Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

‘-
J
)
-·-;–Jr’ –;,· ……
·.-
8
DAGENS FRÅGOR
Afrika mot explosion?
Den lagliga regeringen på Zansibar
störtas av en handfull rebeller en må-
nad efter det att det lilla öriket vunnit sin självständighet. Tanganyika –
länge bedömt som det stabilaste landet i Afrika – skakas av ett militärmyteri, som allvarligt rubbar Julius
Nyereres position som landsfader.
Myteritendenser visar sig också i
Uganda och måste liksom i Tanganyika slås ner av i hast inkallade brittiska trupper. I Kenya växer spänningen mellan folkgrupperna, framförallt mellan negermajoriteten och den
somaliminoritet som begär förening
med sina stamfränder i republiken Somalia. Samtidigt erinrar den groteska
terrorn i Kiwuprovinsen om att det
kongolesiska problemet inte upphört
att existera enbart därigenom att det
för en tid försvunnit från tidningarnas förstasidor. I skymundan pågår i
Kongos grannland Ruanda ett blodigt
inbördeskrig mellan olika stammar –
omfattningen låter sig inte med säkerhet bedöma, men uppgifter om att
15 000 dödsoffer krävts har förekommit.
Situationen bör onekligen vara en
tankeställare för den varmhjärtade
och välmenande men verklighetsfrämmande opinion icke minst i vårt land,
som envist vägrat att se några andra
politiska problem i Afrika än det enda, att snarast möjligt och tydligen
utan närmare tanke på konsekvenserna avveckla resterna av den vita kolonialismen.
Ur allmän politisk synpunkt är det
naturligt att frågan om det kommunistiska inslaget i den aktuella afrikanska
oron tilldrar sig störst intresse. Uppenbart är, att frågan är felaktigt
ställd om man begränsar uppmärksamheten till enbart spörsmålet om
det är kommunisterna som är ”ansvariga” för upprorsrörelserna. Förklaringen är ingalunda så enkel att revolterna organiserats av kommunistiska
agenter. I samtliga de länder som nu
står i blickpunkten föreligger, utan
kommunistisk hjälp, så många friktionsanledningar och så mycken labilitet, att utbrotten i och för sig ter sig
tämligen lättförklarliga. Från den synpunkten kan det ligga något i de kommentarer som understrukit, att man
inte bör överdriva kommunismens betydelse i sammanhanget – i stort sett
har som känt kommunismen hittills
haft överraskande svårt att göra sig
gällande i Afrika. Men lika viktig är
den andra sidan av saken: att kommunistiska element, inte minst med kinesisk anknytning, tydligen försöker
göra det möjliga av situationen. De
kristillstånd som sannolikt kan anses
ha övervägande interna, afrikanska
orsaker, kan därigenom icke desto
mindre visa sig bli det tillfälle som
den kommunistiska infiltrationen mot
Afrika hittills saknat för att få fotfäste
på den svarta kontinenten. Att helt
koncentrera uppmärksamheten på de
interna faktorerna och bortse från
kommunismens faktiska, om än sekundära roll i sammanhanget, skulle därför vara en ytterst allvarlig felbedömning.
Av de faktorer som här kallas interna, till skillnad från utifrån opererande subversiva krafter, skall endast två
påpekas. Den första är rasproblemen.
På Zansibar riktades den afrikanska
folkmassans ursinne mot det arabiska
befolkningselementet, i Tanganyika
blev soldatmyteriet signalen till plundringar och övergrepp mot den indiska
minoriteten. Liknande motsättningar
föreligger i en rad andra afrikanska
stater – man kan erinra om stammotsättningarna i Kenya eller den indiska
minoriteten i Uganda. Afrikas rasproblem består inte, som många tycks
föreställa sig, enbart i att befria de
svarta. Redan upptornar sig förutsättningarna för nya sammanstötningar
och övergrepp i de frigjorda staterna
som inte lär komma att bli mindre
betänkliga än de koloniala orättvisor
i det förflutna som ännu praktiskt taget monopoliserar uppmärksamheten.
En annan väsentlig faktor är de
krav som framställes av den utbildade
inhemska eliten i de nya staterna.
Regeringarna befinner sig här i ett
fruktansvärt dilemma. Å ena sidan är
det – som särskilt Nyerere framhållit – nödvändigt att europeiska experter under en övergångstid stannar
kvar för att näringsliv och förvaltning
skall kunna hållas i gång – och för
att hjälpa till att utbilda inhemska
medhjälpare och efterträdare. Å andra sidan kräver den nyutbildade eliten, långt innan den är vare sig kvantitativt eller kvalitativt tillräcklig, att
själv omedelbart få överta de vita
experternas positioner. De med befordringsförhållandena misslynta afrikanska officerarna utgör ett typiskt
oroselement som på vissa håll redan
genomdrivit en övergång till faktisk
militärdiktatur. situationen illustrerar
på sitt vis också kortsyntheten i ett av
de populäraste argumenten mot kolonialmakterna, att de inte sett till att
afrikanerna fått tillräcklig utbildning
för att styra sina egna länder. Problemet är olyckligtvis mer invecklat än
så – det är ju just de grupper som
fått utbildningsmöjligheter som i
många fall ger upphov till de allvar- 9
ligaste svårigheterna. Om det över
huvud finns någon lösning på dilemmat är ovisst. En grotesk illustration
till problemet erbjuder onekligen terrorn i Kongo. – En hel provins nästan värnlöst utlämnad åt fanatiska
mördarband under ledning av – Lumumbas undervisningsminister!
Situationen i Finland
Ahti Karjalainens rekonstruerade kabinett blev inte långlivat. Redan upptakten bådade illa. Huvuddelen av den två
månader långa regeringskrisen i början av hösten hade absorberats av
statsministerns försök att finna ersättning för de tre socialistiska statsråden.
När dessa försök slutligen uppgavs,
hade regeringsrekonstrueraren inte lika mycket tålamod över för de borgerliga grupperna, som tillsammans med
hans eget agrarparti hade utgjort regeringens parlamentariska underlag.
Kompletteringen med två agrarer
och en agrarförbundet närstående
expert på utrikeshandel väckte inte
protester. Däremot uppstod redan nu
ett kristillbud, när Svenska folkpartiet
förklarade sig berett att acceptera rekonstruktionen men samtidigt förutsatte en överenskommelse mellan de
samverkande partierna om det finansiella balanserings- och saneringsprogram, som måste bli regeringens
mest maktpåliggande uppgift. Detta,
att svaret förutsatte förhandlingar om
regeringens program, ville statsminister Karjalainen inte höra talas om. Han
meddelade att han följande dag skulle
återlämna sitt uppdrag till presidenten. Inom den svenska riksdagsgruppen väckte denna reaktion häpnad. Avsikten hade inte varit att undergräva
regeringens rekonstruktion. Man utgick blott från att det tidigare regeringsprogrammet från våren 1962 inte
mera kunde anses ha giltighet, eftersom dess finanspolitiska kärnpunkt
hade varit att kassaläget borde stabililO
seras och budgeterna balanseras utan
förhöjningar av priser och avgifter.
Sedan dess hade en hård verklighet
drivit regeringen att i stort sett oavbrutet höja skatter och avgifter. Inför
statsministerns häftiga reaktion föll
dock gruppen till föga och accepterade
de förklaringar rörande den förestående ekonomiska politiken, som han underhand meddelade. Regeringen hade
rekonstruerats den 1 november.
Det visade sig snart, att de finansiella problemen var allt annat än utredda. Regeringen hade redan under
sommaren utarbetat en serie lagförslag, som skulle möjliggöra utgiftsnedskärningar. Under hösten smulades
detta sparsamhetsprogram sönder i
riksdagen. Det hämnade sig nu, att
varken statsministern eller finansministern hade någon parlamentarisk
erfarenhet och att de inte fäste mycket
avseende vid opinionerna inom riksdagen och möjligheterna att sköta
dem.
Utgiftsnedskärningar är inte lätta att
genomföra i Finland, där i runt tal 80
procent av statsutgifterna är bundna
genom lagstiftning och en betydande
del av återstoden är anslagen för ändamål som inte med omedelbar verkan kan berövas sina anslag. De föreslagna nedskärningarna mötte i en del
fall ett så starkt motstånd även inom
regeringsgrupperna, att regeringen för
att rädda ansiktet måste återkalla dem.
Andra propositioner fick sin effekt
omintetgjord genom den rätt en tredjedel av riksdagen har att lägga ett lagförslag vilande över nyval. Den socialistiska oppositionen – i övrigt starkt
oenig – enades på linjen att inte bereda regeringen lättnader, som drabbade någon för vänstern åtkomlig väljargrupp.
I november framgick det därför att
för regeringen blott återstod ett alternativ för att rädda statskassans betalningsförmåga: att mycket kraftigt och
snabbt höja statens inkomster. En
skattelag kan nämligen – utan möjlighet att lägga den vilande – antas med
enkel majoritet, om den blott gäller ett
år. Det beräknade underskottet steg,
medan olika utvägar prövades, oavbrutet. Inom regeringens krets framträdde rätt divergerande uppfattningar om hur de nya pålagorna borde fördelas. Den 28 november förelade statsministern regeringspartiernas riksdagsgrupper en finansieringsplan som
finansministern, en konservativ företagsledare, hade vägrat att omfatta.
Ett beräknat underskott om 182 miljoner mark skulle nästan helt täckas genom en extraskatt lagd på bolag och
fysiska personer. De övriga grupperna
utom hans egen var dock ovilliga.
statsministern fick därför utarbeta
en ny upplaga av sin plan, som blev
färdig den 11 december. Då beräknades underskottet till 215 miljoner.
Extraskatten, som nu föreslogs få
halvt lånernåssig karaktär genom att
den skulle få avdras vid skattebetalningar åren 1967 och 1968, beräknades nu ge 160 miljoner, vartill kom ett
antal mindre inkomstökningar och en
föreslagen subventionsminskning om
10 miljoner. Finansministern inlämnade som protest sin avskedsansökan.
Detta förslag krävde statsministern
att regeringspartierna utan förändringar borde acceptera och förbinda
sig att med förenade krafter genomdriva i riksdagen. Inom finländskt
parlamentariskt liv är man van vid att
de skiftande mångpartiregeringarna i
viktiga frågor förhandlar med riksdagsgrupperna, vilket statsministern
nu vägrade göra. Hans eget parti, vars
väljare rätt litet berördes av de föreslagna pålagorna, accepterade förslaget, men alla de övriga krävde förhandlingar. statsministern deklarerade att han om tre dagar skulle inlämna regeringens avskedsansökan. Inför
detta hot böjde sig det konservativa
..
samlingspartiet, men de två mindre
partierna förklarade, att de accepterade planens huvudlinjer, men att en
del detaljer måste diskuteras.
statsminister Karjalainen inlämnade då den 17 december omedelbart
regeringens avskedsansökan. President Kekkonen uppmanade de två
folkpartierna att bilda regeringen –
ett föga övertygande försök att stämpla
dem som parlamentariskt ansvariga
för regeringens fall. Förslaget avvisades omedelbart med motiveringen att
en minoritetsregering inte kunde lösa
stundens problem. Presidenten utnämnde därpå redan följande dag en
ren ämbetsmannaexpeditionsministär,
sammansatt av kanslicheferna eller
andra högre ämbetsmän från de olika
departementens arbetsområden. En
sådan lösning är inte något nytt i finländsk parlamentarism. Nytt är emellertid att presidenten förklarade att
någon riksdagsupplösning – varom
han ensam äger besluta – inte skulle
komma att ske.
Expeditionsregeringen regerar alltså nu för obestämd tid och kämpar nu
i sin tur med stabiliseringsprogrammet, som i dess utformning bygger på
en senare avdragsgill extraskatt, som
enligt en progressiv skala läggs på
den redan progressivt utmätta källskatten för det löpande året.
Sällan har en nyutnämnd regering
i Finland ställts inför en så vansklig
finanssituation. Skall den kunna lösa
sin uppgift, synes detta blott kunna
bero på att ingen vill övertaga den.
Socialdemokraterna och kärnvapenfrågan
Varje gång kravet på forskning för en
svensk framställning av defensiva
kärnvapen framförts, har det avvisats
av regeringen. Den officiella motiveringen för ett avslag på alla framställningar om forskning på det atomvapentekniska området har varit att vi
11
ännu inte kommit till den tidpunkt då
ett beslut är nödvändigt. Ännu ett tag
kan ställningstagandet framskjutas
utan att vår handlingsfrihet i atomvapenfrågan kommer i fara.
Alla vet emellertid att i verkligheten
är skälet ett annat och för den socialdemokratiska partiledningen nog så
tungt vägande. Det socialdemokratiska partiet är splittrat och ju längre
frågan kan ligga på is och ett ställningstagande förhindras desto bättre
är det för sinnesfriden inom partiet.
Tillsvidare har det skjutits på till partikongressen som inträffar i sommar.
Atomvapenfrågan har alltsedan förberedelserna för 1958 års försvarsplanering varit en av de frågor som förmått sätta in sprängkilar i den socialdemokratiska partisolidariteten. Å ena
sidan har det funnits en betydande
opinion främst inom kvinnoförbundet
som med starkt känsloladdade argument
gått till storms mot varje tanke på en
svensk atombeväpning – vapnen må
sedan vara hur defensiva och fredsbevarande som helst. Å andra sidan
har det inte saknats företrädare för en
mera realistisk bedömning.
Vad man nu kan räkna med är att
den försvarssinnade gruppen kommer
att inrikta sig på att frågan hålles
öppen och att möjlighet till en förberedande forskning medges, medan
atomvapenmotståndarna kommer att
kräva ett definitivt nej för att därmed
klippa av handlingsfriheten för framtiden. Inga Thorsson, numera förvisad
utomlands, kommer säkert att själv
anföra sina trupper – om inte annat
kommer hennes ande att sväva över
kongressen.
Men frågan är om det inte inför
kongressen finns ytterligare en medspelare att räkna med. Det skulle i så
fall vara den nyvalde kommunistchefen Hermansson. Denne har inte bara
inbjudit socialdemokraterna till en
gemensam kamp mot storfinansen
.,
12
utan också gjort ett kraftigt utspel
i försvarsfrågan. I sak är det de gamla
kommunistiska förslagen om en ensidig svensk nedrustning, men han
har skickligt hakat på och sökt göra
good will av Unden- och Kekkonenplanerna. Vill inte socialdemokratin
nu äntligen tillsammans med oss gå
före i kampen mot kärnvapenkrigets
fasor och för en fredlig utveckling? Så
låter locktonerna.
Det vore beklämmande om det numerärt lilla diktaturpartiet skulle ha
framgång i försöken att understödja
de pacifistiska strömningarna på den
socialdemokratiska partikongressen
och försvaga de krafter som i atomvapenfrågan verkat för en realistisk
bedömning. Tyvärr kan man inte helt
bortse från den risken.
Det har redan spekulerats i pressen
i vad mån de 31 socialdemokratiska
riksdagsmännens ”frondering” i försvarsfrågan är resultatet av en partitaktisk bedömning eller om den bara
är av den sortens omdömeslösa tilltag
som brukar förekomma i tider av relativ spänning. Oavsett hur det förhåller
sig är det uppenbart att atomvapenfrågan för socialdemokratin är farligare ur partitaktisk synpunkt än försvarsfrågan som helhet. Erfarenheterna frän Danmark och Norge visar, att
kommunistpartier som lyckats omkostymera sig till inhemska socialistiska riktningar vunnit framgängar inom socialdemokratins råmärken genom att utnyttja kärnvapenfrågan som
tillhygge.
Säkert är det också dessa förebilder
som den svenske kommunistchefen
har i tankarna. Medveten om att hans
egna förutsättningar är större än företrädarens räknar han med att vinna
proselyter hos de clarteintellektuella
grupperna för vilka kärnvapenfrågan
i många fall är den enda allt överskuggande politiska frågan. Kommunistpartiet under Hermanssons ledning skulle därmed kunna ta vara på
de grupper som Framstegsunionen i
brist på ledare inte förmådde samla.
Detta är de socialdemokratiska
partitaktikerna inte omedvetna om.
Men frågan kan för den försvarssinnade delen av socialdemokratin inte
bara vara en taktisk fråga. Den är
också ett moraliskt problem.
Redan det att ställningstagandet i
atomvapenfrågan förhalats så länge
på grund av den interna partisplittringen är allvarligt. Betydligt värre
vore det om kommunisterna skulle tilllätas fä ett avgörande inflytande i en
för värt land livsviktig försvarsfråga.
Bostadspolitik 1964
Med det otal utredningar, som tillsatts
på det bostadspolitiska området under
de senaste åren, och som nu praktiskt
taget fullständigt täcker hela detta politiska fält, var några större nyheter
knappast att vänta, vare sig i statsverkspropositionen eller frän oppositionen. De flesta hade nog väntat sig
att den fortsatta avvecklingen av de
generella subventionerna skulle fä
anstå ytterligare något är. I detta avseende blev dock propositionen delvis
en positiv överraskning. Inrikesministern fortsätter nämligen att avveckla
räntebidragen helt och hållet för hus
som byggts under perioden 1952-
1956. För de hus som påbörjats efter
1 januari 1958 och färdigställts före
utgången av 1960 höjs dessutom den
s. k. basräntan frän 3 1/2 till 4 procent.
För dem som hoppats på en successiv normalisering av bostadsmarknaden via bland annat minskade subventioner presenterar regeringen emellertid en chockartad nyhet. Man föreslär
dessutom att subventionerna skall öka
för de senast byggda husen. För dessa
vill regeringen sänka basräntan frän
3 1/2 till 3 procent. Och man nöjer sig
inte med att låta den lägre basräntan
gälla för hus som färdigställs i framtiden utan låter subventionshöjningen
omfatta också de hus som blivit färdiga under 1962 och 1963.
Subventionshöjningen är olycklig
på flera sätt. Att vidta en sådan åtgärd
under en period, när alla partier synts
överens om att de generella subventionerna snarast helt bör avvecklas, skapar givetvis förhoppningar hos människorna, vare sig de är i behov av
stöd eller ej, om att även i framtiden
slippa betala hela hyran ur den egna
plånboken. Sådana förhoppningar gör
givetvis den framtida avvecklingen
politiskt svårare att genomföra. Härtill kommer att ju större subventionen
är, desto kännbarare blir den slutliga
avvecklingen, vilket gör det vanskligare att finna politisk resonans för
den. Allvarligt för den som strävar
mot en fri marknad även för bostäder
är emellertid även det nya hyressplittringsmoment som införs. Kostnadsutvecklingen har nämligen inte varit så
snabb under 1960-talet att den helt
motverkar den för de senast byggda
husen snabbt sjunkande räntebelastning, som regeringen nu introducerat.
Hyran blir sålunda i fortsättningen
högre i de hus som byggts 1960 än i
såväl 1961 som 1962 års produktion,
vilket ju är klart orimligt, särskilt som
regeringen motiverat åtgärden just
med att man velat skapa paritet mellan hyrorna i dessa hus. Man har helt
enkelt tagit i för mycket för att nå det
uppställda syftet.
I bostadspolitiskt avseende innehåller statsverkspropositionen egentligen
endast en ytterligare sak av intresse
och det är de föreslagna ramarna för
bostadsbyggandet. Liksom för 1963
föreslår regeringen att ramen för så-
väl 1964 som 1965 bör motsvara ett
påbörjande av 85.000 lägenheter. Detta måste betraktas som ett indirekt erkännande av att det omskrutna påbörjandet under 1962 med över 90.000
lägenheter var för stort.
13
Ä ven oppositionens motioner är givetvis influerade av att praktiskt taget
hela det bostadspolitiska fältet ligger
under utredning. Helt har man dock
inte låtit tysta sig av regeringens försök att avföra det obehagliga bostadspolitiska fiaskot från den politiska debatten inför valet.
Åtskilliga av oppositionens krav är
gemensamma. Alla tre partierna hävdar sålunda att den statliga långivningen bör ersättas med ett kreditgarantisystem. Likaså är de ense om
att småhusens andel av produktionen
måste ökas väsentligt. Som familjebostäder anser alla tre partierna att små-
husen är överlägsna flerfamiljshusen.
Man kräver en rad åtgärder för att göra
småhusbyggandet mindre avskräckande för kommunerna och för att underlätta för människorna att skaffa små-
hus genom att minska de höga initialkostnaderna och den höga kontantinsatsen. Helt överens är man också om
att ökad uppmärksamhet måste ägnas
miljögestaltningen av våra nya bostadsområden.
En enig opposition möter regeringens förslag om subventionshöjning.
Däremot går partierna olika långt, när
det gäller avveckling utöver vad regeringen föreslagit. Högerpartiet är radikalast och föreslår fullständig avveckling av alla femtiotalshus, en basränta på 4 1/2 procent för 1960 års hus
och 4 för alla nyare hus.
En nyhet bland oppositionens många
förslag är Centerpartiets och Folkpartiets höjning av det förhöjda familjebostadsbidraget. Förra årets höjning
av inkomstgränserna för familjebostadsbidragen medförde bidragshöjning för samtliga kategorier utom för
dem som tidigare hade förhöjt bidrag.
Detta vill man nu justera genom att
införa en fjärde bidragskategori omfattande just dessa inkomstgrupper.
För den nya kategorin föreslås att bidraget ökas med 150 kronor per barn
.,
14
utöver vad som nu gäller. Härtill vill
man även höja bidraget för övriga inkomstgrupper med förhöjt bidrag med
50 kronor per barn. Höjningarna avser även att kompensera de lägsta inkomstgrupperna för den hyreshöjning
som blir resultatet av den föreslagna
avvecklingen av de generella subventionerna.
Ett kristligt parti?
Lewi Pethrus har i Dagen väckt förslag om att bilda ett kristligt parti.
Tanken är inte ny. Den dyker upp i
den allmänna debatten med jämna
mellanrum. Att så sker måste utgöra
något av ett memento för i första hand
de borgerliga partierna men i någon
mån även för socialdemokraterna. Inom breda skikt av svenska folket rå-
der ett missnöje över den alltmera
materialistiska inriktning som har
kommit att prägla svensk politik. I de
höga ropen på ökad produktion och
effektivitet löper de humanistiska
strävandena risk att drunkna. Allt fler
människor vantrivs med en tillvaro
som visserligen kan bjuda på ett materiellt välstånd men som inte i tillräcklig utsträckning ger utrymme för människornas personlighetsutveckling.Vad
hjälper det, om du vinner hela världen men förlorar din själ!
Till detta kommer tecken på en tilltagande moralisk förslappning i samhället i form av ökande ungdomsbrottslighet, där de rena våldsbrotten
spelar en allt större roll, disciplinlöshet i skolorna, ett på sina håll öppet
demonstrerat förakt för kristna värderingar etc. I kulturradikala kretsar
går man till storms mot uppfattningar, som utgör grundvalen för vårt folk
liksom för västerlandet i övrigt. Idealet man vill uppnå är det ”normlösa”
samhället, där en illusorisk valfrihet
skall bjudas alla och envar, även dem
som inte orkar med att ta emot den.
Fördomarna skall rensas bort.
Det finns a!1i:l skäl att reagera mot
denna barbariska åskådning, och erinra om vad den kanske störste bland
konservatismens tänkare, Edmund
Burke, skrev 1790: ”I stället för att
kasta bort alla våra gamla fördomar
omhulda vi dem i högst betydande
grad, och – för att hopa än mera
skam över oss själva – omhulda vi
dem emedan de äro fördomar. Ju
längre livslängd de haft, ju mera allmän
spridning de haft, dess mera hålla vi
av dem. Vi äro rädda för att låta människorna föra sina handel och vandel
på sitt eget kapital av förnuft, ty vi
misstänka, att denna fond är begränsad hos varje individ och att de enskilda skulle göra mera rätt i att draga
nytta av de fonder, det allmänna kapital som nationerna och tidsåldrarna
hopat. Många av våra filosofer använda sin skarpsinnighet inte på att tillintetgöra de allmänna fördomarna
utan i stället på att upptäcka den dolda och dominerande visdomen i dem.
Om de finna vad de söka – och de gå
sällan bet på uppgiften – mena de,
att det är klokare att upprätthålla fördomen med vad den rymmer av visdom än att kasta bort fördomens hölje
och inte lämna något annat kvar än
det nakna förnuftsskälet. Ty fördomen med vad den rymmer av förnuft
och skäl, har en motiverande kraft
som kan förmå förnuftet till handling
och har därjämte en känsloaccent,
som kan göra den bestående. Den förutfattade meningen visar sin användbarhet vid plötsliga och oförutsedda
händelser; den leder redan från början in själen i en bana mot visdom
och dygd och den lämnar inte människan i sticket, tvekande i avgörande
ögonblick, i tvivel, förbryllad och obeslutsam. Den förutfattade meningen
gör klokheten till en vana och inte till
en följd av handlingar utan inbördes
sammanhang. Genom riktiga och välgörande fördomar b människans
plikt ett stycke av hennes natur.”
Vad Burke skrev under franska revolutionen torde i hög grad äga sin
tillämpning på förhållandena i dagens
samhälle. Det blir alltmera uppenbart,
att det är nödvändigt att möta den kulturradikala offensiven med en motoffensiv. Namninsamlingen för bibehållande av kristendomsundervisningen blev en stor framgång. Men detta
får bara vara en början.
Frågan är då i vad mån bildandet
av ett nytt kristligt parti skulle få en
positiv eller negativ effekt för de strä-
vanden man vill främja. På kort sikt
skulle en sådan partibildning helt sä-
kert entusiasmera åtskilliga kristna
till ökade politiska insatser. Och vore
det på det sättet, att ett nytt parti
omedelbart skulle slå ut de tre borgerliga partierna och etablera en kraftfull
opposition gentemot socialismen, borde ingen egentlig tvekan råda. På goda
grunder kan man emellertid förutspå
att detta tyvärr inte skulle bli fallet.
Tvärtom talar mycket för att situationen skulle bli densamma i vårt land
som i Norge. I stället för tre oppositionspartier skulle vi få fyra. Splittringen skulle ha gått ännu längre.
Vidare skulle de kristna strävandena löpa risk att förlora i betydelse.
Religionsfrågorna skulle bli inte bara
politiska angelägenheter utan dessutom angelägenheter för i första rummet ett särskilt parti. De borgerliga
partiernas positiva inställning i dag
skulle kunna förbytas i likgiltighet
och på sina håll i sämsta fall i ren
negativism. Den kristna gruppen i
riksdagen är i dag med sitt nittiotal
anhängare i samtliga partier utom
kommunisterna en viktig politisk faktor. En enhetlig kristlig partibildning
skulle sannolikt långt ifrån kunna ersätta denna.
I dessa sammanhang brukar stundom jämförelser göras med de kristligt- 15
demokratiska partierna på kontinenten. Sådana jämförelser blir dock
missvisande. De kristligt-demokratiska partierna i Europa organiserades i
det vacuum som uppstod efter krigsslutet. Någon politisk tradition att
knyta an till fanns av naturliga skäl
inte i dessa länder, där våldsamma omvälvningar ägt rum och de totalitära
regimerna just kastats över ända.
Socialdemokratien hade visserligen
överlevt katastroferna, men samtidigt
hade den socialdemokratiska åskådningen på ett ödesdigert sätt kommit
att förknippas med mellankrigstidens
misslyckanden. Förhoppningarna
knöts i stället till något nytt, till de
partier som uppstod med demokratien
och bekännelsen till de kristna värderingarna som en gemensan grund.
I Norden däremot existerade icke
samma förutsättningar. Det gamla partisystemet förblev intakt. Det enda
konfessionella parti som finns i hela
Norden är kristelig folkeparti i Norge
och det uppstod 1933 genom en lokal
utbrytning ur venstre, närmast på
grund av den kulturpolitik som detta
parti förde. En jämförelse mellan den
frisinnade och den liberala fraktionen
i folkpartiet torde ligga närmast till
hands.
Vare sig man vill beklaga det eller
inte kan alltså konstateras att några
förutsättningar för att bilda ett särskilt kristligt parti knappast existerar
i Sverige, i vart fall inte om man samtidigt uppställer kravet att ett sådant
parti skall få någon nämnvärd politisk
betydelse och inte blott utgöra en demonstration. Desto större anledning
finns det emellertid att samla alla
goda krafter för att genom ett målmedvetet och intensivt arbete främst inom
de borgerliga partiernas ram, att verka
för en större mänsklighet i politiken
och för att åter fast förankra de kristna
och humanitära ideer, som utgör den
yttersta grundvalen för vårt samhälle.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner