Dagens frågor
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Kennedy
Det kan näppeligen sägas, att den 43-
årige senator Kennedys seger i det
amerikanska presidentvalet innebär
någon överraskning. I själva verket
hade valkampanjen förefallit så
»jämn», de talrika opinionsmätningarnas resultat så odeciderade, att valresultatet, hur det än gått, inte skulle
ha överraskat – det föreföll hela tiden att kunna gå lika väl på det ena
sättet som på det andra.
Med tanke på att tre amerikaner av
fem uppger sig vara anhängare av
demokratiska partiet är det snarast
ägnat att förvåna, att in i det sista den
demokratiske kandidatens chanser
kunde bedömas som endast likvärdiga
med republikanen Nixons. Förhållandet belyser drastiskt i vilken grad ett
amerikanskt presidentval nu är ett
personval mindre än ett partivaL I
själva verket måste de i princip möjligen något mera konservativa republikanerna av omtanke om allehanda
marginalväljargrupper göra så betydande liberala koncessioner, och de
enligt allmän uppfattning »liberala>>
demokraterna fortfarande så värna
om sina positioner i den konservativa
Södern, att det politiska innehållet i
de konkurrerande kandidaternas program näppeligen skulle kunna avpressas några mera betydande skillnader.
Valet kom därför att gälla helt enkelt
vem av de båda kombattanterna majoriteten av det amerikanska folket ansåg vara mest kapabel att sköta unionens högsta ämbete – eller helt enkelt
vara mest sympatisk i största allmänhet.
Senator Kennedys allvarligaste belastning i denna personligheternas
kamp har som bekant varit hans romersk-katolska trosbekännelse. Trots
ivriga försäkringar från ömse håll om
att religionsfrågan borde hållas utanför valstriden är det uppenbart, att en
icke obetydlig anti-Kennedypropaganda utgått från vissa protestantiska
håll. Det kan vara tvivel underkastat
om denna propaganda accepterats
med någon större tacksamhet av den
republikanska kampanjledningen. Risken måste ha bedömts som betydande
att en sådan aktivitet skulle sammansvetsa den katolska gruppen bakom
Kennedy, som på grund av sitt anseende för >>radikalism>> i vissa strikt
konservativa katolska kretsar eljest
ingalunda säkert kunnat räkna på stöd
av alla sina trosfränder. – En motreaktion till demokraternas fördel
kunde dessutom riskeras bland odeciderade väljare, som kunde irriteras
över >>bigotteriet>> i den protestantiska
kampanjen.
Valet av Kennedy innebär ur amerikansk inrikespolitisk synpunkt alltså
det intressanta faktum, att för första
gången en genombrytning skett i den
s. k. »WASP rule» – den oskrivna
tumregel som hittills fastslagit att presidenten måste vara >>White, AngloSaxon and Protestant».
För den utländska bedömningen
viktigare är givetvis den nyvalde presidentens inställning till de utrikespolitiska frågorna. Det kan icke bestridas, att vissa drag i senator Kennedys
valkampanj ur denna synpunkt givit
anledning till olust på skilda håll
utanför USA. Från början räknade
man förmodligen ganska allmänt med
att Kennedy som president skulle an- ..~
sluta sig till Adlai Slevensons ideer
om >>nya grepp», >>smidighet», »konstruktivt tänkande» och annat sådant
i förhållandet till Sovjetunionen.
Tvärtemot dessa antaganden visade
det sig att Kennedy under valkampanjens gång alltmer skärpte tonen, för
att inte säga höjde rösten, vid behandlingen av utrikespolitiken, som blev
valstridens huvudtema. Särskilt det
betänkliga uttalandet om att USA
borde provocera en kontrarevolution
mot Fidel Castro på Cuba har flerstä-
des väckt allvarlig oro.
I ett läge som olyckligtvis domineras av en så labil och oberäknelig
personlighet som Nikita Chrusjtjov,
och där förmågan att behandla ressentiment och spänningar i de underutvecklade länderna, enkannerligen de
latinamerikanska, uppenbarligen kommer att bli en av de egenskaper som
främst krävs av den nya ledningen i
USA, skulle få ting kunna vara mera
riskabla för USA och därmed för hela
den fria världen än en extremt aggressiv attityd av den art som vid vissa
tillfällen skymtat fram i Kennedys valförkunnelse. Man måste hoppas, att
det varit fråga om demonstrationer
för hemmapubliken, avsedda att visa
att Kennedy skulle vara fullt ut lika
»pålitlig» mot Chrusjtjov som någonsin
vicepresident Nixon. I ansvarsställning kommer givetvis USA :s president
inte att förväxla det kalla kriget med
problemet om att »vinna>> i en TVdebatt. Vita Huset måste bemöta det
kommunistiska hotet med en lugnare
och mera balanserad politik än den
som antytts av de frejdigaste av de nu
förklingade slagorden, replikerna och
appellerna.
Titos balansgång
Det har på senare är varit tämligen
tyst kring det nationalkommunistiska
473
Jugoslavien. Men denna höst har vid
ett par tillfällen världens uppmärksamhet kommit att riktas på Titos
experimentstat. Den första gången var,
när ett par kapitel ur en bok av vicepresidenten Eduard Kardelj förhandspublicerades i regimens språkrör,
Borba. Kardelj – som ju inom parentes sagt vid flera tillfällen besökt Sverige är nationalkommunismens
ideologiske profet och har sedan länge
anseendet om sig att vara det jugoslaviska kommunistpartiets främsta teoretiska begåvning. Det är han som står
för den idepolitiska motiveringen till
den praktiska politik, som tagit sig uttryck i Jugoslaviens avvisande av det
sovjetryska förmynderskapet och intagande av en alldeles egen tredje ståndpunkt.
Artiklarna i Borba hävdade möjligheten av den fredliga samexistensens
politik med en polemisk skärpa, vars
udd – ehuru ingenting om adressaten
direkt utsades – alldeles uppenbart
var riktad mot de kinesiska kommunisternas krigsideologi. Med dessa artiklar underströks Jugoslaviens roll
såsom kommunistblockets högerflygel
i klar motsatsställning till Kina såsom
dess vänsterflygel. Hur skulle ryssarna
reagera? Deras situation var onekligen
en smula prekär eftersom Kardelj
otvivelaktigt nära anslutit sig till en
av Krusjtjevs åtminstone tidvis käraste
programpunkter, medan det å andra
sidan gällde för dem att inte onödigtvis stöta sig med kineserna. Svaret
kom i en surmulen, på det hela taget
kritisk artikel i Pravda, om vilken
Kardelj själv lär ha yttrat, att den
tydligt visade att författaren inte ens
brytt sig om att läsa hans inlägg i
Borba. Den innehöll så att säga ett
rutinmässigt avvisande av jugoslaviska
pretentioner på självständigt tänkande.
Desto mera komiskt är det, att ryssarna och kineserna nu, tre månader
senare, på ett rörande sätt enats om en
474
ståndpunkt, som för den fåkunnige
utomstående förefaller att ha påfallande likheter med den jugoslaviska.
Kardelj bör kunna kosta på sig ett
leende av sardonisk triumf.
Den andra gången uppmärksamheten drogs till Jugoslavien var i samband med Titos deltagande i FN:s generalförsamlings möte i New York så-
som ledare för den jugoslaviska delegationen och de tal han i anknytning
härtill höll. Man observerade först och
främst att den jugoslaviske delegationschefen på ett mycket markerat
sätt levde i splendid isolation. När
han icke var i FN-byggnaden rörde
han sig knappast utanför den jugoslaviska FN-ambassadens råmärken. Han
gav inga stora presskonferenser, inga
intervjuer och umgicks så lite som
möjligt med sina kolleger från östblocket, medan han däremot vinnlade sig
om kontakt med representanter för
neutrala stater av typ Indien, Förenade arabrepublikerna etc. Man fäste
sig därutöver vid att han i sitt stora
anförande inför generalförsamlingen
visserligen tämligen nära anslöt sig
till den ryska huvudlinjen i »kolonialfrågan» men samtidigt sökte en samlande neutral lösning och intog en mot
FN positiv attityd. Detta intryck förstärktes ytterligare av det tal han höll
vid hemkomsten till Belgrad, som var
påfallande genom sina moderata och
försiktiga formuleringar och genom
en FN-vänlig hållning, ur vilken man
t. o. m. kunde utläsa en viss kritik mot
de ryska propåerna om FN: s omorganisation.
Allt som allt har observatörerna befästs i uppfattningen att den självständighet Titos Jugoslavien en gång erövrat har det också lyckats försvara, bevara och vidareutveckla på ett sätt
som ger det en absolut särställning i
den kommunistiska världen. Den första
förutsättningen härför är naturligtvis
den starka position regimen Tito förskaffat sig i det egna landet och under
loppet av 15 år förmått inte bara bibehålla utan steg för steg utvidga och
förbättra. Den jugoslaviska regimen är
ett märkligt att inte säga enastående
exempel på en diktatur, som stödd på
en tämligen obetydlig minoritet av befolkningen, kan stärka sin ställning
inte genom ökad terror utan genom en
fortskridande liberalisering, försiktig
men ändå omisskännlig, av sin politik.
Man räknar med att av Jugoslaviens ca
16 miljoner invånare ungefär 8% är anslutna till det kommunistiska partiet.
Ytterligare ungefär 12% tillhör rlen
s. k. socialistiska alliansen, en organisation som tjänstgör som uppsamlingsplats för dem, som utan att direkt vilja
rubricera sig som kommunister, likväl
av ett eller annat skäl anser sig böra
demonstrera lojalitet mot regimen. Det
gör alltså tillsammans 20%.
Av de återstående 80% anses 10 a
15% vara mer eller mindre öppna
motståndare till regimen. Resten faller
under den bekanta kategorien »vet
inte». Hur fungerar detta system? Jo,
helt enkelt genom att kategorien »vet
inte», med andra ord befolkningens
stora flertal, åtminstone för närvarande och tills vidare är Titos på sitt
sätt säkraste stöd. De är inte anhängare av regimen, men de är heller
inte motståndare till den, de är benägna att – för att använda den
engelska lagtermen – ge den »the
benefit of the doubt», de accepterar
den, och detta är det viktiga, mindre
och mindre ovilligt, mer och mer godvilligt. Vad är då förklaringen till
denna välvilliga neutralitet, denna
paradoxalt positiva passivitet hos en
så ärekär, styvnackad och ohanterlig
nation som den sydslaviska, en nation
som dessutom består av ett halvdussin
sinsemellan allt annat än släktkära
folkstammar?
I främsta rummet Titos man kan
gott säga personliga prestige. För foll
kels stora massa framstår Tito inte
väsentligen som ledare för det kommunistiska partiet, utan som nationalhjälte. Till en del sammanhänger detta
faktum givetvis med den systematiska
och frenetiska ledarkult, som bedrivits
kring hans person och som inte kunnat undgå att göra intryck, särskilt på
ungdomen. Mycket beror också på den
mystiska samhörighetskänsla, i släkt
med urgamla balkanesiska riter och
traditioner, som förenar motståndsrö-
relsens hundratusenden med deras
gamle ledare, han som delat alla deras
öden. Men det viktigaste är trots allt
vad han uträttat i rent positivt avseende. Om man ritade upp en popularitetskurva för Titos räkning skulle två
toppar genast falla i ögonen, en år 1945
och en år 1948, och frän 1948 års topp
har kurvan knappast dalat nämnvärt.
Tito är först och främst befriaren
och det i två omgångar: från tyskarna
år 1945 och frän ryssarna är 1948. Det
senare är inte det mindre viktiga: man
kan nog våga den gissningen att Tito
aldrig varit mera populär än omedelbart efter brytningen med Kominform.
Under de tre åren efter befrielsen
hade ryssarna, som ursprungligen hälsats som vänner och hjälpare sugit ut
landet ekonomiskt, infiltrerat det militärt och underkastat det kontroll av
sin hemliga polis. Jugoslavien var på
väg att förvandlas till ett ryskt lydland. Med ett slag gjorde Tito slut på
detta beroendeförhållande och för de
starkt nationalmedvetna sydslaverna
har denna insats spelat en avgörande
roll. Tito är vidare enaren; han har
lyckats med det som monarkin misslyckades med: att skapa ett federativt
men ändå starkt Jugoslavien på grundval av likställighet mellan nationaliteterna. Han är slutligen reformatorn.
Han har satt i gäng med ett socialt och
ekonomiskt reformarbete, som – hur
man än må bedöma dess principiella
motivering – i en eller annan form
475
varit en nödvändighet. På detta område har han nått resultat, som visserligen inte bör överskattas, men som i
varje fall till en del är aktningsbjudande.
Utan att driva brytningen med ryssarna till sin spets har han – bl. a.
genom det måhända i sak oväsentliga
men symboliskt betydelsefulla försvarsförbundet med Atlantpaktsländerna Turkiet och Grekland – drivit
en självständig politisk linje, som gjort
Jugoslavien till ett naturligt investeringsobjekt för västmakterna. Framför
allt från Förenta Staterna men även
från andra av västblockets ledande
länder har regimen Tito fått en ekonomisk och teknisk hjälp som möjliggjort genomförandet av dess reformprogram, förverkligandet av dess femårsplaner. Den för landet nödvändiga
industrialiseringen har inte minst tack
vare utbyggandel av kraftförsörjningen och transportapparaten gjort
stora framsteg. Jordbruket har börjat
blomstra, sedan man klokt nog uppgivit sina planer på en tvångskollektivisering och lämnat de självägande bönderna ett rimligt mått av rörelsefrihet vartill kommer de senare årens
goda skördar. Bostadsbyggandet har
skjutit fart. Analfabetismen har energiskt bekämpats och skolväsendet har
åtminstone på papperet undergått en
imponerande uppryckning – lärarkraftens kompetens torde vara ganska
bristfällig. En viss stabilitet har uppnåtts i fråga om marknadsläge och
prisrelationer, betalningsunderskottet
har reducerats, man har för en kommunistisk stat i ovanligt hög grad
lämnat fritt spelrum åt det ekonomiska livets självreglerande faktorer
och beaktat producenternas välförstådda materiella intressen. Sammanfattningsvis kan sägas att man på det
ekonomiska området övergivit all
extrem dogmatik till förmån för en
mera praktisk och realistisk politik.
476
Allt detta har samverkat till en mycket påtaglig höjning under de senaste
15 åren av den visserligen från början
skrämmande låga levnadsstandarden i
landet.
sydslaverna i gemen har följaktligen en känsla av såväl nationell stolthet som materiell tillfredsställelse. De
finner sitt land respekterat i öst och
väst och de kan inte undgå att lägga
märke till att det befinner sig i ett
skede av framätskridande som också
kommer den enskilde till godo i form
av en oavbruten om än mycket måttlig förbättring av hans levnadsvillkor.
Detta betraktas tydligen av befolkningens stora politiskt tämligen indifferenta flertal som en fullt acceptabel
kompensation för den ofrihet under
vilken man alltjämt lever och som
dessutom undan för undan mildrats
– den polisterror, som ännu för tio
år sedan var ett inslag i det dagliga
livet märks numera i varje fall inte
utåt. Och för övrigt – även om man
önskade ett regimskifte, så existerar
det inte något alternativ. Man kan inte
tala om någon organiserad opposition
i Jugoslavien, särskilt inte sedan efter
Stepinacs död ett visst närmande ägt
rum mellan regimen och den katolska
kyrkan, vilket haft ett dämpande inflytande på de oppositionella element,
som sedan gammalt haft sitt fäste i det
katolska Kroatien. De 10 å 15% av befolkningen, som räknas till regimens
motständare är splittrade och maktlösa.
Titos balansgång har varit lika framgångsrik inrikespolitiskt som utrikespolitiskt. Det innebär att den nationalkommunistiska regimen i Jugoslavien
blivit så stabiliserad att om ingen utländsk intervention äger rum den
mänskligt att döma har goda utsikter
att bestå även sedan den nu 68-ärige
Tito inte längre finns till.
Försvaret i motvind
1958 års försvarsbeslut var resultatet
av en direkt uppgörelse mellan de fyra
demokratiska partiernas ledare. sedan den sittande utredningen – av
vilken partiledarna var medlemmar
– hade kört fast, togs direkta kontakter som efter relativt kort tid förde
till resultat, och kommittens övriga
medlemmar hade ingenting annat att
göra än att inregistrera det. Försvarsförhandlingarna anknöt den gången
också till de samtidiga förhandlingarna i pensionsfrågan. Det föreföll
uppenbart att statsministern inte ville
att båda skulle misslyckas men också
att han ansåg en strid i pensionsfrå-
gan som betydligt mera matnyttig än
en strid i försvarsfrägan.
1958 års uppgörelse väckte en viss
förargelse på sina håll, särskilt bland
socialdemokraterna men också inom
centerpartiet och folkpartiet. Detta
var orsaken till att statsutskottet på
våren 1960 i strid mot regeringens uttalade önskan beställde en ny parlamentarisk utredning. Klart var också
att man var angelägen att denna ej
liksom 1958 skulle överlämna avgö-
randet till partiledareförhandlingar.
Den därpå tillsatta kommitten hade
till ordförande landshövding Westerlind, som utom erfarenhet från finansdepartementet har meriten att vara
kapten i reserven. I övrigt innehöll
kommitten inga partiledare men ett
antal relativt framskjutna riksdagsmän. Det visade sig så småningom att
det inte gick att komma överens om
en förlängning av 1958 års arrangemang, och kommitten fick till slut
stanna vid ett provisorium på två år.
Avgörandet i de verkliga stridsfrå-
gorna, bland vilka denna gång den
viktigaste var kompensationsprocenten för teknisk utveckling och huruvida denna fortsättningsvis borde
vara 2 1/o, har i verkligheten skjutits
.J
två år framåt i tiden, medan man genomfört en viss beskärning av försvarsanslagen för de närmaste två
åren.
Detta är mycket anmärkningsvärt.
Serlan 1958 har det världspolitiska
läget förvärrats och militärteknikens
utveckling gått i allt snabbare takt.
Det rimliga hade varit att öka på 1958
års anslagsram, icke att beskära den.
Vad kommitten därvid anför om civilförsvaret och luftförsvaret är nog i
rätt hög grad svepskäl. Osäkerheten
på luftförsvarets område kan i verkligheten medföra stigande kostnader,
och civilförsvarets av alla önskade
upprustning beslöts av riksdagen redan
i våras utan att någon sade ett ord om
att pengarna skulle tas från det militära försvarets budget. Det verkliga
skälet till den ståndpunkt som tagits
var nog helt enkelt en stark men
oreflekterad önskan att pruta på försvarsutgifterna.
Å andra sidan kunde resultatet i det
rådande läget lätt ha blivit ännu värre.
Beslutet innebär i alla fall att den
långsiktiga planeringen med sina sjuårsplaner förblir oförändrad i enlighet med 1958 års målsättning och att
beställningarna kan fortgå som hittills.
Befintliga reservationer kan klara den
saken under två år. Kapitalbudgeten
har visserligen inte byggts ut såsom
man 1958 förutsatte utan att direkt
uttala det, men den får åtminstone
också tillgodoräkna sig kompensation
för teknisk fördyring, och genom ökad
rörlighet blir det också möjligt att
bättre utnyttja både föreliggande reservationer och kommande anslag.
Kompensation för pris- och löneökningar skall lämnas i vanlig ordning. Hur det blir med av statsmakterna föreslagna besparingar och
kostnadsökningar, vilka icke påverkar
försvarseffekten, är ännu inte klart,
men det är knappast troligt att dessa
under tvåårsperioden får så särskilt
477
stor betydelse. När det gäller avvägningen mellan försvarsgrenarna har
kommitten välbetänkt nog skjutit
eventuella ändringar på framtiden,
också om det troligen blir fråga om
en viss återhållsamhet särskilt i vad
det gäller flygvapnets fortsatta materielbeställningar.
Men motsättningarna mellan partierna är nog i grunden betydligt
större än vad uppgörelsen tycks ge
vid handen. Det är ovisst om man
1962 ännu en gång kan finna vägen
till enighet. Inom socialdemokratin
finns det en stark grupp, som intar en
negativ hållning till försvaret. Mycket
tyder på att åtminstone de oreflekterade prutningsentusiasterna t. o. m.
har majoritet inom socialdemokratiska
riksdagsgruppen, och de drivs på av
en motsvarande grupp inom centerpartiet. Av allt att döma är däremot
motsättningarna i försvarsfrågan mindre markerade än förut inom folkpartiet, där den yngre generationen
tydligen frigjort sig från frikyrklighetens pacifistiska tankegångar.
För högerns del har det sagts att
avgörandet inte varit lätt: skulle man
göra upp på dessa relativt dåliga villkor eller vore det hältre att låta förhandlingarna spricka? Det är uppenbart att det måste vara med en betydande olust som högerrepresentanterna accepterat provisoriet. Å andra
sidan kan man knappast på allvar göra
några invändningar mot att de valt att
träffa en uppgörelse. Det kunde knappast vara i högerns intresse att torpedera ett ytterligare – kanske ett sista
försök att hålla försvaret utanför
de dagspolitiska striderna. Dessutom
är det klart att högerpartiet omedelbart efter 1960 års val knappast hade
hela den auktoritet, som skulle erfordras för att en omedgörlig ståndpunkt
i längden hade kunnat gynna försvaret.
Däremot är det angeläget att för- 478
svarsdebatten fortsätter under de två
år som återstår tills frågan om en ny
lösning blir aktuell. Att försvaret inte
är en dagspolitisk stridsfråga betyder
på intet sätt detsamma som att man
skall tala tyst om det. Inte bara försvarsmotståndarna, utan också försvarsvännerna har anledning att ta
bladet från munnen i denna diskussion.
Programdebatt inom högern och
folkpartiet
Att döma av det respektabla antal
kommitteer, med uppgift att utforma
programmatiska riktlinjer på olika
områden, som efter valet tillsatts
inom både högerpartiet och folkpartiet, kan man efterhand vänta sig en
mer intensiv idedebatt på borgerlig
sida.
En sådan debatt har på många håll
– bl. a. i dessa spalter – efterlysts
under åtskilliga år. Allt flera människor, som brukar rösta på de borgerliga partierna, har börjat framföra
önskemål om klarare besked på principiellt centrala punkter. Vad menar
egentligen högerpartiet, frågas det,
med »egendomsägande demokrati»?
Vilka reformkrav avser partiet att föra
fram för att förverkliga detta mål?
Till folkpartiet ställes frågan: Vad menas egentligen med »liberalt framstegsarbete»? Att alla partier vill »framsteg» i den meningen att samhället
skall bli »bättre», är självklart. Men
vad menas med liberala framsteg?
Och på vilket sätt skall samhället gö-
ras bättre?
För att klargöra innebörden av kravet på en »egendomsägande demokrati» liksom de principiella riktlinjerna för vad som skall anses vara
»framsteg», blir det otvivelaktigt nödvändigt att gå mycket djupare i programarbetet än vad man hittills i regel brukat göra inom svenskt partiliv,
och särskilt inom oppositionspartierna. Deras utredningsresurser är ju
mycket begränsade.
Men nog är det uppenbart att man
nu på ett helt annat sätt än tidigare
måste taga krafttag – kanske också
taga mera tid på sig – för att skaffa
bl. a. det samhällsvetenskapliga eller
överhuvudtaget faktiska underlag,
som är nödvändigt för ett effektivt
programarbete. Politiska ståndpunktstaganden uppkommer ju genom värderingsbestämda reaktioner inför en
verklighet. Är föreställningarna om
verkligheten felaktiga leder värderingsutslaget vilse.
Låt oss anföra ett aktuellt exempel.
De borgerliga partiernas ståndpunkter
till behovet av besparingar måste givetvis bestämmas av bedömningarna
av det statsfinansiella läget. ställer
man upp en skuggbudget måste man
bygga den på en beräkning av statsinkomsternas storlek.
Högerpartiet utgick från finansdepartementets pessimistiska inkomstberäkningar, vilket tvingade partiet
till extrema besparingsförslag. Dessa
beräkningar har nu visat sig slå fel,
vilket de nästan alltid gjort de sista
åren – åt det ena eller andra hållet.
Inkomsterna har blivit mycket högre
än beräknat för budgetåret 1959/1960.
För 1960/1961 kan nu med hög grad
av säkerhet förutses vida gynnsammare budgetutfall än vad finansdepartementets ursprungliga siffror gav vid
handen.
Detta bär givetvis socialdemokraterna med fattning. Desto mer pengar
får de för att fortsätta sin politik.
Men för högerpartiet är de nya siffrorna onekligen fatala. Partiledningen
och de aktiva partiarbetarna engagerade sig i valrörelsen för ett hårt besparingsprogram, därför att man
trodde att detta program var absolut
nödvändigt. På många håll skedde
detta med djup olust över vissa besparingsåtgärders verkningar. Men man
tröstade sig bl. a. med att t. o. m. finansministern medgav att högern var
det enda parti, som hade full täckning
för sina budgetförslag. Att hr Sträng
underförstod att högerpartiet hade
täckning just därför att det utgick
från hans siffror, uppfattade man
knappast tillräckligt.
Hittills har ett parti – om det velat
vara vederhäftigt – knappast kunnat
göra annorlunda än att grunda sina
beräkningar på de ansvariga myndigheternas siffror. Det är ju de, som
sitter inne med materialet. Nu måste
den frågan ställas: är det omöjligt att
utforma mera självständiga bedömanden beträffande den statsfinansiella
utvecklingen, och särskilt budgetens
inkomstsida?
Är möjligheterna härtill små blir
slutsatsen att en skuggbudget av den
typ högerpartiet presenterade i våras,
där man räknade ut sitt alternativ i
detalj, är meningslös. Man får nöja sig
med mera allmänt hållna alternativ.
Vad nu åter programfrågorna angår
skulle det vara lätt att peka på en rad
centrala problem, där vi faktiskt behöver veta mera om det verkliga läget,
för att principiella resonemang skall
ha någon mening.
Det är inte anledning att redovisa
dem här. Däremot är det anledning
att fråga om inte de programkommitteer, som nu börjat arbeta inom hö-
gern och folkpartiet, kunde etablera
kontakter med varandra för att se om
man inte på ett eller annat område
kunde hjälpas åt att reda ut det faktiska underlaget för programdebatten.
Kanske skulle det rentav visa sig att
en klarare kännedom om verkligheten
– om faktiska förhållanden och fastställbara utvecklingstendenser
skulle leda till enighet dessa partier
emellan på punkter, som i dag framstår som kontroversiella. Möjligen
34-60164078 Svensk Tidskrift H. 91960
479
kunde man också få tillfälle till de
principiella resonemang inbördes om
socialpolitikens och kulturpolitikens
utformning i 1960-talets samhälle, som
förr eller senare ändå måste till – om
det så småningom skall kunna bli ett
gemensamt liberal-konservativt alternativ.
studieskulderna
Frågan om avdragsrätt för studiekostnader har i ett stort antal år hört till
de ständiga följeslagarna i den studiesociala debatten. I ovanlig grad har
den socialdemokratiska regeringen på
denna punkt visat sig vara fast och
stark till motstånd men visligt trög till
verkan. Motionsvis har saken behandlats i riksdagen ända sedan 1942. Efter
ett årtionde hade den avancerat så
långt att riksdagen 1952 hos Kungl.
Maj :t kunde begära förslag i ärendet,
om möjligt redan till 1953 års riksdag.
Intet förslag avhördes, och 1955 fann
sig bevillningsutskottet föranlåtet att
med någon skärpa erinra om att saken
brådskade: Kungl. Maj :t fortsatte dock
att utan åtgärd begrunda saken i djupaste frid.
Anledningen till denna uppseendeväckande förhalning- så mycket mera
otillbörlig som en riksdagens skrivelse
i en skattefråga, alltså ett område där
riksdagen är allenarådande, måste tillmätas en alldeles särskild vikt – är
näppeligen fördold för någon. I det
längsta har socialdemokraterna envisats med att förvirra debatten om avdragsrätt för studiekostnaderna, som i
princip endast är en fråga om tillämpningen av den allmänt erkända rättviseprincipen »skatt efter förmåga»,
genom att föra in allehanda »socialt»
präglade argument: att det vore mera
angeläget att utbygga stipendiesystemet, att skattelättnad efter avslutade
studier inte kunde tänkas ha den rekryteringsstimulerande effekt som
-~———————~———————~——
480
länge ansetts vara av väsentlig vikt
vid varje bedömning av studiefinansieringsproblemen m. m. I regel har
det dock inte dröjt särskilt länge innan den tydligen avgörande bevekelsegrunden krupit fram – den självklara
iakttagelsen att en avdragsrätt för studiekostnader på grund av progressiviteten i vårt skattesystem i kronor räknat skulle medföra en större favör för
högre inkomster än för lägre.
Sent omsider har regeringen nu
trots allt i någon mån tänkt om i frå-
gan – låt vara i mycket ringa mån.
statsrådet Sträng har i former som
rimligen måste anses förpliktande
trots att löftet lämnades strax före
andrakammarvalet ställt i utsikt förslag till en lättnad i de skuldsatta akademikernas ställning så till vida att
amorteringarna på de statliga studielånen generellt skulle avkortas med
25%. Förslaget är långt ifrån bra. Att
det, när det äntligen kom, skulle vara
så utformat att det trots allt skulle ha
en karaktär av >>bidrag» är ju endast
vad man kunde vänta av en socialdemokratisk finansminister. Det allvarliga är, att det genom den valda
uppläggningen helt frikopplats från
de principer om rättvis beskattning
som från början utgjort motiveringen
för kraven på åtgärder och som låg
till grund för skattelagsakkunniges
förslag om avdragsrätt för 60% av
amorteringarna på studielån. Detta
medför också, att studiekostnader som
finansierats på något annat sätt än
genom lån – därtill genom vissa bestämda kreditformer vilket innebär att
privata studielån lämnas utanför –
faller utanför förslaget. Det kommer
ännu att vara långt kvar innan kostnader för utbildning likställas med
andra investeringar. »Staten medger
skattefria avskrivningar för andra investeringar, t. ex. efter inköp av maskiner. Varför skulle inte investeringar i utbildning behandlas på
samma sätt?» (Bertil Ohlin i SACOtidningen 5/1960).
I det rådande läget är det dock självklart att SACO ansett sig böra tillstyrka
förslaget. Bristfälligt som det är, innebär det dock för betydande grupper
akademiker högst betydande fördelar.
Det torde dessvärre vara uppenbart,
att ett bättre förslag icke inom överskådlig tid vore att vänta om finansministerns invit avvisades. Vid sådant
förhållande måste man givetvis acceptera det lilla som erbjudes. Hr Strängs
förslag visar dock, att den hårda press
som från akademikernas fackliga organisationer utövats i denna fråga till
slut lyckats i någon mån försätta berg.
Den halsstarriga oviljan att överhuvud
ta någon hänsyn till de färdigutbildade akademikernas speciella situation har äntligen genombrutits. Hr
Strängs i och för sig bristfälliga och
stela förslag bör accepteras som vad
det är – ett första steg i rätt riktning.
Man måste utgå från att det fackliga
arbetet på att uppnå full skatterättvisa
för akademikerna inte kommer att
upphöra för att man kunnat inregistrera denna preliminära seger.
Kennedy
Det kan näppeligen sägas, att den 43-
årige senator Kennedys seger i det
amerikanska presidentvalet innebär
någon överraskning. I själva verket
hade valkampanjen förefallit så
»jämn», de talrika opinionsmätningarnas resultat så odeciderade, att valresultatet, hur det än gått, inte skulle
ha överraskat – det föreföll hela tiden att kunna gå lika väl på det ena
sättet som på det andra.
Med tanke på att tre amerikaner av
fem uppger sig vara anhängare av
demokratiska partiet är det snarast
ägnat att förvåna, att in i det sista den
demokratiske kandidatens chanser
kunde bedömas som endast likvärdiga
med republikanen Nixons. Förhållandet belyser drastiskt i vilken grad ett
amerikanskt presidentval nu är ett
personval mindre än ett partivaL I
själva verket måste de i princip möjligen något mera konservativa republikanerna av omtanke om allehanda
marginalväljargrupper göra så betydande liberala koncessioner, och de
enligt allmän uppfattning »liberala>>
demokraterna fortfarande så värna
om sina positioner i den konservativa
Södern, att det politiska innehållet i
de konkurrerande kandidaternas program näppeligen skulle kunna avpressas några mera betydande skillnader.
Valet kom därför att gälla helt enkelt
vem av de båda kombattanterna majoriteten av det amerikanska folket ansåg vara mest kapabel att sköta unionens högsta ämbete – eller helt enkelt
vara mest sympatisk i största allmänhet.
Senator Kennedys allvarligaste belastning i denna personligheternas
kamp har som bekant varit hans romersk-katolska trosbekännelse. Trots
ivriga försäkringar från ömse håll om
att religionsfrågan borde hållas utanför valstriden är det uppenbart, att en
icke obetydlig anti-Kennedypropaganda utgått från vissa protestantiska
håll. Det kan vara tvivel underkastat
om denna propaganda accepterats
med någon större tacksamhet av den
republikanska kampanjledningen. Risken måste ha bedömts som betydande
att en sådan aktivitet skulle sammansvetsa den katolska gruppen bakom
Kennedy, som på grund av sitt anseende för >>radikalism>> i vissa strikt
konservativa katolska kretsar eljest
ingalunda säkert kunnat räkna på stöd
av alla sina trosfränder. – En motreaktion till demokraternas fördel
kunde dessutom riskeras bland odeciderade väljare, som kunde irriteras
över >>bigotteriet>> i den protestantiska
kampanjen.
Valet av Kennedy innebär ur amerikansk inrikespolitisk synpunkt alltså
det intressanta faktum, att för första
gången en genombrytning skett i den
s. k. »WASP rule» – den oskrivna
tumregel som hittills fastslagit att presidenten måste vara >>White, AngloSaxon and Protestant».
För den utländska bedömningen
viktigare är givetvis den nyvalde presidentens inställning till de utrikespolitiska frågorna. Det kan icke bestridas, att vissa drag i senator Kennedys
valkampanj ur denna synpunkt givit
anledning till olust på skilda håll
utanför USA. Från början räknade
man förmodligen ganska allmänt med
att Kennedy som president skulle an- ..~
sluta sig till Adlai Slevensons ideer
om >>nya grepp», >>smidighet», »konstruktivt tänkande» och annat sådant
i förhållandet till Sovjetunionen.
Tvärtemot dessa antaganden visade
det sig att Kennedy under valkampanjens gång alltmer skärpte tonen, för
att inte säga höjde rösten, vid behandlingen av utrikespolitiken, som blev
valstridens huvudtema. Särskilt det
betänkliga uttalandet om att USA
borde provocera en kontrarevolution
mot Fidel Castro på Cuba har flerstä-
des väckt allvarlig oro.
I ett läge som olyckligtvis domineras av en så labil och oberäknelig
personlighet som Nikita Chrusjtjov,
och där förmågan att behandla ressentiment och spänningar i de underutvecklade länderna, enkannerligen de
latinamerikanska, uppenbarligen kommer att bli en av de egenskaper som
främst krävs av den nya ledningen i
USA, skulle få ting kunna vara mera
riskabla för USA och därmed för hela
den fria världen än en extremt aggressiv attityd av den art som vid vissa
tillfällen skymtat fram i Kennedys valförkunnelse. Man måste hoppas, att
det varit fråga om demonstrationer
för hemmapubliken, avsedda att visa
att Kennedy skulle vara fullt ut lika
»pålitlig» mot Chrusjtjov som någonsin
vicepresident Nixon. I ansvarsställning kommer givetvis USA :s president
inte att förväxla det kalla kriget med
problemet om att »vinna>> i en TVdebatt. Vita Huset måste bemöta det
kommunistiska hotet med en lugnare
och mera balanserad politik än den
som antytts av de frejdigaste av de nu
förklingade slagorden, replikerna och
appellerna.
Titos balansgång
Det har på senare är varit tämligen
tyst kring det nationalkommunistiska
473
Jugoslavien. Men denna höst har vid
ett par tillfällen världens uppmärksamhet kommit att riktas på Titos
experimentstat. Den första gången var,
när ett par kapitel ur en bok av vicepresidenten Eduard Kardelj förhandspublicerades i regimens språkrör,
Borba. Kardelj – som ju inom parentes sagt vid flera tillfällen besökt Sverige är nationalkommunismens
ideologiske profet och har sedan länge
anseendet om sig att vara det jugoslaviska kommunistpartiets främsta teoretiska begåvning. Det är han som står
för den idepolitiska motiveringen till
den praktiska politik, som tagit sig uttryck i Jugoslaviens avvisande av det
sovjetryska förmynderskapet och intagande av en alldeles egen tredje ståndpunkt.
Artiklarna i Borba hävdade möjligheten av den fredliga samexistensens
politik med en polemisk skärpa, vars
udd – ehuru ingenting om adressaten
direkt utsades – alldeles uppenbart
var riktad mot de kinesiska kommunisternas krigsideologi. Med dessa artiklar underströks Jugoslaviens roll
såsom kommunistblockets högerflygel
i klar motsatsställning till Kina såsom
dess vänsterflygel. Hur skulle ryssarna
reagera? Deras situation var onekligen
en smula prekär eftersom Kardelj
otvivelaktigt nära anslutit sig till en
av Krusjtjevs åtminstone tidvis käraste
programpunkter, medan det å andra
sidan gällde för dem att inte onödigtvis stöta sig med kineserna. Svaret
kom i en surmulen, på det hela taget
kritisk artikel i Pravda, om vilken
Kardelj själv lär ha yttrat, att den
tydligt visade att författaren inte ens
brytt sig om att läsa hans inlägg i
Borba. Den innehöll så att säga ett
rutinmässigt avvisande av jugoslaviska
pretentioner på självständigt tänkande.
Desto mera komiskt är det, att ryssarna och kineserna nu, tre månader
senare, på ett rörande sätt enats om en
474
ståndpunkt, som för den fåkunnige
utomstående förefaller att ha påfallande likheter med den jugoslaviska.
Kardelj bör kunna kosta på sig ett
leende av sardonisk triumf.
Den andra gången uppmärksamheten drogs till Jugoslavien var i samband med Titos deltagande i FN:s generalförsamlings möte i New York så-
som ledare för den jugoslaviska delegationen och de tal han i anknytning
härtill höll. Man observerade först och
främst att den jugoslaviske delegationschefen på ett mycket markerat
sätt levde i splendid isolation. När
han icke var i FN-byggnaden rörde
han sig knappast utanför den jugoslaviska FN-ambassadens råmärken. Han
gav inga stora presskonferenser, inga
intervjuer och umgicks så lite som
möjligt med sina kolleger från östblocket, medan han däremot vinnlade sig
om kontakt med representanter för
neutrala stater av typ Indien, Förenade arabrepublikerna etc. Man fäste
sig därutöver vid att han i sitt stora
anförande inför generalförsamlingen
visserligen tämligen nära anslöt sig
till den ryska huvudlinjen i »kolonialfrågan» men samtidigt sökte en samlande neutral lösning och intog en mot
FN positiv attityd. Detta intryck förstärktes ytterligare av det tal han höll
vid hemkomsten till Belgrad, som var
påfallande genom sina moderata och
försiktiga formuleringar och genom
en FN-vänlig hållning, ur vilken man
t. o. m. kunde utläsa en viss kritik mot
de ryska propåerna om FN: s omorganisation.
Allt som allt har observatörerna befästs i uppfattningen att den självständighet Titos Jugoslavien en gång erövrat har det också lyckats försvara, bevara och vidareutveckla på ett sätt
som ger det en absolut särställning i
den kommunistiska världen. Den första
förutsättningen härför är naturligtvis
den starka position regimen Tito förskaffat sig i det egna landet och under
loppet av 15 år förmått inte bara bibehålla utan steg för steg utvidga och
förbättra. Den jugoslaviska regimen är
ett märkligt att inte säga enastående
exempel på en diktatur, som stödd på
en tämligen obetydlig minoritet av befolkningen, kan stärka sin ställning
inte genom ökad terror utan genom en
fortskridande liberalisering, försiktig
men ändå omisskännlig, av sin politik.
Man räknar med att av Jugoslaviens ca
16 miljoner invånare ungefär 8% är anslutna till det kommunistiska partiet.
Ytterligare ungefär 12% tillhör rlen
s. k. socialistiska alliansen, en organisation som tjänstgör som uppsamlingsplats för dem, som utan att direkt vilja
rubricera sig som kommunister, likväl
av ett eller annat skäl anser sig böra
demonstrera lojalitet mot regimen. Det
gör alltså tillsammans 20%.
Av de återstående 80% anses 10 a
15% vara mer eller mindre öppna
motståndare till regimen. Resten faller
under den bekanta kategorien »vet
inte». Hur fungerar detta system? Jo,
helt enkelt genom att kategorien »vet
inte», med andra ord befolkningens
stora flertal, åtminstone för närvarande och tills vidare är Titos på sitt
sätt säkraste stöd. De är inte anhängare av regimen, men de är heller
inte motståndare till den, de är benägna att – för att använda den
engelska lagtermen – ge den »the
benefit of the doubt», de accepterar
den, och detta är det viktiga, mindre
och mindre ovilligt, mer och mer godvilligt. Vad är då förklaringen till
denna välvilliga neutralitet, denna
paradoxalt positiva passivitet hos en
så ärekär, styvnackad och ohanterlig
nation som den sydslaviska, en nation
som dessutom består av ett halvdussin
sinsemellan allt annat än släktkära
folkstammar?
I främsta rummet Titos man kan
gott säga personliga prestige. För foll
kels stora massa framstår Tito inte
väsentligen som ledare för det kommunistiska partiet, utan som nationalhjälte. Till en del sammanhänger detta
faktum givetvis med den systematiska
och frenetiska ledarkult, som bedrivits
kring hans person och som inte kunnat undgå att göra intryck, särskilt på
ungdomen. Mycket beror också på den
mystiska samhörighetskänsla, i släkt
med urgamla balkanesiska riter och
traditioner, som förenar motståndsrö-
relsens hundratusenden med deras
gamle ledare, han som delat alla deras
öden. Men det viktigaste är trots allt
vad han uträttat i rent positivt avseende. Om man ritade upp en popularitetskurva för Titos räkning skulle två
toppar genast falla i ögonen, en år 1945
och en år 1948, och frän 1948 års topp
har kurvan knappast dalat nämnvärt.
Tito är först och främst befriaren
och det i två omgångar: från tyskarna
år 1945 och frän ryssarna är 1948. Det
senare är inte det mindre viktiga: man
kan nog våga den gissningen att Tito
aldrig varit mera populär än omedelbart efter brytningen med Kominform.
Under de tre åren efter befrielsen
hade ryssarna, som ursprungligen hälsats som vänner och hjälpare sugit ut
landet ekonomiskt, infiltrerat det militärt och underkastat det kontroll av
sin hemliga polis. Jugoslavien var på
väg att förvandlas till ett ryskt lydland. Med ett slag gjorde Tito slut på
detta beroendeförhållande och för de
starkt nationalmedvetna sydslaverna
har denna insats spelat en avgörande
roll. Tito är vidare enaren; han har
lyckats med det som monarkin misslyckades med: att skapa ett federativt
men ändå starkt Jugoslavien på grundval av likställighet mellan nationaliteterna. Han är slutligen reformatorn.
Han har satt i gäng med ett socialt och
ekonomiskt reformarbete, som – hur
man än må bedöma dess principiella
motivering – i en eller annan form
475
varit en nödvändighet. På detta område har han nått resultat, som visserligen inte bör överskattas, men som i
varje fall till en del är aktningsbjudande.
Utan att driva brytningen med ryssarna till sin spets har han – bl. a.
genom det måhända i sak oväsentliga
men symboliskt betydelsefulla försvarsförbundet med Atlantpaktsländerna Turkiet och Grekland – drivit
en självständig politisk linje, som gjort
Jugoslavien till ett naturligt investeringsobjekt för västmakterna. Framför
allt från Förenta Staterna men även
från andra av västblockets ledande
länder har regimen Tito fått en ekonomisk och teknisk hjälp som möjliggjort genomförandet av dess reformprogram, förverkligandet av dess femårsplaner. Den för landet nödvändiga
industrialiseringen har inte minst tack
vare utbyggandel av kraftförsörjningen och transportapparaten gjort
stora framsteg. Jordbruket har börjat
blomstra, sedan man klokt nog uppgivit sina planer på en tvångskollektivisering och lämnat de självägande bönderna ett rimligt mått av rörelsefrihet vartill kommer de senare årens
goda skördar. Bostadsbyggandet har
skjutit fart. Analfabetismen har energiskt bekämpats och skolväsendet har
åtminstone på papperet undergått en
imponerande uppryckning – lärarkraftens kompetens torde vara ganska
bristfällig. En viss stabilitet har uppnåtts i fråga om marknadsläge och
prisrelationer, betalningsunderskottet
har reducerats, man har för en kommunistisk stat i ovanligt hög grad
lämnat fritt spelrum åt det ekonomiska livets självreglerande faktorer
och beaktat producenternas välförstådda materiella intressen. Sammanfattningsvis kan sägas att man på det
ekonomiska området övergivit all
extrem dogmatik till förmån för en
mera praktisk och realistisk politik.
476
Allt detta har samverkat till en mycket påtaglig höjning under de senaste
15 åren av den visserligen från början
skrämmande låga levnadsstandarden i
landet.
sydslaverna i gemen har följaktligen en känsla av såväl nationell stolthet som materiell tillfredsställelse. De
finner sitt land respekterat i öst och
väst och de kan inte undgå att lägga
märke till att det befinner sig i ett
skede av framätskridande som också
kommer den enskilde till godo i form
av en oavbruten om än mycket måttlig förbättring av hans levnadsvillkor.
Detta betraktas tydligen av befolkningens stora politiskt tämligen indifferenta flertal som en fullt acceptabel
kompensation för den ofrihet under
vilken man alltjämt lever och som
dessutom undan för undan mildrats
– den polisterror, som ännu för tio
år sedan var ett inslag i det dagliga
livet märks numera i varje fall inte
utåt. Och för övrigt – även om man
önskade ett regimskifte, så existerar
det inte något alternativ. Man kan inte
tala om någon organiserad opposition
i Jugoslavien, särskilt inte sedan efter
Stepinacs död ett visst närmande ägt
rum mellan regimen och den katolska
kyrkan, vilket haft ett dämpande inflytande på de oppositionella element,
som sedan gammalt haft sitt fäste i det
katolska Kroatien. De 10 å 15% av befolkningen, som räknas till regimens
motständare är splittrade och maktlösa.
Titos balansgång har varit lika framgångsrik inrikespolitiskt som utrikespolitiskt. Det innebär att den nationalkommunistiska regimen i Jugoslavien
blivit så stabiliserad att om ingen utländsk intervention äger rum den
mänskligt att döma har goda utsikter
att bestå även sedan den nu 68-ärige
Tito inte längre finns till.
Försvaret i motvind
1958 års försvarsbeslut var resultatet
av en direkt uppgörelse mellan de fyra
demokratiska partiernas ledare. sedan den sittande utredningen – av
vilken partiledarna var medlemmar
– hade kört fast, togs direkta kontakter som efter relativt kort tid förde
till resultat, och kommittens övriga
medlemmar hade ingenting annat att
göra än att inregistrera det. Försvarsförhandlingarna anknöt den gången
också till de samtidiga förhandlingarna i pensionsfrågan. Det föreföll
uppenbart att statsministern inte ville
att båda skulle misslyckas men också
att han ansåg en strid i pensionsfrå-
gan som betydligt mera matnyttig än
en strid i försvarsfrägan.
1958 års uppgörelse väckte en viss
förargelse på sina håll, särskilt bland
socialdemokraterna men också inom
centerpartiet och folkpartiet. Detta
var orsaken till att statsutskottet på
våren 1960 i strid mot regeringens uttalade önskan beställde en ny parlamentarisk utredning. Klart var också
att man var angelägen att denna ej
liksom 1958 skulle överlämna avgö-
randet till partiledareförhandlingar.
Den därpå tillsatta kommitten hade
till ordförande landshövding Westerlind, som utom erfarenhet från finansdepartementet har meriten att vara
kapten i reserven. I övrigt innehöll
kommitten inga partiledare men ett
antal relativt framskjutna riksdagsmän. Det visade sig så småningom att
det inte gick att komma överens om
en förlängning av 1958 års arrangemang, och kommitten fick till slut
stanna vid ett provisorium på två år.
Avgörandet i de verkliga stridsfrå-
gorna, bland vilka denna gång den
viktigaste var kompensationsprocenten för teknisk utveckling och huruvida denna fortsättningsvis borde
vara 2 1/o, har i verkligheten skjutits
.J
två år framåt i tiden, medan man genomfört en viss beskärning av försvarsanslagen för de närmaste två
åren.
Detta är mycket anmärkningsvärt.
Serlan 1958 har det världspolitiska
läget förvärrats och militärteknikens
utveckling gått i allt snabbare takt.
Det rimliga hade varit att öka på 1958
års anslagsram, icke att beskära den.
Vad kommitten därvid anför om civilförsvaret och luftförsvaret är nog i
rätt hög grad svepskäl. Osäkerheten
på luftförsvarets område kan i verkligheten medföra stigande kostnader,
och civilförsvarets av alla önskade
upprustning beslöts av riksdagen redan
i våras utan att någon sade ett ord om
att pengarna skulle tas från det militära försvarets budget. Det verkliga
skälet till den ståndpunkt som tagits
var nog helt enkelt en stark men
oreflekterad önskan att pruta på försvarsutgifterna.
Å andra sidan kunde resultatet i det
rådande läget lätt ha blivit ännu värre.
Beslutet innebär i alla fall att den
långsiktiga planeringen med sina sjuårsplaner förblir oförändrad i enlighet med 1958 års målsättning och att
beställningarna kan fortgå som hittills.
Befintliga reservationer kan klara den
saken under två år. Kapitalbudgeten
har visserligen inte byggts ut såsom
man 1958 förutsatte utan att direkt
uttala det, men den får åtminstone
också tillgodoräkna sig kompensation
för teknisk fördyring, och genom ökad
rörlighet blir det också möjligt att
bättre utnyttja både föreliggande reservationer och kommande anslag.
Kompensation för pris- och löneökningar skall lämnas i vanlig ordning. Hur det blir med av statsmakterna föreslagna besparingar och
kostnadsökningar, vilka icke påverkar
försvarseffekten, är ännu inte klart,
men det är knappast troligt att dessa
under tvåårsperioden får så särskilt
477
stor betydelse. När det gäller avvägningen mellan försvarsgrenarna har
kommitten välbetänkt nog skjutit
eventuella ändringar på framtiden,
också om det troligen blir fråga om
en viss återhållsamhet särskilt i vad
det gäller flygvapnets fortsatta materielbeställningar.
Men motsättningarna mellan partierna är nog i grunden betydligt
större än vad uppgörelsen tycks ge
vid handen. Det är ovisst om man
1962 ännu en gång kan finna vägen
till enighet. Inom socialdemokratin
finns det en stark grupp, som intar en
negativ hållning till försvaret. Mycket
tyder på att åtminstone de oreflekterade prutningsentusiasterna t. o. m.
har majoritet inom socialdemokratiska
riksdagsgruppen, och de drivs på av
en motsvarande grupp inom centerpartiet. Av allt att döma är däremot
motsättningarna i försvarsfrågan mindre markerade än förut inom folkpartiet, där den yngre generationen
tydligen frigjort sig från frikyrklighetens pacifistiska tankegångar.
För högerns del har det sagts att
avgörandet inte varit lätt: skulle man
göra upp på dessa relativt dåliga villkor eller vore det hältre att låta förhandlingarna spricka? Det är uppenbart att det måste vara med en betydande olust som högerrepresentanterna accepterat provisoriet. Å andra
sidan kan man knappast på allvar göra
några invändningar mot att de valt att
träffa en uppgörelse. Det kunde knappast vara i högerns intresse att torpedera ett ytterligare – kanske ett sista
försök att hålla försvaret utanför
de dagspolitiska striderna. Dessutom
är det klart att högerpartiet omedelbart efter 1960 års val knappast hade
hela den auktoritet, som skulle erfordras för att en omedgörlig ståndpunkt
i längden hade kunnat gynna försvaret.
Däremot är det angeläget att för- 478
svarsdebatten fortsätter under de två
år som återstår tills frågan om en ny
lösning blir aktuell. Att försvaret inte
är en dagspolitisk stridsfråga betyder
på intet sätt detsamma som att man
skall tala tyst om det. Inte bara försvarsmotståndarna, utan också försvarsvännerna har anledning att ta
bladet från munnen i denna diskussion.
Programdebatt inom högern och
folkpartiet
Att döma av det respektabla antal
kommitteer, med uppgift att utforma
programmatiska riktlinjer på olika
områden, som efter valet tillsatts
inom både högerpartiet och folkpartiet, kan man efterhand vänta sig en
mer intensiv idedebatt på borgerlig
sida.
En sådan debatt har på många håll
– bl. a. i dessa spalter – efterlysts
under åtskilliga år. Allt flera människor, som brukar rösta på de borgerliga partierna, har börjat framföra
önskemål om klarare besked på principiellt centrala punkter. Vad menar
egentligen högerpartiet, frågas det,
med »egendomsägande demokrati»?
Vilka reformkrav avser partiet att föra
fram för att förverkliga detta mål?
Till folkpartiet ställes frågan: Vad menas egentligen med »liberalt framstegsarbete»? Att alla partier vill »framsteg» i den meningen att samhället
skall bli »bättre», är självklart. Men
vad menas med liberala framsteg?
Och på vilket sätt skall samhället gö-
ras bättre?
För att klargöra innebörden av kravet på en »egendomsägande demokrati» liksom de principiella riktlinjerna för vad som skall anses vara
»framsteg», blir det otvivelaktigt nödvändigt att gå mycket djupare i programarbetet än vad man hittills i regel brukat göra inom svenskt partiliv,
och särskilt inom oppositionspartierna. Deras utredningsresurser är ju
mycket begränsade.
Men nog är det uppenbart att man
nu på ett helt annat sätt än tidigare
måste taga krafttag – kanske också
taga mera tid på sig – för att skaffa
bl. a. det samhällsvetenskapliga eller
överhuvudtaget faktiska underlag,
som är nödvändigt för ett effektivt
programarbete. Politiska ståndpunktstaganden uppkommer ju genom värderingsbestämda reaktioner inför en
verklighet. Är föreställningarna om
verkligheten felaktiga leder värderingsutslaget vilse.
Låt oss anföra ett aktuellt exempel.
De borgerliga partiernas ståndpunkter
till behovet av besparingar måste givetvis bestämmas av bedömningarna
av det statsfinansiella läget. ställer
man upp en skuggbudget måste man
bygga den på en beräkning av statsinkomsternas storlek.
Högerpartiet utgick från finansdepartementets pessimistiska inkomstberäkningar, vilket tvingade partiet
till extrema besparingsförslag. Dessa
beräkningar har nu visat sig slå fel,
vilket de nästan alltid gjort de sista
åren – åt det ena eller andra hållet.
Inkomsterna har blivit mycket högre
än beräknat för budgetåret 1959/1960.
För 1960/1961 kan nu med hög grad
av säkerhet förutses vida gynnsammare budgetutfall än vad finansdepartementets ursprungliga siffror gav vid
handen.
Detta bär givetvis socialdemokraterna med fattning. Desto mer pengar
får de för att fortsätta sin politik.
Men för högerpartiet är de nya siffrorna onekligen fatala. Partiledningen
och de aktiva partiarbetarna engagerade sig i valrörelsen för ett hårt besparingsprogram, därför att man
trodde att detta program var absolut
nödvändigt. På många håll skedde
detta med djup olust över vissa besparingsåtgärders verkningar. Men man
tröstade sig bl. a. med att t. o. m. finansministern medgav att högern var
det enda parti, som hade full täckning
för sina budgetförslag. Att hr Sträng
underförstod att högerpartiet hade
täckning just därför att det utgick
från hans siffror, uppfattade man
knappast tillräckligt.
Hittills har ett parti – om det velat
vara vederhäftigt – knappast kunnat
göra annorlunda än att grunda sina
beräkningar på de ansvariga myndigheternas siffror. Det är ju de, som
sitter inne med materialet. Nu måste
den frågan ställas: är det omöjligt att
utforma mera självständiga bedömanden beträffande den statsfinansiella
utvecklingen, och särskilt budgetens
inkomstsida?
Är möjligheterna härtill små blir
slutsatsen att en skuggbudget av den
typ högerpartiet presenterade i våras,
där man räknade ut sitt alternativ i
detalj, är meningslös. Man får nöja sig
med mera allmänt hållna alternativ.
Vad nu åter programfrågorna angår
skulle det vara lätt att peka på en rad
centrala problem, där vi faktiskt behöver veta mera om det verkliga läget,
för att principiella resonemang skall
ha någon mening.
Det är inte anledning att redovisa
dem här. Däremot är det anledning
att fråga om inte de programkommitteer, som nu börjat arbeta inom hö-
gern och folkpartiet, kunde etablera
kontakter med varandra för att se om
man inte på ett eller annat område
kunde hjälpas åt att reda ut det faktiska underlaget för programdebatten.
Kanske skulle det rentav visa sig att
en klarare kännedom om verkligheten
– om faktiska förhållanden och fastställbara utvecklingstendenser
skulle leda till enighet dessa partier
emellan på punkter, som i dag framstår som kontroversiella. Möjligen
34-60164078 Svensk Tidskrift H. 91960
479
kunde man också få tillfälle till de
principiella resonemang inbördes om
socialpolitikens och kulturpolitikens
utformning i 1960-talets samhälle, som
förr eller senare ändå måste till – om
det så småningom skall kunna bli ett
gemensamt liberal-konservativt alternativ.
studieskulderna
Frågan om avdragsrätt för studiekostnader har i ett stort antal år hört till
de ständiga följeslagarna i den studiesociala debatten. I ovanlig grad har
den socialdemokratiska regeringen på
denna punkt visat sig vara fast och
stark till motstånd men visligt trög till
verkan. Motionsvis har saken behandlats i riksdagen ända sedan 1942. Efter
ett årtionde hade den avancerat så
långt att riksdagen 1952 hos Kungl.
Maj :t kunde begära förslag i ärendet,
om möjligt redan till 1953 års riksdag.
Intet förslag avhördes, och 1955 fann
sig bevillningsutskottet föranlåtet att
med någon skärpa erinra om att saken
brådskade: Kungl. Maj :t fortsatte dock
att utan åtgärd begrunda saken i djupaste frid.
Anledningen till denna uppseendeväckande förhalning- så mycket mera
otillbörlig som en riksdagens skrivelse
i en skattefråga, alltså ett område där
riksdagen är allenarådande, måste tillmätas en alldeles särskild vikt – är
näppeligen fördold för någon. I det
längsta har socialdemokraterna envisats med att förvirra debatten om avdragsrätt för studiekostnaderna, som i
princip endast är en fråga om tillämpningen av den allmänt erkända rättviseprincipen »skatt efter förmåga»,
genom att föra in allehanda »socialt»
präglade argument: att det vore mera
angeläget att utbygga stipendiesystemet, att skattelättnad efter avslutade
studier inte kunde tänkas ha den rekryteringsstimulerande effekt som
-~———————~———————~——
480
länge ansetts vara av väsentlig vikt
vid varje bedömning av studiefinansieringsproblemen m. m. I regel har
det dock inte dröjt särskilt länge innan den tydligen avgörande bevekelsegrunden krupit fram – den självklara
iakttagelsen att en avdragsrätt för studiekostnader på grund av progressiviteten i vårt skattesystem i kronor räknat skulle medföra en större favör för
högre inkomster än för lägre.
Sent omsider har regeringen nu
trots allt i någon mån tänkt om i frå-
gan – låt vara i mycket ringa mån.
statsrådet Sträng har i former som
rimligen måste anses förpliktande
trots att löftet lämnades strax före
andrakammarvalet ställt i utsikt förslag till en lättnad i de skuldsatta akademikernas ställning så till vida att
amorteringarna på de statliga studielånen generellt skulle avkortas med
25%. Förslaget är långt ifrån bra. Att
det, när det äntligen kom, skulle vara
så utformat att det trots allt skulle ha
en karaktär av >>bidrag» är ju endast
vad man kunde vänta av en socialdemokratisk finansminister. Det allvarliga är, att det genom den valda
uppläggningen helt frikopplats från
de principer om rättvis beskattning
som från början utgjort motiveringen
för kraven på åtgärder och som låg
till grund för skattelagsakkunniges
förslag om avdragsrätt för 60% av
amorteringarna på studielån. Detta
medför också, att studiekostnader som
finansierats på något annat sätt än
genom lån – därtill genom vissa bestämda kreditformer vilket innebär att
privata studielån lämnas utanför –
faller utanför förslaget. Det kommer
ännu att vara långt kvar innan kostnader för utbildning likställas med
andra investeringar. »Staten medger
skattefria avskrivningar för andra investeringar, t. ex. efter inköp av maskiner. Varför skulle inte investeringar i utbildning behandlas på
samma sätt?» (Bertil Ohlin i SACOtidningen 5/1960).
I det rådande läget är det dock självklart att SACO ansett sig böra tillstyrka
förslaget. Bristfälligt som det är, innebär det dock för betydande grupper
akademiker högst betydande fördelar.
Det torde dessvärre vara uppenbart,
att ett bättre förslag icke inom överskådlig tid vore att vänta om finansministerns invit avvisades. Vid sådant
förhållande måste man givetvis acceptera det lilla som erbjudes. Hr Strängs
förslag visar dock, att den hårda press
som från akademikernas fackliga organisationer utövats i denna fråga till
slut lyckats i någon mån försätta berg.
Den halsstarriga oviljan att överhuvud
ta någon hänsyn till de färdigutbildade akademikernas speciella situation har äntligen genombrutits. Hr
Strängs i och för sig bristfälliga och
stela förslag bör accepteras som vad
det är – ett första steg i rätt riktning.
Man måste utgå från att det fackliga
arbetet på att uppnå full skatterättvisa
för akademikerna inte kommer att
upphöra för att man kunnat inregistrera denna preliminära seger.