Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Ideologi och terminologi
En svårartad förvirring har uppstått
i dagens inrikespolitiska debatt genom
att ideologiska termer, som av ålder
haft en viss fixerad innebörd, nu inte
längre kan användas i samma mening
som tidigare. Högerpartiet brukar ju
kallas för ett konservativt parti – och
man drar en skiljelinje mellan den
förmenta konservatismen i högern å
ena sidan samt folkpartiets liberalism
och centerpartiets ”centerideologi” i
den andra.
Men det stämmer ju inte! Högerns
kulturpolitik kan måhända sägas ha
kvar vissa drag, som motiverar beteckningen kulturkonservativ. Men
dess ekonomiska och socialpolitiska
åskådning är ju klart liberal och det
är fortfarande de politiska reformfrå-
gorna på dessa områden, som står i
centrum. Skulle man med korrekt
språkbruk försöka göra en skillnad
mellan olika nyanser inom högeråskådningen är alltså beteckningen
ultraliberaler och moderata liberaler
de riktiga. Och folkpartiet? Dess
åskådning betecknas officiellt som
socialliberalism. I kulturpolitiken är
partiet delat i en kulturradikal och en
kulturkonservativ falang. Prefixet social innebär väl närmast att partiet
markerar sin anslutning till kravet på
”social rättvisa” vilket i praktiken inneburit ett avståndstagande från klassiska liberala krav och en anslutning
till ursprungligen socialistiska krav på
ekonomisk utjämning och en socialpolitik finansierad väsentligen genom
generella subventioner över budgeten
och organiserad genom kollektivistiska
institutioner. Skulle man ange nyanseringarna inom folkpartiets åskådning borde termerna moderata liberaler och liberal-socialister vara adekvata. Ty den senare falangen har
uppenbarligen starkt närmat sin
åskådning till socialistiska egalitära
och etatistiska ideer. Men centerpartiet då? Ja, också där finns en spaltning mellan kulturkonservativa och
kulturradikala fast den har ringa
praktisk politisk betydelse. Det intressanta är partiets ekonomiska och socialpolitiska åskådning. Den är lika
klart konservativ som högerns är liberal. Ty den bygger på den äldre konservatismens krav på bevarandet av
ekonomiska privilegier åt en besittande klass, som efter samma konservativa mönster också förutsättas erhålla
särskilda statssubventioner till stöd
för sin näring och sin sociala funktion. Ä ven den småföretagarpolitik,
som centern driver, hör hemma i den
äldre konservatismens kamp mot följderna av den klassiska liberalismens
konkurrenssamhälle. Centerpartiet är
följaktligen det enda parti i vårt land
som – fortfarande med korrekt språkbruk – kan betecknas som konservativt.
Nu använder man ju inte i dagens
politiska debatt termerna i fråga i deras ursprungliga innebörd. I stället
har vi steg för steg genom glidningar
i termernas betydelse fått en ny politisk begreppsflora, som ofta gör ett
högeligen förbluffande och vilseledande intryck på utländska betraktare.
Det liberala högerpartiet betecknas så-
lunda som mer eller mindre extremt
konservativt och mittenlinjens förespråkare framställer sig som anhängare av en progressiv och liberal politik. Termen progressiv – om den är
annat än ett vagt honnörsord – förefaller innebära att folkpartiets liberalsocialister vill slå följe med centerpartiets gammalkonservativa subventionspolitiker – båda är ju från olika
utgångspunkter benägna att acceptera
en socialpolitik byggd på generella
subventioner och kollektivistiska inl stitutioner. Vidare är det tydligt att
termen liberal främst anknyter till
själva ordets attraktionskraft – dess
förmåga att locka fram föreställningar
om en generös och vidhjärtad attityd.
En progressiv och liberal politik i
mittenanhängarnas mening kan alltså
enklast sammanfattas som en generös
subventionspolitik.
Än intressantare blir skillnaden mellan den använda termen och dess
språkligt korrekta innebörd när man
kommer till det på sistone flitigt nyttjade ordet ”extremism”. Högerns politik framställes nu ofta som ”extrem”
både av socialdemokraterna och av
mittenlinjens anhängare. Socialdemokraterna kan man förstå. Högern repi’ reseuterar i dag det enda klara och
r entydiga alternativet till regerings- [ politiken. Men mittenlinjen? Skulle
L folkpartiet och centern ha närmat sig
‘b socialdemokraterna så till den grad att
l ett oppositionsalternativ, som tar avi stånd från en inflationsdrivande regeringspolitik är extrem. Är det här inte
fråga om den välbekanta företeelse,
som brukar karakteriseras med proverbet: det går troll i ord! Under laborerande med idlm om samling i
mitten tycks mittenanhängarna ha
börjat tappa sinnet för proportioner
och uppfatta varje avvikelse från det
egna närmandet till socialdemokraterna som extremism. Vad har i egent- 5
lig mening varit extremt i högerns
politik från låt oss säga 1960 och till
nu. På sin höjd kravet i valrörelsen
1960 att ATP skulle omprövas. I övrigt
är det på deu ekonomiska politikens
och socialpolitikens områden fråga
om smärre avvikelser från en i det
stora hela gemensam linje. Detta blir
nästan skrattretande uppenbart om
man jämför de tre borgerliga partiernas budgetalternativ för dessa år.
Och så ordet borgerlig! Det är lika
otidsenligt som den franska revolutionens mönster: höger, center, vänster.
Det må därför frågas om man icke
kunde försöka reda ut det faktiska
läget beträffande möjligheterna till
samverkan inom den demokratiska
oppositionen genom att lämna en föråldrad och oanvändbar idepolitisk
terminologi? Dess användande försvå-
rar möjligheterna att förstå varandra
och förvirrar i längden inte bara allmänheten utan också debattörerna
själva.
Är det inte dags att varje parti genom fördjupad ideologisk analys försöker komma underfund med vad man
verkligen tänker och försöker uttrycka detta i klara verba och med undanskjutande av en föråldrad terminologi,
som förvirrar mera än förklarar.
Då om inte förr kanske det blir tydligt att det trots allt finns mycket mer
som förenar inom den demokratiska
oppositionen än vad som skiljer!
statsverkspropositionen
Årets finansplan öppnar oroande perspektiv för den närmaste framtiden.
Herr Sträng räknar med en prishöjning på ca 5 % under 1965, men av
många tecken att döma kan den bli
ännu större, och därvid kommer med
all sannolikhet just finanspolitiken att
spela en ödesdiger roll.
Man arbetar ju sedan länge med ut- 6
gångspunkt från dogmen om finanspolitikens konjunkturstyrande möjligheter. stagnationstendenser i samhällsekonomien skall motverkas med
underbalansering av statsbudgeten
och överkonjunkturen skall bemästras med överbalansering. I förra fallet ökas statsutgifterna och/eller sänks
skatterna, men i senare fallet hålles utgiftspolitiken stramare och/eller
skatterna på en sådan nivå att överskott uppstår. Denna politik har
emellertid inte kunnat följas, helt enkelt därför att i alla lägen den kraftigt expanderande utgiftspolitiken tilllåtits begränsa statsmakternas handlingsfrihet. Ofta har man handlat
tvärtemot den ovan antydda statsfinansiella principen. Trots hämningstendenserna under 1961/62 togs det ut
skatter som lämnade ett betydande
överskott. Och sedan utvecklingen under de följande åren vänts till en kraftig högkonjunktur har statsutgifterna
tillåtits att raskt stiga och budgetöverskotten att sjunka. statens lånebehov
som under löpande budgetår beräknats till något mer än en halv miljard
kronor kommer att under 1965/66 stiga
till en miljard, och ändå har hänsyn
icke tagits till de sannolika lönestegringarna för de statsanställda och inte
heller till de sedvanliga ytterligare utgifterna på tilläggsstater.
De totala utgifterna budgetåret 1965/
66 beräknas komma att öka med inte
mindre än 3 å 4 miljarder eller med
13 %. En väsentlig del härav hänför
sig till s. k. transfereringar, d. v. s. bidrag för höjningen av konsumtionen
i vissa folkgrupper. Dit hör ökningen
av folkpensionsutgifterna med 850
miljoner och av utgifterna för barnbidrag med 350 miljoner. skolväsendet, den högre utbildningen och forskningen ställer anspråk på ytterligare
350 miljoner, studiesociala åtgärder
på 260 miljoner och sysselsättningsbefrämjande åtgärder på ett anslagstillskott av 160 miljoner. Försvaret
skall enligt planerna ha ytterligare ca
300 miljoner och polisväsendets förstatligande kräver 160 miljoner.
Mot utgiftsstegringen står enligt beräkningarna en stegring av statens inkomster med ca 3.000 miljoner. Delvis sker denna automatiskt på grund
av det stigande skatteunderlaget men
dessutom genomförs skatteändringar.
I detta sammanhang har den av finansministern föreslagna skattereformen
tilldragit sig särskild uppmärksamhet.
De indirekta skatterna ökar till följd
härav under 1965 med 1.600 miljoner
kronor och från och med 1966 är det
meningen att vissa kategorier skattebetalare skall få en lindring av de direkta statsskatterna, så att den statsfinansiella effekten blir en skatteökning netto med ca 750 miljoner
kronor.
Förmodligen kommer de ytterst försiktigt beräknade intäkterna av direkt
beskattning under 1966 att bli högre
än vad man utgått ifrån i finansplanen. Men som förut antytts kommer
också utgifterna att stiga över de beräknade.
Årets statsbudget ger bättre än nå-
gonsin besked om den utomordentligt
kraftiga utvidgningen av statens anspråk och den fara detta innebär för
penningväsendet. När herr Sträng
själv räknar med en inflation av inte
mindre än 5 %, då en mycket betydande konsumtionsefterfrågan uppenbarligen blir följden av de kraftigt
ökade transfereringarna över budgeten, och då höjningarna inte minst av
de indirekta skatterna uppenbarligen
kommer att resa stora anspråk på allmänna löneökningar i en redan av
inflationstänkandet infekterad konjunktur är det att befara att penningvärdeförsämringen blir mycket mera
allvarlig än som nu beräknats. Vi kan
inte komma ur denna onda cirkel med
mindre statsmakterna allvarligare än
hittills skett beaktar faran av en alltför kraftig ansvällning av statsutgifterna. Det är svårt att se att oppositionen på ett meningsfullt sätt skulle
kunna ta upp diskussionen från några
andra utgångspunkter än just denna.
Realistisk u-Iandssyn
I en partimotion vid årets riksdag krä-
ver högerpartiet tillsättandet av en
”allsidig utredning med representanter för stat, näringsliv och mission”.
Denna utredning, anges det, bör
skyndsamt utarbeta nya riktlinjer för
den svenska biståndsverksamheten.
Vidare kräver man att Sverige omedelbart bör inträda som medlem i
DAC, Development Assistance Commitee, det organ som har till uppgift
att samordna de europiska ländernas
hjälpinsatser.
Syftet med den svenska biståndsverksamheten, konstateras det, är att
den hjälp vi ger skall underlätta utvecklingsländernas framstegsprocess,
så att de så snart som möjligt blir i
stånd att kulturellt, ekonomiskt och
socialt lösa sina problem, varefter de
själva kan vidareutveckla sitt välstånd
och även lämna bidrag till andra länder. Men förutsättningen för en effektiv u-landshjälp är att de totala biståndsinsatserna samordnas och starkt
koncentreras till ett ytterst begränsat
antal länder – objekt.
Den hittills bedrivna hjälpverksamheten från svensk sida har inte följt
denna princip. I allt för stor utsträckning har våra insatser splittrats, dels
på ett för stort antal länder, dels genom att de totala svenska insatserna
inte samordnats. Tyvärr tycks också
utvecklingen, särskilt när det gäller
antalet objekt, gå mot en allt större
splittring.
Kärnpunkten i högerförslaget är en
större samordning av hjälpinsatserna
7
och en koncentration av verksamheten. Den rena hjälpverksamheten har
sin betydelse, påpekar man, men om
det skall gå att åstadkomma en väsentlig expansion måste biståndsverksamheten kompletteras med ett utvecklande av näringslivet i biståndslandet,
och en förutsättning härför är att företagsamhet och kapital förs över till
biståndslandet. Detta innebär i sin tur
lönsamhet för både industrilandet och
u-landet på sikt. Men man måste också acceptera lönsamhetskriteriet för
u-landsinvesteringar och för handel
med u-länderna. Vinstmöjligheterna
måste vara minst lika stora som i
hemlandet, om något riskvilligt kapital av betydelse skall kunna flyta ut
till u-länderna. Staten bör för den
skull tillvarata de kommersiella insatser som redan gjorts och verka för att
nya kommer till stånd. Detta kan ske
dels genom en samordning av hjälpinsatserna med den kommersiellt betingade verksamheten, dels genom att
underlätta för enskilda företag att
driva verksamhet i u-länder och att
handla med dessa. Vidare också genom
reformer av skattelagstiftningen.
För att underlätta och stimulera
handeln med u-länderna krävs ett
generösare statligt exportkreditgarantisystem än det nuvarande. Garantigränserna bör höjas från nuvarande
70-75 procent för kommersiella risker till 80-85 och från 80-85 för
politiska risker till 85-90 procent.
Vidare knyter man i motionen an till
ett gammalt krav från Högerns Ungdomsförbund, då man för att minska
riskerna vid investeringar- på grund
av politisk eller ekonomisk instabilitet – diskuterar möjligheterna att inrätta en försäkringsfond för u-landsinvesteringar. överläggningar i detta
syfte pågår för närvarande inom DAC.
Till dess att ett sådant system kan
upprättas bör Sverige ta initiativ för
att självt gemensamt med t. ex. de nor- 8
diska länderna åstadkomma ett så-
dant. Detta är för övrigt en fråga, som
för närvarande utreds inom Nordiska
Ungkonservativa Unionen, varför även
i detta fall högerungdomens framstö-
tar har givit resultat.
Men helt riktigt betonar man också
det nödvändiga i att industriländerna
underlättar u-ländernas export. Direkt
föreslår man att skatten på kakaoprodukter skall slopas och även skatten
på mattor, som statsfinansiellt ingenting betyder men som direkt drabbar
Pakistan, ett land i vilket stora svenska
biståndsinsatser görs.
Vidare påpekas den stora betydelsen av att i ökad omfattning från
svensk sida satsa på några få koncentrerade objekt för att generellt utveckla landet ifråga. Det kan gälla
hälsovård, närings- och utvecklingsstandard. En satsning på sådana projekt skapar automatiskt nya förutsättningar för kommersiell verksamhet.
Den ekonomiska aktivitet som på så
sätt kommer till stånd påverkar sedan
i sin tur omgivningens utveckling genom ytterligare förbättring av utbildningen, sjukvården etc. Såväl vår väl
utbyggda förvaltningsapparat liksom
våra omfattande organisationserfarenheter gör det möjligt att öka insatserna vad gäller utbildning av administratörer och tjänstemän i u-länderna.
Denna utbildning bör i stor utsträckning kunna ske gemensamt med de
företag som verkar i u-länderna. För
att effektivisera hela biståndsverksamheten efterlyser man ett utsträckt samarbete mellan de olika grupper som
bedriver verksamhet i u-länderna –
stat, näringsliv och ideella organisationer, varvid missionens betydelse
särskilt poängteras.
Det är en realistisk u-landssyn, som
presenteras i högermotionen. Och vi
synes rent allmänt nu – dessbättre –
ha kommit över det romantiska stadium, då det blott diskuterades och
projekterades, ofta alldeles för ljusblått. Det synes som om tiden nu är
inne för att på en sund och verklighetsbetonad grund realisera en del av
Sveriges goda föresatser. Högermotionen sammanfaller i sitt syfte dessutom
uppenbarligen helt med NIB-chefens
egna önskemål, varför man vill hoppas att riksdagen skänker den sitt bifall.
studenter och professorer
Helt nyligen förekom i pressen rätt
stora rubriker med anledning av kontroverser mellan studenter i Uppsala
och två av deras lärare, den ene professor i engelska och den andre medicine professor. Frågan är, om inte
episoderna i Uppsala måste ses i ett
större sammanhang. Det förefaller
sannolikt, att vi i den närmaste framtiden kommer att få uppleva åtskilliga
likartade konflikter. Vems är felet?
Ligger skulden hos studenterna eller
professorna? Hos ingendera parten,
är man frestad att svara. Båda kategorierna har fallit offer för ett system,
som genomdrivits av missriktade politiska ambitioner.
Det ligger i öppen dager, att den
kvalitetsförsämring som nu så olyckligt drabbat vårt gymnasium också
måste få följdverkningar på undervisningen vid våra universitet och högskolor. Genom den starka upphaussningen av teoretiska studier, samtidigt som yrkesutbildningen kommit
på efterkälken, kan man räkna med
en oerhörd ansvällning av antalet studenter. Många av dessa kommer att stå
främmande för det kvalitetskrav, som
hittills varit vårt bildningsväsens
främsta ledstjärna. De akademiska
lärarna kan å andra sidan väntas hävda kvalitetskravet med stor bestämdhet. Dels är de själva utbildade under
den tid, då det gamla skolsystemet
; fungerade, och de kommer inte godvilligt att ge avkall på de krav, som de
fått lära sig själva att sätta högt. Dels
har de också ett större internationellt
perspektiv, som gör att de knappast
kan ta på sitt ansvar att i tider av
hårdnande internationell konkurrens,
och där kvaliteten är avgörande för
·framgång eller misslyckande, medvetet medverka till att den högre utbildningen försämras alltför mycket.
Till allt detta kommer emellertid
också den nästan katastrofala bristen
på kvalificerade lärarkrafter vid våra
högre utbildningsanstalter. Om systemet över huvudtaget skall fungera,
måste statsmakterna ta till exceptionella åtgärder för att lösa främst lä-
rarproblemet men också lokalfrågan.
I ovanligt stor utsträckning sätter man
nu, när det gäller biträdande lärare,
sin lit till licentiander och doktorander, som för såväl sin egen som samhällets skull i första hand borde ägna
sig åt forskning för att fullborda sina
egna examina. Därtill kommer att den
betalning, som erbjuds, i vart fall i
de ämnen, där vederbörande direkt
· · attraheras av de marknadsmässiga lö-
nerna inom samhällets fria sektorer,
icke är så lysande att den under längre
tid kan hålla de akademiska krafterna
kvar.
Alltnog, det finns gott om konfliktämnen i fortsättningen mellan studenter och professorer. Det kommer att
råda motsättningar mellan studenternas och lärarnas uppfattning om erforderlig kunskapsstandard, men det
kommer också att resas krav från studenternas sida på bättre undervisning,
krav som professorerna hur gärna de
än skulle vilja inte mäktar uppfylla,
eftersom resurserna är för små.
Balanspolitik i Danmark
Den danska politiken har efter valet
i september gått in i en helt ny fas.
9
Valresultatet blev som bekant, att socialdemokraterna och radikale venstre
förlorade sin majoritet, varefter radikalerna lämnade regerigen. Redan före
valet hade statsminister J. O. Krag
– pressad av oppositionspartierna –
lovat att inte efter valet lagstifta med
hjälp av socialistisk folkepartis röster.
Han kan därför inte i en given situation använda både radikale venstre
och socialistisk folkeparti för att uppnå majoritet i folketinget. I fortsättningen har den socialdemokratiska
minoritetsregeringen ingen annan
möjlighet än att försöka komma överens med de två stora oppositionspartierna – försåvitt dessa håller samman – från gång till annan.
Det första resultatet av denna nya
politiska balans blev uppbävandet av
den s. k. markvärdestegringsavgiften.
Socialdemokraterna har i sitt program
uppställt som ett mål att få en fyra
procents avgift på alla markvärden i
Danmark, varigenom markägaren i
realiteten skulle bli statens hyresgäst.
Under trekantsregeringens tid 1957-
60 lyckades partiet att föra fram denna tanke så långt, att alla markvärdestegringar i princip var belagda med
fyra procents avgift. Av praktiska skäl
fanns det dock diverse undantag.
Efter folkomröstningen 1963 krävde
Konservative folkeparti och venstre,
att markvärdestegringsavgiften skulle
avskaffas. Regeringen vägrade men
ställde i utsikt en fixering av avgifterna. Efter valet i september var regeringen bunden att lägga fram ett förslag i sådan riktning, och den nya
politiska balansen ledde till att socialdemokraterna under förhandlingarna
om deras eget förslag tvingades att ge
efter för oppositionspartiernas krav;
den 17 december beslöt man att fixera
avgiftsbeloppet för ett år och att därefter helt avskaffa denna lag.
Försåvitt det rör sig om lagstiftningsfrågor, som skall avgöras, komlO
mer socialdemokraterna att vara i en
liknande situation under resten av
folkeUngsperioden under förutsättning att statsminister Krag inte utnyttjar möjligheten att utlysa nyval –
det enda ”hot” han har att komma
med gentemot oppositionen. Det har
visat sig, att de ”goda tider”, som
regeringen gick till val på, i verkligheten skylde över en brist i statskassan för det kommande budgetåret på
1.500-2.000 miljoner kronor. Finansministern önskar skaffa dessa pengar
genom en mervärdesskatt av ungefär
den svenska skatteberedningens modell. Den skall med en skattesats på 10
procent inbringa 4.000 miljoner kronor om året, varav hälften går åt till
att ersätta den tidigare ”engrosomsen”
och till sociala subventioner, eftersom
man nu i motsats till tidigare kommer
att beskatta också livsmedel. De återstående två miljarderna skall huvudsakligen användas för att täcka finansministerns underskott, varvid man
dock även förutser en sänkning av de
direkta skatterna med 300-400 miljoner kronor.
Det danska betänkandet med förslag till en mervärdesskatt kom först
i januari, och det måste anses omöjligt att hinna få en lag färdig till början av nästa budgetår, den 1 april.
Det torde därför bli tal om 1) övergång
till omsättningsskatt i detaljledet, vilket dock anses vara minst sannolikt, 2)
utvidgning av engrosomsen och åtskilliga andra skatter, eller 3) tillfälliga
nödlösningar och därefter övergång
till en mervärdesskatt i samband med
en större skattereform än vad som
förutses av regeringen.
Den nya politiska situationen innebär, att de två stora oppositionspartierna har möjlighet att tillsammans
eller var för sig påverka regeringen i
dess överväganden och att få ett avgörande ord beträffande vad som skall
ske.
Leyton
Inte ens den mest fingerfärdige kan
bortförklara det faktum, att det sensationella resultatet av fyllnadsvalet i
Leyton innebär praktiskt taget en
katastrof för Harold Wilsons tre må-
nader gamla labourregering. En av
dess främsta ledamöter, utrikesminister Patrick Gordon Walker utslagen i
en valkrets som betraktats som bombsäker, med en komfortabel majoritet
på cirka 8.000 röster och till yttermera visso en befolkningsutveckling som
mänskligt att döma bort garantera en
allt mera markerad labourdominans!
För Gordon Walker personligen innebar bakslaget något av en tragedi –
hans möjligheter till fortsatt politisk
karriär ter sig ännu högst ovissa. För
ministären innebär hans försvinnande
en allvarlig försvagning, eftersom han
var en av de få som hade tidigare
erfarenhet av kabinettsarbete. Det vä-
sentliga är emellertid uppenbarligen
den betydelse valresultatet måste ha
som eftertrycklig demonstration mot
mr Wilson – och de slutsatser som
kan dras beträffande oppositionens
möjligheter.
Om orsakerna har mycket spekulerats, men självfallet är det nästan
omöjligt att nå fram till någon säker
tolkning. Irritationen över prisstegringarna bör ha spelat en stor roll,
oviljan över de alltfort oefterrättliga
förhållandena på arbetsmarknaden,
med vilka labour inte visat sig kunna
få bukt på ett märkbart effektivare
sätt än tories förmodligen likaså.
Labour antyder att rasfrågan skulle
ha spelat in, liksom den gjorde när
mr Gordon Walker i det ordinarie
valet blev utslagen i valkretsen Smethwick, men det förefaller svårt att belägga denna tes, som i stor utsträckning torde vara att betrakta som en
avledningsmanöver.
Faktum är, att den svängning bort
från labour som visades i Leyton uppw
går till cirka 9 procent, ett större ”avfall” än som någonsin noterats i ett
fyllnadsval så nära efter ett regeringsskifte – att en mer eller mindre förbrukad ministär mot slutet av en mandatperiod kan få uppleva liknande
ting är en annan sak. Två ting är av
särskilt intresse. Det ena är, att resultatet icke endast innebär, att ett mycket stort antal av regeringspartiets
väljare avstod från att rösta, ett ganska
vanligt fenomen i fyllnadsval, utan att
samtidigt tories kunde öka sitt röstetal från oktober med nära tusen röster. Det är framförallt detta som
gör utslaget till en så skärande skarp
varningssignal för mr Wilson. Det
andra intressanta draget är, att liberalerna däremot icke lyckades skära
pipor i vassen. Detta hade nämligen i
och för sig varit en rimlig förväntan.
Åtskilliga proteströster anses framförallt i fyllnadsval kunna tillfalla det
tredje partiet, en mildare form av demonstration än att direkt ta steget ut
från regeringspartiet till det verkliga
oppositionspartiet. Så skedde ej denna gång. Leyton demonstrerar inte
bara att förtroendet för Wilson i häpnadsväckande utsträckning eroderats
under de ryktbara hundra dagarnas
bedrövliga serie av missgrepp och
bakslag utan också att uppslutningen
bakom det högerparti som i oktober
besegrades med knapp marginal uppenbarligen är på väg att återställas.
”Konfrontation”
Året 1964 gick till ända utan att den
indonesiske diktatorn Sukarno lyckades att förverkliga sin hotelse att före
årsskiftet ”krossa Malaysia”. Trots
ständiga infiltrationsförsök från den
stora och aggressiva grannstatens sida
har den unga federationen uppvisat
en överraskande stabilitet. Politiskt
sett är landet ett av de ytterst få f. d.
kolonialområden där ett demokratiskt
11
system fortfarande fungerar. Ekonomin är – med asiatiska mått uppskattat – relativt stark; Malaysia anses näst efter Japan ha den högsta
levnadsstandarden i Asien. Politiskt
och ekonomiskt utgör landet alltså en
slående kontrast till Sukarnos alltmer
kaotiska diktatur. Det lär väl inte heller
råda något tvivel om att ett väsentligt
motiv bakom Sukarnos aggression –
som han trots de brutala fraserna om
grannstatens ”krossande” visligen
undviker att beteckna som krig utan
i stället karakteriserar som ”konfrontation”- är behovet att som så många
diktatorer före honom avleda uppmärksamheten från inrikes misslyckanden genom expansiva utrikespolitiska företag.
I en verklig kraftmätning skulle
Malaysia självfallet ha mycket små
utsikter att hålla stånd mot Indonesien med dess nära tio gånger större
befolkning och ojämförligt starkare
militära maktmedel. Malaysia kan
emellertid räkna på brittiskt stöd.
Labourregeringen är uppenbarligen
beredd att stå fast vid sin föregångares utfästelser. Militära förstärkningar
har sänts till det hotade området, en
demonstration som Sukarno näppeligen kan missförstå. Av naturliga skäl
är också Australien starkt oroat av
den indonesiska aggressionspolitiken.
För ögonblicket tilldrar sig den politiska sidan av problemet större intresse än den militära. Malaysia har
nyligen vunnit en betydande framgång genom sitt inval i FN :s säkerhetsråd, vilket som bekant blev om
inte anledningen så i varje fall förevändningen för Indonesien att med
buller och bång lämna världsorganisationen. Malaysia har för sin del också
anhållit om FN:s hjälp att stå emot
ett eventuellt storanfalL Om det, med
tanke på det oförtäckta stöd som
Kommunist-Kina ger Sukarno och på
FN:s nuvarande sammansättning
12
verkligen skulle vara politiskt möjligt
att få organisationen att reagera även
mot ett öppet och oprovocerat angrepp från Indonesien torde väl vara
minst sagt ovisst. FN har som känt en
benägenhet att mäta med olika mått
när det gäller ”angripare”. Därtill
kommer att FN hur som helst uppenbarligen skulle sakna fysiska och ekonomiska resurser att bispringa Malaysia. Närvaron av brittiska örlogsmän
och fallskärmstrupper är säkerligen
ett effektivare skydd för federationens
gränser än debatter och resolutioner
i New York. De bekymmer som framkallats av Indonesiens utträde förefaller något överdrivna. Sukarno har
inte heller tidigare visat den minsta
lust att rätta sig efter FN :s principer
och beslut. För organisationen bör
hans uttåg snarast uppfattas som en
välkommen sanering.
OM kommunismen i Finland
Varnad au erfarenheterna från 1918 om att bolsjevikiskt tal uerkligen kan vara lika farligt som det låter, har den finländska statsmakten sedermera icke velat tolerera något kommunistiskt parti
inom sina gränser. Kommunisterna vilja omstörta samhället och
införa proletariatets diktatur. De taga order från utländsk makt, den
moskovitiska internationalen. Det synes följaktligen icke underkastat tvekan, att detta samhällsfördärvliga parti, oberoende av alla
mer eller mindre förtäckta programformuleringar, är av landsförrädisk natur. Detta veta också partiets medlemmar. Härvarande
ryska organ sticka heller aldrig under stol därmed.
Svensk Tidskrift 1925

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner