Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Indien och Kina
Efter en längre period av hänsynslös
aggressivitet gentemot Indien synes
det kommunistiska Kina sedan mitten
av november åtminstone temporärt ha
slagit till reträtt i den indisk-kinesiska gränskonflikten. Den direkta anledningen härtill är sannolikt att Pekingregeringen övertygats om att de
fördelar som stod att vinna genom en
fortsatt diplomatisk och militär offensiv icke stod i rimlig proportion till
de risker man löpte.
Att man icke kunde räkna med
Sovjetunionens stöd för framstötarna
mot Indiens nordgräns var uppenbart,
men detta synes icke ha varit av avgörande betydelse. Först i och med
tillkännagivandet den 4 november av
president Eisenhowers förestående
besök i New Delhi tycks de ledande i
Peking ha insett att de gått för långt.
Genom att på ett tämligen klumpigt
sätt söka utnyttja en militärt ~ och i
viss mån även rent sakligt ~ stark
ställning, ställdes Kina inför risken att
Indien på grund av det kinesiska trycket skulle glida bort från sin dittillsvarande »positiva neutralitetspolitik».
En första varning fick man redan genom Ayub Khans besök i New Delhi
i början av september, som gav en
otvetydig antydan om att Nehru var
beredd att arbeta på en avspänning i
förhållandet till Pakistan. Pekings militärt starka ställning blev politiskt
ohållbar i och med att den rent lokala
gränskonflikten överfördes till det
globalt maktpolitiska planet.
Tvisten om den indisk-kinesiska
gränsens sträckning går tillbaka till
1951, då de kommunistkinesiska trupperna ockuperade Tibet. Tidigare reglerades gränsen i väster, i det s. k.
Ladakhområdet i nordöstra Kashmir,
>>av hävd>> och i öster genom Simlakonventionen av år 1914, där gränsen
utgjordes av den s. k. Mae Mahonlinjen.
Akut blev gränskonflikten inte
förrän i och med det tibetanska upproret i mars i år. Redan tidigare hade
visserligen gränsintermezzon förekommit. Sålunda framförde Peking 1954
klagomål i New Delhi över att indiska
gränspatruller trängt in på kinesiskt
område. De nu omtvistade områdena
är emellertid som bekant ytterligt
otillgängliga och praktiskt taget obebodda, och mera betydande sammanstötningar förekom icke, trots den alltmer intensifierade kinesiska koloniseringen av Tibet. I den mån intermezzon inträffade, syntes regeringen
i New Delhi angelägen att i möjligaste
mån dölja dem för offentligheten, uppenbarligen av fruktan för ett eventuellt utbrott av explosiv indisk nationalism.
Några direkta krav på gränsförändringar framfördes inte heller vid
denna tid av den kinesiska regeringen.
I New Delhi uppfattades emellertid
den fortgående tryckningen av kinesiska kartor, där vissa indiska områ-
den markerades som kinesiska, såsom
ett dolt krav, vilket vid behov skulle
kunna aktualiseras. Upprepade indiska hänvändelser till Pekingregeringen i anledning av dessa kartor
besvarades undvikande.
Några större bekymmer gav dock
varken kartorna eller de fåtaliga
498
gränsintermezzona anledning till förrän i samband med det tibetanska upproret. Under förföljandet av tibetanska flyktingar trängde kinesiska trupper in på indiskt område, samtidigt
som den indiska gränsbevakningen
skärptes med anledning av flyktingströmmen. Detta ledde helt naturligt
till en intensifiering av sammanstötningarna mellan väpnade patruller i
dessa trakter, som dittills varit praktiskt taget helt öde. Först då dessa intermezzon ej längre kunde hemlighållas tvingades Nehru av en upprörd
opinion i hemlandet att offentligt ta
ställning, uppenbarligen mot sin vilja.
I ett tal i parlamentet den 30 augusti
betecknade han den kinesiska infiltrationen i nordöst som ett klart fall av
aggression. Det var tydligt att Nehru
såg sig nödsakad att uppta sin dittillsvarande vänskapliga politik gentemot Kina till vad som brukar kallas
»en smärtsam omprövning».
Trots att den hittills allvarligaste av
gränssammanstötningarna inträffat i
Ladakhområdet, där den 21 oktober
tio indier dödades och nio andra tillfångatogs, har Nehru hela tiden gjort
en klar åtskillnad mellan den kinesiska aktiviteten där och i de nordöstra gränsdistrikten. Endast i fråga
om de senare anser den indiska regeringen att aggression föreligger. Beträffande Ladakilområdet anses situationen vara mera oklar. I detta område har indierna tidigare icke upprätthållit någon förvaltning, och kan
således rent folkrättsligt ej göra anspråk på formell överhöghet. Till yttermera visso har enligt Pekingregeringens hittills i princip oemotsagda
uttalanden kinesiska patruller vistats
i detta område ända sedan 1951 utan
att stöta på någon indisk gränsbevakning. Rent geografiskt tillhör området
till den del kineserna gör anspråk på
det uppenbarligen den tibetanska högplatån, och skiljs från det övriga
Kashmir av Karakorummassivets högsta toppar.
I skarp motsats härtill stod de kinesiska överfallen på befästa gränsposteringar längs Mae Mahon-linjen, genom vilka den indisk-kinesiska konflikten för första gången tog sig allvarliga uttryck. Det gällde främst
attacken mot posteringen vid Longju
i slutet av augusti, men Nehru förklarade i samband med tillkännagivandet
av denna attack att kinesiska gränskränkningar förekommit på flera
andra platser längs den nordöstra
gränsen alltsedan 1957.
Många fantasifulla teorier har framförts som förklaring till Kinas uppträdande i den aktuella konflikten.
Man har allmänt förvånat sig över att
Peking inte bara velat riskera sitt
tidigare goda förhållande till Indien,
utan samtidigt utsatt sig för ovilja och
misstro i hela den »neutralistiska»
afro-asiatiska världen.
Närmast till hands ligger väl antagandet att Peking från början underskattat styrkan i den indiska reaktionen mot gränskränkningarna och ansett förföljandet av de tibetanska flyktingarna genom vad som betraktades
som mer eller mindre ett »ingenmansland» som något helt naturligt. New
Delhis tidigare undfallande attityd
gentemot Kina har väl för övrigt gjort
sitt till för att uppmuntra Pekingregeringen i detta avseende. Ett bibehållande av kontrollen över områdena
har sedermera tett sig som något önskvärt, sannolikt i första hand för att
förhindra omgruppering av tibetanska
rebellstyrkor på indiskt territorium.
Rent lokala överväganden förefaller
i varje fall ha varit avgörande för
Pekings ställningstagande, och man
har knappast några belägg för att det
skulle röra sig om en medveten, fräck
expansionslusta från kinesisk sida.
Om så har varit fallet har Peking uppenbarligen numera tvingats till återtåg, säkerligen i första hand på grund
av fruktade storpolitiska konsekvenser
av en fortsatt aggressivitet. Chrusjtjovs
medlingsanbud som framfördes
utan någon som helst antydan om
sovjetiskt stöd åt den kinesiska ståndpunkten – och tillkännagivandet av
Eisenhowers besök i Indien föranledde inom några få dagar Chou Enlai att tillskriva Nehru med erbjudande om förhandlingar.
Sedan dess har inga rapporter om
allvarliga gränsintermezzon offentliggjorts, och de kinesiska trupperna synas nu ha utrymt de indiska områdena
söder om Mae Mahon-linjen med undantag endast för Longju. Däremot
har de hittills icke visat någon benä-
genhet att utrymma Ladakhplatån,
och man har därav velat dra slutsatsen, att Kina kanske önskar få till
stånd en uppgörelse, enligt vilken Peking skulle godkänna Mae Mabonlinjen som definitiv gräns i östra Tibet mot att Indien låter Kina behålla
kontrollen över Ladakh, och därmed
över den motorväg mellan Tibet och
Sinkiang, som kineserna färdigställde
år 1957 och därefter använt sig av,
trots att den delvis går över indiskt
territorium.
Om en dylik uppgörelse kan återställa lugnet längs Indiens nordgräns
torde den av Nehru betraktas som fullt
rimlig. En annan sak är att han möjligen kan möta vissa svårigheter från
den inhemska nationalistiska opinionens sida då det gäller att genomdriva
den.
Budgetproblemet
De tre borgerliga partierna lyckades
vid behandlingen av omsättningsskatteförslaget såtillvida förena sig om en
gemensam ståndpunkt, att de tillsammans sade nej till detta. När det
gäller frågan hur den statsfinansiella
krisen skall lösas på annat sätt, står
499
de fortfarande fast vid sina inbördes
skiljaktiga rekommendationer. Nedanstående sammanställning ger en ungefärlig bild av hur å ena sidan regeringen och å andra sidan oppositionspartierna tänkt sig att förbättra balansen mellan utgifter och inkomster på
driftbudgeten 1960/61. Siffrorna baserar sig på de resonemang som förts i
propositionen och partiernas motioner
och är givetvis preliminära, eftersom
det blir först i anslutning till statsverkspropositionen i januari nästa år
som ett fast underlag för beräkningarna föreligger.
skallehöjningar m.m.
Oms.
Energiskatter
Sprit och Tobak
Folkpensioneringsavg.
Förvaltningsavg.
Schablonavdragen
Tips-avgifter
Penninglotteriet
Direkta skatter
Lyxskatter
Portoavgifter
Summa
Utgiftsminskning
Bostadssubventioner
Anslag till S.J.
Reg.
1 400
225
1 625
Bidr. f. vatten o. avlopp
Sjukförsäkr. bidr.
Första barnbidr.
Skatteers. t. kom.
Skol- och studiebidr.
Atomenergi
20% på div. ansl.
Lägre ålder för barnp.
Div. besparingar
Skatteers. t. kommunerna,
bidrag till skolmåltider
m.m. att aktualiseras vid
1960 års riksdag
Summa
H p. Fp. Cp.
95
110 190 205
100 300 100
4
70 60
30
25
285
60
25
214 560 885
189 110 200
40 20 20
15
122 120 100
375
66
50 15
10
12
35
50 119 45
100
963 450 400
– – – — – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – —
500
Utgiftsökningar och intäktsminskningar
I samband med oms:
statens egna kostn. för
oms. 80
Höjning av barnbidrag 90
IndextilL å folkp. 40
Sänkning av dir. skatt för
lägre inkomsttagare 225
Utan samb. med oms:
Höjt bidr. t. arbetslöshetskassor 8
Familjebeskattningen o.
förlustutjämn. vid besk. 65 100
Särsk. höjn. av folkpens. – 296
Summa 508 100 – 296
Förbättring av budgetläget l 117 l 077 l 010 989
Vid omröstningen i riksdagen segrade som bekant regeringsförslaget
utom beträffande höjningen av energiskatterna med 225 miljoner kronor.
Av tablån framgår, att regeringen
vill uppnå balans på en betydligt mycket högre utgiftsnivå, dvs. genom en
kraftig skatteskärpning, medan däremot oppositionen strävar till utgiftsbegränsningar. Men även på sistnämnda håll anser man sig behöva en
icke oväsentlig inkomstförstärkning.
I samtliga fall förbättras budgetläget
genom de föreslagna åtgärderna med
ca 1 000 miljoner. Om regeringens antaganden, att budgetbristen utan sanering genom besparingar och/eller nya
skatter blir ungefär 2 000 miljoner
torde alltså för ettvart av partierna
återstå ca 1 000 miljoner att klarera.
Folkpartiet har för sin del ansett att
detta bör kunna ske genom den sedvanliga prutningen på myndigheternas
anslagsäskanden, vilken ligger vid sidan av folkpartiets ovan angivna förslag. Högerpartiet har förklarat sig
berett att vid ställningstagande till
statsverkspropositionen i januari föreslå ytterligare besparingar. Även centerpartiet torde återkomma till saken.
Frågan om det statsfinansiella läget
bringas således inte mera än ett steg
mot sin lösning genom de av oppositionspartierna framlagda förslagen
och redan i första akten är dessa partier oense på flera väsentliga punkter.
Om dc till följd av en regeringskris
nödgas att gemensamt taga på sig regeringsansvaret, är kompromisser uppenbarligen nödvändiga. Det betyder,
att varje parti sannolikt får avstå från
krav som möter motstånd från båda
de andra partierna, och att på motsvarande sätt jämkningar får ske även på
punkter, där oenigheten endast gäller
förekommande belopp men icke principfrågorna.
Från sådana utgångspunkter torde
högern i det tänkta läget bli utsatt
för påtryckningar för att avstå från
borttagandet av första barnbidraget.
Å andra sidan får väl centerpartiet
avstå från minskningen av bidraget
till barnpensioneringen samt acceptera dels beskärningarna av skatteersättningen till kommunerna och en
höjning av utgiftsminskningarna på
diverse anslag. För högern och folkpartiet torde det vara svårt att godkänna centerpartiets förslag till ökning av energiskatterna (skatten på
brännoljor, kol och koks), lyxskatten
och portoavgifterna ävensom sistnämnda partis förslag till höjning av
de direkta skatterna och därmed svarande särskilda ökning av folkpensionerna 1960/61.
Beträffande folkpensionsavgifterna
iir det icke orimligt att tänka sig en
höjning med ca 200 miljoner, eftersom
det väl ur borgerlig synpunkt får anses vara rimligt, att folkpensioneringen läggs på försäkringsmässigt
riktig basis.
Om en borgerlig kompromiss skall
komma till stånd, får väl en sänkning
av de på detta håll längstgående anspråken på besparingar och en höjning
av de lägst ställda kraven på inkomstförstärkningar ske. Olika alternativ
kan givetvis diskuteras, exempelvis
följande:
Besparingar:
Bostadssubventioner 190
S.J. 20
sjukförsäkringen 120
Skatteers. till kom. 70
Diverse anslag 100
500
Inkomstförstärkning
Sprit- och tobaksskatten 110
Folkpensionsavgifter 200
Schablonavdrag vid besk. 70
Tips- och lotterimedel 50
S:a budgetförstärkning 930
Om härifrån räknas intäktsminskningar i samband med diskuterade
lättnader i sambeskattningen samt
föreslagen rätt för viss företagare till
förlustutjämning m. m., blir det således
en budgetförbättring av endast 700 å
800 miljoner kronor.
Hur långt man därutöver kan
komma genom en ytterst restriktiv
behandling av myndigheternas äskanden om anslagsökningar på andra
punkter än de ovan berörda är svårt
att veta. För innevarande år uppgives
finansministern ha nedskurit sådana
äskanden från ca 1 800 miljoner med
ungefär hälften, varför således ett betydande belopp sannolikt står att
vinna på denna väg. Kan därmed icke
full balans uppnås och vill de borgerliga partierna ha sådan, tvingas de att
komma med ytterligare skärpta skattekrav.
501
Sälj statliga företag
Enligt vad vanliga människor uppfattar som sunda ekonomiska principer,
bör man ha klart för sig, var man
skall ta pengarna, då man beslutar
sig för en utgift. Den sittande regeringens sätt att sköta statens affärer
tyder emellertid på, att man på det
hållet inte har någon större känsla för
dessa principer. På grund av en lättsinnig utgiftspolitik står vi idag inför
en statsfinansiell kris med krav på för
landets näringsliv och de enskilda
medborgarna betungande skatteprestationer.
Den enda förnuftiga lösningen, om
man vill klara denna finansiella kris
och samtidigt undvika nya sådana i
framtiden, är naturligtvis inte att genom skatter tillföra staten mera inkomster, utan man bör i stället söka
begränsa den statliga verksamheten
och avveckla sådana grenar av densamma, som det inte nödvändigtvis
behöver ankomma på staten att ombesörja.
Man får därför hälsa de många förslag som framställts i detta syfte vid
höstens riksdag, med tillfredsställelse.
Inte minst gäller detta de av högern
och folkpartiet framställda förslagen
om försäljning till allmänheten av en
stor del av aktierna i det numera helt
statsägda LKAB. En sådan försäljning
skulle minska statens upplåningsbehov och stimulera det enskilda sparandet. Dessutom skulle medborgarna
själva få förtroendet att – i stället för
såsom nu genom en tjänsteman i
Kungl. Maj :ts kansli – direkt utöva
ägarens funktioner i detta av medborgarna ägda företag.
Man kan emellertid fråga sig, om
det finns något skäl att stanna vid
att sälja endast ett – och därtill endast en del av detta – av den långa
rad av statliga företag, som nu finns.
Även om det i många fall funnits an- 502
ledning för staten att starta dessa
företag, är det ingenting som säger att
det nu finns skäl att behålla dem i
statlig ägo. Även om man här i Sverige
ännu icke som i vissa andra länder
släppt på gamla socialistiska doktriner, om att statligt ägande i och för
sig skulle ha något slag av egenvärde,
talar mycket för att man bör undersöka möjligheterna till försäljning av
samtliga statliga företag till enskilda.
En försäljning i första hand av statens aktier i de statliga bolagen ter
sig angelägen med hänsyn till de konstitutionella betänkligheter, som uppstår då staten etablerar sig som aktieägare. Men det finns även andra synpunkter, som är värda att uppmärksammas. Målsättningen för de statliga
företagens verksamhet är i stor utsträckning såväl företagsekonomisk
som samhällsekonomisk och social.
Det är uppenbart att dessa mälsättningar i mänga fall blir svåra att hålla
åtskilda. Svårigheterna härmed gör sig
särskilt märkbara i investeringspolitiken. Om en investering är företagsekonomiskt motiverad måste den vara
räntabel. Är den samhällsekonomiskt
eller socialt motiverad behöver däremot detta krav kanske inte alltid
upprätthållas. Man har emellertid alltid anledning kräva en redovisning av
investeringens verkliga kostnad och
innebörd. Det vill synas som om man
nu har möjlighet att undvika detta genom att underlåta att hålla isär de
skilda mälsättningarna för de statliga
företagens verksamhet. Resultatet kan
bli att en icke helt företagsekonomiskt
motiverad investering utåt får framstå
som mindre kostsam och mera räntabel än vad den i själva verket är.
Det förda resonemanget leder till
slutsatsen att en försäljning av statens
aktier kan ifrågasättas inte endast för
bolag som till övervägande delen har
en affärsinriktad mälsättning för sin
verksamhet utan även för bolag vari
»blandade>> mälsättningar förekommer. I de senare fallen får man antagligen komplettera överlåtelsen med nå-
gon form av avtal mellan staten och
bolaget, om att det senare även i
framtiden skall för statens räkning
ombesörja viss icke affärsmässigt motiverad verksamhet. Att bolaget i ett
sådant läge kommer att kräva ersättning för kostnaderna till dessas verkliga belopp säger sig självt, och en
följd härav skulle givetvis bli att dessa
redovisades öppet på samma sätt som
statens övriga utgifter.
Tydligt är att det förda resonemanget också äger tillämpning visavi
de affärsdrivande verken; dvs. i första
hand SJ, Vattenfall, Televerket och
Domänverket. Som en biprodukt av en
försäljning av dessa skulle man säkerligen få, att det skapades organisatoriska förutsättningar för en affärsmässigt effektivare verksamhet. Angelä-
genheten härav har i många fall framhållits, senast i samband med att förslag framställdes om Vattenfalls ombildning till aktiebolag. En sådan ombildning kan ur rena effektivitetssynpunkter förefalla motiverad men invändningar kan göras ur andra synpunkter. Dessa invändningar skulle givetvis försvinna om man tog steget
fullt ut och försålde även dessa statliga företag till enskilda.
Givetvis uppstår åtskilliga problem,
om man skall söka förverkliga de här
skisserade tankegängarna om försäljning av vissa statliga bolag och affärsdrivande verk till enskilda. Bland
dessa märks frågan om vem som skall
fä förvärva aktier i de försålda företagen samt till vilket värde ifrågavarande företag skall överlåtas. Problemen är emellertid inte olösliga, därom
ger utländska erfarenheter en klar anvisning.
Kriminalpolitisk revision
Sedan 1957 har en grupp sakkunniga
inom justitiedepartementet i en serie
konferenser övervägt, vad som kan
göras för en samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. Resultatet av denna verksamhet föreligger i betänkandet »Ungdomsbrottslighet» (SOU 1959: 37). Skriften framträder till det yttre i en något egendomlig gestalt. Två tredjedelar utgö-
res nämligen helt enkelt av ett ätergivande av diskussionsprotokoll frän
överläggningarna, i och för sig en
mycket intressant lektyr. I riktig
känsla av att diskussionen dock inte
gärna kunde fä utgöra svar på frågan,
inledes boken av en mindre avdelning
där uti ett tjugotal behagligt korta och
lättsamma kapitel sammanfattas vad
utredningsmännen kommit överens
om. De har märkligt att säga verkligen kommit överens. Att betänkandet i
denna del – trots de ställvis mycket
skarpa meningsbrytningar som redovisas uti diskussionsprotokollen –
kunnat bli enhälligt, beror visserligen
till stor del på att man i det slutgiltiga yttrandet helt enkelt gått förbi
en del av de mer inflammerade ämnena eller berört dem endast flyktigt
och i allmänna termer.
»Någon meningsskiljaktighet torde
knappast föreligga därom att de allmänt förebyggande åtgärderna är av
väsentlig betydelse i kampen mot
ungdomsbrottsligheten», påpekas det
helt riktigt. Även den läsare som ryggar tillbaka inför den sällsamma rubriken »Det mentalhygieniska betraktelsesättet måste genomsyra samhället», torde i stort sett kunna biträda
de allmänna och välmenande rekommendationerna. Missförhållanden i
uppväxtmiljön borde inte förekomma,
menar utredningen med rätta. Alla
skulle vara glada om dess förslag rö-
rande mentalhygienisk utbildning av
503
>>personer i nyckelpositioner» kunde
medföra bättring i detta stycke, och
om någon effekt kunde näs av den
ifrågasatta samhälleliga rädgivningen
till föräldrar rörande vad som för tillfället gäller på psykologins och pedagogikens område.
Långt mera intressant än dessa vidlyftiga projekt är dock utredningen
när den sysslar med torftigare och
handfastare ting. Den beskriver >>hurusom stora delar av det straffrättsliga
reaktionssystemet och motsvarande
sektor inom den samhälleliga barnavården ligger i stöpsleven>>. Sedan heter det: »Det är av stor betydelse att
detta reformarbete resulterar i ett tillräckligt differentierat system som erbjuder möjlighet till såväl korttidssom långtidsbehandling av unga lagöverträdare.>> I all sin enkelhet är
denna stillsamma formulering uppseendeväckande och glädjande. Av diskussionsprotokollen kan man nämligen utläsa, hur hårt högerrepresentanten, professor Henrik Munktell, har
fått argumentera för sin uppfattning
om det önskvärda i att reaktionssystemet moderniseras genom införandet
av ett på lämpligt sätt utformat kortare ungdomsarreststraff, ett institut
som enligt det redovisade materialet
spelar en väsentlig roll i andra länders kriminalpolitik. På få punkter
har motståndet från den officiella
doktrinens talesmän – enkannerligen
byråchefen Torsten Eriksson – varit
hårdare än på denna. Att sakkunnige
slutligen enhälligt anslutit sig till tanken är ett av de ganska få drag i betänkandet som ger hopp om något
verkligt resultat av den treåriga tankemödan.
I skilda sammanhang konstateras i
betänkandet att man egentligen vet
alldeles för litet om brottsligheten för
att med säkerhet kunna uttala sig om
olika problem. Till standardönskemå-
len hör också mycket riktigt sedan
504
flera år kravet på en upprustning av
den kriminologiska forskningen. Även
om statsmakterna i detta stycke pliktskyldigast anslutit sig till tanken, har
de alltför länge varit fasta och starka
till motstånd men visligt tröga till
verkan när det gällt konkreta åtgärder. I stället för en ordentlig professur i kriminologi har man tänkt
hjälpa sig fram med ett samarbete
»på bred front» mellan forskare inom
vitt skilda discipliner. Utredningen
vill inte nöja sig med någon sådan
halvmesyr: »Det är uppenbart att ämnet kriminologi kornmer att bli tillbakasatt så länge det icke har självständiga företrädare vid universiteten. Endast genom inrättande av tjänster skapas den forskarkarriär som på
detta område är behövlig.» Läsaren
anar, att det för en del av utredningens ledarnöter måste ha känts påfrestande att på detta sätt desavouera statsminister Erlander, som förklarat sig
»icke övertygad» om lämpligheten av
en sådan organisation.
Rent principiellt torde detta krav
vara det viktigaste på utredningens
önskelista. Så länge inte ett tillräckligt omfattande, vetenskapligt vederhäftigt material av kunskaper om
brott, brottslingar och reaktionsformer föreligger måste kriminalpolitiken självfallet bli ett famlande i
blindo. Det dramatiska sammanbrottet
för den doktrinära och ryckiga, med
allehanda löst underbyggda slagord
och hypoteser motiverade politik som
i allmänna medvetandet närmast förknippas med namnen Zetterberg, Kjellin och Eriksson, demonstrerar med
all tydlighet nödvändigheten av en
stabilare och vederhäftigare forskning
på detta område.
Tidningsfilosofi
Tidningen Expressens skapare, CarlAdam Nycop, har nyligen givit offentlighet åt sina tankar rörande tidningars rätta redigering. I »Morgondagens
tidning» presenteras dessa tankar i
form av ett bearbetat urval av de interna, för tidningen Expressens redaktion avsedda Månadens Memoranda, i
vilka hr Nycop diskuterat olika pressfrågor under tidningens nu femtonåriga tillvaro. Inte bara för Aftonbladets redaktionella ledning, som har
all anledning fundera över hur man
gör en bättre tidning, utan också för
den intresserade tidningsläsaren i allmänhet erbjuder den något andfådda
skriften åtskilligt av intresse. Den ger
mycket av bakgrunden och förklaringen till Expressens framgång och
samtidigt en uppfattning om hur den
dynamiske mannen bakom verket ser
på villkoren för pressens framtida
verksamhet.
Då Expressen startades i november
1944 var det klart uttalade syftet att
skapa något nytt. I princip och praktik ville man vara annorlunda. Bildtidningsjournalistikens arbetssätt överflyttades till dagspressen, fotot blev
järnställt med ordet. Tidningen skulle
särskilt vända sig till ungdomen och
en långtgående enhetlighet i redigeringen skulle eftersträvas – »en gemensam nämnare bör utformas – för
skrivsätt, redigering, principiella ställningstaganden, integritet>> heter det i
ett memorandum på tidningens ettårsdag den 16 november 1945.
Kraven på ett enhetligt skrivsätt har
i Expressen drivits längre än i någon
annan svensk tidning: hårdhänt tvättning av alla manuskript som inte passar in i mallen rekommenderas gång
på gång av författaren. I denna tidning, som vill framställa sig själv som
den radikala liberalismens banerfö•
rare framför andra har standardiseringen i skriv- och uttryckssätt gått
längst. Det förefaller som om Expressen nu nått så långt på denna väg att
den bör läsas med samma undran och
skräck som varje europe så små-
ningom erfar inför maskinmässigheten
och perfektionen hos den amerikanska veckotidskriften Time.
Ett både direkt och indirekt försvar
för Expressens övertramp under de
första åren levereras av Nycop och särskilt pekar han på nödvändigheten
att snarast möjligt få tidningen att
ekonomiskt gå ihop. Detta uppges ha
skett vid årsskiftet 1946-47, alltså efter dryga två år, och vid en upplaga
på knappt 100 000 ex. »Endast ekonomiskt starka tidningar kan bli riktigt
fria i den mening vi avser med detta
ord, som innebörd för pressens frihel» är den något kryptiska formuleringen, som skiljer sig från promemoriestilen i övrigt (och som väl rimmar
med de upprepade kraven på enkelhet
och lättfattlighet överhuvudtaget; basic
English lär omfatta 800 ord, hur
många ord omfattar Expressens grundläggande svenska tidningsspråk?). Vad
tidningens ekonomi beträffar lämnar
Nycop bl. a. uppgiften att inkomsterna
till ca 70% hänför sig till lösnummerförsäljningen och till ca 30% till annonser. Av distributionsekonomiska
skäl kan tidningens omfång knappast
tillåtas överskrida vissa tämligen
snäva gränser, vilket direkt påverkar
annonsvolymens storlek.
Nycop ägnar en god del av sitt utrymme och – som det förefaller –
en betydande tankernöda åt att försöka definiera någon sorts ideologi
för tidningen Expressen. Honnörsorden travas på varandra; tidningen
skall vara fri, frisk och sanningsenlig,
den måste hela tiden vilja något, den
»måste vilja väl» (sid. 68). Med detta
kan järnföras t. ex.: »Vi kanske kan
säga att Expressens liberala målsättning
och dess radikala medel är ett slags
kombination av våra intellektuella och
känslomässiga engagemang i vår egen
tids frågor» (sid. 52). Svårigheterna
att förena den deklarerade rnålsätt- 35- 593449 Svensk Tidskrift H.10 1959
505
ningen, särskilt detta att alldeles speciellt och mer än andra vilja väl, med
åtskilliga utslag av den s. k. aktiva
journalistiken är uppenbara; författaren söker glida undan dem genom att
istället tala om att tidningen måste
intressera sig för det »varmt mänskliga>> men samtidigt ha en »humanitär
prägel». Detta sistnämnda får väl fattas som ett av de för övrigt talrika
utslagen av den självprövning, som
man i rättvisans namn måste erkänna
vara ett genomgående tema i boken.
Ur teknisk synpunkt är utan tvekan
Expressen en förstklassig produkt.
Reportaget är, relativt sett, av god
kvalitet, nyhetsbevakningen likaså,
samspelet mellan alla de olika kuggarna i det väldiga maskineriet borde
vara ett mönster för åtskilliga andra.
Ett par av tidningens avdelningar har
dock svårt att hävda sig vid en jämförelse med de bästa morgontidningarna. I första hand gäller väl detta
ledare- och kulturavdelningarna, vilka behandlas med lätt hand och
mera i förbigående av Nycop. Han
framhåller den allmänna typografiska
och innehållsmässiga upplättning som
man eftersträvat. Av förklarliga skäl
avstår han från någon direkt betygsättning. Vad speciellt ledareavdelningen beträffar är det svårt att se
hur tidningens anseende skall kunna
förbättras utan en ordentlig omläggning. De korta ledarstumparna har
möjligen ett visst allmänt läsvärde
men kastar alltför ofta ett löjets skirnrner över skribenten och därmed över
tidningen. Järnfört med den charmlösa gnatigheten på Expressens ledaresida är t. o. m. Aftonbladets bisarrerier på motsvarande plats en lisa.
Av allmänt intresse är Nycops bedömning av villkoren för pressens
framtid, särskilt med hänsyn till konkurrensen från radio och TV. Nycop
hävdar att tidningar som övergått till
aktuell underhållningsbetonad läsning
506
som ett motdrag mot i första hand TV
säkerligen kommer att få betydande
svårigheter att försvara sin ställning.
TV blir trots allt främst en underhållningsfaktor, en del av nöjesindustrien,
och en tidning som inte fasthåller vid
uppgiften att främst vara en nyhetsoch informationstidning riskerar att
snabbt sjunka ner till den enklare
veckotidningsnivån. Det förefaller troligt att Nycops bedömning är riktig
och den har givetvis särskild relevans
för kvällspressen, som kommit längre
än morgontidningarna på vägen mot
en genomgående strömlinjeformad underhållningsstiL
För Expressens del lanserar Nycop
det ambitiösa programmet för framtiden att bli en form av »dagligt folkuniversitet». Expressen har redan visat sin förmåga till god populärvetenskaplig framställning, anpassad efter
en dagstidnings speciella förutsättningar. På detta område är tidningen
värd en eloge och Nycops recept »i
dag likaväl som för 15 år sedan: Annorlunda!» har ännu mycket att ge.
Förhoppningarna inför framtiden
dämpas dock väsentligt av följande
programförklaring, som verkligen är
av ett särskilt intresse: Expressen
måste >>till sitt innehåll och sin stil
förbli sådan, att den förmår attrahera
entusiastiska, trofasta unga läsare.
Tidningen måste m. a. o. bemästra den
svåra konsten att absorbera generationsväxlingarna, stanna kvar hos och
bland ungdomen, förlora läsare uppåt
de mognare årgångarna, men ständigt
värva nya underifrån, från de kommande yngre åldrarna>> (sid. 70).
Att tänka ungt är stort.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner