadsutveckling.
Landets finansminister är väl dock
knappast så troskyldig, att han på
allvar räknar med att denna fromma
förhoppning skall uppfyllas. Kommer
så härtill att även avsättningsutrymmet hos våra främsta handelspartners
vad beträffar våra viktigaste exportvaror snarast torde vara beräknat i
överkant, samt att importpriserna
torde komma att stiga något mera än
exportpriserna, är det uppenbart att
ett underskott i bytesbalansen av
samma storleksordning som 1965 inte
är helt uteslutet.
De interna balansproblemen torde
inte vara mindre svårbemästrade. ökningen av nationalprodukten förutses
komma att stanna vid 4 %. Om importen skall kunna begränsas till den
tidigare angivna, får den inhemska
efterfrågan inte expandera med mera
än 31/2 %. För att i sin tur denna
siffra inte skall överskridas har den
genomsnittliga lönenivåns stegring i
finansministerns prognos begränsats
till 6 % för 1966. Den löneglidning,
som inträffat under 1965 har emellertid redan i utgångsläget höjt nivån
med 2 %. För att inte ramen skall
sprängas måste således de avtalsenliga löneökningarna begränsas till 4 %
och löneglidningen under 1966 helt
utebli. Det torde finnas skäl att antaga att den inhemska efterfrågan
kommer att stiga utöver den acceptabla nivån, varvid hela herr Strängs
så konstfärdigt sammanfogade konstruktion visar sig vara endast ett
räkneexempel utan förankring i den
bistra verkligheten. Om regeringen
får råda kommer denna inte heller
att uppenbaras för väljarna förrän efter höstens val.
Det besvärliga sparandet
Högerns förslag till sparfrämjande
åtgärder har kommenterats i ett ledarstick i Dagens Nyheter {1/2) –
karaktäristiskt nog under rubriken
Uppmuntran för storsparare. Det uttrycks starka tvivel på behovet och
nyttan av sådana åtgärder i allmänhet och högerförslagen i synnerhet.
Kritiken inleds med ett konstaterande att det privata sparandel (varmed
man synes åsyfta enbart hushållssparandet men ej företagssparandel i enskilda företag) redan nu uppgår till
miljardbelopp varje år. Formuleringen är onekligen ägnad att ge vid handen att det privata sparandel för närvarande har den omfattning man rimligen har rätt att begära.
Det kan naturligtvis finnas fog för
den implicit framförda uppfattningen
att ett miljardbelopp är en stor summa men vad som är av intresse i sammanhanget är om det är tillräckligt
stort.
Det kan till en början fastslås, att
om ett lands finansminister anser att
man får vara belåten om den årliga
ökningen av konsumentpriserna kan
begränsas till 3 1/2 procent och hans
bästa recept mot inflation är att förbjuda folk att tala om den, så kan
i varje fall underskottet i landets totala sparande icke negligeras.
För att få en mättstock på hur stort
det samlade nysparandel behövde vara innevarande år kan man utgå från
uppgiften i den preliminära nationalbudgeten att årets bruttoinvesteringar, inklusive underhåll, beräknas till
dryga 35 miljarder kronor. Underhållets andel har de fyra sista åren utgjort 27 a 28 procent varför årets
bruttoinvesteringar exklusive underhåll kan uppskattas till 25 a 26 miljarder.
En del av bruttoinvesteringarna
(exklusive underhåll) utgör ersättning för kapitalförslitningen under
året och skall täckas med avskrivningar, medan ny- eller nettoinvesteringarna, dvs. skillnaden mellan bruttoinvesteringarna och ersättningsanskaffningarna, skall täckas av nettosparandet. I vårt land gör man i nationalräkcnskaperna ingen beräkning
av kapitalförslitningen med hänsyn
till den osäkerhet som resultaten anses behäftade med. I andra jämförliga
länder brukar denna post motsvara
mellan tredjedelen och hälften av
bruttoinvesteringarna. Det kan vara
befogat att anslå nettoinvesteringarna i Sverige under 1966 till cirka 15
miljarder. Om samhällsekonomin
skall hållas i balans måste sparandel
uppgå till ett lika stort belopp.
Vi har vidare att ta hänsyn till att
investeringarna ökar i snabb takt.
Långtidsutredningen har beräknat att
den ärliga ökningen uppgick till 5,7
procent åren 1960-1965. Det innebär
att det för närvarande krävs en ökning av sparandel med närmare en
miljard om året för att bevara den
samhällsekonomiska balansen.
Det anses allmänt att företagens
vinstmarginaler krymper och att företagssparandel minskar.
Inte ens den som hyser en defaitis- 81
tisk inställning till möjligheterna att
bevara penningvärdet eller förhindra
en fortsatt samhällsomdaning i socialistisk riktning kan rimligtvis låta på-
skina, att det saknas anledning att
bekymra sig över det otillräckliga
sparandet.
Aktiebeskattarnas dilemma
När regeringen beslöt tillsätta en
utredning för att syssla med frågan
om den framtida aktievinstbeskattningen var den troligen inte helt medveten om vart inflationsvindarna hade fört en stor del av de vanliga inkomsttagarnas sparmedel. Agitationen
från vänsterkanten skulle bemötas,
och redan i utredningsdirektiven angavs en mycket snäv ram för lösningens utformning. Följsamheten mot direktiven garanterades dessutom av att
ordföranden hämtades inte bara direkt från kanslihuset utan även från
herr Strängs eget ministerium. Elaka
tungor vill till och med göra gällande
att utredningsordföranden, dåvarande
chefen för finansdepartementets rättsavdelning, Erik Åqvist, numera hovrättspresident och ordförande i fondbörsstyrelsen, själv skulle ha skrivit
direktiven. Det är naturligt att den
utpekade anser att ett sådant påstående inte ens behöver dementeras, utan
bara tillbakavisas med ett påpekande
att ingen utomstående bör lägga sig
i arbetsfördelningen inom departementet.
De siffror utredningen kunde presentera om aktieägandets spridning
under de senaste åren tycks ha gjort
regeringen en smula betänksam. När
det gällde pressutredningen, med vilken vissa paralleller kan dras beträffande det bristande intresset av att
åstadkomma en allsidig belysning av
den utredda frågan, ställde sig omedelbart en rad förespråkare för utred- 82
ningens förslag upp och prisade detta. I samband med aktievinstutredningen har hittills endast de kritiska
stämmorna gjort sig hörda. Kanske
har regeringen upptäckt att aktieägarna i stor utsträckning finns även
bland »Vårat folk», som i realvärdesägandet sökt skydd undan inflationen. Det är nog inte för inte som t. ex.
landets samtliga Folksam-kontor numera kan erbjuda sina kunder att där
köpa andelar i Koncentra. Man har
på det hållet helt enkelt ansett det
vara en serviceåtgärd att kunna erbjuda de kunder som så önskar, att
utan större omgång kunna värdesäkra
utfallande försäkringspengar.
Ett annat tecken på det ökade aktieintresset i landet är bildandet av
ett aktiespararnas riksförbund. Den
nya organisationen har mött ett gott
gensvar bland främst småspararna och
aktiesparklubbarna.
Det är inte uteslutet att småaktieägarna, organiserade eller ej, i
växande utsträckning kommer att bli
föremål för de politiska partiernas
omsorger. Man kan i varje fall förutsätta, att de nyblivna aktieägarna inte
kommer att uppskatta regeringens försök att skärpa aktievinstbeskattningen just som aktieägandet definitivt
inte längre kan förknippas med »storkapitalism».
Om kommunaldemokratien
I den svenska kommunalförvaltningen når man själva hjärterötterna av vår folkliga självstyrelse. Där länkas tusentals medborgare
från olika intressegrupper in i samhällsarbetet och måste under
ansvar sätta sig in i det allmännas angelägenheter. Det samhällsintresse, som där bildas och kommer till uttryck, är en viktig beståndsdel i den näring, som behöver tillföras den statliga självstyrelsen, om den skall kunna bestå. Jag ser därför med oro på
de ständigt växande uppgifterna, kommunerna ställas inför, uppgifter, som äro så omfattande och kostsamma, att kommunerna
icke kunna fullgöra dem, varför de i stor utsträckning måste överflyttas på staten. Allt efter som detta sker minskar det demokratiska underlaget på ett betänkligt sätt. Skall demokratien bestå,
får den lov att känna sin begränsning.
Talman Martin Skoglund i Svensk Tidskrift 1936

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner