Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Undens avgång
Den glädjande tilldragelse, pä vilken
så mänga rättänkande svenskar med
stigande otålighet väntat alltsedan
sommaren 1945, har nu sent omsider
inträffat. Hr Unden har avgått.
Från De Yngre Gubbarnas krets i
Lund – där Ernst Wigforss var hans
närmaste vän och marxistiske meningsfrände – tog östen Unden steget
nästan direkt in i de äldres, då han
år 1917 inträdde i regeringen Eden
som konsult vid endast 31 års ålder.
Den nyblivne professorn i civilrätt och
internationell privaträtt i Uppsala, en
professur, som han skulle komma att
inneha i precis 20 är, tillhörde socialdemokratins första statsrådsuppsättning. Under några månader 1920 var
han justitieminister i Erantings första
ministär och utsägs efter dess avgång
till folkrättssakkunnig inom utrikesdepartementet, ett uppdrag som han
sedan innehaft med undantag för de
perioder han varit regeringsledamot.
I Erantings andra ministär 1924-26
beklädde han för första gången utrikesministerposten.
Under större delen av 20- och 30-
talen var östen Unden medlem av den
svenska delegationen vid Nationernas
Förbund och 1924-26 var han Sveriges ombud i NF:s råd. Sistnämnda är
ingrep han med folkrättslig motivering i den s. k. rädskrisen på ett sätt,
som den gången framkallade åtskillig
kritik inte minst i hemlandet, men som
i forskningens ljus (se särskilt Lönnroths analys i »Den svenska utrikespolitikens historia») blivit föremäl
för en mera gynnsam bedömning. År
1930 blev han ledamot av internationella skiljedomstolen i Haag och har
medverkat i en rad internationella
skiljedomsförfaranden. Under 30-talets första år var han rektor för Uppsala universitet. År 1932 inträdde han
på nytt i regeringen, nu som konsult
i P. Alb. Hanssons första ministär. Som
sådan kvarstod han till sommaren
1936, då Brarustorparen bildade sin
»semesterregering». Påföljande år utsägs han till universitetskansler. Vid
samlingsregeringens avgång på sommaren 1945, då P. Alb. Hansson bildade sin rent socialdemokratiska s. k.
skörderegering, blev östen Unden på
nytt utrikesminister. I denna befattning har han alltså kvarstått i mer än
17 är, den ende medlem av den ursprungliga »skörderegeringen», som
oberörd av alla regeringskonstruktioner under de gångna åren oavbrutet
innehaft samma post. Han har också
under större delen av denna tid lett
Sveriges delegation vid Förenta Nationerna.
»Ingen har fyllt en bana liknande
mim, påstås ju Carl XIV Johan ha
mumlat på sin dödsbädd – låt vara på
fransyska. östen Unden skulle utan
alltför stor självförhävelse kunna göra
de orden till sina. Vad man än i övrigt må säga om hans karriär – och
det finns förvisso åtskilligt att säga –
är den som sådan mycket märklig, för
att inte säga enastående. Det var ingen
tillfällighet att ambassadör Gunnar
Hägglöf i sitt spirituella hyllningstal
för hr Unden vid dennes avskedsmiddag för de svenska beskickningscheferna anspelade på kardinal Fleury,
som så länge lett Frankrikes öden att
man upphört att kalla honom Votre
Eminence och övergått till att kalla
honom Votre Eternite. Man får leta
efter exempel inte bara i vår egen
historia utan i världshistorien på att en
person under en så lång tid som nästan
ett halvt sekel både beklätt en rad av
sitt eget lands högsta ämbeten och
samtidigt varit om ej en förgrundsfigur, så dock en välkänd gestalt inom
det internationella samarbetet. Hr Undim var vid sin avgång inte bara vårt
till tjänsteåren utan jämförelse äldsta
statsråd utan också, veterligen, världens till tjänsteåren utan jämförelse
äldste utrikesminister. För sena tiders
barn är det nästan otroligt att han
redan i början av 20-talet beklätt samma befattning som den han helt nyligen lämnat. Det är mot denna bakgrund knappast överraskande att hr
Unden efterhand kom att betraktas
– och själv betraktade sig – som en
ojämförlig utrikespolitisk auktoritet.
Detta gällde inte bara hans eget parti,
där okunnigheten på området alltid
varit så stor att hans ord i fråga om
utrikespolitiken länge varit avgörande. Det gällde också, åtminstone i viss
mån och på vissa håll, utländsk opinion.
östen Unden blev småningom ett
slags institution, både nationellt och
internationellt. Det har varit en
mänsklig institution som visserligen
aldrig väckt entusiasm, men som i
gengäld framkallat en mer eller mindre motvillig respekt genom sin unika
fond av praktisk erfarenhet i internationella frågor och sin visserligen
buttra och begränsade men dock principfasthet. östen Unden har på gott
och ont kommit att inkarnera svensk
utrikespolitik efter det andra världskrigets slut.
Till det goda hör att han med sin
grundliga juridiska skolning, prakti- 377
serad under konsultåren, och sin ojämförliga erfarenhet av regeringsarbetet
företrätt den gamla svenska ämbetsmannatraditionen i en delvis något
förvildad regeringskrets och vinnlagt
sig om att lära sina kolleger respekt
för formerna. Han har varit en bra
departementschef såtillvida att han
inte onödigtvis lagt sig i detaljer och
aldrig tvekat att delegera ansvar till
sina underordnade, samtidigt som han,
alltmer enväldig i sitt departement,
aldrig försökt skjuta ifrån sig detta
ansvar på dem. Hans lojalitet mot sina
medarbetare har av dem många gånger
omvittnats och med vissa – mycket
förklarliga – undantag tycks han
trots sin strävhet och maktfullkomlighet ha varit näst intill avhållen av sin
personal. Denna tillgivenhet har dock
på senare år satts på hårda prov genom att hr Unden alltmer förföll till
oskicket att låta partimeriter gå före
sakskäl vid utnämningar inom UD. Åtminstone ett halvdussin exempel skulle
kunna nämnas – det må i detta sammanhang räcka med att hänvisa till
Agda Rössels utnämning till Sveriges
ständiga ombud i FN, vilken möjligen
kunde försvaras med hänsyn till FN:s
reella betydelse, men aldrig med hänsyn till Sveriges anseende. Hur som
helst: »Pappa» Unden har varit hans
inoff.iciella smeknamn inom utrikesförvaltningen och det säger en del om
hans förhållande till sin personal, som
torde betraktat honom som en far, om
också knarrig, inskränkt och självrådig.
östen Unden har, förmodligen inte
alldeles utan skäl, skördat beröm för
de mellanfolkliga insatser han i fredens intresse gjorde under mellankrigstiden. Det må dock vara tillåtet
att erinra om det envisa motstånd han
reste mot de nordiska samarbetssträ-
vandena under den tid då de ännu
hade någon praktisk betydelse, särskilt manifesterad i hans kritik av
378
planerna på ett nordiskt försvarsförbund, som om de genomförts möjligen skulle kunna ha förebyggt Nordens indragande i andra världskriget.
Han har också. hyllats för sina inlägg
under krigsåren till förmån för tryckfriheten och en humanitär flyktingpolitik. En illvillig bedömare skulle
kanske kunna säga att det var ett
tämligen billigt sätt för en person i
icke ansvarig ställning att meritera
sig för utrikesministerposten i efterkrigsregeringen, men det vill ingen
illvillighet till för att konstatera att
hans verksamhet för flyktingarna efter
hans inträde i regeringen ändades
med en fruktansvärd antiklimax. Det
var den oförsvarliga utlämningen av
baltflyktingarna, en ogärning, som förvisso inte kommit att framstå i bättre
dager genom att hr Unden nyligen
omtalat att den skedde mot hans samvete ehuru med hans underskrift.
Därmed kommer man över till de
negativa sidorna av hans gärning som
utrikesminister under efterkrigstiden.
I baltfrågan gav han efter för på-
tryckningar från partihåll i förening
med en önskan att inte stöta sig med
ryssarna och denna kombination av
inflytelser kom i fortsättningen att på
ett olyckligt sätt prägla hans verksamhet. Den gamle marxisten från Lund
har – bakblåst av sin ungdomsvän
Ernst Wigforss – alltid i Sovjetunionen sett socialismens hemland och
aldrig som utrikesminister upphört
att vara partiman. Det förra har lett
till en politik som oavsiktligt eller ej
gjort ett ryssvänligt intryck, det senare till att hr Unden genomgående satt
sitt partis intressen före sitt lands –
det mest groteska exemplet på detta
var när han slog världen med häpnad genom att i det mest kritiska skedet lämna Suezkonferensen för att
fara hem och hålla föredrag för den
socialdemokratiska föreningen i Påskallavikt
Omedelbart före sitt tillträde som
utrikesminister på sommaren 1945 avgav hr Unrlen en mycket tilltalande
programförklaring, i vilken han, uppenbarligen anknytande till sina insatser som frihetskämpe under kriget,
uttalade sig till förmån för en »solidaritetspolitik, som icke är förenlig med
neutraliteten».. Denna programförklaring har han sedermera gjort sitt bästa
för att i ord och handling vederlägga.
Han har steg för steg urholkat vår
alliansfrihet och förvandlat den till
just det slags doktrinära neutralitet,
som han förklarat sig vilja övergiva.
För säkerhets skull har hans neutralitetspolitik tillämpats på ett sådant
sätt att den gång på gång kunnat göra
intryck av att gynna östblocket. Hr
Unden är mestadels inte någon lyckosam talare och den lekande munterhet som påstås prägla hans versifierade middagstal har förvisso lyst med
sin frånvaro i hans offentliga anföranden. Betydligt värre är dock att han
med sitt styva och knarriga framträ-
dande och sin totala avsaknad av psykologisk fantasi och intuition alltför
ofta lagt sina ord så att han framstått
som likgiltig för vad han hånfullt benämnt den »s. k. fria världens» ideal.
Lancerandet av »kålsuparteorin»,
som villlikställa öst och Väst – ehuru
öst som socialistiskt naturligtvis är
att föredra – den befängda iden om
Sverige som brygga mellan de två
blocken; Sveriges nedlagda röst i FN,
då det gällde brännmärkningen av
Kina som angripare i Koreakriget; underlåtenheten att fullfölja protesterna
mot nedskjutningen av de svenska
flygplanen över Östersjön; sympatiyttringarna för tanken på Tysklands
neutralisering; den s. k. Unrlenplanen
– som visat att hr Unden negligerar
sambandet mellan alliansfrihet och ett
starkt försvar – samt sist men inte
minst den benhårda negativismen i
Europafrågan – allt detta har bidra- ~l
git att ge den unrlimska politiken en
prägel av att vilja gå ryssarnas ärenden och därmed givit den svenska
alliansfriheten en betänklig slagsida
till förmån för öst.
Det är mot. denna bakgrund hög tid
att den svenska utrikespolitiken får en
företrädare, som kan frigöra sig från
det undimska arvet: en utrikespolitisk
halsstarrighet förhöjd till vad hr
Sandler med en pittoresk glosa kallat
neutralitetsidioti i förening med en
kvardröjande ideologisk sympati för
det socialistiska föregångslandet. Vi
behöver förvisso en utrikesminister
som bättre än hr Unden kan göra rättvisa åt den känsla av solidaritet med
Västerns fria nationer, som helt säkert
hyses av det svenska folkets stora flertal. Med all aktning för plikttroheten
och följdriktigheten i hr Undens ovanliga livsgärning och hans personliga
oförvitlighet har Svensk Tidskrift
följakUigen inte anledning att ur nå-
gon synpunkt beklaga hans avgång.
En potentiell tillgång
I den nu avslutade valrörelsen spelade
högerparti~t även, i försiktiga tongångar, på temat egendomsägande demokrati, som dock icke fick någon
framskjuten plats i repertoaren.
Det var säkerligen klokt av partiledningen att inte i år göra detta till
någon huvudfråga. Den som haft anledning att söka fördjupa sig i detta
problem vid interna högerdebatter har
därvid gjort vissa viktiga erfarenheter
som tyder därpå. För det första kan
man vid sådana tillfällen möta ett antal oförutsedda invändningar och motargument, som det kan ställa sig svårt
att bemöta omedelbart, och olika frå-
gor rörande konsekvenserna av programmets förverkligande, som icke
alltid är lätta att besvara.
Men samtidigt torde också den er- 379
farenheten ha gjorts att sådana debatter endast stärker övertygelsen om
programmets bärkraft.
En tredje erfarenhet är att frågan
aldrig möts med likgiltighet utan inbjuder till meningsskiften, som tvingar
deltagarna att ta ställning till en rad
vitala problem och blottar luckor och
motsägelser i framförda uppfattningar.
Åtskilliga kan vinnas snabbt. De som
reser många invändningar får en alltmer positiv inställning under diskussionens lopp även när de inte låter sig
övertygas första gången. De klentrogna
måste nästan alltid erkänna att de ej
ser någon annan möjlighet att hindra
fortsatt utveckling i socialistisk riktning.
Av sådana interna diskussioner leds
man till slutsatsen att programmet om
den egendomsägande demokratin
måste betraktas som en produkt som
ännu befinner sig på försöksstadiet.
De grundläggande konstruktionsprinciperna är visserligen kända men har
ännu inte hunnit omsättas i ett slagkraftigt och driftsäkert instrument.
Det ligger makt uppå att utvecklingsarbetet bedrivs med största möjliga intensitet. Det måste ske på bredast möjliga bas, genom fortsatt utredningsarbete inom partiet, en livlig intern debatt och flitig studieverksamhet.
Högerpartiet kan heller inte gå till
verket med detta redskap innan dess
eget folk lärt sig att utnyttja det. Det
får inte bli på det sättet att argumenten faller platt till marken därför att
de allra flesta finner dem ovana och
svårbegripliga. De aktiva partimedlemmarna måste skolas att bereda jordmån för partiets ideer.
Högerpartiet står nu inför ett dilemma när det gäller att avgöra om
det skall våga satsa fullt på programmet om den egendomsägande demokratin redan 1964 eller dröja ännu ett
val. Att göra det utan tillräckliga förberedelser kan visa sig ödesdigert. Det
380
tar tid att göra folk mottagliga för nya
tankar (några skulle föredra att tala
om gamla tankar i en tidsenlig utformning) och två år är en knapp tid i så-
dana sammanhang. Det är heller inte
möjligt att koncentrera de begränsade
resurserna enbart på detta. Å andra
sidan kan ett dröjsmål vara lika ödesdigert. Ju längre utvecklingen fortsätter i nuvarande riktning, ju svårare
blir det att ändra den.
Det må här inskjutas att det är nödvändigt att klargöra att den egendomsägande demokratin utgör en bättre
och mer logisk fortsättning på det
nuvarande välfärdssamhället än den
statskapitalism som den härskande
regimen av allt att döma strävar att
genomföra. Det bör inte erbjuda några
svårigheter att kombinera genomförandet av den egendomsägande demokratin med fortsatt utveckling på det sociala området. Framtidsmålet – ett
klasslöst samhälle som uppnås genom
att envar bereds direkt delaktighet i
förmögenhetstillväxten – kan i dag
te sig avlägset men är säkert mer realistiskt än herr Erlanders framtidsvision av valfriheten i en socialistisk
stat. Vad den egendomsägande demokratin vänder sig mot är en successiv
koncentration av all ekonomisk makt
till ett litet fåtal offentliga institutioner och uppkomsten av en ny överhetsklass av parti- och organisationsbossar med vittgående befogenheter
att dirigera produktionsinriktning och
konsumtion.
Naturvården
Av flera orsaker har naturskyddsproblemen på senare år tilldragit sig allt
större uppmärksamhet, både i Sverige
och i andra länder, inte minst USA.
De tekniska ingreppen i naturen har
blivit alltmer omfattande – vårt mest
drastiska exempel på detta är förstö-
ringen av de norrländska älvarna genom kraftverksbyggen. Den hastigt
fortgående befolkningskoncentrationen till vissa tätortsregioner har medfört en enorm vattenförorening –
dricksvattenförsörjningen börjar på
flera ställen redan erbjuda allvarliga
bekymmer. Å andra sidan har intresset för naturvårdsproblemen helt naturligt aktualiserats av den ökning av
fritiden, som i förening med motoriseringen givit allt större grupper möjlighet att söka rekreation i naturen.
Baksidan på detta glädjande förhållande är självfallet, att förslitningen på
naturen, särskilt i vissa turistinvaderade kustområden, hotar att fördärva
just de rekreationsvärden storstadsbefolkningen så väl behöver.
Det har länge varit klart, att samhällets resurser för att bemästra naturvårdsproblemen varit helt otillräckliga, organisatoriskt, juridiskt och ekonomiskt. Det är därför glädjande att
naturvårdsutredningens med exemplarisk snabbhet utarbetade betänkande
»Naturen och samhälleb, föreslår omfattande förstärkningar på alla dessa
områden.
Först och främst begäres en effektiv organisation av ledningen av hela
arbetet – något som nu ytterst kännbart saknas. I spetsen placeras ett nytt
organ, statens naturvårdsnämnd, under vilken i realiteten länsstyrelserna
kommer att få det största ansvaret för
arbetet på fältet, givetvis kompletterade av en kommunal organisation.
De rättsmedel som står till buds för
att skydda hotade naturvärden föreslås också bli förstärkta. Ett centralt
problem, möjligen det viktigaste och
mest brådskande av alla, är att bereda möjlighet att reglera den hårdhänta
exploatering av landets grustillgångar
som för närvarande äger rum. Utredningen föreslår, att en generell tillståndsplikt införes för all täkt av
grus, sten, jord och liknande material.
Xgaren skall för att få tillstånd att exploatera sådana fyndigheter upprätta
en plan för arbetet, som skall godkännas av länsstyrelsen, och förpliktas
att efter arbetets avslutande vidtaga
skäliga åtgärder för att i möjlig mån
bota den skada på naturen som åstadkommits.
Det torde inte kunna bestridas att
·en striktare kontroll på detta område
måste införas. Frågan gäller väl att
märka inte endast de estetiska naturvärden som går förlorade, när genom
·ohämmad grustäkt stora sår rives upp
i de för landskapets skönhet så väsentliga åsarna, även om dessa skador kan
vara beklämmande nog. Det hot mot
grundvattnet och de risker för infektion som övergivna och nerskräpade
grustag utgör, kan komma att åsamka
samhället enorma ekonomiska förluster, om inte snabbt en bättre ordning
~llstadkommes.
Betänkligt ter sig däremot utredningens förslag till finansiering av na- .turvården. Det är notoriskt, att de redan befintliga möjligheterna att förhindra ur naturvårdssynpunkt förkastlig exploatering av olika naturtillgångar i realiteten inte kunnat i nämnvärd mån utnyttjas av länsstyrelserna,
:.av det skälet att de anvisade ersättningsmedlen varit löjligt otillräckliga.
För rättskänslan är det uppenbarligen
·Orimligt att en fastighetsägare icke
skulle få skälig kompensation för den
,ofta betydande förlust han åsamkas om
han i det allmännas intresse, av naturvårdsskäl, förbjudes att exploatera sin
.egendom eller eljest ålägges inskränkning i sin förfoganderätt. Utredningen
betonar, att den avgörande förutsättningen för att dess förslag kan realiseras är, att samhället slår in på en
ny linje och verkligen ser till att behövliga ersättningsmedel ställes till
förfogande. Helst tänker man sig tydligen att detta helt enkelt skall ske
;.genom anslag av statsmedel. Alterna- 381
tivt – om detta skulle stöta på svå-
righeter – föreslår man, att ersättningarna finansieras genom en s. k.
täktavgift. Den som själv är lycklig
nog att få tillstånd att bryta t. ex. grus,
skall genom en schablonmässigt beräknad accis finansiera ersättningarna till
andra grusägare, som med hänsyn till
naturvårdens krav hindras att exploatera. Förslaget förefaller principiellt
olustigt. Det torde vara svårt att visa
att det skulle vara rätt och skäligt, att
de ofrånkomliga kostnaderna för att
i allas intresse skydda vissa naturvärden skulle bäras just av den lilla krets
av medborgare som råkar disponera
sådana egendomar att exploatering av
dessa anses utan våda kunna tillåtas.
Utredningens omtanke om statskassan
är i sig själv respektabel, men har i
detta stycke tagit sig ett olämpligt ututryck. Vårt land har verkligen råd
att skydda omistliga delar av sin natur, och att hederligt ersätta de enskilda som kommer att bli ekonomiskt
lidande därpå, utan att tillgripa en så
diskutabel specialbeskattning som den
föreslagna.
Dagstidningsupplagorna
Dagstidningarnas upplagssiffror för
första halvåret 1962 har nyligen publicerats, i åtskilliga tidningar om möjligt ännu mera braskande än vanligt.
Enligt en överenskommelse inom dagspressen offentliggörs Tidningsstatistiska siffror två gånger om året, dels
i augusti för första halvåret, dels i
februari och då avseende genomsnittsupplagorna under hela föregå-
ende år. Under intryck av det rasande
upplagekriget mellan Expressen och
Aftonbladet har emellertid upplagenoteringarna blivit ett nyhetsstoff och
ett försäljningsargument av sådant
värde, att överenskommelsen på olika
sätt kringgås av i första hand dessa
bägge tidningar. Herr Huss skriver
382
insändare till Aftonbladet och påpekar med hänvisning till detaljerade
månadssiffror, att om man räknar på
hans sätt så ökar Expressen mera än
Aftonbladet. Och i radion intervjuas
de bägge redaktörerna Nycop och
Samuelsson av två pratsamma herrar
om aktuella tidningsproblem. I praktiken talas det mest om upplagesiffror, inte om aftonpressens förlöpningar, något som ju är det verkligt
stora dagspressproblemet i dag.
Vilket blev då det auktoritativa beskedet om positionerna i upplagekriget mellan Expressen och Aftonbladet?
Expressen redovisar en genomsnittlig upplaga under första halvåret 1962
på 420 000 ex. (här, liksom i det följande, avses upplagan på vardagar;
noteringarna för sön- och helgdagar
är i och för sig intressanta men vardagsupplagan torde erbjuda den bästa
jämförelsegrunden). Detta innebär en
ökning med drygt 35 000 ex. jämfört
med första halvåret 1961. Tidningen
har därmed såsom den första i Sverige passerat 400 000-ex.-gränsen (efter
att ha nått 300 000 ex. år 1957 och blivit Sveriges största tidning år 1958, 14
år efter starten).
Aftonbladet, som mot slutet av år
1961 passerade 200 000 ex. kan nu notera 245 000 ex. och därmed den i särklass största upplageökningen i dagspressen jämfört med första halvåret
1961, inemot 50 000 ex. Vid tiden för
LO:s stora tidningsköp av Aftonbladet
och Stockholms-Tidningen år 1956
låg upplagan vid omkring 175 000 ex.
och uppvisade fram till 1960-61 jämförelsevis blygsamma stegringar, detta
trots nedläggande av gamla AT. Det
blev i stället Expressen som under
tiden 1956-61 gjorde de stora upplagevinsterna, från 265 000 ex. till
385 000 ex.
Expressens och Aftonbladets stora
upplageökningar förklaras inte minst
av en snabbare distribution och en
tidigare pressläggning. De har på så
sätt lyckats etablera sig som rikstidningar som finns att köpa över praktiskt taget hela landet vid arbetstidens
slut på eftermiddagen. Tack vare en
intensiv lokal nyhetsbevakning framstår de inte enbart som stockholmstidningar och de har, särskilt för de stora
ungdomskullarna, blivit ett naturligt
komplement till ortstidningen-morgontidningen. Till de exceptionellt
stora upplageframgångarna under den
senaste tiden har dessutom pristävlingar av olika slag bidragit.
Eftermiddagstidningarnas expansion jämförd med morgontidningarnas framgår klart vid en jämförelse
mellan upplagesiffrorna för exempelvis år 1956 och år 1962. De i Stockholm år 1956 utkommande fem morgontidningarna (Dagens Nyheter,
stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet, Morgon-Tidningen och Svenska Morgonbladet) redovisade då en
sammanlagd upplaga av ca 675 000 ex.
medan de tre aftontidningarna (Expressen, Aftonbladet och Afton-Tidningen) noterade ca 500 000 ex. År
1962 har de bägge kvarvarande aftontidningarna Expressen och Aftonbladet med sammanlagt 665 000 ex. för
första gången passerat de tre nu utkommande morgontidningarna Dagens
Nyheter, stockholms-Tidningen och
Svenska Dagbladet, vilka sammanlagt
redovisar knappt 650 000 ex. För morgontidningarnas del kan alltså en viss
tillbakagång konstateras.
Dagens Nyheter, som visserligen år
1958 fick se sig passerad av Expressen, håller med en upplaga av knappt
360 000 ex. utan svårighet positionen
som landets största morgontidning.
Upplageökningen jämförd med 1961
är drygt 7 000 ex., dvs. ungefärligen
densamma som 1960-61. Tidningen
kunde i samband med LO-köpet av
stockholms-Tidningen glädja sig åt en
särskilt kraftig ökning (ca 25 000 ex.
1956-58) men stagnerade därefter
fram till 1960, uppenbarligen bl. a. till
följd av ståndpunkten i ATP-frågan,
vilken föranledde ett visst avfall av
borgerliga läsare.
stockholms-Tidningen kan för
första gången på länge glädja sig åt
en upplageframgång, en ökning med
4 000 ex. till 148 000 ex. Upplagan var
vid LO-köpet hösten 1956 uppe i
184 000 ex. men rasade på ett par är
ner till ett bottenläge, 129 000 ex. Nedläggningen av Morgon-Tidningen är
1958 medförde en viss upplageförbättring, till 156 000 ex., men därefter förlorades ånyo läsare och 1961 noterades 144 000 ex. stockholms-Tidningens
möjligheter att genom en upprustning
av Aftonbladets modell allvarligt konKurrera med Dagens Nyheter får bedö-
mas som små.
Suenska Dagbladet redovisar en lika
stor upplageökning som stockholmsTidningen – 4 000 ex. – till 140 000
ex. Vid tiden för det stora tidningskö-
pet 1956 hade Svenska Dagbladet en
upplaga av knappt 11O000 ex.; en betydande överströmning av läsare frän
stockholms-Tidningen och, i någon
män, Dagens Nyheter förde fram upplagan till 135 000 ex. är 1959, där den
därefter i stort sett legat stilla fram
till den nu redovisade framgången.
Utöver de fem stockholmstidningarna är det endast en dagstidning, Gö-
teborgs-Posten, som når över 100 000
ex. Med sin nya upplagenotering
242 000 ex. (ökning drygt 4000 ex.)
placerar sig tidningen som nummer
fyra i storleksordning i landet, efter
Expressen, Dagens Nyheter och Aftonbladet (som således nu passerat Göteborgs-Posten) men klart före stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet. Närmast i tur att passera 100 000-
~x.-gränsen förefaller Sydsuenska Dagbladet att vara, som efter en ökning
med 2 000 ex. redovisar 89 000 ex.
Bland storstadstidningarna i övrigt må
383
nämnas Göteborgs Handels- och Sjö-
farts-Tidning och Ny Tid, vilka redovisar 53 000 ex. resp. 50 000 ex., samt
Arbetet i Malmö, 56 000 ex. Av dessa
kan Ny Tid glädja sig åt en påfallande
kraftig stegring – över 10%, dvs.
knappt 5 000 ex. – medan de två övriga legat i stort sett stilla. De bägge
eftermiddagstidningarna i Göteborg
och Malmö, Göteborgs-Tidningen och
Kuällsposten, noterar 69 000 ex. resp.
57 000 ex., i båda fallen efter ökningar
på ett par tusen exemplar, en obetydlighet jämfört med stockholmsdrakarna Expressen och Aftonbladet.
Citatkonstens framsteg
Mycket händer i valrörelser, och när
det gäller ohederliga debattmetoder
bör egentligen endast den, som känner sig utan skuld kasta första stenen.
Men även med all hänsyn tagen till att
förlöpningar kan tillkomma i stridens
hetta, får det ändock finnas gränser
för vad som opåtalt kan tillåtas passera.
I en ledare i stockholms-Tidningen
två dagar före valet blev Svensk Tidskrift föremål för en sällsynt ohederlig attack. Stockholms-Tidningen citerade nämligen ledaren i det då nyligen utkomna häftet 7 av Svensk Tidskrift på följande sätt:
»Ett par dagar före valet säger hö-
gerns forum för idedebatt Svensk Tidskrift: ‘Vad freden (för Sverige) beträffar är vår alliansfria politik, av
socialdemokrater och centerpartister
numera omdöpt till neutralitetspolitik,
inte någon garanti. – – – Vad vi
kan vinna med den alliansfria politiken är troligen blott en tidsfrist. Vi
får betala denna frist med att icke
kunna erhålla förberedd hjälp’. Tydligen kan man inte säga att Sverige
borde vara med i Atlantpakten.
Hur starka är dessa krafter i högerpartiet? Är det förekomsten av dem,
384
som föranlett hr Heckscher till förmodandet att den utrikespolitiska enigheten kommer i fara, om det visar sig
omöjligt att förena vår alliansfrihet
med anslutning till EEC?:.
Så långt Stockholms-T,idningen. Dess
citat kan lämpligen jämföras med vad
Svensk Tidskrift verkligen sade. Vi
kursiverar de meningar, som stockholms-Tidningen uteslutit för att förvränga uttalandets innebörd.
»Vad freden beträffar är naturligtvis vår alliansfria politik, av socialdemokrater och centerpartister numera omdöpt till neutralitetspolitik,
inte någon garanti. Ett nutida storkrig blir sannolikt totalt även i den
meningen att alla länder blir indragna
– frdgan blir snarast: när och hur?
Vad vi kan vinna med den alliansfria
politiken är troligen blott en tidsfl’list. Vi får betala denna frist med att
icke kunna erhålla förberedd hjälp.
Sd länge vi med egna krafter hdller
ett tillräckligt starkt försvar är utsikten till en tidsfrist värd detta i och
för sig höga pris. Men längre än sd
sträcker sig inte den ‘fredsbevarande’
effekten av vdr utrikes- och försvarspolitih.
Försyndelsen mot elementär anständighet i en presspolemik är så grov
att man i förstone försöker finna förmildrande omständigheter. Men så-
dana står tyvärr inte att upptäcka –
såvida stockholms-Tidningen inte vill
åberopa bristande förmåga att läsa innantill.
Här föreligger alltså ett uppenbart
fall av medveten citatförfalskning utförd med tekniken att utesluta meningar i den citerade texten. Svensk
Tidskrift har sagt att om Sverige håller ett tillräckligt starkt försvar är den
utsikt till en tidsfrist, som alliansfriheten ger, värd det höga pris, som
den för med sig, nämligen att vi inte
kan erhålla förberedd hjälp. Detta har
stockholms-Tidningen med sin citatkonst förvrängt så att tidningen på–
står: »Tydligen kan man inte säga att
Sverige borde vara med i Atlantpakten» och avrundar med en patetisk
fråga till hr Heckscher om »styrkan
av dessa krafter inom högerpartiet».
Kan det tydligare avslöjas att stockholms-Tidningens avsikt helt enkelt
varit att bära falskt vittnesbörd mot
sin nästa i avsikt att misstänkliggöra
högerpartiets utrikespolitiska linje.
Därtill borde stockholms-Tidningen
veta – och vet förmodligen mycket
väl – att Svensk Tidskrift icke är
»högerns forum för idepolitik» utan
ett i förhållande till högerpartiet både
organisatoriskt och ekonomiskt helt
självständigt pressorgan. Detta har
påpekats så många gånger för socialdemokratiska kollegor att det snart
blir tröttsamt att framföra dementin.
Men inom stockholms-Tidningen tror
man kanske att dylika dementier inte
är allvarligt menade. Själv brukar ju
tidningen i fråga kräva att bli rubricerad som »Politiskt obunden»!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner