Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 15 febr. 1937.
Kring dyrortsgraderingen Begeringens proposition om att utvidga
av folkpensionerna. 1935 års pensionsreform med en dyrortsgradering kunde redan vid avlämnandet anses parlamentaristiskt
säkerställd, och efter folkpartiets nyligen avgivna partimotion, enligt vilken regeringsförslaget accepteras men graderingen föreslås
blott få tre års giltighet, torde riksdagsbehandlingen bli ett lekverk.
»Tredje gången gilt» blir för hr Gustav Mällers del således slutresultatet av pensionsfrågans handläggning. Redan nu kan man därför
kasta en återblick på denna frågas lidandeshistoria, något som är av
visst intresse, eftersom det också är den svenska borgerlighetens.
Som bekant innehöll redan 1935 års regeringsförslag en dyrortsgradering, vilken då tänktes baserad på något lägre tilläggspensioner
än de 250 kr., som riksdagen sedan stannade för. Förhandlingarna i det
särskilda utskottet, vilket hade hr Pehrsson-Bramstorp till ordfö-
rande, ledde i ett hänseende till allmän enighet: man var snart fullt
på det klara med att den tekniska utformningen av regeringsförslaget i den del detta berörde dyrortsgraderingen var synnerligen
otillfredsställande och under alla förhållanden krävde en ny utredning. Både landshövding Bernhard Eriksson – på sin tid ledamot
av pensionsförs~ikringskommitten samt v. ordförande i det särskilda
utskottet – och hr Gustaf Möller ha under pensionsdebatterna i fjol
såväl i tal som skrift med stor öppenhet erkänt dessa stora tekniska
brister, och en hiinvisning härtill är tillräcklig för att förklara, att
de borgerliga år 1935 ej rörande graderingen kunde gå socialdemokratema till mötes. Samtidigt härmed inriktade särskilt de borgerliga lantmännen, inklusive bondeförbundets representanter, alla sina
ansträngningar att i stället för en dyrortsgradering genomföra en
allmän höjning av tilläggspensionernas storlek. Man skulle mycket
ha misskiint socialdemokraterna, om man trott, att de icke skulle
nappa på denna krok, givetvis i förvissning om att senare kunna
genomdriva dyrortsgraderingen, vilken i så fall genom att baseras
på högre tilläggspensioner skulle förbättra pensionerna även iör
dyrorternas åldringar. Socialdemokraterna kunde med desto större
tillförsikt se framtiden an, som de hade lätt att peka på att den Linnerska pensionsförsäkringskommitten förutsatt en låt vara liigre baserad dyrortsgruppering och därtill visste, att under utskottsförhandlingarrJas gång vissa borgerliga försök att nå en kompromiss enligt
dyrortslinjen allvarligt övervägts. Hur starka skäl hr Brarustorp än
kunde i motiveringen upprada mot dyrortsgraderingen, lyckades det
honom dock ej att hindra, att hr Möller lovade att komma tillbaka –
och det mycket snart – med graderingen. Genom att de borgerliga
enhälligt följde hr Brarustorp hade distansen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet efter pensionsreformen icke blivit längre
151
11- 377!!. Svensic Tillskrift 1937.
..~
Dagens frågor
än mellan de förra och något annat borgerligt parti; den faldiska
alliansen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet kunde fortbestå, helst som socialdemokraterna i likhet med hr Möller i 1936 års
riksdagsdebatter gärna ursäktade bondeförbundet såsom varande icke
»socialreformatiskt» till läggningen. För hållfastheten av 1935 års
»samförståndslösning» låg dock något olycksbådande däri, att man
sökt komma förbi städernas, d. v. s. dyrorternas, ofrånkomliga svårigheter genom att höja pensionstilläggen visserligen överlag men dock
främst med tanke på landsbygden, d. v. s. icke dyrorter.
Det är välbekant, att hr Möller icke försummade något för att redan vid 1936 års riksdag genom ett nytt förslag om gradering riva upp
1935 års pensionsreform. Det är lika bekant, att statsministern sökte
frampressa ett positivt riksdagsbeslut genom att under avgångshot
göra graderingen till ett av bytesobjekten i försvarsfrågan. Hr Hanssons sammankoppling försvårade obestridligen de eventuella möjligheterna att nå ett omedelbart positivt beslut rörande pensionerna: dels
verkade rent psykologiskt hans hotelser och maktspråk irriterande,
dels var det för många förödmjukande att ingå på köpslagan om försvaret, till på köpet när dess förstärkande även utan socialdemokraternas röster kunde tryggas, och dels kunde hans kabinettsfråga på
dyrortsgraderingen rentav tänkas utlösa den effekten, att chansen till
att äntligen få ett regeringsskifte till stånd av vissa ministerhugade
spekulanter ej ogärna utnyttjades – sådant har hänt förr, t. ex. när
justitiestatsminister Adlercreutz 1874 ställde kabinettsfråga. De förstnämnda synpunkterna spelade härvid så stor roll, att den sakliga tveksamhet i graderingsfrågan, som säkerligen fanns både inom högern
och folkpartiet, utåt mycket litet kom till synes. Den dåvarande majoriteten i båda kamrarna kunde dessutom med styrka framhålla, att
den erfarenhet av den stora pensionsreformens verkningar, som vore
önskvärd att vinna innan graderingsfrågan på nytt prövades, omöjligen kunde stå till buds innan pensionsreformen den l jan. 1937 trätt
i kraft; dessutom kunde det icke vara undanflykter, när riksdagsmajoriteten inför de starkt stegrade socialutgifterna förklarade sig
först vilja få en överblick över de kostnader, som den minst lika viktiga aktiva befolkningspolitiken skulle komma att kräva. Den snabba
exekutionen- ungefär en halvtimme- som det av motormannen hr
österström ledda sammansatta utskottet bestod regeringsförslaget,
kan visserligen förklaras av att frågan var uttröskad men torde likväl utgöra ett oslagbart hastighetsrekord på »distansen» att avfärda
sådana sällsynta praktexemplar bland propositioner, som en svensk
regering ställt kabinettsfråga på; det var dessvärre ett rekord, som
lämnade publiken kall, för att ej säga delvis avogt stämd.
Fortsättningen kan tecknas i ett par satser. Regeringsskiftet kom
till stånd, försöken att skapa en borgerlig samlingsregering eller nå-
gon annan stark borgerlig koncentrationsministär strandade, ministä-
ren Brarustorps tillkomst och verksamhet kunde icke hindra bondeförbundet att vid valen göra mandatförlust och spred att döma av
valresultatet dessutom en missmodets anda bland de borgerliga som
152
Dagens frågor
helhet, medan socialdemokraterna blott eggades till revanchehumör.
Arbetarepartierna kunde inregistrera sin stora valseger, tvivelsutan
i icke oväsentlig mån vunnen just tack vare pensionsfrågan; deras
agitationsmetoder härvidlag voro dessutom icke oklanderliga, ja så
skrupelfria, att det icke skulle förvåna, om det blivande graderingsbeslutet komme att utlösa större besvikelse bland landsbygdens åldringar, vilka nu kanske gå och vänta på »Bättre pensioner åt de
gamla» – som det hette i rubrikerna – än den skall utlösa glädje
bland dyrorternas åldringar.
Under valrörelsen hade bondeförbundet låtit utsprida ett flygblad
-det upplästes i remissdebatten av hr Domö – som under rubriken
»Vad har bondeförbundet uträttath bl. a. innehöll följande punkt i
meritförteckningen: »att de medellösa och fattigaste i landet fått sin
pensionsfråga ordnad – och lika för alla oavsett stad och land –
utan orättvis dyrortsgruppering, som medfört en ytterligare förmån
för de i skattehänseende bättre lottade storstäderna. Denna fråga
föranledde den socialdemokratiska regeringens avgång, när denna
ej lyckades genomföra dyrortsgrupperad folkpensionering, varefter
bondeförbundet fick övertaga regeringsansvaret.» Tre dagar efter valet hade hr Brarustorp fått en annan uppfattning om det »orättvisa>>
i en dyrortsgruppering och till sina väljares förvåning accepterat icke
blott principen om dyrortsgradering utan även – som det sedermera
visade sig – hela regeringsförslaget så när som på en ren oformlighet
angående dyrortsindelningens giltighetstid. Trots hr österströms dirigentskap i fjol och trots att inga hårdare än hrr Andersson i Rasjön
och Hamrin i fjolårets debatter kritiserade dyrortsgrupperingen har
folkpartiet i år redan före utskottsbehandlingen skyndat sig att
falla till föga; visserligen kan, såsom en av partiets tidningar anmärkt, partimotionen sägas ända till »klämmen» vara ett förord för
avslag och visserligen har partiet föreslagit lagens giltighetstid begränsad till 1940, men ingen har väl ännu hört talas om något sådant
socialpolitiskt »provisorium», som sedermera icke blivit permanent.
Vad högern beträffar, har denna icke i någon motion tillkännagivit
sin ståndpunkt.
Vi förstå mycket väl att partierna i vissa frågor ej få gräva ner
sig i ointagliga skyttegravar utan utsikt till ömsesidiga närmanden
eller till de kraftförödande stridernas avblåsning. Vi anse även, att
olika meningar i en sådan fråga som dyrortsgrupperingen kunna
försvaras och försvaras med giltiga skäl. Vi betona uttryckligen, att
vi anse den allmänna höjningen år 1935 av tilläggspensionerna
mycket behjärtansvärd. Vi erinra även om att striden här ej står så
mycket om hjälp åt dyrorternas åldringar – i våra dagar lämnas väl
ingen behövande ohulpen – utan om formerna för denna hjälp. Enligt de borgerligas gamla linje skulle det t. v. åligga dyrorterna själva,
d. v. s. i huvudsak städerna, att genom kommunala pensionstillskott
eller eventuellt supplerande fattigvård lämna den nödiga utfyllnaden, varvid staten genom skatteutjämning automatiskt finge hjälpa
de fattigare dyrorterna; iiven enligt regeringsförslaget blir en sådan
153
Dagens frågor
utfyllnad på sina håll nödvändig, så t. ex. i Stockholm, där fattigvårdsstandarden i många fall torde ligga ett par tre hundra kronor
över de 1,000 a 1,100 kr. som ett s. k. pensionärshushåll, d. v. s. ett
åldrigt par, efter dyrortsgrupperingens införande erhåller i folkpension.
Vad vi däremot vilja reagera mot är den principlöshet, som från
borgerligt håll ådagalagts i denna känsliga fråga. Man kan kort och
gott säga, att det är att göra uppgiften för en socialdemokratisk ledare för lätt, om de borgerliga först genom ett avslag duka upp de
matnyttigaste håvor på socialdemokraternas valbord och därefter, sedan de kanske just till följd av detta avslag förlorat andrakammarmajoriteten, brådstörtat uppge striden, trots att inga nya sakmoment
inträffat och trots att första kammaren ännu har borgerlig majoritet
samt följaktligen vid behov skulle kunna sätta sitt veto mot utvidgning av pensionslagen eller eventuellt genom sammanjämkning framtvinga en modifiering. Vilken aktning skall borgerlig politik bland de
stora skarorna av tvivlare och odeciderade kunna tillvinna sig, om
man med åberopande av rättfärdighetsskäl först fäller en regering
och vädjar till väljarna men efter valet genast och utan nya sakomständigheter eller absolut tvingande skäl accepterar >>orättnirdigheten» och påtvingar riksdagen denna? Och vilken respekt skall denna
inkonsekvens kunna framkalla bland socialdemokraterna, som med
rätta kunna fråga sig, huruvida t. ex. bondeförbundets tidigare intensiva agitation mot de högre stadspensionerna var iirligt menad
eller blott ett försök att mot bättre insikt ockra på landsbygdens
ovilja mot städerna. Det får dessutom ej förglömmas, att de borgerliga i fjol ännu hade all möjlighet att om så ansågs nödvändigt sakligt korrigera propositionen och därigenom bortarbeta sådana brister
som folkpartiet i sin motion alltjämt påvisar och som en i år väckt
enskild socialdemokratisk motion (rörande den stora hyresskillnaden
inom av industri och jordbruk sammansatta blandade kommuner) ytterligare an tyder.
Resultatet av pensionsfrågans handläggningssätt skulle kunna sammanfattas så: en regeringsbildning, som enligt valresultatets vittnesbörd nedshimde modet hos de borgerliga men jämnade viigen för arbetarpartiets erövring av majoriteten, en borgerlig vacklan diirefter,
som ytterligare minskat tilltron till den borgerliga politikens målmedvetenhet och rätlinjighet, kanske dessutom en sakligt siimre lösning
än som i fjol varit tänkbar. Vi upprepa: det kan vara miinskligt att
brista i framsynthet, och det kan ges situationer, då nödviindigheten
bjuder att i självuppgivelse sträcka vapen. Men att först göra sig
skyldig till bristande framsynthet och sedan till sjiilvnppgivelse kan
knappast kallas statsmannamässigt men väl att leverera nederlagsstämning. Och sviktar tron bland dc borgerliga själva, då undermineras inifrån deras möjligheter att överhuvud göra en egen, kraftfull, respektingivande insats. Vilken ståndpunkt man än har rörande
dyrortsgraderingen, måste den historiska treaktaren därom utgöra ett
tema, som aldrig kan få ges som repris på borgerlig seen.
154
Dagens frågor
Folkteater, Ungefär samtidigt med att influensan ånyo gjort
folk och teater. sitt inträde i vårt samhällsliv har den lika regelbundet återkommande diskussionen om den döende Thalia och de
olika metoderna för hennes botande börjat. Man kan tycka att under
de senast förflutna åren härom blivit så mycket ordat att knappast
något egentligt nytt återstår att säga; men de självkallade läkare,
som infunnit sig vid hennes sjukbädd, synas vara minst lika talföra
som fordom kvacksalvarna på Pont Neuf i Paris. Att envar är djupt
övertyg~d om att endast och allenast hans speciella recept kan vänta
framgång ä.r viil överflödigt att säga. Det hör en gång för alla till
saken och kommer helt visst aldrig att ändras.
För den utomstående, som mitt under allt larmet av självreklamens
trummor vill söka bilda sig en föreställning om vad diskussionen
egentligen rör sig om, uppställer sig från början en svårlöst gåta:
vad menas egentligen med den folkteater, om vilken så många skiftande uttalanden under den senaste tiden fällts~ Lämnar man de höga
rymderna, där en del av de debatterande älska att dväljas, och sänker
sig ned till jorden och verkligheten, tvingas man väl att först och
främst kritiskt och sakligt undersöka det begrepp, som bildar hela
debattens utgångspunkt. Med det högst metafysiska begreppet »folket» kommer man icke långt, när det gäller praktiska frågor. Det är
i diskussionen om folkteatern i Sverige år 1937 icke lönt att operera
med begrepp, som närmast höra hemma i ordförrådet från 1789, då
man ~ilskade att i tid och otid referera till »folket» och »folkviljan»
som det bestämmande både i politik, konst, religion och kultur.
»Folket» på den tiden visade sig först följa Marat, så Danton, så
Robespierre och sist Bonaparte. Det var hela tiden samma folk, ehuru
dess manifestationer tedde sig tämligen olikartade. Det kan måhända
synas opassande att jämföra dylika världshistoriskt avgörande tilldragelser med de små meningsutbyten, som för niirvarande oroa vår
teatervärld. Men om betydelsen är oändligt olika så äro de psykologiska förutRättningarna icke så väRentligt skilda som det kan synas.
Man appellerar i debatten om vår teaters utveckling oavlåtligt till
»folket» som den bestämmande faktorn och återkommer ständigt till
de krav, som förrnenas föreligga från dess sida. Helt nyligen ha vi
exernpelviR hört en bister kritiker från Göteborg, vilken vid ett stockholmsbesök djupt indigneratR över att ha fått se :B’ridas visor och
Gösta Berlings saga på Dramatiska Teatern, utslunga den satsen att
»vad vi behöva är en stark kämpande dramatisk konst, som kan rycka
folket med sig». Dylikt låter nog i första ögonblicket mycket bra –
Formularen aleile er 8 Skilling vmrd, som det heter hos Holberg –
men vad är det egentligen som ligger bakom~ Vad menas med »en
stark kämpande dramatisk konst», och har man någon anledning att
tro, att en dylik verkligen skulle rycka folket med sig1 Fråga vi
oss vad det ;;venska folket, d. v. s. majoriteten av i landet Sverige
levande människor, i närvarande stund helst iHskar att se så kan svaret knappast bliva mera än ett: Edvard Perssons filmer. Filmen är ju,
som ofta påpekat;;, den verkliga folkteatern i så måtto att den samlar
155
Dagens frågor
och förnöjer en större publik än någon annan förlustelse överhuvud
taget, och bland gångbara filmer ha inga – efter Fridolf Rhudins frånfälle – nått upp till en så allmän och oomstridd popularitet som
Edvard Perssons. Man måste ha sett dessa framföras icke i en luxuös
stadsbiograf med bekväma fåtöljer och elegant dekorering utan i en
primitiv miljö ute på landsbygden, där de offentliga nöjena iiro sällsynta, för att riktigt uppfatta hur omtyckta de äro. Den enkla, burleska humor som präglar dem slår an överallt i Sverige, och deras
godmodigt ärliga, demokratiskt primitiva samhällsbild vinn,.er ofelbart publikens hjärtan allt ifrån Pajala till Smyge Huk. Detta faktum, som icke torde kunna förnekas, måste tagas till utgångspunkt
för diskussionen om vad den levande teatern i motsats till filmen kan
bjuda den breda publiken. Ty’ det är fullkomligt meningslöst att söka
skapa en folkteater på grundval av en repertoar, som den avsedda
publiken varken förstår eller vill ha.
Häremot kommer naturligtvis genast att framföras den invändning,
som ofrånkomligt dyker upp i alla diskussioner om hithörande problem: den breda publiken är endast av ocrfarenhet fången i villfarelsen att tycka om ljjdvard Perssons filmer och andra liknande ting.
Den iir, som det heter om den engelske konungen, niir han råkar göra
något galet, »deceived in his grant», och följaktligen är det för att
leda den in på rätta vägen igen endast behövligt att ge den en riktig
bild av förhållandena. Om vår breda publik finge sent och bittida se
Bödeln och Mannen utan själ av Piir Lagerkvist och annan dylik
dramatik skulle den säkerligen ångra sina vägars tidigare villa,
stanna i stum beundran och erkänna detta som det förnämsta av allt
skapat. Tanken är vacker, men den har tyvärr intet med verkligheten
att skaffa. Icke ens i det 1mzistiska Tyskland, där känsloläget ändå
är efter vårt sätt att se ovanligt högspiint, har man i längden hållit
ut med att se dramer som exempelvis Hanns Johsts Schlageter med
dess extatiska och våldsamma patos. Populärast av alla nazismens
dramer är folklustspelet Krach um J olanthe, där huvudpersonen är
en stadig sugga, kring vilkens imposanta korpus hela intrigen rör sig.
Till och med Hitler själv, hur allvarlig han är, säges med stor förnöjelse ha åskådat detta enkla stycke, som enbart i Berlin flera hundra
gånger gått över scenen. Det kan icke hjälpas att de breda lagren
bäst fångas genom enklare medel. Man kan icke nå kontakt med dem,
så länge man stannar på »the high-brows» ståndpunkt. Alldeles särskilt gäller detta i fråga om en publik som vår, där majoriteten i de
flesta fall icke alls äger någon förtrogenhet med teatern och dess uttrycksmedel. Bland de tusental som åskådade Gösta-Berlingföreställningarna på Auditorium funnos veterligen många, för vilka teaterns
stil och verkningsmedel förut överhuvud taget icke voro bekanta. Att
deras första kontakt med den levande teatern skedde genom förmedling av ett verk som dramatiseringen av Gösta Berling kan väl knappast betecknas som ett högmålsbrott.
Vill man alltså se till realiteterna iir den svenska folkteaterns förnämsta uppgift att för sig vinna den stora publik, som hittills
156
Dagens frågor
av de höga priserna på de vanliga teatrarna avhållits från att skaffa
sig förtrogenhet med vad teater och skådespelarkonst i våra dagar är.
Denna publik är visst icke, som ofta antages, direkt klassbetonad.
Högt upp i de ;;amhällsskikt, där akademisk bildning och kultur ange
tonen, har scenen blivit något främmande, helt enkelt därför att
vederbörande icke ha råd till teaterbesök. skolteatern har visserligen
härvidlag gjort mycket gott, men dess inflytelser upphöra med skolåren, d. v. s. just vid den tidpunkt då eljest intresset för scenens konst
plägar vara som livligast. Ungdom och äldre, arbetare och studenter, affärsanställda, tjänstemän, fabrikspersonal och kontorsfolk,
alla böra emellertid kunna genom ett praktiskt abonnementssystem,
baserat på låga priser, genom omväxlande, från början icke allt för
krävande repertoarval och genom energiskt bedriven agitation kunna
vinnas för teatern, vilken sedan urminnes tider varit människorna
en källa till vederkvickelse och som säkerligen alltjämt skall förbliva
det. Att, när vägen en gång blivit bruten, man både bör och skall
fortsätta fram emot en repertoar av djupare lyftning och starkare
konstnärlig egenart behöver väl knappast sägas. Men dit är vägen
lång, och till en början gör man nog klokt i att noga begrunda sanningen i den vise kejsar Augustus’ valspråk »Festina lente!»
Vad man emellertid har de starkaste skäl att vara på sin vakt emot
är eventuella försök att under den tilltalande rubriken »folkteater»
lyckliggöra oss med en politisk agitationsteater av det slag, som
Sovjetstaten i begynnelsen av sin tillvaro organiserade – numera lär
väl Stalin med sina hårdhänta metoder ha givit den en annan och
efter den nya diktaturens krav avpassad inriktning. I diskussionen
har onekligen framkommit ett och annat, som manar till uppmärksamhet. Så länge man propagerar för Pär Lagerkvist som lämpligt
program för folkscenen må det vara hänt, ty han är ju en betydande
diktare, fastän han aldrig tycks komma ur sitt beroende av expressionismens hysteriska uttrycksformer och maner. Det ä.r för övrigt verkligen kuriöst att den expressionistiska stilen, som eljest i hela Europa
längesedan övergått till att vara historisk, alltjämt i vårt land, väl
huvudsakligen genom en själsbefryndad regissörs energiska arbete,
går och giDler som modern och aktuell. Den traskar omkring på turneer genom landet ungefär som fan enligt Albert Engströms på-
stående alltjämt traskar omkring i Härjedalen. Därom må nu emellertid ingenting siigas. Varken Bödeln eller Mannen utan själ lära
rubba det svenska samhällets jämvikt. Men visar det sig att man vill
gå längre och mer eller mindre öppet söker förvandla folkteatern till
ett propagandainstrument måste man bromsa i tid. För dylika
importvaror ha vi i Sverige ingen användning.
Vändpunkten i Ett av de allvarligaste kännetecknen på den
avrustningsfrågan. fruktansvärda politiska kris, som med ständigt
stigande ångest följes av Europa, är avrustningssträvandenas totala
misslyckande och den i allt hastigare tempo bedrivna upprustningen.
Det torde ej blott i Västeuropa utan även i Norden vara en allmänt
157
Dagens frågor
gängse åsikt, att skulden till denna sakernas olyckliga vändning så
gott som uteslutande bör läggas på Tyskland och dess oförbätterliga
militarism. Det kan då vara av intresse att taga del av en framstående engelsk utrikespolitisk experts omsorgsfulla skildring av avrustningsfrågans via dolorosa.
Chefen för Royal Institute of International Affairs och professorn
i internationell historia vid Londonuniversitetet, den kände historikern och publicisten Arnold J. Toynbee, har nyss utgivit årgången
1935 av sin bekanta och högt skattade Survey of International Af/airs.
Ett stort avsnitt har där ägnats åt avrustningsfrågans utveckling
efter Tysklands utträde ur Nationernas Förbund på hösten 1933. När
Toynbee där kommer till en annan mening än den gi:ingse, får detta
förhållande sin särskilda vikt av att han är en övertygad anhängare
av Nationernas Förbund, den kollektiva säkerhetstanken och de demokratiska ideerna.
Tysklands uppbrott från N. F. och nedrustningskonferensen på
hösten 1933 hade berott på att västmakterna, främst naturligtvis
Frankrike, icke velat tillåta, att dess redan året förut i princip erkända jämlikhet omedelbart omsattes i praktiken, utan krävde en
fyraårig prövningsperiod, under vilken en internationell kontrollapparat skulle uppmonteras och Tysklands underlägsenhet lämnas i
stort sett orubbad.
Efter denna brytning följde en serie direkta förhandlingar mellan
Paris och Berlin, sedan franska försök att i Tysklands frånvaro fortsätta konferensen, som om ingenting hänt, visat sig förfelade.
Toynbee understryker Tysklands redobogenhet till dessa överläggningar. Han konstaterar f. ö. den påfallande samförståndsvilja, som
Berlin visade ännu så sent som under Stresakonferensen i april 1935.
Men framför allt uppehåller han sig vid det viktiga och detaljerade
anbud, som tyskarna gjorde i december 1933. Enligt detta skulle Tyskland få rätt till en arme på 300,000 man med ettårig tjänstetid. Det
avstod från s. k. offensiva vapen men förbehöll sig att i samma mån
som andra stater få nyttja »defensiv» materiel, d. v. s. kanoner och
tanks under en viss storlek samt strids- och spaningsplan men ej
bombflyg. S. A.- och S. S.-organisationerna skulle finnas kvar, men
Berlin bestred bestämt deras militära karaktär och erbjöd .sig att
lämna bevis för riktigheten av sin uppfattning. Vidare gav Hitler
sitt samtycke till ett allmänt övervakningssystem för de militära rustningarna i världen och erbjöd tioåriga nonaggressionstraktater med
alla sina grannar.
Toynbee ser i detta anbud den avgörande punkten i förhandlingarna.
Hade det godtagits, skulle enligt hans mening den senare olycksdigra
kapprustningen hava undvikits. Och om man jämför dessa Hitlers
ytterst modesta krav med vad han senare av egen kraft tagit sig,
kan man svårligen karakterisera Frankrikes hållning med andra ord
än de Oxenstieruska om den ringa vishet, varmed världen regeras. Ty
»den franska regeringen visade i början ingen håg att göra eftergifter på sin sida för att möta Tyskland på halva vägen», och även
158
Dagens frågor
när den under engelsk påtryckning blev något mer tillmötesgående,
vägrade den att acceptera huvudpunkterna i den tyska planen och
höll fast vid den för Berlin förödmjukande prövotiden. Och som
Toynbee visar, blev den franska attityden snart än omedgörligare,
detta redan under vänstermannen Chautemps’ ministär.
Avgörandet kom, då februarikravallerna förde Barthon in i palatset vid Quai d’Orsay. I denne begåvade men senilt benhårde chauvinist ur Poincares skola ser Toynbee den kraft, som definitivt bragte
nedrustningsfrågan i baklås. Redan hans första not, i februari 1934,
visade, att han »icke ämnade föra en försonlig politik gentemot Tyskland». Alltjämt krävde han den odiösa prövotiden, och vidare ville
han inräkna S. A. och S. S. men ej den stora färgade franska armen
vid jämförelsen mellan de båda makternas styrkor. Han antydde
direkt, att vidare förhandlingar vore utsiktslösa, då Hitler redan
brutit Versaillestraktaten. Barthon ville helt enkelt ej göra upp med
Tyskland utan föredrog en ring av allianser för att hålla den hatade
och fruktade rivalen nere liksom under tjugotalet.
Emellertid hyste Frankrikes förnämsta bundsförvanter en annan
mening. Italien ville i stort sett acceptera de tyska anbuden som
grund för en uppgörelse, och England hade den 29 januari framlagt
ett kompromissförslag, som på vissa punkter följde de tyska linjerna,
på andra de franska och i en del fall sökte draga en medelproportional. Det visade sig nu i februari 1934, att Tyskland var villigt att
taga ännu ett steg för att möjliggöra en överenskommelse. Berlin
accepterade det engelska förslaget som basis för vidare förhandlingar
och godtog därmed den franska ståndpunkten rörande kolonialtrupperna, samtidigt som man visade sig villig till ytterligare eftergifter
även rörande S. A. och S. S. Endast på två punkter krävdes ändringar,
nämligen flyget och Tysklands återinträde i N. F. Italien förklarade
sig berett att antaga dessa förslag. Men redan i ett preliminärt svar
av den 19 mars gjorde Barthon reservationer på flere viktiga punkter
och försökte framför allt skjuta i förgrunden frågan om åtgärder för
att straffa eventuella brott mot den planerade konventionen.
Toynbee karakteriserar Frankrikes dittillsvarande politik sålunda:
»Fram till denna punkt i de fransk-engelska överläggningarna hade
den franska regeringens hållning ej varit uppmuntrande, men den
hade ej varit sådan, att den kommit den engelska regeringen att övergiva allt hopp om att uppnå ett samförstånd om garantierna, vilket
kunde bana väg för en uppgörelse med Tyskland.»
Men denna punkt skulle nu nås. Den 10 april riktade Sir John Simon en direkt fråga till Paris, om Frankrike ville godtaga de engelska
förslagen, modifierade enligt Hitlers februarianbud, såsom förhandlingsbas, förutsatt att en uppgörelse kunde nås om garantier för konventionens iakttagande. Då hade nyss förut den tyska budgeten publicerats, och dess höga anslag för försvarsändamål gåvo Barthou tillfälle att i ett memorandum av 17 april förklara vidare förhandlingar
utsiktslösa. Han övergick därmed helt och hållet till en hegemoni- och
incirklingspolitik, som skulle visa sig förfelad även ur exklusivt
159
Dagens frågor
fransk synpunkt och vars enda påtagliga resultat blev den franskryska allians, som nu utgör det värsta hindret för en avspänning i
Västeuropa.
Toynbee sammanfattar sin åsikt om förhandlingarnas gång sålunda,
att »den tyska regeringen hade verkligen rört sig fram till en ståndpunkt, som i vida kretsar ansågs erbjuda en grundval för en skälig
uppgörelse», och han menar, att världsopinionen »var böjd att anse,
att det skulle l~gat i Frankrikes intresse att antaga det förslag, som
Herr Hitler gjort Mr. Eden i februari 1934, ett förslag, som om det
tagits efter orden skulle hava gett Frankrike en betydande överlägsenhetsmarginal över Tyskland, så länge som det behövts för att
pröva effektiviteten i ett internationellt övervakningssystem». »Medan Tyskland sålunda hade flyttat sig framåt från den ståndpunkt,
som det intagit, när det lämnade nedrustningskonferensen, hade
Frankrike under regeringen Doumergue flyttat sig bakåt till en position, där det tycktes utesluta möjligheten av en samförståndsuppgörelse med Tyskland för att i stället lita på Poincares politik: allianser stödda på militärmakt.»
‘l’oynbee lägger sålunda i sin vidsynta och mönstergillt objektiva
(hari karakteriserar sin egen regerings bekanta White Paper i mars
1935 som »not malicious sabotage but slovenly incompetence») undersökning huvudskulden till nedrustningssträvandenas strandande på
Frankrike, och han konstaterar med bitterhet den Barthonska politikens resultat: :B’rankrike hade 1934 avslagit det tyska anbudet om
300,000 man, som skulle gjort den tyska hären ungefär jämnstark med
Frankrikes europeiska armes, och detta blott för att ett år senare se
Tyskland taga sig rätten till en här på 600,000 man. Och han påvisar
ett högst egendomligt förhållande, då han kontrasterar Frankrikes
omedgörlighet nu med dess obestridliga fredsvilja 1933: »Det var överraskande att se denna fransmännens motvilja mot att slåss åtföljas
av en lika stark motvilja mot att sluta fred med deras fiende, när han
åter reste sig.» Hela Frankrikes efterkrigspolitik hade gått ut på att
offra allt annat för att bevara möjligheten till ett preventivkrig mot
Tyskland, och när så med nazismens seger tillfället därtill verkligen
kom, huvudsakligen till följd av Frankrikes egen omedgörlighet, då
spelade man ej ut det trumfkort, som man betalat så mycket för att
hava kvar på hand. Men trots detta försummade man alla chanser
till en fredlig uppgörelse med det Tyskland, som nu emanciperade sig
från segrarmakternas färla.
S S Vid en inspektion av rikspolisofficersskolan i Berlin-Köpe• • nick i medio januari meddelade chefen för tyska ordningspolisen general Daluege, att nationalsocialistiska partiets Schutzstaffeln (S. S.) framdeles skulle utgöra basis för rekryteringen till
ordningspolisen. Inträde i denna skulle i främsta rummet beviljas
sådana S. S.-män, som tillhört den kasernerade delen inom Schutzstaffcln, organisationens s. k. Verfiigungstruppen, vilka förpliktat sig till
flerårig aktiv tjänst. Bland dessa senare äga i sin tur sådana S. S.-
160
Dagens frågor
män företräde, vilka tillhört eller tillhöra Leibstandarte Adolf Hitler.
Ordningspolisens officerare skulle framdeles utväljas bland S. S.-män,
som genomgått Schutzstaffelns ledarskolor.
Redan under föregående år, då S. S.-chefen Himmler utnämndes till
högste polischef, erhöll S. S. fast grepp om polisväsendet i Tyskland.
Himmler hade redan dessförinnan varit chef för hemliga statspolisen
(Gestapo), som så gott som uteslutande rekryterats ur S. S. Vid hans
övertagande av polischefsposten inträdde S. S.-Gruppenfiihrer Heydrich som chef för Gestapo och svingade sig därmed upp vid Dalueges
sida. Själv gammal S. S.-man genomför nu polisgeneralen Daluege
samma principer för rekryteringen inom ordningspolisen, vilka förut
tillämpats för Gestapos vidkommande. Går allt efter beräkning, kommer följaktligen S. S. inom kort tid att behärska hela tyska polisväsendet.
Det är en egendomlig utveckling, som härmed bringas till sin avslutning. S. A.-ledningen med stabschefen Röhm i spetsen krävde som
bekant på sin tid, att de ledande posterna inom den nya tyska värnpliktsarmen skulle reserveras för stormtruppernas högsta befäl och
att S. A. i sin helhet skulle utgöra rekryteringsbas vid besättandet
av underofficers- och officersposterna. Planen föll till marken på
riksvärnsledning·ens bestämda motstånd. Medveten om S. A.-ledarnas
moraliska brister och den uppenbara inkompetensen, när det gällde
handläggandet av rent militära uppgifter, tog Hitler själv parti för
riksvärnet och genomförde med hård hand den bekanta upprensningen den 30 juni 1934, efter vilken tidpunkt S. A., sanerat och starkt
reducerat, återgått till en ren propagandaorganisation. S. S., som vid
upprensningen i S. A. stod på Hitlers sida och först genom junihän-.
delserna blev mera känd i utlandet, skördade inom kort frukterna av
sin insats. På militärt håll, där man icke hotats av några maktanspråk från S. S. sida, fann man sig stillatigande i S. S.-organisationens växande inflytande inom polisväsendet. Då detta senare
därjämte från första stund under Hitlerregimen stått under nationalsocialistiska ministrars ledning och därjämte under den hastigt
genomförda centraliseringsprocessen snabbt avskurits från det förflutna, kunde S. S. så mycket lättare göra sina anspråk gällande.
Hemliga statspolisen föll som en mogen frukt i Himmlers och S. S.-
männens händer och nu har som sagt ordningspolisen gått samma
utveckling till mötes.
Omgestaltningen inom tyska polisväsendet är märklig nog, även om.
man icke tager hänsyn till S. S.-organisationens speciella karaktär.
När man går bakom utanverken och tränger fram till den ideologi
och den egenartade sammanhållning, som prägla S. S., får man emellertid en ännu mera bestämd uppfattning om den för hela utvecklingen i Tredje riket ytterst betydelsefulla omdaning, som polisväsendet underkastats.
S. S. grundades under partiets kampår i syfte att bereda ledarna
särskilt skydd och samtidigt bilda en kontrollinsats inåt. Snart nog
skapades också inom själva S. S. en särskild »Sicherheitdienst» under
161
Dagens frågor
ledning av förutvarande marinofficeren Heydrich, där alla kontrollens
trådar sammanlöpte och vars påpassliga och hårdföra personal sedermera undan för undan utplacerades på viktiga poster inom hemliga
statspolisen. S. S. utvecklade sig emellertid icke endast till en i fråga om
medel och metoder hänsynslös elitorganisation. Dess uppgifter stanna
ingalunda vid de rent tekniska, vid kontroll av partimedlemmar och
medborgare i övrigt. Organisationen vill vara och är förvisso också
en den nationalsocialistiska rörelsens ideologiska högborg i ännu
högre grad än S. A. och Hitlerjugend. Den är genomglödgad av en
fanatism, som inom nazismen ger S. S. en ställning liknande den
wahabiterorden intager inom islam. De svartuniformerade, fysiskt
vältrimmade och hårt disciplinerade S. S.-männen känna sig också
som medlemmar av ett religiös brödraskap. Nazismen uppvisar
många schatteringar. Först i S. S. är den på allvar vorden en tro
och en världsåskådning, som i grund och botten icke tolererar någon
annan vid sin sida.
Ateism är förbjuden inom S. A. Man tror på en allsmäktig Försyn,
verksam i historien och naturen och på en av denna Försyn åt tyska
folket given mission, manifesterad i detta folks stora historiska ögonblick. För kristendomens kärleks- och försoningslära står man inom
S. S., liksom överhuvud taget inom nazismen, totalt främmande och
söker gärna anknytning till förkristna föreställningar och myter. En
av egenartad naturmystik genomträngd uppfattning om en genom
tiderna oföränderlig tysk urgrund, vari gudomen är inneboende och
varur tid efter annan mäktiga kraftyttringar framspringa, torde få
anses utgöra kärnan i S. S.-organisationens av Alfred Rosenberg
starkt påverkade ideologi.
Man gör klokt uti att ha allt detta i minnet vid en bedömning av
den tyska polisreformens verkningar. Går utvecklingen som hittills,
kommer tyska polisen i sin helhet att omdanas till ett instrument för
en numerärt måhända föga talrik – S. S. omfattar endast c:a 250,000
medlemmar – men så mycket mera målmedveten och mäktig organisation, vilken med utnyttjande av alla till buds stående maktmedel
bjuder andra trosformer spetsen. Det är egendomligt att se dogmbeståndets främsta övervakare inom nationalsocialismen på detta sätt
monopolisera ett så profant verksamhetsområde som ordningspolisen.
Att man förbehållit sig posterna i Gestapo är en annan sak. Såsom
hemlig statspolis fullgör ju S. S. en funktion erinrande om inkvisitionens inom katolska kyrkan. A andra sidan möjliggör givetvis erövringen av ordningspolisen vidaste kontakt med befolkningens breda
lager och ett fullkomnande av underrättelseväsendet. Det bör påpekas,
att sedan S. S.-chefen Himmler tagit steget fullt ut och utträtt ur
kyrkan – även Hitlers ställföreträdare i partiet Rudolf Hess, S. A:s
stabschef Lutze, Rust, Frick och Ribbentrop ha lämnat den konfession
de förut tillhört – hela avdelningar inom tyska polisen utträtt ur
katolska eller evangeliska kyrkan.
Tvivelsutan måste katolska kyrkans och även de evangeliska samfundens positioner anses svårt hotade som följd av S. S.-organisatio- 162
Dagens frågor
nens makttillväxt Först och främst är ju att märka, att S. S. på administrativ väg, genom polisåtgärder av skilda slag, kan underbinda de
religiösa samfunden i deras verksamhet. Ånnu viktigare torde dock
vara, att de stora massorna i Tyskland, särskilt i städerna, förhålla
sig tämligen likgiltiga till vad som sker. Långt före nationalsocialismens makttillträde var som följd av årtiondens radikala propaganda arbetarklassen mer eller mindre avkristnad. Weimarperiodens
Tyskland var om icke religionsfientligt så i alla händelser i religiöst
hänseende likgiltigt. Under sådana omständigheter har ingendera av
de stora konfessionerna några massuppbåd att falla tillbaka på och
detta så mycket mindre, som ungdomen i Tredje riket mer och mer
sekulariseras. Möjligheterna för de hotade trosriktningarna att bjuda
den fast sammantimrade S. S.-organisationen stången te sig därför
tillsvidare icke överhövan stora.
Minnen från världs- För de många svenskar, som i England vilja se
krigets Stockholm. ett omutligt stöd för de små nordiska ländernas
neutralitet och oberoende under en eventuell ny världskris, bör det
vara av största intresse att taga del av den mening i dessa spörsmål,
som hystes och hyses av den engelske diplomat, som under hela
världskriget representerade sitt hov i Stockholm. Det är en åsikt,
som i flere avseenden kan betecknas som auktoritativ. Sir Esme
Howard, numera Lord Howard of Penrith, är en av sin generations
obestridligt främsta brittiska diplomater och slöt en omväxlande och
lysande karriär som innehavare av den ena av Englands två viktigaste
ambassader, den i Washington. Och han är heller ingen fördomsfull
man: i den andra delen av sina memoarer (Theatre of Life, London
1936) visar han en förståelse för de omständigheter, som ledde till
•rysklands oinskränkta ubåtskrig, vilken fortfarande är rätt ovanlig
i England, och hau avhåller sig skrupulöst från alla de utfallmot den
slagne fienden, som på många håll varit så ideligen återkommande.
Lord Howard kan sålunda tagas som prototyp ej blott för den
framstående och erfarne engelske diplomaten utan även för den vidsynte gentlemannen. Och det är då av största intresse att iakttaga,
att den förbittring, som det tyska ubåtskriget ej kunnat väcka hos
honom, hyser han ännu efter tjugo år lika levande och stark, när det
blir tal om de neutralas och främst Sveriges politik under kriget.
»Tertii gaudentes» – det är den osmakliga etikett han sätter på dessa
stater, och deras folkrättsliga ideal identifieras kort och kärvt med
»de neutralas rätt att tjäna pengar tack vare handelns oinskränkta
frihet under krigstid». Det är heller intet tvivel om att denna hans
moraliska indignation är fullt äkta. För honom kan det knappast
tänkas något förhatligare än de neutrala affärsmän, som gjorde förmögenheter på leveranser av krigsförnödenheter till de folk, som satt
in sin existens i den stora kampen. Men hans förbittring leder
honom till att helt underkänna det folkrättsliga patos, som låg till
grund för till exempel den Hammarskjöldska regeringens neutralitetspolitik. Hans egen rättsliga ståndpunkt är enkel och klar: det
163
Dagens frågor
krig är humanast, som snabbast föres till slut, och ur denna synpunkt
är hänsynen till de neutrala direkt av ondo för mänskligheten, eftersom den gör krigföringen mindre effektiv. För övrigt finner han hela
folkrättsideologin naiv: »Det är klart, att ingen nation, som har makt
att hindra fienden att erhålla sådan tillförsel, som sannolikt måste
medverka till ens eget nederlag, kommer att tillåta denna trafik att
passera obehindrat på grund av någon deklaration, som undertecknats många år tidigare. Att tro på det vore att tro på något, som
strider mot människans natur.» Rent juridiskt synes han vilja hävda,
att den tyska invasionen i Belgien satt hela folkrätten ur funktion
och befriat de allierade från varje hänsyn därtill.
Från dessa utgångspunkter blir hela Sveriges politik 1914-1917 för
Howard antingen »true blue l!’Jgalism» hos Hammarskjöld och andra
»pundits of International Law» eller också ett genomskinligt omhölje
kring lusten att tjäna pengar på ett högst omoraliskt sätt. Att det
kunde ligga både rättssynpunkter och hänsyn till den svenska statens
ära och välfärd bakom regeringens försök att hävda vår handels frihet och taga vara på Sveriges rätt att själv kontrollera transitotrafiken över sitt territorium, vill han ej se. Dylikt blir för honom blott
löjlig efterklang från stormaktstiden. Han citerar med förtjusning
sin franske kollega Thiebauts försmädliga omdöme: »Ils se grisent
volantiers de l’odeur des bottes de Charles XII.» Själv hade han för
övrigt redan före kriget kommit till den övertygelsen, att »Potsdamandan bokstavligen dominerade scenen» i Sverige.
Under dessa förhållanden kunde han svårligen få någon större sympati för de svenska funktionärer, med vilka han hade att förhandla.
Speciellt statsminister Hammarskjölds intresse för folkrätten var
honom antipatiskt, medan han däremot kom väl överens med den –
ur hans synpunkt – mer realistiske utrikesministern. Mest välvillig
är han dock mot direktör Axel Bildt, som befanns villig att i A.-B.
Transito skaffa de engelska myndigheterna ett redskap i direkt strid
mot den svenska regeringens politik och därigenom enligt Howards
mening gjorde ententen en tjänst, vars värde knappast kan mätas.
Lord Howards bild av svenska förhållanden under världskriget är
som synes en ren karikatyr, men den är av utomordentligt intresse
som vittnesbörd om hur en human och vidsynt iakttagare från en
stormakt ser på neutrala småstaters intressen och rättigheter. Den
kan också på vissa punkter vara nyttig som korrektiv, särskilt mot
den på alltför många håll knäsatta uppfattningen, att neutraliteten
icke endast är en enastående lycka utan också ett oemotsägligt vittnesbörd om vederbörande nations etiska förträfflighet i jämförelse
med de publikaner och syndare ute i världen.
Åven mycket annat av intresse för Sverige finnes i lord Howards
välskrivna och i sakuppgifterna i stort sett vederhäftiga skildring.
(Han uppger dock att folkomröstningen på Åland utföll till Finlands
förmån.)
Hans skildring av sina bägge tyska kolleger torde sammanfalla med
den vedertagna uppfattningen. Den låter den hart när elefantmässiga
164
Dagens frågor
klumpighet, som utmärkte herr von Reichenau i likhet med många
andra av Wilhelm II:s representanter i utlandet, framstå i kontrast
till herr von Lucius’ smidiga skicklighet. lVIen speciellt viktig är. en
annan sak, som visserligen förut är känd genom efterkrigstidens avslöjanden men alltför ofta förbises eller förtiges. Lord Howard betonar på ett par ställen (sid. 218 :ff. och 246 f.), att vad som framför
allt hindrade England att använda kraftigare påtryckningsmetoder
för att driva igenom sina krav i Stockholm, var den ryska regeringens
utomordentliga oro för att dylika kraftåtgärder skulle driva Sverige
att deltaga i kriget på Tysklands sida. Denna fruktan ledde till enträgna föreställningar hos Howard från såväl hans ryske som hans
franske kollega. Och man får högintressanta upplysningar om hur
fruktansvärt allvarlig en dylik eventualitet ansågs i Ryssland. Det
räknades med en svensk invasion med 400,000 man i Finland, eri resning därstädes och Petersburgs fall. En dylik händelse skulle ha medfört, att starka ryska trupper måst dragas från Polen, där läget redan
var högst oroande och inga stridskrafter kunde undvaras. >>Sveriges
inträde i kriget skulle fullständigt hava ändrat hela krigsläget på
östfronten», säger Howard, och han omtalar, att den ryska generalstaben på en direkt engelsk fråga om följderna av Sveriges eventuella
deltagande i kriget svarat: »Följderna för Ryssland skulle bliva oberäkneliga och olycksbringande.» Detta telegram sändes under tiden
för de stora nederlagen i Polen på sommaren 1915, då envoyen
Nekljudov var särskilt enträgen i sina varningar till engelske ministern.
Dessa lord Howards upplysningar borde tillmätas särskilt värde, då
man vill bedöma bakgrunden till den Hammarskjöldska regeringens
rakryggade politik eller då man talar om den svenska aktivismens
realpolitiska förutsättningar.
Våra ultrademokrater Den ryska krigsbudgeten belöper sig i år till
och Sovjet. över 20 miljarder rubel, vilket utgör en enorm
stegring sedan 1935 och 1936, då samma budget slutade på 14,s och 8,2
miljarder. Inför denna stegring frågar man sig ovillkorligen: Hur
går deU . . . När brakar det löst~ . . . Och man tänker på spökflygarna
i Norrland.
lVIånga svenska radikaler, däribland hr Z. Höglund, gå i god för
Sovjetunionens absolut fredliga avsikter. Vi skola icke diskutera,
huruvida det är från Sovjet, som den största krigsfaran f. n. kommer,
men när samma radikaler som bevis för sin tes hänvisa till folkförbundet och Sovjets medlemskap, känner man sig långtifrån överväldigad. När hr Z. Höglund och meningsfränder uteslutande varna
Sverige för västerlandets diktaturstater, tycks man glömma det .enkla
förhållandet, att det främst var bolsjevismen, som framtvingat diktaturerna och följaktligen även borde inrangeras bland de för demokratien i dubbel bemärkelse farliga staterna. Det låter kanske egendomligt men är icke desto mindre ett faktum, att våra »demokrater» härvidlag äro mera bolsjevikiska än bolsjevikerna själva; på Kominterns
165
Dagens frågor
kongresser har det helt öppet erkänts, att man med hela sin verksamhet hittills endast lyckats att slå ihjäl demokratien i halva Europa.
När Stalin kallar den genom tillämpningen groteska vrångbild av
en demokratisk grundlag, som hans ideologiske lappskräddare Bucharin tråcklat ihop åt honom, för världens enda demokratiska förtattning, så må det vara hänt – han är ju diktator …
När däremot »demokraten» hr Höglund kallar samma missfoster för
världens mest demokratiska författning, då blir man fundersam …
Om hr Höglund lärt sig tillräckligt ryska under sina Komintern-år,
då bör han slå upp sidan 155 i 62:a bandet av Sovjetunionens Stora
encyklopedi för att inhämta vad han skall säga om Sveriges författning och statsskick- en blandning av demokratiska fiktioner och polisabsolutism genom socialfascisternas tillskyndan ställda i finanskapitalismens tjänst för att införa fascismen i Sverige.
Visserligen är hela den »socialistiska» opinionen med hr Höglund i
spetsen uppbragd över att »det gamla Leninska gardet», »männen,
som gått i spetsen för ryska folkets frigörelse» hålla på att utrotas,
men man förklarar samtidigt att den västeuropeiska demokratiens
existens är knuten till alliansen med Sovjetunionen. Man gråter över
att »förtrollningen är bruten» … »man blir galen av förtvivlan» … och
från visst håll vädjas till den svenska riksdagen att ingripa på det
att »hundratusenden, som hysa sympati för Sovjetunionen» icke måtte
inse sitt fruktansvärda misstag.
Vad har egentligen hänU Visste man icke förut om tjekans existens~
Visste man icke att i diktaturerna alltid grasserat kutymen att avliva folk på »administrativ väg», d. v. s. utan dom och rannsakan~
Visste man icke förut, hur litet människolivet aktas i SovjetrikeU
Har man ej hört talas om lagen av den 7 augusti 1932, som stipulerar
dödsstraff för snatteri av statsegendom~ – i motsats till människan
förklaras egendom helig. Vi påminna ytterligare om lagen av den
20 juli 1934, som stipulerar dödsstraff för den som försöker rädda
sig ur världens lyckligaste land; fem a tio års straffarbete plus
konfiskation av alla egendom för dem bland hans anhöriga, som haft
vetskap om »brottet» samt fem års deportation för anhöriga som icke
vetat något. Lika barbariska s. k. lagar gälla även andra »statsförbrytelser» i Sovjetunionen. Vi påminna vidare om lagen av den 8 april
1935, som utsträckt dödsstraffet att gälla även barn fr. o. m. 12 (tolv)
års ålder. För bärandet av s. k. finsk kniv- av den typ svenska skolbarn vässa pennorna med – straffas ryska pojkar dock med endast
fem års koncentrationsläger. Terrorn bland de ryska järnvägsmännen
vore värd sitt eget kapitel. Och vi kunna påminna om Sovjets inblandning här och var i Europa – t. ex. vid de blodiga hiindelserna i
Sofia.
Man kan ju fråga sig, varför man i vissa liiger helst blott vill veta
sanningen om Sovjetunionen, när sovjetstaten själv behagar basuna
ut den över världen i form av processer. Men framför allt frågar
man sig, varför speciellt de, som haft lyckan eller olyckan att vam
Lenins vänner, nu skola skonas! Falla de icke offer för det system,
166
Dagens frågor
de själva skapat, och följaktligen själva bära skuld till sin egen undergång~ Varför skall just den skyldige skonas’ Om de otaliga,
namnlösa offer, som ock fallit och falla runtom i Ryssland för den
terror, som aldrig slutat skölja över det olyckliga landet, tar man
däremot alls ingen större notis; för dessa okända soldater behövas
inga domstolskomedier, men även då borde ))demokratiens)) samvete
tala …
En lustig- om än icke oblodig- figur förekommer dock i det röda
melodramat – Trotskij! Ända från andra sidan jordklotet svär han
nu ve och förbannelse över den oberäkneliga röda justitian, som vå-
gar angripa honom; han slungar ut avslöjanden hur sådant brukar
gå till… hur rättvisa skipas i Sovjetunionen… – Kommer icke
denna störtflod av moraliskt patos något post festum~ Den röda rättvisan var dock god nog att användas av honom. När ))ryska revolutionens stolthet och prydnad)), Kronstadts örlogsmanskap, hade djärvheten att framlägga några blygsamma demokratiska fordringar- legitimering av socialistiska partier, yttrande- och tryckfrihet samt
hemlig omröstning – dränktes l>Upproret)) i blod – av samme Stalin
på befallning av – Trotskij! Det var för den blodiga bedriften i
Kronstadt, som Lenin belönade Stalin med hans nuvarande post; och
Stalins bedrifter fortsätta ännu … I motsats mot andra revolutionära
regimer har den ryska utmärkt sig för att låta terrorn fortsätta årtionden efter revolutionens slut.
Metoden »två slå den tredje» går som en röd tråd genom Stalins
livsgärning. Under sin studietid vid seminariet, i Tiflis hemliga partiorganisation och under sin fängelsetid har han alltid varit beredd att
vid behov med hjälp av provokation göra slut på sina motståndare och
konkurrenter. Vid denna taktik håller han fast även i Kreml. I förbund med Zinovjev och Kamenev störtas Trotskij; Zinovjev och
Kamenev ställas sedan mot väggen under applåder av dem som skjutas i dag. Konsekvensen perfekt- metoden genialisk och enkel: att i
förbund med den ene slå bägge två.
Stalins specialmetod har dock i realiteten ett vid större intresse än
vad man kanske vid första påseende är benägen att tro. Den är nämligen fullt brukbar även för åtskilligt större uppgifter än att endast
taga livet av veteraner ur gamla gardet. Metoden passar alldeles förträffligt att användas i full världsskala, vilket man kanske borde minnas på somliga håll. Om det skulle lyckas för »Mänsklighetens Snille»
– hoc est Stalin – att spela ut sina vänner mot sina ovänner på
världspolitikens arena, vad blir då hans nästa etapp~ Detta problem
tillhör oss.
Svenskarna i Det nyligen utfärdade uppropet om en insamling till en
Nya Sverige. Delawarefond kommer säkerligen, icke minst på grund
av uppslaget med »tävling» mellan olika län, att bli föremål för ett mycket stort svenskt intresse. Med hänsyn till den uppmärksamhet, som
Sverige f. n. åtnjuter i Förenta staterna, är ett storartat insamlingsresultat en prestigesak; med hänsyn till de mångtusende band, som
167
12-3770. Svensk Tidskrift 1937.
Dagens frågor
förena moderlandet med ättlingar i Nya världen, är en spontan och
mäktig nationell solidaritetsgärning en nödvändighet. Anledningen
till uppropet, hugfästandet av 300-årsminnet nästa år av kolonien
Nya Sveriges grundläggning, tillhör också ett av de Hrorika bladen
i den expansiva svenska stormaktstidens historia. Efterföljande
små anteckningar ur svenska arkiv kunna i sin mån bidra till att
fylla bilden av svenskarna som kolonigrundare.
Den första tanken att grunda en svensk koloni i Amerika väcktes
av Gustaf II Adolf, som åt den framstående holländaren Wilhelm
Usselinx redan år 1624 utfärdade fullmakt att bilda det s. k. Södersjökompaniet. Efter svenskarnas krigssegrar föreslog Usselinx konungen att Hven på viiridshaven upptriida som stormakt och såsom
Spaniens och Hollands medtävlare; handelsförbindelser borde knytas
med avlägsna länder och fria svenska kolonier grundas i främmande
världsdelar, vilket skulle bidraga till »att utbreda kristendomen till
hedningarna, utvidga rikets gränser, rikta skattkammaren, lätta folkets tunga bördor och skänka svenskarna alla världshandelns fördelar». Kolonien Nya Sverige vid Delawarefloden, vilken räknar sin
tillblivelse från den 29 mars 1638, ägde som bekant sedan bestånd i
26 år, till 1664, då den slutligen avträddes till engelsmännen. Holländarna erövrade kolonien år 1655.
Ar 1642 utfärdade den svenska regeringen sina »instruktioner» för
Nya Sveriges förste guvernör Johan Printz (född i Bottnaryd, Västergötland d. 20/1 1592, adlad 1642, guvernör över Nya Sverige 15/s s. å.;
död 1663 som landshövding över Jönköpings län). Denna »grundlag»,
efter vilken guvernören hade sig att »regulera och riitta», föreskriver
i sin 9:de paragraf:
»Dee på alle andre sijdhor .angräntzande Wilde Nationer skall Gouverneuren wetta medh all Immanitet och beskeedenhet till handtera
at af Kongl. Maj:t och oftabem:te dess Undersåthares folck dem ej
tillfogas något wåldh eller obillighet, men heller skall widh alle lägenbeeter därhän bearbeta, at sanune Wilde folck, efterhanden, må kunna
uthi den sanna Christeliga Religionen och Gudztiensten blifva informerat, och elliest till Civilitet och godh policeij viisende bracht och
såsom manuducerat. Enkallerligen skall han söka dem därhän disponera och i dee tanckar tilbringa, att han, Gouverneuren, eller hans
underhafvande folck, på the orter icke är kommen att tillfoga dem
något ondt eller ledt, uthan mycket mehra derföre, att han må föra
dem tillhanda hwadh dee nödigt behöfva till inbördes gemehne lefwerne och sådant medh dem, emoth andre saker, som hos dem finnes
och dee sielfwe elliest icke kunna skaffa sigh till nytto, föryttra o<~h
förbyta Derföre och Gouverneuren skall sij (se) deroppå, att Kongl.
Maj :t eller Compagnietz folek, som medh handelen dersammastädes
omgåås, låthe dem Wilde bekomma de nödige tingh dhe behöffwe för
något lijdeligare prijs, än dee dem bekomma af Hollenderne ifrån
Skantzen Nassau eller der angräntzande Engelenderne, alt på det at
samme Wildt folck må dragas ifrån dem och så mycket mehr wänias
till dem Wåhre.»
168
Da[J Cns fr!l[for
Dessa ord skrev01.; av sveuska lagstiftare vid samma tid, som Virginiem; lagstiftande församLing beslutade, att intet fredsfördrag skulle
ingås med någon indiam;tam, utan alla indianer hetraktas som samhällsfiender, och vid samma tid, som Massachusetts puritaner sågo i
indianerna en >>d.iiivulens avkomma», värd att utrotas från jorden,
samt endast några få iir efter det Conneetieuts medborgare nedhöggo
på en timma llllndratals viirnlösa kvinnor och barn, tillhörande pequodstamnwu. Den humanitet och fredlighet, som svenska regeringen
hiir doknmenterwle, kunna vi mell stolthet minnas.
I paragraf 26 av de fiir guven1ören .Tohan Printz utfärdade instruktionerna heter det:
>>För all ti11gh skall Gonverueuren eftertraehta och si.i deroppå, att
Gudh den Alldrahiigste Jlll i allt hewijses een sann och skyldigh GudJ~?-
tienst, och tilhiirlig iihra, loff oeh pri.is, och fördenskuld all godh ansening göre att GndztiPnsten pfter den saune Augs11hurgiska confessioneu, UpHala Coneili11111 oeh Swenske Kyrekio cerem(mier warder
ifrig drifweu, och allP Man, i synnerhet ungdomen, deres Christenllomhs Htycker wiil informerad, och diirjämpte all godh Kyrcko disciplin hollen oeh exereerad. 11en, Hå rnyeket de Rollendske Colonier, som under Kongl. Maj :ts och Sweriges ChronoH Gebiet hoo och
sittja, widhkommer, skall Gouverneureu intet turbera dem uthi det,
som dem uthi fiirhemelte Oetroy om exPreitio Religionis reformatre
ähr wordet indulgeradt.>>
Gustaf II Adolfs ]>lan ait kolonien i Amerika skulle bli »hela elen
protestantiska kri;.;tenhetens fristat» framskymtar tydligt nog i den
citerade ]mragrafen. l de engelska kolonierna iigde främmande trosbekiinnare ingalunda den frihet, som dem1a paragraf tillförsäkrade
de reformerta holländarna. I denna fråga liksom i fråga om förhållandet till indianerna visade sig svenskarna i åskådningssätt så-
lunda långt framom sin tid. Denna tolerans hos den tidens krigiska
Sverige förtjänar fogas till bilden av sveuskarne som statsbyggande folk
Ett rörande dokument om 1600-talets svenska kolonister är följandP
brev, avsiiut till Sverige den 31 maj 1693, alltså ett trettiotal år efter
det att kolonien gått förlorad för moderlandet:
>>Nu hwad anbelangar wårt algemena tillstånd uti detta laudet, så
äre wi miist allesammall landmän, som plöja och så och hantera Landbruk och lefva efter de lofliga Svenska seder i mat och dryck, och
detta Landet är et rnägta kosteligt, frugtbärande Land, uti allehanda
slags Siid, så att Gud ske lof, det bär rikeligen och ömnigt (ymnigt)
hwad wi så och plantera derpå, så att wi hafwom rikeligen wårt uppehälle uti mat och dryck, och här utsiindes årligen utur detta reviret
till rnästa parten utaf de omliggande Islands (eng. = öar) både Bröd,
Säd, Mjöl och Öhl, och här är ömnogt, Gud ske lof, på allehanda slags
wilddjur, foglar· och fisk: och wåra hustrur och döttrar beflita sig ock
mycket med spinnande, både ylle och linne, och många med wäfvande,
,;å at wi hafwa riitt orsak til at tacka den Högste Guden för wårt
dageliga JivsuppehällP. Gud han gifwe, at wi också måtte bekomma
Dagens fn1gor
trogna herdar och Själasörjare, som också må spisa oss med den
andeliga spisen, som är Guds ords Predikan och de heliga Sacramenters åtnjutande, uti dess rätta bruk. Wi bo uti stor enighet med Indianerne, som ock på mänga år oss icke hafwa någon skada gjort.»
Detta brev, ett av de många gripande bevisen på känslor av trofast
svenskhet hos våra emigranter, har mycket att säga oss nutidens
svenskar.
Berthel K. H. Broberg.
170

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner