Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

— – – – —— —– – — – – — –
80
DAGENS FRÅGOR
Filmcensuren
Den senaste tidens debatt om filmcensurens problem har av skilda orsaker
varit mera intensiv än klargörande.
Först och främst har de känslornättade och ofta starkt aggressiva angreppen mot statens biografbyrå för dess
ställningstagande i det enskilda fallet
491 på ett orimligt sätt sammankopplats med det allmänna problemet om
filmcensurens framtida utformning
eller existens över huvud. Vidare är
det påtagligt, att många av dem som
deltagit i debatten obekymrat blandat
ihop påståenden om vad som faktiskt
än så länge är gällande rätt med vad
som enligt dessa bedömares egen mening borde gälla på området.
det vida mer omfattande problemet
hur filmcensuren i framtiden skall
ordnas. Att någon form av censur
måste finnas kvar kan inte gärna betvivlas. En solid folkmajoritet anser
en sådan behövlig. riksdagen har sä-
kerligen samma mening. I själva verket torde inte heller någon ansvarig
bedömare på allvar mena, att samhället kunde göra sig av med varje form
av kontroll och skyddsmedel mot ett
massmedium av så enorm genomslagskraft som filmen. Frågan är endast,
om skyddsbehovet skall tillgodoses genom förhandsgranskning som nu sker
genom biografbyrån, eller om saken
kan lösas enligt samma regler som
enligt tryckfrihetslagstiftningen gäller
för press och litteratur, med andra
ord ingen förhandscensur utan i stället möjlighet till beslag i efterhand,
åtal och domstolsbehandling. För den
senare linjen har på skilda håll- bl. a.
i ett par riksdagsmotioner – uttalats
sympatier. I och för sig vore det givetvis tilltalande att övergå till ett sådant
system – rättsordningen skulle bli enhetligare och överskådligare, vartill
kommer att det naturligtvis ur principiell synpunkt kunde anses vara en
vinning att filmen ställdes under samma regler som det tryckta ordet, erhöll
samma ”frihet under ansvar”, som saken ofta uttrycks i den offentliga debatten.
Frågan är emellertid, om inte kravet
Att filmen 491 enligt gällande rätt
inte kunde gå fri från censuringrepp
var strängt taget ganska självklart.
Biografbyrån har redovisat både lagrum och praxis – även från senaste
tid – som uppenbart visar, att filmen
i åtskilliga avsnitt otvetydigt måste anses falla under de kategorier varpå
visningsförbudet grundades – stridande mot allmän lag, förråande och
skadligt upphetsande. Innebörden av
regeringens beslut, att upphäva förbudet men föreskriva långt gående beskärningar kan i själva verket inte
heller tolkas på annat sätt än att den
godkänt de principer censuren arbetat efter – låt vara att tillämpningen
blivit en annan.
Sedan fallet 491 avgjorts – och gällande rätt på området därigenom fastslagits – finns det skäl att diskutera
på likställighet i detta fall bygger på
att man bortser från filmens speciella
praktiska förutsättningar.
Först och främst är det givet, att en
viss form av förhandsgranskning under alla förhållanden måste finnas
kvar, nämligen för att avgöra om en
film skulle betraktas som barntillåten
eller ej. Även censurens ivrigaste motståndare tycks allmänt erkänna att en
åldersgräns måste finnas, och rimligen
måste det då finnas någon instans som
företar den nödvändiga klassificeringen – vilken inte gärna kan ske annat
än med användande av de mentalhygieniska kriterier som biografbyrån
för närvarande arbetar efter.
Men antaget alltså att denna censurmyndighet inte har annan befogenhet
än att barnförbjuda, att såvitt på den
ankommer vad som helst däremot får
visas för vuxen publik, hur skulle
systemet sedan fungera? Frågan om
en viss film – som t. ex. 491 – tilläventyrs skulle anses strida mot allmän lag skulle tydligen från fall till
fall komma att prövas av lokala polisoch åklagarmyndigheter. Riskerna för
bristande enhetlighet i rättstillämpningen ligger i öppen dag- det skulle
kunna inträffa att en film förbjöds i
en stad men visades fritt några mil
därifrån. Det förtjänar att erinras, att
det var för att undgå bl. a. den sortens
oformligheter som censuren en gång i
tiden infördes – icke minst på filmbranschens egen önskan!
Märkligt nog har denna sida av saken knappast uppmärksammats – intresset har helt koncentrerats till möjligheten av ingripande enligt samma
principer som mot tryckt skrift enligt
tryckfrihetsförordningen. Ett sådant
system skulle självfallet förutsätta betydande lagändringar, av vilka en del
sannolikt skulle visa sig mer komplicerade än vad de flesta föreställt sig.
Redan en så grundläggande sak som
att avgöra vem som skall betraktas
som ansvarig utgivare för en film kan
visa sig besvärlig nog. En annan svå-
righet inställer sig när det gäller att
81
inskrida med beslag. I fråga om tryckt
skrift är detta relativt enkelt – men
vad hindrar att en film visas på flera
ställen samtidigt, innan ett eventuellt
beslut om beslag kan utverkas och
genomföras? Det samhällsskydd som
eftersträvas skulle på det sättet i stor
utsträckning kunna bli illusoriskt.
slutligen tillkommer en särskild omständighet som ofta förbisetts. En av
motiveringarna för den kritik som
riktats mot censuren är att den skulle
innebära att regeringen göres till
högsta domare över filmen. Kritikerna
har härvid på ett besynnerligt sätt
blundat för att något liknande gäller
den som ett mönster åberopade tryckfrihetslagstiftningen. Enligt denna är
det som bekant så, att åtal kan beslutas
endast av justitiekanslern, på eget initiativ eller efter framställning från –
chefen för justitiedepartementet. I realiteten innebär detta, att den yttersta
åtalsbefogenheten ligger i regeringens
hand. Det ligger nämligen i sakens natur att JK – kronans juridiska ombud – inte gärna kan tänkas underlåta att åtala om justitieministern så
begär. Han har visserligen skyldighet
att pröva åtalsfrågan, men denna prövning gäller endast de lagliga förutsättningarna, däremot inte någon diskretionär bedömning av det mer eller
mindre lämpliga i att anställa åtal. I
praktiken torde det knappast någonsin
ha förekommit att JK i dylikt fall vägrat åtala. Att en på detta sätt utformad
exklusiv åtalsmyndighet ger justitieministern ett mycket stort inflytande
över rättspraxis ligger i öppen dag
även om målen avgörs av domstol. Det
skulle kanske dämpa lidelsen i censurdebatten och föra den i närmare kontakt med realiteterna om de som förordar övergång till ett ”tryckfrihetsliknande” system för filmgranskningen närmare funderade över vad detta
i praktiken skulle innebära, vad som
kan och vad som absolut inte kan und- -~
82
vikas om man väljer denna väg. Till
de ting som man inte undkommer hör
förvisso, enligt gällande rätt, ett regeringsengagemang i problemet.
En tänkbar reform vore emellertid
att som besvärsinstans tillskapa en
”filmöverdomstol”, sammansatt av jurister, psykologer och specialister på
filmfrågor. Denna möjlighet lär väl
komma att prövas genom den utredning om filmcensuren, som regeringen
ämnar tillsätta.
Rättning vänster
Det socialdemokratiska studentförbundet har nyligen i Uppsala framlagt ett
program som borde få t. o. m. kommunistledaren hr Hermansson att
spärra upp ögonen. Med en rättningsrörelse till vänster har nämligen detta
studentförbund placerat sig inom ett
område, som klart ligger inom hr Hermanssons råmärken. Man framför
socialiseringskrav, som är lika radikala som de ifråga om valen av socialiseringsobjekt är uppseendeväckande.
Att de unga bildstormarna vill socialisera kreditindustrien och försäkringsföretagen är inte så märkligt. Det är
krav, som har sina rötter i det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet.
Däremot har man onekligen anledning
att lyfta på ögonbrynen när de kräver
att både skogsbruken och bokförbigen
skall förstatligas. Hr Hedlund borde
väl dock genom detta programkrav
från socialdemokraternas radikala intelligentia få klart för sig varför en
borgerlig samling är nödvändig. Förmodligen finns det också åtskilliga,
som drar åt sig öronen inför kravet
på bokförlagens förstatligande.
Man kan naturligtvis vifta ett studentprogram åt sidan och tala om
”fanfarer på leksakstrumpet”. Någon
omedelbar praktisk betydelse har ju
inte heller programkrav av detta slag,
men liten blir stor och vad som idag
är en dessbättre tämligen isolerad
studentopinion inom en begränsad
krets radikala extremister kan längre
fram bli en politisk faktor av verklig
betydelse. Socialdemokraterna gör
nämligen stora ansträngningar för att
utveckla det socialdemokratiska studentförbundet. Man pumpar in ekonomiska resurser och man anstränger sig
på olika sätt att hjälpa de egna studentorganisationerna i kampen om
högskoleungdomen. Hur den kampen
utfaller är förvisso av stor, kanske avgörande politisk betydelse. När studentantalet i början av år 1970 har
närmat sig eller överstigit 100.000 och
när vid den tiden 1/3 av skolungdomen
kan beräknas gå vidare till högre studier, kommer mycket inom politiken
att bero på var denna ungdom politiskt hör hemma.
En annan och allvarligare sida av
saken är att man måste dra den nedslående slutsatsen att de socialdemokratiska studenterna bokstavligen talat
ingenting lärt och ingenting glömt.
Alltifrån 30-talets idedebatt har det
med skärpa förts i fält mot socialdemokratien att ett förverkligande av
dess socialiseringsprogram skulle medföra demokratiens undergång. Allmäneuropeiska politiska debattörer som
Röpke och Hayek – liksom i Sverige
t. ex. Herbert Tingsten och Tage Lindbom – har på ett oemotsägligt sätt
visat, att socialism genom förstatligande av stora sektorer i samhället obönhörligen och snabbt kväver möjligheterna till fri åsiktsbildning och fri
opposition.
Men detta tycks icke bereda de
socialdemokratiska studenterna några
bekymmer. Man har då skäl att ställa
frågan: Är för dem den totalitära kollektivismens idealvärld viktigare än
demokratien?
Utlandssvenskarnas rösträtt
Frågan om utlandssvenskarnas rösträtt har nu varit föremål för diskussion i 35 år utan att hittills något resultat kunnat uppnås. Dessvärre finns
det anledning befara att den socialdemokratiska regeringen inte är intresserad av att påskynda en lösning
av problemet. Inte utan fog har det på
oppositionshåll antagits att den främsta orsaken till denna kallsinnighet beror på fruktan att de utomlands bosatta svenskarna skulle visa sig föga
benägna att ge sitt stöd åt socialdemokratien. Och med tanke på det stabila
politiska läget i landet skulle ett så-
dant rösttillskott till oppositionen kunna medföra att vågskålen ändrades till
förmån för de borgerliga partierna.
1955 års valutredning framlade 1962
ett förslag till lösning, enligt vilket
svenska medborgare bosatta utomlands
skulle ha en möjlighet att skriftligen
begära att bli uppförda på röstlängden
i det valdistrikt, där de senast varit
hemmahörande, dock med den väsentliga inskränkningen att denna rättighet endast skulle medgivas under fem
år efter avflyttningen från Sverige.
Häremot reserverade sig hrr Braconier
och Brolin, som förordade en sådan
lösning, att varje svensk medborgare,
bosatt i utlandet, som någon gång varit
mantalsskriven i Sverige, borde kunna
få rösträtt vid andrakammarval, alldeles oavsett vilken tid som förflutit sedan mantalsskrivningen i Sverige.
Det måste sägas vara en skamfläck
på den svenska demokratien, att frå·
gan om de utomlands bosatta svenskarnas rösträtt ännu inte blivit tillfredsställande ordnad. De tidigare »strecken» har successivt avskaffats, men
»Utlandsstreckeb har bibehållits. Detta
ter sig så mycket mera anmärkningsvärt mot bakgrund av talet om internationalismens tidsålder, Sveriges och
svenskarnas uppgifter ute i världen
etc. 1955 års valutredning har avvisat
———-~·——-~———-..=~~-~=—-…..—-
83
samtliga argument mot rösträtt för utlandssvenskar och det ter sig föga tilltalande, för att inte säga otillständigt,
då man i socialdemokratiska kretsar
som motiv för sin negativa hållning till
utlandssvenskarna antyder att dessa
skulle vara »Skatteschweizare>>. 1955
års valutredning uppskattar de utomlands bosatta svenskarnas antal till
minst 65.000 – därav bosatta i Schweiz
endast omkring 500. Oavsett den absoluta korrektheten i dessa siffror kan
dock ingen tvekan råda om att proportionerna är riktiga.
Det är skrämmande men passar endast alltför väl in i den allmänna bilden av en makthungrig socialdemokrati, att man visar så föga intresse för
att lösa en demokratisk rättvisefråga.
Vackra ord och tomma fraser om internationell solidaritet etc. vid förstamajdemonstrationerna liksom utrikesministerns julhälsning till alla utlandssvenskar ser bra ut men kostar ingenting. Tomheten i den svenska social·
demokratiens internationalism har tidigare kommit till tydligt uttryck i
samband med diskussionen kring en
svensk anslutning till EEC. Oviljan att
bidraga till en konstruktiv lösning av
rösträttsfrågan för de tusentals svenskar som gör en stor insats inte minst
för vårt eget land i främmande länder
är ytterligare ett vittnesbörd om den
svenska socialdemokratiens isolationistiska tänkesätt men också ett belägg
för hur ett alltför långvarigt maktinnehav kan förblinda. Oppositionen bör
inte försumma att ständigt påvisa hur
socialdemokratien sviker sina mest
elementära demokratiska förpliktelser.
FN:s världshandelskonferens
Den Världshandelskonferens under
FN:s egid som tar sin början i Geneve
i slutet av mars månad har tillkommit
på begäran av i första hand u-länder- ~~~ ~—— –
84
na och får ses som ett mälmedvetet
försök frän deras sida att även på det
rent handelspolitiska området söka
erhålla visst bistånd. Bakgrunden är
givetvis att utrikeshandeln för flertalet av dessa länder utvecklat sig
ogynnsamt under efterkrigstiden, nå-
got som i sin tur lett till betydande
påfrestningar på ekonomien. Vad som
i första hand inträffat är en försämring av dessa länders ”terms of trade”
beroende på i många fall omfattande
prisfall på u-ländernas traditionella
exportprodukter, framför allt på rå-
varu- och livsmedelsområdet. Samtidigt måste stora belopp spenderas av
u-länderna på inköp frän de industrialiserade länderna av industrivaror för
vilka en motsvarande prisutveckling
ingalunda ägt rum.
Under lång tid har inom FN pågått
ett omfattande förberedelsearbete inför konferensen, och de mest ambitiösa studier- stundom berörande tämligen perifera frågor på utrikeshandelsområdet – har sammanställts.
Inom västvärlden har man sett på
konferensen med en blandning av
skepsis och nödtorftigt dolda farhå-
gor. Därtill har inte minst bidragit att
u-länderna funnit villiga supporters
inom kommunistblocket. Frän detta
håll har u-ländernas kritik mot den
nya ”ekonomiska imperalismen” understötts på olika sätt, samtidigt som
man frikostigt lovat att frän statshandelsländernas sida på allt sätt hjälpa
u-länderna i deras beträngda läge.
U-ländernas önskelista upptar i första hand förslag om rävarnavtal innebärande en om möjligt längsiktig stabilisering av prisnivån på för dessa
länder betydelsefulla produkter. Med
hänsyn till att dessa staters ekonomi
ofta är baserad på ett fåtal produkter,
säger det sig självt, att det för den interna ekonomiska planeringen är utomordentligt viktigt att kunna påräkna någorlunda stabila priser och därmed någorlunda säkra exportintäkter.
Den begynnande industrialiseringsprocessen föranleder dessutom u-länderna att kräva preferenser i tullhänseende vid export av industriprodukter till
de industrialiserade länderna. Endast
därigenom anser man sig i stånd att
kunna göra sig gällande på dessa länders köpstarka och lockande marknader och förtjäna värdefull exportvaluta som i sin tur kan utnyttjas för inköp av angelägen, industriell utrustning. Därutöver kräver man från u-ländernas sida att olika former av kvantitativa importrestriktioner och interna skatter, vilka är ägnade att försvå-
ra u-ländernas exportansträngningar
snarast möjligt elimineras. På ett par
områden har u-länderna dessutom känt
sig särskilt utlämnade åt industriländernas stora försprång och krävt speciella åtgärder. Främst gäller detta
transportområdet – u-länderna gör
här gällande att fraktsatserna inom de
industrialiserade ländernas stora och
mäktiga handelsflottor har en diskriminerande inriktning gentemot u-länderna – och försäkringsomrädet, där
i princip samma invändningar förts
fram.
Från de industrialiserade länderna
ställer man sig ingalunda avvisande
till att på skilda sätt understödja
u-länderna genom skilda handelspolitiska åtgärder. Givetvis uppkommer
emellertid en rad svårlösta praktiska
problem. Hänsynen till interna, kommersiella och industriella intressen på-
verkar givetvis industriländernas regeringar. Västeuropas gamla fältrop
gentemot USA – ”we want trade not
aid” – möts inte alltid med förståelse
i de industrialiserade länderna, när
kravet nu istället kommer frän u-länderna. För industriländernas del ser
man dessutom med en viss oro på
u-ländernas begäran om tullpreferenser. Dels innebär ju detta ett radikalt
avsteg från den mest-gynnad-nationsprincip som under efterkrigstiden spelat en så stor, positiv roll för en gynnsam utveckling av handeln mellan industriländerna, dels befarar man att
preferenser som ges till u-länderna i
och för sig kan komma att åberopas
av dessa som ett skäl mot tullsänkningar överhuvudtaget industriländerna emellan. Reducerar industriländerna radikalt sina tullar, minskas nämligen samtidigt värdet av en gång givna, speciella preferenser till u-länderna!
Det kan redan nu förutses att Världshandelskonferensen kommer att vä-
sentligen resultera i ett flera månader
långt och på det hela taget nästan
oöverskådligt talande, deklarerande
och debatterande. Några mera konkreta resultat, utom på begränsade områden, kan knappast emotses. Konferensen kommer att erbjuda u-länderna
ett utmärkt tillfälle att påvisa sina
aktuella bekymmer och att söka verka
för att eliminera åtskilligt av den protektionism, som trots alla vackra deklarationer frodas bland dc industrialiserade länderna. Dessutom kommer
den sannolikt att markera inledningen
till ett fortlöpande och förmodligen i
vissa hänseenden givande internationellt utredningsarbete syftande till att
nå fram till praktiska åtgärder på det
handelspolitiska området till stöd för
u-länderna. FN :s roll på det handelspolitiska området kommer att förstärkas.
Polsk hjälp till Chrustjov
Chrustjov är utan tvivel en intelligent person – och han regerar i dag
över en tiondel av mänskligheten. En
tiondel? – Tidigare var det en tredjedel. Ja, det torde nu vara nödvändigt
att räkna bort de delar som nu direkt
eller indirekt sorterar under hans f. d.
»gode vän» Mao-Tse-tung. Han regerar
85
över 200 miljoner människor i Ryssland, därav ungefär hälften äkta ryssar
samt något över 100 miljoner invånare
i satellitländerna. Det är sålunda inte
något litet imperium han förfogar över
och det är ingen dålig position han
skaffat sig. Hans närmaste medarbetare – partimedlemmarnas antal utgör
tre å fyra procent av unionens befolkning men endast ett sextiotal personer
räknas till Chrustjovs närmaste – vil~
ka enligt den >>mest demokratiska konstitutionen>> som finns i världen styr
landet, är det inte heller något fel på.
Man har därför svårt att förstå varför
dessa erfarna politiker så envist och
sä länge försöker övertala de västeuropeiska staterna att låta sig >>ätas
upp>> i ett lämpligt ögonblick. Det vore
nämligen resultatet om västledarna
gick med på Chrustjovs och Gomulkas
senaste förslag om en kärnvapenfri
zon i Norden och i Centraleuropa, dvs.
i Tjeckoslovakien, Polen samt öst- och
Västtyskland. NATO-länderna varken
vill eller kan utlämna Västtyskland [tt
de ryska konventionella vapnens övermakt. Därför verkar hela planen i dag
utsiktslös på förhand.
Den polske utrikesministern Rapacki
har under de senaste åren framlagt ett
antal »reviderade upplagor>> av sin berömda plan. Från polsk synpunkt är
inom parentes sagt den västerländska
hållningen en hjärteangelägenhet, då
landet annars riskerar att – för tredje
gången efter alla de oerhörda umbä-
randen som drabbat det under det första och andra världskriget – förvandlas till en krigsskådesplats. Det måste
ha verkat som en skrämmande verklighet för det polska folket när den
tyska tidningen >>Der Spiegel>> i samband med vissa atlantpaktsmanövrar
gjorde ett sensationellt avslöjande för
två år sedan om atomvapnens eventuella användning på polsk mark. Polska politiska ledare i Västerlandet krävde då en förklaring, men fick ett
86
tämligen lamt svar i Washington.
De fria polackernas oro är säkert välgrundad. Regeringen i Warszawa går
däremot samtidigt Moskvas ärenden
och detta reducerar deras möjligheter
att lyckas med någonting. För att kunna övertyga någon räcker det inte med
att upprepa samma sak ett flertal
gånger. Dr. Goebbels gjorde detta på
ett mästerligt sätt med vissa framgångar, inte minst i Sverige, men den
gången gällde det propaganda och inte
försvarspolitik – den politik som bestämmer nationernas öde. Trots detta
överlämnades till atommakternas
(USA, Storbritannien, Frankrike och
Sovjet) ambassadörer i Warszawa i
slutet av februari en ny s. k. Gomulkaplan i syfte att minska den internationella spänningen genom att »djupfrysa» de nu befintliga kärnvapnen i Centraleuropa.
Innan detta skedde utvecklades emellertid en utomordentlig aktivitet av
den kommunistiska polska diplomatien. »Infrysning å la Gomulka» diskuterades som inledning till ytterligare en Rapacki-plan vid den polske
ekonomichefens, vice premiärminister
Jaroszewicz senaste visit i London
samt i samband med vice utrikeshandelsministern Modrzewskis närvaro i
Washington vid ett större polskt inköp
av vete. Den senares chef, utrikeshandelsminister Trampczynski (som liksom Modrzewski är känd i Sverige efter sina besök här) vistades undertiden
i Rom, där han karakteristiskt nog började sina officiella visiter hos den italienske utrikesministern Saragat. Dennes kollega i Paris, Couve de Murville,
fick samtidigt en påhälsning av den
polske vice utrikesministern Naszkowski – även han känd från tidigare besök i Sverige – medan den skandinaviska »rundan» anförtroddes en annan
vice utrikesminister Winiewicz. Denne
besökte såväl Köpenhamn som Oslo
och Stockholm, där han bad om sekretesshelagda förhandlingar för att inte
påverkas av ett eventuellt bakslag i
överläggningarna i Washington. Därför »erkände» man t. ex. i Oslo, att han
gästade Norge i en tre veckor försenad
kommunike. Detta var en hövlig men i
själva verket överflödig gest, ty Washington blev inte nämnvärt intresserat
av Gomulkaplanen. Även utrikesminister Torsten Nilsson uppvaktades med
nya »polska» förslag under sitt aprilbesök i Warszawa. I mars diskuterades
där det hela med president Kekkonen
under hans statsbesök i Polen. Det finländska förslaget om en atomfri zon i
Norden, den s. k. Kekkonenplanen, avböjdes av atlantpaktsländerna Danmark och Norge samt även av det alliansfria Sverige. Helsingfors fick ändå
efteråt ett besök av polska utrikesdepartementets sakkunnige i internationell rätt, Lachs.
Den utomordentliga aktivitet som så-
lunda utvecklades av polska diplomater föregicks av en annan aktion på
partiplanet i Västeuropa. Denna aktion
företogs givetvis också om inte på
Chrustjovs initiativ så i varje fall med
hans kännedom. Warszawa siktade
högt – att sammanföra Sovjets och
Kinas representanter till en rundabordskonferens för att åtminstone
skenbart bilägga konflikten mellan de
bägge stormakterna. Denna konflikt,
som alltmer söndrar hela den kommunistiska världen försvagar samtidigt
Sovjet, på vars makt den polska och
övriga satellitregeringars kommunistregemente vilar. Då Polen är störst
bland satelliterna och dessutom innehar en strategisk nyckelställning skickades landets partidignitärer skyndsamt i spetsen för manstarka delegationer till Frankrike, Italien och Österrike. Utjämningen av starka kinesiskrespektive sovjetfientliga stämningar
inom de västerländska brödrapartierna
betraktades som en inledningsoperation till hela det stora medlingsförsö-
ket. I Paris gjorde Gomulkas företrä-
dare på partisekreterarposten Ochab
sitt yttersta för att dämpa ivern hos
Thorez och två andra bittra antikinesiska ledare, Duclos och WaldeckRochet, men allt var förgäves. De franska kamraterna slöt i stället tillsammans med Belgiens och Hollands kommunister upp bakom Sovjet. I motsatt
riktning gick ansträngningarna av en
annan av Gomulkas goda vänner, Kliszko, som försökte övertala Togliatti och
andra kommunistiska ledare i Italien
att inta en mera förstående attityd
gentemot Sovjet. Peking har emellertid
stort inflytande i Italien, särskilt i
Bologna och Milano, där affischer som
»Leve kinesiska kommunistpartiet»
och »Länge leve Mao-Tse-tung» förekommer i arbetarkvarteren. I Bologna
uppgår Kinasympatisörerna enligt egna
beräkningar till 30.000 medlemmar,
dvs. 20 proc. av partimedlemmarna. I
Rom tvingades partiledningen att upplösa den kommunistiska ungdomens
egen organisation och enligt uppgift
har en utbrytarorganisation, »Arbetarnas vänster», bildats. Inte heller hos
de italienska kamraterna hade s·åledes
de polska förmedlarna någon större
framgång. Med en talrik delegation
reste även sekreteraren i det polska
kommunistpartiets centralkommitte
Starewicz till Wien, där kineserna med
albanernas hjälp åstadkom en nära
nog öppen splittring av det österrikiska kommunistpartiet. Från öster·
rike utbreder sig det kinesiska inflytandet över hela Centraleuropa och
den albanska Wienambassaden hjälper
till med finanserna. Inte heller på detta håll hade polackerna någon större
framgång.
Hela bilden av kommunismens aktuella läge kompliceras ytterligare genom att det inom olika hittills ryskvänliga kommunistpartier har uppstått
kinesiska fraktioner. Sådana fraktioner uppmanas redan offentligt av kine- 87
serna att ombilda sig till självständiga
kommunistpartier. Det franska erkännandet av Mao-regimen har stärkt detta ytterligare och premiärminister
Chou-en-lais två och en halv månader
långa resa har också i viss mån ökat
den kinesiska prestigen i de afrikanska
och asiatiska u-länderna. Utan intensifiering av den hittillsvarande ekonomiska hjälpen kommer emellertid denna »långa marsch» endast att visa sig
vara en politiskt tom gest. Det finns
tecken som tyder på att även en »hemlös» förgrening av kommunismen,
trotskismen, som hittills haft någon
förankring endast i Jugoslavien, närmar sig den kinesiska kommunismen.
Trotskismen och dess ledare skiljdes
efter Lenins död från Moskva, som
ville »bygga kommunismen inom en
stab, för att utan dröjsmål med våld
frambringa revolutionen över hela
världen.
Chrustjov sitter alltså i dag tämligen
trångt i utrikespolitiskt avseende. Den
amerikanska försvarspotentialen har
– trots alla Gagarins duktiga bragder
– hunnit i fatt och förbi och dessutom
känns pressen från öster alltmer besvärande. Rumäniens vacklande utgör
inte heller något glädjeämne, för att
inte tala om den tagg som Albanien utgör. Politiskt sett har därför hans
skandinaviska besök i år inte samma
värde som det skulle ha haft för fem
eller sju år sedan. Då färdades han i
triumf med sin dåvarande premiärminister och vän Bulganin till London,
New York och Paris. Han stod då på
toppen i utländsk popularitet, medan
hans besök i Sverige nu måste betraktas som en större prestigevinst för honom själv än för hans värdar. Med
detta är givetvis inte sagt, att han inte
fortfarande representerar världens
andra militära makt potentiellt sett.
De som tänker att genom en storartad
mottagning skaffa sig good will hos
Chrustjov, vet dock antagligen inte vad
88
de talar om – tacksamheten har alltid
ett ytterst begränsat värde i utrikespolitiken. Det 400-personersfölje som
kommer tillsammans med honom till
Sverige för tyvärr våra tankar till
Wennerström-affären. Mänga av de 400
kommer säkerligen att med avsikt ha
»Utåtriktade blickar» när de kommer
till vårt land. Politiskt sett kan emellertid Chrustjovs besök utnyttjas bl. a.
för att klara upp åtminstone några av
de hemlighetsfulla förluster, som Sverige vidkändes under det andra världskriget och som utrikesförvaltningen
förgäves gjort allt för att klara upp.
Till sist bör man inte glömma visitens
moraliska sida: frihetens traditionella
land Sverige kan inte ta så lätt på det
faktum, att Stalin hjälptes av Chrustjov
(liksom Hitler en gång hjälptes av
Eichmann) att tvångstransportera omkring 10 miljoner människor från Vit- ‘Y”land,Pol•n, Uhaina, Ung.,n,Ru-l
mänien, de baltiska länderna och Kau- i
kasien samt inte minst från det egent- ‘
liga Ryssland till koncentrationsläger,
där de till största delen dukade under.
Det är också ett faktum att de flesta
av de överlevande inte frisläppts under Chrustjovs regim; det finns t. ex.
fortfarande mellan 300.000 och 400.000
polska och ungerska medborgare i Sov~
jet trots att myndigheterna förnekar
deras existens. De informationer som
sipprat ut och noggranna beräkningar
som gjorts i västerlandet ställer fakta
i klar dager. Svenska medborgare av
baltiskt ursprung väntar också förgä-
ves på att få hit sina anhöriga, till
största delen barn och åldringar. Det
fria Skandinavien har ingen anledning
att hjälpa Chrustjov att äteruppbygga
sin prestige genom att hälsa den ryske
diktatorn välkommen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner