Dagens frågor


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den franska armen och den franska
nationen
Under några ödesmättade dagar i april
höll man i den västra världen andan
inför det katastroftillbud, som de fyra
generalernas revoltförsök mot de
Gaulle utgjorde. Hade revolten lyckats
och de Gaulle mördats eller avsatts
skulle fältet ha öppnats för en rysk
framstöt västerut i stor skala. Ett inbördeskrig i Frankrike, som brutit en
bräsch i västmakternas europeiska försvarsbarriär, hade nämligen varit
oundvikligt. Måhända hade slutligen
en folkfrontsregim installerat sig i Paris, med allt vad detta inneburit av
möjligheter för kommunisterna att
splittra försvaret av Europa och det
enhetsverk, som trots alla svårigheter
är på väg.
Att katastrofen avvärjdes är i första
hand en mans förtjänst. De Gaulle räddade under det andra världskriget
Frankrikes heder och ställning bland
nationerna. Denna gäng har han räddat hela Europa ur en ytterligt hotfull
situation.
Att revolten bröt samman så snabbt
ger anledning till förhoppningar om
att de Gaulle i fortsättningen skall
driva sin algeriska försoningspolitik
med större kraft än vad som tidigare
varit möjligt för honom. Både F. L. N.
och Frankrike är krigströtta – båda
sidor vill ha fred. Än mera efterlängtad måste freden vara hos den algeriska befolkningen, som i sju års tid
fått uppleva att deras land varit krigsskådeplats. Förutsättningen för att en
fred skall bli bestående och leda till
landets fortsatta politiska, sociala och
ekonomiska uppbyggnad är givetvis
att det blir en försoningsfred, som kan
bli en grundval för ett samarbete mellan fransmän och araber. Det andra
alternativet har de Gaulle öppenhjärtigt redovisat – Frankrike lämnar
algerierna åt sig själva, sedan man antingen omplacerat de i Algeriet boende
fransmännen och de fransktrogna araberna till enklaver vid kusten eller
evakuerat dem till Frankrike. Samtidigt skulle de 500 000 algerierna i
Frankrike, vars postanvisningar hem
till de anhöriga spelar en avgörande
roll för flera millioner människors
försörjning, ätersändas till Algeriet.
Detta alternativ innebär en sä fruktansvärd katastrof för det algeriska
samhället att man inom F. L. N. kan
antagas betänka sig mänga gånger innan man tager dessa konsekvenser av
en självständighetspolitik. Att de Gaulle med så hänsynslös skärpa utvecklade följderna av en total brytning
mellan Frankrike och ett självständigt
Algeriet syftade naturligtvis till att
göra motparten mera förhandlingsvillig, inte minst beträffande garantierna
för den franska befolkningens rättssäkerhet liksom i frågan om Sahara
med dess olje- och mineraltillgångar.
Det äterstår ännu att se vilken effekt
på F. L. N. som de Gaulles varningar
kommer att få. En återverkan har dock
redan visat sig – nämligen i form av
generalsrevolten. Inför perspektivet
att den franska armen, trots sin framgängsrika militära kamp mot de algeriska upprorsmännen, liksom i IndoKina skulle tvingas lämna sina posi- 192
tioner efter vad som bedömdes vara
en politisk kapitulation, greps vissa
officerskretsar av panik. Här tycks
den klyfta som under det andra
världskriget öppnades mellan arme
och nation – och som har djupgå-
ende historiska orsaker – ha spelat
en ödesdiger roll. Inom den franska
armen har det sedan Napoleons tid
funnits en tradition, enligt vilken armen – icke den civila statsledningen
– representerar det verkliga Frankrike, dess ära och dess historiska ansvar. Den tredje och fjärde republikens institutioner – särskilt parlamentet – hade därtill icke någon auktoritet inför stora delar av officerskåren. Man såg med förakt pä parlamentarikernas bristande förmåga att
ens i kritiska situationer ställa nationens väl före partiintressena. Detta
är en viktig del av förklaringen till
de civila politikernas vanmakt gentemot Petains kapitulationspolitik år
1940 och till fjärde republikens sammanbrott i maj 1958.
Under de senaste åren har denna
attityd från officerskårens sida i viss
mån förändrats genom att de Gaulle
såsom på en gång general (och därmed bärare av armens tradition) och
president i sin person bryggat över
klyftan mellan armen och de politiska
institutionerna. Men särskilt bland
officerare, som fick uppleva vad de
uppfattade som en onödig och vanhedrande reträtt från Indo-l{ina, har
misstron till republiken, till den lagliga överheten, varit ingrodd och utbredd. De rebelliska officerarna har
ofta varit framstående yrkesmän, men
de har, som de Gaulle framhöll i
.sitt tal vid krisens höjdpunkt söndagen den 25 april, saknat politiska insikter. Dessa officerare har vidare
känt sig bundna av den halvofficiella
ed, som de avlade efter nederlaget i
Indo-Kina och vars innebörd var att
de icke .än en gång skulle överge
fransk jord ~tan motstånd till det yttersta __:_ både mot fienden och mot
defaitistiska politiker på den egna
sidan.
I denna franska armetradition och i
denna sentida »batavernas ed», ligger
den psykologiska förklaringen. till revolten. Januariupproret i Algeriet år
1960 utgick från fascistiska grupper,
som stödde sig på känslorna av desperation och förtvivlan hos de franska
tjänstemän och småföretagare i Algeriet, som fruktar att de skall tvingas
lämna det land, där de har sin bärgning och levt sitt liv – inte sällan sedan generationer tillbaka. Generalsrevoltens bakgrund är mer komplicerad
och blottar en till de sista av dessa
dagar gående spänning i det franska
samhället – en spänning som kunde
ha lett till inbördeskrig och kaos.
De Gaulles uppgift nu blir inte bara
att under gynnsammare förutsättningar än någonsin tidigare försöka skapa
den försoningsfred i Algeriet, som han
med sådan förening av &midig varsamhet och hårdhänt handlingskraft
kämpat för. Han måste också gå till
roten med problemet att förena nation
och arme – att definitivt inordna den
franska armen i den franska republikens samhällsliv.
Storbritannien och De Sex
Under mer än ett halvt år har fortlöpande kontakter ägt rum mellan
Storbritannien å ena sidan och Västtyskland, Italien och Frankrike å den
andra i syfte att sondera i första hand 1
de tekniska förutsättningarna för ett
närmande mellan EFTA och de Sex.
Men också de politiska aspektern;t
har ägnats uppmärksamhet, bl. a. vid
mötet mellan Adenauer och Macmillan i höstas, och detta möte synes ha
berett vägen för de fortsatta resonemangen och överhuvud lättat upp förhandlingsatmosfären.
Den oro, som på sina håll gjort sig
gällande inför en som det förefallit
ovanligt målmedveten förhandlingsansträngning från engelskt håll, har
närts av misstanken, att Storbritannien som ombud för de sju frihandelsbröderna i EFTA skulle mer eller
mindre definitivt göra upp om villkoren för en sammanslagning och sedan ställa de övriga inför fullbordat
faktum. Inte minst har den visserligen
frihandelsvänliga men än mera dogmatiskt neutralitetsfixerade svenska
socialdemokratien känt sig osäker.
Efter en energisk utrikeshandelspolitisk insats vid EFTA:s tillkomst avsåg den svenska regeringen att invänta den förutsedda fortsatta utvecklingen; förhandlingar mellan EFTA
och de Sex angående en gemensam
västeuropeisk marknad, vare sig
denna nu skulle få formen av ett frihandelsområde, en tullunion eller nå-
gonting mittemellan. Detta med Västeuropas pågående politiska enande
komplicerade visserligen bilden, men
kunde man inte inskränka sig till att
tala affärer? Handelspolitiskt sa~ar?-
bete och hjälp till U-länderna, se där
den rimliga utrikespolitiska målsättningen ur folkhemmets synvinkel.
Inför de något alarmerande ryktena
om vad som egentligen avhandlades
mellan premiärminister Macmillan
och president Kennedy beträffande
Europamarknadsfrågorna har den
svenska regeringen intagit en avvak~
tande hållning. Handelsminister Lange
framhöll i vårens utrikesdebatt, att
mycket litet var känt om vad som
sagts vid statsmännens sammanträffande, att engelska tidningsuppgifter
om ’ett formligt brittiskt regeringsbeslut att söka anslutning till sexstatsmarknaden uppenbarligen var felaktiga samt att ett nära samråd ·ägde
tum mellan Storbritannien – som
193
sonderade hos de Sex, inte förhandlade om en anslutning – och de övriga EFTA-medlemmarna.
Den admonition partikamrater
emellan som herr Lange någon tid
därefter levererade till den danska
utrikesministern Kragh (vid ett tal i
Malmö) hade otvivelaktigt en del som
talade för sig. Skall man så små-
ningom nå en godtagbar uppgörelse
med de Sex bör man ju inte, som herr
Kragh gjorde med andan i halsen,
förklara att man är beredd att praktiskt taget villkorslöst följa Storbritannien in i sexstatsmarknaden, om
detta steg blev aktuellt.
Det är uppenbart, att Storbritannen
kommer att möta högst betydande
svårigheter vid ett samgående med de
Sex.
Först och främst torde det vara i
hög grad tveksamt om den engelska
opinionen ännu är beredd att acceptera Romfördraget. De ansedda organen Economist och Financial Times,
vilka länge pläderat för Storbritanniens anslutning till de Sex, är icke
representativa för någon mera allmän uppfattning i Storbritannien.
De skall givetvis icke underskattas
som opinionsbildare, men de når
trots allt endast begränsade grupper.
Ett betydande motstånd mot ett handelspolitiskt samarbete med kontinentenropa – vilket efter en övergångstid
skulle innebära en ytterligt skärpt
konkurrens för det bakom relativt
höga tullmurar dittills skyddade, delvis ganska föråldrade näringslivet –
är för handen inte blott inom vida
industrikretsar utan också inom
fackföreningsrörelsen. Engelska fackföreningsfunktionärer torde vara
bland det minst frihandelsvänliga som
kan uppbringas, och den traditionella
misstron mot omläggningar och rationaliseringar är lätt att mobilisera mot
alla integrationsplaner. Minnena från
arbetslöshetskrisen på 30-talet står på
194
ett egendomligt sätt fortfarande levande för de engelska industriarbetarna – av vilka för övrigt mänga
röstat konservativt vid de senaste valen: you never had it so good.
Vad industrien angår är givetvis
avancerade och mycket konkurrenskraftiga världsindustrier av typen
Imperal Chemical i hög grad intresserade av att kunna verka på en en·
hetlig europamarknad. Åtskilliga industrigrenar ser emellertid med stora
farhågor fram mot en konkurrens frän
moderna och effektiva företag på den
västeuropeiska kontinenten, främst i
Västtyskland, men också i Frankrike,
vars näringsliv undergått en anmärkningsvärd teknisk upprustning under
de senaste tio åren.
En ytterligare faktor som försvå-
rar Storbritanniens läge inför en anslutning till de Sex är jordbruksfrå-
gan. De engelska jordbrukarna är betydelsefulla marginalväljare, visserligen i allmänhet konservativa men
fullt i stånd att avgörande påverka en
valutgång genom röststrejk. En gemensam jordbrukspolitik har inom
sexstatsmarknaden visat sig vara synnerligen svär att komma överens om.
Det brittiska lågprissystemet med subventioner till jordbrukarna via statsbudgeten blir ingalunda lätt att förena med sexstatsmarknadens önskemål och synpunkter.- Till detta kommer det problem, som under läng tid
åberopats frän engelskt häll såsom det
avgörande skälet mot en längtgående
integration med Europa i övrigt, nämligen Samväldet och systemet med
särskilda imperiepreferenser för handeln mellan samväldesländerna.
Trots alla dessa problem och svå-
righeter är det ändock sannolikt, att
Storbritannien kommer att eftersträva
en uppgörelse mellan de bägge västeuropeiska handelsblocken. Av såväl
ekonomiska som politiska skäl är det
på litet längre sikt icke möjligt för
Storbritannien att helt stä utanför enhetsverket i Västeuropa. Stormaktsställningen närmast efter USA och
Sovjet (och Kina) är längt ifrån obe- ,
stridd och England är inte längre ,
USA :s »favorite ally», något som tydligare än mycket annat gjort klart för
engelsmännen vad de bägge världskrigen inneburit för Storbritanniens
ställning i världen.
Under förutsättning att icke den utrikespolitiska utvecklingen – exempelvis genom att Berlinkrisen ånyo
aktualiseras – hastigt tvingar fram
ett mycket nära samarbete mellan alla
de stora västeuropeiska länderna synes emellertid en sammanslagning
mellan EFTA och de Sex kräva ingå-
ende och tidskrävande förhandlingar.
Ur rent teknisk-juridisk synpunkt är
en omförhandling av Romfördraget ~
ett synnerligen komplicerat företag.1
Nu liksom tidigare är problemet
dock väsentligen politiskt, icke ekono- .
miskt. Nyckelpersonen är, nu liksom ltidigare, president de Gaulle. J
Egendomsägande demokrati –
ett norskt inlägg
Problemet att inom ramen för ett fritt
samhälle åstadkomma en effektiv
spridning av äganderätten kan betraktas som den moderna, realistiska motsvarigheten till det gamla socialistiska
kravet att »förena de arbetande med
deras verktyg». Sedan åtskilliga år
tillbaka står denna uppgift i centrum
för den konservativa politiken i flera
europeiska länder. slagordet »property-owning democracy» skapades
inom den progressivt konservativa
kretsen kring Butler i Storbritannien
strax efter krigsslutet. Västtyskland
torde väl vara det land där en borgerlig regering haft de största möjligheterna – och förstätt att energiskt utnyttja dem – för att realisera parollerna; särskilt har försäljningen av
aktierna i statsägda företag direkt till
allmänheten tilldragit sig uppmärksamhet. Ett faktum som till dels undanskymts av mera spektakulära händelser i fransk politik är att de Gaulles
inrikespolitik i viktiga avseenden
också har den egendomsägande demokratien till riktmärke.
Ett bidrag till debatten om den
egendomsägande demokratien, som
förtjänar uppmärksamhet även i den
inom det svenska högerpartiet pågä-
ende diskussionen, föreligger nu frän
norsk sida. En arbetsgrupp inom
Unge Hpires Landsforhund har framlagt en skrift om »Selveierdemokratiet:
Folkekapitalisme Eiendom for
alle».
Det norska programmet fastslår en
viktig men stundom förbisedd grundsats: »Selveierdemokratiet er tidligere
ofte blitt oppfattet vesentlig som et
spareprogram. Vi håper at vi i detta
;krift har maktet ä vise at det er noe
langt mer, at det er et helhetsalternativ som på bred basis tar sikte på ä
~jennomfpre en konservativ demokra- :isering av kapitalismen». Självfallet
.nnebär inte detta att man förbiser
:parandets fundamentala roll för idens
:enomförande – så mycket hellre
,om det bistert påpekas att inte
uindre än 40% av kapitalbildningen
Norge sker genom samhällets förorg.
För att fä till stånd en ändring i
letta stycke kräves i första hand en
’mläggning av beskattningen i egenlomsvänlig riktning – men utan beränsning av skattelättnaderna till
issa bestämda typer av sparande:
Etter vår mening kan det reises prinipielle innvendinger mot skattemesige srerbegunstigelser av visse former
:>r personlig sparing fremfor andre
:>rmer». – Det torde vara svårt att
estrida riktigheten i detta. Speciainordningar av antytt slag skulle på
195
ett ganska besvärande sätt strida mot
den egendomsägande demokratiens
grundsats, att kapitalbildningen skall
dirigeras av de enskilda medborgarnas
fritt manifesterade preferenser, inte
av en liten grupp politikers bedömanden, om än så upplysta och välvilliga.
Det viktigaste inslaget i det praktiska programmet är – rätt självfallet – en plan för spridning av aktieägandet. Till den ändan krävs en avveckling av den skattelagstiftning som
diskriminerar nyemissioner till förmän för län – ett väsentligt problem
också i Sverige.
Vidare föresläs att de statliga bolagen försäljes till allmänheten genom
emittering av folkaktier. Iden är utan
tvivel förträfflig. Den är dock försedd
med en speciell inskränkning som är
ägnad att inge betänkligheter: »For
ytterligere ä oppnå stprst mulig spredning av statsaksjene bpr de bare selges till personer som ligger under en
bestemt inntektsgrense, maksimum
25-30 000 kronor i året.» Att monopolisera ägandet av vissa företag till
vissa socialgrupper synes principiellt
och på litet längre sikt vara ett egendomligt sätt att sprida ägandet, föga
förenligt med en antidirigistisk grundsyn. En annan sak är givetvis att begränsa tilldelningen av aktier till varje
köpare för att förhindra en koncentration till ett litet antal händer.
Programmet har f. ö. mycket intressanta synpunkter på bl. a. arbetsplatsens demokrati, socialpolitikens principer m. m. På den senare punkten
hävdar de norska författarna ytterst
skarpt en omständighet som ofta något
för brådstörtat förbigås i konservativ
propaganda: »Så paradoksalt det enn
hpres ut: Behovet for sosialt vern
pker med pkte inntekter og med pkt
levestandard. Med stigende levestandard pker nemlig også svelget mellom
de ordinrere lpnnsinntekter og den
situasjon den enkelte kommer i ved
196
arbeidsuffl.lrhet i en eller annen form.
Dersom ulykken ffl.lrst er ute, vii behovet for hjelp vrere desto stfl.lrre dersom hjelpen skal vrere effektiv, og
vedkomroende skal ha muligheter for
ä opprettbolde en levestandard som
ikke avviker altfor rueget fra det tilvante.»
Naturligt nog spelar bostadspolitiken en viktig roll för den egendomsägande demokratien. Det egna hemmet
måste ur varje synpunkt för en konservativ uppfattning framstä som den
rimligaste bostadsformen. Endast på en
punkt kan det norska programmet för
ökat egnahemsbyggande ge anledning
till tveksamhet. Författarna ogillar
starkt den anordning som i Sverige
kallas tomträtt: »l altfor stor utstrekning er väre stj1.1rre bykommuner tilbakeholdne med ä overdra tomter til
privatpersoner. Derfor har man fått et
system med »festede tomter» – med
leiekontrakter som lfl.lper over et stfl.lrre
antall är. Dette system bfl.lr avlfl.lses av
reelle tomteoverdragelser, slik at den
som bygger bolig, ogsä blir eier av den
tomten han bygger på.»
Det synes som om man här tar nå-
got för lätt på det svårlösta problemet
om den oförtjänta markvärdestegringen. Tomträttsinstitutet uppvisar
utan tvivel nackdelar ur både principiella och praktiska synpunkter. Å
andra sidan måste dock erkännas, att
det samtidigt. erbjuder en viss möjlighet att komma till rätta med värdestegringsproblemet. Inte minst för
dem som energiskt arbetar för en popularisering av egendomsägandet enkannerligen av egnahemsägandet,
måste det vara angeläget att tillse att
rum inte beredes lastarenom att på-
peka de enligt vitt spridda rättviseuppfattningar anstötliga vinster som
genom andras åtgöranden oförtjänt
kan tillföras ägare av tomtmark.
Problematiskt alkoholläge i Sverige
Natiomtltemplarorden utger en tid·
ning, som bär namnet Ariel. I dess
första nummer för år 1959 fanns en
ledande artikel med rubriken »Erik
Englund fick rätb. I den kunde man
läsa följande praktfulla rader: »Med
stor tacksamhet och inte utan en god
portion stolthet kan det vara anledning för nationaltemplarna att erinra
sig, att deras organisation beredde
samtidens främste nykterhetsreformator en plattform under hans sega, tidvis otacksamma men slutligen framgångsrika arbete att vända rätt, vad
vår historias störste spritkvacksalvare, dr Ivan Bratt, i välment nit
vrängt vrångt.»
För identifiering av bakgrunden till
detta uttalande bör erinras om att
riksdagsmannen, fil. dr Erik Englund
– ledande man inom Nationaltemplarorden, därav nationalstoltheten –
var den svenska nykterhetsrörelsens
främste idepolitiker under den tid, då
1954 års nykterhetslagstiftning förbereddes. Han var ledamot av 1944 års·
nykterhetskommitte, och hans åsikter
anses – åtminstone ·inom nykterhetsrörelsen – ha satt sin prägel på den
reform, som trädde i kraft den 1 okt.
1955. De personvärderingar som göres
i den citerade meningen, vittnar naturligtvis om ledarförfattarens myc- ,
ket bristfälliga sinne för proportioner. i
I rättvisans intresse bör det också sä- i
gas, att dessa skarpa omdömen ej representerar en allmän uppfattning ,
inom nykterhetsrörelsen. I varje fall
har utvecklingen efter 1955 bemängt ,
både den ena och den andra betygs- ·
sättningen med frågetecken.
Uttalandet i Ariel hade emellertid
sin bakgrund. Vid den tid då det
gjordes, började man skönja en nedgång i alkoholkonsumtionen i jämfi):.
relse med rekordåret 1956. Denna nedgång har fortsatt ifråga om de star·
kare aikoholdryckerna, men det är
inte enbart totalsiffran, som är av betydelse vid bedömningen av nykterhetstillståndet, utan även och i påfallande grad hur konsumtionen fördelar
sig. I det fallet kan man konstatera,
att de skötsamma förbrukarna under
intryck av prishöjningar och andra
omständigheter minskat sin konsumtion, under det att missbrukarna tydligen ökat sin, och att dryckesseden
spritt sig till ungdomen och gått allt
längre ned i åldersgrupperna, det farligaste av allt. Denna utveckling avspeglar sig i ökat antal fylleriförseelser, svårare alkoholskador, större
sociala problem och ökad kriminalitet, framför allt i form av ungdomsbrott.
Om det fanns skäl att undvika segerjubel 1959 över nykterhetsreformen, så
finns det all anledning att iakttaga
samma försiktighet även nu. Visserligen synes också totalfylleriet ha
minskat under de allra senaste åren,
men läget är mycket labilt. Man bör
även i detta sammanhang erinra om
en medicinsk erfarenhet av stor betydelse. Det tar ca tio år – kortare tid
för den som börjar missbruka sprit i
unga år – att supa sig till alkoholism
eller mera allvarliga alkoholskador.
En sådan situation kan inställa sig här
i landet om fem år eller så. Det är den
kritiska tidpunkten, som läkarna,
framför allt på våra mentalsjukhus,
motser med fruktan.
Motbokssystemet med sin ransonering och individuella kontroll hade
sina tydliga avigsidor, och det är mycket troligt, att det förr eller senare
skulle ha sprängts av de påfrestningar,
som utvecklingen ställt det inför, men
man kan dock inte frånkänna det en
viss spärrande effekt på alkoholmissbruket. Det är en sådan spärreffekt,
som man nu under den »fria» spritens
tid söker efter med ljus och lykta.
Man vet alltså inte, hur nykterhets- 197
läget skulle ha varit, om Brattsystemet
funnits kvar. Under dess sista skede
började alkoholvanorna flyta ut i vidare kretsar. Under alla omständigheter hade välståndsutvecklingen – till
vilken alkoholvanorna tycks vara beständiga följeslagare – och framför
allt de goda arbetsinkomsterna hos en
viss del av ungdomen kommit att på-
verka konsumtionen. Det är f. ö. en erfarenhet från flera s. k. kulturländ·er,
att alkoholsederna breder ut sig, att
missbruket ökar, och att alkoholskadorna blir svårare. Upplösningen av
tidigare levnadsnormer och den starka
avtappningen av auktoritetens inflytande har menligt inverkat på många
ungdomars motståndskraft mot dåliga
inflytelser både ifråga om alkoholkonsumtion och annat.
statistiskt är läget nu beträffande
spritdryckskonsumtionen, att denna
under 1960 låg på en nivå, som med
nära 0,6 milj. liter understeg 1954 års
konsumtion. Vinkonsumtionen fortsätter dock att stiga och nådde under
1960 en ny rekordsiffra, 24,5 milj. liter. Även starkölet visade fortsatt uppgång under 1960.
Den inte oväsentliga nedgången av
alkoholkonsumtionen i Sverige under
senare år har resulterat i att vi nu underskridit motsvarande förbrukning i
Danmark, mätt i liter ren alkohol per
invånare. Men det finns en betydelsefull skillnad, nämligen att fortfarande
sker alkoholkonsumtionen i Danmark
till ungefär tre fjärdedelar i form av ölförbrukning, som är vida mindre farlig än den förtäring, som sker i form av
spritdrycker. I Sverige är brännvinet
alltjämt den dominerande spritdrycken med nära 79 proc. av den totala
spritdrycksomsättningen. Vad än anledningen till ölsedens dominans i
Danmark kan vara, så borde den
kunna ge en antydan om att den »diskriminering» av ölet som länge spelat
en stor roll i ganska stora kretsar av
198
nykterhetsrörelsen, men som nu tycks
mattas något, inte torde ha varit nå-
got lyckat nykterhetspolitiskt instrument, om man har folknykterheten i
sikte.
Antalet omhändertaganden för fylleri i städerna utgjorde år 1960 89 360
mot 99 034 år 1956, då det var som
värst. Trots denna minskning överskrider 1960 års siffra motsvarande från
året före nykterhetsreformen med 90
proc., en betydande siffra. Ännu värre
förhåller det sig med ungdomsfylleriet. Antalet omhändertagande för fylleri av ungdomar under myndig ålder
var under fjolåret 154 proc. högre än
under året närmast före avskaffande!
av motboken.
Hittills har de gravaste anmärkningarna mot nykterhetstillståndet och de
starkaste kraven på en ändring av
nykterhetspolitiken kommit från lä-
kare, socialvårdare och nykterhetsvårdare, under det att nykterhetspolitikerna velat avvakta och se. Nu börjar även dessa sistnämnda att skaka på
sig och finna situationen verkligt olustig. Allehanda förslag framlägges, vilka
mer eller mindre betyder en principiell reträtt från den storartade frihet,
som föll över svenska folket på en
gång den 1 okt. 1955, och som skulle
bäras upp av ansvarskänslan och stödjas av uppfostrande och andra positiva åtgärder. Inte på flera år har riksdagen fått mottaga så många motioner
i nykterhetsfrågor som i år, och det
är tyd1igt, att riksdagen ser mycket
allvarligt på situationen, framför allt
på ungdomsproblemet. Det är många
smyghål, man med lagstiftningens
hjälp vill täppa igen. Yrkanden har
t. o. m. framställts om en omprövning
av nykterhetspolitiken, dock utan att
vinna riksdagens bifall.
Uppenbart är, att det hänt en hel
del på fem a sex år, som motiverar en
granskning, utan att man därför behöver utdöma det friare systemet som
ledande princip. En återgång till det
gamla ransoneringssystemet hör inte
till praktisk politik, som det med en
kanske något sliten term brukar heta.
Framtidsyrke söker utbildningsväg
Den pågående upprustningen av den
högre undervisningen är från flera
synpunkter nödvändig. Att universitet
och högskolor måste få resurser att
absorbera en större tillströmning av
studenter är en självklar förutsättning
för att ett alltmer komplicerat samhällsmaskineri skall kunna fungera
effektivt.
Men det är i och för sig lika uppenbart att det ändå på många områden
finns gränser för vad samhället kan
svälja av akademiskt utbildad arbetskraft. De mer eller mindre drastiska
varningar för ett framtida humanistöverskott som då och då utfärdas är
i detta sammanhang belysande, även
om prognoserna för efterfrågeutvecklingen alltid måste tas med en nypa
salt.
Frågan är om man inte mot denna
bakgrund måste konstatera att det hittills visats ett alltför obetydligt intresse för att öppna nya – dvs. verkligt nya – utbildningsvägar för de
växande studentkullarna. Det är ett
rimligt antagande att studenterna i
accelererad omfattning kommer att
söka sig till en traditionellt akademisk
utbildning, men för den skull får man
inte blunda för att morgondagens
samhälle kommer att ha gott om specialistbetonade arbetsuppgifter, vilka
inte ofrånkomligen fordrar en flerårig
universitets- eller fackhögskoleutbildning, men som ändå kräver en gedigen
och effektiv påbyggnad under ett par
år efter studentexamen. Eller med
andra ord: behovet av en kvalificerad
utbildning vid sidan av universitet
och högskolor får inte förbises.
Det finns ett högaktuellt exempel
just nu på detta utbildningsbehov.
Som bekant investerar det svenska
näringslivet f. n. mängmiljonbelopp i
de tekniska underverk för automatisk
eller elektronisk databehandling, som
i brist på bättre brukar kallas för
ADB- eller EDB-anläggningar. Ännu så
länge är endast ett mindre antal så-
dana anläggningar i bruk, men stora
beställningar ligger inne och kommer
att effektueras inom en mycket nära
framtid.
Detta är förträffligt och ett belägg
för att de svenska företagen ligger
väl framme när det gäller att utnyttja
den allra senaste tekniken. Men kruxet
är att man inte lyckats klara utbildningen av den personal, som det kvalificerade EDB-arbetet kräver, dvs. i
första hand s. k. systemmän och programmerare. Här finns redan nu ett
klart behov och det räder naturligtvis
ingen tvekan om att detta behov inte
kommer att växa ytterligt snabbt.
Den akuta situationen måste givetvis klaras genom mer eller mindre
lyckade improvisationer, vilket i sak
betyder att man får låna över tekniker och i samarbete med EDB-leverantörer och andra intresserade parter
anordna snabbutbildning. Men på
längre sikt öppnar sig här helt enkelt
ett nytt yrke för bl. a. realstudenter
och därmed jämställda.
Enligt sakkunskapens uppfattning
är det ofrånkomligt att raskt tackla
denna väsentliga utbildningsfråga, om
vi inte skall räka ut för den kalamiteten att de fina maskinerna inte kan
användas av brist på utbildat folk.
Att den elektroniska tekniken kommer att ställa krav på EDB-inriktade
civilingenjörer är självklart, men det
15-61164074 Svensk Tidskrift H. 41961
199
anses inte vara där utan på en något
lägre nivå som risken för besvärande
flaskhalsar skulle vara överhängande.
Vad som behövs ’är’ alltså en – om
uttrycket tillåtes – halvakademisk utbildning för systemmän och programmerare. Det gäller sålunda att öppna
portarna för ett yrke som alldeles
otvetydigt har framtiden för sig, som
fordrar en specialinriktad studiegång
och som på mänga sätt erbjuder den
tekniskt och analytiskt intresserade
studenten ett alternativ till en mångårig akademisk utbildning, väl värt att
överväga.
I denna proposition om en utvidgning av handelsgymnasieutbildningen
från två till tre är, som ecklesiastikministern i dagarna lagt fram, förelås
även, att man skall göra försök med
en akademisk sekreterarutbildning
med studentexamen som grund och
en studietid av tre år. Tanken är att
den handelstekniska delen av denna
utbildning skall ordnas genom en ettårig fackkurs vid handelsgymnasium
och att därefter bygga på med två års
studier vid universitetet.
Det är ett välkommet initiativ och
ett gott försök att åtminstone ur arbetsmarknadssynpunkt effektivisera
en del av de humanistiska studierna.
Men vad som är minst lika angeläget
är att prestera en besläktad lösning
ifråga om en specialiserad teknikerfunktion som EDB-arbete. Här finns
ett utmärkt tillfälle för ett i ordets
bästa mening progressivt samarbete
mellan näringsliv och utbildningsmyndigheter. Men det gäller att se problemet i tid – och att därefter kunna
åstadkomma ett friskt och okonventionellt nytänkande i en högaktuell utbildningsfråga.