Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Norge i centrum
I Sverige betraktades det nära nog
som en sensation, då regeringen Gerhardsen föll på Kings Bay-affären. För
den uppmärksamme iakttagaren var
det dock uppenbart, att denna blott
betecknade kulmen på en serie dramatiska händelser i den norska politiken
under våren och försommaren. Den
borgerliga oppositionen hade redan tidigare stått samlad mot regeringen.
Frågan var endast, när utbrytaren ur
arbeiderpartiet och tungan på den politiska vågen, sosialistisk folkeparti,
skulle visa regeringen sitt öppna misshag. Det skedde i Kings Bay-affären.
Regeringen föll, inte på grund av att
den borgerliga oppositionen som man
hävdat i den våldsamma socialistiska
agitationen taktiskt utnyttjade en
känslosam fråga utan därför att arbeiderregeringen flagrant underlåtit
att följa tidigare givna instruktioner
av stortinget.
Vad som däremot förvånade var hur
lätt de borgerliga partierna kunde
komma överens och bilda en slagkraftig regering under högermannen John
Lyngs ledning. De borgerliga partierna hade därmed klart och tydligt
visat dels att de var fullt regeringsdugliga och dels att samverkan lätt
kunde etableras i regeringsställning,
något som otvivelaktigt kommer att få
stor betydelse inte bara för den fortsatta norska politiken utan för nordisk
politik överhuvudtaget. Det stod emellertid på ett tidigt stadium klart, att
regeringen Lyng inte skulle bli gammal. Sosialistisk folkeparti anmälde
omedelbart sitt intresse av att än en
gång fungera som ministärstörtare.
Frågan var blott när arbeiderpartiet
skulle anse det opportunt att fälla den
borgerliga regeringen.
Efter den måttfulla regeringsförklaring som avgavs av statsminister
Lyng hamnade arbeiderpartiet otvivelaktigt i ett svårt läge. Ett kommunalval förestod den 23 september. Det
var rimligt att låta norska folket i val
ge en antydan om hur det ställde sig.
Att avvakta kommunalvalets resultat
och därmed följa det parlamentariska
spelets regler framstod som den anständigaste utvägen, så mycket mera
som möjligheten att upplösa stortinget
och utlysa nyval inte står till buds.
Om å andra sidan kommunalvalen
inneburit en borgerlig framgång, hade
arbeiderpartiet hamnat i en än besvärligare situation. Man skulle för att
inte alltför mycket utmana väljaropinionen ha tvingats att avvakta ett
lämpligt tillfälle att i en sakfråga fälla
regeringen. Denna hade då fått än
längre tid att visa sin förmåga att
styra landet, vilket särskilt i en högkonjunktur på sikt allvarligt kunde ha
påverkat arbeiderpartiets ställning hos
det norska folket. Efter att ha övervägt situationen kom arbeiderpartiet
fram till att det från snävt partipolitiska utgångspunkter var nödvändigt
att snarast fälla regeringen Lyng. Man
manade till strid, blåste liv i gamla
klasskampsparoller och presenterade
290
en radikalisering i socialistisk riktning av partiprogrammet. Det från
parlamentarisk synpunkt uppseendeväckande inträffade, att den borgerliga
regeringen fälldes dagarna före det
val, då norska folket skulle göra sin
stämma hörd.
Det stod alltså redan från början
klart, att kommunalvalet skulle få en
starkt rikspolitisk karaktär. Likaledes
stod det utom diskussion, att valdeltagandet skulle bli större än vid »normala» kommunalval. Frågan var vilket läger som främst skulle komma
att åtnjuta de s. k. soffliggarnas stöd.
En annan oviss faktor utgjorde den
omständigheten att årets kommunalval
var det första egentliga TV-valet i
Norge. På sina håll ville man hoppas,
att statsminister Lyngs starka framträdanden som upphöjde honom till
rangen av statsman i bjärt kontrast
mot den snäve partimannen Gerhardsen skulle bidra till en borgerlig valseger. Å andra sidan var det också
uppenbart, att kampstämningen inom
arbeiderpartiet i förening med en stark
valorganisation lätt kunde ge utslag i
en annan riktning.
Valresultatet gav knappast klart utslag åt något håll. Vid en jämförelse
med 1959 års kommunalval har det
socialistiska lägret utan tvekan förstärkt sina positioner. Beaktar man
däremot valets rikspolitiska karaktär
och gör en jämförelse med stortingsvalet 1961 har de socialistiska partierna snarast förlorat terräng. Arbeiderpartiet håller knappt ställningarna
från 1961, medan kommunisterna förlorat nära hälften av sin väljarkår. I
stor utsträckning torde de tidigare
kommuniströsterna ha gått till sosialistisk folkeparti. Eftersom detta vänstersocialistiska parti nu för första
gången ställde upp i ett kommunalval,
var det uppenbart att såväl dess röstetal som procentuella andel av väljaråren skulle öka. Den knappa vinsten
på några få tiondels procent har dock
inte motsvarat partiets högt ställda
förväntningar.
På den borgerliga sidan framstår
den norska högern som valvinnare.
Partiet uppnådde nära 20 procent av
valmanskåren och är nästan lika stort
som samtliga de andra borgerliga partierna tillsammans. På landsbygden
gjorde senterpartiet, som är av en helt
annan pålitlig borgerlig karaktär än
sin svenska motsvarighet, betydande
vinster. Däremot fick de båda andra
borgerliga partierna, kristelig folkeparti och venstre, vidkännas förluster.
Någon klar antydan om hur den
framtida norska politiken bör föras
gav alltså inte valet. Resultatet innebar
inte ett förtroendevotum för en radikalisering i socialistisk riktning men
ej heller något misstroendevotum mot
Gerbardsens nya regering. Det förefaller sannolikt, att det vilande förslaget om införandet av upplösningsrätt, kommer att antas. Möjligen tar
Gerhardsen därefter chansen att anordna nyval till stortinget i förhoppningen att uppnå absolut majoritet.
På den borgerliga sidan befäste Höyre
sin ställning som det ledande partiet.
Särskilt anmärkningsvärda är högerframgångarna i de av unga familjer
dominerade områdena av förortskaraktär. Sålunda erövrade Höyre absolut majoritet i den med sina 63 000
invånare snabbt expanderande och
viktiga kommunen Brerum utanför
Oslo. Den stora frågan för framtiden
på den borgerliga sidan blir om fortsatt samverkan kan etableras. Höyre
och senterpartiet kan väntas svara positivt. Kristelig folkeparti torde även
i stort förhålla sig positivt, medan
venstre är den svagaste komponenten.
Så länge den nuvarande partiledaren
Röiseland sitter i partiets ledning kan
en fortsatt välvillig hållning till det
borgerliga samarbetet väntas. Han kan
också peka på en viss frammarsch för
partiet vid kommunalvalet i förhållande till stortingsvalet 1961. Skulle
venstrechefen emellertid avgå som
partiledare, finns det en allvarlig risk
för ökat inflytande för partiets sekteristiska falang av Expressenkaraktär. Därmed skulle de löftesrika tecknen snabbt förbytas i samma tröstlöshet som tidigare präglat förhållandet mellan de borgerliga partierna i
Norge och som alltjämt är fallet i Sverige.
Under alla omständigheter kommer
intresset för norsk politik länge att
hållas på toppunkten. Regeringen
Lyng har ingivit borgerligheten i det
övriga Norden starka förhoppningar.
Dess exempel manar till efterföljd.
Chrusjtjovs nya baser
President Kennedys fasta hållning under Cubakrisen anses – förmodligen
fullt riktigt – ha utgjort den avgö-
rande drivfjädern bakom Sovjets helomvändning i provstoppsfrågan, varigenom man accepterade västmakternas i Geneve tidigare framlagda förslag. Hade USA visat sig vara en ofarlig papperstiger, vilket kineserna hävdar, hade någon avspänning gentemot
l’SA varken varit nödvändig eller ens,
ur Moskvas synvinkel, önskvärd.
Den aktuella politiska situationen
torde nu kunna kännetecknas av en
viss försiktig förväntan. Försiktigheten är befogad. De psykologiska vinsterna av Moskvaavtalet har fordrat för
mycken ansträngning för att spelas
bort genom alltför optimistiska uttaIanden rörande arten av Sovjetunionens utrikespolitiska målsättning.
Det kan därför vara av intresse att
åter ta upp Cubaproblemet för att
söka klarlägga dess allmänpolitiska
betydelse samt i vad mån Sovjets karibiska politik ingår som en integrerad
del i dess allmänna strategi eller om
den utgör ett exklusivt undantag.
291
Långt innan Cubakrisen ingick i sitt
sista våldsamma skede hade den kommunistiska infiltrationen på ön oroat
den amerikanska allmänheten. Det
kalla krigets verklighet blev här uppenbarat på ett sätt, som för den enskilde
var än mera påtagligt än Chrusjtjovs
hot om att ingå ett separat fredsfördrag med östtyskland.
Det förhållandet, att USA av säkerhetsskäl tvingats upprätta baser längs
Sovjets gränser, samt med ekonomiska
medel söker motverka Moskvas inflytande i Jugoslavien, dämpade inte heller amerikanarnas vrede över Sovjetunionens åsidosättande av Monroedoktrinen.
När Kennedy därför skred till aktion skedde det med hela nationens
välsignelse. Sovjets försäkringar rö-
rande hjälpen till Cuba hade visat vad
de var värda – presidenten hade nu
inte bara moralisk rätt utan även politisk skyldighet att i yttersta fall använda vapenmakt, för att återställa
den hotade maktbalansen. En vacklande hållning hade i detta läge kunnat få de mest katastrofala följder för
västmaktspolitiken, bl. a. genom att ge
Chrusjtjov klarsignal för vidare provokationer visavi Berlin.
Skälen till den ryske ledarens offensiva Cubapolitik samt orsakerna till
Sovjets reträtt, kan ännu inte klart bedömas. Dock synes det som om Chrusjtjovs utdelning vid Cubauppgörelsen
inte var direkt föraktlig. Förenta Staterna lyckades visserligen avvisa en
raketbas men har däremot tvingats
acceptera en kommunistregim 145 km
utanför den amerikanska kusten, en
regim som trots prestigeförlusten icke
synes vara tvingad inställa sin infiltrationsverksamhet i Sydamerika.
USA :s misstag att icke i tid inse,
att en allierad åtminstone bör erhålla
lika stor ekonomisk hjälp som de alliansfria staterna, samt dess icke alltid
så psykologiskt riktiga politik ·visavi
J.
292
de tjugorepublikerna, har tillsammans
med den föga framstegsvänliga inställningen hos den inhemska överklassen
i Syd- och Centralamerika berett marken även för lösningar av kommunismens utopiska karaktär. Det politiska
läget. kan inte vara annat än labilt,
när. alla parter tror sig vinna något
på en revolution. överklassen önskar
vinna tillbaka sina gamla privilegier
– militärerna och kommunisterna ser
i en revolution en möjlighet att överta
makten – de svältande massorna har
ingenting att förlora på en förändring.
Kennedys storslagna framstegsallians,
som nu visat sig stöta på större svå-
righeter än väntat, torde knappast
kunna genomföras i den takt som är
nödvändig om den kommunistiska infiltrationen i sydarnerika intensifieras.
Cubaproblemet kan inte rätt förstås
om man bortser från detta faktum.
Det ryska inflytandet på Cuba har
även en annan aspekt. Den planerade
»fiskehamnen» torde sålunda även
kunna utnyttjas såsom u-båtsbas. Chrusjtjovs. karibiska politik utgör därför
en konsekvent fortsättning av Sovjetunionens försök att vinna stödjepunkter vid de stora sjöfartslederna, och
vad den saken anbelangar, även en
fortsättning av tsardömets strävanden
att nå fram till varma vatten i Asien
och att uppnå kontroll över Bosporen
och Dardanellerna.
Sovjets förståelse för Cubas sjömilitära värde är därför inte ett unikt inslag i dess utrikespolitik. Den sista tidens händelser i Jemen kan också
komma att erbjuda Moskva stora möjligheter att kontrollera inloppet till
Röda havet och att penetrera de oljerika och strategiskt viktiga staterna i
Mellersta östern. Därmed kan sjöfarten genom Suezkanalen både till och
från Medelhavet effektivt förlamas.
Bilden förmörkas ytterligare av det
faktum,: att Sovjet redan fått visst fotfäste· på den afrikanska sidan av Röda
havet genom att anlägga ett oljeraffinaderi i Eritrea. Att ryssarna till fullo
insett denna regions världspolitiska
betydelse bestyrks för övrigt av det
påfallande intresse de sedan länge visat Iran och för möjligheterna att via
detta land nå fram till Persiska viken.
De ryska strävandena att upprätta
stödjepunkter, vilka kan hota Atlantpaktens och SEATO:s interna sjöförbindelser, måste även få den mest radikale att inse betydelsen av att västmakterna trots provstoppsavtalet icke
uppger sina baser eller sviker ens den
till synes mest obetydliga allierade.
Fransmännens ansträngningar för att
behålla Mers-el-Kebir i Algeriet och
Bizerte i Tunisien, samt amerikanarnas ur strikt demokratisk synvinkel
beklagliga hjälp till Francoregimen,
kan trots kärnvapenraketernas stora
räckvidd därför inte betraktas som en
förlegad politik. Inte heller torde det
vara tillrådligt för västmakterna att
låta den intensifierade rymdforskningen gå ut över nyanskaffningen av
atomdrivna u-båtar och lättmanövrerade övervattensfartyg. Den amerikanska upprustningen av armen och
de konventionella stridskrafterna blir
också mindre verkningsfull om USA
saknar medel att komplettera flygtransporterna med snabba och säkra
sjötransporter. Sovjetunionens möjligheter att försvaga Europaförsvaret och
SEATO-pakten genom omfattande
flankrörelser och militära hot i ryggen är trots allt, tyvärr, en realitet.
Japans inträde i OECD
Det tyska undret anföres ofta som ett
bevis på den fria marknadsekonomins
effektivitet. Västtysklands ekonomiska
uppsving torde till stor del också bero
på, att man vägrade följa amerikanernas anvisningar, vilka alltför mycket
liknade Keynes ideer om sparandet såsom samhällsekonomins främste
fiende.
Att den fria konkurrensen medför
snabbare ekonomiska framsteg även
i ett österländskt, mindre högindustrialiserat samhälle har utvecklingen
i Japan visat. På mindre än hundra
år, det vill säga frän 1853, då en
amerikansk eskader stävade in i Tokyobukten och tvingade kejsaren och
shogunen att öppna Japan för västerlandet, förvandlades öriket frän en
agrar feodalstat till Asiens rikaste nation. Sedan USA genom atombombsanfallen mot Hiroshima och Nagasaki
satt definitiv punkt för den japanska
imperialismen, har den största delen
av Japans ekonomiska potential kunnat utnyttjas för fredliga ändamål.
Japans produktion av optiska instrument, dess effektiva varvsindustri och
dess framsynta u-landshjälp betraktas
med respekt även av de mera utvecklade staterna.
Genom japanernas förrnäga att anpassa sig till nya förhållanden, en förmåga som bl. a. framgår av deras villighet att acceptera det av MaeArthur
och ockupationsmakten införda demokratiska styrelseskicket, har Japan,
vid sidan av Indien, även kommit att
utgöra en demokratisk motpol till den
kinesiska diktaturen.
Trots de goda relationerna mellan
Tokyo och Washington, samt det mycket livliga handelsutbytet mellan de
forna kombattanterna, synes Japan
nu emellertid vilja företaga vissa omdispositioner vad angår dess utrikespolitiska och ekonomiska förbindelser. Utvecklingen inom EEC har fäst
Japans uppmärksamhet på Europa.
Premiärminister Ikeda, som så sent
som förra året företog en good-will
resa mellan kontinentens huvudstäder,
pläderade emellertid icke endast för
Japans, nu medgivna, inträde i OECD,
en ökad handel med EEC-staterna
samt ett upphävande av den mot Ja- 293
pan diskriminerande 35 :e artikeln,
som då tillämpades av ett flertal länder inom GATT, utan syntes över huvud taget önska ett längt gående samarbete med Europamarknaden. Samma
synpunkter torde ha framförts av utrikesminister Ohira, som just besökt
Sverige, även om denne här mera understrukit betydelsen av att de kvarvarande kvantitativa restriktionerna
avskaffas.
Denna utveckling kan komma att
visa sig betydelsefull. Japan måste betraktas som västmakternas främste
allierade i Asien och dess fortsatta
framsteg bör kunna verka attraherande även på vissa neutraliststater.
Japans intresse för Europa kan också
verksamt bidraga till att bryta udden
av den kritik som hävdar, att EEC
endast är en västerländsk rikemansklubb och att de stater utanför Europa
som väljer att samarbeta med Europamarknaden, snart kommer att finna,
att deras ekonomiska intressen · icke
tillgodoses och att deras förhållande
till EEC i allmänhet gränsar till neokolonialism. Samtidigt kan Japans· nya
ekonomisk-politiska orientering komma att utgöra ytterligare ett steg på
vägen mot den frigörelse av världshandeln, som man hoppas skall bli
följden av Kennedyrundan.
Dagstidningarnas upplagor
De nyligen publicerade upplagesiffrorna för dagstidningarna under första
halvåret 1963 innehäller knappast
några större sensationer. storstadspressen redovisar i allmänhet goda
ökningssiffror, och detsamma gäller
för ett antal numera någorlunda välkonsoliderade större landsortstidningar med upplagor i storleksordningen
30 000-50 000 ex.
Upplagekriget mellan storstadsdrakarna rasar emellertid vidare, kanske
i första hand mellan Expressen (>tmed
294
sting») och Aftonbladet (»Ökar mest»),
men också mellan kvällstidningar och
morgontidningar liksom mellan morgontidningarna inbördes.
Av morgontidningarna kan Dagens
Nyheter uppvisa en ökning med 12 000
ex. till 371 000 ex. (Här, liksom i det
följande, upplagan på vardagar.) Tidningens säkra ökningstakt under senare år – efter stagnationen åren
1958-60, till en del säkerligen förorsakad av förtroendekrisen i samband
med ATP-striden – har därmed fortsatt och till och med något förstärkts.
Utan svårighet hävdar Dagens Nyheter
sin ställning som landets största morgontidning, drygt 120 000 ex. större
än närmas.te medtävlare, GöteborgsPosten.
stockholms-Tidningen noterar en
ökning på knappt 9 000 ex., till157 000
ex. Den radikala omläggningen av tidningens hela typografi och de förstärkta tekniska resurserna har uppenbarligen spelat in. Allt fortfarande går
tidningen emellertid med årliga miljonförluster, som LO, under knot inte
minst från socialdemokratisk landsortspress, tydligen anser motiverade
med hänvisning till behovet av ett
upplagemässigt någorlunda stort regeringsorgan. Det är för övrigt ännu
långt kvar till toppnoteringen under
Kreugerepoken, 187 000 ex. år 1950.
Svenska Dagbladet, också den efter
flyttningen till det nya tidningshuset
i besittning av en förstklassig teknisk
utrustning, registrerar en icke obetydlig ökning, med 5 000 ex. till 145 000
ex.
De bägge kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet gör emellertid tillsammantagna större upplagevinster än
de tre morgontidningarna, en utveckling som var särskilt accentuerad
1961-62 men är fullt tydlig även 1962-
63. År 1962 redovisade Expressen och
Aftonbladet för första gången en större
sammanlagd upplaga än de tre morgontidningarna – 665 000 ex. jämfört
med knappt 650 000 ex. – och sedan
kvällstidningarna nu tillsammans överskridit 700 000 ex.-strecket närmar sig
försprånget 30 000 ex.
Aftonbladet, som under åtskillig tid
excellerat i högljudda rop (»ökar
mest i svensk dagspress»), kan på
grundval av de nu publicerade siffrorna fortsätta sitt ropande. Upplagan
har stigit med 30 000 ex. till 275 000
ex. Sedan LO :s stora tidningsköp för
sju är sedan har upplagenoteringen
förbättrats med omkring 100 000 ex.
(under samma period har Expressen
ökat med omkring 160 000 ex.).
Expressen noterar, säkerligen under
intryck av den hårda konkurrensen
från Aftonbladet, en förhällandevis
blygsam ökning, med 7 000 ex. till
427 000 ex. Klart är ju dock att Expressens ledarplats i »tidningsallsvenskan>> icke på allvar kan hotas på lång
tid. Expressen har för övrigt ytterligare knappat in på Dagens Nyheters
traditionella toppnotering för söndagsupplagan; endast 10 000 ex. skiljer nu
från DN :s 457 000 ex.
Utöver de fem stockholmstidningarna är det endast ytterligare en
svensk dagstidning, Göteborgs-Posten,
som överskrider 100 000 ex.-strecket.
Tidningens jämna ökningstakt fortsätter – nu ytterligare 7 000 ex. – och
upplagan når 249 000 ex. Sedan länge
klart distanserad av Expressen och
Dagens Nyheter passerades GöteborgsPosten för ett par är sedan av Aftonbladet. Försprånget före stockholmsTidningen och Svenska Dagbladet är
emellertid betryggande.
Närmast i tur att uppnå 100 000 ex.
förefaller Sydsvenska Dagbladet att
vara. En mindre ökning på knappt
2 000 ex. för upp noteringen till drygt
90 000 ex. Vad storstadstidningarna i
övrigt beträffar kan nämnas, att Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning redovisar knappt 56 000 ex., en ökning
med omkring 3 000 ex., medan samma
koncerns kvällstidning, Göteborgs-Tidningen, måste notera en nedgång på
omkring 2 000 ex., till knappt 67 000
ex. [(välls-Posten i Malmö följer däremot det vanliga ökningsmönstret för
kvällstidningar och når drygt 61 000
ex. (procentuellt sett den näst största
ökningen, överträffad endast av Aftonbladet). Skånska Dagbladet har stagnerat på knappt 42 000 ex. De bägge
socialdemokratiska tidningarna i Gö-
teborg och Malmö, Ny Tid och Arbetet, redovisar respektive drygt 44 000
295
ex. och 57 000 ex. Den förstnämnda
har nyligen sammanslagits med Kuriren, vilket omöjliggjort en rättvisande
jämförelse, den senare redovisar en
ökning på drygt 1 000 ex.
Avslutningsvis må nämnas, att utanför de tre största städerna Nya Wermlands-Tidningen med 72 000 ex. (plus
drygt 3 000 ex.), östgöta Correspondenten med knappt 56 000 ex. (ökning
drygt 1 000 ex.) och N erikes Allehanda
med knappt 53 000 ex. (ökning drygt
1 000 ex.) överskrider 50 000 ex.-gränsen.
.l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner