Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Dansk folkfront
När den danske statsministern Jens
Otto Krag lät upplösa folketinget på
källskattefrågan, undrade mången –
både bland Krags motståndare och
sympatisörer, om detta var riktigt välbetänkt. Det föreföll trots allt inte att
vara en fråga av den storleksordningen, att den kunde engagera väljarna i
tillräckligt hög grad; inte heller föreföll de olika partiernas uppfattning
alldeles glasklar vad gällde ”kildeskatten”. På ett tidigt stadium stod det
också klart att det inte var detta ytterst valet gällde eller borde ha gällt.
I själva verket var det fråga om Danmark skulle få en borgerlig eller socialistisk regering.
Ända sedan samarbetet i regeringsställning mellan Venstre och Konservative Folkeparti 1950-1953 under
statsminister Erik Eriksens ledning
har Danmark utgjort en förebild för
borgerligheten i Norden. Mellan de
forna motståndarna hade etablerats
den s. k. V-K-koalitionen, ett alternativ till socialdemokratien i dansk politik, som även i oppositionsställning
fortsatte att vara en realitet. Venstre,
som främst haft sin förankring på
landsbygden, hade visserligen förlorat
i styrka och alltmera hade Konservative Folkeparti, i sin tur ett mera renodlat stadsparti, förbättrat sin ställning. Inför det senaste valet förutspåddes sålunda, till följd av strukturförändringarna, att Konservative Folkeparti skulle bli den störste partnern
i koalitionen.
Smolk i mjölken hade emellertid
509
också insmugit sig på den borgerliga
sidan. Inom Venstre hade Poul Hartling efterträtt Erik Eriksen som partiledare, och sedan Radikale Venstre
lämnat regeringssamarbetet med socialdemokraterna efter en förlust på
ett mandat i 1964 års folketingsval,
hade Venstre inlett en ny· politik. I
stället för att hålla fast vid samarbetet med Konservative Folkeparti, hade
Venstre under det nya ledarskapet försökt att närma sig Radikale Venstre,
uppenbarligen i syfte att närmast efter svensk förebild försöka upprätta
någon sorts ”mittensamverkan” – den
tidigare bundsförvanten, Konservative
Folkeparti sköts åt sidan. Saken blev
inte bättre av att man från Konservative Folkepartis ledning kort före valet förklarade, att man betraktade partiet som löst från samarbetet med
Venstre och i källskattefrågan till och
med skulle kunna tänka sig att etablera samarbete med socialdemokraterna,
liksom i andra sakfrågor. Kort sagt,
V-K-koalitionen stod inför sitt sammanbrott.
Detta var uppenbarligen ett skäl för
statsministern att ta chansen och gå
ut till folket i ett nyval till folketinget
Socialdemokraternas position var visserligen inte den bästa i opinionsundersökningarna, medan allt talade för
en framgång för såväl Konservative
Folkeparti som Socialistisk Folkeparti,
och det var symptomatiskt att alla valprognoser talade om framgångar för
dessa båda partier. Krag tog emellertid chansen – och lyckades! Valresultatet framgår av följande tabell:
510
Procent av rösterna mandat
1966
Socialdemokratiet 38,3
Radikale Venstre 7,3
Konservative Folkeparti 18,7
Venstre 19,3
Hetsforbundet 0,7
Socialistisk Folkeparti 10,9
Kommunisterne 0,8
Liberalt Centrum 2,5
De Uafhrengige 1,6
Trots en förlust av sju mandat återkom således socialdemokraterna starkare än tidigare – på grund av de
borgerligas nederlag och framgången
för Aksel Larsens parti, Socialistisk
Folkeparti. Till följd av de inbördes
motsättningarna, främst på grund av
Venstres frieri till Radikale Venstre,
utgjorde V-K-koalitionen inte längre
ett alternativ till socialdemokratien i
årets val. Båda partierna fick betala
i mandatförluster men sannolikt än
mera i prestigeförlust. Oenigheten hade skickligt utnyttjats av statsminister
Krag i den korta valrörelsen, som huvudsakligen kom att utkämpas i TV,
och där varken Konservative Folkepartis eller Venstres ledare gjorde nå-
gon särdeles lycka.
Socialistisk Folkeparti blev över en
natt erkänt som ett radikalt alternativ, främst sannolikt tack vare Aksel
Larsens personlighet. Den forne kommunistledaren har helt plötsligt blivit rumsren. På grund av den tidigare
alternativa regeringskoalitionens svaghet, lyckades även de båda extrema
borgerliga partierna, Radikale Venstre och det nybildade Liberalt Centrum
att skära pipor i vassen, medan de
ultraliberala Oavhängiga kom under
de två procent röster, som fordras för
att komma i åtnjutande av tilläggsmandat och därför förlorade hela kakan.
statsminister Krag förkunnade redan på valnatten, att han var beredd
(1964) 1966 (1964)
(41,95) 69 (76) 7
( 5,31) 13 (10) + 3
(20,07) 34 (36) 2
(20,79) 35 (36) 1
( 1,30) o ( 0) +-o
( 5,78) 20 (10) + 10
( 1,23) o ( 0) +-o
( -) 4 ( 2) + 2
( 2,56) o ( 5) -5
att regera med hjälp av Socialistisk
Folkeparti – tendenserna från Social- –
demokratiels partikongress 1965, då
krav framställts på ett samarbete med
det vänsterextrema partiet och i varje ·
fall ej förkastats av den socialdemokratiska kongressen, hade därmed
fortsatt till sin spets. I enlighet med
sin vilja, att upprätta en dansk folk- ,
front inbjöd följaktligen också Krag
såväl Socialistisk Folkeparti som Radikale Venstre och Liberalt Centrum
att ingå i en regeringskoalition till·
sammans med socialdemokraterna. De
båda borgerliga partierna vägrade direkt att ha något att göra med ett Titoistparti som Aksel Larsens. Detta
återigen kom först i slutminuten – ·
och då uppenbarligen efter åtskilliga _
besvärliga inre motsättningar – att
förkasta det socialdemokratiska erbjudandet.
Situationen har alltså blivit den i
Danmark, att en försvagad socialde·
mokrati regerar med hjälp av det tysta stödet från ett nationalkommunis·
tiskt parti. Den borgerliga vänstern fö·
reträdd av Radikale Venstre och Liberalt Centrum, har förlorat sin nyckel- ·
roll av tungan på vågen – de båda
socialistiska partierna har för första
gången i dansk historia ensamma majoritet i folketinget. Venstre och Kon·
servalive Folkeparti åter utgör i dagens läge ingenting annat än en splitt·
rad opposition. Frågan är om det inte
krävs ett ledarskifte åtminstone inom
Venstre, för att återuppnå den forna
slagkraften, ett verkligt alternativ till
socialismen.
Det blev alltså inte något Norge- eller Sverigeval i Danmark, kanske närmast ett Finlandsval, ehuru jämförelsen är långtifrån adekvat. Kvar står
dock som erfarenheter för Sverige att
lägga på minnet, att ett nationalkommunistiskt parti kan utöva en lockelse
på väljarna – om det får hållas fritt
– som inte bör nonchaleras. Det
skrämmande har inträffat, att Socialistisk Folkeparti i Köpenhamnsområdet
har övertagit Konservative Folkepartis ställning som andra parti efter socialdemokraterna, En andra lärdom,
som bör besinnas, är att de borgerliga
partierna måste uppträda som en enhet och erbjuda ett verkligt alternativ,
om de skall lyckas. Venstres mittenflört visade sig bli utan politiskt resultat. I stället äventyrade partiet genom sin politik inte bara det goda
förhållandet till Konservative Folkeparti utan också kanske möjligheten
att erbjuda ett verkligt alternativ i
dansk politik. S. k. mittensamverkan
ensam inger inte förtroende. Endast
borgerligt samarbete utgör det hållfasta alternativet. Detta var uppenbarligen de danska väljarnas reaktion. Det
finns ingen anledning att tro, att
svenskarna kommer att reagera annorlunda. Ett memento för borgerligheten inför 1968, som ingalunda är vunnet ännu!
Monopol till varje pris
Bevara etermonopolet till varje pris.
Det är den princip som varit vägledande vid utformandet av riktlinjerna
för radions och televisionens framtida verksamhet. Utgångspunkten har
varit att all rundradioverksamhet skall
handhas av ett monopolföretag och
finansieras med licensmedel. Televisionsverksamheten skall utbyggas så
att ett andra televisionsprogram kan
511
starta vid årsskiftet 1969-70 och vara
fullt utbyggt 1974-75.
Hur mycket ett andra TV-program i
Sveriges Radios regi kommer att kosta
tittarna vet man inte. Men dyrt blir
det. Kommunikationsministern väljer
den lättvindiga metoden att skjuta finansieringsproblemen på framtiden
och redovisar endast vad den gemensamma radio- och TV-licensen blir när
TV 2 startar. Då beräknas den till
160:- kronor, vilket är en blygsam
höjning med 25: – kronor mot vad
radio och TV-innehavet kostar idag.
Men vad blir licensen när programmet är utbyggt? På den punkten är
kommunikationsministern förtegen.
Det är emellertid inte svårt att på
grundval av radioutredningens kalkyler och av den kritik som i remissvaren anförts mot dessa bl. a. av Sveriges Radio och Telestyrelsen komma
fram till att licensavgiften inte kommer att stanna under 300:- kronor.
Lägger man till detta de ökade kostnader som licensinnehavarna får vidkännas i samband med köp av tillsatser för att kunna ta emot TV 2 samt de
betydande investeringar som introduktionen av färg-TV medför blir slutsatsen att utgifterna stiger så avsevärt
att de förmodligen har en återhållande effekt på tillväxttakten för TV :s utbyggnad. Därmed rubbas ytterligare
de redan tidigare osäkra kalkylerna.
Det kan ju också starkt ifrågasättas
om det verkligen är ett uttryck för den
solidaritet som socialdemokraterna så
ofta talar om att driva verksamheten
så att många inkomstsvaga grupper –
pensionärer inte minst – tvingas avstå från TV.
Men den definitiva monopoliseringen av radio- och TV-verksamheten som
socialdemokraterna med stöd av centerpartiet nu genomdrivit innebär inte
enbart ett högt pris i bokstavlig bemärkelse för konsumenterna. Den innebär också – och allvarligast – att
512
den principiellt viktiga reformen om
frihet i etern förts åt sidan.
Från en allt bredare opinion, med
högerpartiet och folkpartiet i spetsen,
har kravet på att konkurrens skulle
etableras även i etern framförts med
allt större kraft och skärpa. Man har
hävdat att det borde vara lika självklart att inte begränsa opinionsbildningen i etermedia som att man inte
tolererar inskränkningar i yttrandefriheten och tryckfriheten. Det är visserligen sant att principen om en fri
etablering har sina begränsningar eftersom de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna inte lämnar utrymme för ett oinskränkt antal radio- och
TV-företag. Men skillnaden i uppfattningen ligger däri att medan de som
önskar en utvidgad yttrandefrihet krä-
ver att man tar tillvara de tekniska
möjligheter som öppnas och successivt vidgar friheten i etern, har IDOnopolanhängarna gått in för att för
all framtid slå vakt om monopolprincipen.
Den demokratiska sidan av problemet vägrar emellertid kommunikationsministern att diskutera. De synpunkter av principiell natur och de
riktlinjer för en fri televisionsverksamhets utformning som under årens
lopp framförts i höger- och folkpartimotioner viftades undan med några
obestyrkta påståenden om att en kommersiell television skulle innebära ”generellt sett sämre kvalitet på programmen och en minskad valfrihet för
publiken”. Det sades också att ett så-
dant system innebär ”uppenbara risker för att mediet blir utnyttjat för de
ekonomiska och politiska intressen,
som finansiärerna representerar.” Radio- och TV-verksamhet i Sverige skall
vara ”allmännyttig” och inte ställas i
den fria opinionsbildningens tjänst.
Det är kommunikationsministerns slutsats.
Det är egentligen häpnadsväckande
att en fråga om yttrandefrihetens tilllämpning kan avfärdas med så enkla
och obestyrkta påståenden. Varför
skulle en kommersiell television generellt sett innebära sämre kvalitet? Kvaliteten avgörs ju i hög grad av de resurser som står till programledningens
förfogande och till de ambitioner denna har. Det är svårt att förstå att viljan att göra bra program skulle bli
mindre om det fanns flera konkurrerande företag att tävla med. Ån svå-
rare är det att förstå att ett system
med flera konkurrerande TV-företag
skulle innebära en minskad valfrihet
för publiken, än ett monopolföretag
som producerar två program.
Påståendet att reklamfinansiering
innebär kommersialisering av programmen är gammalt och välkänt. Men
det blir inte mera hållbart för att det
upprepas ofta. När argumentet framförs försöker man alltid ge intryck av
att alternativen är ett monopolföretag
eller en reklamfinansierad verksamhet av amerikansk modell. Så är inte
alls fallet. I såväl höger- som folkpartimotionerna betonades noga att man
önskar ett system som garanterar att
programverksamheten är skild från
reklamfinansieringen.
I detta sammanhang kan erinras om
att högerpartiet i sin partimotion förordat att man i första hand vid en fri
etablering skall pröva det av Tidningsutgivareföreningen föreslagna systemet att pressen ges möjlighet att etablera det första rikstäckande TV-bolaget. Ett så sammansatt ägarintresse
skulle också innebära en garanti för
att alla politiska meningsriktningar
blev representerade.
I en verkligt intressant dager kommer argumentet om programmens
kommersialisering när man i propositionen finner att kommunikationsministern öppnar dörren på glänt för en
reklamfinansering inom Sveriges Radios ram. Nyligen har en förutsättningslös utredning tillsatts för att utreda hela reklamfrågan och därvid
även frågan om en framtida reklam
i Sveriges Radio TV. Det torde inte
vara någon förhastad slutsats att förutsäga att man inom regeringen anser
sig behöva reklamintäkterna för att
kunna hålla licensavgifterna nere. Reklam i radio och TV men med bibehållet monopol. Det är en bister ekonomisk verklighet som kommer att
leda fram till den slutsatsen.
Men därmed har ju också reklamens
skadeverkningar som argument mot en
fri radio och TV fallit platt till marken. Om risker för reklamens obehö-
riga påverkan av programmen finns
i ett privat bolag så är de givetvis i
lika hög grad förefintliga i ett monopolföretag. Går det att hålla programproduktion och reklam isär i ett statligt företag, så går det precis lika bra
i ett privat bolag, som har att följa de
regler som en statlig auktorisationsnämnd dragit upp. Om detta råder
icke någon som helst tvekan.
Det framgår tydligt av kommunikationsministerns försvar för monopolet att det i själva verket är monopolprincipen som sådan man vill så vakt
om. Detta speglas också i attityden till
ett annat problem som brukar åberopas, nämligen den s. k. trängseln i
etern. Det har ofta sagts att antalet
kanaler är så begränsat att en fri etableringsrätt i praktiken inte kan förverkligas. Argumentet har inte någon
större saklig tyngd, eftersom den tekniska utvecklingen medfört att de TVkanaler som redan nu står till förfogande skulle medge en samtidig sändning av 3 a 4 rikstäckande program.
Och utvecklingen går vidare mot allt
större möjligheter att förverkliga en
friare konkurrens i etern.
Men att även detta är ett svepskäl
och inte enbart en brist på känsla för
de möjligheter som den tekniska utvecklingen ger visar attityden till tråd- 513
radion. Där kan naturligtvis inte argumentet om trängseln i etern åberopas, men slutsatsen blir ändock inte
att en fri etableringsrätt skulle kunna
tillåtas här. Nej, monopol skall det
vara. Motiveringen för detta uttryckes kanske bäst i Sveriges Radios eget
remissyttrande över utredningen om
den nya radiolagen där man säger att
en fri etablering skulle kunna innebära att trådsändningarna särskilt i
större städer med hjälp av reklaminkomster och annan kommersiell verksamhet kunde få en ”så betydande omfattning och bli en så påtaglig konkurrent till rundradion om publikintresset, att denna skulle ha svårighet
att upprätthålla den karaktär som stipulerats”.
l\Ied andra ord – trängseln i etern
motiverar ett monopol; och på de områden där trängseln inte finns måste
förbud utfärdas, därför att annars
skulle det inte bli något monopol. Det
är verkligen glasklar logik.
Svensk Vietnam-opinion
Opinionsbildningen i samband med
kriget i Vietnam är ett intressant kapitel. Enligt en aktuell SIFO-undersökning skulle en markant förändring
skett under det senaste året så att allt
fler människor i Sverige blivit kritiska mot USA :s engagemang. Med hänsyn till publiciteten kring krigets upptrappning och de amerikanska bombräderna mot Nord-Vietnam förefaller
en sådan utveckling långtifrån osannolik, men hur det verkligen förhåller sig vet vi inte. De undersökningar
som hittills gjorts i Sverige har varit
av den arten att de snarare gett anledning till debatt om metod än om
resultat.
I fjol höstas gjordes en undersökning, som ville pejla svenska folkets
inställning till USA :s åtgärder i Vietnam samt undersöka om kriget ändrat den allmänna attityden till USA.
514
Den kritiserades med rätta för ensidig
uppläggning och förenklade frågeställningar. I år har en grupp studenter i
praktisk filosofi vid Stockholms universitet gjort en liknande undersökning och funnit en förstärkt kritisk
hållning mot USA. Men frågorna är
fortfarande lika förenklade utan att
undersökningarna därför blivit direkt
jämförbara. Den senare omfattar t. ex.
betydligt fler ungdomar. Den centrala
frågan är starkt känslobetonad: ”Gillar eller ogillar Ni på det hela taget
USA :s åtgöranden i Vietnam?”. Få
människor gillar krig. Men varför endast fråga om inställningen till ena
parten? Och hur hade resultatet blivit om man i stället (med en motsvarande förenkling) frågat t. ex. ”Bör
det råda demokrati eller diktatur i
Vietnam?” Det är med andra ord mycket lätt att styra opinionsundersökningarnas resultat efter egna syften.
Det enda syftet med de nämnda undersökningarna har varit att visa på
en stor och växande opinion mot USA.
Betecknande är att de som inte velat
ensidigt döma eller applådera vid presentationen sammanförts med dem
som inte har någon uppfattning alls
till en stor grupp ”övriga”.
Det står naturligtvis var och en fritt
att bedriva propaganda, men det mest
anmärkningsvärda är att Sveriges Radio vid båda undersökningarna stått
som uppdragsgivare och svarat för
kostnaderna. Det rimmar illa med monopolföretagets objektivitetskrav att
liera sig med en studentgrupp, vars
uttalade målsättning är att ”bidra till
opinionen mot USA:s krig i Vietnam”.
Vilka regler gäller egentligen för Sveriges Radios samarbete med olika på-
tryckningsgrupper? Man kan undra
hur länge den programledare, som beställt en liknande undersökning av
Kommitten för ett fritt Asien (Stockholmsfilosofernas motpol) hade fått
behålla sin anställning.
Årets undersökning innehöll också
ett försök att testa kunskaperna om
Vietnamkonflikten; man frågade vem
General Ky var varvid det visade sig
att 64 procent inte kunde svara. Frå-
gan exemplifierar visserligen det amatörmässiga i hela tillvägagångssättet
men leder åtminstone till en principiell frågeställning: om opinionen förändras utan att de faktiska kunskaperna om konflikten ökas – hur ska en
sådan utveckling bedömas? Är det nå-
got att glädja sig åt eller är det inte
snarare skrämmande att få belägg för
hur sakligt dåligt underbyggd en opinion kan vara?
Frågan bekymrar inte Aftonbladet
(vänster). De enda kunskaper som behövs om konflikten i Vietnam är att
”veta vem president Johnson är och
att denne för ett i alla avseenden vedervärdigt krig i Vietnam”. Resonemanget är inte unikt i Aftonbladets
spalter. Under den nye chefredaktö-
rens ledning har tidningen gett många
exempel på nonchalans för fakta och
allt större benägenhet att vädja till
renodlat känslotänkande.
Antidemokratisk propaganda
I förra numret fäste Svensk Tidskrift
sina läsares uppmärksamhet på en
artikel av författaren Göran Palm i
Ord och Bild, där han kritiserade
vad han kallade västindoktrineringen
i Sverige. Om man bortser från den
ibland väl enfaldiga bevisföringen i
Palms artikel torde Sverige mycket
riktigt vara västindoktrinerat, därför
att vårt land hör till Västerlandet och
att vårt kulturarv hör hemma inom
den västerländska humanistiska kulturtraditionen. Herr Palm ställer sig
i en nyutkommen essäsamling, En
orättvis betraktelse, på u-ländernas
sida gentemot Västerlandet och samtidigt även – som det förefaller helt
avsiktligt – utanför den västerländska kulturtraditionen.
Förvisso är motsättningarna mellan
de rika och de fattiga länderna ett
utomordentligt allvarligt problem. Men
i herr Palms ögon har Västerlandets
”ogärningar” i u-länderna ingen gräns.
Västerlandet gör för mycket för uländerna, menar herr Palm, helt bortseende ifrån att världen måste betraktas som en ekonomisk enhet och att
u-länderna måste få hjälp utifrån i
form av kunnande och kapital för att
få igång den ofrånkomligt nödvändiga
ekonomiska utveckling, till vilken de
dock själva måste göra de avgörande
insatserna.
Herr Palm tycker inte om ”myten” att de västliga industriländerna
skulle vara demokratier. Beviset är att
västländerna burit sig illa åt mot sina
(f. d.) kolonier och att de i nuläget
ekonomiskt skulle ”utsuga” u-länderna. Ja, han går så långt att han helt
frankt konstaterar att ”den demokratiskt fungerande demokratin är en
myt”. Herr Palms förakt för de demokratiska formerna verkar att vara bottenlöst, han tycks bortse från det klara
sambandet mellan form och innehåll.
Om bara en stat styrs till förmån för
folket så är det inte så noga med formerna. Det blir en ”andrarangsfråga”.
Hur man skall få veta hur folket vill
att landet skall styras, om man inte
använder demokratiska former, det ger
herr Palm inte något besked om.
Konsekvensen av herr Palms resonemang – som han själv inte uttryckligt drar – blir avvisande! av demokratin och accepterandet av diktaturen. Man kan bli antidemokrat på
många slingrande vägar. Herr Palm
visar upp en av dem.
Fortsatt vänsterglidning
Äpplet faller inte långt ifrån päronträdet, brukar det heta. Socialdemokraterna har alltsedan 1964 års val tagit flera steg åt vänster i sin politik.
Till en början föreföll det som om det
515
särskilt inte i mittenpartikretsar var
helt opportunt att påtala detta för
varje iakttagare självklara förhållande.
Efter årets förlustval för socialdemokratien har orienteringen åt vänster,
kanske i riktning mot ett folkfrontsengagemang av det slag, som tydligen
inte är främmande för vare sig finländsk eller dansk socialdemokrati,
blivit än mera markant. Efter valet har
de båda socialistiska försvarsutspelen
inträffat och även – som Sv.T. kommenterade i förra numret – utspelet
beträffande valsättet, vilket av allt att
döma har till främsta syfte att gynna
kommunisterna.
De yngre socialdemokraterna, som
länge haft vissa besvärligheter med en
liten men högljudd vänsterfalang, har
snällt anpassat sig till det förändrade
läget. Nu är tiden tydligen inne för
socialismens förverkligande. De tidigare betänkligheterna har försvunnit.
En programkommitte inom SSU, som
tillsattes i början av året, har fullgjort sitt arbete. Ett förslag till nytt
program har framlagts, som kommer
att bli föremål för beslut av SSU:s kongress nästa sommar.
På anpassningen åt vänster behöver
man sannerligen ej ta fel. Ja, man skulle till och med kunna säga, att det är
gengångare från 1930- och 40-talen
som manas fram. Ty något principiellt nytt erbjuder förvisso inte programförslaget Mest är det gammal
skåpmat, nödtorftigt iförd modern klä-
dedräkt, som plockas fram. Sålunda
konstaterar man, att ”blandekonomin”
successivt bör ersättas av ”en socialistisk ekonomi, vars huvudkomponenter är ekonomisk demokrati och företagsdemokrati”. Man frågar sig naturligtvis omedelbart, vad detta skall innebära, och får svaren: ”planhushållning av vår ekonomi tillämpas, oljehandel och -distribution förstatligas,
kreditväsendet förstatligas”. Men inte
nog därmed. Dessutom skall ”AP-fon- 516
dernas medel placeras i syfte att öka
löntagarnas inflytande i näringslivet”,
en vacker omskrivning för att använda AP-fonderna för att socialisera det
privata näringslivet, samma sak som
högerpartiet varnade för hela tiden i
ATP-striden. Farhågorna har nu alltså besannats i klartext från de unga
socialdemokraternas sida.
Reklamen har man också ett öga
till. Programmet föreslår, att en särskild reklamskatt skall uttas ”för att
bland annat finansiera en kraftigt utökad konsumentupplysningsverksamhet”. Veckopressen får även sin beskärda del i samma andetag: ”särskild
skatt uttages för kommersiella veckotidningar”. Sedan kommer man in på
diverse dragplåster, sådant som att arbetstiden snarast bör förkortas till 40
timmar per vecka och införandet av
fem veckors semester. Försiktigtvis
skulle man vilja fråga, om det är rätta tidpunkten att nu komma med så
drastiska krav. Samma anda går igen
i följande formulering: ”samhället svarar genom ökade barnbidrag, införandet av vårdbidrag och andra socialpolitiska åtgärder i princip för barnkostnaderna”. Alldeles oavsett principiella
invändningar, kan man fråga, om nå-
gon socialdemokratisk finansminister
under överskådlig tid skulle vara beredd att skriva under sådana skattehöjningar.
Mycket finns att diskutera och kritisera vad det gäller vårdmöjligheterna i samhället. Resurserna är otillräckliga, det är ett alltför ofta omvittnat faktum, och till inte ringa del resultatet av den socialdemokratiska politiken. I en sådan situation borde,
tycker man, enskilda initiativ att komma till rätta med bristerna, på alla
sätt uppmuntras. Inte minst gäller detta de s. k. läkarhusen, som är de privatpraktiserande läkarnas svar på kravet på rationaliseringsåtgärder. Men
givetvis kan inte en ung vänstersinnad socialdemokrat acceptera enskilda initiativ för att komma till rätta
med samhällets brister: ”de privata
läkarhusen stoppas”. Hellre sämre
vårdmöjligheter för alla än att resurserna ökar genom dc privata läkarnas
rationaliseringsåtgärder. Och i samma
andetag förkunnar man, helt följdriktigt: ”läkemedelsindustrin och apoteksväsendet överförs till samhället”.
Till de enbart löjeväckande förslagen hör kravet på införande av ”kommunalt partistöd”. Aptiten växer. Och
likaledes: ”riksdagens jordbruksutskott slopas”. Man känner sig frestad
att fråga, vad jordbruksutskottet gjort
SSU för ont. Tror man måhända, att
man slipper undan jordbruksfrågorna
och de därmed sammanhängande problemen, om man slopar jordbruksutskottet?
Man blir inte imponerad av SSU :s
programförslag. Vill man ha en rubrik,
borde det vara träffande med ”Ett steg
tillbaka”. Men på den välartade vänsteranpassningen står ej att ta miste.
Vad Far gör är alltid det rätta, eller
hur?
Folkägda statsföretag?
statlig företagsamhet och riksdagsman
Hagnell tycks vara två oskiljaktiga begrepp. Otaliga gånger har denne Metall-ekonom givit tillkänna sin olust
över att den statliga sektorns företagsamhet inte förmått expandera lika
snabbt som den enskilda. Flerfaldiga
gånger har han också presenterat förslag, ägnade att leda till en effektivisering av statens industriella och kommersiella verksamhet. Kungstanken i
de hagnellska förslagen har varit, att
ett statligt holdingbolag skulle bildas
för att vinstmedel genom detta skulle
kunna slussas från företag med god
likviditet och räntabilitet till nödlidande och investeringshungriga syskonföretag.
I en stort uppslagen artikel i Metallarbetaren framfördes för en tid sedan
tanken på nytt. Hagnell försöker därvid misstänkliggöra staten i läsekretsens ögon genom att meddela att den
under det senaste budgetåret ”tog ut
428 milj, kronor i ren profit ur gruppen”. Den summan borde således ha
använts för investeringar inom gruppen som sådan och inte för att i största allmänhet förstärka statskassan.
Finge bara de statliga företagen fritt
förfoga över sina egna (och medfö-
retagens) vinstmedel utan riksdagens
och regeringens hörande, skulle de
kunna utvecklas till lika konkurrenskraftiga enheter som de enskilt ägda
bolagen.
Bortsett från att de 428 miljonerna
egentligen är 385 förbiser Hagnell i
sitt resonemang, att det kapital som
ägarna – staten eller svenska folket
– har placerat i statsföretagen bör ge
åtminstone avkastning, även om man
kanske på kort sikt kan vara beredd
att avstå från utdelningen för att stärka företagsgruppens självfinansieringsförmåga. I relation till statsföretagens
samlade egna kapital på drygt 12 miljarder kronor är i varje fall de 385
miljonerna en ganska blygsam dividend.
Tydligen har man inom handelsdepartementet, parallellt med att Hagnell
utformade sin mot departementet riktade kritik, utrett frågan om ett så-
dant statligt holdingbolag, och i dagarna har man framlagt ett förslag,
som till stora delar sammanfaller med
Hagnells. Det måste emellertid bli en
ganska grannlaga uppgift för det tilltänkta holdingbolagets styrelse att fördela inte bara den hagnellska profiten utan även de ca 400 mkr, som nu
anslås över budgeten, till den högst
heterogena samling, som den statliga
företagsamheten utgör. Denna ”överstyrelse” måste därtill naturligtvis få
befogenheter att även besluta om hur
varje enskilt företag skall disponera
517
sina vinster; några investeringsinitiativ från de olika företagen själva skulle knappast kunna tillåtas. I motsats
till de moderna förvaltningsbolagen
inom den enskilda sektorn skulle det
statliga företaget heller inte ha en i
huvudsak strukturrationaliserande
uppgift inom några få utvalda branscher.
Bakgrunden till statsföretagens låga
räntabilitet är nog främst en annan än
själva finansieringsmetoden. Ingen är
väl omedveten om att andra faktorer
än rent ekonomiska övat inflytande på
ett antal mycket omfattande statliga
företagsinvesteringar. Av större betydelse är dock troligen frånvaron av
ett direkt ägarinflytande. Den stimulans och de krav på extra anspänning,
som pressen från ägarsidan innebär
för företagsledningarna, har saknats
och därmed har framstegstakten hindrats på ett avgörande sätt.
Oavsett skillnader i den principiella inställningen till statlig företagsamhet och dennas omfattning torde det
vara ett allmänt intresse att den statliga företagsamhet vi har, får goda
arbets- och förräntningsmöjligheter.
Det är t. ex. tänkbart att stärka ägarsidans möjligheter att påverka utvecl\:-
lingen genom att ge den en parlamentarisk prägel, samtidigt som de styrelseledamöter, som erhållit sina uppdrag på politiska meriter, ersätts av
ekonomiskt sinnade och skolade fackmän. Den beslutande församlingen vid
statsföretagens bolagsstämmor borde
i stället för att som nu utgöras av en
departementstjänsteman, bestå av ett
antal av riksdagen eller partierna utsedda personer, var och en med lika
rösträtt. Den diskussion om de olika
företagens målsättning på lång och
kort sikt, som Hagnell efterlyser, skulle i så fall kunna föras öppet när de
skilda politiska ambitionerna får brytas mot varandra.

Comments are closed.

Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

188
DAGENS FRÅGOR
Den 8 maj
När detta läses har minnet av krigsslutet för 20 år sedan firats i många
länder. Det har skett på olika sätt.
I Danmark har kung Fredrik lagt en
krans i frihetskämparnas minneslund.
Så högtidlighölls dagen vackert och
värdigt. Många gav sina liv för frihetens sak både på fronterna och
hemma, men de symboliseras av dessa
ensamma, som bar vapen mot en överväldigande övermakt. På andra håll
har man frossat i skildringar av Hitlers död och i bilder av Berlins ruiner.
Det är negativt, men verkligheten var
sådan. I Östberlin har herr Ulbricht
framfört sitt tack till ryssarna, som
kom som ”vänner och befriare”. Man
skulle kunna tolka hans tack som
pliktskyldigast framfört, om man inte
vore övertygad om att han vill tro vad
han säger. I varje fall var herr Kosygins närvaro – ett märkvärdigt smaklöst uppträdande – vid högtidligheterna i Östberlin ett nytt understrykande av att östtyskland är en sovjetrysk lydstat.
I en ledare i Svenska Dagbladet på-
pekades med rätta, att protesterna i
de svenska socialdemokratiska demonstrationstågen mot förtryck i olika
länder förefaller att vara starkare, ju
längre bort från oss som förtrycket utövas. Man kan tillägga, att östtyskland
synes vara ett gott exempel. Här finns
ett öppet sår i Europas mitt, och det
verkar att vara glömt. Annars borde redan solidariteten med Västberlins socialdemokratiske borgmästare Brandt
kunna motivera ett plakat och en paroll.
Brandt framhöll i sitt tal vid majdemonstrationen i Västberlin – vilken för övrigt formade sig som stadens gemensamma frihetsmanifestation i skuggan av muren – att tyskarna nu snart inte längre borde behöva höra om sin skuld till det andra
världskriget. Samma tema har gått
igen i många tyska tidningar. Vilket
ansvar bär de som föddes under kriget, eller efteråt? I en tidning talas
det om den Hasswelle, den våg av hat,
som varje år i maj sköljer mot Tyskland, och mest från öster. Hur länge
skall den fortsätta?
Svaret på den sista frågan är, att
från öster kommer denna våg att fortsätta så länge de makthavande i
Moskva önskar det och alltså finner
den fördelaktig för sina syften. Ett
sådant svar kan tyckas självuppgivande, men får inte vara det. Just nu ser
det hopplöst och otroligt ut att Sovjetunionen skulle ändra sin politik och
gå med på en lösning av Tysklandsfrågan baserad på folkens fria val.
Men freden i Europa kräver en sådan
lösning, och därför är det i första
hand Europas skyldighet, och alltså
också en svensk skyldighet, att använda varje tillfälle och varje medel
att förklara för ryssarna hur verkligheten ser ut. Också Sovjetunionen sä-
ger ju att den önskar fred.
Vad de andra frågorna beträffar,
gäller för alla tyskar eller inte tyskar,
att vi får bära följerna av våra föregängares och förfäders brott eller fel
eller misstag, på samma sätt som vi
får draga fördel av deras arbete och
förtjänster. Inget folk, ingen generation, kan göra sig urarva frän sin historia. De levande har krav på rättvisa,
och Västtysklands äteruppbyggnad på
20 år är beundranvärd liksom den
anda i vilken den skett. Men också de
döda har krav på att bli ihågkomna.
Smärtan och bitterheten är väl förbi,
men minnet av vad freden kostade
varken kan eller bör blekna den 8 maj.
Neutralitet och neutralism
Utrikesminister Torsten Nilsson höll
den 31 mars i är ett föredrag i Bern
inför akademisk publik om svensk utrikespolitik. Det måste ha varit ett
stort ögonblick för honom, och veterligen gjorde det ingen skada för Sverige. Som bekant har statsminister
Erlander redan under herr Undens
senare år i utrikesdepartementet övertagit handläggningen av alla frågor av
politisk betydelse. Hr Nilssons anfö-
rande kunde därför inte väntas innehålla någonting vare sig nytt eller viktigt. Men man bedrog sig. Några nyheter fanns där.
En positiv punkt bör man först och
tacksamt notera. Hr Nilsson förklarade, att alla svenska demokratiska partier är eniga vad beträffar grunddragen av vår utrikespolitik, och, tillade
han, ”alla företräder den uppfattningen att bakom denna politik måste stå
ett starkt försvar”. Det är utmärkt bra
att detta framförs inför utländsk publik. Utan ett starkt försvar kan ingen
neutralitet uppehållas i krigstid: ingen annan makt har då anledning att
respektera den. Uttalandet förpliktar
inte bara hr Nilsson utan hela regeringen att verka för ett starkt försvar.
Möjlighet härtill torde finnas i den
189
sittande försvarsutredningen.
Det överraskande i hr Nilssons föredrag ligger däri, att han inför ett
schweiziskt auditorium försökte förklara, varför Sverige vill vara neutralt
och inte kan kallas neutralistiskt.
Neutralitet under krig är som bekant
ett ställningstagande av ett land mellan och utanför de krigförande. Detta
ställningstagande bestämmes enligt internationell lag och sedvänja, och
neutraliteten försvaras vid behov med
vapenmakt. Däremot innebär neutraliteten inte en förpliktelse för ett lands
innebyggare eller för dess regering att
anse alla de krigförande lika, att de
har lika rätt. Sverige och Schweiz var
neutrala under andra världskriget,
men sympatierna för de allierade och
mot Tyskland var som bekant och
lyckligtvis mycket klara. Neutralitetens villkor förändrades också under
krigets gång. Neutralism är däremot
ett nytt begrepp som kommit fram
efter kriget. Det har apterats av ett
antal länder och regeringar, som utifrån ståndpunkter, som inte här behöver karakteriseras, vill demonstrera
likgiltighet eller totalt utanförstäende
i den ideologiska och politiska striden
mellan kommunismen och den fria
världen.
Sverige hör inte till dessa länder.
Hr Nilsson har upptäckt det självklara
häri. Men han går vidare. Han förklarade för de förvånade schweizarna,
att vissa länder efter kriget befriat sig
från ”kolonialismens system” och ur
sina historiska förutsättningar slagit
in på neutralismens väg. Vi i Sverige
har full förståelse för dem. Men, tilllade hr Nilsson, vi ser ingen anledning att ansluta oss till en politik som
är resultat av dessa länders särskilda
problem! Nej, Sverige och t. ex. Ghana
saknar fortfarande beröringspunkter
på vissa områden.
Hr Nilsson, eller någon honom underställd tänkare i utrikesdepartemen- 190
tet, har också funnit en alldeles ny
definition på neutralism. Om neutralism betyder, säger han, att man företräder den principiella åsikten, att alla
militära förbund är av ondo och att
man vill förmå andra stater att bli
neutrala, då kan Sverige inte heller
kallas neutralistiskt. ”Vi har ingen
ambition att öva inflytande på andra
staters utrikespolitik eller att framställa svensk politik som förebild för
andra.” Hr Nilssons ambition som utrikesminister måste vara att inte göra
någonting. Så har inte alltid varit fallet inom den socialdemokratiska regeringen. Så sent som 1949 var hr Erlanders utrikespolitiska kungstanke, att
Sverige i hög grad skulle öva inflytande på Danmarks och Norges utrikespolitik och skulle söka förmå dessa
stater att genom ett nordiskt försvarsförbund hålla sig oberoende av Nato.
Denna svenska politik föranleddes
som bekant bl. a. av Sveriges särskilda
ställning till och vilja att hjälpa Finland.
Så vitt man vet finns den viljan
kvar. Finland är fortfarande ett argument i svensk utrikespolitisk debatt.
Man behöver inte draga några slutsatser av det förhållandet, att Finland
inte särskilt nämndes i utrikesministerns anförande. Men ett påpekande
kan kanske göras, inför nästa upplaga.
Han förklarade att våra närmaste
grannar är småstater, och även om vi
”under de gångna århundradena”
många gånger bekämpat varandra, så
har vi ”under de senaste åren” alltmer
blivit medvetna om vad som förbinder oss. Men, hr Nilsson, det finns
faktiskt en svensk historia före den
tid, då det satt socialdemokratiska
regeringar i tre nordiska länder. Då
förekom bl. a. ett sådant fenomen som
skandinavismen. Och veterligen har,
åtminstone sedan Erik den heliges dagar, Sverige och Finland aldrig bekämpat varandra.
Liberal gryning?
En liberal mandatvinst är i Storbritannien med dess majoritetsvalsystem
något av en politisk sensation – för
överskådlig tid är ”det tredje partiet”
i stort sett dömt att erhålla en representation i underhuset som vida understiger dess styrka inom valmanskåren. Trots att liberalernas framgång
i fyllnadsvalet i Roxburgh den 24
april inte påverkar majoritetsförhållandet i underhuset har det därför
tilldragit sig ett utomordentligt politiskt intresse; mindre för vad det sä-
ger om det liberala partiets situation
än om det konservativa. Den 26-årige
mr David Steel – husets yngste för
övrigt – ställde upp i en ”säker” hö-
gervalkrets av liknande typ som Sir
Alec Douglas Homes egen. Han vann
med ej mindre än 4 500 rösters övervikt, och detta i ett val med sensationellt högt valdeltagande, högre än vid
de allmänna valen i oktober. Naturligt
nog har detta tolkats som ett mycket
allvarligt bakslag för Sir Alec; det har
på sina håll betraktats som mer eller
mindre självklart att det måste uppfattas som en signal till tories att ledarbyte är ofrånkomligt. Frågan är
emellertid, om mr Steels seger därutöver har något att säga om förbättrade
konjunkturer för hans parti. Innebär det
att äntligen- som trossvissa liberaler
så ofta och hittills så förgäves profeterat – en ny dag gryr för Gladstones
och Lloyd Georges parti i brittisk
politik? Att en del liberaler själva –
på samma sätt som efter det lika uppmärksammade fyllnadsvalet i Orpington för tre år sedan – gärna tolkar
saken så faller av sig självt. Det förefaller emellertid vid en mindre engagerad granskning svårt att se, att det
skulle finnas fog för sådan optimism.
Det är sant, att tories föll tillbaka inte
mindre än sex procent, men avgörande för segern var av allt att döma att
ett betydande antal labourväljare denna gång röstade liberalt – helt enkelt
för att hjälpa till att slå ut en högerman! Det faktum att labourkandidaten
misslyckades till den grad att han
t. o. m. förlorade sin valdeposition kan
inte gärna förklaras på annat sätt. Att
denna fanflykt från labour skulle vara
uttryck för ett missnöje med partiet
som skulle stå sig även vid de nyval
som inom överskådlig tid anses sannolika verkar högst otroligt.
Bortsett från detaljanalysen av detta
valresultat ter det sig fortfarande –
oavsett valsystemets enorma handicap – högst osannolikt att liberalerna
skulle ha lyckats etablera sig i det allmänna medvetandet som ett allvarligt
politiskt alternativ till de två stora.
Under sin nuvarande ledare Jo Grimond har partiet onekligen energiskt
arbetat på att skapa sig en ”radikal”,
vagt vänsterpräglad, profil. Just detta
kan emellertid genom något som Grimond själv måste uppfatta som en politisk ironi, bli en belastning i den nya
situation som uppstått genom labours
maktövertagande. Hans liberalism
kunde te sig som ett attraktivt alternativ till toryregimen – uppenbarligen har åtskilliga högermän glidit
över åt hans håll i protest mot vad som
uppfattats som stagnation och petrifiering i Macmillans och Sir Alecs
politik. Den vänsterkurs som gjorde
sig bra som kontrast till högern och
verkade fräsch och förtroendeväckande mot bakgrunden av labours
splittring och tvekan torde däremot
ha mycket svårare att dra till sig intresset i ett läge där en ”riktig” och
målmedveten vänsterregering redan är
etablerad. Hur Grimond än agerar riskerar han att råka illa ut. Fortsatt
eller rentav skärpt vänsterkurs tenderar att komma bort i hanteringen vid
jämförelsen med Wilson. En glidning
åt höger för att markera distans till
labour skulle å andra sidan riskera de
vinster som radikaliseringen hittills
191
givit – och betänkligt rubba partiledarens egen prestige: Grimond har i
hög grad identifierat sig med vänsterinriktningen. Trots victorian i Roxburgh förefaller det därför alltfort
som om liberalerna skulle ha åtskilligt
att förlora men föga att vinna, åt vilket håll de än vänder sig.
Stormvarning
Blåser det upp till full storm i försvarsdebatten? Det finns tecken som
tyder på det, uttalanden som susar
som stormsvalor i den stiltje som sedan åtskilliga år råder kring en av
våra viktigaste nationella frågor. Regeringens motiv för att minska försvarets beställningsbemyndiganden, uttalat i statsverkspropositionen, var ett.
Där talas om att behålla handlingsfriheten, beställningsbemyndiganden får
inte uppgå till proportionellt större
belopp än vid den nuvarande försvarsöverenskommelsens början. Det är i så
fall en handlingsfrihet för att reducera försvaret. I själva verket behöver
försvaret nämligen numera relativt
sett större beställningsbemyndiganden
än tidigare, eftersom vapensystemen
blir mer komplicerade och dyrbarare:
se t. ex. på flygplan 37, Viggen, och
stridsvagn s.
Men det har sagts ännu klarare, även
om man frånser sådant som kommit
från försvarsutredaren riksdagsman
Kellgren (s), som i en TV-debatt ville
ha en flexibilitet på 20 procent på försvarsanslagen bl. a. med den obetalbara motiveringen att försvarets män
– tydligen som förberedelse för krigsförhållanden – behövde lära sig improvisera! Sålunda förklarade statssekreterare Fritiofsson, som bland
mycket annat också är ordförande i
försvarskommitten, i ett uttalande för
Svenska Dagbladet i april i samband
192
med Viggen-propositionen, att det var
fullt klart att försvarets krigsorganisation och därmed även fredsorganisationen kunde komma att minska. Uttalandet var möjligen avsett som en försöksballong för att se hur opinionen
skulle reagera, men inte desto mindre
oroande, i synnerhet som sagda opinion knappast reagerade nämnvärt.
Samtidigt kör sovjetryska jetplan i
överljudsfart över Västberlin, demonstrerande rysk förmåga och villighet att gripa till vapenmakt. Samtidigt förklarar man i Sovjet att man
är mycket intresserad av ett närmande mellan Sovjets och Finlands väpnade styrkor. Samtidigt står Sydöstasien i full brand i det bittraste kriget
sedan Korea, och både Sovjet och Kina
har förklarat sig beredda att sända frivilliga emot ”den amerikanska aggressionen”.
Det är inte omöjligt att en svensk
försvarsdebatt är välbehövlig. Vad
man får hoppas är att den inte kommer att centraliseras på temat ”hur
mycket vi bör spara på försvarsutgifterna” eller hur mycket vi ”inför en
fredsperiod av icke obetydlig längd”
(uttalande av en annan svensk försvarskommitte alldeles före Koreakrigets utbrott!) kan ha råd ”att offra
på försvaret”. Frågeställningen kan
nämligen presenteras mer realistiskt.
Vad det verkligen gäller är nämligen följande. Vilket försvar behöver
Sverige för att under 1970- och 80-
talet kunna föra en självständig utrikespolitik? Vad är minimum i ett
allvarligt läge?
Om någon tycker att detta är alltför
vittsyftande erinras om följande fakta.
öB 65, den utredning som försvaret
i dagarna lagt fram, berör försvarsanslagen under perioden 1967-1974.
Personal som rekryteras, avlönas och
utbildas för dessa anslag står kvar i
krigsorganisationen i minst 20 år.
Materiel som köps för anslagen kommer inte fram omedelbart, och när
den levererats, när folk utbildats att
använda den och när den insatts i
krigsorganisationen har flera år gått.
Sedan skall den stå kvar i organisationen i kanske 10-20 år. Uppbyggnaden av ett försvar är en långsiktig
historia.
Men å andra sidan kan det som en
gång är uppbyggt brytas ner ganska
snabbt. Sverige har redan en gång begått det misstaget, när vi år 1925 beslutade ”den största nedrustning som
något land frivilligt ålagt sig” vilket
resulterade i den förödmjukande svagheten den 9 april 1940, som ännu står
livligt kvar i minnet hos många svenskar 25 år efteråt. Då var en självständig utrikespolitik inte möjlig.
Inför den försvarsdebatt som nu är
att vänta, stormig eller inte, efter öB
65, låt oss ha blicken klar för vad det
gäller.
Hyde Park Comer m/s
För några år sedan betraktades det
som något uppseendeväckande, att
socialdemokraterna på en del håll inte
längre orkade marschera i demonstrationståg den 1 maj; i stället hade man
inrättat bilburna demonstrationer. Det
ansågs också värt att uppmärksamma,
ja t. o. m. anstötligt i vissa kretsar, då
det visade sig att fanbärarna i de röda
tågen uppbar avtalsenlig timersättning. Så långt hade det alltså gått, menade man. Så mycket var idealiteten
värd. Samtidigt fanns det dock en viss
grad av förståelse bland kritikerna.
”Under skatter vi digna ner …” var ju
knappast någon lämplig devis vare sig
för Wigforss’, Skölds eller Strängs
proselyter.
Så småningom tycks svenska folket
ha vant sig vid det mesta. Den 1 maj
brukar betraktas som en vårens första
dag. Då ger sig familjerna ut på picknick och lämnar vardagens trivialiteter
– restskatt och annat – åt dem det
vederbör. Men det finns ändå alltid
några trogna, som är beredda att tåga
fram under de röda fanorna för att
minnas fornstora da’r! Det har emellertid blivit allt svårare att samla deltagare till första majevenemangen, och
därför må det inte förvåna, att också
på detta område centraliseringen har
smugit sig in. Om det förut var en sed,
att varje kommun skulle hålla sig med
ett eget demonstrationståg, har detta nu
rationaliserats därhän, att man ordnar
en demonstration per partikrets. På
Gotland t. ex. transporterades demonstranterna från landsbygden per
buss in till Visby.
Vad är det man demonstrerar för
land och rike runt? För den med förhållandena alldeles icke vane iakttagaren ter sig bilden måhända något
säregen. Gamla revolutionärer, sådana som är för gamla för att gå men
som vill vara med ändå – som plakaten lyder- har ordnats bilar. I övrigt
finner vi till en början ett tvärsnitt: de
s. k. kulturarbetarna utgör numera en
obligatorisk ingrediens; varje tåg med
självaktning håller sig vidare om möjligt med en företrädare för något
afrikanskt eller till nöds asiatiskt land
som är beredd att något senare via
tolk – det ger en internationell prä-
gel – lägga ut texten och betyga sin
socialistiska solidaritet. Mera förvå-
nande är det att finna icke ens årsgamla barn – av naturliga skäl hjulburna – demonstrera för fler daghem; värnpliktiga demonstrerar för
en de värnpliktigas egen organisation
(ja, varför inte, den torde vid allmän
anslutning lätt bli vårt lands största,
och alltid kan den försörja ordförande, direktör, kansli och ombudsmän
[s]).
Men icke nog med detta. Här och var
smög sig också ankungar in i tågen.
193
I Stockholm demonstrerade ett tiotal
personer (mot regeringen) för rösträtt åt utlandssvenskarna och zigenare demonstrerade (mot regeringen)
för rätt till undervisning. Det fanns
också på en hel del håll andra demonstranter, anarkister, syndikalister,
anarkosyndikalister m. fl. Såtillvida är
det väl inte helt felaktigt att betrakta
de en gång så kamplystna demonstrationstågen som våra dagars Hyde
Park Corner i svensk tappning. Och
stannar oppositionen därvid kan regeringen förvisso känna sig lugn.
Till varje demonstrationstågs avslutning hör också ett högstämt tal
av en ”samhällsbevarande” representant, helst ett statsråd eller till nöds
en generaldirektör, om orten ifråga
är tillräckligt stor eller har stått i tur
tillräckligt länge. Egentligen är det
detta som är dagens clou, det som den
PR-sinnade delen av Partiet främst
fäster sig vid. Man har också i förväg
enats om vilka ”nyheter” som skall
släppas ut och vilka som skall få äran
att släppa ut dem d. v. s. få största
möjliga PR.
I år var det förvisso tunnsått med
nyheterna i förstamajtalen. Men några
hade man i varje fall överenskommit
om att släppa ut. Och tidningarna kunde
skriva om reformer av sjukförsäkringen, ty så hade LO beslutat, ja d. v. s. i
all sämja hade en av Partiet och LO
gemensamt utsedd ”expertgrupp” beslutat om vad som skall ske. Och det
var helt på sin plats, att budskapet
fördes fram av LO-ordföranden hr
Geijer, statsministern hr Erlander och
socialministern hr Aspling. Vem skall
då betala? ”Arbetsgivarna” naturligtvis! Frågan är dock, om man inte
denna gång spänt bågen väl hårt.
Erfarenheterna torde vid det här laget ha lärt svenska folket, att man inte
får något ”gratis” och att vad arbetsgivarna betalar till sist på ett eller annat sätt måste gå in i sluträkningen.
194
Men försöka duger alltid! Sak samma
beträffande den andra ”stora reformen”, som förkunnades från talarstolen den första maj, nämligen införandet av 40-timmarsvecka eller 5-dagars
vecka, något som vi länge strävat mot
här i landet.
Att reformera den nu 10-åriga sjukförsäkringen och att införa 5-dagarsvecka, saker och ting som man länge
varit överens om och som man även
efter någon diskussion kan nå enighet om i detaljer, detta var alltså
de ”nya djärva målen” som LO-regeringen kunde presentera. I sanning
inte mycket att komma med! Hr Erlanders storståtliga tal om livaktigheten i de socialdemokratiska leden,
exemplifierad av det redan beryktade
”Rådslag 65”, lät också ganska ihåligt
mot den reella bakgrunden. Sällan
har förvisso farniandet efter nya grepp
och ideer hos socialdemokratien kommit till ett så pregnant uttryck som
vid årets förstamajdemonstrationer. I
själva verket, har det sagts, var den
enda behållningen vad ecklesiastikminister Edenman yttrade i Uppsala,
nämligen: ”Först om man är beredd
att ge samhället resurser att avskaffa
bilisterna blir det möjligt att förverkliga ideerna om ett valfrihetens samhälle.” Man vill hoppas, att stockholmsTidningens (s) ”bilistfientliga” referat
i alltför stor utsträckning kommit att
färgas av en borgerligt sinnad Tryckfels-Nisses illvilja. Men, det skall gärna
sägas, att snart nog har vi nått därhän, att det uppenbart felaktiga är det
avsedda rätta. Riktigt säker är det numera svårt att vara!
Presstödsdebatten
Det är alltid vanskligt att försöka lösa
en ekvation baklänges. Om man inte
ser upp, kan de givna x- och y-värdena
spåras baklänges till en ekvation –
men till en ekvation med många lösningar och många x- och y-värden.
Just den malören har pressutredningen råkat ut för, därom är så gott som
alla borgerliga plus stora delar av den
socialdemokratiska pressen enig. Man
har haft ett givet svar – behovet av
att pumpa ut 25 miljoner till partipressen – och man har strävat efter
att hitta en passande motivering -bot
mot tidningsdöden. Man har dock helt
bortsett från att den krämpan kan
lindras med betydligt bättre mediciner än de utredningen ordinerat.
Därför är det inte så förvånande att
huvuddelen av svensk press tackat nej
till det gentila erbjudandet om 25 miljoner i synnerhet som generositeten
speciellt varit riktad mot A-pressen
som fått löfte om halva kakan. Men
främst riktas en mycket skarp kritik
mot tanken på presstöd som sådant.
”Formellt är det fråga om att garantera en ‘fri och oberoende tidningspress'”, konstaterar Svenska Dagbladet (h). ”Reellt innebär förslaget att
en del subventionstidningar råkar i
ökat beroende, sannolikt också att
vissa tidningar, som nu går av egen
kraft, i framtiden blir nödsakade att
begära understöd till följd av en med
artificiella medel frambesvuren konkurrens.”
Samma tongångar går igen hos Västerviks-Tidningen och många andra:
”Genom att ta emot statligt stöd
kommer – som minoriteten understryker i sin reservation – den svenska pressen att undandra sig sin främsta uppgift, att vara myndigheternas
övervakare.”
Utredningen har grundligt missförstått eller förvanskat pressens uppgifter i vårt samhälle, anser ett stort antal kommentatorer. Medan StockholmsTidnin3en (s) på ledarplats försöker
misstänkliggöra fp-h-reservanterna,
Lundberg och Ander, levererar Leif
Nylen på kultursidan en än skarpare
kritik mot s-majoriteten:
”… det allra intressantaste med
pressutredningens betänkande är att
det innehåller en värdering av pressens funktion, en .ytterst diskutabel
värdering. Information och opinionsbildning identifieras med politisk information och opinionsbildning.”
Varför diskrimineras tidningar, som
inte vill passas in i en partifålla? Varför utesluts andra politiska rörelser,
kulturorganisationer, nykterhetsrörelsen, de kristna? Den till pressuhventian kamouflerade partisubventionen
är ovanligt klumpigt konstruerad, anser Nylen, och några försök att korrigera eventuella orättvisor, när det gäller partiernas ekonomiska propagandaresurser har inte gjorts. DN, Dagen,
Arbetaren och många andra ställer
samma frågor.
Några positiva omdömen hörs dock
i kritikerkören – det vore ju orimligt
om inte ST och Ny Tid, som varit indirekta orsaker till utredningens tillsättande, inte skulle tacka för de utlovade slantarna. I sin presentationsledare diskuterar ST emellertid inte
ens förslaget och ett presstöds eventuella konsekvenser utan påstår i stället att ”… det mest uppseendeväckande med den nu framlagda pressutredningen … är att reservationen från
högerns och folkpartiets representanter är så utomordentligt svag”. Också
Ny Tid föredrar att diskutera reservationen och skjuter in sig på uttalandet
om medborgarens rätt att fritt få välja
sin tidning – var fanns den rätten för
Ny Tids läsekrets på nyåret 1964? Förmodligen på samma ställe som Arbetarens skulle befinna sig om utredningen fick råda!
Men även om uppsåtet vore gott,
vunne man inget med ett stöd enligt
utredningens modell, anser tidningarnas ledarskribenter. Utredningen har
inte alls förstått problematiken med
första- och andratidningar och den
beryktade upplagespiralen? Vad man
195
håller på att åstadkomma är en omflyttning – första-tidningen blir andra-tidning och vice versa. ”En subventionerad bransch skulle dämpa intresset för de nya framstegen”, anser NTöD. ”Stärker man en tidnings konkurrensförmåga genom att ge den subventioner till att … förbättra sitt eget
läge, så måste det rimligen gå ut över
konkurrenten”, påpekar Upsala Nya
Tidning. Även Arbetet förnekar att
man på längre sikt kan lösa lönsamhetsproblemen genom stöd via partierna. Därför bör man i stället diskutera generella åtgärder enligt de linjer, som högerns och folkpartiets reservanter har föreslagit: samhällelig
annonsering, billigare taxor för post
och telefon, effektivare åtgärder på
distributionsområdet, en statlig presslånefond.
Dagbladet (s) konstaterar önskemålen i ett krav med karaktär av
grundförutsättning:
”… en rimlig utgångspunkt för fortsättningen är att staten försöker behandla tidningarna – liksom medborgarna – lika.”
Eftersom tidningarna vackert demonstrerar sitt oberoende genom att
anlägga fackmanna – och inte parti- – synpunkter på sina bedömningar,
är det inte så underligt att utredningens efterhandskonstruktion behandlas
obarmhärtigt.
Många tidningar, som t. ex. Barometern (h), granskar de framlagda
kalkylerna och finner att varje kommunistisk tidning skulle begåvas med
283 kr per exemplar, medan folkpartitidningarna skulle få nöja sig med
2: 26. Det är dessutom orimligt att ett
parti, som redan dominerar, i kraft
av sin regeringsställning, skall få hälften av den totala summan för att ytterligare stärka sina propagandaresurser,
konstaterar Expressen (fp). Pengarna
är uppenbarligen direkt avsedda att
ge partierna propagandaresurser, men
de fördelas på ett sätt som ytterligare
196
ökar dominansen för ett större parti
på de mindres bekostnad.
Kritik riktas inte bara mot förslagets innebörd, utan också mot utredningens metoder och tillvägagångssätt. ”Utredningen har i förväg bestämt sig för att slussa över ett antal
miljoner till den socialdemokratiska
pressen och därmed lätta LO :s börda.
Argumenteringen har anpassats efter
detta förhandssyfte”, anklagar Dagens
Nyheter (fp). Omdömen som ”hafsverk” och ”klart vittnande om författarnas okunnighet” förekommer också
ganska ymnigt och måste anses graverande när det gäller något så betydelsefullt som en statlig utredning.
Nya Wermlandstidningen (h) går så
långt som till att tala om ett hela utredningsinstitutionens förfall: ”… (det
är) inte en tilltalande tanke att en
regering under sken av att låta utreda,
endast dikterar sina önskemål för flyhänta skrivare, vars författarmöda sedan snällt och villigt signeras av den
utredningsmajoritet, som man redan
på förhand förvissat sig om.”
Med tanke på att utredningen så
ohöljt intresserat sig för partiernas
propagandamöjligheter och inte den
fria pressens predikament, må det
vara en del cp- och s-tidningar förlåtet att de så beredvilligt nappat på
det Skegrie-ska yttrandet och övergått
till att diskutera partistöd. Den frågan
har sitt givna intresse, men, som DN
och andra påpekar, den bör utredas
separat. Att bara slussa över de 25
miljonerna till partierna för valfri användning löser inga problem:
”Fördelningen över partierna genom ett i varje parti inrättat organ –
stiftelse eller annan juridisk person –
garanterar inte frihet från varje slags
påverkan. De organ, som ska fördela
pengarna till tidningarna, har inga
generellt verkande regler att tillämpa
utan kommer att handla efter personlig bedömning – en bedömning, som
kan vara i möjligaste mån objektiv,
men som också kan bli subjektiv i
riktning mot godtycke, gunstlingssystem och dess motsats”, betonar
Sydvästra Skånes Dagblad (s).
Dessutom, framhåller Expressen (fp),
skulle ett sådant stöd innebära, att
”den som är stor skall få extrakraft att
bli ännu större, medan den som är
liten hålls nere” och det kan därför
omöjligt accepteras som en rimlig
grund för fördelning av propagandaresurser till partier. Skånska Dagbladets (cp) naivt entusiastiska uppmaning till alla partier att sluta upp kring
den Hanssonska linjen kommer därför förmodligen att klinga ohörd. Speciellt som många, i likhet med Nya
Wermlandstidningen, inte glömt att
centerpartisten som tungan på vågen
”energiskt stött förslaget om skattecenterns tidningar”.
”Hur skulle det vara om man nu lät
miljoner till socialdemokraternas och
en kommitte av representanter från
till TU anslutna företag ta vid där
pressutredningen slutat och snabbt arheta fram ett förslag till åtgärder, som
kan bilda underlag för en regeringsproposition? Utredningens förslag lär
i V:J.rjc fall inte kunna göra det”, suckar Arbetet (s) uppgivet. Och då de
två utredningsledamöter, som har erfarenhet av tidningsverksamhet, fått
stryka på f1ten för de tre kommittemännen, verkar kravet på expertsynpunkter befogat. Om det verkligen är
pressen man intresserar sig för, vill
säga.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner