Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Riksda~svalet i Finland
Före valet spekulerade man rätt mycket över den intressanta frågan, om
Finlands två val inom tre veckor
skulle få sin prägel av att väljarna vid
riksdagsvalet röstade lika som de på
grund av sin syn på frågan om presidentens person röstade vid elektorsvalet. Nu har man fått se att Finlands
väljare kan skilja mellan ett personval
och ett partivaL
Elektorsvalets utgång blev något
helt ensamstående i sitt slag. President
Rekkonen hade ingen borgerlig konkurrent och praktiskt taget inte heller
någon opposition emot sig i hela det
borgerliga lägret. De tre socialistiska
partiernas kandidater hade ställts upp
utan hopp om framgång, blott med
uppgift att vara limstickor för väljare,
som annars kunde befaras sippra ut
över partigränsen. Därtill kom den
mäktiga effekten av novemberkrisens
besked som i gemene mans,ögon kort
sagt gick ut på att Kreml önskade se
Rekkonen omvald och önskade se
detta val genomfört utan någon besvä-
rande konkurrens. Resultatet blev därför – alls inte oväntat – att något
över 150 av de 300 elektorerna valdes
inom valkarteller, som gick till valet i
president Rekkonens namn. Men därtill kom 45 andra borgerliga elektorer,
som i det närmaste alla hade deklarerat att de i det läge, som bestod, var
beredda att medverka till ett omval.
Vi kan även annotera att president
Rekkonen fick exakt de 199 röster,
som motsvarade de borgerliga elektorernas antal.
Riksdagsvalet avvek i mycket
mindre grad från den tidigare dokumenterade röstfördelningen mellan
partierna. Agrarförbundet hade medvind, annat kunde inte väntas. Men
dess andel av väljarkåren steg ej från
23,1%. I mandat räknad blev däremot
utdelningen god: från 48 till 54. Partiet låg i en del valkretsar väl till för
att vinna ett nytt mandat. Det märkliga var att det i två valkretsar lyckades vinna två nya – ena gången visserligen i valkartell med finska folkpartiet som hemförde det andra vinstmandatet. Framgångarna var påfallande i norr och öster, där partiet
denna gång tillfogade de till folkdemokrater maskerade kommunisterna en
tydlig valmotgång. Även den övriga
borgerliga fronten stod sig. Samlingspartiet gick från ca 15% av väljarna
och 29 mandat till 14,8% och 32 mandat. Finska folkpartiet ökade från
5,9% och endast 8 mandat till 5,9%
och 13 mandat. Här var en avgörande
faktor att partiet denna gång nästan
överallt ingick valkartell med något
annat borgerligt parti. Svenska folkpartiet, som har sin avgränsade väljarkår, lyckades det oaktat öka röstsumman betydligt och sålunda bevara
sin ställning i en konkurrens, som
hade skärpts genom det kraftigt ökade
valdeltagandet: mot 6,7% av väljarna
och 14 mandat kom nu 6,4% och fortfarande 14 mandat.
Inom den socialistiska flygeln var
det främst utbrytarna ur det socialdemokratiska partiet som drabbades.
De socialdemokratiska röstsiffrorna
kan inte direkt jämföras med det före- ….,
gående riksdagsvalets resultat. Då invaldes blott 3 av den socialdemokratiska oppositionsgruppens medlemmar
i de fyra valkretsar, där det nya partiet hade egna listor. De övriga 11
hade invalts som partitrogna socialdemokrater men övergick trots tidigare avgivna skriftliga lojalitetsförklaringar efter valet till den nya gruppen. Nu fick det socialdemokratiska
partiet 448 000 röster mot 450 000 senast och oppositionen, som nu ställde
upp över hela landet 100 000 mot senast 34 000. Senast valdes 48 socialdemokrater och 3 oppositionsmän,
som genom övergången reducerades
till 37 och 14. Nu valdes respektive 39
och 2. Förlusten var i betydande utsträckning teknisk. Större delen av
oppositionens röster gick förlorade.
Men splittringen hade även lett till ett
avfall. Senast fick de två grupperna
sammanlagt 24,9% av rösterna, nu 19,7
och 4,4% eller sammanlagt 24,1%.
Även kommunisterna trängdes tillbaka
från 23,2% och 50 mandat dvs. ställningen som riksdagens största parti
till 22,1% och 48 mandat.
De förskjutningar, som dessa tal anger, berodde såsom antytts till stor del
på valtekniska faktorer, som förstärkte den tendens röstsiffrorna anger. Senast hade en socialistisk minoritet om 48,1% av de avgivna rösterna
erövrat 101 av riksdagens 200 mandat. Utgången hade då blivit den motsatta, om de borgerliga partierna i
större utsträckning hade ingått valkarteller. Därför skedde detta nu på
bredare front än tidigare, samtidigt
som de socialistiska rösterna för första
gången delades på tre valkarteller i
alla valkretsar utom den åländska.
Men även borgerliga röster kastades
bort. Småbondepartiet, som brutits ut
ur agrarförbundet på grund av hårda
tag i en likriktad partidisciplins tecken, fick med sina 51 000 röster ingen
plats. Man kan förmoda att de två små
83
utbrytarpartierna inte kommer att
kunna överleva valnederlagen. I så
fall går man mot en viss stabilisering
av landets splittrade partiförhållanden.
Den nya riksdagens styrkeförhållanden skapar möjlighet att bilda en
borgerlig samlingsregering med en
arbetsduglig majoritet. Det är dock
osäkert om agrarförbundet, i vars
händer avgörandet ligger, önskar liera
sig med den finska högern, mot vilken dess propaganda i betydande utsträckning hade riktats. Ännu mindre
har man skäl att räkna med en agrar
beredvillighet att bilda en majoritetsregering inom centern, eftersom socialdemokraterna, som behövs för att
skapa ett majoritetsunderlag, i ännu
högre grad har varit föremål för agrarernas kritik och utpekats såsom utrikespolitiskt komprometterade och
komprometterande. Den första given i
regeringsdiskussionerna har därför
blivit ett försök att få till stånd en
centerminoritetsregering. I skrivande
stund är det obekant, om försöket lyckas. Klart är likväl att den nya borgerliga riksdagsmajoriteten gör att även
en minoritetsregering bör ha större
möjligheter att samarbeta med riksdagen än tidigare, då förhållandet mellan den agrara minoritetsregeringen
och den socialistiska riksdagsmajoriteten skapade ett elakartat politiskt
menföre.
Hr Unden och skatorna
Utrikesminister Unden framträdde för
någon tid sedan inför Utrikespolitiska
föreningen vid Uppsala universitet
med ett föredrag om Sverige och FN,
som i väl så stor utsträckning kom att
röra sig om Sverige och EEC. Sällan
har den svenska attityden till de europeiska gemenskapssträvandena, som
vår regering nu beslutat organisera
en stor propagandakampanj för att
84
mildra intrycket av, kommit klarare
till uttryck än i hr Undens tal. Syftet
med vår anhållan om förhandlingar
rörande associering vore enligt utrikesministern att »undgå följderna av
den diskriminerande behandling av
Sveriges export, som blir en följd av
att gemenskapen bygger upp en tullmur kring medlemsstaterna». Detta är
alltså hr Undens inställning till det
mest storstilade experiment i mellanfolkligt samarbete vår tid har att uppvisa, ett experiment av vars framgång
också Sveriges framtid som västerländsk kulturnation är beroende. I
stället för att säga att det är en plikt
och en heder för oss att lämna vårt
bidrag till det europeiska enhetsverket, deklarerar Sveriges utrikesminister att vårt enda intresse i saken är
att vårt ekonomiska läge inte blir försämrat. Det är svårt att föreställa sig
en tarvligare, en oginare, och mer negativ uppfattning, men det är lätt att
föreställa sig vilket intryck den skall
göra på de mot Sverige redan djupt
skeptiska EEC-länderna och man får
en känsla av att regeringen borde fördubbla anslagen till sin good-willaktion.
På de tokenskaper, som i fortsättningen präglade hr Undens anförande
– och därigenom i någon mån kom
det att avvika från den dammgråa intresselöshet, som vanligen kännetecknar utrikesexcellensens retorik –
exempelvis att vi i vårt vakthållande
kring suveräniteten befinner oss »på
samma linje som USA» och alltså är
»i gott sällskap», vore det slöseri med
utrymmet att ingå. En formulering mot
slutet av talet finns det dock anledning att uppmärksamma. Den är överraskande målerisk, men så stammar
den heller inte ur hr Undens egen
fatabur utan är ett lån från ett av den
gamle vältalaren S. A. Hedins brandtal mot den annalkande protektionismen: »Skatorna skrattar, man väntar
främmande.» Detta uttryck kan, om
man får tro utrikesministern, också
tillämpas på dagens läge, eftersom
man »på sina håll i svensk press» anser det ekonomiska trycket på vårt
land välkommet såsom anledning till
en nyorientering av utrikespolitiken.
Tidningar, som sedan gammalt varit
motståndare till neutraliteten »vädrar
morgonluft».
I betraktande av den enhälliga uppslutningen kring alliansfriheten inom
svensk opinion måste man säga sig
att utrikesministern här sänkt sig till
en debattnivå som för tankarna till
Ulla Lindström och Inga Thorsson.
Men alldeles bortsett från detta, har
bilden sitt intresse. Skatorna skrattar.
man väntar främmande. Men från vilket håll är det egentligen vi har främmande att vänta? Så mycket är klart
att om hr Unden även i fortsättningen
tillåts sätta sin prägel på Sveriges utrikespolitik kan svaret bara bli ett –
från öster l Genom sin halsstarriga negativism gentemot den europeiska ekonomiska gemenskapen driver utrikesministern målmedvetet en handelspolitisk linje, vars konsekvens inte kan
undgå att bli ekonomiskt beroende av
östblocket. Men inte nog med det: den
åldrige excellensen har nu energiskt
kompletterat denna handelspolitiska
linje med en utrikes- och försvarspolitisk.
Det började när han i höstas inför
FN bakom ryggen på utrikesnämnden
framlade sitt olycksaliga förslag om
en s. k. kärnvapenfri klubb, vilket inte
kunde uppfattas annorlunda än som
avsett att skapa splittring inom Atlantpakts-länderna och försatte Norge
och Danmark i den mest pinsamma
förlägenhet. Och det har fortsatt, när
nu Sverige skulle besvara den av FN:s
generalsekreterare till följd av hr Undens initiativ utsända rundfrågan. Det
förslag till svar, som hr Unden ursprungligen ville förelägga utrikesnämnden, var sådant att det hade karaktären av en ren murbräcka mot
Atlantpakten och följaktligen kunde
ge intryck av att ha tillkommit på beställning av ryssarna. I detta förslag
räknades med möjligheten av en kärnvapenfri zon i Mellan- och Nordeuropa, som ev. skulle kunna inskränkas till att omfatta enbart de nordiska
länderna och för vars tillkomst inga
villkor av verkligt betryggande natur
uppställdes. Hr Unden hade därmed
inte bara frångått den kritiska inställning han tidigare intagit till liknande
förslag, han hade dessutom såväl sökt
begränsa våra möjligheter till självförsvar som i klart oneutral anda sökt
rubba den världspolitiska styrkebalansen till östblockets förmån. Det stod
från början klart att oppositionspartierna inte kunde överväga att acceptera ett dylikt förslag. Frågan bordlades i utrikesnämnden och man kom
vid ett följande sammanträde fram till
en kompromiss, varigenom hr Undens
första utkast förseddes med så många
reservationer att det till slut kom att
te sig jämförelsevis oskadligt. Om en
överenskommelse i angivet syfte inte
uppnåtts under 1963 förbehåller sig
Sverige rätt att ompröva sin hållning
och om ett avtal ingås bör det lämpligen tidsbegränsas till fem år. Den
tänkta zonen bör inte komma till stånd
om inte de nationer som redan besitter kärnvapen kommit överens om att
upphöra med provsprängningar. Vidare bör överenskommelsens efterlevnad göras till föremål för någon form
av ömsesidig kontroll.
Detta är gott och väl, men även i
sitt föreliggande skick gör den svenska
ståndpunkten ett olustigt intryck. Den
innebär bl. a., som med all rätt påpekats »på sina håll i svensk press» att
svenska regeringen är beredd att ingå
ett avtal, som hindrar Sverige att
skaffa sig kärnvapen, men ingalunda
hindrar Sovjetunionen att behålla och
85
använda sina. Under sådana omständigheter kan man fråga sig om det
inte varit bättre att oppositionen, och
i varje fall högern med sin positiva
inställning till svensk atombeväpning,
sagt blankt nej till regeringens förslag i stället för att kompromettera
sig genom en kompromiss med hr
Unden.
Västhandel – lågtullhandel?
Under intryck av den västeuropeiska
ekonomiska integrationens allt snabbare framsteg har en omorientering av
USA :s handelspolitik – och inte
minst av tullpolitiken – kommit att
framstå som angelägen. Efter ett antal försöksballonger under hösten 1961
har president Kennedy numera officiellt deklarerat sin önskan om långtgående förändringar på det tullpolitiska området. Den s. k. Reciprocal
Trade Agreements Act har under ett
trettiotal år givit den amerikanske
presidenten fullmakt att förhandla om
amerikanska tullsänkningar. Fullmakten har emellertid varit begränsad till
att gälla en sänkning med 20% av utgående tull vid import till USA, och i
varje enskilt fall måste dessutom en
undersökning ge vid handen att den
inhemska amerikanska industrien icke
skulle skadas till följd av minskat tullskydd. I praktiken har systemet visat
sig vara tämligen tungrott, även om
det ändå lett till vissa smärre successiva sänkningar av USA :s tullnivå.
President Kennedys planer innebär,
att kongressen skall lämna en fullmakt
för förhandlingar om generella tullsänkningar. Dessa s. k. linjära sänkningar, som sålunda är av principiellt
samma slag som tullsänkningarna inom
den Gemensamma Marknaden och
inom EFTA, skulle möjliggöra för presidenten att efter förhandlingar med
i första hand den Gemensamma Marknaden om likvärdiga tullreduktioner
86
kunna gå så långt som till 50%-iga
sänkningar av de amerikanska tullarna under förslagsvis en femårsperiod. Dessutom skulle USA och den
Gemensamma Marknaden på sådana
varuområden, där de tillsammans svarar för den allt dominerande andelen
av världshandeln, kunna överenskomma om ett fullständigt eller så gott
som fullständigt borttagande av tullarna.
Reaktionen inom vissa kretsar i
USA gentemot presidentens planer har
givetvis inte låtit vänta på sig. Åtskilliga industrier, exempelvis glas, cement och koppar samt den kemiska
industrien, emotser en sänkning av
tullskyddet med stora farhågor. Arbetslöshetssiffrorna i USA ger dessutom protektionisterna ytterligare argument, och all erfarenhet visar att
kongressens medlemmar är utomordentligt känsliga för den lokala opinion som gör sig hörd i tullfrågor och
som särskilt framhåller riskerna för
ökad arbetslöshet. Å andra sidan finns
betydelsefulla industrigrenar, såsom
bil- och oljeindustrierna och åtskilliga
av de stora världskoncernerna med
varaktiga konsumtionsvaror på sitt
tillverkningsprogram, som med glädje
skulle se fram emot en radikal tullsänkning inom hela det atlantiska området.
Presidenten har inte minst kunnat
peka på de amerikanska betalningsbalanssvårigheterna som ett skäl för
USA att söka förhandla sig fram till
väsentliga tullsänkningar så att en
ökad export av amerikanska produkter till Västeuropa kan komma till
stånd. Opponenterna kan emellertid
åberopa erfarenheterna av exempelvis
de senaste årens framgångsrika bilexport till USA och göra gällande, att
innan USA hunnit förbättra sitt betalningsläge genom en vidgad export har
stora mängder västeuropeiska produkter strömmat in över den amerikanska
marknaden och ytterligare försämrat
betalningsbalansen.
Många skäl ligger givetvis bakom
president Kennedys djärva förslag,
skäl som varit så starka att han ansett det motiverat att ta upp en stor
inrikespolitisk strid. Inför sannolikheten att Storbritannien inträder som
en aktiv medlem i den nya gemensamma europeiska marknaden har
presidenten, uppenbarligen inte minst
av utrikespolitiska skäl, funnit det
nödvändigt att via utvidgat ekonomiskt samarbete ytterligare stärka
banden mellan USA och den mäktiga
och expansiva västeuropeiska marknaden. Det förefaller dessutom inte
uteslutet, att presidenten och hans
rådgivare på det ekonomiska området
har kommit till samma slutsats som
den konservativa regeringen i England har gjort, nämligen att en intensiv konkurrens inom hela den västliga
världen på litet längre sikt även får
gynnsamma konsekvenser för den
egna och dittills av olika handelspolitiska åtgärder skyddade hemmamarknaden.
Det stolta löftet inom OECD att under 1960-talet öka produktionen inom
hela OECD-området med 50% måste
bygga inte blott på en fortsatt framgångsrik utveckling i Västeuropa utan
också på en accelererad produktivitetsförbättring i USA. Av den samlade
produktionen inom OECD-området
svarar nämligen USA för tre femtedelar. De latenta resurserna i den
amerikanska ekonomien är utomordentligt stora men kostnadsläget är
högt och vissa tecken på stagnation
kan iakttagas. Ett radikalt tullsänkningsprogram har mycket som talar
för sig.
Ekonomernas syn på EEC
Den svenska EEC-debatten har i hög
grad kännetecknats av både oförmåga
och ovilja att se den europeiska integrationsfrågan i sitt större och mer
långsiktiga perspektiv. Redan i våra
grannländer Danmark och Norge har
frågan gjorts till föremål för en uppmärksamhet, präglad av vida större
kringsyn än i vårt land. Möjligen skall
detta ses inte bara som en följd av
den relativa isolering i förhållande till
det europeiska skeendet, som Sverige
i och med sitt nej till Nato-anslutning
1948 kom att inta, utan även som resultat av att vi under en följd av år
inte haft någon egentlig utrikespolitisk debatt och därigenom kommit att
bli otränade i att uppfatta vad som
händer och sker ute i världen.
Frågan om vad Sverige kan vinna
respektive förlora på att ansluta sig
till EEC har också i påfallande hög
grad blivit bedömd utifrån ett tidsperspektiv, som i mycket varit begränsat till själva tidpunkten för en
eventuell anslutning. Bland ekonomer
har bedömningen vanligen fått ske
med hjälp av komparativt statiska termer. Att bedöma effekt sammanhängande med anslutning till ett integrationsförlopp präglat av stark dynamik
med statiska termer måste emellertid
vara ägnat att leda till de mest besynnerliga resultat. Detta har bl. a. visats
av fil. kand. Bengt Reuterskiöld, som i
en artikel i skandinaviska Bankens
kvartalsskrift (1962: 1) just med bortseende från dynamiken i det europeiska integrationsförloppet visar, att
det ur ekonomisk synpunkt är fullkomligt egalt om vi ansluter oss till
EEC eller inte. »l ena fallet (vid anslutning) skulle realinkomsten i landet stiga med fyra promille, i det
andra fallet (vid isolering) minska
med två promille», varvid stegringen
i det förra fallet beräknas komma
först så småningom och då som resultat av en inom näringslivet delvis
smärtsam strukturanpassning. Skillnaden är alltså enligt den reuter- 87
skiöldska beräkningen inte större än
att den ryms inom den felmarginal,
som herrar ekonomer anser sig behöva ha, när de för ett år i sänder
skall beräkna nationalinkomstens storlek.
Det är inte meningen att här närmare granska i vad mån hr Reuterskiölds beräkningar ens från av honom
själv valda utgångspunkter kan anses
rimliga. En fackekonom skulle dock
säkerligen finna det besynnerligt att
som Reuterskiöld utgå från att den
4-procentiga nationalinkomststegring
vi haft under senare år inte delvis är
att betrakta som en följd av den liberalisering av det internationella handelsutbytet, som vi redan fått! En av
grundstenarna i Reuterskiölds kalkyl
är nämligen, att själva »basstegringen»
alltfort skall komma att ligga på 4-
procentsnivån och det oavsett om vi
kommer med eller inte. Allvarligare är
det emellertid att – i händelse av
anslutning – helt negligera effekt
sammanhängande med stimulans från
ökad konkurrens, tätare kommersiella
förbindelser och vidgat tekniskt utbyte med utländska företag. Här nö-
jer sig artikelförfattaren med att på-
peka, hur svårt det är att i en ekonomisk-teoretisk modell bygga in effekt
sammanhängande med dessa faktorer.
Detta låter sig i och för sig sägas.
Ändå kunde det ha varit på sin plats
att antyda, att det är i dessa avseenden, som de stora fördelarna är att
vinna. Hr Reuterskiöld menar emellertid, att ett sådant ställningstagande
»måste bli en trosakb. Att vanligt
sunt förnuft kan användas för att fylla
ut de ekonomisk-teoretiska modellernas tomrum framstår uppenbarligen
för honom som en hädisk tanke.
Hr Reuterskiöld erkänner dock, att
en svensk isolering skulle göra det
nödvändigt att »ersätta konkurrensens
sanerande verkningar med en på ett
eller annat sätt administrerad struk- .·;.
88
turpolitik», vilket i sin tur förutsätter
»en grundlig omprövning av mål och
medel i den ekonomiska politiken».
Huruvida dessa isoleringslinjens konsekvenser är att anse som välkomna
framgår dock inte av artikeln.
Ett kommande privatiseringsobjekt?
Finansministern har nyligen tillsatt
en utredning som skall föreslå hur
statens skogsförvaltande och skogsindustriella verksamhet skall vara
organiserad. Frågan om organisationsformerna hålls dock öppen. Det står
utredarna fritt att t. ex. föreslå en
fusion mellan domänverket och Assi
eller en organisation av två självständiga företag samordnade genom ett
gemensamt förvaltningsbolag. Målsättningen bör vara ökad affärsmässighet.
Man kan förmoda att det egentliga
syftet med utredningen är en sådan
omorganisation av verksamhetsformerna att högsta ledningen får möjlighet att överföra vinstmedel från
den ena verksamhetsgrenen till den
andra utan att inhämta riksdagens
godkännande. Regeringen har säkert
känt det besvärande att behöva lämna
en offentlig redovisning för Assi: s
driftsresultat varje gång den begärt
medel till bolagets utbyggnad. Betecknande nog talar Stockholms-Tidningen
i detta sammanhang om ett frigörelseproblem.
Man kan förmoda att utredningsmännen – herrar John Ericsson och
Erik Severin – kommer att finna utredningsuppdraget mer komplicerat
än det kanske tett sig i förstone.
Flera av domänverkets uppgifter förefaller att vara av den natur att de
knappast utan vidare kan överflyttas
från ett oväldigt ämbetsverk till ett
av vinstintresset dominerat aktiebolag. Inte minst beaktansvärt förefaller Svenska Dagbladets påpekande att
de aktuella reformplanerna innebär
en uppenbar försämring från naturvårdssynpunkt.
Det måste emellertid vara ett allmänt intresse att de statliga företagen
är så välskötta och välorganiserade
som möjligt. Man har ingen anledning
att motsäga stockholms-Tidningen
när den säger att den statliga företagssektorn bör få förutsättningar att
samordna sin verksamhet lika rationellt som de privatstyrda koncernerna. Detta kommer att vara speciellt
betydelsefullt den dag det blir aktuellt att genomföra en så omfattande
privatisering som möjligt av det statliga näringsidkandet. Den dagen kan
komma betydligt snabbare än flertalet
idag föreställer sig. Kanske kommer
de borgerliga då att vara tacksamma
för att socialdemokraterna besparat
dem omaket att förse Assi med den
råvarubas som kanske är en förutsättning för att bolagets aktier skall framstå som en lockande placering.
Sovjet – ~>elitsamhället~>
Sovjetunionen regeras av kommunistpartiet. Utanför partiet finns inget
politiskt liv och om det finns, räknas
det inte. Partiet har monopol på att
bestämma alla slag av politiska handlingar, både på det inrikespolitiska
och det utrikespolitiska området. Enligt ryska källor består partiet av
8,9 milj. medlemmar och 800 000 kandidater, tillsammans alltså 9,7 milj.
partianslutna mot 7,2 milj. 1956. Under de senaste 6 åren har Chrusjtjovs
utrensningar inom partiet drabbat
200 000 personer mot 500 000 under
perioden från Stalins död 1953 till år
1956. Skillnaden består däri att de senare utrensningarna till största delen
har berört partitoppen och mellanskiktet, då däremot under perioden
efter Stalins död rensningarna till stor
del berörde det lägsta partiskiktet
Efter 1953 har sammanlagt 700 000
partimedlemmar utrensats, dvs. ca 10%
av partiet. Av de partianslutna är bara
900 000 kvinnor, dvs. bara ca 10%,
trots att det kvinnliga överskottet i
Sovjet är ungefär 20 milj.
Partiet med ca 10 milj. medlemmar
utgör alltså en politiskt privilegierad
samhällsgrupp inom det sovjetryska
samhället. Det är klart att ett sådant
partisamhälle också måste bestå av
olika sociala skikt, och att dess struktur och dess utveckling bäst omtalar
vilka sociala element som verkställer
makten i Sovjet. Den under den
XXII:a partikongressen 1961 publicerade statistiken över de primära particellerna omvittnar bäst maktstrukturen. 1956 fanns 350 000 primära partiorganisationer, nu finns det 296 000.
Minskningen beror till största delen
på sammanslagning av kolchozer, vilkas antal under de senaste åren reducerats med 38 600 i samband med
Chrusjtjovs jordbruksreform 1958.
.Ännu 1956 fanns det 7 356 kolchozer,
som inte hade några primära partiorganisationer. Nu förekommer så-
dana organisationer i så gott som alla
kolchozer. Sovjets jordbruksbefolkning utgör ca 60%, men antalet primära particeller är bara ca 50 000,
dvs. 17% av alla primära partiorganisationer: 41 387 i kolchozerna och
9 206 i sovchozerna. Bland arbetarskikten inom industrin, byggnadsverksamheten, transportsystemet etc. finns
däremot 75 689 primära particeller,
dvs. ca 25%, trots att arbetarnas antal utgör mindre än hälften av böndernas. Resten av de primära partiorganisationerna, över 169 000, dvs.
58%, kommer på andra slag av kontors- och byråkratisk verksamhet och
består av s. k. manschettarbetare, vilkas antal knappt överstiger 10% av
hela befolkningens. Med andra ord
kan man säga att inom de byråkratiska skikten antalet partiorganisatio- 6- 62164072 Svens”k Tidskrift h. 2 1962
89
ner är mer än dubbelt så stort som
bland arbetarna och mer än tredubbelt
så stort som bland bönderna. Det är
de primära particellerna som väljer
delegater till delrepublikernas partiorgan och dessa organ väljer genom
sina delegater på partikongresserna
partiets högsta organ i Moskva: centralkommitten och partikontrollkommissionen, vilka tillsammans bildar
egentligt maktcentrum. Personsammansättningen i detta centrum bestämmes således till sist av de tio procenten manschettarbetare, vilka förfogar över •l• av de primära particellerna ur röstningssynpunkt.
Denna sociala struktur inom partiet
har fått sin drastiska äterspegling i
sammansättningen av partiets nyaste
högsta organ som valdes under partikongressen i oktober 1961.
Centralkommitten och partikontrollkommissionen bestär sammanlagt av
395 personer, vilka kan uppdelas i
sju grupper efter storleksordning och
socialgrupp. Den första och största
gruppen utgöres av 171 partibyråkrater och representerar 43,3%. Den
andra gruppen i storleksordning består av höga statstjänstemän i Högsta
Sovjets presidium, ministrar i unionens och delrepublikernas regeringar
och räknar 94 personer, dvs. 23,4%
av personsammansättningen inom partiets högsta organ.
Den tredje gruppen i storleksordning är den militära och bestär av 33
personer, dvs. omkring 8%. Grupp nr
4 bestär av diplomater, som huvudsakligen är engagerade i aktiva kontakter med Västern och verkar utgöra
partiets utrikespolitiska stab. Denna
grupp utgör 19 personer, dvs. 4,9%.
Femte gruppen är teknokrater, huvudsakligen chefer för sovnarchozer
(organ för territoriellt ekonomiskt
självstyre) och bestär av 13 personer,
dvs. 3,5%. Under Stalins tid utgjorde
denna teknokratiska grupp den andra
··:.
90
gruppen i storleksordning efter partibyråkraterna i CK och KK.
Av ungefär samma storleksordning
som teknokraterna är gruppen av intellektuella, 15 personer och ca 3,7%.
Det är till största delen författare som
samtidigt fungerar som sekreterare i
litterära förbund och chefredaktörer
för ledande tidningar.
Den märkligaste är den sjunde gruppen, den minsta i storlek, som utgörs
av de egentliga folkrepresentanterna,
dvs. arbetare och bönder. Det finns
bara 1O sådana personer inom kommuniststatens högsta maktcentrum,
dvs. 3%.
Visserligen måste denna bild korrigeras av det faktum att rapporten från
mandatkommissionen, som fungerade
på den XXII:a kongressen och från
vilken vi fått ovannämnda siffror, i
28 fall inte uppger några data om partitillhörigheten för de nyinvalda medlemmarna i CK och KK, dvs. det saknas uppgifter om ca 10% av medlemmarna i partiets högsta organ. Detta
kan emellertid bara påverka den allmänna bilden av Sovjets högsta organs sociala struktur till en liten grad.
Man kan med all säkerhet påstå att
makten i Sovjet till 90% tillhör byrå-
krater, militärer, näringslivets ledare,
diplomater och intellektuella. Partiets
högsta organ (medlemmar och suppleanter i Centralkommitten och medlemmar i Partikontrollkommissionen)
har i Sovjet de facto samma funktioner som parlamentet i icke-kommunistiska länder. Det finns knappast nå-
got land utanför järnridån, där parlamentet och den därur emanerande regeringen utgör i sådan grad överklassens monopol. Sovjet av idag är ett
typiskt elitsamhälle.
Teologlen i strykklass
Serlan mer än ett decennium blåser
snåla vindar över svenska kyrkan.
Framlidne ärkebiskop Yngve Brilioth,
som sannerligen inte var känd för att
vara en överordens man, uttalade i
boken »Vården om kyrkan» kort före
sin bortgång allvarlig oro över utvecklingen och undrade om vården höll
på att förbytas i sin motsats. Närmast
hade han väl pastoratsregleringen och
de då aktuella planerna att dra in ett
stort antal prästtjänster i tankarna.
Idag kan farhågorna emellertid utsträckas att gälla flera olika områden.
Ett gott exempel är statsmakternas
behandling av de teologiska fakulteterna. Den allmänna upprustning av
universiteten, som påbörjades efter
andra världskriget, var ursprungligen
avsedd att gälla också teologerna. En
ny professur (i religionsfilosofi i
Lund) kom till stånd, och licentiandoch doktorandstipendier inrättades.
Bilden ändrades snart nog. År efter år
har fakulteterna i Uppsala och Lund
förgäves kommit med rader av äskanden. Några nya tjänster har de inte
fått. Ett av kanslerämbetet upprepade
gånger tillstyrkt förslag om en åttonde
docentbefattning, som för Lunds del
är den logiska konsekvensen av att
fakulteten genom det nya professorsämbetet i religionsfilosofi utökades
från sju till åtta lärostolar och fick ett
nytt forskningsfält, har aldrig föranlett proposition. Därigenom äventyras
den forskningskarriär som i andra
sammanhang ansetts självklar: ett
ämne får inte tillgången till docent
säkrad.
Betydligt allvarligare än diskrimineringen av teologerna när det gäller
forskningens upprustning är emellertid att Kungl. Maj :t försummat att ge
tillräckliga anslag till undervisningen.
Efter en omläggning av teologie kandidatexamen 1955 – främst avsedd
att ge nya utbildningsvägar för kristendomslärare, som numera kan infoga en lägre teologisk utbildning i
filosofisk ämbetsexamen – har tilll”‘
strömningen till fakulteterna ökat
kraftigt. Universitetskanslern yttrade
1954, innan den nya ordningen genomfördes: »De teologiska fakulteternas lärarstaber äro avpassade efter
hittillsvarande mera blygsamma rekryteringsbehov. Det är uppenbart, att
antalet lärare måste betydligt ökas –
kanske till den dubbla eller, med hänsyn till enhetsskolans behov, än mera
(»Den teologiska utbildningen vid universiteten», förslag utarbetat inom
kanslersämbetet 1954, sid. 44).
Någon upprustning att tala om av
fakulteternas lärarstaber har emellertid inte skett. Fakulteterna har år efter år fått provisoriskt hjälpas fram
med tillfälliga extraanslag av medel
till kanslersämbetets förfogande. Vad
man kunnat räkna med har ofta varit
ovisst. Ett aktuellt exempel kan hämtas från föreläsningskatalogen för
Lunds universitet. Där utannonseras i
vår undervisning, som på grund av
brist på anslag inte kommer att genomföras.
Diskrimineringen av teologerna har
flera gånger påtalats i riksdagen. I en
flerpartimotion (nr 385 i Andra kammaren) 1961 undertecknad av nitton
riksdagsledamöter säges med rätta:
»Det måste framstå som mycket svårförståeligt att en fil. stud. vid sina
studier i t. ex. nordiska språk, historia, litteraturhistoria eller filosofi får
effektiv grupp- och lektionsundervisning i en grupp om 15 resp. 30 studenter, men att han sedan, när han kommit till den teologiska fakulteten för
att skaffa sig kristendomslärarkompetens, ofta måste placeras i en grupp
om närmare 100 studenter för ‘lektionsundervisning’. Eftersom det rör
sig om samme student synes det rimligt, att han i bägge fallen skulle behöva samma stöd av undervisningen.»
statsutskottet uttalade (utlåtande nr
57 1961) att den ökade tillströmningen
till de teologiska fakulteterna påkal- 91
lade åtgärder, eventuellt införande av
någon form av automatik. »Det synes
utskottet angeläget att Kungl. Maj :t
överväger frågan härom och för riksdagen snarast möjligt framlägger de
förslag till åtgärder i angivet syfte,
som bedömes lämpliga och möjliga.»
För nästa budgetår har universitetskanslern äskat betydande personalförstärkningar. För Uppsalas del föreslogs en ny docentbefattning, sex
förste amanuenser och en höjning av
kursanslaget med 22 400 kr. I Lund
förordades inrättande av en åttonde
docentbefattning, två nya assistentbefattningar och med sammanlagt ca
25 000 kr. höjda kursanslag. Departementschefen tillstyrker emellertid endast medel för en förste amanuens i
Uppsala och för en motsvarande befattning i Lund.
Man kan svårligen undgå intrycket,
att här föreligger en medveten diskriminationspolitik från regeringen. Har
hr Edenman tagit intryck av de unga
socialistiska studentradikaler, som
kräver inte bara statskyrkans och kristendomsundervisningens avskaffande
utan också de teologiska fakulteternas?
Anledning att satsa på fakulteterna
finns mer än nog. Kristendomslärarnas förening har nyligen framhållit
att bristen på kompetenta kristendomslärare är större än i de flesta
humanistiska ämnen, och prästbristen är kännbar i åtskilliga stift.
Till sist må ur fjolårets motion i
ämnet ytterligare anföras en passus,
som bättre än många kommentarer belyser diskrimineringen av teologerna:
»Också lärarna drabbas av statsmakternas olika behandling av de teologiska och filosofiska fakulteterna. Särskilt påfallande är detta för de lärare,
som tjänstgör i bägge fakulteterna. De
erhåller vid filosofisk fakultet 20 å
67% högre timarvoden än vid teologisk fakultet för likvärdig undervisning.»
·7.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner