Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Regeringsskiftet i Finland
Regeringen Virolainens tillkomst uppvisar några i finländsk parlamentarism nya drag, som förtjänar uppmärksamhet. Regeringsförhandlingarna genomfördes ovanligt snabbt. Den
7 september gav president Kekkonen i
uppdrag åt agrarförbundets nyvalde
men ännu inte tillträdde ordförande,
dr Johannes Virolainen att återuppta
de i juni avbrutna förhandlingarna om
en borgerlig majoritetsregering. Redan
den 12 utnämndes regeringen och utfärdade sitt kortfattade program. Proceduren genomfördes anmärkningsvärt smärtfritt, särskilt om man ser
den mot bakgrunden av den mycket
långdragna manglingen senaste vår,
som inte ledde till något som helst
resultat.
Den nya regeringens sammansättning är praktiskt taget den, som då
fälldes av finska folkpartiet. Sju agrarer balanseras av tre högermän och två
var från svenska och finska folkpartierna. Tungan på vågen blir en icke
partiansluten fackman som biträdande
socialminister. Han utsågs på förslag
av finska folkpartiet men sedan hans
person accepterats även av de tre
andra partierna. Detta var en eftergift
för finska folkpartiets krav på en starkare centerdominans som motvikt mot
högerns medverkan. Det intressanta är
att en sådan kompromiss av allt att
döma gärna hade erbjudits redan i
juni, om finska folkpartiet då hade
accepterat den.
skiljaktigheterna antyder att det här
åter har varit fråga om de politiska
379
”förutsättningar”, aldrig konkret formulerade, som brukar spela en så stor
roll i finländsk parlamentarism. Något
icke anfört hinder synes ha eliminerats eller blivit överskuggat av andra
hänsyn sedan juni. När så hade skett,
gick det lätt att bygga på den då förkastade basen.
Den nya regeringen utgör på kort
sikt en vändpunkt i finländsk regeringspolitik. Den är sedan det sovjetiska ingripandet i prcsidcntvalsf(irbcredelscrna hösten 1961 den första,
som är rent parlamentarisk i den bemärkelsen att den representerar partiernas riksdagsgrupper. Regeringen
Karjalainen, som bildades våren 1962
efter presidentvalet, hade visserligen
formellt bakom sig en riksdagsmajoritet, alla dc borgerliga partierna, men
personvalet var statsminister Karjalainens och hans princip var att i
fråga om partier, som inte från första
början hade stött president Rekkonens
återval, välja medlemmar som inte tillhörde riksdagen och inte var representativa för riksdagsgruppen. Hans
regering var därför en påtaglig presidentregering, där en betydande del
av statsrådmedlemmarna oberoende
av partimedlemskort mera representerade kretsen av president Kekkonens
valmedhjälpare än de engagerade partierna. Likväl, eller möjligen just därför, föll hans regering i en fråga, där
den hade riksdagsmajoriteten bakom
sig, på inre oenighet inom sin egen
krets. Det onormala presidentvalet
kastade en slagskugga efter sig.
Den avgående regeringen Lehto var
380
en klar presidentregering, en regering
av ministeriernas högsta ämbetsmän,
som var avsedd att bli en övergångsregering för 100 dagar, som statsministern själv sade vid tillträdet. Att
den har fått sitta nio månader, innan
en ny regering kunde framfödas vittnar om hur hårt maskineriet hade gått
i baklås.
Regeringen Virolainen bör alltså ha
betydligt större möjligheter att skapa
ett ostört samarbete med riksdagen,
vars majoritet har fått medverka vid
dess tillkomst under normala former
så att dess sammansättning är ett resultat av jämlik konsultation mellan
regeringsbildaren och grupperna. Den
kommer även att behöva ta vara på
varje tillgång. Dess uppgifter blir varken lätta eller tacksamma.
Under åren 1958 till 1962 hade Finland för första gången under sin självständighet en vänsterdominerad folkrepresentation. På grund av klyftan
mellan socialdemokrater och agrarer
styrdes det dock hela tiden av borgerligt ledda regeringar. Kommunisterna
föredrog vid varje avgörande tillfälle
att tolerera en agrarledd regering
framför att ta risken, att socialdemokraterna kunde få komma med. Motsättningen mellan de borgerliga regeringarna och den socialistiska riksdagsmajoriteten framträdde däremot
kraftigt på lagstiftningens och anslagsbeviljningens område. Då lades en
djup grund för dagens ekonomiska
obestånd. Regeringen Karjalainen förmådde inte återställa balansen. Tvärtom ledde en partipolitisk auktionspolitik till att nya i och för sig behjärtansvärda sociala reformer godkändes i en takt som överträffade tillväxten inom folkhushållets bärkraft.
Expeditionsregeringen Lehto saknade
alla möjligheter att riva upp redan
beslutade kostsamma lagar eller att
inskränka stadgade subventionsutgifter. Dess sparsamhetsmöjligheter var
därför mycket begränsade. Den har
nyss överlämnat en chockbudget med
hårda skattehöjningar och svårrealiserbara låneposter som enda medlet
att nå balansen. Likväl har en del
högst impopulära inkomstbesparingar
ingått i bilden. Nu skall den nya regeringen avstå från en del skarpt kritiserade utgiftsminskningar och samtidigt från den föreslagna skärpningen
av inkomstskatten. Hur detta skall
kunna ske, återstår att se.
De politiska bekymren i Finland
dominerar fortfarande synfältet. Men
en normalisering har dock inträtt i
och med den nya regeringens tillkomst.
Det danska valet
Folketingsvalet i Danmark den 22
september fick ett tillfredsställande
resultat för det icke-socialistiska Danmark. Hotet om ett socialistiskt flertal i folketinget avvärjdes. Den av
socialdemokraterna starkt dominerade regeringen miste sin majoritet, och
den borgerliga fronten, bestående av
Venstre och Konservative folkeparti
stärkte sin ställning med fyra mandat,
som samtliga tillföll Konservative folkeparti.
Valets resultat återges i nedanstående tabell, där en jämförelse göres med
1960 års folketingsvaL
Den tidigare regeringen, bestående
av socialdemokrater och radikaler vilade på en majoritet av 88 mandat,
åstadkommen med hjälp av en falketingsledamot från Grönland. Normalt
brukar inte de färöiska, grönländska
och slesvigska mandaten blandas in i
de politiska majoritetskonstellationerna i det danska folketinget med dess
totalt 179 ledamöter.
De 86 socialdemokratiska och radikala medlemmarna i det nyvalda folketinget räcker under inga omstän- 381
Proc.andel
Röster av rösterna Mandat
1964
Socialdemokratict 1.103.216
Radikale Venstre 139.731
Konservative folkep. 527.921
Venstre 546.940
Socialistisk folkcp. 152.085
De Uafh~ngige 69.659
Slesvigsk Parti 9.265
digheter till att säkra en majoritet,
och i enlighet med dc båda partiernas
uttalanden under valkampanjen
sprängdes därför regeringskoalitionen. Konservative folkeparti och
Venstre, som bildade regering 1950-
1953, försökte nu komma in i bilden,
eftersom de icke-socialistiska partierna skulle ha en majoritet, om man
räknade in radikalerna. Radikale
Venstre föredrog emellertid I’iksom
Socialistisk Folkeparti att utpeka socialdemokraternas ordförande, statsminister Jens Otto Krag, som ledare
för den nya regeringen. J. O. Krag
bildade därefter en socialdemokratisk minoritetsregering.
Valkampanjen rörde sig i väsentlig
grad om huruvida Danmark skulle få
den socialistiska majoritet, som Socialistisk Folkeparti och Socialdemokraterna var så nära vid valet 1960,
men denna fara kunde avvärjas genom SF:s mandatförlust.
Den nya regeringen måste kryssa
fram genom folketinget, och den
kommer troligtvis att kunna räkna
med radikalt stöd i avgörande situationer. Till våren blir det aktuellt att
förnya överenskommelserna på arbetsmarknaden, och till dess kommer den
ekonomiska situationen att vara rätt
besvärlig. Regeringen har emellertid
tillkännagivit, att den inte överväger
några ekonomiska ingrepp detta år.
Enskilda politiska kommentatorer
räknar med att den labila situationen
kommer att resultera i ett nytt folke- 1960 1964 1960 1964 1960
1.023.794 42,0 42,1 76 76
140.979 5,3 5,8 10 11
435.764 20,1 17,9 36 32
512.041 20,8 21,1 38 38
149.440 5,8 6,1 10 11
81.134 2,6 3,3 5 G
9.058 0,4 0,4 o 1
tingsval inom kort, men de flesta
tycks vara av den meningen, att man
under alla omständigheter kommer att
passera kommunalvalet 1966, innan
det blir aktuellt med nyval till folketinget.
Andrakammarvalet i siffror
Årets andrakammarval blev ett typiskt vänta-och-se-val. Endast kommunisterna kan odiskutabelt anse sig ha
gått framåt i jämförelse med såväl
1960 års som 1962 års valsiffror. De
absoluta röstetalen för de olika partierna i 1964 års val blev följande:
högerpartiet 582.609, folkpartiet
723.986, centerpartiet 570.017, socialdemokraterna 2.006.921, kommunisterna 221.769, Kristen Demokratisk Samling 75.337 och Medborgerlig Samling
64.782. Partiernas andelar i valmanskåren och förändringarna sedan 1956
framgår av nedanstående tabell.
l\Iandatmässigt inträffade i stort
inga större förskjutningar. Socialdemokraterna förlorade ett mandat och
stannade på 113, de borgerliga partierna förlorade också ett mandat och
hamnade på 112, medan kommunisterna tog en vinst från vardera lägret
samt det nytillkomna mandatet och
totalt erhöll 8 mandat. Inom det borgerliga lägret inträffade dock vissa
förskjutningar. Folkpartiet blev det
utan gensago största oppositionspar- 382
H Fp Cp s K MbS KDS
1956 17,1 23,8 9,4 44,6 5,0
1958 a 19,5 18,2 12,7 46,2 3,4
1958 b 20,4 15,6 13,1 46,8 4,0
1960 16,5 17,5 13,6 47,8 4,5
1962 15,5 17,1 13,1 50,5 3,8
1964 13,7 17,1 13,4 47,3 5,2 1,5 1,8
tiet och kunde trots ett sämre val än
1960 inregistrera två mandatökningar.
Detsamma gäller för centerpartiet;
trots sämre valresultat än 1960 erövrade partiet ett nytt mandat. Dessa
mandatförskjutningar gick enbart ut
över högerpartiet som fick vidkännas
en förlust av 7 mandat. Genom Medborgerlig Samlings uppträdande i fyrstadskretsen kan dock samtliga tre
borgerliga partier tillföra var sitt lä-
ger ytterligare ett mandat. Detta innebär, att högerpartiet hamnar på 33,
folkpartiet på 43 och och centerpartiet
på 36 – praktiskt taget en skänk från
högerpartiet i Fyrstadskretsen.
situationen kan ytterligare förändras något, om ett omval skulle komma
>till .stånd i Västernorrlands län. I
händelse av borgerlig valvinst, vilken
på goda grunder kan betraktas som
helt säker, skulle det slutliga valresultatet innebära ytterligare en mandatförlust för socialdemokraterna och en
motsvarande vinst för antingen högerpartiet eller centerpartiet.
Mandatförskjutningarna berör endast 9 av landets 28 valkretsar. Hö-
gerpartiet förlorar ett mandat i vardera Stockholms stad, (som minskat
med ett mandat), Blekinge, Kristianstads län och Västernorrlands län
(mandatminskning) samt 3 mandat i
Fyrstadskretsen. Centerpartiet inregistrerar mandatvinster på Gotland, i
Blekinge och i Stockholms stad. Folkpartiet har vunnit ett mandat i vardera Stockholms län (mandatökning)
samt i Halland. Socialdemokraterna
har förlorat tre mandat, i Stockholms
stad, på Gotland och i Värmland, medan man vunnit två, nämligen i Kristianstads län och i Fyrstadskretsen
(mandatökning). Kommunisterna slutligen har vunnit sina tre mandat
Stockholms län (mandatökning),
Värmland och i Västernorrland.
I jämförelse med 1960 års valsiffror
har som sagt samtliga partier med
undantag av kommunisterna minskat
sina andelar av valmanskåren. Gör vi
en jämförelse med 1962 års valresultat
förändras bilden såtillvida, att socialdemokraterna uppvisar den största
tillbakagången, 3,2 Ofo, följda av högerpartiet, 2,2 Ofo, medan folkpartiet står
på plus minus noll, centerpartiet ökar
med 0,3 Ofo och kommunisterna med
1,4 Ofo. Det är dock uppenbart, att
MbS framträdande i Fyrstadskretsen
förryckt bilden åtskilligt, och eftersom MbS enbart utgör en samborgerlig
valorganisation och ingalunda aspirerar på att framträda som ett särskilt
parti, finns det anledning att fördela
dessa röster på de tre borgerliga partierna. I sådant fall blir möjligheterna
större att göra en rättvisande bedömning av valsiffrorna och resultatet
blir: högerpartiet 14,8 Ofo (-0,7 °/o),
folkpartiet 17,4 Ofo (+0,3 Ofo) och centerpartiet 13,5 °/o (+0,4 Ofo). Högerpartiets förlust uppväges sålunda helt av
folkpartiets och centerpartiets sammanlagda vinster, medan den socialdemokratiska förlusten ger vinster för
KDS och kommunisterna. Då åtskilliga
av rösterna på KDS emellertid torde
vara borgerliga, kan det sammanfattningsvis sägas, att 1964 års val jämfört med kommunalvalet 1962 gav ett
visst utslag i borgerlig riktning. I järnförelse med 1960 års andrakammarval
blir dock läget praktiskt taget status
quo.
Ett studium av röstförskjutningarna
från 1962 ger vid handen, att socialdemokraterna gjort sina största förluster i Göteborgs stad (-5,6 °/o), Västerriorrlands län (-5,3 0/o), Örebro och
Kopparbergs län (-4,4 °/o i vardera),
i Värmland (-4,2 Ofo), i Fyrstadskretsen (-3,7 °/o) samt i Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län (vardera -3,6 °/o). Det i särklass bästa valet har man gjort på Gotland, där en
ökning kan inregistreras i valmanskåren på 0,4 Ofo, jämfört med 1962 –
socialdemokraternas enda positiva resultat. Delvis kan framgängen dock
måhända förklaras av att kommunisterna inte ställde upp på Gotland, deras andel var 1962 0,3 Ofo; samtidigt
skall det dock observeras, att Gotland
var den enda valkrets, där folkpartiet
och centerpartiet gick fram under gemensam partibeteckning, vilket resulterade i en tillbakagång för folkpartiet. Ett mindre dåligt val gjorde socialdemokraterna annars i Kristianstads län (-0,7 Ofo) och i Malmöhus
län (-0,8 °/o). Mot bakgrund av dessa
siffror får socialdemokraternas dåliga resultat i Fyrstadskretsen, där
främsta motståndet bjöds av Medborgerlig samling, ett visst intresse.
Högerpartiets stora förlust, delvis
teknisk, kommer som tidigare betonats främst på Fyrstadskretsens konto,
där den rena högerlistan bara samlade 7,6 Dfo av väljarna (-18,2 Ofo). Ett
anmärkningsvärt dåligt val gjorde hö-
gerpartiet annars i storstadsregionerna: Göteborgs stad (-2,4 Dfo), Stockholms stad (-2,2 Ofo) och Stockholms
län (-2,2 Dfo). Dåliga var resultaten
också i Göteborgs- och Bohus län (-
1,3 Dfo), Jönköpings län (-1,2 Ofo), Uppsala län (-1,1 Ofo) och Norrbottens län
(-1,0 Dfo). Inte heller i Västerbottens
län, Västernorrlands .eller Koppar!-
383
bergs län rosade högerpartiet marknaden (tillbakagång med 0,9 Ofo i vardera
valkretsen). Anmärkningsvärt goda resultat uppnådde man dock i Älvsborgs
södra (+1,7 °/o), Kronobergs län (+
1,6 Dfo), Värmland (+0,7 0/o) och Kalmar län (+0,5 Ofo). Samtliga dessa för
högerpartiet positiva valkretsar kan
samtidigt uppvisa en stark högerpress.
Folkpartiet gjorde sin i särklass
största vinst i Göteborgs stad (+4,0 Ofo).
Goda resultat uppnåddes också i Halland (+1,2 Dfo), i Göteborgs- och Bohus län (+1,2 Dfo) samt i Kristianstads
och Malmöhus län (vardera +1,0 Dfo).
De stora förlusterna drabbade partiet
i Jönköpings län (-1,7 0/o), Västerbottens län (-1,4 Ofo), Skaraborgs län
(-1,1 °/o) och Östergötlands län (-1,0
0/o). Samtliga valkretsar kunde samtidigt visa på relativt stora framgängar
för KDS.
Centerpartiet noterade sina framgångar över genomsnittet i Norrlandslänen (Gävleborg +1,7 %, Västernorrland +2,2 Dfo, Jämtland +1,1 Ofo, Västerbotten +1,1 0/o), vilket tillskrivits
partiets resonemang i lokaliseringsfrå-
gan. Bra val gjorde centerpartiet också i Kopparbergs län (+1,6 Ofo), och
Blekinge (+1,1 Ofo). Större förluster
gjorde centerpartiet bara i Fyrstadskretsen (till MbS) och Älvsborgs norra.
För första gången blir centerpartiet
representerat i storstadsvalkretsarna,
i Stockholm och i Fyrstadskretsen (i
det senare fallet dock enbart tack vare MbS).
Kommunisterna gjorde vinster över
hela linjen. Särskilt stora framsteg
nådde man emellertid i Gävleborgs
och Västernorrlands län (vardera +2,2
Ofo) samt i Göteborgs stad (+2,0 0/o), i
Värmland, Örebro län och Blekinge
(vardera + 1,8 %) •
KDS slutligen vann sina största
framgångar i typiskt frireligiösa områden som Jönköpings län (4,7 Dfo),
384
Västerbotten (4,0 Ofo), Västernorrlands
län (3,6 Gfo) och Skaraborgs län (3,5 Ofo).
Bra resultat uppnådde man också i
Östergötland (3,8 Ofo), medan siffrorna
särskilt i storstadsregionerna, Stockholms stad och län samt Göteborgs
stad torde ha legat långt ifrån de uppställda förväntningarna. Det är anmärkningsvärt, att KDS bästa valkretsar praktiskt taget helt överensstämmer med folkpartiets sämsta. Ett klart
undantag är Västernorrland, där KDS
förutom från folkpartiet också synes
ha erövrat röster från socialdemokraterna och högerpartiet i större omfattning. KDS uppträdande torde dock
på det hela taget ha missgynnat framför allt de borgerliga partierna. Två
kommunistvinster, i Värmland och
Västernorrland, kan direkt skrivas på
KDS konto. I storstadsregionerna synes KDS uppträdande främst ha gått
ut över högerpartiet.
Årets val har i ett avseende gett en
utomordentligt intressant fingervisning. Det synes som om man under
de tidigare valen på 1960-talet varit
benägen att något överskatta TV:s betydelse. I vart fall har valet 1964 givit helt otvetydiga belägg för dagspressens roll som opinionsbildare. I
Fyrstadskretsen nådde MbS ett långt
bättre resultat än vad som var väntat,
trots att man hade att kämpa mot de
traditionella borgerliga partierna i
valkretsen och trots att man inte hade
någon representant i televisionen vid
något tillfälle. Framgången kan helt
tillskrivas Sydsvenska Dagbladets och
Kvällspostens dominans i valkretsen.
På samma sätt nådde högerpartiet sina största framgångar i de valkretsar,
där dominerande och aktiva högertidningar spelat en stor roll för opinionsbildningen: Älvsborgs södra – Borås
Tidning, Kronobergs län – Smålandsposten, Värmland- Nya Wermlandstidningen, Kalmar län – Barometern.
Folkpartiet noterade sina största framgångar på västkusten, i Göteborgs stad,
Göteborgs- och Bohus län samt i Halland, där också fp-pressen helt dominerar: Göteborgs-Posten, Göteborgs
Handels- & Sjöfartstidning samt Gö-
teborgs-Tidningen. I sammanhanget
kan det också vara värt att komma
ihåg nedläggningen av den socialdemokratiska Ny Tid. Vad gäller Sydsvenska Dagbladet och Kvällsposten
är det också värt att notera, att dessa
tidningar i hög grad kommit att bilda
skola för tidningspropaganda i TVåldern. Deras insatser har ingalunda
inskränkt sig till ledarsidorna, som
enligt undersökningar läses av relativt
få personer, utan framför allt omfattat
också nyhets- och reportagesidorna.
Som en motpol kan anföras Svenska
Dagbladet, som helt traditionellt låtit
sin uppfattning återspeglas till allra
största delen på ledarsidorna. Man
hade följaktligen ingen som helst möjlighet att i stockholmsregionen motverka den kraftiga antihögerpropaganda, som bedrevs av särskilt Expressen
– tekniskt i stor överensstämmelse
med tidningspropagandan i Fyrstadskretsen.
Valdeltagandet i hela landet uppgick
till 83,3 °/o mot 85,9 Ofo 1960 och 80,7
0/o år 1962. Älvsborgs södra visade
denna gång det största valdeltagandet
med 87,1 °/o tätt följd av den annars
sedvanliga vinnaren i detta avseende,
Fyrstadskretsen, endast några tusendelar sämre. Därefter följer Malmöhus
län med 86,2 Ofo och Södermanlands
län med 86,0 Ofo. Gävleborgs län visar
det sämsta resultatet – 79,8 °/o – med
Kopparbergs län, 80,0 Ofo och tidigare
i botten på statistiken, som näst sämst.
Poströsterna uppgick vid årets val
till 177.995. De utgjorde 1960 192.977
och 1962 147.406. Partiernas andel av
poströsterna framgår av nedanstående
tabell, där en jämförelse också göres
med 1960 och 1962.
Poströster i 0/o-andel 1960 1962 1964
Högerpartiet 34,9 35,3 27,7
Folkpartiet 23,4 21,9 24,3
Centerpartiet 6,0 5,4 6,4
Socialdemokraterna 33,7 35,3 33,9
Kommunisterna 1,8 1,3 2,1
KDS 2,1
Medborgerlig Samling 3,0
Som framgår har socialdemokraterna för första gången den största andelen av poströsterna, medan högerpartiets andel minskat i jämförelse
med tidigare val. Av särskilt intresse
är den diskussion som i år har förekommit med anledning av den fördröjning av det slutliga valresultatet
som förorsakas av de rätt speciella
poströstningsbestämmelserna i Sverige. Framför allt torde två omständigheter ha påverkat denna diskussion,
nämligen dels det snabba danska resultatet – slutresultatet kunde tillkännages dagen efter valet – och dels
utlandets förvirrade uppfattning av
det svenska valresultatet. De preliminära siffrorna tas på många håll
som de slutgiltiga, medan däremot
endast en förströdd uppmärksamhet
ägnas åt de förskjutningar som poströsterna medför. Från många synpunkter torde det vara diskutabelt
att som nu sker låta poströstandet i så
osedvanligt hög grad försena slutresultatet, och i detta sammanhang är
det också svårt att låta bli att reflektera över de bestämmelser, som i detta val enbart av tekniska skäl berö-
vade 170 stockholmare deras rösträtt.
När datamaskiner tillåts att ta överhanden över sunt förnuft är det onekligen något galet i samhället. Allt talar för nödvändigheten av en snabb
översyn i många avseenden av den
nuvarande vallagen.
Sammanfattningsvis kan konstateras, att årets val i hög grad var ett
”mellanval” utan något egentligt klart
385
utslag åt något håll. Det praktiskt politiska resultatet av valet torde främst
vara, att de icke socialistiska partierna fått på sin höjd fyra års andrum
att åstadkomma den nödvändiga samverkan. Att väljarna i hög grad kräver
en fast etablerad trepartisamverkan
torde vara ställt utom varje diskussion. MbS framgångar, valets enda
ljuspunkt från borgerlig synpunkt,
kan utgöra en välbehövlig tankeställare på sina håll. Socialdemokratien
är stoppad – tillfälligt? – men en
förnyelse är oundgängligen nödvändig
på den borgerliga sidan. Kommer man
att inse detta överallt? För ögonblicket tycks det som om en helt ny
konstellation skulle segla upp på den
borgerliga sidan: anhängare av två-
partisamverkan gentemot anhängare
av trepartisamverkan. Vilken bedrövlighet vore icke detta, även om det
väl samtidigt skall sägas, att det ju
alltid är positivt att samverkanstanken vinner ökad spridning på ömse
håll! Klart torde dock vara, att ingenting efter årets val åter kommer att
bli som det var tidigare. Två alternativ kan urskiljas för framtiden: fast
samverkan mellan folkpartiet och centerpartiet, ”mellanpartierna”, samt
Medborgerlig samling, bestående av
högerpartiet samt anhängare av trepartisamverkan från folkpartiet och
centerpartiet, måhända förenade under beteckningen ”Samlingspartiet”;
eller också en nära samverkan mellan
alla tre borgerliga partier. Det är förvisso meningslöst att sia om vilket av
alternativen som kommer att förverkligas. Under alla omständigheter torde det dock vara angeläget för hö-
gerpartiet att liksom de båda andra
borgerliga partierna genomföra ett
namnbyte. Och varför inte låta det
komma till uttryck som flertalet borgerliga väljare ändå eftersträvar: borgerlig samling- Samlingspartiet!
386
storstadspressens upplagor
De nyligen redovisade upplagenoteringarna för första halvåret 1964 utvisar för storstadspressens del fortsatta ökningar – med ett enda remarkabelt undantag, nämligen i fråga
om Stockholms-Tidningen. Detta ekonomiska sorgebarn redan under den
kreugerska epokens senare tid måste
uppenbarligen förorsaka sina för all
del kapitalstarka ägare inom LO, som
kämpat med tidningens finansiering i
snart tio år, nya och förstärkta bekymmer. Utan någorlunda stadiga
upplageökningar inga förhoppningar
om ökade annonsintäkter, utan sådana endast ökande underskott.
Stockholms-Tidningen noterar för
första halvåret 1964 knappt 149.000
ex. (här, liksom i det följande genomsnittsupplagan på vardagar). Detta
innebär en nedgång jämfört med samma period ett år tidigare med drygt
8.000 ex. Upplageförlusten är för övrigt praktiskt taget lika stor som den
ökning som redovisades 1963, jämfört
med 1962, och tidningen är följaktligen nu tillbaka vid samma nivå som
för två år sedan. Situationen är typisk
för den ryckighet som utmärkt tidningens upplageutveckling efter LO :s
köp år 1956: från en upplaga på
184.000 ex. rutschade tidningen på ett
par år ner till 129.000 ex. – något
som främst Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet profiterade på – för
att därefter i samband med MorgonTidningens nedläggning nå upp till
156.000 ex. Medan andra storstadstidningar mer eller mindre stadigt ökat
sina upplagor har stockholms-Tidningen under senare år pendlat ganska kraftigt kring 150.000 ex.-strecket,
för att således nu efter en icke ovä-
sentlig upplageförlust stanna på
149.000 ex.
Svenska Dagbladet redovisar knappt
151.000 ex. och passerar därmed
Stockholm-Tidningen. En ökning med
5.500 ex. ansluter sig till den vackra
trend, som på tio år fört upp upplagan från 101.000 ex. till dagens
151.000 ex. Vid ett tidigare tillfälle
– år 1958 – var Svenska Dagbladet
endast ett par hundra exemplar från
andraplatsen bland Stockholms morgontidningar, efter ouppnåeliga Dagens Nyheter, men Morgon-Tidningens nedläggning på hösten 1958 förbättrade betydligt Stockholms-Tidningens position och utökade avståndet mellan denna och Svenska Dagbladet till 20.000 ex., ett försprång
som Svenska Dagbladet alltså nu mer
än inhämtat.
Dagens Nyheter uppvisar en ökning
med 6.500 ex. till 377.000 ex., ungefärligen samma årliga ökning som
tidningen kunnat glädja sig åt efter
stagnationen kring 340.000 ex. åren
1958-60 – en följd av bl. a. den partiella förtroendekris tidningens och
Herbert Tingstens ATP-ståndpunkter
förorsakade. Dagens Nyheter håller
utan att vara hotad platsen som landets största morgontidning, över
100.000 ex. före Göteborgs-Posten och
klart större än Svenska Dagbladet och
Stockholms-Tidningen tillsammantagna.
Göteborgs-Posten redovisar den
största upplageökningen av samtliga
morgontidningar, 18.000 ex., och noterar nu 267.000 ex. Denna betydande
framgång, som bör ses mot bakgrunden att den genomsnittliga ökningen
under senare år stannat vid knappt
5.000 ex., förklaras givetvis till stor
del av Ny Tids nedläggning hösten
1963. Även Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning, som kan glädja sig åt
den procentuellt sett största upplageförbättringen inom storstadspressen,
har om än i betydligt mindre grad
dragit fördel av den socialdemokratiska konkurrentens försvinnande; en
ökning med omkring 5.000 ex. ger en
upplaga av knappt 61.000 ex. Göteborg är, efter Afton-Postens och Ny
Tids hädanfärd, en enpartistad ur
dagstidningssynpunkt.
Sydsvenska Dagbladet håller sin
jämna men förhållandevis blygsamma
ökningstakt och noterar knappt 93.000,
plus 2.000 ex. SDS blir med all sannolikhet den första tidning utom Stockholm och Göteborg som passerar
100.000 ex.-vallen. (Tack vare sin betydande söndagsupplaga är tidningen
redan nu snubblande nära – 99.700
ex. – om medelupplagan per utgivningsdag räknas.) Den tämligen långsamma ökningen förklaras till en del av
förekomsten av en rad medelstora och
livskraftiga konkurrerande borgerliga
tidningar i Skåne-området. Den socialdemokratiska Arbetet har dessutom
tydligen fått vind i seglen och ökar
nu med omkring 4.000 ex. till 61.000
ex., d. v. s. en lika stor ökning under
ett år som under de fyra närmast föregående. Centerns Skånska Dagbladet
har tappat ett tusental ex. och kan
med sina 41.000 ex. inte göra någon
tidningsekonom glad.
De ovannämnda storstadsmorgontidningarna redovisar tillsammans en
nettoökning om drygt 30.000 ex. Om
hänsyn tages till Ny Tids nedläggning (44.000 ex.) har emellertid dessa
tidningars sammanlagda upplaga som
synes nedgått. Mot detta bör ställas de
fyra eftermiddagstidningarnas sammanlagda upplagevinst på drygt
40.000 ex. För stockholmstidningarnas del har de två eftermiddagstidningarna sedan något år passerat de
tre morgontidningarna men för storstadspressen som helhet är morgontidningarnas upplageledning ännu betryggande, 1,2 milj. ex. mot 875.000 ex.
Expressen, landets största tidning,
har med en ökning på 24.000 ex. ytterligare befäst sin ledarställning, 451.000
ex. De stora framgångarna för Aftonbladet 1961-63 ledde till en betydande skärpning i upplagekriget mellan
387
de bägge och Expressen är åter den
klart ledande med betydligt större
ökningstaL Den dag upplagesiffrorna
frisläpptes för publicering upptogs
Expressens första sida av skallande
triumfrop: STöRST öKAR MEST.
Längst ned på sidan fanns emellertid
ett litet utrymme över: EXTRA! Vems
lik såg han i ugnen?
Aftonbladet redovisar en blygsammare men långt ifrån obetydlig ökning. 14.000 ex., till 289.000 ex. I stället för ”ökar mest” meddelas nu att
tidningen trycks i Stockholm, Göteborg och Malmö, samtidigt som tidningen fortfarande kan göra gällande
att den ”ökar mest under 1960-talet”.
Upplagan vid LO-köpet 1956 uppgick
till omkring 175.000 ex. Tidningens
tredje plats i tidningsallsvenskan, efter
Expressen och Dagens Nyheter, är
icke på allvar hotad även om Göteborgs-Posten denna gång något knappat in på försprånget. Tvärtom hägrar väl för Aftonbladet möjligheten
att så småningom passera Dagens
Nyheter.
Göteborgs-Tidningen och KvällsPosten håller sig på respektfullt avstånd från sina stockholmska kolleger
och registrerar ökningar på 2.000 ex.
och 3.000 ex. till respektive 69.000 ex.
och 65.000 ex.
Sovjet och andra världskriget
I den ryska kommunismen fanns på
det tidiga tjugotalet två riktningar –
en som önskade en permanent revolution fram till världserövring och en
annan, vilken bedömde läget mera
realistiskt och föredrog att först
”bygga socialismen inom en stat”.
I det läge som uppstod i Ryssland
efter oktoberrevolutionen 1917, medborgarkriget 1918-1920 och nederlaget mot Polen sistnämnda år,
388
med hunger, nöd epidemier, barnbrottslighet och allmän villervalla,
vann den andra riktningen majoritet
i partiets centrala ledning. Lenins
död har ytterligare accentuerat meningsskiljaktigheterna mellan Leo
Trotski som den framstående representanten för den ”permanenta revolutionen” och Josef Stalin, som med
sin praktiska läggning ville stabilisera
sådana landvinningar som redan hade
vunnits. Resten är välbekant. Trotski
uteslöts så småningom ur partiet och
utvisades först till Sibirien och senare
ur riket. Han bodde 1929-33 i Turkiet, senare i Frankrike och Norge
och sedan 1936 i Mexico, där han två
månader efter Hitlers anfall mot
Ryssland sköts av en av Stalin utsänd
belgisk attentator. I hans tragedi spelade den personlige antagonismen
mot Stalin en framstående roll. Det
var inte sista gången som Sovjets
diktator lät likvidera en motståndare
för att efteråt delvis överta hans program.
Den ovannämnda tesen om möjligheten att bygga socialismen i en stat
har dock aldrig tillämpats hundraprocentigt. Samtidigt som miljarder
rubel anslogs för olika femårsplaners
förverkligande fördes en subversiv
aktivitet i så gott som alla länder i
världen. Kort före sin död sade emellertid Stalin att dc kommunistiska
particrna i Västerlandet faktiskt levde
på ryssarnas bekostnad. På den XIX
partikongressen, den sista i vilken
han deltog, ironiserade Stalin på detta tema och tillade att resultatet av
den kommunistiska verksamheten i
den fria världen var föga uppmuntrande. Men tidigare inför andra
världskriget tänkte han annorlunda.
Stalin bestämde sig då för att samtidigt förverkliga både Sovjets Stormaktaspirationer och kommunismens
storslagna drömmar om världsrevolutionen.
Polen har betalt dessa ”aspirationer” med 40 proc. av sitt territorium,
de baltiska staterna med 100 proc., Rumänien med Bessarabien och Finland
med östkarclcn. Samtidigt deporterades minst fyra miljoner människor i
godsvagnar till avlägsna platser i Sovjet, där omkring hälften gick under
av svält och hårt arbete. Dessa ”överflyttningar” i vilka även Chrusttjov har deltagit möjliggjordes av röda
armens angrepp på Polen som började för 25 år sedan den 17 september. Officiellt hette det för att ”sträcka handen” åt vitryssar och ukrainare, vilka tillsammans med sex miljoner polacker bodde i östpolen.
Ingen hade dock frågat dem i förväg
om de ville inkorporeras med Ryssland och folkomröstningen, som hölls
där ett par månader senare, var en
ren parodi som upprepades nästföljande år i dc baltiska staterna.
Före Sovjets angrepp på Polen förhöll sig de tyska trupperna overksamma i nästan tre dagar på grund av
brist på bränsle och andra förnödenheter, och ambassadören von der
Schulenburg förfrågade sig i skarpa
ordalag hos Molotov om det ryska
intåget. Hitler förde nämligen fyra
femtedelar av de tyska stridskrafterna eller omkring 40 divisioner, mot
Polen och ”Luftwaffe” kastade in
minst 2.000 bomb- och jaktplan mot
300 polska. Allt som allt hann Polen
mobilisera endast 28 infanteridivisioner samt kavalleriet, medan 11 infanteridivisioner aldrig kom fram utan
sönderbombades under järnvägstransporterna. styrkeförhållandet var inte
polackernas enda nackdel – den
andra utgjordes av omringningen.
Sedan Tjeckoslovakien fallit samman
fyra månader tidigare och sedan det
tyska Böhmen-Mähren-protektoratet
och det ”fria” Slovakien bildats var
Polen omringat från söder, väster och
norr, där förutvarande östpreussen
utgjort en akut fara. I en sådan situation kunde ingen tvivla på att tyskarna
lätt kunde komma över sin bränslebrist och fortsätta sin offensiv. Det
var dock en annan sak som i allra
högsta grad oroade Hitler. Westfalen,
skyddades som det senare visade sig
under Niirnberg-processen av endast
23 svaga divisioner och siegfriedlinjens befästningar var långtifrån starka. Maginotlinjen var samtidigt besatt
av 110 fullgoda franska och engelska
divisioner. Detta påpekades hela tiden för ”Der Fiihrer” av de tyska
generalerna. Ingen visste då att fransk
passivitet ingick i den franske överbefälhavaren general Gamelins ”stora
strategi”. Därför ville den tyska generalstaben avsluta operationen mot
Polen snarast möjligt och polackernas
försök att bygga ett stort brohuvud
– stött mot den rumänska gränsen –
måste förhindras. Det var den egentliga orsaken till att ett snabbt ingripande begärdes av Sovjet. Detta ingripande krävdes enligt tilläggsprotokollet till den nonaggressionspakt
som undertecknades i Stalins närvaro
natten mellan den 22 och 23 augusti
av utrikesministrarna Molotov och
von Ribbentrop. Därmed lades grunden till förverkligandet av Sovjets
stormaktsaspirationer. Men Stalin hade som sagt också ett annat program.
I enlighet med Lenins ”geniala” strategi skulle Ryssland i fall av ett krig
mellan imperialisterna hålla sig avvaktande till en början och först när
de blev utmattade kasta sig och sitt
inflytande bland proletariatet i dessa
389
länder mot de starkaste som fanns
kvar på platsen. I och med detta ansåg man att världsrevolutionen kunde
börja förverkligas. Men Stalins ”machiavellism” förutsåg varken blixtkrigets snabbhet eller den tyska ”kompanjonens” snabba angrepp på Sovjet. I stället för att erövra ”åtminstone” hela kontinenten måste ryssarna
försvara sig till det yttersta på egen
mark för att slutligen nöja sig med
Östeuropas införlivande i Sovjets
maktsfär. Samma resultat, och kanske
bättre från hans synpunkt, kunde Stalin faktiskt ha uppnått om han i stället för att konspirera mot freden med
Hitler slagit sig ihop med västmakterna. Andra världskriget kunde kanske till och med på så sätt ha förhindrats. Förhärjandet av Sovjets
europeiska del och 20 miljoner ryssars död, för att inte tala om miljoner
och åter miljoner andra människoliv
som gick till spillo, utgjorde det höga
pris som fick betalas för denna spekulationspolitik.
Om Chrustjov kan tänka logiskt
och utan belastning av sitt eget förflutna bör han fördöma Stalins synder på det internationella området
liksom han gjorde beträffande hans
inrikespolitiska förbrytelser. De östeuropeiska lydstaterna bör återfå sin
självbestämmanderätt såväl när det
gäller ekonomiska som politiska frå-
gor. Detta skulle bl. a. tillåta Sovjet
att säkra ryggen mot Kina och på-
börja en samlevnadspolitik med Västerlandet.
Man behöver avkoppling också. Jag får
mer flitid nu sedan skandinaviska Bankens notariatavdelning sköter om mina
värdepapper m. m. Det där arbetet, som
jag tidigare fick klara av på kvällar och
helger (och som inom parentes sagt ofta
blev uppskjutet till sista minuten) det
Jag får mer fritid nu
när jag anlitar
bankens* notariatservice
sköts nu under bankgaranti och utan besvär föc mig. Dessutom är det tryggt att
veta, att banken noga bevakar sådana
saker som emissioner, utdelningar, utlottningar m. m., där annars brådska eller
förbiseende så lätt kan förorsaka onödiga
förluater. Och notariatservice kostar så lite.
*skandinaviska Banken har 280 kontor, som alla tar hand om eller förmedlar
notariatuppdrag.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner