Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Efter MacMillan
Att Harold MacMillan inom en tämligen snar framtid skulle ha lämnat
ledningen för det konservativa partiet, och därmed regeringen, stod klart
för alla även sedan han överraskande
framgångsrikt lyckats rida ut stormen
under den akuta Profumokrisen. Uppenbart är dock, att hans oväntade
insjuknande – inte för inte har han
själv fastslagit att premiärministerposten kräver en oxes konstitution av
sin man – påskyndade maktskiftet.
Själva de utdragna, hetsiga och delvis
pinsamma konflikterna och förhandlingarna tyder på att den ofrånkomliga successionsfrågan ännu icke hunnit att tillräckligt beredas i de diskreta former som brukar utmärka det
engelska konservativa partiet i dessa
fall.
Som bekant rådde ingen brist på
tänkbara efterträdare av den »yngre»
typ som i Kennedys tid kommit på
modet och på många håll ansetts
självklart nödvändig om den brittiska
högern skulle ha en verklig chans att
ta hem spelet mot labour under ·wilson i den snart stundande valstriden.
Herrar Heath, Hailsham, Maudling
och Macleod hade alla ivriga föresprå-
kare; ingen av dem har heller låtit
omgivningen sväva i ovisshet om sina
aspirationer på premiärministerposten. En annan sak är, att det med
tanke på de minst sagt ovissa valutsikterna kan vara tvivel underkastat,
om någon av dessa gentlemän innerst
inne åstundade att träda till just nu.
För dem alla torde det te sig minst
lika lockande att under en övergångstid lämna ansvaret till en annan kraft,
för att vid ett senare tillfälle med
oförbrukad prestige stiga fram och
leda partiet uppåt: en återhämtning
måste dock rimligen inträffa förr eller senare.
Hur som helst gick det alltså på
annat sätt. De relativt litet kända krafter som styr i partiets viktigare personfrågor gav utslag i annan riktning.
Relativt snart stod det klart att valet
skulle komma att stå mellan vice premiärministern Butler och utrikesministern lord Home, ett namn som väl
ännu för ett par år sedan skulle ha
tett sig helt otänkbart i sammanhanget.
Det faktum att en så utomordentligt kapabel och på snart sagt alla viktigare områden meriterad man som
Butler än en gång blev förbigången
har gett upphov till yppiga spekulationer om en konflikt mellan den mer
»liberalt» och »progressivt» inställda
riktning som denne företräder – det
var som bekant han som mer än nå-
gon annan bidrog till partiets hårdhänta men nödvändiga modernisering
efter valnederlaget 1945 – och en
mera gammaldags högerflygel, som nu
skulle ha dragit det längsta strået.
Kannstöperier av denna art förefaller
knappast särskilt starkt grundade. Det
står fast, att lord Home uppenbarligen
varit MacMillans egen kandidat – och
MacMillan har ju om någon personifierat konservatismens resoluta anpassning till det moderna välståndsoch medelklassamhället, utan hinder
av sin personliga stil och bakgrund.
Den rimligare förklaringen till att Hutler ännu en gång sett sina förhoppningar gäckade torde vara den enkla
och brutala som uttrycktes av Sir
Winston Churchill vid förra tillfället,
efter Suez: »Det tråkiga med RAH är
att han inte har tillräckligt mycket
politisk sex appeal.» En i allo förträfflig man – men inte med tillräcklig förmåga att entusiasmera och
charmera.
Finns det då någon sannolikhet för
att Home kommer att visa sig uppgiften vuxen? Valet är onekligen överraskande, men just när det gäller honom torde det finnas särskilt starka
skäl att inte fälla alltför tvärsäkra omdömen innan erfarenheten gett något
hållbart material att bygga på. När
han blev utrikesminister för tre år
sedan väckte detta en storm av kritik – han var relativt okänd, utnämningen antogs allmänt vara ett utslag
av premiärministerns kända svaghet
för att omge sig med grevar och baroner, det förutsattes som självklart
att den nye utrikesministern skulle
bli ett osjälvständigt verktyg åt regeringschefen. Som bekant tog saken
raskt en annan vändning: lord Home
grep diskret men fast tyglarna i
Foreign Office i egna händer, framträdde med markerad fasthet såväl
mot Moskva som inför de afrikanska
problemen och tillvann sig snart allmän respekt för både begåvning och
karaktärsstyrka.
En kuriös missuppfattning om den
nye premiärministern är att han
skulle vara något av en politisk amatör. Intet kan gärna vara felaktigare.
Trots sin ålderdomliga titulatur –
som han nu avstått ifrån – borde
han snarare karakteriseras som yrkespolitiker. Ledamot av underhuset vid
28 års ålder, premiärministern Chamberlains sekreterare under många år,
minister för Skottland i fyra år, utri- 249
kesminister i tre – för en amatör
onekligen en ganska imponerande meritlista.
Intet tyder på att den brittiska kursen kommer att läggas om på något
mera väsentligt sätt, varken premiärministerns person eller uppsättning
av hans medarbetare. Att Hutler trots
besvikelsen lojalt står kvar på den
enda post som gärna kunda komma i
fråga, är en garant för kontinuitet,
liksom ett tecken på att tories än en
gång tillämpar sin gamla taktik att
sluta leden inför valstriden mot en gemensam motståndare utan hänsyn till
tidigare personmotsättningar och rivaliteter. Närvanon i ministären av
Maudling och Heath – den senare
f. ö. en av de ivrigaste tillskyndarna
av Homes kandidatur! – är ytterligare garanti för att någon brytning
med den progressiva, moderna inställningen inte kommer i fråga.
Konsumtionsproblem i Sovjet
Under den XXII. partikongressens
epok har problemet med produktionen av konsumtionsvaror blivit ett
spörsmål, som allt oftare behandlats
offentligt. Ju flera raketer och satelliter, som kretsar kring jorden och ju
flera atombomber som sprängs, desto
mera uppenbar blir kontrasten mellan
ideologi och verklighet hos Sovjetfolket. Därför har under senare tid citat
och propagandaslagord allt oftare blivit föremål för publicering – även
citat täckta av mångårigt damm i arkiven. Är det verkligen så att Sovjets
politiska ledare har ändrat sina åsikter och börjat lägga ned möda på att
öka folkets välfärd enligt ideologin i
stället för att sprida fruktan över hela
världen? Eller påverkas de av sovjetfolkets livsvilja och krav till att äntligen genomföra en lösning på masskonsumtionens praktiska frågor? Frå-
gan och svaret i likhet med frågan
.t
·•
250
»Vilket var först, hönan eller äggeb
kan ge upphov till långvariga diskussioner. Faktum är att det tog hela
40 år för »Överflödets framtidssamhälle», innan första boken utkom år
1961, en bok som sammanfattar masskonsumtionens problem under socialistiska förhållanden och där dessa
problem även belysas med data.
Med utnyttjandet av de mildare vindar, som råder sedan sista partikongressen skyndade man sig att publicera P. C. Mstivslavskijs bok »Masskonsumtionen i socialismen». Bokens
förnämsta förtjänst synes vara, att
den lämnar värdefulla upplysningar
om sovjetfolkets ekonomiska och kulturella standard vid ett givet historiskt ögonblick. Bokens första del behandlar allmänna principfrågor och
understryker att »den materiella produktionen är den huvudsakliga determinanten på samhällsutvecklingens
samtliga faser. Reproduktionens samtliga processer och faser beror framför allt på produktionen, på dess nivå,
medel, kvantitet och karaktär» (sid.
12). Som författaren påpekar har förhållandet mellan produktion och konsumtion ändrats under den historiska
utvecklingen. Han tar avstånd från
den ekonomiska åsikt, som underskattar varu- och penningförhållandens
betydelse under socialismen, dvs. från
de åsikter, som försöker koppla bort
individernas ekonomiska intressen i
produktionen. Han utgår vidare ifrån,
att arbetarnas reallön kan tolkas riktigt endast om man accepterar varuoch penningförhållandens existens i
Sovjetekonomin.
Av stort intresse är, att Mstivslavskij
uppdelar konsumtionen i tre avdelningar, nämligen i arbetarnas och de
anställdas konsumtion, böndernas konsumtion och slutligen de statliga och
andra samhälleliga institutioners konsumtion. Vid denna uppdelning erinrar man sig den jugoslaviske revolutionären Djilas’ teori om den nya
klass, som i Sovjetsocialismen tillkom
i stället för den tidigare härskande
kapitalistklassen och de statliga funktionärernas privilegierade -samhällsklass. Mstivslavskijs uppdelning fick
omedelbart mothugg. I. Pisarev, som
recenserade boken i Vaprosi Ekonomiki 1962: 2, skriver: »Det var onö-
digt att bryta ut den tredje sektorn.
Det ligger i socialismens natur, att
denna tredje sektor inte kan ställas
mot de förra två, ty vår stat är arbetarnas och böndernas socialistiska
stab (sid. 138).
Bland bokens positiva sidor kan
nämnas att uppgifterna om Sovjet inte
presenteras ensidigt utan ibland jämföras med förhållandena i USA. Författaren påpekar exempelvis såsom ett
positivt drag i USA, att drygt hälften
av samtliga anställda arbetar i konsumtionssektorn.
Boken andra del belyser ökningen
av Sovjetmedborgarnas konsumtion
från 1917 till våra dagar. Det framgår
av uppgifterna, att den kvantitativa
ökningen av konsumtionsvarorna åtföljs av en språngartad ökning av behoven ifråga om kvalitet och sortiment. Sovjetstatens utgifter för konsumtionsvarornas framställning
vilka i första hand syftade till en
kvantitativ ökning – har ej kunnat
tillfredsställa invånarnas efterfrågan.
Detaljproblemen kring konsumtionsvarornas framställning behandlas i
kapitlen 3-5. Dessa problem illustreras i de flesta fall med exempel hämtade från beklädnadsbranschen. År
1961 tillverkade man 443 milj. par
skor i Sovjet. Chrustjov klagade emellertid på kongressen: »Efterfrågan på
skor är inte helt tillgodosedd och det
lagras ändå skor i handelsledet för ett
värde av 1,5 miljarder rubel.»
Inom Sovjetpressen berörs på sista
tiden allt oftare problemen kring konsumtionsvarornas omsättning och produktion. Mstivslavskij riktar uppmärksamheten på dessa iakttagelser.
Av artiklarna framgår ett av de viktigaste problemen, nämligen att den
rådande planmetodiken hindrar företagen att självständigt och elastiskt
kunna anpassa produktionen till konsumenternas behov. M. Lev, ordföranden för »Sovnarhoz» (statliga företag) centralkontor i Moskva, skriver
följande i Ekonomitjeskaja Gazeta den
5 februari: »Skoaffärerna är fulla
med kunder. Men inte alla lämnar butikerna med någon vara. Företagen
har kommit till den uppfattningen, att
massproduktion på löpande band försvårar sortimentets utökning. Planföreskrifterna, varpå föret,agens arbete grundas, ger ingen möjlighet för
företagen att snabbt reagera för handelns önskningar och ändra sortimentets sammansättning.»
M. Lev beskriver vilken lång byrå-
kratisk väg en ansökan om ändring
bör genomgå för att slutligen beviljas. Om man exempelvis vill ändra på
en modells utseende, måste man få
ändringen godkänd från minst 4-5
olika instanser. Även i bästa fall tar
detta 5-6 månader i anspråk och när
företagen har fått medgivandet, har
ändringen redan hunnit bli för gammal. Givetvis är detta inte endast skoindustrins problem, dylika klagomål
har framförts av textilindustrins och
andra konsumtionsvaruindustriers representanter. Andra skyller på industrigrenarnas lokalisering och menar,
att påtagliga bristfälligheter råder vid
de producerade varornas fördelning
mellan de olika republikerna. I. Chrekin efterlyser (Ekonomitjeskaja Gazeta, 12 mars 1962) större självständighet och rörelsefrihet för republiker och företag. Enligt hans uppfattning ligger felet bl. a. i konsumtionsvaruindustrins lok,alisering. Republikerna i Centralasien måste själva organisera produktionen av tusentals
26- 634846 Svensk Tidskrift H. 8-9 1963
251
varor, vilket Chrekin anser inte vara
ändamålsenligt. Enligt honom bör
bara de mest nödvändiga varorna
framställas i varje lokaldistrikt och
man borde öka omsättningen mellan
republikerna.
Avslutningsvis avslöjar Chrekin en
mycket viktig orsak till dessa problem: »Erfarenheterna visar att befolkningens efterfrågan och marknadens förmåga att suga upp varor inte
har studerats med tillräcklig noggrannhet och vi gör ofta betydande
räknefel, när vi prognosticerar olika
varors konsumtion.>>
Fransk forskning
Forskningens allmänna betydelse framträdde med all tydlighet under andra
världskriget när det visade sig att det
avgörande för segern var vem som
hade den starkaste industriella potentialen. Denna princip kan på
samma sätt tillämpas när det gäller
det kalla kriget och den ekonomiska
kampen i fredstid. Historien har mer
än en gång påvisat, att behovet ofta
är upptäcktens andlige farler och att
ett krig kan spela en banbrytande roll
även för framåtskridandet. Efter krigets slut visade det sig att en samordnad modern forskning behöver så
stora resurser, särskilt beträffande
kärnfysik, att staten tvingades rycka
in och överta eller åtminstone kontrollera hela denna vetenskapliga
verksamhet. Beträffande statens roll
hade sålunda såväl öst som väst liknande utgångsläge och om pendeln på
sistone – enligt vissa uttalanden av
amerikanska ledare – har slagit över
något till västs förmån är det utan
tvivel dess enorma vetenskapliga potentials och forskarnas egen förtjänst.
Annars hade de totalitära staterna
praktiskt taget obegränsade möjligheter när det gällde att mobilisera samhällets alla tillgängliga resurser och
252
Rysslands onekligen stora framgängar
särskilt beträffande rymdfärder vittnar bäst härom. Bortrövandel av
hundratals framstäende tyska specialister har förstås också hjälpt ryssarna
åtskilligt. Sovjet har dock dröjt med
hela forskningens samordnande till
1961/62, medan dess satellit Tjeckoslovakien som första östeuropeiska stat
genomförde detta sex är tidigare. Två
procent av landets nationalinkomst
används till forskningsändamål, men
i Prag är man missnöjd med bl. a.
forskarkärens långsamma tillväxt. Under nuvarande femårsplan fram till
1965 skall denna öka med tre procent
per år, medan produktionstillväxten
beräknas växa med 9,5 procent. I
verkligheten bör antalet forskare öka
åtminstone i samma takt eller snabbare än produktionen.
I västerlandet hade forskningen efter andra världskriget olika utgångslägen. USA tog ofta som krigsbyte hela
tyska forskarteam, deras oavslutade
arbeten och deras planer. Delvis gjordes detta också av England och i
mindre utsträckning av Frankrike.
Västeuropa, särskilt Frankrike, Västtyskland, Storbritannien och Italien
samt delvis även Schweiz, Belgien och
Holland, har för länge sedan intensivt
utvecklat sin forskning på alla områ-
den och åtminstone de tre förstnämnda
av dessa länder har redan hunnit en
bra bit på vägen och i vissa fall gått
om USA. Det är därför synd, att de
flesta yngre svenska forskare nästan
uteslutande använder engelska i sitt
internationella umgänge och därigenom delvis blir avklippta frän direkta
kontakter med andra länders forskarkolleger.
Frankrike, vars forskning aktualiserats genom en svensk visit förra våren
och ett franskt besök i Sverige i slutet av oktober – började samordna
sin forskningsaktivitet redan inför det
andra världskriget. Sedan blev det ett
avbrott ända fram till 1954, när ett
särskilt statssekretariat bildades i
Mendes-Frances ministär. Det hela föll
emellertid tillsammans med hans regering redan året därpå. Innan dess
hade dock sekretariatet tillsatt ett administrativt organ – högsta rådet för
forskning och tekniskt framåtskridande – vilket tre är senare, dvs. redan under de Gaulle, förvandlades till
blandad kommitte av regeringsmedlemmar och vetenskapsmän under ledning av ett statsräd (f. n. minister
Gaston Palewski, en ättling till en
polsk frihetskämpe) och direkt underställd premiärministern. Kommissionens verkställande organ utgörs av
»la delegation generale>>, vars generalsekreterare professor Andre Marechal
var Sveriges gäst för några veckor sedan. Den franska forskningen är i dag
uppdelad på följande sätt:
1. 16 universitet (snart skall deras antal ökas till 21) med sammanlagt
omkring 7 000 forskare uppdelade
på 28 naturvetenskapliga, medicinska och farmakologiska fakulte,-
ter.
2. Ett nationellt centrum för vetenskaplig forskning med omkring 100
egna laboratorier och studiecenb:a
och med över 7 000 forskare.
3. Forskning för och i franska ter:ritorier bortom havet och i nya af rikanska stater – f. d. kolonier –
med åtta speciella institutioner för
bl. a. tropiskt jordbruk, olja, kamtsehuk osv. Forskningen bedrives av
omkring 800 forskare.
4. Yrkesmässig forskning som sam arbetar med och delvis finansieras av
stora industriföretag.
5. Industrins egen forskning med n ära
300 stora laboratorier och i eke
mindre än 16 000 forskare och teknisk personal.
6. Speciell forskning förbunden med
sex tekniska departement: j ordbruks-, hälsovårds-, byggnads-,
kommunikations-, industri- och försvarsdepartementen, med flera tiotal institutioner och sammanlagt
med forskare och teknisk personal
till ett antal av 3 000.
Under industridepartementet sorterar även atom- och rymdforskningen,
som leds speciellt av respektive kommissioner där både ämbetsmän och
vetenskapsmän deltar. Enbart atomforskningen förfogar över en arbetsstyrka på omkring 20 000 man och
drar en kostnad av cirka 2,5 miljarder
nya francs, av vilka 40 proc. betalas
ur försvarsbudgeten. Den övriga försvarsforskningen kostar dessutom över
en miljard NF och rymdforskningen,
som inte är riktad mot så höga mål
som i USA och Sovjet, är kostnadsberäknad till ungefärligen 100 miljoner.
Hela det franska forskningsprogrammet kostar f. n. över fyra miljarder NF
och ökar med ungefär 17-20 procent
om året. Denna takt måste hållas för
att reparera den eftersläntring som
uppstod mellan de båda världskrigen.
Vad åstadkommer man då för dessa
stora summor? Forskningens framgångar i Frankrike är så stora på alla
områden och så speciella att vi här
endast kan ge ett par exempel: den
har t. ex. åstadkommit flera nya färgmetaller, bl. a. kombinationen meUan
järn och aluminium, vilken är ytterst
viktig för hela industrin. Vidare det
jättestarka elektroniska mikroskopet på
1,5 miljoner volt, dvs. 10-12 gånger
starkare än de vanliga. Detta möjliggör genomstrålning av metallplåtar
bakom vilka en cell i en levande organism kan undersökas, något som
är en absolut nyhet för naturvetenskapen. Utforskningen av stabilisationen
gjorde det möjligt att bygga ytterligt
moderna tåg, som kan hålla 150 km
i timmen i marschhastighet medan
maximifarten är 300 km/tim.
253
Världens mest sålda flygplan, Caravellen, är som bekant helt och hållet
en fransk produkt. Dess maximifart
ligger kring 900 km/tim. dvs. närmar
sig ljudhastigheten, medan planets nya
version, som bygges i franskt-engelskt
samarbete, Concorde, beräknas uppnå
en hastighet som är 2 1 f• gånger så
stor som ljudets. Här kan också nämnas det i slutet av oktober i Sverige
på Barkarby flygfält visade s. k. stolflygplanet (Short take off and landing)
Bregnet 941. Planet kan landa på 75
meter, dvs. på en fotbollsplan och under ingång på landning kan det också
lyfta direkt på nytt från markytan.
I u-länderna kan planet t. ex. användas i stället för lastbilar. Slutligen kan
helikoptern Alouette II nämnas, vilken
sedan 1958 innehar världsrekord i
höjdflygning för helikoptrar med
11 000 m och som har inköpts av inte
mindre än 28 länder. Den tillverkas i
många länder på licens, bl. a. i Sverige. Ett nytt spännande forskningsprojekt är den dammanläggning över
Rances flodmynning i Bretagne som
bygges med hjälp av svenskt material.
Avsikten är att utnyttja och förvandla
tidvattnet till elektricitet. Den franska forskningen befinner sig f. n. i en
explosionsartad utveckling och om
drygt 5-6 år beräknas det att Frankrike faktiskt kommer att ha en av de
största potentialerna på detta område.
Sverige är förstås redan med bland
de länder som utbyter forskningserfarenheter med fransmännen, vilka sedan länge samarbetar med USA, Sovjet (bl. a. inom cancer och teoretisk
atomforskning), Storbritannien, Västtyskland och andra länder. Tvivelsutan kan den svenska forskningen
bara vinna på att närmare knyta an
samarbetet med ett land som befinner
sig i en så sjudande utveckling. Det
besöksutbyte som t. v. har avslutats
med franska forskares visit i Sverige
i oktober kommer säkert att leda till
J.
254
nyttiga och för framtiden väsentliga
resultat.
Professor Welinders frågor
De statskapitalistiska exegeternas bekymmer över ägardemokratin tar sig
stundom besynnerliga uttryck. En av
de följsammaste, professor Carsten
Welinder, har nyligen lagt ut texten
i Stockholms-Tidningen (16/10). Efter
att ha begråtit högerns svek mot sina
gamla ideal – tronen, altaret och
penningpåsen – övergår han till ett
krystat resonemang om omöjligheten
att öka de enskilda medborgarnas ekonomiska inflytande. Det avslutas med
följande tirad: »Vill man inte begripa,
att det säkraste sättet att garantera
inflytandet över våra storföretag ät en
liten klick är att sprida aktierna pä
sä många händer, att d·en överväldigande mängden aktieägare förlorar
varje möjlighet att hävda sig? Eller
är det dit man vill nå’? Frägan kan
synas insinuant (man riktigt ser hur
professorn myser när han kommer pä
denna formulel’ling), men det är lätt
för högern att rentvå sig genom att
ge besked hur det hela skall fungera.
Svaren på de två frågesatserna är
obetingat nej och inte svårt att motivera.
Det hör till ägardemokratins huvudsyften att kapitalbildningen skall
ordnas pä sådant sätt att •alla blir personligen delaktiga i förmögenhetstillväxten. Det gäller alltså i första hand
att lokalisera huvuddelen av nysparaodet till hushällssektorn. Det måste
‘Wiidare tillses att sparaodet f-inner
bästa möjliga användning. För det ändamålet ford.ras en välorganiserad kapitalmarknad med ett rikt sortiment av
placerings- och kreditformer. Företagen kommer att ha fullgoda möjligheter att konsolidera sin ställning. Samtidigt uppmuntras och påverkas de på
olika sätt att finansiera utbyggnaden
av sin verksamhet .genom nytiiiskjutet
kapital. Denna styrning av valet av
finansieringsform kan ordnas pä olika
sätt och motiveras av önskemålet att
sparaodet i största möjliga utsträckning skall ske i hushållssektorn.
Med största sannolikhet kommer
sparmedlens överföring från hushällstill företagssektorn att i betydande utsträckning ske i form av likvider för
nyemitterade aktier. Denna emissionsverksamhet blir en av förbindelselederna mellan utbuds- och efterfrågesidan. Det är viktigt att den och alla
andra förbindelseleder fungerar störningsfritt. För detta fordras en rad
olika förändringar, bl. a. en vidgning
av aktiemarknaden genom ökade möjligheter att köpa och sälja småposter.
Det är framför allt genom kapitalmarknaden som spararna får möjlighet att utöva ett ekonomiskt inflytande, som det inte finns någon motsvarighet till i en centralistisk hushållning, och det är genom marknadens reaktioner – genom försäljningar och inköp som företagsledningarna erfar vilket förtroende de
åtnjuter. Både belåtenhet och missnöje kan komma till uttryck i påtagliga och verkningsfulla former. Det är
därför ett mycket väl grundat påstå-
ende att ‘ägardemokr.atin ger de enskilda ett mycket större och mer direkt inflytande över näringslivet och
samhället i dess helhet.
Vad här sagts behöver naturligtvis
inte utesluta att en översyn av aktiebolagslagens bestämmelser om bolagsstämma och styrelse kan var.a befogad.
Det kan tilläggas att högerpartiet
uppenbarligen påtagit sig en mycket
krävande uppgift när den fört fram
programmet om ägardemokratin. Det
är nödvändigt att partiet ger sina aktiva krafter en ordentlig skolning i de
skilda problemställningarna. Professor Welinders artikel visar att det
ibland rentav kan bli en uppgift att
bemöta frå.gor av typen: »Har Ni slutat ‘att slå Er hustru?»
Exit Björnberg
starka tvivel yppades från början mot
fil. dr Arne Björnbergs förmåga att
sköta Nämnden för internationellt bistånd – bl. a. i denna tidskrifts spalter. Farhågorna har på kort tid i endast allt för hög grad bekräftats. Närmare bestämt har dr Björnberg som
generalsekreterare visat sig brista i
två huvudstycken – förmågan att leda
u-hjälpsarbetet och förmågan att leda
sitt eget ämbetsverk.
Den senare bristen kom först i dagen. På kort tid lämnade ett stort antal av Nib :s kvalificerade befattningshavare sina poster; hr Björnberg lät
förstå att han tog saken med ro, vederbörande hade helt enkelt gått till
bättre avlönade arbeten i enskild
tjänst, det var hela saken. Avhopparna
själva talade ett annat språk – det
var framförallt vantrivseln med planlösheten, oredan och ryckigheten under hr Björnbergs ledning och dennes
oförmåga till samarbete som framdrivit den uppseendeväckande personalavgången, betonade de.
Sedan uppmärksamheten på detta
sätt riktats mot förhållandena inom
Nib framkom också snart nog allvarliga anmärkningar av än mer betänklig art mot det sätt på vilket själva
fältarbetet hade bedrivits. Särskilt de
absurda förhållandena vid den svenska »mönstergården» i Algeriet kastade ett obarmhärtigt ljus öve•r ledningens kapacitet: inte nog med att
okunnighet, planlöshet och dilettantism spelat en förskräckande roll, när
man äntligen fått en kapabel person
att åta sig den besvärliga och omskrutna uppgiften hade denne på ett
upprörande sätt lämnats i sticket med
svårbemästrade lokala problem, utan
255
stöd av instruktioner från Stockholm.
Även från andra håll rapporterades
beklämmande förhånanden – bl. a.
rörande det kända ~amiljeplanerings?-
projektet i Pakistan, som bekant ett
av statsrådet Ulla Lindströms paradprogram. Det visade sig att den svenska mönsterkliniken – med tre läkare
– genomsnittligt haft 3-4 besök per
dag!
Inför dessa anmärkningar, som väl
att märka inte kunde dementeras av
styrelsens ordförande landshövding
Valter Åman, visade sig hr Björnbergs
överordnade i det längsta märkligt
tröga till verkan. statsministern rå-
kade något oförsiktigt ut för kalamiteten att på förhand med stöd av alls
ingen undersökning, skriva ut ett frejdebetyg åt den hårt ansatte generalsekreteraren. Att statsrådet Lindström
förfor på samma vårdslösa sätt förvå-
nar däremot i:ngen. Fru Lindström
kunde ju dessutom, för vad det nu
kunde vara värt, trösta sig med att
hon fått ryggstöd av socialdemokratiska kvinnoförbundets täta oryggliga
led, som i ett herostratiskt ryktbart
uttalande kar.akterisemde kritiken mot
Nib som »människojakb.
Besvärande fakta låter sig dock inte
bortförklaras – en utredning blev
ofrånkomlig. Visserligen försökte man
till att börja med komma ifrån det
hela genom en i detta sammanhang
irrelevant åtgärd, att låta statskontoret företa en organisationsundersökning. I sig själv är en sådan visst förträfflig och av behovet påkallad, men
inte rätta sättet att få klarhet i beskyllningar för allvarliga omdömesbrister och försummelser på gränsen
till tjänstefel. Så småningom insåg
också landshövding Åman att saken
måste rensas upp ordentligt och begärde att regeringen skulle tillsätta en
opartisk utredning. Hr Erl•ander lovade att så skulle ske. Det befängda
är bara, att regeringschefen inte långt
J
256
tidigare insett att han själv måste ta
initiativet till en sådan granskning –
med fördel innan han själv eller fru
Lindström solidarisemt sig med hr
Björnberg. Det dröjde emellertid inte
länge innan bedömningen på högre ort
svängde. Hr Åman tog tillbaka sina
egna ord och biträdde sin styrelses
mening att ingen ytterligare utredning
behövdes – man måste först och
främst tänka på personal-ens arbetsro!
I riksdagens remissdebatt hävdades
denna orimliga uppfattning halsstarrigt av regeringssidans talesmän. Att
man därmed gjorde ont värre är
ofrånkomligt – en upprensning måste
komma till stånd, uppskovet och undanflykterna har enbart försvårat situationen och ytterligare skärpt förtroendekrisen.
Att hr Björnberg inte kommer tillbaka som chef för Nib är nu helt
klart. Det finns, i avbidan på utredningsresultaten, inte anledning att
lägga ytterligare stenar på en börda
som blivit den olycklige generalsekreteraren för tung. Att han på denna
post skulle visa sig vara för kort i
rocken är ytterst ett förhållande för
vilket inte han bör klandras, utan den
som halsstarrigt envisades med att
utse honom till befattningen. Affären
Nib kommer ingalunda att kunna betraktas som utagerad endast därigenom att generalsekreteraren lämpas
över bord. Det yttersta ansvaret ligger på högre ort; de politiska konsekvenserna därav borde rimligen
inte få utebli.
Jur. kand. Sven-Ekelund
var författare till artikeln >>Mellanpartierna och parlamentarismen>> i föregående häfte, nr 7, av Sv. T.; ej som
till följd av ett korrekturfel angivits
Sven Eklund. Red. beklagar misstaget.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner