Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Remissdebatten
Man har klagat över att riksdagen
kommer bort vid riksdagens högtidliga
öppnande. Att de uniformsberättigades prakt, sessorna och lillprinsen,
hovfruntimbrena och corps diplomatique helt konkurrerar ut den vadmalsgråa folkvalda hopen.
Litet i efterhand kommer riksdagen
onekligen också i debatten kring statsverkspropositionen. Dagstidningarna
utnyttjar sin jus primae noctis redan
för sina 11-januari-nummer. Vad olika
intressenter har att vänta, respektive
frukta av budgeten presenteras då med
nyhetens läsvärde. Samma kväll framför finansministern den TV-sminkade
versionen av »en målmedveten och
framsynt politik». Om konjunkturbedömningen, budgetens samhällsekonomiska konsekvenser, perspektivet på
längre sikt osv. säger därefter »Affärsvärlden», »Finanstidningen», »Ekonomisk Revy» och andra ungefär vad
som ur saklig synpunkt sägas kan. Utökat med några skedblad efter kloka
gubbars recept idisslas detsamma vid
Nationalekonomiska Föreningens i
Stockholm traditionella husförhör med
finansministern. Vad blir väl övrigt?
Under sådana förhållanden är det
förklarligt, att det egentliga intresset
i remissdebatterna kommit att knytas
till antydningar om partiernas taktiska
manövrering.
Alla de tre borgerliga partiledarna
valde i år att vara återhållsamma i
sina attacker mot regeringen. Höstens
valresultat hade ju stärkt regeringspartiets skansar: ATP ligger fast, omsen väl också. På andra omstridda
punkter åter har regeringen konsoliderat ställningen genom att dra sig
tillbaka till positioner, som är lättare
att försvara: exempel på sådan reträtt
ger bostadssubventionerna och handläggandet av statsupplåningen.
Inte att undra på, att det blev mera
ros än ris åt regeringen (och i förbifarten också en ohlinsk ros åt soåringen Wigforss). I sin sedvanliga
45-minuters professorsföreläsning berömde Ohlin socialdemokraterna för
deras »rättning mot mitten». (Hur var
det nu det högsta betyget hette förr i
världen vid våra gamla akademier?
Jovisst: par nobis – lika bra som jag
själv.) Och Hedlund fann förklaringen
till regeringens framgång i dess »moderata» politik.
Det är jämntunga lag som tampas
vid dragkampsrepet. Bakom regeringen står, som hr Ewerlöf erinrade
om, 47,8% av väljarna, bakom den
borgerliga oppositionen 47,7%. »Hurskall-vi-komma-ur-dödläget?» har blivit en väsentlig fråga.
Av den nye oppositionsledaren,
Ohlin, besvarades frågan på ett inte
överraskande sätt genom en propos
om samarbete mellan folkpartiet och
socialdemokraterna. Hos Hedlund hade
borgerlig samling blivit till en »allmän
medborgerlig samling». Och inte ens
Hjalmarson, som onekligen gjort mer
än någon annan för att röja vägen för
borgerlig samverkan, ansåg det lönt
att ta upp detta tema. Också han efterlyste »en bred politisk samling», närmast för att skapa förutsättningar för
kostnadssänkande insatser ute i arbetslivet.
Det vore synd att säga, att inviterna
togs positivt upp från socialdemokratisk sida. Regeringspartiet är sig selv
nok. Sträng raljerade över att t. o. m.
herr Hedlund, »trots sin erkänt jordbunda natur», placerat sig så i abstraktionens värld, att han tänkte sig en
annan svensk regering än den nu sittande. Och statsministern befarade att
Ohlins myckna tal om vänskap skulle
resultera i en ovänskap för livet, därför att man inte lyckats bli vänner.
Att önskningar inte alltid tål konfrontationen med konkreta svårigheter fick man en påminnelse om, då
socialdemokratiske gruppledaren i
Andra kammaren, Gustafsson i Stockholm, pläderade för att aktualisera
1959 års förslag om ökad energiskatt.
I uppfattningen om toleråbelt maximum för det totala skattetrycket går
ju en gränslinje mellan socialism och
borgerlighet. Tydligt är, att det borgerliga parti, som vill komma till separatuppgörelse med socialisterna,
måste gå över den gränsen. Ur borgerlig synpunkt vill man hoppas, att
finansministern inte hade profetians
gåva i den stund, då han till kammarprotokollet dikterade: »Det är ju möjligt att herr Ohlin även där kommer
oss till mötes på samma hyggliga och
beskedliga sätt som han gjort i andra
rikspolitiska frågor.»
1961 års remissdebatt torde knappast gå till hävderna som en historiens
milstolpe.
Kommunreformen
Sällan har ett statligt utredningsbetänkande förmått engagera politiska
dagspresskommentatorer i så hög grad
som det principförslag till en ny kommunreform, vilket kanslirådet Nils
61
Hedfors och hans medsakkunniga presenterade i början av februari. Landet över, även i mindre tidningar som
annars avstår från lyxen av ledarspalt,
har förslaget stötts och blötts ur
mångahanda synvinklar. Betecknande
för debatten har varit önskemålen om
mer konkreta kommunindelningsförslag – indelningssakkunniga har nöjt
sig med principangivelser och överlåtit på länsstyrelser och kommuner
att själva praktiskt tillämpa principen.
Om pressdebatten kan också nämnas att den nya kommunreformen en
smula oväntat har fått ett mycket positivt mottagande på konservativt
håll, där man i flera tidningar till och
med har gjort invändningar mot socialdemokratiska kollegers tendens att
förorda skynda-långsamt-linjen. Åtskilliga högertidningar har gjort gällande att när nu en ny kommunindelning ändå ser ut att vara oundviklig
så är det vettigare att driva den igenom snabbt än att segdraga och förhala reformen.
Nyckelord i utredningsbetänkandet
är frivillig och enhetlig. Kommunsammanslagning skall ske frivilligt
från kommunernas sida, den skall
leda till en enhetlig kommuntyp –
stadsförbundet har genom sina utredningsrepresentanter vagt protesterat
och förordat fortsatt utredning i det
stycket.
1952 års kommunreform skar ner
antalet primärkommuner till drygt
1 000. Då utgick man från att ett
befolkningsunderlag på 3 000-4 000
skulle vara nog för den kommunala
verksamheten. Nu förordas befolkningssiffran 8 000 som minimital. Enhetsskola men också åldringsvård,
socialvård i övrigt och hälsovård
nämns som de främsta kommunala
arbetsuppgifter, vilkas fullgörande
skulle tarva minst det underlaget. I en
lång rad fall kommer minimitalet att
överskridas, i synnerhet i de fall där
62
stad och kringliggande landskommuner kommer att föras samman i den
av utredningen tänkta enhetskommunen.
Utredningen betonar också starkt
näringsgeografiska aspekter på kommunindelningen: handel, industri och
kommunikationer är faktorer att
räkna med om man skall nå en naturlig kommunaladministrativ indelning,
helst med en av den blivande storkommunens invånare såsom attraktiv och
naturlig accepterad centralort som
kärna.
Den främsta invändningen hittills
mot indelningssakkunnigas principförslag har baserats på önskemålet att
bevara den kommunala självstyrelsen.
Detta har förts fram från alla håll och
man har gjort gällande att växande
kommuner innebär krympande självstyre. Mot detta har kommunreformens förespråkare – såvitt vi kan
finna med framgång – hävdat att 60-,
70- och 80-talens Sverige är och blir
ett helt annat än 1800-talets, ja än till
och med 30- och 40-talens. Kommunikationerna har utvecklats, bilismen
är ett faktum, de mindre enheternas
gränser är inte längre naturliga. Det
kan också framhållas att självstyrelsen
i kommunerna hotas väl så mycket av
de alternativ till storkommunen, som
är tänkbara. Det är bl. a. kommunalförbund, där man avhänder sig möjligheten att direkt i egna kommunala
församlingar påverka utformning och
finansiering av kommunal verksamhet. Väljer man det orimliga alternativet att låta allt förbli som det är med
små, i varje fall alltför små kommunala enheter så för detta med sig
tvånget – om det nu känns som tvång
är en annan sak – att tigga statsbidrag där kommunens egna resurser
inte förslår. Och tar man emot statsbidrag, tvingas man också till den inskränkning i det kommunala självstyret som accepterandet av statliga myndigheters villkor för bidrags utfående
innebär.
I ett mindre antal kommuner blir
det färre förtroendeuppdrag, färre
kommunalt aktiva medborgare. Den
invändningen mot en kommunreform
är också vanlig i pressen. Den kan
inte utan vidare avvisas – men utan
tvekan kan man motverka en del av
skadan genom att helt enkelt införa
vissa begränsningar i rätten att ta
emot kommunala uppdrag. Det florerande mångsyssleriet skulle effektivt
kunna botas genom något stadgande
av det slaget i samband med kommunindelningsreformen.
Det alldeles avgörande argumentet
för kommunreformen finns att hämta
i utredningens siffermateriaL Drygt
36 procent av dagens svenska kommuner kommer nu inte upp ens i 3 000
invånare. 1975 har drygt 40 procent
av kommunerna fallit ned under strecket 3 000. Vid mitten av 1970-talet kan
80 procent av svenska folket beräknas
vara bosatta i städer och tätorter och
bara 20 procent på den egentliga
landsbygden. Enhetsskolan kräver för ·
högstadiet ett underlag på 7 500 invå-
nare. Vill vi ha det ena, måste vi ta det
andra – vill vi kommunalt driva skolväsende, viss hälso- och sjukvård, socialvård, åldringsvård osv., måste vi
skapa kommunala enheter som rår
med uppgifterna.
»Algerie algerienne»?
Efter sin överraskande stora seger i
folkomröstningen har de Gaulle starka
kort på handen i det politiska spelet
om Algeriets framtid. ·
Det skulle emellertid inte vara likt
honom att visa sina kort eller att
släppa något av dem från sig förrän
han ser en möjlighet till en avgörande
framgång för sin linje – ett algeriskt
Algeriet i nära förbund med Frank- =
rike och byggt på en samverkan mellan arabiska och franska invånare i
landet.
Det har vid åtskilliga tillfällen förefallit som om denna målsättning
vore utopisk. Av och till har också
kritiska röster förklarat att hans politik vore fullkomligt verklighetsfrämmande, därför att varken de franska
eller de arabiska folkelementen kunde
tänkas engagera sig för den. Vad de
franska invånarna i Algeriet beträffar
torde de senaste månadernas utveckling ha gjort det klart för dem att programmet »l’Algerie frall(;aise» är ohållbart. De har dä bara två alternativ,
att stödja de Gaulle – eller att förbereda emigration eller åtminstone
flyttning till den del av Algeriet, som
fransmännen kan antagas försöka behälla även om landet skulle bli helt
självständigt.
Vad araberna angår, torde huvudparten fortfarande inta en avvaktande
attityd, medan en minoritet engagerar
sig för fransmännen lika energiskt
som en annan för F.L.N. Men bland
den stora massan araber lär de Gaulle
och hans politik omfattas med större
sympati och förtroende än för något
år sedan. De Gaulle har i handling
visat att han varit stark nog att bryta
de franska extremisternas motstånd,
samtidigt som han lyckats alltmer försvaga F.L.N:s militära positioner. Den
arabiska befolkningen har för första
gängen i mannaminne fått se en
fransk statsman, som handlar med
kraft och vars löften förtjänar tilltro.
I samband med de Gaulles senaste
besök i Algeriet förekom bl. a. i Algier
arabiska massdemonstrationer, som
allmänt tolkats som ett uttryck för att
F.L.N. hade en starkare ställning
bland arabbefolkningen i städerna än
vad som tidigare antagits vara fallet.
Efter hand har emellertid vissa uppgifter framkommit, som ställer dessa
demonstrationer i ett annat ljus.
63
De lär i själva verket ha organiserats av de liberala franska element,
som tror på de Gaulles linje, i avsikt
att stödja honom under hans besök i
Algeriet och göra ett motdrag till befarade extremistdemonstrationer. Anslutningen bland araberna blev överväldigande. Men F.L.N. regisserade
mycket skickligt en infiltration i demonstrationerna: ropen »leve de
Gaulle» blandades med F.L.N.-agenternas rop »leve Perhat Abbas>> och
här och var höjdes F.L.N :s fana i demonstrationstågen. På detta sätt kunde
F.L.N. ge ett sken av att demonstranterna företrädde dess sak – och därmed att den stora massan arabiska
stadsinnevånare sympatiserade med
F.L.N. – trots att flertalet demonstranter lär ha varit ute i annat
ärende.
För närvarande synes den franske
presidenten med karakteristisk varsamhet förbereda avgörande förhandlingar med F.L.N.
Upprorsmännens utgångsläge för
förhandlingar är näppeligen starkare
nu än för ett par år sedan – trots
vapenleveranserna från östblocket. Till
kommunistiska frivilligkårer har det
ännu inte kommit, och man kan betvivla att sädana någonsin organiseras.
I vart fall är det svårt att se var de
egentligen skulle sättas in. Både de
tunisiska och marockanska statsledningarna vet mycket väl att om de tog
emot frivilligkårer från östblocket
skulle deras länder förvandlas till
sovjetiska vasallstater, där de nu ledande skikten likviderades på klassiskt sätt.
Och vapenleveranserna till F.L.N.
kan i och för sig inte få avgörande
betydelse. Dess förband kan numera
knappast alls tränga igenom den
franska spärren mot Tunisien och endast i obetydlig omfattning över gränsen mot Marocko. För att forcera
dessa spärrar måste F.L.N. sätta upp
förband opererande i stor skala med
artilleri, pansartrupper, flygunderstöd
etc. Flygunderstöd kräver emellertid
basering i ett angränsande land -men
utsikterna därtill torde vara små. Att
bryta spärrarna med artilleri och
pansartrupp är visserligen möjligt –
men fä saker skulle förmodligen
glädja den fr.anska armeledningen så
mycket som ett tillfälle att möta en
F.L.N.-arme i reguljära militära operationer. Fransmännens resurser
kvantitativt och kvalitativt – om det
skulle komma till dylika strider, är
förkrossande överlägsna.
Under tiden försvagas F.L.N.-rörelsens guerillaoperationer på den algeriska landsbygden i brist på underhäll
med vapen, ammunition och soldater.
Det senaste halvårets aktioner frän
F.L.N.-ledningens sida förefaller att
vara uttryck för en alltmer desperat
attityd. Måhända är det möjligt att
denna ledning till sist bestämmer sig
för att acceptera den typ av förhandlingar, som de Gaulle synes vara fast
besluten att driva fram – nämligen
en rundabordskonferens med företrädare för alla relevanta opinionsoch befolkningsgrupper i Algeriet. I
längden kan dock inte F.L.N inför
världsopinionen hävda – med utsikt
att bli trodd – att den ensam representerar den arabiska befolkningen,
därför att den gripit till vapen.
Västtyskland och Polen
Man bör se de polsk-tyska förhållandena i ett större historiskt sammanhang för att förstå de svårigheter
som uppstått efter det senaste världskriget i relationerna mellan Västtyskland och Polen. Det sistnämnda landet
firar just nu tusenärs-jubileum som
stat – och ungefär samma tidsrymd
uppfyller dess kamp med tyskarna.
Denna kamp vilade för längre perioder endast när Tyskland var uppdelat i
hundratals små hertigdömen och därigenom var försvagat, eller under kortare avspänningsperioder. Den senaste
inleddes med den polsk-tyska nonaggressionspakten 1934, vilken slutade
i ett oerhört blodbad under sex års
krig och ockupation. Landet förlorade
då nästan sex miljoner invånare –
alltså nästan lika mycket som hela
Sveriges befolkning – därav tre miljoner judar, huvudsakligen i koncentrationsläger. Annorlunda uttryckt:
förlusten var 260 människor per tusen
invånare, dvs. femton gånger så stor
som t. ex. Tjeckoslovakiens och Frankrikes, trettio gånger så stor som Belgiens och sjuttiotre gånger Norges.
Polen förlorade samtidigt omkring
femtio miljarder förkrigsdollar i materiella värden – lika mycket som
hundra dåvarande statsbudgeter. Nationalförmögenheten minskades med
38% medan Frankrikes med endast
1,5% och Storbritanniens med 0,8%.
Hitlers förföljelser riktade sig särskilt
mot de polska intellektuella: 7 400
läkare, 5 000 lärare, 4 500 advokater,
över 1 000 domare, 2 600 präster och
omkring sexhundra vetenskapsmän,
författare osv. betalade med sina liT
Hitlers teorier om den germanska
rasens överlägsenhet.
Som ett slags kompensation – för
allt detta lidande och alla förluster
har Polen fått återta områdena fram
till Oder-Neisselinjen. Territoriet har
under sjuhundra är tillhört Tyskland,
men omkring sex miljoner tyskar
flydde därifrån på Hitlers uppmaning
inför den sovjetryska framfarten.
över en halv miljon ivägskickades n
polackerna samtidigt som tjeckerna
utvisade sudettyskarna. Dessutom återvände 250 000 till Väst- och delvis
östtyskland 1955-59 efter en överenskommelse mellan Röda korsen i Bonn
och Warszawa. I dag finns det i hela
Polen enligt officiella siffror mellan
35-45 000 tyskar. De erövrade västområdena bebos nu av mer än sju miljoner polacker, och 2,5 miljoner polska
barn har redan fötts där.
Enligt Polsdamkonferensen – juliaugusti 1945- tilläts Polen att genomföra folkförflyttningar, men beslutet
om de erövrade områdenas slutliga
öde har framskjutits till det tyska
fredsavtalet. År 1959 uttalade sig emellertid de Gaulle bestämt för den nya
polska västgränsen genom att fastslå
att samtliga gränser i Europa, inklusive den s. k. Oder-Neisselinjen, borde
betraktas som definitiva. Presidentens
uttalande upprepades i deputeradekammaren av premiärminister Debre
samt vid olika tillfällen av det franska
utrikesdepartementet. övriga västmaktsregeringar föredrar däremot att
vänta på fredsavtalet. Den allmänna
opinionen i dessa länder – har dock
upprepade gånger antytt att den godtar den aktuella gränsdragningen.
Både Times, Le Monde, N-Y Times
och andra stora västerländska tidningar har mänga gånger uttalat sig
till dess förmån. Den västtyska pressen har flera gånger betonat att ingen
i västerlandet faktiskt längre tror på
någon gränsändring. Sovjet och hela
östblocket har sedan länge erkänt
Oder-Neissegränsen som slutgiltig och
östtysklands Ulbricht har vid flera
tillfällen kallat den för en »fredsgräns».
I Västtyskland är inställningen mera
nyanserad, icke minst på grund av
det moraliska skuldproblemet. Så-
lunda erkäner t. ex. f. statspresidenten
Heuss oförbehållsamt tyskarnas ansvar för Hitlers ogärningar, och socialdemokraternas vice ordförande Carlo
Schmidt sade för ett par år sedan i
Warszawa, att han inte ens vägar be
polackerna om förlåtelse. De största
tidningarna, såsom Frankfurter Allgemeine Zeitung, Die Zeit och många
andra har vid flera tillfällen uttalat,
att ingenting kan rädda östområdena
65
och att normalisering av förhållandena till Polen skulle vara politiskt
klokast. Flyktingarnas talrika pressorgan och deras olika föreningar, så-
som den största schlesiska, preussiska
osv., förbehåller sig emellertid rätten
att – utan väld – återfå sina forna
territorier. Deras propaganda har
intensifierats sedan våren 1960 i samband med allmänna val i september i
år och fick stöd hos både statspresidenten Löbke och dr Adenauer och
hans ställföreträdare prof. Erhard,
säkert med vederbörlig hänsyn till att
var femte väljare är en östflykting.
Detta formella stöd framkallade kraftiga polska protester i form av två noter – i juli och i oktober – till samtliga tolv ”NATO-länder samt en gemensam polsk-sovjetisk-tjeckisk-östtysk
demarche hos de forna allierade.
Trots detta har västtyska regeringens
inställning ändrat sig föga, men vid
årsskiftet kom plötsligt, i och med
Kruppdirektören Beitz’ två resor till
Warszawa, den preliminära »handelskontakt» till stånd, vilken enligt Bonns
meddelanden den 24 januari skall
leda till direkta diskussioner med de
polska myndigheterna.
Kennedys strävan att utjämna terrängen innan något initiativ i förhållandet till Ryssland tas spelade säkert
en stor roll i detta sammanhang. Sovjet får inte vara den enda garanten
för Polens västgräns bland stormakterna och ett sådant initiativ måste
på grund av Polens läge och inrikespolitiska halvfrihet omfatta även detta
land. Saken visade sig emellertid vara
ganska komplicerad: Gomulka yttrade den 22 januari, att endast OderNeissegränsens oförbehållsamma erkännande kan accepteras av Warszawa, medan Bonn i sin tur vill undantaga just denna fråga under de
förestående diskussionerna. Än så
länge stannar alltså hela normaliseringen vid planer för »handelsmissio- 66
ner», vilka enligt Västtyskland skall
upprättas i de bägge länderna – en
gest som bör tillfredsställa både flyktingarna och Washington men knappast motparten.
Den engelska universitetsreformen
De engelska universiteten har genomgått en märklig utveckling efter det
senaste världskriget. Ännu under 1930-
talet stod de gamla traditionsrika lärosätena i Oxford och Cambridge i första
hand öppna för dem som kunde åberopa familjetraditioner, förmögenhet
och relationer. Efter år 1945 har de
objektiva meriterna i betyg och examen i allt större utsträckning trängt
undan börden och penningen som urvalsgrunder. Engelsmännen anser att
detta är en riktig utveckling både med
hänsyn till rättvisan och effektiviteten.
Nya samhällsgrupper är numera rikt
företrädda vid universiteten. Enligt
uppgift kommer inte mindre än 20%
av studenterna från arbetarhem. studenterna är också föremål för myndigheternas särskilda omvårdnad. Före
kriget kunde bara en mindre del av
dem få stipendier för studieuppehället. Nu har förhållandena radikalt förändrats. Ungefär 80% av de inskrivna
studenterna får numera universitetsstipendier, som är dels statliga, dels
kommunala och generöst tilltagna.
Maximibeloppet överstiger 400 pund
om året. Demokratiseringen av det
engelska universitetsväsendet har redan nått väsentligt längre än t. ex. i
Sverige och detta utan att examenskraven sänkts eller universitetstradi·
tionerna nämnvärt förändrats.
Behovsprövning föregår utdelandet
av stipendierna. Har föräldrarna mer
än 2 000 punds årlig inkomst, kan bar·
nen inte få stipendier. Inkomstgränsen
är visserligen så pass hög, att barn till
akademiker ofta kan bli stipendiater,
men man diskuterar ändå allvarligt en
ytterligare liberalisering av behovsprövningen, så att inte eleverna i samhällets mellanskikt utesluts från sti·
pendier och högre utbildning. studielån är nämligen ovanliga liksom förvärvsarbete under studieåren. Även i
Oxford och Cambridge är 80% av stu·
denterna stipendiater.
Tillträdet till universiteten är begränsat och betygsfordringarna därför
höga. Medan studentantalet i Sverige
uppges vara 0,33 pr 100 invånare,
är det i Storbritannien bara 0,16. Å
andra sidan är studietiden i England
förhållandevis kort. Skolorna är endast
preparerande, medan själva examine·
ringen omhänderhas av byråer, som
är knutna till universiteten. Varje examinand behandlas på samma sätt som
en svensk privatist.
Rektor Erik Sandberg i Falun lämnar dessa uppgifter i en utmärkt översikt över det engelska examensväsen·
det (Aktuellt från skolöverstyrelsen
nr 41/1960). En årsklass barn i England och Wales uppgår till omkring
600 000 mot 100 000 för Sverige. Redan
i 11-årsåldern genomgår de engelska
skolbarnen sin första examination i
samband med uppdelningen i grammar, technical och modern schools.
Redan detta urval är strängt: bara
25–30%, slussas över till grammar
schools. Efter fem år sker nästa urval. Större delen (omkring 90%) av
barnen får något slags certifikat efter
denna nya examen, men endast en minoritet av dem får fortsätta till den
tvååriga högsta klassen. Vid 18 års
ålder får eleverna därefter genomgå
den tredje examinationen, som för de
högst meriterade av dem leder till universitetsstipendier och inträde vid universiteten. Det lär vara bland de icke
tillräckligt högt meriterade, som man
möter gruppen »arga, unga män».
Varje universitet tillsätter sin egen
examensbyrå -Oxford och Cambridge
har särskild examination i Afrika,
Asien och Australien. Byråerna samarbetar, vilket gör att proven blir enhetliga och bedömningen standardiserad över hela landet. Engelsmännen
menar att detta examenssystem är
överlägset andra skolformer, där den
enskilde läraren isolerad till sitt klassrum och sin skola har avgörandet i sin
hand. Dessa byråer utför mycket arbete med rättningar, förhör o. a., som
nu åligger de svenska skolorna. Man
syftar till tidig specialisering av eleverna. Redan i 16-årsåldern väljer de
sina ämnen, vilka i examen måste behandlas med både kunskap och moget
omdöme.
Oxford och Cambridge drar till sig
toppurvalet: de bildar- för att citera
Sandberg – högsta nivån i selektionshierarkien. Båda universiteten kräver
ännu latinkunskaper av alla studenter.
Trots det ändrade urvalet har ingen- 67
ting förändrats i livet vid de olika colleges. De unga studenterna växer
snabbt in i traditionerna och önskar
ingen förändring i gudstjänstordning
och vardagsceremonier.
Också i yrkesskolorna växer examineringen i betydelse. Kraven på höga
betyg blir alltmera utslagsgivande. Det
engelska examenssystemet är ett försök att hindra överskott i vissa yrken.
Värderingen efter objektiva meriter
har helt accepterats av både industrien och hantverket. Vitsord och examen har efter kriget fått en sådan betydelse i det engelska samhället, att reformen enligt Sandberg börjar inge betänksamhet. Samhället håller på att
förvandlas till en meritokrati, enligt
en fyndig boktitel (»The Rice of Meritocracy, An Essay of Education»)
från år 1958. En ny styrande hierarki
växer fram stödd enbart på höga betyg
och lyckade examina.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner