Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Chrusjtjovs dilemma: livsmedel och
gemensamma marknaden
Om den senaste prishöjningen för livsmedel mellan 25-30 proc. yttrade
Chrusjtjov att den i sista hand skulle
komma jordbruksarbetarna i kolchoser och sovchoser till godo. Den skall
uppmuntra dem att leverera mera
produkter till städerna. Han nämnde
emellertid ingenting om att statens utgifter för det sovjetiska jordbrukets
leveranser sedan 1953 ökat från 42 till
över 140 miljarder rubel utan att livsmedelspriserna behövde beröras av
detta i de på åtta kategorier uppdelade
städerna.
Den verkliga orsaken till den impopulära åtgärden är en helt annan:
man vill minska konsumtionen, ty
livsmedlen räcker inte till för att täcka
allas behov. Det är alltså fråga om en
rent »inflationsbekämpande» åtgärd i
enlighet med den kapitalistiska ekonomins gamla principer. Och det spelar ingen roll att de lägsta löntagargrupperna – okvalificerade industriarbetare m. fl. – för vilkas välstånd
revolutionen för 44 år sedan kom till
stånd, drabbas hårdast.
Vägen till det kommunistiska samhället, där alla skall få tilldelning enligt sina behov, med andra ord till
»paradiset på jorden», blev på detta
sätt ännu längre än den torde ha varit
när denna utopiska tes, omfattande
bl. a. fria bostäder, kommunikationer
m. m., offentliggjordes i samband med
partiets nya program på den 22:a kongressen i Moskva förra året. Lika tvivelaktiga som Chrusjtjovs kommentarer till höjningen av livsmedelspriserna verkar hans »krokodiltårar» för
handelsfriheten, vilken han försvarade under det senaste Komekonmö-
tet i :Moskva mellan den 6-9 juni. I
Västeuropas strävan mot ekonomisk
och politisk enhet ser Moskva nämligen en dubbel fara. Man är rädd för
att handeln med kommunistblocket
skall minskas till ett oundvikligt minimum och att »kapitalisterna» vill betrakta den gemensamma marknaden
som ett ekonomiskt underlag för
NATO, vilket i viss mån är sant. Utan
förbehåll kan man erkänna att var och
en av dessa faror är tillräcklig för att
väcka Chrusjtjovs missnöje.
Dessutom kommer en tredje faktor
in. Vid årsskiftet blir sjutton nya afrikanska stater associerade medlemmar
i EEC. Vid Storbritanniens inträde i
den gemensamma marknaden utsträcks
associeringen även till dess forna och
nuvarande territorier. Med andra ord
betyder detta att Chrusjtjov blir slagen med egna vapen – den ekonomiska tävlingen – på det slagfält som
han själv valt för några år sedan.
Ingen kan undra på att han beklagade sig och begärde hjälp på det
ovannämnda Komekonmötet
Izvestija förordade samtidigt ett
övernationellt verkställande organ,
vilket om möjligt än mer skulle sammansvetsa medlemsländerna i »Rådet
för ömsesidig ekonomisk hjälp och
planering» som Komekon faktiskt heter under ryskt diktat.
I ·kretsar som står polske utrikeshandelsministern Trampczynski nära
berättas dock på sistone att polska,
tjeckiska och ungerska delegater motsatte sig Chrusjtjov när denne på
Komekonmötet presenterade sin plan
och föreslog åtgärder mot EEC. Dessa
delegater uttryckte farhågor för att en
ytterligare ekonomisk integration
mellan östblockslaterna skulle på-
skynda den ekonomiska integrationen
i Västeuropa och ännu mer minska
handeln mellan Europas båda halvor.
Ovannämnda tre stater är tillsammans
med östtyskland de sovjetsatelliter
som är mest intresserade av ett fortsatt utbyte med Västeuropa, vilket utgör omkr. 25 proc. av hela deras utrikeshandel. Detta utbyte, som i några
satellitländer ökade upp till 2 l f2
gånger under de sista elva åren, är
oundvikligt om de östeuropeiska staternas industrialisering – vilken förresten påskyndas av Sovjet hela tiden
– över huvud taget skall fortsätta.
Utan tvivel hör Sovjets oerhörda
hjälp vid industrialiseringen av sina
satelliter till den populära myten.
Ryssland importerar två gånger så
mycket maskinell utrustning frän
dessa länder och tre gånger så mycket frän Västerlandet som man exporterar dit. I detta sammanhang förstär
man bättre Chrusjtjovs förtvivlade
appell på mottagningen för den italienske handelsministern, som i samband med den italienska utställningen
i Moskva vistades där i juni: »Den
gemensamma marknaden bör ge oss
maskiner och vi skall ge den rävaror !» Man måste dock fråga sig om
Västeuropa i större utsträckning måste
importera rävaror från östblocket, när
praktiskt taget hela världens tillgängar står till deras förfogande. I
Västeuropas handelsutbyte utgör
Komekonländernas andel endast 4,5
proc., i EEC:s bara 3,4 proc. Västeuropa behöver alltså – ur ekonomisk
synpunkt – knappast ta någon större
hänsyn till sådana partners.
satelliternas utrikeshandel har näm- 253
ligen helt omdirigerats efter andra
världskriget och den sker huvudsakIigen nu dem emellan och med Sovjetunionen, med vilken de på grund av
liknande ekonomisk struktur faktiskt
inte har så mycket att utbyta. Under
mellankrigsperioden utgjorde dessa
staters handelsutbyte med Ryssland
endast 1,5-3 proc. av deras ut- och införsel. I dag utgör den omkring 50
proc. och ökar alltjämt.
Undantagslöst sker detta utbyte enligt principen om underpris vid export och överpris vid import i jämförelse med världsmarknadspriserna
och förlusten för de östeuropeiska staterna utgör i genomsnitt en miljard
kronor per år. Några få exempel: Rå-
och smörjolja säljs av Sovjetunionen
188 respektive 141 proc. dyrare till de
östeuropeiska länderna än till den fria
världen, kol 177 proc. och vete 117
proc. dyrare. Massaprodukter och trä-
varor säljs enligt »förmånligare» villkor, endast 20-35 proc. och majs 14
proc. dyrare.
Utan någon hänsyn till »socialistisk
solidaritet» utsuger alltså Sovjetunionen sina med järngrepp hållna vasaller. Komekon påminner snarare om en
förening av de fattiga, som har rika
grannar och som genom relationer med
dessa få hopp om ett bättre liv. Molotov slog igen dörren efter sig när han
1948 i Paris avböjde Marshallhjälpen,
till vilken Polen och Tjeckoslovakien
redan preliminärt hade anslutit sig. I
dag sägs det förtroligt i Warszawa att
vissa relationer med EEC åtminstone
för dessa två länder kan komma till
stånd med Sovjets tysta medgivande.
Men den politiska situationen är i
dag annorlunda och ingen ny Marshallplan är i sikte. Ett kärnvapenkrig är i dag så gott som uteslutet; med
den ekonomiska överlägsenhet som
Västerlandet förfogar över kan man
däremot i framtiden åstadkomma mycket även på det politiska området.
.·:,·.
254
Chrusjtjov har tvivelsutan all anledning att vara irriterad i dag.
Konsumentens paradis?
»Framtiden har alltid fängslat fantasin. Vad ligger egentligen bakom tidens
ridå?» Den ödesmättade frågan ställes
i en liten broschyr från »Den sovjetiska presstjänsten APN», som förtjä-
nar större uppmärksamhet än diktaturregimernas propagandamaterial
vanligen bestås. »På väg till överflöd»
heter den skrift, med vars hjälp den
häpnande läsaren skall få blicka in i
framtiden. Den är en populär – ytterst populär – kommentar till den
XXII. ryska partikongressens program. »Framtiden är vacker som en
ny dag» jublar författaren V. Turadzev, och man måste hålla med honom
– om man nämligen lika förtröstansfullt som han vågar sätta sin lit till
att »programmet innehåller inga utopier. Med vetenskaplig trovärdighet
och beviskraft visas, inte bara hur
Sovjetunionen kommer att se ut om
tjugo år, utan också hur detta skall
uppnås.»
Grunden för denna optimism är det
nya partiprogrammets ambition att
Sovjetunionen 1980 skall väsentligt
överträffa Förenta Staternas industrioch jordbruksproduktion per capita.
Planeringen – eller löftena – lämnar
verkligen intet övrigt att önska i fråga
om konkretion. Under första decenniet
skall produktionen av mjölk och ruejerivaror fördubblas, 1980 skall per
medborgare tillverkas 3,6 par skor i
stället för som nu 2 par, samma år
skall tygproduktionen ha ökat till 74
kvm mot nu 30 per capita … Lönerna
skall höjas väsentligt och utjämning av
löneskillnaderna planmässigt företas.
Bäst av allt: sovjetsamhället har den
fördelen framför kapitalistländerna,
att realinkomsten inte hotas av prisstegringar, som äter upp lönehöjningarna. »Något sådant kan inte förekomma i Sovjetunionen. Priserna skall
i stället sänkas», meddelar Turadzev
troskyldigt.
Även om de senaste drastiska prishöjningarna på de viktigaste livsmedlen på ett pinsamt sätt redan dementerat programmet i denna punkt, är
framställningen inte utan intresse. I
all sin naivitet markerar den att välståndets och masskonsumtionens problem på allvar kommit att aktualiseras i den ryska samhällsdebatten. I
sin groteska överdrift innebär programmet ett visst avståndstagande
från den sinistra puritanism och det
högdragna förakt för kapitalistländernas försoffade goddagspiltar som
så länge präglade sovjetideologin.
Av stort intresse är också Turadzevs popularisering av skillnaden mellan det socialistiska samhället – dvs.
den nuvarande Sovjetunionen – och
det kommunistiska. I det förra gäller
principen »till var och en efter prestation». Denna innebär dock endast
ett, låt vara ofrånkomligt genomgångsstadium på vägen till det kommunistiska lyckorike där man i stället lever
efter grundsatsen »till var och en efter
behon. Denna formel brukar sällan
ordentligt förklaras – begripligt nog,
ty hur skall man egentligen avgöra
vad som är en människas behov, som
hon rimligen kan begära att samhället
dvs. medmänniskorna skall täcka?
Turadzev demonstrerar nästan rörande det dilemma den socialistiska tanken här råkar in i. Å ena sidan hävdar han helt enkelt att :.människan
kommer att få vad hon vill». Å andra
sidan är han ur stånd att acceptera
kapitalismens genialt enkla metod att
tillse att produktionsresurserna får en
användning som motsvarar behoven i
denna mening, den fria marknaden.
I stället inför han begreppet :.förnuftiga behov». Dessa är lätta att fastställa, heter det: :.sovjetforskare har
redan räknat ut vetenskapligt grundade normer för många konsumtionsvaror», och flera kalkyler skall snart
följa.
Det visar sig, att :.till var och en
efter behov:. i praktiken helt enkelt innebär, att staten :.gratis» skall tillhandahålla varor och tjänster. Det är
uppenbart att idim, om den tas på allvar, alldeles bokstavligen förutsätter
just ett överflödets samhälle. Den kapitalistiska marknadshushållningen arbetar onekligen utifrån principen att
knapphet råder och att just därför
genom marknadsmekanismen den ur
konsumenternas synpunk’t,_ optimala
användningen av resurserna måste fås
till stånd. Det kommunistiska samhället måste däremot, för att kunna göra
allvar av sin gratisutdelning i sådan
skala att människan »får vad hon vill»,
tydligen röra sig med väldiga överskott och marginaler för slöseri, eftersom inte prisbildningen tillåtes ge en
anvisning om hur resurserna bör inriktas.
Det finns alltså all anledning att
ännu för överskådlig tid beklaga den
ryske konsumentens lott, trots den
tjugoandra kongressens strålande visioner. :.Gratiskonsumtion» kan det
möjligen – genom enkla maskeringsåtgärder – bli fråga om. Men den
som kommer att bestämma vad som
skall utdelas och hur mycket av varje
slag – det blir faktiskt inte :.människan», som Turadzev påstår står i
centrum för hela den kommunistiska
politiken. Det blir alltfort tydligen
byråkraterna med sina :.vetenskapligt
grundade normer» och sina begrepp
om :.förnuftiga behov:.. Det ironiska
ligger just i, att ju mera gratisförmå-
ner man inrättar, desto längre avlägsnar man sig från den prisbildning
som ensam skulle kunna upplysa
»sovjetforskarna» om vad den ryske
konsumenten :.egentligen» vill ha.
Kommunisterna i engelsk fack·
föreningsrörelse
255
Tid efter annan går genom pressen
meddelanden om vilda strejker i England. Några få arbetare, kanske ett 50-
tal specialister, lägger ner arbetet av
någon obetydlig anledning, och 1 000-
tals av deras kamrater blir arbetslösa.
Sympatistrejker och tillfälliga demonstrationer i form av s. k. sittstrejker tycks vara vanliga. Den utländske betraktaren får ett allmänt intryck av bristande disciplin, av bristande auktoritet hos de valda arbetarledarna och av en förvirrande oreda.
Att den brittiska industrin är av hög
klass betvivlar ingen, allra minst efter
den överdådiga demonstrationen på
mässan i Stockholm i maj i år, men
hur är det med leveranskapaciteten
och garantierna för att åtagna tider
hållas? Från den brittiska varvsindustrin, som av någon anledning tycks
vara särskilt utsatt för tillfälliga och
skadegörande strejker, lär ett och annat kunna berättas.
De brittiska fackföreningarna står
i förhållandevis hög grad under kommunistiskt inflytande. Detta innebär,
att när hederliga metoder inte varit
tillräckliga för att genomföra de kommunistiska ledarnas vilja, har ohederliga tillgripits. Att påstå detta är inga
överord. Saken har dragits fram i offentlighetens ljus och till fullo demonstrerats i samband med en process, som två brittiska fackföreningsfunktionärer, John Byrne och Frank
Chapple, förra året förde mot ordfö-
randen i elektrikernas fackorganisation (ETU – Electrical Trades Union)
Frank Foulkes, mot generalsekreteraren i ETU Frank Haxell och andra.
Ett utomordentligt sammandrag av
processen, som pågick i 42 dagar, har
givits ut av C. H. Rolph (»All those
in favour? An account of the High
Court action . . . prepared from the
256
official court transcripb, London
1962).
Processen var en civilprocess – och
den torde som sådan vara av intresse
också för den som vill studera engelska domstolars sätt att fungera och
deras vida kompetensområde – som
Byrne förde mot ledningen för ETU
under påstående att den senare genom »conspiracy:. hindrat hans val
till generalsekreterare 1959. Lång tid
hade gått mellan valet och dagen för
rättsförhandlingarnas början. Men
fackföreningsledningen, samtliga kommunister, hade uppenbarligen gjort
allt för att förhindra processen. Denna
var så tillvida märklig som kärandeparten först under processens gång
kom åt vissa dokument som svarandesidan hade tillgång till. Andra dokument och handlingar hade »försvunnit». De rörde alla olika faser av den
mycket invecklade valprocedur, för
vilken fackföreningens ovanligt svåröverskådliga stadgar fastställde ordningen. Kärandeparten gjorde gällande att svarandesidan arrangerat
kandidaterna till olika poster, aldrig
mer än en till varje, att dessa kandidater alltid varit kommunister, att
icke-kommunister som ställt upp diskvalificerats, att hela avdelningar som
röstat på »fel» kandidat fått sina röstningar underkända och att i extrema
fall röstsiffrorna förfalskats. Samtliga
påståenden bevisades till full evidens
under processens gång.
stadgarna föreskrev t. ex. att inom
en avdelning avgivna valsedlar skulle
insändas av sekreteraren inom ett visst
antal dagar. Det kunde visas att så-
dana avdelningar, som röstat för Byrne
mot Haxell och där sekreteraren i vittnens närvaro postat röstsedlarna
samma kväll eller följande dag, fått
samtliga röster kasserade på grund av
deras för sena ankomst till högkvarteret – där kuvert med en långt senare poststämpel också förvarades.
Ett enda fall av fördröjning kunde ju
vara möjligt, men en serie, som endast
drabbade en av kandidaterna, Byrne,
var svårförsvarbar. Det visade sig
också att kommunistiska avdelningssekreterare försetts med ett extra antal
valsedlar, utöver dem som på grundval av medlemsantalet tillställts avdelningen och dess medlemmar. Poströstning fick förekomma, och givetvis
röstade inte alla. På så sätt kunde sekreteraren, om han fann det lämpligt,
själv posta ett antal röster för kommunisten Haxell. Att det tillgått på
detta sätt var obestridligt. En avdelning med 716 röstberättigade medlemmar brukade i vanliga fall ha 80 till
100 röstande. Denna gång röstade 500,
varav 405 på Haxell. Det kunde bevisas, att för avdelningens 716 medlemmar tryckts 1 062 valsedlar. sekreteraren hade mottagit dem :.från okänd
avsändare~. Han hade uppenbarligen
sett till att ett lämpligt antal begagnats. Exemplen kan mångfaldigas, så
som de drogs fram under processens
gång, och suppleras med skildringar
av protokollsförfalskningar och annat.
Det är en tekniskt sett intressant
samling bedrägerier, som till sist ledde
fram till det avsedda slutet, nämligen
att den kommunistiske kandidaten
blev vald. Den är intressant därför att
bedrägerierna krävde deltagande av
så många och av personer på olika nivåer. sekreterarna i avdelningarna
gjorde sin del. Olika granskare av valsedlar och valförsändelser ingrep på
sitt sätt. Fackföreningens kommunistiska juridiska funktionärer och rådgivare utförde ett intresserat ohederligt arbete. Ordföranden hölls informerad om valets gång och om nödvändiga förfalskningar och andra åtgärder. Ingen enda synes någonsin ha
ifrågasatt annat än att kommunistiska
partiets intresse skulle gå före fackföreningsmedlemmarnas. De sistnämndas valrätt fråntogs dem genom en serie bedrägliga förfaranden, skickligt
genomförda av kommunistiska funktionärer.
Processen mot ETU:s ledning har
diskuterats mycket i England, och
otvivelaktigt har den ställt kommunisternas verksamhet inom fackföreningarna i den skarpaste belysning. Den
bör studeras också här: inte för att
något liknande fall veterligen är aktuellt hos oss, men för att den klart
visar vilka medel kommunistiska ledare är beredda att tillgripa, när tillfälle gives och andra medel sviker.
De borgerliga parollerna
Det är med särskilt intresse som
de politiskt intresserade i år har
emotsett parollerna från de borgerliga
partierna vid deras riksstämmor inför
det stundande kommunalvalet. Man
har väl frågat sig vad de nu skulle ha
att komma med, sedan den ettriga diskussionen om ATP ebbat ut och det
nya pensionssystemet med alla sina
förtjänster och fel inlemmats i vårt •
socialpolitiska och samhällsekonomiska system. Skulle frågan om Sveriges anslutning på det ena eller andra
sättet till EEC kunna ge anledning till
någon speciell aktivitet från borgerligt
håll sedan regeringen med eller utan
större framgång sökt svära sig fri från
sin ursprungliga, negativa attityd och
nu begärt associationsförhandlingar
med kommissionen i Bryssel? Och vad
finns det kvar av de gamla, så livligt
omhuldade meningsmotsättningarna i
diverse ting mellan högern och folkpartiet – de partier som reellt sett
får anses utgöra oppositionen mot den
nuvarande regimen och tendenserna i
den politiska utvecklingen i vårt land?
Både högerpartiet och folkpartiet
har i år antagit program. I förra fallet
gäller det en precisering av stånd- 257
punkterna endast på två, låt vara mycket viktiga områden, nämligen ifråga
om socialpolitiken och den s. k. »egendomsägande demokratien», dvs. områ-
den beträf~ande vilka diskussionen
inom högerpartiet varit särskilt livlig
under de senare åren. Var partiet står
i andra frågor, såsom rörande utrikespolitik, försvar, rättsväsende och annat, har väl ansetts vara så klart, att
därutinnan någon utredning och presentation inte betraktats såsom påkallad. Folkpartiets program å andra sidan rör sig på betydligt vidare fält
för samhällsverksamheten, nämligen,
förutom socialpolitiken, den allmänna
ekonomiska politiken, strukturförändringarna och samhällsplaneringen,
den mänskliga arbetskraftens problem,
företagsdemokratien, kulturpolitiken,
Sverige och dess utiandsförbindelser
m. m. I båda fallen kan sägas att materialet är av utomordentligt stort intresse och borde kunna läggas till
grund för en fruktbärande analys av
de värderingar, som idag präglar de
båda partierna – vad som skiljer men
framför allt vad som enar.
Det är slående hur nära de båda
partierna står varandra, inte bara i utgångspunkterna utan också i de praktiska slutsatser de vill dra med avseende på den ekonomiska politiken.
Mot socialismens övertro på statsapparatens förmåga att lösa samhällsproblemen och mot dess strävan att genom statligt ägande och företagande
inom vissa delar av näringslivet och
en centralt dirigerad planering produktion, prisbildning och konsumtion
samt en högre beskattning samla all
makt i statsledningens händer ställer
man den fria marknadshushållningen
med enskild företagsamhet och äganderätt, fri konkurrens, fri prisbildning, fritt arbetsval och fritt konsumtionsvaL Högerpartiets konkreta förslag för att främja förmögenhetsbildningen inom de enskilda hushållen
258
genom stöd åt olika former av sparande samt en spridning av aktieägandet har i flera väsentliga hänseenden
sin motsvarighet i insatser från folkpartiets sida. Det utmärkande för båda
partierna är i all synnerhet deras helhjärtade anslutning till strävandena
att få till stånd ett mera intimt ooh
effektivare samarbete mellan Europas
länder på det ekonomiska området.
En flyktig genomgång av högerpartiets och folkpartiets nu presenterade
program på det socialpolitiska områ-
det ger inte heller något intryck av
skarpa och djupgående meningsmotsättningar. Det var väl också därför
som högerledaren, professor Gunnar
Heckscher, vid partiets riksstämma
kunde konstatera, att samarbetet varit
bättre än förut, och att detta samarbete i längden har stor betydelse, när
det gäller att skapa förtroende för borgerlig politik. Men han underströk
samtidigt, att detta samarbete ingalunda uppnåtts gratis. Det har kostat
högerpartiet rätt betydande uppoffringar av antagna särståndpunkter,
och herr Heckscher underströk, att
sådana uppoffringar inte får gå hur
långt som helst.
Vad det här gäller får väl framtidens
politik och de konkreta förslag som
därvid diskuteras ge en närmare upplysning om. Men det är tydligt, att
högerpartiet med hänsyn till den utomordentligt snabba allmänna standardstegring, som har ägt rum, ställer
sig mera kritiskt än folkpartiet mot
de svällande offentliga utgifterna för
allehanda kontanta bidrag åt medborgarna. Tanken är den, att ökad
ekonomisk standard för de stora folkgrupperna bör kunna resa kravet på
den enskilde individen att klara sig
själv, och att samhällets socialpolitiska åtgärder således i första hand
bör avse omvårdnaden av gamla och
sjuka, dvs. sådan personlig omvårdnad
som i många fall krävs, oavsett vilken
ekonomisk ställning den hjälpbehö-
vande har.
Grundvalen för både högerpartiet
och folkpartiet är numera uppenbarligen en modern ekonomisk liberalism.
Det kan tänkas, att skillnaden ligger
däri, att högerpartiet mera konsekvent
drar slutsatserna av en sådan grunduppfattning. Eftergivenheten för krav
på offentliga bidrag till skilda medborgargrupper kan inte drivas för långt.
Ju större omfattning sådana bidrag
får i förhållande till samhällets ekonomiska resurser, desto farligare är
det, att de nödvändiggör offentliga ingripanden och regleringar för att förhindra ekonomiska störningar. Dvs.
att eftergivenheten icke får drivas
över en viss gräns om vi vill behålla
ett liberalt samhällsekonomiskt system.
Högerprogram för en egendomsägande demokrati
Vid högerns riksstämma i Linköping
i juni stod två frågor i förgrunden.
• Den ena gällde Sveriges roll i det
europeiska samarbetet och den andra
det förslag till program för en egendomsägande demokrati, som framlades
vid stämman. Som programkommittens ordförande, bankdirektör Carl
Göran Regnen, påpekade i det anfö-
rande i vilket han presenterade programskriften, var de reformförslag,
som där framfördes sedda var för sig
föga genomgripande. De innebar vä-
sentligen en sammanfattning och vidareutveckling av förslag på framför
allt skattepolitikens och bostadspolitikens områden, som högern tidigare
gjort sig till talesman för. Men, anmärkte han träffande, på samma sätt
som socialdemokratin har smygsocialiserat samhället genom ett stort antal
åtgärder, som var för sig kan tyckas
icke ha så stor räckvidd, men tillsammans får en utomordentlig effekt, på
samma sätt är det nödvändigt att
bygga upp den egendomsägande demokratin genom en serie av detaljreformer, som sammantagna skapar förutsättningar för ett annat samhälle än
det socialisterna vill leda oss in i.
Riksstämman uppehöll sig också
mera vid de principiella motiveringar, varmed programskriften inleddes än vid de praktiska förslagen.
Efter en debatt kring formuleringsfrågorna antogs emellertid programskriften i praktiskt taget oförändrad
form.
Av särskild betydelse är att i denna
programskrift på ett klarare sätt än
tidigare ett borgerligt alternativ framförts till det socialdemokratiska. Utgångspunkten är den enskilda äganderättens funktion. Dess betydelse ligger framför allt i att den ger individen
största möjliga direkta inflytande över
ekonomiska värden – och därmed
motsvarande direkta ansvar. Administrativa eller kollektiva befogenheter
att råda över sådana värden medför
antingen endast ett mera begränsat
eller ett mera indirekt inflytande. Det
personliga ansvaret blir i samma mån
mindre. Ju mera utbredd äganderätten är, desto bättre fyller den alltså
en maktfördelande funktion, som bidrager till att garantera politisk och
ekonomisk frihet. Genom det direkta
ansvar, som följer med äganderättens
utövning, får den också en socialt
fostrande funktion. Det kollektiva
tvånget träder i bakgrunden för den
frie medborgarens självständiga insats.
Programskriften konstaterar att det
»från dessa utgångspunkter blir av
största betydelse hur äganderätten till
produktionsmedlen är utformad och
fördelad. För närvarande råder i
många västerländska länder – däribland Sverige – ett system där äganderätten till produktionsmedlen till
259
väsentlig del innehas dels av ett alltför
tunt skikt ·av enskilda förmögenhetsägare, dels av det allmänna, vars sektor ständigt expanderar. I kraft av
denna äganderätt tillfaller värdestegringen till större delen dessa relativt
fåtaliga förmögenhetsägare och det
allmänna. Det stora flertalet medborgare, särskilt de som är löntagare,
kan på grund av den hårda beskattningen i regel inte räkna med att genom eget sparande förvärva en delägarandel i produktionsmedlen av
större betydelse.»
I programskriften belyses vidare
följderna av den socialistiska skattepolitiken, vilken bottnar i en strävan
att utvidga statsägande och statsdirigering av det ekonomiska livet. Mot
detta ställer högerpartiet som alternativ den egendomsägande demokratin.
Genom de reformer, som föreslås,
skulle det uppstå förutsättningar för
en enskild förmögenhetsbildning, som
omfattar det stora flertalet medborgare. Dessa reformer skulle på längre
sikt få djupgående verkningar. Orsaken härtill är att den ekonomiska expansionstakten i ett modernt industrisamhälle är så hög. Om förmögenhetsökningen i vårt land fick en någorlunda jämn fördelning, skulle redan
om ett par decennier normalfamiljen
utöver den ägda familjebostaden
kunna disponera över ett icke oväsentligt kapital, bl. a. i aktier – delägarandelar i produktionsapparaten. Den
skulle ha större oberoende och rörelsefrihet än nu. Dess behov av det allmännas stöd i form av trygghetsskapande välfärdsanordningar skulle vara
mindre. Människorna skulle i större
utsträckning kunna utforma sitt ekonomiska skydd efter de egna önskemålen och vara mera oberoende av
det allmännas funktionärer.
Genom en fortsatt ekonomisk expansion- vår tekniska kultur är en starkt
expansiv kulturtyp – och genom arvs- 260
rätten skulle familjeförmögenheterna
konsolideras. De skulle spela något av
samma roll för industrisamhällets normalfamilj som en gång den egna gården gjorde för bonden i jordbrukssamhället. De växande familjeförmögenheterna skulle medföra personligt intresse för produktionslivet. Motsättningarna mellan arbetsgivare och löntagare skulle minska. Löntagarna
skulle i sin egenskap av kapitalägare
samtidigt vara arbetsgivare.
I debatten kring programförslaget
framhölls från flera håll att högerpartiet genom att förankra sin skatte- och
besparingspolitik i en principiell målsättning av största betydelse för den
stora massan människor borde ha
möjligheter att på ett bättre sätt än
tidigare hävda sig. Man var enig om
att programlinjen :.den egendomsägande demokratin» för framtiden
skulle komma att beteckna en huvudlinje i högerpartiets inrikespolitiska
strävanden.
Det framhölls emellertid också att
man måste vara beredd på att möta en
agitation från socialistisk sida, där
detta program framställdes som en
vädjan till människornas egoism och
materialism. Mot detta kunde man
emellertid genmäla, anförde en talare,
att socialdemokraterna med all
rätt brukade säga att det var orimligt
att kräva värnplikt av människor, som
inte hade rösträtt. Grundtanken i det
resonemanget kunde nu vändas emot
dem. Det vore i vår tid och i framtiden
orimligt att kräva medborgerlig ansvarskänsla av människor, som inte
hade ett för dem själva påtagligt personligt medinflytande över förvaltningen av de väldiga ekonomiska värden, som tekniken hjälper oss att
skapa. Ett sådant medinflytande kunde
de bara få genom den privata äganderätten. Det kollektivistiska samhällets
stora svaghet vore att det tunnade
ut inflytande och ansvar genom ett
system av uppifrån tillsatta administratörer och nedifrån tillsatta representanter. I ett sådant system skulle
den enskilda människans medverkan
efter hand bli en fiktion och hennes
valfrihet försvinna. Hr Erlanders :.valfrihet» betecknades som en lek med
ord.
När högerpartiet ville slå vakt om
själva förutsättningarna för ett samhälle byggt på insatser av fria medborgare ville det skapa ett i djupaste
mening människovärdigt samhälle.
Dessa strävanden hade inte mera med
människornas egoism och materialism
att göra än kravet för 50 år sedan på
allmän rösträtt. överhuvud taget vore
de immateriella – de humanitära –
vinningarna av den egendomsägande
demokratin det väsentliga, icke de materiella.
Samme talare underströk att det
ännu för 10 år sedan föreföll otänkbart
att det stora flertalet familjer skulle
kunna bli ägare till betydande förmögenheter. Den ekonomiska utvecklingen gick nu så snabbt att detta vore
möjligt inom överskådlig tid, dvs.
inom ett eller två decennier. Konservatismen hade därmed ställts inför
möjligheten att förverkliga något som
människorna alltid betraktat som en
utopi. Det gällde emellertid, framhöll
talaren, att bevisa för väljarna att det
förhåller sig på det sättet. Han trodde
att det skulle dröja innan väljarna
uppfattade detta, men menade att om
man inom högerpartiet arbetade oförtrutet hade man mycket större utsikter att vinna människorna för den
egendomsägande demokratin än socialisterna att vinna dem för det kollektivistiska samhället. De första sex decennierna av detta århundrade hade
präglats av strävandena att skapa en
personlig trygghet för alla. De strä-
vandena hade varit framgångsrika och
för detta hade i vårt land socialdemokraterna haft stor betydelse, men,
framhöll talaren, vi står nu inför uppgiften att skapa personlig frihet för
alla byggd på personliga ekonomiska
resurser. Vad som har varit ett privilegium för ett fåtal kunde komma alla
till del, och detta kunde ske utan omfördelning av förmögenhetsinnehavet
tack vare den enorma produktionsförmågan i ett tekniskt samhälle. Inför uppgiften att skapa personlig frihet byggd på personliga ekonomiska
resurser stode emellertid socialdemokraterna tomhänta. De talade fortfarande bara om sina kollektiva välfärdsanstalter och ville utvidga dem
till det orimliga – långt mer än vad
människorna behövde eller ville ha.
Den moderna konservatismen framträdde i stället med ett program som
motsvarade de kommande årtiondenas stora politiska uppgift. Det programmet borde man försöka att steg
för steg förverkliga i samarbete med
de liberala krafter, som är konservalimens naturliga bundsförvanter. I
denna uppgift hade man blivande medarbetare i hela Europa. Inom det
europeiska enhetsverket skulle det bli
en naturlig arbetsgemenskap mellan
konservativa och liberala, där det
svenska högerpartiet naturligt hörde
hemma. Inom denna gemenskap skulle
konservativa och liberala kunna arbeta för ett friare och mera rättvist
samhälle än det som socialdemokraterna med sina föråldrade ideer försökte leda människorna in i.
Det är knappast för mycket sagt att
antagandet av detta program och hö-
gerpartiets fasta föresats att vidareutveckla och konkretisera det ytterligare representerar det verkliga genombrottet inom det svenska högerpartiet för en på djupgående sociala
reformer arbetande modern konservatism. Denna konservatism framstår
som radikal i sina strävanden i den
meningen att den inte tvekar att gå
till roten vid uppgiften att omvandla
~8- 624842 Svensk Tidskrift H. 5-6 1962
261
socialdemokraternas kollektivistiska
samhälle i individualistisk riktning.
Försvaret i ny utredningsomgång
I januari lade överbefälhavaren fram
sitt förslag – öB 62 – om krigsmaktens fortsatta utveckling. Det rådde
enighet i militärledningen om förslaget, som är en fullt genomarbetad försvarsplan för åren 1963-70. öB 62 fick
ett mycket välvilligt mottagande i
pressen. Det var bara ett fåtal tidningar som hade invändningar mot
överbefälhavarens begäran att få utreda vissa aktuella frågor om kärnladdningar och några, som uttryckte
en förmodan att det nog skulle bli nå-
gon prutning på kostnadsramen.
öB 62 är grunden för den nu arbetande försvarskommitten. I kommittens direktiv har också utsagts att den
äger att av överbefälhavaren infordra
alternativa förslag till riktlinjer för
krigsmaktens fortsatta utveckling.
Som framgått av dagspressen har öB
i slutet av maj fått ett dylikt utredningsuppdrag. Försvarskommitten begär ett fullständigt genomarbetat förslag och två mera översiktligt belysta.
Härutöver skall öB söka klarlägga orsakerna till att krigsmakten – enligt
öB:s uppfattning- ej längre kan uppfylla 1958 års målsättning. Vidare
önskar kommitten få synpunkter på
utvecklingsprocentens betydelse och
på frågan om avvägningen mellan kvalitet och kvantitet, särskilt på luftförsvarets område.
Det är således omfattande utredningar, som öB skall genomföra i huvudsak under sommarmånaderna –
utredningen skall redovisas senast den
15 oktober. I och för sig kan säkerligen en försvarsplan inom en annan
kostnadsram än den öB 62 förutsätter
vara belysande och vägledande för
<-··
262
kommittens arbete. Det ligger emellertid alltid en fara i att den allmänna
diskussionen kommer att uppehålla
sig mera vid de rent ekonomiska kostnadsramarna än vid de väsentliga frå-
geställningarna om försvarets uppgifter och de resurser, spm svarar
mot dessa uppgifter.
»Krigsmakten skall vara så uppbyggd, att den samtidigt kan avvärja
en kustinvasion och en gränsinvasion
av större omfattning samt i samband
därmed insatta luftlandsättningsföretag.» Detta är den grundläggande utgångspunkten i öB 62 och den anknyter till den operativa målsättningen i
1957 års öB-förslag. Försvarsbeslutet
1958 byggde emellertid inte på detta
förslag utan på alternativet Adam, som
hade lägre kostnadsram, mindre resurser och därmed en målsättning, som
endast medgav avvärjande försvar mot
ett större och fördröjning mot ett annat samtidigt invasionsföretag.
Den minskning av resurserna, som
blev en följd av 1958 års försvarsbeslut, skulle inte inträffa under de närmaste åren. skillnaden i möjlig målsättning mellan 1957 års öB-förslag
och alternativet Adam skulle därför
under de närmaste åren efter försvarsbeslutet bli ringa. Det var mot bakgrund härav, som statsmakterna ansåg
sig kunna besluta en kostnadsinriktning i huvudsak enligt alternativet
Adam. Nu har, säger öB 62, reduceringen av våra stridskrafter gått så
långt, att denna skillnad blivit påtaglig. Korrigeras inte kostnadsramen
uppåt, måste därför kraven på försvaret sättas lägre.
1958 års försvarsbeslut omfattade
endast driftbudgeten. Kapitalbudgeten
har sedan 1958 legat på en så låg nivå
att byggnadsverksamheten blivit allvarligt eftersatt. Det råder i själva verket en inbalans mellan drift- och kapitalsidorna, som äventyrar försvarseffekten.
Härtill kommer att den tekniska utvecklingen sedan 1958 gått snabbare
än beräknat, m. a. o. den 1958 fastställda utvecklingsprocenten
21/2% – har inte räckt till. Detta
har öB vid upprepade tillfällen anmält under de senaste åren.
Mot bakgrund härav står det klart
att det huvudförslag, som kommitten
begärt få utrett och som anges som
en fortsatt tillämpning av 1958 års
försvarsbeslut, icke kan ge de resurser, som var förutsättningen för försvarsbeslutet. Det är däremot möjligt
att den högre kostnadsramen – 3 600
milj. kr. med en årlig ökning av
2 l f2 % – som kommitten vill ha översiktligt belyst kan ge de resurser, som
svarar mot målsättningen i 1958 års
försvarsbeslut. Denna högre kostnadsram innebär under den aktuella 7-årsperioden totalt ca 1 000 milj. kr. mer
än kommittens huvudalternativ, men
ligger ca 1 600 milj. kr. lägre än
öB 62.
Den lägsta kostnadsramen, som kommitten angivit – den börjar med ett
basbelopp på 3 392 milj. kr. och har
en årlig ökning av 2% – ligger ytterligare 900 milj. kr. lägre. Jämför man
med totalramen för öB 62 under 7-årsperioden blir skillnaden ca 3 500 milj.
kr. Denna stora differens torde säga
allt om innebörden av den lägsta kostnadsramen. Den kan inte innebära
annat än en nedskärning av vårt nuvarande försvar till en omfattning, som
inte något av de fyra demokratiska
partierna ens ville ifrågasätta år 1958.
Man kan verkligen fråga, varför den
av utredningar så hårt pressade militära ledningen skall behöva utreda en
sådan kostnadsram.
I vår omvärld ägnar man försvaret
stor omsorg. Detta gäller inte bara
stormakterna. I Norge, Danmark och
Finland, i Västtyskland, östtyskland
och Polen har sedan förra sommaren
försvarskostnaderna stigit och beredskapen stärkts på ett sätt, som borde
mana till allvarlig eftertanke. Skall vi
kunna underbygga vår alliansfria politik med ett starkt försvar och vara beredda att stå emot trycket i skärpta
utrikespolitiska situationer, måste
också vi se om vårt hus. Försvaret och
dess kostnadsram får då inte vara en
finanspolitisk regulator. Försvaret och
263
dess kostnader måste prövas mot bakgrund av dess uppgifter.
Det är därför viktigt att den Thapperska försvarskommitten gör denna
realbedömning och att de av kommitten angivna kostnadsramarna endast
utnyttjas som jämförelsematerial till
öB 62 och inte blir till förhandlingsbud.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner