Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 5 juli 1937.
Vår högsta Den l juli 1937 inträdde förändringar av genommilitära ledning. gripande innebörd i riksförsvarets militära ledning, som hittills representerats av ett 40-tal direkt under konungen
lydande, inbördes sidoordnade myndigheter. I enlighet med 1936 års
försvarsbeslut och på grund av nyligen verkställda utnämningar togo
nämnda dag särskilda chefer befälet över och därmed även ansvaret
för verksamheten inom de tre försvarsgrenarna, d. v. s. armen, marinen och flyget. En betydelsefull konsolidering av befogenhet och
ansvar äger därigenom rum inom dessa. Samtidigt träder den för
riksförsvaret gemensamma försvarsstaben i verksamhet. Därigenom
erhålles ett sammanhållande, militärt organiserat organ även över –
eller i varje fall vid sidan av – dc tre försvarsgrenarna.
Liksom de flesta genomgripande reformer å statsförvaltningens område har även den nu beslutade omorganisationen av den militära
försvarsledningen föregåtts av långvariga utredningar och starka
meningsbrytningar, såsom framgår av de sista femtio årens historia.
Instinktivt kände man på olika håll, att allt ej var som det borde
vara, men de ständigt återkommande diskussionerna visade en märklig benägenhet att rinna ut i sanden. Försöken att genom ändringar i
departementalstyrelsen och genom sammanslagning av de båda försvarsdepartementen – denna reform beslutades år 1919 och genomfördes år 1920 – få till stånd en större enhet i den militära ledningen
fingo ej verklig betydelse för den föreliggande frågan, enär departementscheferna allt mer avkopplades från de militärfackliga uppgifterna och i huvudsak framstodo såsom politiska förtroendemän.
Man kunde alltså ej räkna med att de i fred skulle leda det tekniska
förberedelsearbetet eller i krig föra befälet i fält. Vinsten av 1919 års
reform låg på det administrativa och förvaltningsmässiga området.
De förslag, som under åren 1907-1930 framkomma, att inrätta försvarsgrenschefer och därigenom undanröja de mest påtagliga olägenheterna av den rådande splittringen ledde ej heller till resultat. Den
djupare förståelsen för vikten av koncentration hade ännu ej trängt
igenom, icke ens hos de militära myndigheterna. Böjelsen för individualism och för självständigt handlande vägde mången gång mer
än det rationella förnuftets krav på enhetlighet och på subordination
under högre uppgifter.
Så kom 1925 års försvarsordning med inrättandet av en tredje försvarsgren, flygvapnet. Nu blev splittringen än mer påtaglig. Svårigheten att inpassa flygvapnet i det dittills gällande systemet och ovissheten om flygvapnets framtida roll bragte ny fart i diskussionen om
försvarets högsta ledning. Frågan kunde ej Hingre uppskjutas utan
en systematisering måste i någon form åvägabringas. Det framstår
440
Dagens frågor
som ett intressant fenomen, att flygvapnets tillkomst på ett positivt
sätt befruktade organisationsdebatten.
Samtidigt ställdes problemet i ny belysning. Erfarenheterna från
världskriget utkristalliserades, samtidigt som den politiska och sociala utvecklingen i Europa under 1920-talet och början av 1930-talet
sprängde de gamla läglarna och påvisade behovet av en militär maktkoncentration av helt annan styrka än vad som förut ansetts erforderligt. Såsom aldrig förr framträdde försvaret som ett riksförsvar.
De diktaturstyrda länderna gingo i teten, de demokratiska följde
snart efter. Samhället i dess helhet har blivit engagerat i försvarets
tjänst. Militärerna vid fronten och civilbefolkningen bakom fronten
äro integrerande delar av samma kämpande försvarskraft. Problemet
har vuxit både på bredden och djupet. Samverkan i alla former är
dagens lösen, samhällets alla krafter skola så dirigeras och samordnas, så att högsta möjliga effektivitet uppnås. En enhetligare ledning
framstår alltså som ett oeftergivligt logiskt krav, som en av utvecklingen frampressad organisationsform.
De stora och ledande nationerna ha också insett detta och skapat
inrättningar, som ansvara för det gemensamma hela. Betecknande
är, att t. o. m. ett så konservativt land som England resolut tytt sig
till det nya systemet och i detta lyckats i viss mån infoga även dominions. Sedan dåvarande försvarsminister Malmbergs förslag till riksdagen 1929 och 1930 avslagits, upptogs frågan i Sverige till ingående
prövning av 1930 års försvarskommission, som drog ut konsekvensen
av den sista tidens utveckling. Delvis med stöd av tidigare utredningar kom försvarskommissionen till det resultatet, att de tre försvarsgrenarna borde sammanföras under var sin chef samt att de
vidare borde beträffande krigsförberedelserna samtliga underställas
en särskild överbefälhavare. Denne skulle leda det operativa krigsförberedelsearbetet och för den skull till sitt förfogande erhålla en ur
samtliga försvarsgrenar rekryterad stab.
När 1936 års riksdag behandlade försvarsfrågan, vidtogs den förändringen i försvarskommissionens förslag om högsta ledningen, att
någon överbefälhavare icke skulle tillsättas under fred. Däremot bibehölls om än något förminskad den för hela riksförsvaret gemensamma försvarsstaben. Chefen för försvarsstaben är därmed under
konungen ställd vid sidan av cheferna för armen, marinen och flygvapnet. Han saknar sålunda befälsrätt över försvarsgrenscheferna.
Full enhetlighet kan därför icke sägas vara införd i riksförsvarets
militära ledning. Försvarsstaben kan emellertid betraktas som en
rådgivande myndighet med stor arbetskapacitet i för de olika försvarsgrenarna gemensamma frågor – främst rörande försvarsberedskapen. Mot bakgrunden av hittills rådande månghövdad ledning
med därav följande divisionsansvar och övriga olägenheter är den
genomförda reformen att betrakta såsom i hög grad betydelsefull.
Den skapar betingelser för ökad effektivitet i fredsarbetet och
den möjliggör en smidig övergång till en ändamålsenlig krigsorganisation.
441
Dagens frågor
Här liksom annars kommer det emellertid an på tillämpningen, på
förmågan hos de högsta militära cheferna att ingjuta anda och liv i
bestämmelserna och organisera ett företroendefullt samarbete. Här
om någonsin gäller klausulen i regeringsformen, att myndigheterna
skola »räcka varandra handen» till befordran av rikets tjänst. Med
åsidosättande av personliga affekter och prestigesynpunkter måste
alla högre som lägre befattningshavare vara besjälade av saklig nitälskan och fruktbärande lojalitet. Riksförsvaret får ej vara en tummelplats för intriger och personliga motsättningar. Samtidigt åligger
det cheferna att uppmuntra och stimulera sina underlydande och
lämna dem viss frihet att handla efter bästa förmåga och på eget
ansvar. Därigenom sporras dessa till självverksamhet och initiativlust. För ett land som Sverige med dess i förhållande till stormakterna begränsade resurser måste sammanhållning i det hela och
frisk håg hos individen råda.
Skulle man våga ställa ett horoskop för framtiden, torde det på-
ståendet kunna göras, att utvecklingen kommer att understryka behovet av en fortgående koncentration och enhetlighet. Så som samhället för närvarande utdanas och det utrikespolitiska spelet gestaltar
sig, måste krafterna samlas till en gemensam fåra och icke tillåtas
att utmynna i en mängd grundare rännilar, vilka ej förmå alstra tillräcklig energi. Med kännedom om den svenske officerens vilja att
ärligt och plikttroget gå till verket kan man också förvänta, att de
olika försvarsgrenarnas representanter i försvarstaben skola inom
kort övervinna den främlingskänsla för varandra, som tilläventyrs
kan vara till finnandes, och genom de dagliga personliga rållplägningarna få en klarare bild av riksförsvarets grundläggande problem,
ingen till skada och alla till gagn.
statsministerstyre eller Skilda typologiska synpunkter kum1a andepartementschefsstyre? läggas på ministärer, och statsvetenskapen
brukar sålunda bl. a. söka fastställa, om en regering domineras av
statsministern eller om ledningen är mera jämnt fördelad. En värdering efter denna måttstock är självklart ganska svår att göra. Man
vet icke, hur det tillgår inom statsrådsberedningens slutna konklav
eller vem som där betyder mest. Och den omständigheten, att en statsminister ofta eller endast sällan talar i riksdagen, behöver icke uttrycka att han i motsvarande större eller mindre grad dirigerar sin
ministär.
Om man begränsar sig till tiden fr. o. m. statsministerämbetets inrättande, d. v. s. 1876 och Louis De Geers andra ministär, är det emellertid alldeles uppenbart, att Boström, Hj. Hammarskjöld och Ekman
dominerade i sina regeringar, likaså att politiker som Themptander,
Staaff, Lindman, Eden och Trygger voro verkliga regeringschefer om
än icke i samrna grad förhärskande; däremot är det svårt att tänka
sig att män som Thyselius, Bildt och v. Otter varit stort mer än formella ledare. Naturligtvis innebär detta icke, att departementschefer
och konsulter i ministärer med totalt dominerande statsministrar
442
Dagens frågor
varit marionetter eller relativt sett stått i en klass under motsvarande ministrar i kabinett av annan typ. För att blott taga ett enda
exempel: i Boströms första ministär funnos bland departementscheferna så framstående och viljestarka män som von Krusenstierna,
Rappe, Douglas och Gilljam. Skillnaden har legat däri, att statsministern i en sådan regering – för att citera d:r Leif Kihlbergs
karakteristik av Boströms första ministär i avhandlingen »Den
svenska ministären» – »framstå närmast som biträdande hjälpare i
och för den fackliga upplysningstjänsten. – Där politiken tränger
in, där vidtager omedelbart hans dominium. Hans regeringsledning
står hors concours. I rådgivarkretsen finnes ingen, som tillnärmelsevis kan mäta sig med statsministern eller allvarligen göra honom
ledningen av regeringens i egentlig mening politiska frågor stridig.-
statsministern ingriper dirigerande i de mest skilda spörsmål; han
spelar samtidigt på flera strängar och successivt på dem alla. Det
individuella greppet förmärkes genomgående -i styrka som svaghet
framträdande.» Denna beskrivning av 1890-talets regering, skriven i
början av 1920-talet, passar till punkt och pricka in även på C. G.
Ekmans båda ministärer; överensstämmelsen sträcker sig t. o. m. dithän, att den senare i likhet med sekelskiftets store »rikspolitiker» åtminstone till en början torde ha eftersträvat att förvärva opolitiska
fackmän som medhjälpare, f. ö. mera sällan med beräknat lyckligt
resultat.
Att placera de socialdemokratiska ministärerna i denna typserie
faller sig svårare. Trots Hjalmar Erantings enastående ställning
inom sitt parti bibragtes aldrig allmänheten under hans tre ministärer
det intrycket, att han utövade en deciderad ledning. Själv var han
vid denna tid ganska gammal; dessutom var han icke någon detaljernas man, och än mer: han splittrade 1921-1923 sina krafter på den
förenade uppgiften som stats- och utrikesminister. Hans betydelse
stod i varje fall ej i proportion till den dubbla excellenstiteln. F. ”\V.
Thorsson spelade säkert inrikespolitiskt en lika stor roll som statsministern, och dessutom dröjde det icke länge, innan uttrycket konsultvälde blev en gängse beteckning för var tyngdpunkten i Brantings andra ministär var att söka. I dessa regeringar fostrades och
tränades en samling då jämförelsevis unga politiker i regerandets
konst, och denna krets – främst hrr Hansson, Sandler, Wigforss,
Möller, Sköld (statssekreterare) jämte ett par mera fackmannabetonade socialdemokrater – har sedan bildat kärnan i de bägge Hanssonska ministärerna. Redan den rent socialdemokratiska regeringen
1932-1936 kännetecknas av denna sedan länge invanda samspelthet,
som gav departementscheferna ett mycket stort svängrum. Både
genom sin stora personliga insats vid de beryktade förhandlingarna
före 1933 års krisuppgörelse och genom sitt eget magistrala uppträdande vid andra tillfällen framstod dock statsminister Hansson
som regeringens suveräne ledare. En skicklig propaganda för »landsfadern» bidrog i icke ringa mån till att befästa detta intryck hos
allmänheten. Vid 1936 års val gjorde propagandan honom både till
443
~- ————————————-.,._,_-
Dagens frågor
»välfärdspolitikens» inkarnation och till den svenska politikens hart
när ende store starke man.
Ingen skall bestrida den nuvarande statsministerns begåvning,
skicklighet och kraft. Hans ställning både inom partiet och inom regeringen är förvisso utomordentligt stark. Men om man efter iakttagelser särskilt från årets riksdag skulle försöka mäta räckvidden av
hans chefskap, måste man betvivla att hans position är så dominerande som allmänheten efter all propaganda föreställer sig. Snarast
skulle man vilja hävda, att det mest utmärkande för den nuvarande
ministären är ett inom vissa rotlar långt drivet departementschefsstyre; detta innebär tillika att varje tal om konsultviiide numera är
orimligt, ty ingen tror på allvar att hrr Levinsson och Quensel tillhöra de ledande inom denna samling av genomtränade fullblodspolitiker.
De departementschefer, som man härvid har i åtanke, äro hrr Sandler, Möller, Wigforss, Sköld och Engberg från socialdemokraterna
samt hr Westman från bondeförbundet Hr Janne Nilsson representerar icke samma professionella skicklighet – exc. Hansson har också
vid ett par särskilda tillfällen fått sekundera honom -, och hr Pehrsson-Bramstorp har alltför uppenbart fått sin självstiindighet kringskuren av företrädaren hr Sköld med dennes överliigsna viljestyrka,
saklighet och debattörförmåga. Fackföreningarnas gisslan hr Forslund har säkerligen som envis viljemänniska få övermän i regeringsensemblen, men hans förmåga ligger närmast på amatörplanet och
hans framträdanden ha icke präglats av någon iögonenfallande virtuositet. Den förstnämnda sextetten har i desto högre grad givit
regeringen sin färg. Något behov av regeringschefens assistens har
den aldrig haft. I den ena viktiga frågan efter den andra ha de sex
försvarat regeringens propositioner på ett synnerligen auktoritativt
sätt. Man torde f. ö. kunna sätta i fråga, om någonsin en svensk
ministär haft en sådan uppsättning av var och en inom sitt område
ledande och durkdrivna fackministrar. För undvikande av varje
missförstånd vilja vi tillägga, att vi här icke yttra oss om det kvalitativa värdet av deras politik. Parentetiskt kan också tilläggas att
återväxten bland de yngre riksdagsmännen i det socialdemokratiska
partiet knappast kan inge förhoppningar om att i ledningen en
ny generation av samma standard som den nuvarande kan ta vid,
synnerligast som våra dagars ledaregalleri är så dominant att det
nästan förkväver den uppspirande växtligheten. Vilken upphöjd
ställning exe. Hansson än åtnjuter, är det evident att t. ex. exc.
Sandler lika suveriint behärskar utrikespolitiken som hr ·Wigforss
låt oss säga skatte- och penningpolitiken, hr Sköld nitringspolitiken
och hr Engberg den högre kulturen. Den expertis, som de sex nämnda
departementscheferna företräda, torde vara statsministerns klart
överlägsen, och för honom återstår främst att mera allmiint regissera, att bestämma vilka pjäser som skola få inspelas och när de
skola uppföras samt dessutom att »gå emellan» vid utjämnandet av
de motsatser, som kunna uppstå allra helst i en koalitionsregering.
444
Dagens frågor
Det är väl också mycket antagligt, att dc nämnda departementscheferna i statsrådsberedningen spela en utomordentlig roll; bortser
man från de hänsyn, som den socialdemokratiska majoriteten kan
tvingas att för husfridens skull taga till bondeförbundsmedlemmarna, gör man sig säkerligen icke skyldig till någon felaktighet,
om man utpekar hr Möller i första hand och hrr Wigforss och Sköld
i andra hand som dem, vilka jämte statsministern utöva ett bestämmande inflytande även på regeringens allmänna politik.
I sj~ilva verket synes exc. Hansson på väg att få ungefär samma
ställning i regeringen som Hjalmar Branting, Endast mera sällan
tar han till orda i riksdagen – i andra kammaren i år yttrade han
sig endast i remissdebatten, rörande högermotionen om förstärkning
av 1936 års försvarsordning, om skytteanslaget, om sammanjämkningen rörande skollärarlönerna och i dechargedebatten. Medan hr
Ekman som statsminister assisterade sina kolleger med av nya sakskäl till råge överfyllda anföranden, nöjer sig exc. Hansson med
mera allmänna programmatiska talesätt, försåvitt han icke utnyttjar tillfällena att återkomma till sitt älsklingstema: prisandet av »välfärdsregeringens» föregivna bedrifter. Det är möjligt att medvetandet om regeringsmajoritetens överlägsenhet och ackuratess vid
voteringarna icke kunnat i år stimulera denne borne polemiker till
någon livligare verksamhet; det är också möjligt att mångfalden av
representativa bestyr tagit på hans tid och krafter och lagt hinder i
vägen för honom att i detalj följa frågorna. I vart fall kan hans
nuvarande ministär knappast etiketteras bland dem, i vilka statsministern dominerar. I hans ministär äro åtskilliga departementschefer mer framskjutna än någonsin. Men samtidigt är statsministerns position inför landet såsom ledare och symbol oomtvistligt sällsynt stark. Den nuvarande ministärens typ är därför egenartad. I
verkligheten intar exc. Hansson mera en ställning som en extra president än som konseljpresident. Till äventyrs efterstävar excellensen
Hansson denna s~iri-itällning, när han alltmera överlåtit riksdagsarbetet till sina gamla kamrater i regeringen och tillägnat sig sin
patenterade allmiinna landsfaderliga vokabulär.
Gulddebattens fak- I början av maj månad publicerade internatioIiska bakgrund. nella banken i Basel sin sedvanliga årsberättelse,
i förevarande fall omfattande tiden den l april 1936 t. o. m. den 31
mars 1937. Inom ekonomiska och finansiella kretsar i skilda länder
motsågs rapporten denna gång med alldeles särskilt intresse. Främsta
anledningen härtill var det kraftigt stegrade utbud på guldmarknaden, som på sistone framträtt och vars omfattning, orsaker och verkningar man visste vara föremål för undersökning från bankens sida.
Resultatet av dessa forskningar föreligger i ett utomordentligt instruktivt avsnitt av berättelsen, betitlat >>A Year of Mounting Gold
Supplies». Såsom ett vitsord rörande det förtjänstfulla sätt, varpå
bankens experter på detta område – bland vilka svensken d:r Per
445
Dagens frågor
Jacobsson intager en bemärkt ställning – skilt sig från sin uppgift,
torde böra uppfattas det faktum, att de efterföljande diskussionsinläggen i den ledande internationella finanspressen i flertalet fall framstå som rena parafraser av rapportens synpunkter på problemet.
Inledningsvis lämnar berättelsen några synnerligen anmärkningsvärda data rörande guldproduktionens omfattning under år 1936. I
förhållande till närmast föregående år utgjorde stegringen 4,3 miljoner uns – den största absoluta tillväxt, som någonsin förekommit.
Men även procentuellt sett är ökningen av exceptionell storleksordning och uppgår till ej mindre än 13,5 % – en siffra, som överskridits
endast vid tiden för upptäckten av de stora guldfyndigheterna i Kalifornien och Australien på 1840- och 50-talet och för den första exploateringen av gruvorna i Transvaal på 1890-talet.
Sistnämnda guldfält äro alltjämt huvudproducenten. Under år 1936
härrörde nämligen en tredjedel av världsproduktionen eller 11,3 miljoner uns av guld från Sydafrika. Därnäst i ordningen kom Sovjetunionen, vars andel av världsframställningen enligt bankens beräkningar utgjorde en femtedel eller 7,4 miljoner uns. På denna punkt
äro emellertid uppskattningarna endast approximativa, och för kort
tid sedan oroades den engelska guldmarknaden av ett meddelande,
att den absoluta siffran för Rysslands vidkommande rätteligen skulle
vara 10,6 miljoner uns, ett förhållande, som om det vore riktigt, skulle
sätta detta land nära nog i paritet med Sydafrika. Emellertid torde
denna senare beräkning av den ryska guldproduktionen få anses
väsentligt mindre tillförlitlig än bankens och i hög grad påverkad
av vissa, som det synes, rent tillfälliga större utbud av ryskt guld i
London under april månad. stegringen av den ryska produktionen
är emellertid, även om man håller sig till de av internationella banken
uppgivna siffrorna, närmast fantastisk och uppgår i förhållande till
1929 års tal till 577 %, medan under samma tid världsproduktionens
ökning utgör 79% och tillväxten av den sydafrikanska produktionen
stannar vid 9 %. De ryska myndigheternas rapporter ge vid handen,
att ej mindre än 750,000 arbetare och 12,000 ingenjörer sysselsättas i
guldgruvorna. I såväl Sibirien som Ryska centralasien ha nya fyndigheter exploaterats, av vilka några ge bärgning åt över 25,000 personer. Även Förenta staternas och Kanadas guldproduktion ökades
anmärkningsvärt under året – den kanadensiska icke minst tack
vare de nya framkomstmöjligheter, som flygväsemlet erbjuder. Rapporten fäster slutligen i detta sammanhang uppmärksamheten å den
förskjutning, som den senaste tidens utveckling medfört beträffande
det brittiska imperiets ställning som producent av den gula metallen.
Ar 1929 härrörde 72 % av världsproduktionen från fyndigheter, belägna inom imperiet; 1936 utgjorde motsvarande tal blott 53%.
Det kraftigaste incitamentet till den stegrade guldproduktionen är
givetvis att söka i den höjning, som guldpriset under senare år undergått och som utgör en återspegling av devalveringarna av de ledande valutorna. Det göres alltemellanåt gällande, att guldpriset är
allenabestämmande för guldproduktionens omfattning och att pro- 446
Dagens frågor
duktionskostnaderna i och för sig skuile sakna betydelse. Denna uppfattning delas ej av bankrapportens författare, som tvärtom ingår
på en undersökning av utvecklingen av den tyngst vägande omkostnadsposten, nämligen arbetslönerna, och påvisar, att dessa för det
viktigaste produktionsområdets – Sydafrikas – vidkommande varit
påfallande konstanta sedan 1929. Under samma tid har emellertid
guldpriset stigit från 84 sh. 11’/• d. till drygt 140 sh. per uns, d. v. s.
med nära 70 %. Å andra sidan ha de stora vinster, som tillföljd härav
kunnat inhöstas av ägarna till de bäst belägna fyndigheterna, i viss
mån beskurits genom skatteskärpningar. Dessa ha emellertid icke
varit av den omfattningen, att de kunna anses nämnvärt påverka de
möjligheter till fortsatt stark produktionsökning, som enligt bankens
mening vid oförändrat guldpris äro för handen.
Baselbankens undersökning begränsar sig emellertid icke till nyproduktionen av guld under 1936 utan analyserar även det betydande
utbud, som under året ägt rum av tidigare tesaurerat guld. Rapporten erinrar i detta sammanhang till en början om, hur olika österns
och västerns folk i detta hänseende reagerade vid depressionens inträde. I de österländska staterna medförde lågkonjukturen oerhörda
utförsäljningar av de under generationer hopade guldskatterna. Från
1931 intill utgången av 1936 utskeppades från Indien, Kina och HongKong 42 miljoner uns guld till ett värde av nära 4,5 miljarder schweiziska guldfrancs, d. v. s. motsvarande ungefär 21/4 gånger världens
totala årsproduktion av guld på 1920-talet. Men i de västerländska
staterna ägde samtidigt rum en utomordentligt omfattande lagring
av guld, vars totalbelopp emellertid är svårt att exakt angiva. Medan
skeppningarna från östern- vilka tydligen till dels haft karaktären
av rena spekulationsaffärer, framkallade av det höga guldpriset efter
1931, men till dels också varit att beteckna som nödrealisationer –
numera starkt gått tillbaka och under 1936 ej belöpte sig till mer än
437 miljoner schweizerguldfrancs mot exempelvis 1,191 miljoner år
1932, så synes en omsvängning i den västerländska allmänhetens hållning ha ägt rum först i samband med guldblockets sönderfallande i
september-oktober 1936. Baselbanken beräknar, att den detesaurering
av guld, som följde på valutanedskrivningarna hösten 1936, omfattat
i runt tal en miljard schweizerguldfrancs. Då världsproduktionen
1936 beräknas ha uppgått till ett värde av 3,777 miljoner francs och
importen från östern, såsom nämnt, till 437 miljoner, skulle alltså det.
totala utbudet på guldmarknaden ha varit drygt 5,200 miljoner
schweizerguldfrancs.
Det torde ha visst intresse att se, vart dessa 5 miljarder francs
tagit vägen. Överraskande låg är siffran för industriens och guldsmedkonstens anpart däri – den uppgår till ej mer än 190 miljoner
francs. Detta vill med andra ord säga, att blott c:a 5 procent av nyproduktionen av guld kommer till en reell användning. De övriga
95 procentens öde är att vandra från den sydafrikanska, sibiriska
eller kanadensiska jordens innandöme till de nästan ännu oåtkomligare underjordiska bankvalven i London, Paris och New York. Och
447
32-37425. Svensk Tidskrift 1937.
Dagens frågor
för att ytterligare tillspetsa paradoxen meddelar rapporten, att den
såväl relativa som absoluta kvantiteten av guld, som utnyttjas för
industriella och konstnärliga ändamål är stadd i raskt sjunkande –
under åren 1920-29 var den relativa siffran 4 gånger högre eller 20
procent av årsproduktionen; tillbakagången torde delvis bero på att
guldsmycken icke längre äro så på modet – icke ens den ädlaste av
metaller är undandragen kvirrnomodets växlingar.
Det monetära guldet fördelade sig sålunda, att omkring 3,300 miljoner schweizerguldfrancs införlivades med centralbankernas eller vissa
regeringars guldförråd. Resten, eller bortåt 1,700 miljoner francs torde
ha tillförts valutastabiliseringsfonder eller reserverats för andra likartade ändamål. Bland de länder, som kraftigast ökade sina guldkassor intager Förenta staterna första rummet med en stegring på
3,447 miljoner schweizerguldfrancs, England andra rummet med en
ökning på 2,865 miljoner o. s. v. På femte plats kommer Sverige
med 169 miljoner francs. En väsentlig minskning av guldkassan visade å andra sidan Frankrike med ej mindre lin 4,287 miljoner schweizerfrancs samt Spanien, vars statsbank under många år uppvisat en
anmärkningsvärt stark finansiellt-teknisk ställning, med en minskning
av 655 miljoner francs. Det kan slutligen niimnas, att den sammanlagda kända guldbehållningen hos världens penningvårdande myndigheter under 1936 steg från c:a 69 miljarder till omkring 72,:~ miljarder schweizerguldfrancs.
De faktiska förhållanden, som i det föregående berörts, ha givit
upphov till flera svårlösta problem. I första band miirkes hiir friiga11,
i vad mån det rikliga utbudet på guldmarknaden kan förviintas leda
till en icke önskvärd kreditinflation med åtföljande överdrivna prisstegringar.
Diskussionen har härvid förts med utgångspuukt från bl. a. professor Cassels bekanta sats, att en ökning av guldproduktionen med 3%
per år vore nödvändig – och tillräcklig – för att upprätthålla viiridens ekonomiska framåtskridande vid oförändrad prisnivå. Man har
härvid fäst uppmärksamheten vid, att guldproduktionen sedan 1932
ökats med genomsnittligen 4,1 % – det sista rekordåret, såsom nämnt,
med 13,ii % -, och har ansett sig i detta förhållande finna ett behigg
för uppfattningen, att guldförsörjningen f. n. är alltför riklig. Mot
den nämnda Casselska teorien kunna visserligen vägande anmiirkningar riktas, men det praktiska problemet om den riktiga avvägningen av världens guldförsörjning står dock kvar. Att ett missgrepp
begicks, när guldpriset för några år sedan höjdes med 70 %, börjar nu
tämligen allmänt erkännas. Men när det gäller frågan, vilka åtgärder, som skola vidtagas för att rätta missgreppet, eller om det överhuvud taget bör rättas, gå meningarna starkt isär.
Den radikalaste åtgärden, och den som professor Cassel – senast i
en över hela världen uppmärksammad artikel i Daily Mail – förordat, vore naturligtvis att vidtaga en nedsättning av det officiella
guldpriset till den nivå, vid vilken ett nytt, med hänsyn till önskvärd- 448
Dagens frågor
heten av en konstant prisnivå bestämt jämviktsläge, kunde förväntas
inträda.
Emot denna lösning har emellertid den sansade anglosaxiska opinionen – från olika utslag av överdrifter torde här få bortses –
anförts väsentligen följande argument, nämligen för det första, att
en sådan åtgärd skulle strida mot andan i tremaktsfördraget mellan
Förenta staterna, England och Frankrike angående ömsesidigt stöd
av valutorna; för det andra att en prissänkning i Förenta staterna
skulle kräva vissa lagstiftningsåtgärder; för det tredje att en beskärning av guldpriset skulle vålla väsentliga förluster för Sydafrika,
Kanada och Australien m. fl. guldproducerande dominions samt för
det fjärde att de engelska statsfinanserna icke f. n. medgäve en sådan
åtgärd. Av dessa argument torde det första väl numera efter den
nya franska francdevalveringen få Himnas åt sitt viirde. Mot det
andra kan naturligen anföras, att finnes blott den goda viljan bör en
olämplig lagstiftning kunna ändras. Vida större vikt måste däremot
tillmätas det tredje och i all synnerhet det fjärde argumentet. Med
den omfattning rustningarna nu tagit i ett flertal länder utan att
jiimsides därmed andra statsutgifter i väsentlig mån beskurits blir
ett system med underbalanserade, inflationistiska statsbudgeter för
de närmaste åren en normal företeelse runt omkring i världen. Kan
denna utveckling döljas genom en försämring av guldet, den värdemiitare, som alltjämt litnjuter det största förtroendet, är detta naturligtvis en utväg, som av mången beträngd finansminister kommer att
hälsas med viilbehag. Inför rlet senaste ltii.ndelscförloppct i Frankrike
synes man emellertid heriittigad uppstiilla den frågan, om inflationen
i en delländer kan förviinias komma att hålla sig inom sådana grän- ~-:cr, att anknytning ens till en sålunda försiimrarl viirdemtitare kan
bevaras.
Det kan å andra sidan icke förnekas, att en sänkning av guldpriset
i nuvarande- av idskilliga tecken att döma -tillspetsade och labila
konj unkturliig·e vore en vansklig åtgärd, som alltför lätt kunde skjuta
över målet. Det iir emellertid ingen lätt uppgift att här söka utpricka
en farled mellan Seylla och Charybdis, mellan en svårkontrollerad
inflation och en riskabel guldprissänkning. När man exempelvis
inom den engelska finansvärlden vågat sig på att skissera huvudlinjerna för en sådan ku~·s, har det ock skett under öppet vidgående
av svårigheterna. ‘l’anken på en planmässig kontroll över guldproduktionen har framskymtat, och säkerligen har den åtskilligt fog för
sig. Det största bekymret bleve viii att förviirva Sovjetunionens medverkan därtill. De livligaste förhoppningarna knytas emellertid till
de strävanden att lossa världshandelns bojor, som nu göra sig gällande. Om ett ökat varuutbyte och en stegrad varuproduktion komme
till stånd, skulle därmed skapas en förutsättning för återställandet
av den jämvikt mellan varusidan och penningsidan, som nu gått förlorad.
Men när detta uppslag dryftas, måste man hålla i minnet, att initiativet bör åligga borgenärsstaterna. I handling måste dessa bevisa sin
Dagens frågor
beredvillighet att byta sitt nu i stor utsträckning sterila guld mot
reella nyttigheter. Därmed skulle ock det aktuella problemet om »the
maldistribution of gold» få sin naturliga och för alla parter gagneliga lösning. När ett första steg i dylik riktning tagits från svensk
sida vid årets riksdag genom det bemyndigande, som givits regeringen att disponera ett betydande belopp av riksbankens guld- och
valutaförråd för vissa statliga inköp från utlandet, vittnar detta om
en realistisk syn på det nuvarande konjunkturläget ej mindre än om
den ärliga vilja till fruktbärande internationell samverkan på det
ekonomiska området, vilken besjälar de svenska statsmakterna.
Reklamkongres- Att reklamen tjänar ·Samhället ha vi på sista tiden
sens facit. så ofta fått höra, att själva upprepandet av satsen
för många blivit ett tillräckligt bevis för dess riktighet. På en nordisk kongress för reklamfrågor ha ett flertal kända – och även
mindre kända – personer vittnat om reklamens förträfflighet i varierande tonarter. Ofta har man därvid exemplifierat reklamen på ett
sådant sätt, att ej blott dess avarter kommit i skymundan utan även
dess fördelar framstått i den gynnsammaste dager. När exempelvis
livsmedelreklamen synas i sömmarna, såsom en föredragshållare utfäste sig, har humbugsreklam och svindel endast med den lättaste
. hand berörts. Reklamens värde för höjande av hemkultur, folkbildning och trafiksäkerhet ha i stället så mycket utförligare skildrats, och
klädkulturens sociala betydelse har ordrikt utlagts på ett sätt, som
innebär ett fullständigt kringgående av vad den moderna reklamen
egentligen syftar till. Slutsumman har enligt dagspressen blivit idel
goda betyg.
Redan i inledningsföredraget till nämnda kongress förklarades, att
»begreppet reklam självfallet komme att fattas som liktydigt med
sann, sund och vederhäftig reklam». Huvudfrågan, huruvida den
moderna reklamen verkligen är sann, sund och vederhäftig, besvarades alltså på det mest positiva sätt, visserligen genom att undvika
varje undersökning rörande allbekanta missförhållanden. Reklamen,
sådan den faktiskt ej sällan brukar vara, har egentligen knappast
kommit under debatt.
Ett typiskt exempel på den ovederhäftiga reklamen bjöds emellertid oavsiktligt redan av en av de första talarna, vilken gick därhän
att han förklarade att reklamen överhuvud taget icke vore en merkostnad för näringslivet; den övertoge, enligt talaren, andra kostnader inom den distribution, »som både produktionens organisation
och mänksklighetens nivå kräver», och arbetade fram nya tillverkningar, andra fördelar att förtiga. Redan detta mystiskt färgade yttrande visar, huru föga respekt för erfarenhet och uppenbara sakförhållanden reklamens förespråkare ibland ådagalägga. Ty om något är
självklart, så är det väl, att reklamen faktiskt utgör en merkostnad,
som på ett eller annat sätt måste intjänas, oavsett vilka dess verkningar i övrigt kunna vara. Vad angår argumentet att den arbetar
fram nya tillverkningar och arbetstillfällen stå vi härvid utan tvivel
450

Dagens frågor
vid frågans kärnpunkt, som måste belysas från nationalekonomisk
synpunkt.
Utgångspunkten för varje betraktelse härvidlag måste då vara, att
allmänhetens köpkraft är begränsad av dess inkomster. Den som
köper mer av en vara måste spara in på andra utgifter. Ingen kan
öka sina inköp i alla riktningar samtidigt, reklamen för samtliga
varuslag må vara så effektiv som helst. Lockas han av en övertygande reklam att köpa mera kläder eller lägga ner mera på nöjen,
måste han ovillkorligen inskränka sig vad födan, bostaden, besparingskontot eller något annat angår. Reklamen ökar ej hans köpkraft. Man iakttar ofta, huruledes reklammännen med all iver söka
dränka detta oemotsägliga sakförhållande i en uppsjö av lösa talesätt. Så mycket viktigare är det, att allmänheten ej låter sig duperas,
utan vid varje utgift överväger sina egna verkliga behov och gör sig
okänslig för den suggestion, som reklamen innebär och som har till
syfte, att köparen skall sätta säljarens eller andra främmande intressen före sitt eget. Och lika litet som inköpen kunna arbetstillfällena ökas genom reklam. Den vinst, som ökad omsättning genom
reklam medför för en säljare, motsvaras nämligen av förlust för dem,
som fått sin omsättning minskad. Blott de mest framgångsrika
annonsörerna ha vinst. De, som se kunderna gå till annat håll, göra
på grund av reklamväsendet direkt förlust, och detta som plus till
den bortkastade reklamkostnaden. För samhället i dess helhet är det
ingalunda alltid någon fördel, att köparna flockas kring de säljare,
vilkas annonser ha största suggestiva kraft.
Naturligtvis kan reklamen ställa sig i samhällets tjänst, och det
har synbarligen varit sådana fall, som under kongressen med förkärlek framhållits. Men den effektiva moderna reklamen vägledes
ofta av andra hänsyn och intressen. Den strängt sakliga reklamen
ligger ofta ohjälpligen under. När exempelvis en talare vid kongressen satte såsom mål för reklamen trafiksäkerhetens höjande och diverse ideella, ekonomiska och sociala problem, så är detta blott typiskt
för benägenheten att blanda bort korten. Alla förstå vi ju, att reklamen huvudsakligen har helt andra syften, och detta belyses förträffligt bl. a. av ett flertal annonser i samma tidningsnummer, som
refererar de välmenande inläggen. En jättereklam exempelvis, med
överskrift »Reklam som tjänar Er» avsåg sålunda ett avmagringsmedel, rörande vilket ett flertal tvivelaktiga påståenden lämnas i den
mest braskande form. Samma tidningsnummer innehåller även ett
flertal mot varandra stridande annonser om olika skönhetsmedel.
Exemplen skulle kunna mångdubblas. En granskning av de vanliga
annonsorganen visar, i huru stor utsträckning den moderna effektiva
reklamen syftar att väcka överdrivna, d. v. s. vilseledande föreställningar hos allmänheten.
Den moderna reklamen tjänar huvudsakligen säljaren. Detta
glömma ofta de köpare, vilka låta leda sig av dess suggestiva kraft.
Att reklamen innebär många fördelar även för det allmänna behöver
här ej upprepas; det framhålls ju ideligen och till överdrift. Den är i
451
Dagens frågo1·
varje fall en makt ·Som ej kan ignoreras och som är föga tillgänglig
för moraliserande betraktelser. Men att den moderna effektiva reklamen för köparen är en företeelse både på ont och gott samt att den
uppfordrar köparen till skärpt uppmärksamhet – därom yttrades
intet på reklamkongressen.
Tyskland och Excellensen Sandlers snabba resor kors och tvärs
Norden. mellan Europas huvudstäder noteras utförligt och
med stor precision i den tyska dagspressen. Med regelbundna mellanrum bli de också kommenterade på ledande plats. Så helt nyligen i
den välredigerade Leipziger Neueste Nachrichten. Konsolideringen av
Sveriges försvar, skriver det sachsiska bladet, har ökat respekten för
Sveriges neutralitetsvilja, men samtidigt måste det väcka oro, att
talet om ett nordiskt försvarsförbund ofta utgår från såsom förutsättning vad vi i Sverige kalla »krigsfall syd». Tyskland önskar naturligtvis klart besked om att dessa planer, i den mån de alls ha allvarlig syftning, icke innebära en antitysk tendens. Med tacksamhet
noterades därför, att utrikesexcellensen kort före sitt senaste Berlinbesök gav besked därom i otvetydig form. Mot bakgrunden av den
svenska regeringens sålunda manifesterade klara neutralitetspolitik
framstår det emellertid, även från Leipzigs horisont, som dessto mera
oförklarligt, att den svenska regeringspressen tillåtes föra ett sådant
språk mot Tyskland som verkligen är fallet. Det fulla förtroendet
för exc. Sandlers statsmannaord måste i längden rubbas av den brist
på disciplin, som fortfarande präglar nyhetsförmedlingen och de
ledande uttalandena i den svenska regeringens huvudorgan. – Så
lyder i allmänhet kommentaren, vare sig den står att Uisa i Berliner
Börsen Zeitungs Streiflichter, som signerad artikel på femte spalten
av Hamburger Fremdenblatts första sida, som brev från den skandinaviske Berichterstattern till de stora lokaltidningarna i Miinchen,
Leipzig, Stuttgart eller Köln, och så avspeglas den också i alla de små
ortstidningarna, under Hieb und Stich i Niederdeutsche Beobachter
eller som Berlinbrev till Pommersche Zeitung etc. etc. Helt visst är det
icke endast genom d:r Grassman och hans kolleger i Stockholm, som
den tyska pressen informeras om svensk opinion. Svenska tidningar
läsas på redaktionerna, och det är ju helt naturligt, att man då, på
grund av bristande kännedom om de verkliga förhållandena här
hemma, fäster särskild vikt vid Social-Demokratens antipatiska och
icke sällan osanna reportage från Tredje riket – om vilket reportage
det dock sanningsenligt bör sägas, att dess hätska och stridslystna
toner på sistone något dämpats, sannolikt på grund av inskridande
från högsta ort.
På senare tid ha de tyska kommentarerna sammanställt Sandlers
resor med Staunings avvisande av tanken på en nordisk försvarssamverkan, så t. ex. i den nyss anförda spetsartikeln från Leipzig.
Utan tvivel är sammanställningen viktig.
Här i Sverige har man (i överensstämmelse med presskampanjen i
Köpenhamn mellan Berlingske Tidende – Nationaltidende å ena
452
Dagens frågor
sidan och Social-Demokraten – Politiken å den andra) i allmänhet
uppfattat Staunings hållning som en motattack mot de svenska och
danska försvarspartiernas befarade sympati för planerna att genom
generalstabsöverenskommelser eller i varje fall gemensamma ekonomiska skyddsåtgiirder i god tid förbereda N ordens neutralitetsvakt
under varje tänkbar ·stormaktskonflikt. Mot alla sådana planer är ju
den danska försvarsoviljan ett obevekligt hinder, men Stauning framhäver en annan sida av saken: Danmarks ekonomiska beroende av
den danska exportens mottagareländer och oförenligheten av den
danska livsmedelsexportens intressen med den svenska trä- och järnexportf)ns under ett europeiskt krig. Det torde icke kunna förnekas,
att tankegilugen iir klar och konsekvent, hur ovärdig den än är i sin
självuppg·ivrdKt\ ieke minst i den brutala och oslipade form, som folktalaren Stmming givit ucn.1
Den danska regeringens förhi’tllancle till allmiinna opinionen kännetecknas, ii11 mera än vad fallet iir med de svenska kollegernas, av
stor ömtålighet och snabb reaktion. Or)inionsstormen i nordisk press
– och vii1 ii.ven vissheten a tt den svenska regeringen torde mycket
oangeniirnt ha berörts av Lmulatalet- kom hr Stmming att rätta elen
kria, han hade avsett för Stockholmspubliken, men sedan danska Politiken bröstat av det grova artilleriet till hans försvar och hela den
tyska ])l’f•ssen givit honom sitt hjärtliga insti:immande, blev han mera
säker P<l Rin sak: i tidningsintervjuer och till sist i ett tal inför norsk
arbetarpublik fullföljde han sin linje från Lundatalet. Och alltjämt
instiimmcr elen tyska presskommentaren med djup och rörande enighet. Och det märkliga är, att därvid spelas Staunings »realpolitik»
ut mot den radikala svenska pressens odisciplinerade Tysklandshets.
I varje kommentar av exc. Sandlers europeiska irrfärder får hr
Stauning en vacker blomma för sin nordiska isoleringspolitik. För
envar Rom Hiser dansk tidningspress måste detta i förstone te sig
förbluffande. Ty i Danmark iir hetsen mot Hitlers Tyskland icke
1 Stauuings Lundatal är tTyckt umlcr titeln »Danmark og Sverrig» (Povl Branners förlag, Köpenhamn). Den försvarsvänliga lianska uppfattningen finnes sammanfatt:ul i högerledaren .T. Christmas l\fJHlers som broschyr utgivna förellrag
kort efteråt i Lunll (»Danmark og X orllen», C. A. Reitzcls förlag, Köpenhamn).
Christmas J\Jr!llcr intar icke elen stånllpunkten, att ett fast försvarsförbund nu vore
tänkbart, utan han inskr~inkcr sig till att önska »en jtevn og almindelig Drpftelse
af dc feelles Opgaver, som maatte foreliggc, om der ikke paa en lang Rtekke Omraacler var Opgaver, vi ljistc lwdre i }’aellesskab, end naar vi stod alene», alltså
ungefär smnma krav pft förtroliga, icke förpliktande förberedande förhandlingar
om gemensamma försvarsfrågor, som Svensk Tidskrift vid flera tillfällen gjort sig
till tolk för. r r stannings tal skall som belysande endast citeras hans dåliga försvar för det <låliga försvaret: på tal om den tillbakavisade stormningen av Köpenhamn 1658 yttrade S.: »cndskrJnt Danmark som bokendt fyir har VteTit slet rustet,
ligesom nu, lykke<l<•s Ensretningen dog ikkc». S. kunde gärna ha tillagt, att Danmarks stam nederlag i det kTig, som föregick Roskildefreden, främst var att tillskriva landets dåliga försvar.
453
Dagens frågor
isolerad till den socialistiska pressen; där delta icke minst de politiskt nationella bladen i misstänkliggörandet av allt tyskt. Orsaken
härtillligger i öppen dag: det är reaktionen i Danmark inför trycket
mot Jyllands sydgräns, en påminnelse om att den Slesvig-Holsteinska frågan måhända ännu icke är slutgiltigt löst, icke ens sedan
Tönder i våras för första gången fick danskspråkig majoritet i kommunalförsamlingen och danskspråkig borgmästare.
På mångfaldigt sätt visar det sig, att Tysklands intresse för Norden
icke – som man i Sverige vanligen tror – koncentrerar sig på
Sverige. Den inriktar sig i främsta rummet på Finland och Danmark.- Vad Finland beträffar är ursprunget till detta intresse givet.
Det manifesterar sig emellertid ofta nog direkt fientligt till den
nordiska tanken. Professor Ahnlund påpekade i en artikel under
strecket i Svenska Dagbladet i vintras, hur den tyska tidningspress,
som fortfar att skriva Gdingen för Gdynia, numera övergått från att
skriva Helsingfors till att skriva Helsinki etc. Detta är symptomatiskt. Vid fjolårets och årets Tagung der Nordischen Gesensehaft i
Liibeck kunde samma företeelse konstateras – men så voro också
nästan alla deltagarna från Finland finskspråkiga. Vid den utställning över folkliga sedvänjor och bruksföremål, som i fjol var en av
kongressens huvudpunkter, fick ingen åskådare intrycket, att det i
Finland också finnes en folklig kultur med svenskt språk. Eljest
domineras Nordische Gesellschaft’s stora mötesdagar av danskarna.
Av årets 2,000 utländska gäster voro dessa i flertal; därtill bidraga väl
det korta avståndet och de goda kommunikationerna över Gjedserfärjan eller Lilla-Bält-bron. Men viktigare iir den hänsyn, som i allt
togs till Danmark – vid åtskilliga tillfällen fördes Staunings lojalitet
på tal.
Utan tvivel: för det politiska Tyskland betyder Danmark vida mera
än Sverige, trots – eller tack vare – det danska försvarets förfall.
Genom sin långa landgräns mot Ryssland har också Finland sin
givna plats i Tysklands politiska kalkyl. Åtminstone i denna ideologiska propaganda kommer Sverige först i tredje rummet – men den
svenska malmen kan dock i en viss situation högst väsentligt styra
Tysklands intresse för vårt land!
”Det svenska gym- I Läroverksstadgan § 177 heter det: »Bökande tiJ1
nasiets ryggrad.” lektorat och adjunktstjänst skall . . . . . 8) vid
allmänt läroverk …. hava under minst två läsår med nit och skicklighet bestritt tjänstgöring till den omfattning som enligt § 133 åligger lektor eller adjunkt, eller ock hava som docent vid universitet
eller högskola under minst lika lång tid bestritt tjänstgöring av så-
dan art som för docent berättigar till länetursberäkning vid allmänt
läroverk, därvid tjänstgöring av olika slag må kunna sammanräknas.»
På &enare tid har denna princip om docenttjänstgöringens likvärdighet med tjänstgöring vid läroverk vid åtskilliga tillfällen blivit
föremål för diskussion. Principens riktighet har från ansvarigt läroverkshåll ifrågasatts. Ja, man har till och med velat – och i visst
454
Dagens frågor
fall lyckats – göra gällande, att docent, som med utmärkta vitsord
bestått sin provårstjänstgöring, genom att fortsätta sin akademiska
verksamhet under en följd av år snarast blivit mindre skickad att
övergå i skolans tjänst än den som med lägre vitsord omedelbart tillträder lärarebefattning.
Det rör sig här om en fråga av mycket stor betydelse icke blott för
docenterna själva utan för hela den högre undervisningen i vårt land
och inte minst för universiteten. Aktuella fall och en allmänt utbredd
osäkerhetskänsla föranleda, att problemet ju förr dess hellre måste
göras till föremål för en grundlig och allsidig diskussion.
När läroverksstadgan likställer docenttjänstgöring med lärartjänstgöring betyder detta, att båda undervisningsformerna anses likvärdiga. Och detta på synnerligen goda grunder. Docenttjänstgöring
innebUr nämligen icke endast hållande av en serie katederföreläsningar utan därjämte »direkt», mera muntlig och personlig undervisning i form av seminarier, proseminarier och propedeutiska kurser.
Utvecklingen inom våra universitet under senare år har också visat
en tydlig tendens att gynna dessa undervisningsformer på föreläsningsverksamhetens bekostnad. HUrtill kommer den direkta, individuella handledning, som det är en självklar sak att docenterna skola
ge de studerande, både mer och mindre försigkomna. Härvid är att
märka, att det bär giiller att undervisa blivande lärare; icke enbart
att bibringa dem ett visst kunskapsstoff utan framför allt att ge dem
den metodiska bandledningen till mera avancerade studier inom dc
ämnen, där dc själva sedan skola bedriva skolmässig undervisning.
.Är utbildningen av studenter till läroverkslärare – något som varje
docent i de ifr{tgavarande fakulteterna faktiskt bedriver – pedagogiskt sett mindre meriterande iin utbildningen av skolpojkar till
studenter?
Docenten bör i första hand vara akademisk lärare. Under den tid
han innehar docentstipendium är det hans plikt både som tjiinsteman
och forskare att helt och fullt ställa sig i universitetets och vetenskapens tjiinst. Ur>pstä.llcs nu det kravet, att tjänstgöring vid läroverk
skall vara obligatorisk för erhållande av lektorat, uppkommer en
konflikt som blir olöslig, om ej endera av dessa intressen sättes tillbaka. Ty låt vara att universitetsstatuterna faktiskt medge en viss
begränsad liiroverkstjiinstgöring för stipendierad docent, så måste
dock ett försök att förena skolundervisningen med det arbete, som
ovillkorligen bör vara en docents huvuduppgift, lända bådadera till
avsevärt förfång. En kvalificerad filosofie doktor skulle alltså, diircst
en rättsvidrig praxis av här antydd art restlöst genomfördes, stiillas
inför valet att antingen mottaga docentur eller gå direkt ut i skolans
tjänst. Följderna ligga i öppen dag. Antingen komma då de mest
meriterade filosofie doktorerna att på ett orättvist sätt tillbakasättas
för mindre meriterade kamrater, eller också uppstår för våra universitet en allt större svårighet att erhålla kompetenta docenter. En tendens härtill är redan skönjbar vid ett av våra statsuniversitet. Man
kan med skäl fråga sig om dylik utveckling verkligen är önskvärd.
455
Dagens frågor
Förhållandet belyses ytterligare, om man betraktar docenternas utsikter till befordran inom universiteten själva. I regel tillsättas de
ordinarie professurerna med män i 40-årsåldern. Varje professur
ledigförklaras alltså genomsnittligt vart 25:e år. Den längsta tid under vilken en docent kan få uppbära stipendium är sju år. Härav
framgår, hur begränsade möjligheterna att vinna professorsbefordran
äro. Då en filosofie doktor av intresse för sin vetenskap fortsätter
som docent vid universitetet, räknar han icke med en professur som
en given avslutning, såvida han icke är privatförmögen eller en mycket självsäker man. Framtiden som lektor ter sig i de flesta fall som
självklar; m ö j l i g h e t e n att bli lektor är i de flesta fall en nödvändig förutsättning för att en person skall våga sig på att bli
docent.
Inom vårt svenska undervisningsväsende intaga lektorerna genom
de höga kompetensfordringar som ställas på dem en siirställning.
Inom våra liiroverk och inom det svenska kulturlivet överhuvud
taget, sådant det dess bättre alltjämt florerar landet runt, ha lektorerna sedan gammalt intagit en rangställning och utfört en mycket
betydelsefull kulturgärning. Denna insats har till mycket stor del sin
grund i utbytet mellan universitet och gymnasier. Docentkåren har
skänkt de svenska gymnasierna många, ja måhänlia flertalet av deras
mest framstående lärare, och å andra sidan ha många vetenskapligt
meriterade lektorer som professorer återbördats till universiteten.
Till undvikanlie av varje missförstånd skall emellertid omelielbart
och klart utsägas, att härmed ingalunda avses, att inte nödig hänsyn
bör tagas till undervisningsskickligheten. lJtan tvivel inträffar det ej
sällan, att docenter äro åtminstone relativt sett minlire fallna för
läroverkslärarens uppgift, likaväl som doktorer utan docentförordnande kunna vara överlägset skickliga som läroverkspedagoger.
Syftemålet kan icke vara att utan vidare ställa docenterna i en överklass utan blott att reagera mot en tendens att deklassera docenttjänstgöringen som meritering för liiroverkslärarbanan. Tilläggas
bör även att resonnemanget här ovan friimst har avseende på stipendierade docenter, ej på titulärdocenterna utan någon undervisning
vid universiteten eller högskolorna.
statsrådet Engberg yttrade vid en skolinvigning på Visingsö den
18 juli 1935: »Det kan nämligen aldrig nog kraftigt betonas, att det
svenska gymnasiets ryggrad är en högt och väl utbildad lektorskår,
som genom sin dokumenterade förtrogenhet med vetenskaplig forskning lägger upp undervisningen på ett högre plan. Hur det än är,
betyder tillgången på en vetenskapligt fullt utrustad elit vid gymnasiet och i dess arbete en garanti för att de bildningsmål, som nu en
gång äro för gymnasiet föreskrivna, verkligen kunna nås.»
Från vår högsta kulturvårdande myndighet har därmed i klara,
tydliga och sanna ord den vetenskapliga meriteringens värde fastslagits. Men om de, som bära ansvaret för vårt undervisningsväsens
framtid, verkligen önska att vetenskapligt skolalie krafter knytas till
våra gymnasier, och att docenterna icke av ren sjiilvbevarelsedrift
456

Dagens frågor
bringas att undfly universiteten efter blott något års tjänstgöring, då
ligger det makt uppå, att vägen dit icke stänges eller av ovist nit försvåras för de vetenskapligt bäst meriterade av lektorsaspiranterna:
universitetens docenter. H. F.
De svartas I sitt briljanta arbete, »Folken i maskintidsåldern», har
världsdel. Gustaf Olsson kallat Afrika för det »20:e århundradets
framtidsland». Den dag, då kapitalet i betydligt större omfattning
än hittills söker sig viigen till de svartas världsdel, måste dennas insats i viiridsproduktionen uppenbarligen radikalt förändras. Den
stora frågan är emellertid, i vad mån de skapande krafterna skola
tämligen ostört få verka eller om konflikter skola förhindra västerländsk civilisation och tekuik att helt göra sitt ir1tr·iide i detta ofantliga område.
Ytligt sett verkar det onekligen som om curopeernas grepp om
Afrika i det stora hela vore så starkt, att ingen anledning funnes att
frukta, att den etiopiska rörelsens stridsfanfar från 1900-talets början,
»Afrika åt afrikauerna», med framgång skulle kunna återskalla från
någon JIY 11anafrikansk rörelse. Detta så mycket mer som förutsättningarna för en dylik obestridligen ännu förefalla att saknas, trots
de hotfulla rykten i telegrammen då och då om en ökad förbittring
blalld dc underkuvade färgade raserna och trots exempelvis islams
snabba spridning i Afrika. Eller iir denna tro på att viiridsdelen alltjämt skall kum1a bibehållas under europeiskt infl;rtande en illusion,
som har !’lin grund i felaktiga föreställningar om problemkomplexen?
IiJn del svenska tidningar och ett par tidskrifter ha visserligen
under dc senaste åren ägnat ett glädjande stort utrymme åt vad som
passerar utanför vårt eget lands griinser, men vår världspolitiska
litteratur iir ganska fattig både kvalitativt och kvantitativt. I fråga
om Afrika har dock en svensk liisare sedan i julas att tillgå fil. d:r
K a r l H i l d e b r a n d s mäktiga arbete: Afrika. Kolonialmakter
och infödda folk (Gebers). Det sätt på vilket d:r Hildebrand löst sin
krävande uprlgift gör hans bok till ett verkligt standardarbete. Inte
minst är det ett utmärkt uppslagsverk: man får t. ex. reda på de
olika staternas och besittningarnas historia, deras ytinnehåll, folkmängd, handelsbalans, kommunikationsväsende, rasblandning och
överhuvud allt statistiskt stoff, som är ganska nödvändigt för att
läsaren skall få en totalvy av världsdelen. Man är i det sammanhanget ytterst tacksam för att Hildebrand starkt betonar, hur osäkra
de flesta siffrorna härvidlag äro: så variera, för att taga ett enda
exempel, olika atiktoriteters uppgifter om Abessiniens folkmängd
från 4 till 13 millioner!
Verket har sitt största värde däri, att förf. ingående analyserar
frågor, vilkas lösning utgöra fundamentala betingelser för att världsdelens utveckling skall bli gynnsam både för de vita och de svarta
raserna. Att de infödda sjiilva ännu skulle kunna reda sig utan de
vitas hjälp, anser nämligen Hildebrand på goda grunder som en
utopi. Satsen om att de vita och infödda behöva varandra har vis- 457
Dagens frågor
serligen till leda återkommit i diskussionen härom, men är därför
icke desto mindre sann. Den stora frågan är f. n. ej heller, om ett samarbete mellan de olika raserna alltjämt skall äga rum utan i vilka
former detta bör ske.
Hildebrand understryker starkt, hurusom stormakterna efter världskriget alltmer kommit till insikt om de vitas skyldigheter mot de infödda folken. Ett nytt släkte av kolonialpolitiker har vuxit upp, som
strävar att bevara infödingarnas nedärvda institutioner och seder,
män som betona att olika folk och raser måste visa en helt annan
respekt än förr för varandras egenart och åskådningar. Hildebrands
kapitel· om folkundervisningen och missionen visar emellertid, att
meningarna alltjämt äro mycket delade beträffande sådana vitala
frågor som folkundervisningens mål och metoder. Medan några anse
det överhuvud onödigt att höja de afrikanska folkens bildningsnivå,
anse andra – så t. ex. i det officiella brittiska programmet – att de
färgades ställning både materiellt och själsligt måste förbättras. Men
medan engelsmännen mest intressera sig för folkundervisningen i
allmänhet men inte gärna vilja använda de infödda i administrationen, söka fransmännen främst att utbilda en infödd elit, varur en
del tjänstemän kan rekryteras. Att under sådana förhållanden spå
någonting om den framtida kulturella nivån bland Afrikas svarta
är omöjligt, och det är ej heller lönt att spekulera över möjligheterna
att minska klyftorna och därmed spänningen mellan de olika kulturerna.
Motsättningarna mellan de svarta och vita har emellertid, som
Hildebrand med all tydlighet påvisar, sin kanske främsta orsak i den
exploatering av de svartas arbetskraft som försiggått och alltjämt i
stor utsträckning försiggår. Slaveriet är visserligen formellt förbjudet inom de europeiska besittningarna men florerar ändå på vissa
håll. Kolonialmakternas arbetarpolitik i allmänhet har även varit av
sådan art, att den ej kan undgå att väcka mycket starka betänkligheter. Vad förf. härom anför från exempelvis portugisiska Afrika
eller Kongostaten talar om en tvångsrekrytering, som knappast kan
kännas mindre hård än den rena livegenskapen. Åtminstone alla
ledande kolonialmakter synas dock äntligen ha erkänt nödvändigheten av ett effektivt ingripande i arbetsavtalen till gagn för arbetarnas hälsa. Så har bl. a. i franska Västafrika en skyddslagstiftning
skapats, som nog kan mäta sig med även den modernaste europeiska.
I Sydafrika däremot – det land där fortfarande segregationsprincipen råder, d. v. s. att de vita och svarta ej alls böra ha någon beröring med varandra – straffas färgade infödingar för strejk men
ej de vita! Ej att undra på att spänningen mellan raserna här är
driven till sin spets. Nog måste det även kännas bittert för t. ex. en
utmärkt skicklig jurist av negerras, att han ej kan erhålla politisk
rösträtt i motsats till den mest tjockskallige vite medborgare.
I sådana områden, där asiater utgöra en relativt betydande del av
arbetskraften, bli förhållandena ännu mer komplicerade. I Kenya är·
sålunda irritationen mellan europeer och indier ytterst stark; i Syd- 458
Dagens frågor
afrika utgöra de asiatiska befolkningselementen en påtaglig orosfaktor o. s. v.
D:r Hildebrand hävdar med kraft den åsikten, att det fordras samarbete mellan de vita och färgade för att Afrikas rikedomar i högre
grad iin hittills skola komma alla till godo. Men ett samförstånd kan
enligt hans mening aldrig nås, om de infödda arbetarna betalas uselt.
Tv~irtom är det ett rent europeiskt intresse att afrikanernas köpkraft höjes. Intill dess komma japanernas billiga varor att undantränga de dyrare om också bättre varor, som tillverkas i Europa.
Den som studerar det nyss utkomna, av Mitsubishi-byrån publicerade
verket »Japanese trade and industr.Y», skall finna hur oerhört raskt
den japanska exporten till Afrika ökats under de senaste åren. För
de vita är det ej så roligt att nödgas konstatera faktum. De svarta
däremot äro nog tacksamma för att deras begränsade resurser förslå
åtminstone till vissa inköp. En engelsk läkare i Tanganjikaterritoriet
har också öppet förklarat – enligt Z i s c h k a s lärorika bok Kampen
om bomullen – att Japans billiga gummiskor och billiga bomullskläder uträttat mer mot skadedjur och farsoter än Englands kolonialarbete under det sista århundradet!
.Japanerna ha sålunda – om ock omedvetet – bidragit till att öka
folkmängden. Befolkningsfrågan är f. ö. ett av de viktigaste problemen i Afrika, som onekligen förefaller vara för glest bebyggt.
Niistan överallt klagas nämligen över brist på arbetare. Hur denna
svårighet skall kunna avhjälpas är dock svårt att se. Här och var
lyckas visserligen företagarna få tillräcklig rekrytering till näringslivet, men folkförflyttningarna verka ofta upplösande på familjelivet
i byarna och äventyra därigenom den framtida folkökningen. Ej sällan ha mycket drastiska förslag framkastats för befolkningsfrågans
lösning, vilken uppenbarligen kräver lika mycket insikt från de styramles sida som åsidosiittande av kortsynta privata intressen.
Hildebrand vidrör ej n~irmare det vanskliga spörsmålet om de förändringar i de europeiska staternas maktställning, som inom den
närmaste tiden kunna tänkas inträffa. Dock beröres en för det
engel,;ka imperiets framtid så väsentlig faktor som förhållandet mellan Storbritannien och Egypten. Trots att en viss harmoni mellan de
båda staterna efter augustifördraget 1936 onekligen råder, anser H.
att agitationen emot engelsmännen snart kommer att återuppblossa.
Med kännedom om wafdpartiets antecedentia synes onekligen en
dylik spådom rätt plausibel, men det bör framhållas, att nationalistpartiet numera förefaller desorienterat och splittrat samt dessutom
alltmer torde inse faran av att gå alltför bröstgänges till väga mot
brittema. Vad förmår ett ensamt Egypten vid en konflikt mot en
stormakt, t. ex. Italien? Egypterna måste ha fått bittert erfara, att
när de vunnit en länge efterlängtad frihet (statssuveränitet) så synes
framtiden realiter ovi,;sare och farofylldare än kanske tillförne.
Ä ven den span,;ka krisens utgång kan högst ödesdigert förändra
situationen för vissa kolonialmakter. Ett nationalistiskt Spanien i
exempelvis försvarsallians med Italien oeh Tyskland skulle kunna
459
Dagens frågor
göra läget kritiskt för både England och Frankrike å det hav, som
italienarna börjat kalla »mare nostrum». De länder, som icke behärska Medelhavet, få det i framtiden sannerligen långtifrån lätt att
hålla sig kvar i Afrika, i varje fall ej i Nordafrika- härom kan hänvisas till M a r g r e t B o v e r i s glänsande studie Das W eltgeschehen
am Mittelmeer.
Medan Hildebrand i allmänhet trots allt är tämligen optimistisk i
fråga om möjligheterna att tillvarataga Afrikas slumrande om också
mycket svårberäkneliga rikedomar, fruktar han starkt att utrikespolitiska förvecklingar skola störa den normala produktionens gång.
Han hyser bl. a. farhågor för att en italiensk-engelsk kraftmiitning i
Afrika ej länge låter vänta på sig. En källa till oro finner han också
i Tysklands krav på kolonier. Han tror dock inte mycket på möjligheterna för Hitler att vinna resonans härvidlag – inte ens Portugal
anser han vara villigt avstå från sina besittningar, trots att de ej
skötas »tillräckligt energiskt och rationellt»; förf. anför för övrigt en
mängd intressanta fakta, som tydligt ådagalägga, att de- särskilt vid
fredsförhandlingarna – fällda beskyllningarna mot tyskarna för att
ha varit dåliga och hänsynslösa kolonisatörer i det stora hela varit
missvisande och orättvisa. Italienarna sakna diircmot enligt Hildebrands uppfattning ofta känslor för dc inföddas miinniskoviirde; så
länge ändring häri ej inträder lära väl dc fiirgade i framtiden ej
tveka att gå till öppen revolt mot sina vita herrar. På dessa senares
»klokhet, fördomsfria prövning av reformförslag oelt framsynthet
vila förhor)pningarna om en stor framtid för Afrikas folk» heter det
till slut i Hildebrands bok – ett oumbärligt verk för den, som vill
bilda sig en d.iurmre Ul)l)fattnillg om den stora svarta kontinenten.
Jean Braconicr.
460

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner