Dagens frågor


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Jordbruksmekaniseringen i Sovjet
Trots de kända växande svårigheterna
för det sovjetryska jordbruket har
Chrusjtjov i flera av sina tal framställt
Sovjets jordbruk såsom det »största
och mest mekaniserade i hela världen». Sanering och ökad planmässig
avkastning av jordbruket i Sovjet kommer enligt hans ord att bero av en
ökad arbetseffektivitet, där mekaniseringsfaktorn spelar den främsta rollen. Den fackbetonade publiciteten
kring jordbruksfrågorna påpekar betydelsen av denna mekanisering och
manar till ett bättre utnyttjande av
den mänskliga faktorn via maskinerna. Det påpekas ständigt att det
finns jordbruksmaskiner i tillräcklig
mängd och böndernas tendens att
inte tillräckligt utnyttja dem kritiseras liksom reparationsverkstädernas
släpphänthet, vilken resulterar i att
en del av maskinerna inte repareras
tillräckligt snabbt och därigenom blir
obrukbara. Ovan anförda faktorer utgör huvuddelen av den vanliga standardpubliciteten kring jordbrukspolitiska frågor i Sovjet. Sällan nämner
man dock i detta slag av publicitet
antalet jordbruksmaskiner och traktorer i förhållande till odlingsarealen
och mängden av arbetskraft.
Det är klart, att jordbruksmekaniseringens problem utgör endast ett av
många jordbruksproblem, bl. a. sädana
som själva jordbrukskollektiviseringssystemet, investeringar i form av gödningsämnen, jordbrukets överbefolkning och bristen på kvalificerad manlig arbetskraft. Utan att beröra hela
den komplicerande mängden av problem, skall i det följande ett försök
göras att framställa det verkliga förhållandet pä jordbruksmekaniseringsområdet i Sovjet av i dag. Man behöver inte jämföra de rådande förhällandena i Sovjet pä detta område
med förhållandena i USA, där jordbruksmekaniseringen nätt sin topp
och skapat ett läge, där 7 procent av
USA:s befolkning sköter den enorma
jordbruksproduktionen. Man kan försöka nöja sig med en jämförelse mellan den sovjetryska mekaniseringsgraden och de största västeuropeiska länderna med en jordbruksproduktion,
byggd på moderna arbetsmetoder:
Frankrike, Västtyskland, England och
Italien.
Sovjet hade 1961 487 miljoner ha
odlingsbar mark, vilket utgjorde cirka
22 procent av landets hela territorium. Därav utgjorde åkerarealen 203
miljoner ha, dvs. 42%. De ovan
nämnda fyra europeiska länderna har
gemensamt en odlingsbar mark om
cirka 88 miljoner ha, därav cirka 53
miljoner ha redan uppodlad åkermark, dvs. 60%. Därav framgår att
de fyra länder, som har en befolkning av ungefär samma storlek som
Sovjet förfogar över en odlingsbar
areal som är cirka 6 gånger mindre
än den sovjetryska medan den upp•
odlade arealen endast är 4 gånger
mindre. Graden av utnyttjandet av
den odlingsbara marken är i dessa
europeiska stater alltså cirka 45%
större än i Sovjet.
För att jämföra jordbrukets mekaniseringsgrad i Sovjet och den nämnda
delen av Västeuropa räcker det med
att sammanställa traktorernas antal.
Traktorerna utgör huvudredskapet,
vilket bestämmer graden av utnyttjandet av de flesta andra jordbruksmaskiner; traktorernas antal och utnyttjandet kan betraktas som utslagsgivande för mekaniseringen.
Redan 1937 fanns det i Sovjet
561 000 traktorer mot 152 000 i Frankrike, Tyskland, England och Italien
tillsammans. 1950 steg detta traktorantal i Sovjet till 933 000 och i ovan
nämnda länder till 665 000. Således
har under 13 år i Sovjet traktorernas antal stigit med cirka 65% men
i de västeuropeiska länderna med mer
än 300%. Båda jordbruken har utvecklats under delvis svåra krigsförhållanden och befann sig i efterkrigstiden
under återuppbyggnad. Enligt sovjetryska källor var antalet traktorer 1961
(om man räknar på särskilt sätt,
varom mera nedan) 1 921 000. Siffror
för de ovannämnda västeuropeiska
länderna för 1961 saknas, men man
har dem för 1957. De var: i Frankrike 535 000, i det reducerade Västtyskland 600 000, i England 450 000
och i Italien 188 000, tillsammans alltså
1 773 000.
Dessa siffror behöver en kommentar. För att bilden inte skall bli förvrängd, räknades inte här antalet i
verkligheten existerande sovjettraktorer (den officiella siffran är
1 090 000). De ryska traktorerna är i
allmänhet starkare än de europeiska,
vilkas effektivitet i genomsnitt är 15
konventionella hästkrafter. Därför har
det sovjetryska fysiska antalet traktorer omräknats till 15-hästkraftsenheter för att jämförelsen skall halta
så litet som möjligt. Dessutom tillåter
jämförandel av sovjetryska siffror
från 1961 med västeuropeiska siffror
från 1957 antagandet att det västeuropeiska antalet 1961 var ännu större,
ty traktorantalets tillväxttempo var
327
där snabbare under de senaste 20
åren än i Sovjetryssland.
För att jämföra mekaniseringsgraden i Sovjet och Västeuropa måste
man dock anföra proportionen mellan traktorernas mekaniska energi i
förhållande till arealernas storlek. Antalet traktorer i Sovjet per 1 000 ha var
1937-3,6,1950-6,4 och 1961-9,6. Det
genomsnittliga antalet traktorer i de
fyra västeuropeiska länderna var 1937
-2,9, 1950-12,1 och 1957-34. Traktortätheten är således i det västeuropeiska jordbruket nästan fyra gånger
så stor som i Sovjet. Och detta inte
endast i jämförelse med sådana högt
industrialiserade länder som Frankrike (25 traktorer per 1 000 ha), Västtyskland (69 per 1 000 ha) och England (64 traktorer per 1 000 ha) utan
även med sådana länder som Italien,
där mer än hälften av landet har ett
jordbruk som betraktas som underutvecklat och omodernt – där finns
cirka 12 traktorer per 1 000 ha.
Av ovan anförda siffror kan man
dra slutsatsen, att under perioden
1955-1961 har jordbrukets mekaniseringsgrad i Sovjet per 1 000 ha inte
vuxit utan snarare minskat. ökningen
av antalet traktorer räckte inte till
för att uppehålla den mekaniseringsnivå som fanns 1955 (10 traktorer
per 1 000 ha istället för 9,6 1961).
Det var 1955 som man i Sovjet inledde uppodlingen av de s. k. jungfruliga arealerna i Kasakstan och Sibirien.
Det skulle också vara intressant att
jämföra den nuvarande mekaniska
dragkraften inom jordbruket i Sovjet
med den som fanns före revolutionen
i Tsarryssland. Dragkraften av 9,6
traktorer kan betraktas som jämställd
med 144 levande hästar per 1 000 ha.
År 1915 fanns i Ryssland 35 miljoner
hästar. Om man räknar om dessa hästars dragkraft till mekanisk effekt och
minskar detta tal med 20% med hän- 328
syn till ungdjuren, så får man ca 180
hästars dragkraftsenergi per 1 000 ha
istället för 144 för närvarande. Dragkraften per ha var således före revolutionen ca 25% större än 1961. Visserligen är detta en mycket approximativ beräkning, men den är tillräcklig för att påvisa den sovjetryska jordbruksmekaniseringens brister i förhållande till uppgifterna och tillfyllest
för att störta legenden om stora framsteg på jordbruksmekaniseringens område tack vare kollektivjordbrukets
och moderna metoders införande.
Andra jordbruksmaskiner än traktorer kan inte mycket förändra denna
bild. Givetvis finns det många andra
maskiner i Sovjet, men de finns också
i Västeuropa. Skördens resultat bestämmes av grundarbeten såsom plöjning och sådd och dessa arbeten är
totalt beroende av dragkraftens storlek och kapacitet.
Det är brister i jordbruksmekaniscringen, främst det otillräckliga antalet traktorer, som orsakar att man i
alla sovjetryska kolchozer och sovchozer i regel tillämpar nattskiftsarbete
under säsongen. Detta förklarar också
varför flertalet jordbruksenheter inte
kan hålla tidtabellen för vårbruk och
skördearbeten.
Man kan fråga sig om detta förhållande snabbt kan förbättras. Svaret
måste bli negativt. Under de senaste
fem åren har Sovjets statistik konsekvent visat minskad produktion av
jordbruksmaskiner i absoluta siffror.
Det är mycket tvivelaktigt om försummelserna på detta område är möjliga att reparera på ett eller ett par
år. Inte heller Chrusjtjov själv lovar
någon sådan vändning. På CK-plenum
i mars 1962 talade han visserligen
om byggandet av nya fabriker för tillverkning av traktorer och andra jordbruksmaskiner, men han tillade, att
man för detta behöver tid och uppmanade folket att innan produktionen stiger lära sig att mera intensivt göra bruk av den redan befintliga maskinparken.
Att sovjetledningen förstår det absoluta behovet av att snart öka produktionen av jordbruksmaskiner och
traktorer är givet, men Chrusjtjov har
redan förklarat, att för detta behövs
nya investeringar, vilka inte kan göras
på annat sätt än på rustningsindustriens bekostnad. För att hålla takten i det nuvarande rustningstempot
och investeringarna där, måste Sovjet söka andra utvägar. I juni inleddes förhandlingar mellan sovjetregeringen och den italienska koncernen
Fiat beträffande byggandet av några
traktorfabriker i Sovjet av Fiat-koncernen och för denna koncerns medel. Resultatet av dessa förhandlingar
är ännu inte känt. Det är dock mycket symtomatiskt att Sovjet är alltmera tvingat att tillämpa NEP-metoder för att bemästra den permanenta
jordbrukskrisen, som genomgått ständig skärpning under de senaste åren.
Det var som bekant under NEP-tiden
1922-1926 som sovjetregeringen gav
koncessioner till utländska kapitalistiska företag för byggandet av industriföretag med deras egna medel och
garanterade dem alla i samband därmed förbundna vinster.
Jordbruket och EEC
Ett intressant och utomordentligt viktigt drag i den svenska debatten om
anslutning till den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen har varit den positiva hållning som från jordbrukets
sida intagits till integrationen. Detta
förhållande framstår som tämligen
anmärkningsvärt mot bakgrunden av
de notoriska svårigheter som den brittiska regeringen mött när det gällt att
tillgodose jordbruksintressena både i
hemlandet och i samväldesländerna
vid förhandlingarna om Storbritanniens inträde i EEC – det var som
bekant närmast på denna sak som
Brysselöverläggningarna tillfälligt havererade.
Bakgrunden till det svenska jordbrukets vida mer positiva hållning
tecknas förtjänstfullt av en expertgrupp i en sakrik men lättläst samlingsvolym om »Jordbruket och livsmedelshandeln i Europamarknaden»
(Lantbrukstekniska förlaget, 11: -).
Resultatet av analyserna torde kunna
sammanfattas så: en anslutning till
Gemenskapen skulle utan tvivel medföra vissa risker för Sveriges jordbruk, vilka dock inte framstår som
särskilt skrämmande och motsvaras av
konkreta fördelar. En isolering från
Europamarknaden skulle däremot med
säkerhet innebära mycket betydande
olägenheter – utan att några möjligheter till kompenserande fördelar kan
urskiljas.
Riskerna gäller huvudsakligen två
ting – skillnaden i jordbrukspolitisk
målsättning och den förutsedda skärpta konkurrensen. Principiellt syftar
som bekant den svenska jordbrukspolitiken till att åstadkomma »inkomstlikställighet» mellan jordbrukets folk
och vissa jämförbara arbetargrupper.
Romavtalet har en mera obestämd
målsättning – »att . . . tillförsäkra
jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard». Denna skillnad får
dock inte tillmätas alltför stor vikt.
Som riksdagsman Rolf Eliasson framhåller utgör ju nämligen det svenska
jordbruksavtalet i realiteten icke nå-
gon garanti för att den angivna målsättningen faktiskt uppnås. »Viktigast
för frågan om målsättningen när det
gäller inkomstlikställigheten är därför inte reglerna eller möjligheterna
att inrymma vårt jordbruksavtal inom
ramen för Gemenskapens jordbrukspolitik. Den väsentliga frågan är de
gällande och framtida priserna på
329
jordbruksprodukter …» Som flera
medarbetare i skriften betonar, finns
det skäl att räkna med att jordbrukarna i framtida prisförhandlingar
snarast skulle få en starkare ställning
genom att uppträda på gemensam
front med sina yrkesbröder inom de
kontinentala länderna – jordbruksbefolkningen i dessa spelar ju en vä-
sentlig politisk roll och kan på grund
av eftersläpningen i levnadsstandard
förutses komma med långt gående
priskrav.
Den konkurrens som kan väntas
från EEC-länderna på den svenska
marknaden anser tydligen experterna
att det svenska jordbruket genom sin
höga rationaliseringsgrad bör vara väl
rustat att motstå. Den motsvaras ju för
övrigt av möjligheten att göra sig gällande på den stora europeiska marknaden.
Om å andra sidan Sverige skulle
hamna utanför EEC är jordbrukets
utsikter minst sagt dystra. Två tredjedelar av dess export skulle av allt att
döma bortfalla – allting tyder nämligen på att det kommer att bli långt
svärare för jordbruksprodukter än för
industrivaror att »tränga sig in» från
utanför Gemenskapen stäende länder.
Att hoppas på ersättning för detta exportbortfall på andra marknader är
illusoriskt. Dels finns det inte mänga
sådana marknader kvar, dels och
framförallt måste vi räkna med att
på dessa möta konkurrens just från
EEC. Uppträdandet av en sådan storproducent kan förutses medföra både
en lägre genomsnittlig prisnivå på
den i hög grad artificiella internationella livsmedelsmarknaden, dels mer
markerade prissvängningar än nu.
Denna utsikt ter sig betänklig nog.
På längre sikt är det kanske dock
ännu en annan faktor som skulle visa
sig mest besvärande för det svenska
jordbruket om detta lämnas utan anknytning till Europamarknaden. De
330
lägre exportpriserna skulle ju ur
svensk synpunkt nödvändigtvis också
komma att framstå som lägre importpriser. Med andra ord: det gränsskydd som skulle fordras för att effektivt avskärma den svenska hemmamarknaden från Danmarks, Nederländernas eller Frankrikes jordbruksexport skulle behöva skärpas betydligt
i förhållande till nuvarande nivå. I
sak vore ett sådant krav från jordbrukets sida självfallet inte oberättigat.
Icke desto mindre måste man vid en
realistisk bedömning erkänna att det
måste stöta på utomordentligt stora
politiska och psykologiska hinder att
genomdriva det. Det ligger ingenting
orimligt i påståendet, att inkomstlikställigheten i längden skulle bli vida
svårare att realisera om det svenska
jordbruket skulle försöka klara sig
själv utanför Europamarknaden än om
det skulle ta riskerna av att ge sig
med i konkurrensen.
Aktiemarknaden i gungning
Aktiekursernas utveckling har under
våren och sommaren tilldragit sig
större intresse än vanligt, inte minst
på grund av det dramatiska kursfall,
som ägde rum på Wall Street »den
svarta måndagen» den 28 maj, och den
osäkerhet och oro som därefter härskat
på den amerikanska aktiemarknaden
med omedelbar återverkan på de europeiska börserna.
Kursfallet i New York nämnda dag
var det kraftigaste som förekommit
sedan oktober 1929. Dow Jones’ index
sjönk denna enda dag från 611,9 till
576,6, dvs. med 5,8 procent. Förlusterna eliminerades visserligen nästan
helt påföljande dag, då indexen slutade i 604,0, men den närmast följande
tiden blev kurserna på nytt vikande
och nådde den 26 juni ett bottenläge
på 535,8. Den genomsnittliga kursnivån hade då på mindre än en månad
sjunkit ungefär 12,5 procent. Sedan
följde en viss återhämtning och fram
till början av augusti hade den åter
närmat sig 600-strecket.
Det hör till bilden att de amerikanska kurserna, som kulminerat i december 1961, redan före »den svarta måndagen» hade reducerats med i genomsnitt 17 procent under en fem månader lång nedgångsperiod. Den sammanlagda sänkningen under första
halvåret 1962 uppgick därför till omkring 27 procent.
övriga börser har präglats av utvecklingen på Wall street, som än en
gång markerat sin ledarställning. Vad
stockholmsbörsen beträffar blev det
omedelbara utslaget efter :.svarta måndagen» mindre än t. ex. Londonbörsens. Den svenska kursnivån sänktes
i första omgången endast 2,4 procent,
den engelska däremot ännu mer än
den amerikanska eller 6,4 procent. I
bägge fallen nåddes bottenläget praktiskt taget samtidigt som i New York
– i Stockholm den 28 och i London
den 25 juni. Kursfallet efter »svarta
måndagen» uppgick i Stockholm till
ungefär 6 och i London till nära 10
procent. Nedgången från toppläget,
som på båda börserna inföll redan
före halvårsskiftet 1961, var på den
svenska omkring 15 och på den engelska omkring 30 procent.
Det är naturligt att dessa förändringar tilldragit sig stor uppmärksamhet och givit anledning till många och
ganska olikartade uttolkningar. Det
har bl. a. poängterats att kraschen den
28 maj var den största sedan oktober
1929 och att den därför kunde vara
ett förebud om en kommande nedgångsperiod som skulle bli både djupare och långvarigare än de som förekommit under 1950-talet. Sådana farhågor förefaller dock i hög grad överdrivna. Den enda säkra parallell som
kan dragas mellan 1929 och 1962 är att
båda åren uppvisar börskrascher av
osedvanlig styrka. I andra hänseenden
är läget radikalt förändrat. Såväl förmågan som viljan att bemästra konjunkturutvecklingen är i dag helt annan än för trettio år sedan.
Mer avseende torde den förklaringen förtjäna att nedgången under
första halvåret 1962 utgör en reaktion
mot de förut alltför högt uppdrivna
aktiekurserna, som i många fall knappast stod i rimlig proportion till den
avkastning aktierna lämnade. Nedgången under 1962 hade föregåtts av
en kursstegring de närmast föregå-
ende åren, varunder den amerikanska
kursnivån stigit med omkring 70 procent från slutet av 1957 till slutet av
1961, den engelska med omkring 120
procent från våren 1958 till våren
1961 och den svenska med omkring
75 procent från genomsnittsläget
1955/57 till toppläget 1961. Eftersom
utdelningarna inte ökade i tillnärmelsevis samma takt sjönk avkastningsprocenten successivt. Samtidigt steg
andra räntor. Tidigare hade det ansetts normalt att aktieplaceringar, med
hänsyn till riskmomentet, skulle ge
högre avkastning än obligationer men
under högperioden var den avsevärt
lägre och understeg även räntan på
bankinsättningar.
Bland faktorer som bidragit till den
tidigare kursstegringen nämns särskilt
inflationstänkandet och uppfattningen
hos kapitalplacerarna att systemet
med vinstnerplöjning medförde stora
värdestegringar inom företagen och i
en nära framtid skulle mogna ut i
ökade utdelningar.
Omslaget skulle sammanhänga med
att en del av kapitalplacerarna börjat
anse att inflationsriskerna överdrivits
och utsikterna till utdelningsökningar
överskattats och föredragit att placera om sina tillgångar för att erhålla
bättre avkastning.
Huruvida aktiekurserna nu passerat
331
botten eller kommer att falla på nytt
går svårligen att förutsäga. Under alla
förhållanden har relationen mellan
avkastningen på aktier och obligationer hunnit ändras avsevärt. Samtidigt
som aktieavkastningen stigit när
kursnivån sänkts har obligationsavkastningen sjunkit därför att räntenivån varit fallande. Det återstår att se
om dessa förskjutningar varit tillräckliga för att återställa jämnvikten på
värdepappersmarknaden.
I samband med kursskredet på aktiemarknaden har det även talats om
de väldiga förluster aktieägarna gjort.
Otvivelaktigt finns det vissa som köpt
till toppkurser och sedan varit tvungna att sälja till betydligt reducerat
pris och därigenom åsamkats betydande och oåterkallelig förlust. För
huvuddelen gäller dock säkerligen att
de har kvar sina tillgångar och erhåller samma avkastning som tidigare.
Ä ven om marknadsvärdet på dessa
tillgängar är lägre än för ett par kvartal sedan, så är det å andra sidan
högre än före kursuppgången under
1950-talets slut. Kanske finns det även
de som var förutseende nog att sälja
när kurserna stod på toppen och nu
köper tillbaka sina aktieposter för vä-
sentligt lägre belopp.
Demokratisk kultursyn?
Till de verkligt intressanta maktfaktorerna i värt samhälle hör de s. k.
folkrörelserna. Inbördes befinner de
sig i flera fall i konkurrens eller i
värsta fall konflikt – tillsammans bildar de icke desto mindre en något
obestämd men på sitt vaga sätt inflytelserik storhet: Folkrörelse-Sverige.
Formellt sett lär ett eller annat tiotal
av organisationsledare tillsammans
kunna uppträda som talesmän för i
varje fall en majoritet av svenska folket. I vilken utsträckning denna for- 332
mella representativitet också är reell
borde vara en av de väsentligaste frå-
gorna i vår politiska och kulturella
debatt. Hur stort är avståndet mellan
rörelsens dirigenter och de djupa leden, hur är de ideer närmare besett
beskaffade som bär upp FolkrörelseSverige, hur utformas och traderas de,
är de rimliga och funktionsdugliga i
dagens samhälle, i många stycken så
olikt det där »rörelserna» föddes?
Frågorna är betydelsefulla, men
tycks sällan behandlas med den uppmärksamhet de förtjänar, vare sig det
beror på att »folkrörelserna» till den
grad identifierats med demokratin, att
varje mera allvarlig kritik skulle te
sig som majestätsbrott eller skälet är
något annat. Ett okonventionellt försök har emellertid gjorts av Bengt
Nerman i debattinlägget Demokratins
kultursyn, som under sommaren i vä-
sentlig utsträckning direkt och indirekt gett stoff till pressens kulturdebatt. Författaren, som själv är folkbildare av facket inom »rörelsernas» akademiska konkurrent Folkuniversitetet,
har valt att huvudsakligen behandla
folkbildningsarbetet och den ideologi
som skymtar bakom detta. Mycket i
hans kritik är angeläget och värdefullt. Så hans angrepp på den oklart
romantiska föreställningen om att kulturen på något vis skapas av »folket»
– som man i sin tur egentligen endast får kontakt med genom folkrö-
relserna! Väsentliga är också de skarpa angreppen på den rörelsebestämda
folkbildningens tendens att överbetona den sociala anpassningen, det
konformistiska. »Grundtankarna vilar
på en statisk bild, där samhället är
givet, accepterat och lyckligt. Varje
liten välfärdssparv kvittrar på sin
folkhemskvist – aldrig ett ljud om
en fruktbar oro, aldrig någon bild av
människan i samhällslabyrinten med
sin osäkerhet, både i fråga om normer och värderingar …» »Man kan
inför alla de sociala ambitionerna få
lust att påstå, att det viktigaste för
bildningsarbetet är att söka göra människan asocial.»
Det är lätt att förstå Nermans irritation. Så mycket beklagligare då att
han i det avsnitt, som mest uppmärksammats i den allmänna debatten,
själv råkat hemfalla åt en variant av
romantisk, demokratisk optimism. I
en uppsats om »otrycket» – en fyndig
beteckning för den sekunda litteraturen, veckopress, våldsskildringar, pornografi – tar han radikalt avstånd
från försöken att »fostra» människorna, att »höja» dem till en förädlad
smak. »Gränsen går inte mellan kultur och brist på kultur i konventionell mening. Den går mellan det beteende som är äkta och genuint och
det som är konventionellt och oäkta.»
Åtskilliga invändningar kan riktas
mot detta. Att Nerman tar alldeles för
ytligt på den komplicerade frågan om
konstnärligt värde är uppenbart. Det
exalterade lovprisandet av äktheten
och det allmänneJigen omfattade fördömandet av »oäkthet» och »konventionalism» tycks förbise det pedagogiskt och psykologiskt självklara, att en
tid av mödosamt tillägnande, och därmed till att börja med självklart en
endast ytlig förståelse kan vara nödvändig för en så småningom djupnande kontakt med exklusivare kulturvärden. Om denna strävan från början skulle dömas ut som oäkta, om den
konventionellt strävsamme litteraturläsaren skulle uppmanas att sluta med
sitt icke fullt »äkta» försök att läsa
Harry Martinsson och i stället söka en
genuin upplevelse hos Micky Spillane
– hur skulle då någon individuell
fördjupning någonsin komma till
stånd?
En annan synpunkt förefaller speciellt viktig, och av allt att döma har
Nerman och hans meningsfränder inte
kommit att tänka på den. Programmet
att avskaffa den »moraliserande» och
»fostrande» attityden, att erkänna alla
kulturupplevelser som lika värdefulla,
om de blott är »äkta» syftar utan tvivel till en »demokratisering» av det
område där jämlikhetssträvandena
ännu inte tycks ha slagit igenom. Icke
desto mindre kan man ifrågasätta, om
inte programmets genomförande skulle
medföra en allvarlig risk just för
det demokratiska jämlikhetssamhället.
Folkbildningens smakfostran kan vara
tafatt eller klumpig i många fall -tillsammans innebär dock alla de ansträngningar för ett »höjande» av den
allmänna kulturnivån som Nerman så
hårt angriper ur demokratisk synpunkt väsentligt. Om den verksamheten inställdes skulle, enligt det minsta
motståndets lag som folkbildningen
har så massiv erfarenhet av, ofantligt
många människor mjukt sjunka ner
333
till otryckets nivå. Det skulle inte innebära kulturens undergång, långt
därifrån, men det skulle innebära att
samhället, sedan den ekonomiska indelningen i »två nationer» lyckligtvis
i allt väsentligt kunnat övervinnas,
skulle klyvas av en kanske lika ödesdiger splittring. Å ena sidan en mycket liten, i gängse mening kultiverad
elit, och å den andra en bred massa
som skulle på ett hopplöst sätt ställas
utanför de värden som i den materiella utjämningens samhälle av allt
att döma skulle komma att utgöra de
viktigaste skiljemärkena mellan klasserna. Det vore verkligen en tragisk
absurditet i demokratisk nitälskan
att på kort sikt hävda dragspelets likvärdighet med symfonin på längre
sikt slå undan en av de viktigaste förutsättningarna för att ge demokratin
ett levande och mänskligt innehåll.