Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Norge till EEC
Den 28 april beslöt stortinget att
Norge skall ansöka om fullt medlemskap i den Europeiska Ekonomiska
Gemenskapen. Det historiska beslutet
fattades med en mycket betryggande
majoritet – 112 röster mot 38. Det
föregicks emellertid av en debatt som
i häftighet och omfattning söker sin
like – praktiskt taget alla stortingets
ledamöter yttrade sig i det delvis mycket upprörda meningsutbytet. Den intensiva debatten avspeglade den allvarliga splittring av den norska opinionen som EEC-problemet framkallat.
När EFTA genom Storbritanniens
omorientering mot De Sex havererade, kunde det från början hållas
för visst att Danmark skulle följa det
brittiska exemplet – i själva verket
hade den danska regeringen med hänsyn till jordbruksexportens vitala betydelse näppeligen något annat val.
Huruvida den andra Atlantpaktspartnern Norge skulle gå samma väg var
däremot ganska länge mera tveksamt.
Den ekonomiska nödvändigheten av
en anslutning till EEC bedömdes
uppenbarligen till en början i vida
norska kretsar vara mindre pressande
än för Danmarks del. Framförallt spelade emellertid politiska betänkligheter en betydande roll för den uppenbarligen dröjande och tveksamma hållning den norska regeringen valde att
intaga. Sedan statsminister Gerhardsen genom en uppseendeväckande enkät noggrant sonderat stämningen
inom den norska socialdemokratin
och fått ett positivt svar, ansåg han
sig dock slutligen kunna bestämt ta
ställning för Europa. Sedan beslutet
väl fattats har den norska arbetarrörelsens ledare, främst hr Gerhardsen själv och utrikesminister Halvard
Lange upprepade gånger framträtt
med så prononcerat »europeiska» uttalanden, att de ofta kunnat åberopas som den svenska oppositionens bästa bundsförvanter emot de
svenska socialdemokraternas besynnerligt trumpna och negativa hållning.
Parlamentariskt var situationen inte
besvärande för hr Gerhardsen – han
kunde räkna med massivt stöd från
Höyre, och en betryggande majoritet
i stortinget var därför under alla
förhållanden säkrad. I folkopinionen
måste han däremot vara beredd på
kraftigt motstånd. Under den fyra
dagar långa stortingsdebatten exploderade denna opposition i en folkmötes- och demonstrationskampanj
som i demagogi och känsloutbrott
förmodligen sällan överträffats på
våra breddgrader. Oppositionen rekryteras tydligen dels från arbetarrörelsens vänsterkant, dels från mittenpartierna Venstre och Sentrum.
Särskilt det senare partiet har levererat några av de hätskaste agitatorerna i kampanjen.
Det är påtagligt att denna endast
i ringa mån varit bestämd av vad
man kan kalla specialprotektionistiska
synpunkter. Givet är, att oron inför
omställningssvårigheter och konkurrens i vissa branscher måste ha spe- 190
lat en roll i sammanhanget, men opinionsvågen i stort har alldeles uppenbart behärskats av vida större problem- och känslokomplex. För det
första har den i vänsterkretsar ganska
spridda motviljan mot NATO-engagemanget nu riktat sin spets mot detta
ytterligare steg mot västerländsk samverkan. Speciellt det lilla folksocialistiska partiet, som vid senaste stortingsval med sina två mandat fick
en besvärande vågmästarställning har
hårt engagerat sig på denna linje –
snarast möjligt ut ur NATO, till intet
pris in i EEC! Det är emellertid på-
tagligt, att irritationen mot NATO
sträcker sig långt utanför kommunisternas och folksocialisternas trots allt
blygsamma kadrer, och att den nu
närmast riktas mot Europaintegrationen.
Utöver detta förekommer emellertid en förbluffande stark opposition
som går på ett annat tema – folksuveräniteten i fara! Det stolta norska
folkets imponerande kärlek till sin
berömda grundlag har kunnat utnyttjas till en hämningslös propaganda mot överstatligheten inom EEC.
»Romatraktata må ikke bli en ny
Grundlov l>> är ett typiskt slagord. Man
har patetiskt erinrat om Ibsens ord,
>>i denne natt spiller de brikkespill
om Norges rike og land». Den fria
etableringsrätten har i detta sammanhang spelat en betydande roll, icke
annorlunda än bland uppskrämda centerpartister i Sverige. Till bilden hör
i högsta grad att denna hämningslösa agitation på suveränitetstemat
kunnat operera så mycket lättare som
den faktiska informationen om EEC :s
innebörd varit ytterst bristfällig. »Är
det sant att fransmännen skall ta ifrån
oss den sjuttonde maj?» – den rö-
rande frågan av en liten gumma i
Nordnorge belyser desorienteringen.
En väsentlig orsak till denna uppges
vara, att den norska radion och telev1s10nen i hög grad domineras just
av de vänsterradikala kretsar som
skarpast ogillar EEC, varför problemet så mycket som möjligt tigits
ihjäl i dessa massmedia.
Både överraskande och bekymmersamt är i detta läge att regeringen
fattat det djärva beslutet att låta EECfrågan gå till folkomröstning. Man har
spekulerat mycket över orsakerna till
detta vågspel. En av de viktigaste
uppges vara, att hr Gerhardsen nu
vill gardera sig bättre än vid det tillfälle Norge valde Atlantpakten. Han
lär fortfarande ångra att han inte den
gången tog ett referendum: det skulle
säkerligen ha gett honom en överväldigande majoritet, och därmed ett mycket tungt vapen mot den irriterande
oppositionen till vänster inom arbetarrörelsen. Det är en upprepning av
denna situation han denna gång till
varje pris vill förekomma.
Om utsikterna till godkännande av
EEC-anslutningen i referendum är det
ännu för tidigt att yttra sig. Om regeringen skulle vinna, därest omröstningen skedde omedelbart, synes vara
tvivel underkastat. Den skall emellertid inte äga rum, innan man genom
förhandlingar i Bryssel kommit fram
till ett konkret utarbetat förslag. Hr
Gerhardsen satsar uppenbarligen på
att den upphetsade känslostormen relativt snart skall bedarra och att en
energisk upplysning om vad saken
gäller, ekonomiskt och politiskt, för
Norges del, före omröstningsdagen
skall ha hunnit påverka opinionen
så mycket att en majoritet kan uppnås. Om denna djärva kalkyl slår fel
vore det katastrofalt, inte endast för
hr Gerbardsens regering utan även
för Norge; liksom i någon mån för
Europatanken.
Värnplikten 150 år
När beväringen infördes genom beslut av 1812 års riksdag, innebar
detta något avgörande nytt i svenskt
försvarspolitiskt tänkande. Ännu under 1700-talet hade soldattjänsten
vid värvade förband varit föremäl
för djupt förakt. Detta sammanhängde i sin tur med legosoldaternas låga sociala ställning och
de härda skymfstraff, som var nödvändiga för att upprätthälla disciplinen inom den värvade armen. Att
folkstämningen nu svängde om, var
till huvudsaklig del den förste Bernadoltens förtjänst. Inspirationen och
förebilderna till den nya beväringsinrättningen hämtade Karl Johan frän
de segerrika franska revolutionsarmeerna, och det var bara tack vare det
stora förtroendet för honom i alla
läger som beslutet kunde genomdrivas i riksdagen utan någon svärare
opposition.
Ännu i riksdagsdebatterna är 1812
spärar man det svenska folkets outrotliga motvilja mot soldatesken och
den alltför stränga disciplinen. Innan
värnplikten över huvud taget kunde
införas, måste de militära strafflagarna ändras. Alla skymfande straff
avskaffades inom beväringen. Det fria
folkets söner skulle inte kunna underkastas gatlopp och prygel – det var
själva förutsättningen för att de lägre
stånden skulle kunna acceptera den
nya ordningen.
Det finns i detta fall en klar överensstämmelse mellan 1812 års riksdagsdebatter och diskussionerna år
1914, då införandet av militieombudsmannaämbetet blev en förutsättning
för att riksdagen skulle acceptera
den då häftigt omstridda utvidgningen av värnplikten. De värnpliktiga skulle inte införlivas med de
värvade regementena – vilket var
otänkbart med hänsyn till det allmänna föraktet för legosoldaten –
utan övas vid den indelta armen och
vid båtmanshållet. Samma strävan att
skydda ungdomen för förråande in- 191
flytanden låg bakom bestämmelsen
att den som lidit vanärande straff
skulle hällas avskild frän den övriga
beväringen.
Trots den goda upptakten är 1812
skulle värnplikten under hela 1800-
talet förbli en tämligen ineffektiv
organisation. Ända fram till är 1885
omfattade värnpliktstiden endast de
fem åren mellan 20 och 25 år, och
övningstiden var bara 12 dagar fram
till år 1856, då den höjdes till 30
dagar fördelade på 2 är. År 1885 fastställdes den till 42 dagar. Och ända
fram till år 1872 kvarstod en bestämmelse om att en värnpliktig ägde rätt
att leja en annan i sitt ställe.
Man kan fråga sig varför bevä-
ringen inte fick den slagkraft som
Karl Johan åsyftat. Svaren på denna
fråga är flera. Ett skäl var att frågan
om en avskrivning av det gamla indelningsverket på ett olyckligt sätt
kom att knytas samman med frågan
om ett avskaffande av de s. k. grundskatterna på jorden. Den viktigaste
orsaken var ändå en annan.
Indelningsverket var en skapelse av
enväldet. Den indelta armen var baserad på en gäng för alla fastslagna
räntor och var därigenom för sin
styrka oberoende av tillfälliga riksdagsbeslut. Detta var också skälet till
att indelningsverket kunde leva vidare även sedan de karolinska enväldskungarna gått bort.
Helt annorlunda förhöll det sig
med beväringen. Dess slagkraft var
helt beroende av riksdagens vilja.
Under större delen av 1800-talet rådde
det till ytan lugn i Europa, och den
bedrägliga fredsstämningen avspeglade sig i riksdagens ogina behandling av försvarsfrågan. Vårt lands militära svaghet avtecknade sig klart
under Krimkriget och det dansk-tyska
kriget år 1864. Utredningar igångsattes och blev särskilt ivriga efter 1870-
1871 års krig mellan Tyskland och
192
Frankrike, men det ena härordningsförslaget fälldes efter det andra, och
det tog en otroligt lång tid för riksdagen att inse hur allvarligt läget
verkligen var.
År 1892 kunde äntligen ett härordningsförslag ros i land med 12 års
värnplikt och 90 dagars utbildning,
men hela 1800-talet skulle gå, innan
riksdagen år 1901 lade värnpliktsprincipen till grund för armeorganisationen. Utbildningstiden fastställdes till 240 dagar och ökades inför
det omedelbara krigshotet år 1914 till
340 dagar. Sedan det första världskriget väl var över, föll värnpliktsarmen genast offer för den rådande
fredsoptimismen, och det var först
sedan kriget år 1939 börjar drabba
våra närmaste grannar, som riksdagen skulle väckas ur sin törnrosasömn.
En tillbakablick på värnpliktens 150
år ger en allvarlig tankeställare åt
det svenska folket. Alltför litet har
man besinnat sitt ansvar inför denna
försvarsorganisation, som till styrka
och slagkraft är helt beroende av den
tillfälliga folkviljan. En lärdom kan
man dra av jubileet. För att en värnpliktsarme skall kunna bli effektiv,
krävs det en total försvarsvilja av
hela folket, så länge vår frihet och
vårt oberoende är i fara.
Socialismen redivivus
Det kan vara naturligt att socialdemokratin efter närmare tre decenniers
maktinnehav inte utan att råka in i
en konfliktsituation kan ge första majfirandet en prägel av folkets opinionsyttringar gentemot statsmakterna. På
senare tid har demonstrationerna
också allt mera antagit karaktären
av en internationell – dock långt
ifrån världsomfattande – samhörighetsmanifestation. När arbetarrörelsen
velat kritisera vissa missförhållanden
tycks det närmast ha skett som något
slags publicitetsjakt. Cynismen i ett
sådant förfaringssätt kan väl knappast ta sig klarare uttryck än i »kulturarbetarnas» demonstration på Gärdet.
De socialdemokratiska statsrådens
traditionella majtal gav inga fingervisningar om hur man från det hållet
tänker sig utforma den framtida politiken. Någonting av en nyhetens prä-
gel bar dock Gunnar Myrdals tal i
Malmö och Lund, där han bl. a. yttrade: »Utan att rubba för mycket på
de juridiska formerna är staten genom sin skattepolitik och övriga kontroller tillsammans med den vidare
samhällsapparaten i organisationernas
form i själva verket i färd med att
socialisera hela samhället.» I och för
sig innehåller detta yttrande, som anger anförandets kärnpunkt, inte nå-
gonting nytt. Att regeringen inför opinionens tryck avstått från att gå den
direkta socialiseringsvägen, har sedan
länge påpekats av talesmän för de
borgerliga partierna. Nej, det nya ligger däri, att en av socialdemokratins
varmaste förkämpar genom att öppet
erkänna smygsocialiseringen som det
viktigaste instrumentet i en socialistisk politik, desavouerar de partikamrater som tidigare förnekat riktigheten
av den borgerliga kritiken. Något avståndstagande från ledande socialdemokrater har ännu inte försports
och är väl förmodligen inte heller
att vänta. Snarare torde väl åtskilliga
socialdemokrater känna en viss tillfredsställelse över att i fortsättningen
slippa förneka ett uppenbart faktum.
Myrdal erkände också uppriktigt
att anledningen till att man valt att
gå bakvägen enbart har varit taktiska
spekulationer. Han förnekade bestämt
att staten som företagare skulle vara
mindre effektiv än det enskilda nä-
ringslivet. Inte utan en viss motsä-
gel’Se konstaterade den en gång så
skarpsinnige nationalekonomen att på
de områden där samhällsinflytande
är så gott som oinskränkt – skolvä-
sendet, sjukvården och framför allt
bostadspolitiken – har planhushållningens misslyckanden varit som
störst.
I sitt anförande kom Myrdal även
in på den förändring socialiseringsfrågan skulle komma att undergå om
vi anslöt oss till EEC. Samma argument som tidigare använts för att få
en borgerlig valseger att te sig avskräckande, används nu för att skapa
ett sken av obehagliga följdverkningar
.av en samverkan med de europeiska
industristaterna. Det lugn på arbetsmarknaden, som rått under åtskilliga år, tillskrivs helt vårt näringslivs nationella oberoende. En i grun·den förändrad arbetsmarknadssituation skulle uppstå om våra storföretag skulle ställas under utländskt
inflytande. Professor Myrdal glömde
dock i sammanhanget att nämna, att
det redan nu i vårt land finns en
hel del företag i utländsk ägo. Ingenting torde tyda på att arbetsproblemen vid dessa är större än vid rent
·svenska företag.
Myrdals anförande torde dock blotta
en av de innersta anledningarna till
·det socialdemokratiska motståndet mot
en svensk anslutning till den gemensamma marknaden. Skälet torde helt
•enkelt vara att det i en marknadshushållningsekonomi av det slag som
Romfördraget förutsätter ej finns utrymme för en planhushållningspolitik, inte ens om den förs på smygvägar.
Inspirationen till sin frispråkighet
lycks Myrdal ha hämtat från ett för
en socialist ovanligt håll, nämligen
västerifrån. Två dagar tidigare hade
den norske statsministern Einar Gerhardsen presenterat ett nytt program
:för den norska socialdemokratin. I
193
medvetenhet om svårigheterna att som
medlem i EEC driva en långtgående
socialiseringspolitik vill man nu på-
skynda förstatligandet av stora delar
av näringslivet. Målet är ett helt socialistiskt Norge med ett starkt centralt planeringsorgan som främsta
maktutövare. Socialiseringen skall
främst koncentreras till vissa nyckelområden. Det starka greppet över
kreditinstituten skall skärpas ytterligare, och vattenkraften och förmodligen även skogarna skall överföras
i statlig ägo. Radikaliseringen av den
norska socialdemokratins program
uppges ha skett för att ge regeringspartiet en skarpare politisk profil.
Finns samma strävanden inom den
svenska socialdemokratin eller kommer man även i fortsättningen att
dölja de verkliga intentionerna för
sina väljare?
Radio-Nord
De synbarligen mycket populära sändningarna från Radio-Nord sker, som
bekant, från ett förankrat fartyg utanför Sveriges ostkust. Tre liknande
sändare finns utanför Danmark. Alla
befinner sig på internationellt vatten,
och fartygen är inregistrerade i nå-
got centralamerikanskt land eller är
statslösa. Deras verksamhet sker genom utnyttjande av radiofrekvenser
som enligt internationella konventioner tilldelats länder, vilkas sändningar
icke är avsedda för och knappast når
de nordiska länderna. Den har hittills
icke inverkat störande på de ordinarie radiokommunikationerna och har
inte menligt inverkat på radionavigering och annan säkerhetstjänst.
Under sådana förhållanden ter sig
onekligen den brådska med vilken regeringen går att genomföra en kriminalisering av sändarna på internationellt vatten som något besynnerlig.
Man ställer sig också frågande inför
194
den hetsiga ton med vilken argumenteringen på många håll sker till förmån för ett ingripande. I pressen talas
om »pirai»-sändarna, som om det vore
fråga om en hantering i klass med
sjöröveriet på 1700-talet från Barbareskstaterna på Afrikas nordkust. Och
det påstås – utan att detta blivit verifierat – att dessa radioföretag undandrar sig erläggande av gager och avgifter till tonsättare, musiker och artister. Man har gått in för att åsätta
Radio-Nord och liknande anläggningar
en brottslig stämpel redan innan verksamheten blivit kriminaliserad. Regeringens förslag till åtgärder innebär
emellertid faktiskt att företagen för
närvarande är legala. Argumenteringen ger otvivelaktigt det obehagliga intrycket, att det står starka
intressen bakom aktionen vilka inte
utan vidare kan betraktas som allmänna. Vad som avses är att skydda
det svenska radiomonopolet från konkurrens och upprätthålla dess ställning som enda nyhetsförmedlande och
opinionsbildande organ på telekommunikationernas område. Vidare är
en stor del av pressen sannolikt
oroad av att dess annonsintäkter
skulle sjunka till följd av radioannonseringen genom ifrågavarande
sändare.
I den utformning som propositionen fått efter lagrådets kritiska
granskning av det ursprungliga förslaget är kriminaliseringen riktad mot
radioanläggningar på öppna havet
eller luftrummet däröver, vilka med
hänsyn till frekvens, sändareffekt,
plats för anläggningen eller andra
omständigheter kan medföra att radiomottagning i Sverige, Danmark,
Finland och Norge hindras eller stö-
res. Detta innebär en viss skärpning
i förhållande till den internationella
telekonventionen i Geneve 1959. Denna
åsyftade nämligen bland annat att
förhindra sändningar som »äventyrar
ombesörjandet av radionavigerings•
trafik eller annat slag av säkerhetstjänst eller ock allvarligt försämrar, besvärar eller tidvis avbryter
radiotrafik, som försiggår i enlighet
med radioreglementets bestämmelser».
Enligt konventionen är ingripande
motiverat vid fara för störningar endast när den riktar sig mot radionavigering och säkerhetstjänst; när
det gäller annan ordinarie radiotrafik måste störningar ha konstaterats.
Från Radio-Nord – för att nu hålla
oss till det i Sverige mest diskuterade fallet – har emellertid, som
förut nämnts någon menlig inverkan
inte försports vare sig i ena eller
andra avseendet.
Det intressanta är emellertid att
kommunikationsministern ursprungligen tänkt sig ett betydligt mycket
vidare tillämplighetsområde för lagen.
Avsikten var att kriminalisera sändningar på internationellt vatten eller
luftrummet däröver, vilka var avsedda
»att mottagas» av de nordiska länderna. Lagrådet, som fann en sådan
bestämmelse olämplig, påpekade mycket riktigt att därmed införts en ovidkommande synpunkt. Förslaget riktade sig nämligen mot »sändningarnas innehåll» och gav intryck av att
åsyfta att »Värna den monopolställning som i ifrågavarande länder tillkommer visst eller vissa företag».
Inom dominerande politiska kretsar
är man motståndare i all synnerhet
till den kommersiella annonsering som
sker via Radio-Nord. Men fråga är om
en sådan ståndpunkt i längden kan
upprätthållas. Många länder tillåter
kommersiella sändningar, och dessa
når undan för undan allt större områden. Från detta kommer Sverige
inte att kunna isolera sig. För att möta
konkurrensen måste vi själva anlita
den moderna teknikens medel för
reklam för våra egna varor och
tjänster.
För att hindra de fria sändarna att
fungera är avsikten att med dagsböter
eller fängelse straffbelägga inte bara
förberedelser till sändningar samt inrättande och innehav av erforderliga
anläggningar utan dessutom tekniskt
och ekonomiskt bistånd, tillhandahällande av förnödenheter, transporter
för anläggningarnas behov, deltagande
i sändning där den äger rum, lämnande eller förmedlande av uppdrag
för sändning samt rörelse för att
främja densamma. Dessa drastiska åtgärder mot olika former av medverkan beror givetvis på att själva sändarna på internationellt vatten icke
kan näs, och att de därför inte kan
stoppas på annat sätt än genom att
varje form av verksamhet på svenskt
territorium som är nödvändig för
driften förhindras.
En svår stötesten är uppenbarligen
frågan om den tilltänkta lagstiftningens förenlighet med den internationella rätten. De ifrågavarande sändarna ligger på internationellt vatten, dvs. utanför svenskt territorium,
och står där icke under svensk jurisdiktion med mindre de ägs och drivs
av svenska medborgare. Beslag eller
andra verkställighetsåtgärder kan i
detta fall inte ens företagas, så länge
anläggningen befinner sig utanför vår
territorialgräns. Och är det fråga om
utländsk egendom och utländsk personal, är det tvivelaktigt, om åtgärder kan företagas ens i svensk
hamn. Sä länge de påtalade sändningarna frän internationellt vatten
inte verkat störande i den mening
som avses i Geneve-konventionen
kan brottet nämligen inte anses vara
riktat mot väsentliga svenska intressen. När det redan finns flera
länder som tilläter kommersiell radioannonsering och i vissa fall dessutom
privat radio· vid sidan av den statliga, är det inte så säkert, att förståelse på det hållet. kan vinnas för
195
kriminalisering av en verksamhet som
i grund och botten riktar sig just
mot radioannonsering och går ut på
att skydda Radiotjänsts monopol. De
komplicerade internationellt-rättsliga
problemen borde ha varit ett starkt
skäl för att, såsom lagrådet föreslagit,
avvakta de stundande utredningarna
i Europarådets juridiska kommitte.
Oavsett vilka intressen som står
bakom den nu föreslagna aktionen
mot radiosändningar frän internationellt vatten och oavsett vad man tycker och tänker om lämpligheten av
sädana sändningar står vi inte bara
inför ett rent tekniskt problem. Det
gäller också den viktiga principen om
havens frihet. Och det är väl inte
så alldeles säkert till gagn för värt
land med dess utsatta läge vid östersjöområdet att det tar initiativ till
åtgärder som riktar sig mot nämnda
princip. Det föreligger alltid fara, att
saken får prejudicerande betydelse i
helt andra sammanhang än nu förevarande.
Debatten om Radio-Nord och andra
liknande sändare har förts med intensitet i pressen och i politiska kretsar. Dessa anses ju skapa och spegla
opinionen. Men var allmänheten står i
förevarande fråga är ändå svårt att
veta. Mänga föredrar Radio-tjänsts
utomordentliga musikprogram framför
skvalmusiken frän Radio-Nord. Men
för betydande grupper, särskilt bland
ungdomen, utgör de sistnämnda sändningarna ett uppskattat komplement
till de offentliga programmen. Någon
större irritation över radioannonseringen har inte försports. För allt
flera människor har det tvärtom gått
upp, att detta är en naturlig väg för
finansieringen av verksamhet av
ifrågavarande slag. Konkurrensen på
området betraktas som välgörande.
Den har ju också tvingat Radiotjänst
att utsträcka sändningstiden för att
bereda större utrymme för lättare
··:·.
196
underhållning. Om man beaktar lyssnarnas intressen är det långtifrån sä-
kert, att de högröstade kraven på förbud och straff är representativa för
den allmänna opinionen med dess
krav på varierande underhållning och
möjlighet att i viss mån själva kunna
välja program. Ett radiomonopol innebär dessutom alltid vissa risker, nämligen att det i sin nyhetsförmedlande
och kommenterande verksamhet är
påverkat av ensidiga politiska intressen.
Den naturliga lösningen av nu
ifrågavarande problem ligger därför
sannolikt i en omprövning av det
hittills så envist vidhållna kravet på
upprätthållandet av det svenska radiomonopolet och förbudet mot kommersiell radioannonsering i vårt land.
Svensk TV-reklam – en tidsfråga
De totala reklamutgifterna uppgår för
närvarande här i landet till något
sådant som 1 000 miljoner kronor per
år. Det har vidare beräknats, att
reklamvolymen stiger snabbare än
bruttonationalprodukten. Detta betyder, att reklamen svarar för en från
år till år växande andel av det i
landet sammanlagda produktionsvärdet. Är nu detta slöseri med våra
resurser eller är det god hushållning?
Är en av förutsättningarna för ekonomiskt framåtskridande att reklamarbetet får spela en allt större roll
för den välfärdsskapande mekanism,
som »konkurrensekonomin» visat sig
utgöra?
Den berömde ekonomen Lawrence
Abbott har för sin del i arbetet
»Quality and Competition» kommit till
det resultatet, att reklamen är ett nödvändigt element i kvalitetskonkurrensen men att den också kan vara av
stor betydelse för priskonkurrensen.
»Reklamen underlättar – – – kvalitetsjämförelser och skärper härigenom
kvalitetskonkurrensen genom att för•
stärka köparens medvetande om alternativa möjligheter att tillfredsställa
existerande önskemål eller att uppnå
nya, oprövade erfarenheter. Den gör
köparna mer fullständigt informerade om marknadssituationen, påminner dem om existensen av alternativ
som de kan ha glömt och framhäver
kvalitetsskillnader som kan ha undgått deras uppmärksamhet. Den stegrar också priskonkurrensen närhelst
den informerar köparna om en prisutveckling som förändrar den relativa attraktionen hos olika artiklar.
Genom att göra detta hjälper informativ reklam både kvalitets- och pris ·
konkurrensen att fullgöra sina funktioner mera effektivt.»
Även om reklamen måste anses ha
en viktig roll att spela som ett element i konkurrensen och därför kan
sägas ha en för välståndsutvecklingen
betydelsefull funktion att fylla, kan
det finnas skäl att diskutera det mått
av effektivitet, med vilken reklamverksamheten bedrivs. Det kan i detta
sammanhang ifrågasättas, huruvida
statsmakterna givit rimligt utrymme
för reklambranschen att med hjälp
av i och för sig tillgänglig teknik
fullgöra sin funktion på ett rationellt
sätt. Detta kan i första hand ske mot
bakgrund av förbudet mot radio- och
TV-reklam. På så sätt har det hittills
varit möjligt att förhindra en rationalisering och effektivisering av arbetet inom reklambranschen, som den
tekniska utvecklingen gjort både möjlig och naturlig.
Genom åtgärder ägnade att höja
effektiviteten i arbetet på att fä kontakt mellan vara och konsument måste
det vara möjligt att spara en del av
all den energi och alla de resurser,
som går åt för att upprätthälla förbindelserna mellan produktions- och
konsumtionsledet. Därigenom blir det
också möjligt att skapa förutsättningar
för en ytterligare stegring av vårt
välstånd – oavsett om vi vill ta ut
en sådan stegring i form av ökad
konsumtion eller ökad fritid.
Om reklamen är att betrakta som
bl. a. »ett nödvändigt element i kvalitetskonkurrensen», bör det vara ännu
lättare att slå fast, att effektiv reklam
är bättre än ineffektiv reklam. Detta
förefaller vara det starkaste argumentet för en legalisering av kommersiella
radio- och TV-program. Att radion
och televisionen skulle kunna utnyttjas som synnerligen effektiva instrument i reklamarbetets tjänst torde
nämligen inte kunna ifrågasättas. Det
är också det samhällsekonomiska motivet, inför vilket motståndet mot i
första hand reklam-TV mjuknat i det
ena landet efter det andra – nu senast i Schweiz och Danmark. Då det
dessutom – som i exempelvis Storbritannien – visat sig möjligt att utnyttja TV som reklammedium utan att
det behövt undergräva dess funktion
som kulturspridare, kan införandet av
kommersiell TV i Sverige, liksom redan tidigare i det övervägande flertalet högindustrialiserade länder, betraktas som blott en tidsfråga.
Domstolarna och rättssäkerheten
Vi har nyligen fått en utredning med
uppgift att göra en översyn över domstolsorganisationen i dess helhet. Det
förefaller möjligt, ja, sannolikt att utredningen kommer att leda till genomgripande reformer av åtminstone
underrätternas organisation. Detta är
i varje fall nödvändigt om själva
grundvalen för rättssäkerheten, ett effektivt arbetande judiciellt maskineri,
skall kunna bli tillfredsställande. För
närvarande befinner vi oss i ett läge
där skarp och till synes ofta berättigad kritik framförs i detta hänseende.
Åtalade får t. ex. vänta alltför länge
197
på dom; familjerättsmål släpar ofta
efter på ett sätt som är i hög grad
irriterande för parterna; betydande
ekonomiska värden sätts i fara därför att fastighetsärenden av olika slag
inte prövas inom föreskriven tid. Vad
civilmålen beträffar har domstolarna
alltmer minskat i betydelse. Rättegångskostnaderna är för höga och
processen för långsam för att parterna i t. ex. affärstvister gällande
större värden skulle vilja vända sig
till domstol. Konflikterna handläggs
och avgörs i regel förhandlingsvis av
deras advokater. En medverkande orsak härtill är att offentligheten kring
domstolsförhandlingarna anses kunna
skada parternas affärsintressen. Man
vill ofta inte att konkurrenter skall
få insyn i affärshemligheter och föredrager redan av detta skäl att låta
advokaterna förlika en tvist bakom
stängda dörrar.
Det låter sig naturligtvis sägas att
med vårt högtstående advokatväsen
är detta ett både snabbt och relativt
billigt sätt att lösa rättsliga tvister.
Men saken har också en annan sida.
Vårt kodifikationssystem ger bara ett
underlag för rättstillämpningen på
många centrala områden. Det måste
kompletteras genom prejudikat – eljest kommer rättsbildningen att släpa
efter i förhållande till den faktiska
utvecklingen i samhället. Därmed sättes i själva verket rättssäkerheten i
fara.
Utredningens uppgifter är alltså ytterst betydelsefulla – och svåra. Hur
den lyckas att lösa dem blir i flera
hänseenden avgörande för det svenska
rättssamhällets gestaltning och fortsatta utveckling. Nu kommer det att
dröja kanske fem år eller mer innan
dess resultat föreligger. Under den tiden får statsmakterna inte – som så
ofta eljest – avstå från reformåtgärder under hänvisning till att utredning pågår. Från juristhåll har det
··:…
198
påpekats att förstärkningar av domstolsorganisationen kan ske och måste
ske redan nu, om läget inte snart
skall bli ohållbart. I jämförelse med
de väldiga ekonomiska insatserna på
socialvårdens område är kostnaderna
för domstolsväsendet en obetydlighet.
Här har statsmakterna – på samma
sätt som man länge försummat utbyggnaden av de faktiska vårdresurserna på det sociala fältet – förlorat
kontakten med verkligheten och de
konkreta behoven. Investeringar för
den människornas personliga rättssä-
kerhet, som skapas genom en snabb,
säker och billig rättegång, betecknar
även de en humanitärt angelägen insats.