Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Utrikesdebatten
Vårriksdagens utrikesdebatt inleddes
traditionsenligt med en regeringsförklaring, i andra kammaren uppläst av
utrikesministern, i första kammaren
av statsministern. Deklarationen karakteriserades av hr Boheman (fp)
med en diplomatisk eufemism som ett
mycket fromt och mycket välskrivet
aktstycke. Vad fromheten angår kanske ordet kan motiveras av regeringens uttalande att :.svårigheterna
får inte leda till ett avfärdande av
Geniwe-konferensen som ett propagandaspektakel eller en meningslös
ceremoni». Det är onekligen en from
tanke, som kommer till uttryck i
denna formulering, men man har
svårt att tro att regeringen alltjämt
är beredd att vidhålla den. Inte minst
den förolyckade Unden-planens upphovsman borde vid det här laget ha
blivit tillräckligt desillusionerad för
att inse att beteckningarna »propagandaspektakel» resp. »meningslös
ceremoni» i själva verket är sällsynt
adekvata, när det gäller att ange
Geneve-konferensens rätta natur.
Även i fortsättningen är regeringsförklaringen knappast from i annan bemärkelse än fåraktig; särskilt på-
tagligt blir detta i den passage som
behandlar kärnvapenkontrollen, där
regeringen efter vanligheten ger uttryck åt en naivitet, som åtminstone
på västmaktshåll inte gärna kan uppfattas annat än som hyckleri. Den
enda ljuspunkt man kan finna i förklaringen är att regeringen, låt vara
motvilligt och tvunget, i alla fall medger den europeiska ekonomiska gemenskapens betydelse både för Europa
i allmänhet och vårt eget land i synnerhet. Vad beträffar hr Bohemans
användande av termen :.välskriveb
har man svårt att uppfatta det som
något annat än älskvärd ironi från en
rapportskrivningens mästare. Aktstycket bär nämligen, liksom så många
av sina föregångare, prägeln av brottningen mellan hr Undens torftiga
tankevärld och hans medarbetares habila formuleringskonst, en brottning
som brukar resultera i en lätt krystad
kurialstil.
Som förste opponent uppträdde i
andra kammaren hr Heckscher (h) –
oppositionsledaren hr Ohlin (fp) var
frånvarande på grund av sjukdom.
Högerledarens anförande var som
vanligt väl avvägt och väl formulerat
och innehöll åtskilliga tänkvärda synpunkter. Han framhöll bl. a. att framgång för strävandena till enhet i
Europa utgör den bästa garantin mot
möjligheten av att vi någonsin skulle
råka ut för en ny fascism eller nationalsocialism och att om det ekonomiska och sociala samarbetet i Västeuropa lyckas, är detta också det
bästa beviset på att kommunismen är
underlägsen de demokratiska samarbetsformerna. Naturligtvis är det just
därför som Sovjetunionen och exempelvis de svenska kommunisterna så
ivrigt bekämpar den europeiska gemenskapen. Hr Heckscher underströk
vidare med kraft att det allra viktigaste just nu är att komma ihåg att
alliansfriheten är fullt förenlig med
svensk medverkan i det europeiska
samarbetet. Som belägg för detta anförde högerledaren den i dessa spalter ofta åberopade deklarationen om
alliansfriheten, som de demokratiska
·-·::
138
partierna enhälligt avgav år 1956 i anledning av kommunistiska motioner
om garanterad neutralitet. Inom hö-
gerpartiet står vi kvar på den ståndpunkt riksdagen då anslöt sig till,
sade hr Heckscher med tydlig adress
till regeringsbänken. Han slutade med
att särskilt betona tre synpunkter. För
det första att det är angeläget att den
svenska ståndpunkten i förhandlingarna med EEC inte begränsas till att
avse endast handelspolitiken, utan
att vårt land ger uttryck åt en klart
positiv vilja överlag att samarbeta med
EEC i Europas ekonomiska uppbyggnad. För det andra att vi får akta oss
för att i alliansfriheten tolka in så-
dant som i verkligheten inte hör dit
eller att uppta förhandlarnas tid och
intresse med konstruerade rent akademiska problem och svårigheter.
Och för det tredje: låt oss överhuvud
slopa all småaktighet i dessa förhandlingarl Väger man fördelar mot olä-
genheter, yttrade hr Heckscher, är det
klart och tydligt ett svenskt intresse
att vara med i gemenskapen i all den
utsträckning som alliansfriheten, rimligt tolkad, ger oss möjlighet till.
Andra poänger i högerledarens tal
var hans beklagande av franskfientligheten i svensk press, hans erkännande av de stora kolonialländernas
betydande insatser och uppoffringar
för sina kolonier och sist men icke
minst hans påpekande av att den
ryska teorien om :.rätt till uppror,
väl inte borde gälla bara i Afrika och
Asien utan också i fråga om de ryska
kolonierna i Europa!
Efter hr Heckscher uppträdde i hr
Ohlins ställe hr Wed{m (fp) som i ett
mycket sympatiskt anförande i stort
sett anslöt sig till högerledarens tankegångar och med välgörande skärpa
inpräntade det självklara i att ett ekonomiskt och politiskt starkt, demokratiskt Västeuropa är ett direkt
svenskt intresse. Så snart hr Weden
slutat replikerade excellensen Unden
de båda oppositionstalarna. Vad han
hade att säga var helt likgiltigt, men
tillvägagångssättet hade sitt pikanteri
genom att hr Wahlund (cp), som i
sin partiledares frånvaro – hr Hedlund (cp) var liksom hr Ohlin sjuk –
förde partiets talan till sin stora förtrytelse inte kom till orda förrän debatten mellan regering och opposition
i huvudsak redan var slutförd. Tycka
vad man vill om hr Undens metod ur
parlamentarisk etikettsynpunkt – den
visade sig ytterst välmotiverad eftersom hr Wahlund, inte oförmodat, var
regeringstrognare än någon regeringsanhängare. Hr Unden räknar uppenbarligen inte centerpartiet till oppositionen i en utrikesdebatt och det gör
han otvivelaktigt alldeles rätt i.
Lågvattensmärket i andra kammarens debatt var när hr Hagberg (k)
hade den makalösa fräckheten att om
Norges och Danmarks politik använda
ordet »judasgärnin~, ett uttryck som
förvisso är en fruktansvärd bumerang, när det begagnas av Kremls
främste svenske hejduk.
I första kammaren var det överraskande nog hr Erlander (s), som stod
för debattens lågvattensmärke. Det
skedde när statsministern med uppbjudande av den eländigaste advokatyr sökte manövrera in Sverige i
samma utrikespolitiska situation som
Österrike resp. Schweiz – dymedelst
visande hur välbefogad högerledarens
erinran om allianspolitikens verkliga
innebörd var. Hr Erlander yttrade
att vi inte borde såra våra österrikiska vänner genom att göra gällande
att deras neutralitet är påtvingad, ty
det står ingenting om den i statsfördraget! Redan innan ockupationen
upphävdes, berättade statsministern,
hade österrikarna förklarat att de
ämnade följa neutralitetslinjen och
har därför också grundlagsfäst den.
Och detta har hr Erlander mage att
säga, när var och en vet att neutraliteten var ett sine qua non för att ryssarna skulle gå med på ockupationens
upphävande. Nästan samtidigt yttrade
Österrikes egen socialdemokratiske
utrikesminister hr Kreisky inför Industriförbundet att landets neutralitet
var ett villkor för dess oberoende!
statsministern uttalade vidare att
det skulle vara olyckligt för Sverige
om . man skulle :.få den föreställningen> att vår neutralitet är av annan
art än Österrikes eller Schweiz’. Men
nu råkar det ju vara så att den just
är någonting helt annat! För det första är det ingen neutralitet, utan
alliansfrihet. För det andra är vår utrikespolitiska hållning varken grundlagsfäst som i Österrike eller internationellt garanterad som i Schweiz.
Om hr Erlander i utrikespolitiskt
hänseende likställer oss med dessa
länder, närmar han sig ju den ståndpunkt, som kommunisterna intog 1956
och riksdagens demokratiska partier,
såsom hr Heckscher erinrade om, enhälligt avvisade. statsministerns inlägg i utrikesdebatten är ytterligare
ett belägg för att regeringen sedan
snart ett år håller på att avhända oss
den utrikespolitiska handlingsfrihet
riksdagen år 1956 uttryckligen anvisade som vår utrikeskurs och binda
oss vid en neutralitetsdoktrin av österrikisk/schweizisk modell, som aldrig godtagits av de svenska statsmakterna och det svenska folket.
En höjdpunkt i första kammarens
debatt var i gengäld som vanligt hr
Bohemans anförande. Han varnade
för det ständiga tjatet om neutralitet,
kritiserade i form mycket hovsamt,
men i sak starkt de rådande förhållandena inom FN, :.ett mycket skört
organ» och konstaterade att lojaliteten
mot FN och dess syften och beslut
inte nödvändigtvis måste betyda att
man rättar sig efter en rekommendation som fattas av en majoritet eller
139
tvåtredjedelsmajoritet. Med den bristfälliga organisation, som fortfarande
finns och med den paralysering av
säkerhetsrådet som föreligger, yttrade
hr Boheman, äger väl ett land som
Sverige i avgörande frågor att självt
bedöma, huruvida ett visst beslut
verkligen överensstämmer med FN:s
intressen, sådana vi uppfattar dem.
Lojaliteten kan inte alltid innebära
ett slaviskt följande av de rekommendationer som fattas. Hr Boheman
avslutade under läktarens diskreta jubel sitt anförande med att beklaga att
:.utrikesministerns förkärlek för matriarkatet när det gäller vår representation vid internationella konferensen medfört att kammaren berövats
tillfället att få höra fru Myrdals (s)
jungfrutal.
Ett betydligt mera fördelaktigt intryck än sin partiledare gjorde Arbetarbladets redaktör hr Möller (s) genom att klart utsäga att vad som nu
sker i Västeuropa otvivelaktigt är
konstruktivt och hoppingivande, att
det för Sveriges ekonomi och näringsliv är av självklar vikt att vi kommer
innanför den gemensamma tullmuren
i EEC och att vi för att nå det målet
har anledning att sträcka oss mycket
ldngt. Det är nya tongångar från socialdemokratiskt håll och att de med
större eller mindre tydlighet kom till
uttryck under utrikesdebatten får anses som denna debatts främsta behållning. Att dessa nya tongångar verkligen innebär en opinionsförskjutning
inom partiet framgick med full evidens av statsministerns uppseendeväckande uttalande inför Nordiska
rådet i Helsingfors om att vårt alternativ till samarbete med EEC torde
komma att ligga mycket nära Danmarks och Norges. Det är i sanning
ett långt steg från det beryktade
Metalltalet, av vilket hr Erlander
ännu sent på hösten berömde sig.
Det återstår nu att se om denna om- 140
vändelse under galgen kommit för
sent eller inte.
Republikanerna vässar sina vapen
Det råder knappast någon tvekan om
att president Kennedy inom sig bär
fröet till en stor president i traditionellt amerikansk mening. Men det
förefaller ungefär lika klart, att han
ännu inte lyckats visa lejonklorna i
den utsträckning, som hans varmaste
anhängare uppenbarligen hoppats.
Det ligger i sakens natur, att omdö-
mena om en president måste vara
mycket skiftande i ett land av USA:s
storlek och att de mest skilda uppfattningar om Kennedys kapacitet för
länge sedan i kategoriska former
framförts. Bäst kan måhända stämningarna bland den amerikanska allmänheten gentemot presidenten sammanfattas i orden välvilligt avvaktande och då med lika stark betoning
på båda orden.
Läget är med andra ord ganska
labilt och mycket hänger följaktligen
på vad Kennedy lyckas uträtta under
den närmaste framtiden. Det är just
där knuten ligger – den nu pågående
kongressessionen kommer av allt att
döma att präglas av det stundande
valet i november, då hela representanthuset och en tredjedel av senaten
nyväljes vid sidan av en rad delstatliga och lokala val. Detta förhållande
anses erfarenhetsmässigt peka mot en
moderat och försiktig session, under
vilken man inom båda partierna nästan traditionellt eftersträvar samlande lösningar och gångbara kompromisser, allt i akt och mening att
tillfredsställa så stora väljargrupper
som möjligt och att stöta sig med så
få kategorier som tänkas kan.
Det är emellertid inte endast för
presidenten och hans partivänner som
läget är ömtåligt. situationen är känslig även för republikanerna, som enligt reglerna bör kunna notera vissa
framgångar vid ett mellanval som
årets, men som samtidigt har att bära
den psykologiska belastning, som den
ytterligt knappa förlusten i presidentvalet på hösten 1960 trots allt innebär.
Republikanerna sitter inte overksamma. De är medvetna om att president Kennedy ännu inte slagit igenom med den force, som många av
dem fruktade efter valet. De vet vidare
– för att ta ett konkret exempel –
att Kennedys stort upplagda handelsoch tullprogram ger dem vissa möjligheter att mobilisera sympatier
inom grupper, som normalt inte rös·
tar republikanskt, i främsta hand arbetare inom industribranscher, som
känner sig hotade av perspektivet
med Förenta staterna som ett de låga
tullarnas land. De är också på det
klara med att Kennedy och hans rådgivare målmedvetet arbetar på att
skapa en ökad flexibilitet i den amerikanska ekonomin, vilket med till
visshet gränsande sannolikhet innebär ökad federal dirigering och mer
makt till Washington. Detta förhållande torde fortfarande kunna göras
partipolitiskt matnyttigt på många
håll i USA, särskilt om det – vilket
är att vänta – kombineras med anklagelser mot demokraterna för »big
spending».
Någon förnyelse på det ideologiska
planet har dock republikanerna synbarligen inte förmått skapa. Den tendens till en »ny republikanism», som
onekligen fanns under åtminstone delar av Eisenhowers presidentur, är
inte påfallande märkbar för tillfället.
Skall man göra en generalisering frestas man säga, att det snarare förefaller som om mångomtalade »gamla
gardet» inom partiet lyckats få ett
visst grepp om tyglarna igen; varken
den omskrivne Arizonasenatorn Barry
Goldwater eller Illinoissenatorn Everett Dirksen – republikansk ledare i
senaten – hör ideologiskt hemma i
samma fålla som t. ex. guvenör Nelson Rockefeller.
Bortsett från sådana omständigheter förtjänar emellertid en sak att
slås fast: republikanerna har omsorgsfullt arbetat igenom de två senaste
valens resultat och underkastat dem
en noggrann analys för att i görligaste
mån undvika att begå samma misstag
som då. .Även utan dessa ansträngningar hade det visserligen varit möjligt att nära nog på stående fot sammanfatta orsakerna till de två nederlagen i det enda ordet: storstäderna.
Men efter den undersökning som nyss
gjorts under ledning av partiets ordförande i Ohio, Ray Bliss, kan materialet siffermässigt preciseras. Enligt
republikansk uppfattning ligger nyckeln till demokratsegern 1960 i att
demokraterna vann i 27 av 41 städer
med en folkmängd över 300 000 invå-
nare. (Det kan påpekas att dessa 41
städer i år väljer en fjärdedel av representanthusets ledamöter och har
ett stort inflytande på valet av 20 senatorer och 18 guvernörer, vilket
knappast lär förbättra den republikanska nattsömnen.) En annan upptäckt var att Illinois’ 27 elektorsröster
skulle ha gått till Nixon, om 4 500 röster i Chicago tagits av republikanerna
i stället för av demokraterna. Uppräkningen kan givetvis göras mycket
längre, men det anförda torde fylla
syftet att visa, att demokraternas marginaler ofta är snävare än den kan
synas i ljuset av mandat och elektorsröster.
Det kan på goda grunder antas, att
republikanerna kommer att arbeta
hårt för att nagga demokraternas
övervikt i storstäderna i kanten samtidigt som man satsar alla resurser
på landsbygd och småstäder. Självfallet har man efter förmåga även
tidigare sökt följa samma enkla re- 141
cept, men dels tror sig republikanerna
nu veta bättre än förr exakt var de
kritiska distrikten ligger, dels gör
man aktningsvärda ansträngningar
för att bygga upp en mera regelrätt
partiorganisation, inte minst i sydstaterna, där man därigenom söker
vidga den bräsch, som man utan tvivel åstadkommit under 50-talet.
Mönstret för detta arbete hämtas f. ö.
i betydande grad från Storbritanniens
konservativa parti.
Den organisatoriska och partimässiga uppbyggnaden föddes på allvar
efter valet 1958, då republikanerna
blev sämre representerade i representanthuset, i delstaternas lagstiftande
församlingar och i guvernörsposter
än någonsin tidigare under detta
sekel med undantag för 1936, då partiet nästan utplånades. .Även 1958
kunde förlusterna i första hand hänföras till storstäderna, men också de
växande förstäderna – länge betraktade som blivande republikanska
kraftcentra – visade dåliga siffror.
Utvecklingen var markant: medan republikanerna vid mellanvalen 1950,
1954 och 1958 samlade i runt tal 20
miljoner röster vid vart och ett av
dessa val, gick demokraterna upp från
20 miljoner 1950 till ca 25,5 miljoner
1958.
Dessa siffror har vid sidan av Blisskommitteos rapporter verkat alarmerande på de republikanska ledarna.
De hade att välja mellan att rulla
tummarna – och därmed göra ytterligare ett klent val – och att i all
hast söka vända strömmen. De valde
det senare alternativet. Den upprustning av partiapparaten som nu pågår
kan förmodligen inte hinna verka
särskilt starkt före höstens val, men
det är obestridligt att åtskilligt ändå
uträttats när det gällt att fylla luckorna, inte minst på de kritiska punkterna. Pengar skakas fram, kandidatnomineringen breddas, högkvarter
142
sätts upp i storstäderna och distriktsorganisationer återupplivas eller tillskapas. Det sägs att frivilliga krafter
redan ryckts med i stor utsträckning
av de friska vindarna och att läget
ter sig ljusare än på många år för
republikanerna. Åt ett tecken i skyn
gläder man sig särskilt: den akademiska ungdomen har blivit betydligt
mera positiv till republikanerna än på
länge; flera universitet och colleges
rapporteras vara solitt republikanska.
Det är möjligt eller rent av sannolikt att republikanerna gör vissa vinster i årets val. Det finns ingen anledning att dödförklara partiet, men man
skulle onekligen tro mera på dess livskraft, om det hade en ledare av format.
Afrikas röst
Det är en utbredd åsikt bland svenska
publicister, att den europeiska kolonialismen i Afrika varit en faktor enbart av ondo, att den kort sagt endast
inneburit våld, förtryck och slaveri
för den infödda befolkningen. Denna
uppfattning är i sin enkelspårighet en
kvarleva av 1800-talets romantiska
syn på den ädle vilden och samtidigt
ett förnekande av den civilisatoriska
uppgift, som åligger kulturnationerna.
Kolonialismen fick på många håll en
olycklig utveckling och överlevde sig
själv alltför länge, men man kan inte
ensidigt fördöma denna företeelse
utan att helt bortse från de kristna
och allmänt filantropiska ideer, som
spelat en så viktig roll i den afrikanska kolonisationens historia.
Kolonialismen har inte bara inneburit förtryck och brutalisering av
relationerna människorna emellan.
Den kan också visa upp många goda
sidor- sjukhus och skolor, industrialism och ordnad förvaltning. Kanske
är dess viktigaste insats ändå att den
gett den inhemska befolkningen en
ny livsuppfattning. En glimt av vad
den innebär får man i en av novellerna i Per Wästbergs fascinerande
antologi :.Afrika beråttan (Bo Cavefors förlag, pris inb. 31: -). Det är
den kvinnliga författarinnan Phebean
Itayemi, född i en by i Nigeria, som
berättar om vad det gamla stamlivet
betyder för de unga flickorna. En
sjuttonåring har mot sin vilja gifts
bort till en äldre man, som redan har
flera hustrur. Hon vill inte bli någon
annans egendom och gör revolt mot
systemet – hon räddas till slut av en
missionärsfamilj. För henne innebär
europeerna räddningen undan mörkret, friheten, framtiden.
I sin antologi har Per Wästberg
endast tagit med sådana afrikanska
författare, som inte är professionella
utan har ett borgerligt yrke vid sidan
av. Det finns knappast något annat
land där människorna skriver så mycket utan att ha förutsättningar för
det, framhåller Wästberg i sitt mycket
informerande förord. De flesta författarna i denna antologi har inte någon
tanke på att skildra gestalter eller
fina nyanser i de mänskliga förhållandena. De sysslar inte heller med
det historiskt förgångna. Det är om
sig själva de berättar, om sina uppväxtår och sina upplevelser i övergångstidens Afrika. Deras berättelser
blir på så sätt dokument om det närvarande och avsked från det hatade
förflutna.
Kolonialismen har gett de svarta
författarna deras språk. De uttrycker
sig på engelska och franska, och de
skriver för en huvudsakligen europeisk publik. Det är därför helt naturligt att de i första hand skriver om
sådant som kan intressera deras läsekrets: förhållandet mellan de infödda
och de vita kolonisatörerna. Författarna är alla antikolonialt inställda
men deras känslor mot den vita befolkningen är mycket ambivalenta, de
känner inte mycken tacksamhet men
inte heller mycken bitterhet. Wästberg sammanfattar deras åsikt i några
ord, som kanske har generell räckvidd: afrikanerna föredrar att göra
misstagen själv framför att låta de
vita göra misstagen åt dem.
Den intressantaste upplevelsen i
denna spännande bok är mötet med
de sydafrikanska författarna. De kulturella frigörelsebegär som man stött
på i andra noveller saknas här helt.
Verwoerd, apartheidpolitikens ledande
man, har visserligen rått afrikanerna
att hålla sig till sin inhemska bantukultur, men de infödda har inte lytt
hans råd. De lever i kontinentens
mest industrialiserade stat, i ett samhälle, där de vita härskarna helt utplånat stamkulturen, och deras inställning är därför mer västerländsk
än i någon annan del av Afrika. De
sydafrikanska författarna tror inte på
någon renässans för det gamla förindustriella Afrika. De är helt vunna
för den europeiska kulturen, till vilken de också känner sig som arvingar.
När de kämpar mot apartheid, är
det för att få tillgång till de vitas kultur, den förbjudna värld, som så ofta
nämns i deras berättelser.
:.Jag växte upp som den mörke brodern i en mycket ljus familj», säger
en lärare och författare Richard Moore
Rive, född i Kapstaden och uppvuxen
i dess slumdistrikt. »Fast jag inte led
nöd och till och med fick gå på universitetet, hölls jag bildligt talat i
rummet mot gården.» Samma tema
möter vi hos andra berättare. De ät·
alla vunna åt Västerlandet. De ser
genom gallret till de vitas park, dit
de inte har inträde och där de vet att
de hör hemma. Apartheid syftar till
att – hårdare än några klasslagar –
beröva dem varje del av det europeiska kulturarvet. Kanske är detta
den mest tragiska aspekten av den
vanvettiga sydafrikanska raspolitiken:
143
vita och svarta står på båda sidor av
gallret, båda lika instängda, båda nyfikna på varandra och i vetskap om
att ingen kan klara sig utan de andra.
ÖB och försvaret
När statsmakterna i samband med
1958 års beslut avstod från att ta ställning till frågan om en anskaffning av
svenska kärnladdningar innebar detta
också att handlingsfriheten skulle bevaras. Man ville med andra ord ha
full frihet att fatta ett positivt eller
negativt beslut i anskaffningsfrågan.
Beslutet byggde bl. a. på uppfattningen att någon försening icke skulle
bli en följd av den avvaktande hållningen.
I realiteten har emellertid förseningar redan uppstått framhålls det i
öB 62. överbefälhavarens försvarsförslag innehåller dock icke något
krav på beslut i kärnladdningsfrågan
i samband med det försvarsbeslut,
som måste komma till fr. o. m. 1 juli
1963. Ännu någon tid bedömer öB
det möjligt att behålla handlingsfriheten utan att man nu fattar beslut om
anskaffning. Ett viktigt förbehåll har
emellertid överbefälhavaren gjort: erforderliga åtgärder måste vidtas för
att undvika ytterligare förseningar.
Hela denna fråga, som således inte
är inriktad på beslut om anskaffning,
har överbefälhavaren tagit upp i särskild skrivelse till Konungen (19 januari 1962).
Det är många saker, som är lätta
att säga, men som är betydligt svårare
att göra. Hit hör med allra största
säkerhet en svensk tillverkning av
kärnladdningar. överbefälhavaren har
i sin skrivelse framhållit att man i
samband med öB-utredningen 1954
och 1957 undersökte de tekniska,
ekonomiska och administrativa frågeställningar, som sammanhänger med
ett svenskt kärnladdningsprogram.
144
Sedan dess har det hänt en hel del –
inte minst ifråga om det civila atomenergiprogrammet. Utvecklingen utomlands har gått snabbt och den har
även gjort det klart att många frågor
måste studeras ingående och utredas
för att statsmakterna skall ha ett aktuellt och säkert utredningsmaterial
inför ett kommande ställningstagande.
överbefälhavaren begärde därför att
få tillsätta en särskild utredning med
uppgift »att dels sammanställa och
fullfölja de tekniska och ekonomiska
undersökningar, som erfordras i
första hand som underlag för fortsatta åtgärder i syfte att möjliggöra
ett framtida ställningstagande utan
ytterligare förseningar och i andra
hand som underlag för ett beslut om
anskaffning av kärnladdningar för
taktiska ändamål, dels utreda administrativa och organisatoriska frågor
i samband med ett sådant anskaffningsprogram».
överbefälhavaren har inte gått in i
detalj och exemplifierat utredningsuppgiften, men det bör först och
främst framhållas att överbefälhavaren i sin formulering av uppgiften
ånyo tar fram tidsfaktorn: en utredning måste genomföras för att förhindra ytterligare förseningar. Utan
tvekan har svenska tekniker och forskare kunnat skaffa sig ett vidgat tekniskt-vetenskapligt vetande och underlag under de år som gått. På den rent
tekniska sidan torde det emellertid
finnas många frågeställningar om
bl. a. reaktorer och separationsanläggningar, kylningsteknik och lagringsproblem, som måste studeras innan
man kan presentera ett någorlunda
definierat underlag. Det är lätt att i
allmänna ordalag tala om kärnladdningar. Men vilka tekniska krav
skulle vi vilja ställa på våra laddningar och vad krävs det av bäraren
av dessa laddningar? De frågorna
måste säkerligen studeras noggrant
och svar finnas framtagna innan
statsmakterna fattar beslut. En annan
svår fråga rör prov med laddningar.
Behöver man göra prov i full skala
och måste det ske ovan jord eller går
det med underjordiska prov?
De administrativa och organisatoriska frågorna är mångskiftande. Vem
skulle få hand om kärnladdningsprogrammet, vad behövs för personal
och förvaltningsorganisation? Frågor
om vägar, marklösen, kraftförsörjning
och byggnadsteknisk utformning av
de erforderliga anläggningarna borde
vara studerade före ett ställningstagande. Och slutligen: vad skulle ett
program kosta? Säkerligen finns åtskilliga uppgifter tillgängliga, som ger
mer eller mindre säkra svar på dessa
frågor. Men eftersom överbefälhavavaren anser det nödvändigt att tillsätta en utredning, kan man på goda
grunder göra det bedömandet att de
tillgängliga uppgifterna är allt för
överslagsmässiga. Det vore märkligt
om alla svar fanns tillgängliga, det är
dock ett område som svenska tekniker
och svensk organisation icke tidigare
sysslat med. Ett kärnladdningsprogram skulle kosta åtskilliga 100-tals
miljoner kronor. Siffran 400-500 miljoner kronor nämndes år 1958. Utan ett
säkert underlag vore det betydande
risk för obehagliga överraskningar i
form av kostnadsökningar. Det finns
alltför många exempel på att stora
projekt satts igång utan att fullständiga kostnadsberäkningar förelegat
och att den slutliga kostnaden blivit
betydligt dyrare än man beräknat.
överbefälhavaren hade således sä-
kerligen starka och väl grundade skäl
för att begära en utredning, men han
fick nej på sin framställning. Hur försvarsministern ser på frågan utvecklade han vid sitt interpellationssvar
till herr Heckscher den 6 mars. Herr
Heckscher hade frågat om försvarsministern ämnade bemyndiga överbefälhavaren att företa den begärda utredningen.
Försvarsministern meddelade i det
direkta svaret bl. a. att han avsåg »att
även i fortsättningen anlita experter
för att göra de undersökningar, som
kan krävas för att belysa handlingsfrihetens möjlighet». Därför ansåg
han att det inte behövdes någon så-
dan utredning som överbefälhavaren
begärt. Herr Heckscher fann inte
denna förklaring övertygande. Herr
Ohlin, som också deltog i debatten,
underströk att statsrådet själv påtog
sig ansvaret för utredningen, och därmed också måste se till att frågan
handlades på sådant sätt att vårt
lands handlingsfrihet bevaras och försening undvikes.
Man får tyvärr inte klart för sig genom försvarsministerns svar hur det
verkligen ligger till med behovet av
utredning. statsrådet säger nämligen,
att det inte är nödvändigt med någon
utredning, men samtidigt att den utredning, som överbefälhavaren begär,
är så omfattande att det skulle vara
regeringen som gav direktiven och
tillkallade de sakkunniga och inte
överbefälhavaren. Denna deklaration
är inte ägnad att lugna, den oroar.
Man får verkligen hoppas att ett sakligt väl genomtänkt underlag inte
kommer att saknas, när beslut en gång
skall fattas om svenska kärnladdningar, därför att man inte ville eller
fann det obehagligt att göra en utredning. Eller att man skall behöva
acceptera ytterligare förseningar, därför att man inte utnyttjat den tid som
stod till buds.
Politisk färgblindhet?
Liberal Debatt har i sitt senaste nummer (2j1962) funnit anledning uttala
att :.samtidigt har den ärevördiga
Svensk Tidskrift börjat skifta i brunt
på ett besvärande sätb. Liberal DelO- 624840 Svensk Tidskrift H. 3 196e
145
hatts kommentator, Lars Furhoff, stö-
der detta påstående på en hänvisning
till en artikel om krisen i Angola, författad av Svensk Tidskrifts redaktör
och publicerad i nr 1f1962. Furhoff
finner emellertid »ingen anledning att
gå närmare in på Anners’ försvar för
denna villighet att fungera som en
liten megafon för den portugisiska
diktaturens propaganda».
Man kan finna det naturligt att hr
Furhoff inte går närmare in på artikeln ifråga. I den förklarades för det
första varför Warings artiklar- som
vid införandet uttryckligen betecknades som partsinlagor – är intressanta.
För det andra togs skarpt avstånd
från den portugisiska diktaturen, som
i detta sammanhang särskilt kritiserades för dess ansvar för exploateringen av den infödda arbetskraften
i Angola. Vidare uttalades ett ogillande av de portugisiska kampmetoderna gentemot upprorsrörelsen. Däremot bedömdes en sida av den portugisiska kolonialismen positivt, nämligen frånvaron av en rasdiskriminering byggd på föreställningar om de
vitas överlägsenhet. Å andra sidan
gjordes det i artikeln ett försök att belysa upprorsrörelsens terroristiska
karaktär.
Att Warings artiklar publicerades
– med, som sagt, förvarning till läsaren – var alltså ett uttryck för principen: :.audiatur et altera pars:.. Är
den principen nazistisk? Kan en artikel, som innehåller en skarp principiell kritik av en diktatur liksom reaktioner grundade på en föreställning
om alla människors lika värde oavsett ras och hudfärg, sägas »skifta i
brunb?
Liberal Debatt är väsentligen en
studenttidskrift, och det hör till pjä-
sen att vad arga unga män skriver i
syfte att träna pennan varken av dem
själva eller andra brukar tagas riktigt
på allvar. Ur den synpunkten kan det
146
vara skäligen likgiltigt om hr Furhoff
inte kan läsa innantill eller är svag i
den politiska terminologiens grunder.
Men saken har en annan och mera
betänklig sida. De radikala (liberala
eller socialistiska) pennorna har förvisso spelat en stor roll i den offentliga debatten. De har betytt mycket
just genom sin frispråkighet, sin
skärpa i argumentationen och sist,
men sannerligen inte minst genom
sitt förutsättningslösa sätt att närma
sig samhällsproblemen. De har retat
motsidan – men samtidigt stimulerat
till eftertanke, självkritik och precision i debatten.
Tyvärr har det under senare år blivit alltmer klart att alltför många av
de unga arvtagarna till denna lysande
radikala tradition inte kan förvalta
sitt ansvar. Precisionen i formuleringarna har förbytts i vårdslös suddighet. Den intelligenta och eleganta
analysen av motståndarens argumentation har efterträtts av ett enformigt
och grälsjukt framslungande av argument mot person. Man utgår inte
längre från att den som har en annan
mening kan ha goda bevekelsegrunder,
han också. Nej, motståndaren skall
personligen misstänkliggöras – på
hur svaga grunder som helst. Hjälper
inte annat förtiger eller förvränger
man hans argument.
Ironiskt nog är hr Furhoffs debattteknik densamma som en gång präglade just Völkischer Beobachter. Märker han inte det måtte han lida av
politisk färgblindhet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner