Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Det fria Kongo
Grundandet av den belgiska Kongostaten är en enda mans verk, konung
Leopold II :s av Belgien. Redan tidigt
hade denne riktat sina blickar mot
fjärran världsdelar och drömt om att
kolonisera såväl Borneo som Filippinerna och Formosa. Av dessa drömmar blev dock intet. Så småningom
riktade kung Leopold i stället uppmärksamheten mot Afrika, den världsdel som under senare hälften av 1800-
talet framför andra stod i centrum
för de europeiska stormakternas koloniala intresse. Brysselkongressen 1876
blev kungens skickligt anlagda täckmantel för en aktiv belgisk kolonialpolitik. Kongressen upprättade en internationell förening, »Association internationale africaine», som skulle utgöra en internationell central för Afrikas utforskande. Denna association
kom kungen väl till pass, då han 1878
bildade ett slags syndikat, »Comite
d’etudes du Haut Congo», som nominellt skulle vara en underavdelning till
den internationella associationen men
som från början ställdes under kung
Leopolds direkta ledning. Det lyckades honom nu också att engagera
Henry Stanley, Kongoflodens utforskare, för sina intressen. Under Stanleys skickliga ledning genomförde
kommitten med stor målmedvetenhet
sina planer, och på kort tid blev kung
Leopold suverän härskare över vidsträckta områden i Centralafrika.
Den internationella associationen,
alla ståtliga proklamationer om humanitära och civilisatoriska strävanden och allt tal om Kongos olyckliga
folk kunde emellertid inte i längden
dölja kung Leopolds aktiva och hänsynslösa kolonialpolitik. Såväl Frankrike och Tyskland som Portugal, det
senare med stöd av England, utvecklade snart en aktivitet i Centralafrika,
som allvarligt syntes hota kungens
planer på ett belgiskt Kongo. Hans
diplomatiska skicklighet kom honom
emellertid till hjälp, och efter Kongokonferensen i Berlin 1884-1885 lyckades han utverka det ena erkännandet
efter det andra. Hellre än att se nå-
gon av de stora rivalerna som herre
över Kongo föredrog stormakterna att
erkänna kung Leopolds suveränitet.
År 1885 proklamerades den internationella associationens besittningar
vid Kongo som den oberoende Kongostaten med kung Leopold som suverän.
Från statsrättslig synpunkt var den
nya staten kungens personliga egendom och vid denna tidpunkt ännu icke
på något sätt en belgisk koloni. Kongostatens centralregering kom helt naturligt att förläggas till Bryssel. Den
koloniala lokalförvaltningen kopierades efter franskt mönster och var så-
lunda starkt centraliserad – generalguvernören hade vidsträckta befogenheter och var ansvarig endast inför
suveränen. I rask följd utfärdades
olika dekret, som medförde kraftiga
ingrepp i de inföddas förhållanden.
Perioden 1892-1908 har karakteriserats som en tid helt dominerad av
den krassaste utsugningspolitik. I vidsträckt omfattning såldes jordkoncessioner till europeiska bolag, varigenom
kung Leopold på kort tid lyckades
skapa en enorm förmögenhet. De
grymheter, som begicks mot infödingarna står i bjärt kontrast mot kungens
bombastiska deklarationer om kamp
mot slaveriet i kristendomens och humanitetens namn. Kongostaten hade
grundat Leopold Il:s förmögenhet men
den hade också gjort hans namn
ohjälpligt skamfilat. För att i någon
mån reparera detta och för att göra
erforderliga eftergifter mot en tilltagande såväl inhemsk som utländsk
kritik av förhållandena avstod kung
Leopold 1908 suveräniteten över
Kongostaten till belgiska staten.
Detta blev upptakten till en ny politik. Förhållandena har stadigt förbättrats, och särskilt efter andra världskrigets slut vill det synas som om man
målmedvetet har strävat efter att göra
Belgiska Kongo till en mönsterkoloni.
År 1955 gick 40 % av de skolpliktiga
barnen i skolor, vilket är utan motstycke i Afrika. Ett allt större antal
infödda har givits arbete i en hastigt
expanderande industri, och en infödd
medelklass har börjat växa fram. Ännu
så länge har dock endast grunden
lagts till en ny tid. Ungefär 3/4 av
Kongos befolkning lever alltjämt i de
gamla stamgemenskaperna och styrs
på traditionellt sätt av sina hövdingar.
Så länge som möjligt har de styrande sökt hålla Kongo obesmittat av
de afrikanska emancipationsideerna.
Alla afrikanska organisationer, även
religiösa, har betraktats med största
misstänksamhet. Efter diverse på-
tryckningar, bl. a. från FN, fick ett
mindre antal kvalificerade afrikaner
år 1956 rösträtt vid val av lokala för- ‘iamlingar. Detta hindrade dock ej att
Belgiska Kongo alltfort betraktades
som ett bålverk mot den ohämmade
och hänsynslösa nationalism, som under 1950-talet kommit att känneteckna
Afrikas politiska karta.
Under år 1959 utbröt emellertid en
rad oroligheter, bl. a. föranledda av
265
den arbetslöshet, som orsakats av den
tillfälliga nedgången i världskonjunkturen 1958. I november 1959 samlade
den belgiska regeringen till följd av
dessa händelser stamhövdingar och
politiska ledare till en konferens, varvid utlovades en gradvis utveckling
mot full självstyrelse 1964. Nationalistpartierna krävde emellertid oavhängighet utan dröjsmål, vilket resulterade i en ny konferens i Bryssel
1960, då den belgiska regeringen gav
efter, och datum för Kongos självständighet utsattes till den 30 juni 1960.
Sedan dess har utvecklingen gått
med lavinartad hastighet, och fjorton
dagar före självständighetens proklamerande synes kaos och fullständig
anarki stå mycket nära. Redan vid de
första allmänna val, som organiserades, visade det sig, att praktiskt taget
varje stam framträdde som ett eget
parti. Dessa separatistiska tendenser
har under senare tid blivit allt tydligare och utgör ett allvarligt hot för
den nya republiken. Än starkare har
detta intryck blivit, sedan den ende,
som hittills framstått som den, vilken
kunde hålla samman den nya staten,
Patrice Lumumba, misslyckats i sina
första försök att skapa enighet mellan
de olika partigrupperingarna. Lumumba’s MNC (Mouvement National Congolais) har förutom i den egna provinsen, Orientale med stanleyville som
centrum, också lyckats inhösta framgångar i de båda angränsande provinserna Equateur och Kasai.
Frågan om hur framtiden skall gestalta sig beror i stor utsträckning på
hur Kasavabu och övriga ledare för
Abakopartiet (Association du BasCongo) kommer att förhålla sig. Hittills har ej några tecken kunnat skönjas till en allvarlig samförståndsvilja.
Abako är den ledande organisationen
i Bakongoområdet, där Leopoldville
är beläget. Dels synes man inom
Bakongo vara benägen för att göra den
266
egna provinsen helt självständig, dels
synes man icke vara alldeles obenägen
att lyssna till de locktoner, som kommer från den franska Kongorepubliken. Frestelserna att förena de båda
områdena för att på så sätt upprätta
det gamla Bakongokungadömet på nytt
torde utöva ett icke ringa inflytande.
Även i södra Kongo finns ett allvarligt orosmoment. Provinsen Katanga
med väldiga naturtillgångar av koppar,
kobolt och uran förefaller också den
frestad att gå sin egen väg. Befolkningen där talar samma språk och är
av samma härstamning som den i
Nordrhodesia. Rent ekonomiskt hänger
Katanga också ihop med koppardistriktet i Nordrhodesia. Det torde
alltså finnas en god grund för den
separatiströrelse i Katanga, som nu
kräver samgående med Nordrhodesia.
Centralafrikanska federationens premiärminister sir Roy Welensky uppges
icke utan välbehag betrakta dessa tendenser i Katanga. Å andra sidan synes det knappast realistiskt, att Katangas befolkning med någon som helst
entusiasm skulle se, att man hamnade
i Centralafrikanska federationen och
därmed under en vit minoritets herravälde. En förutsättning för ett samgå-
ende torde vara, att Nordrhodesia skiljes från Sydrhodesia.
Av största betydelse för den nya
staten blir, om man kan förmå den
vita minoriteten, ca 120 000 personer,
att stanna kvar – en stor del torde
för övrigt redan nu ha lämnat Kongo.
Utan dessas hjälp är det icke möjligt
att förhindra ett totalt sammanbrott.
Med sin befolkning på 13 milj. har
Kongo uppskattningsvis blott 15 000
personer av tillräckliga kvalifikationer
för att taga ledningen.
Hur utvecklingen i Kongo kommer
att gestalta sig torde bli av avgörande
betydelse för hela Afrika. Skall splittringen bli ett faktum, torde det vara
omöjligt att fortsätta på den väg, som
under kort tid likväl lett till en kraftigt stigande levnadsstandard. I stället
kan man förutse blodiga inbördesstrider mellan de olika stammarna, allt
medan grannarna bereder sig att för
egen del samla ihop så mycket som
möjligt av spillrorna från det sjunkna
vraket.
Belgien har fått uppbära stark kritik för att man så hastigt och utan
förberedelsetid gått med på fullständig
självständighet. Elaka rykten har
t. o. m. velat göra gällande, att detta
skett med den uträkningen, att
kaos i den nya staten ger belgarna en
förevändning för att snabbt komma
tillbaka och skaffa sig en säkrare ställning än tidigare. Troligare förefaller
det emellertid, att belgiska regeringen
handlat i »god tro», och att man, då
man utan större motstånd gav efter
för nationalistledarnas krav, i stället
hoppades, att detta skulle vara det
bästa sättet att undvika friktioner,
varigenom Kongo lättare skulle kunna
kvarhållas inom den belgiska intressesfären.
Vådorna av ett misslyckat Kongoexperiment kan inte nog framhållas.
Förutom den mänskliga tragedi, som
hotar, riskerar också hela det väldiga
industriella imperium, som byggts upp
att bryta samman med oöverskådliga
konsekvenser för den fria världen.
Det finns också anledning att tro, att
man icke kommer att vara overksam
i Moskva. Anarki och upplösning utgör en utomordentlig grogrund för
kommunistiska framstötar. Ej heller
torde Sekou Toures Guinea med
dess intima östblocksförbindelser vara
utan inflytande på de övriga afrikanska folken. De kongolesiska nationalistledarna har ett stort ansvar för att
ha drivit det politiska läget till dess
nuvarande kokpunkt. Kommer de att
i tid kunna taga sig samman och bemästra situationen? Eller hotar den
flodvåg, de själva frambesvurit, att
draga dem med sig och krossa dem?
Det torde finnas goda skäl att hävda,
att Afrikas öde kommer att avgöras i
Kongo.
Lä~et i Al~eriet
I mitten av juni höll president de
Gaulle ett tal, där han bl. a. gjorde
vissa uttalanden om den algeriska situationen. Uttalandena väckte allmänt
uppseende; här och var frågades det
om presidenten ändrat uppfattning.
Man jämförde då hans optimistiska
formuleringar och den generösa attityden till upprorsrörelsen med de
kategoriska besked om ett långt och
hårt krig, som han gav de franska
trupperna i Algeriet vid sitt besök där
efter januarirevolten. På andra håll
har det satts i fråga om presidenten
verkligen har täckning för sin optimistiska syn på utvecklingen i Algeriet.
Den första typen av kommentarer
förefaller bottna i en ännu rätt vanlig missuppfattning av de Gaulles person och politik. Det är fortfarande
alls inte ovanligt att han framställs
som den välmenande men inför politikens realiteter lätt förvirrade generalen, som ytterst bygger sin position
på den franska armen. Hans försoningspolitik i Algeriet beskrivs som
idealistisk men verklighetsfrämmande
– och hans möjligheter att förverkliga
den bedöms med utpräglad skepsis.
För man in de Gaulles ord och handlingar i Algerietfrågan i den bild av
hans politik, som med allt större
skärpa framträder ur det på senare
år tillgängliga källmaterialet kring honom, blir intrycket förvisso inte att
hans linje är vare sig vacklande eller
orealistisk. Att den är idealistisk i den
meningen att han eftersträvar den ur
humanitär synpunkt enda godtagbara
konfliktlösningen – en försoning mel- 267
lan araber och fransmän – är däremot
riktigt.
Frågan är om inte denna idealistiska
lösning också får anses vara den mest
realistiska i den meningen att den är
den enda, som kan bli bestående. De
franska extremisternas linje: fortsatt
fransk förmyndarskap under namnet
integration innebär med all sannolikhet fortsatt väpnat uppror för oöverskådlig tid framåt. F.L.N:s befrielseprogram – å andra sidan – skulle
få till följd en delning av Algeriet,
där den franska befolkningen bildade
en egen fransk provins vid kusten,
med tillhörande korridor till Sahara
som ingen fransk regering torde vara
villig att uppge. Sannolikt betyder en
dylik delning inte bara en ekonomisk
och social katastrof för arabbefolkningen utan också fortsatta strider
i denna del av Nordafrika.
Att de Gaulle sätter in allt det patos
och all den kraft han är mäktig för en
försoning – är alltså högst naturligt.
En annan fransk politik i Algeriet
innebär egentligen en kapitulation: ett
uttryck antingen för defaitism eller för
desperation.
Mot denna bakgrund tycks i själva
verket presidentens politiska linje
vara högst konsekvent. För att föra
den till framgång måste han på en
gång bekämpa både de franska extremisterna och F.L.N. – på grundval
av ett klart fixerat program. Detta program: erbjudandet till algerierna att
själva genom folkomröstning bestämma
över sin framtid framlade han den 16
september förra året. Från detta program har han uppenbarligen inte vikit en tum, och hans junital bringade
det ånyo i förgrunden. Att han efter
januarirevolten ansåg det nödvändigt
att göra klart för de franska trupperna i Algeriet att kriget kunde bli
långt utgör – bedömt i detta sammanhang- en bestämd varning till F.N.L.
att intet stod att vinna genom fortsatt
268
våld. Lika klart har han vid många
tillfällen – senast i junitalet – vänt
sig mot de franska extremisterna.
Vilken effekt detta tal kan få på
F.L.N. återstår i skrivande stund att se.
Vad kritiken mot de Gaulle för oberättigad optimism beträffar kan det
åtminstone erinras om att de franska
militära framgängarna i striden mot
F.L.N. varit stora under det senaste
halvåret. Pacificeringen av förut omstridda områden fortgår. Varken från
Tunisien eller Marocko kan F.L.N.
längre effektivt underhälla upprorsrörelsen. En annan faktor som må-
hända medverkar till presidentens förhoppningsfyllda uttalanden är verkningarna på arabbefolkningen av det
franska uppbyggnadsarbetet. Det är
väl känt att de franska trupperna i
ursinne över motståndarens grymma
och barbariska stridsmetoder inte sällan gripit till terror och tortyr – vapen ovärdiga en civiliserad arme!
Alltför litet känt är emellertid att de
franska truppernas insats mindre ligger på det militära än på det civilisatoriska planet. Stora delar av arabbefolkningen har givits hoppet om en
bättre framtid – väldiga, förr isolerade områden, där människorna levat
i tröstlös fattigdom och apati, har
genomgått revolutionerande förändringar. Vägar, broar och brunnar, nya
jordbruksmetoder, modern hälso- och
sjukvård, skolor och bibliotek – allt
detta utgör franska insatser, som har
bestående värde och som alltmer gör
arabernas stora massa medveten om
att ett samarbete med fransmännen
verkligen är till dess fördel.
Om de Gaulles försoningspolitik lyckas är det möjligt att detta i sista hand
blir ett resultat av de oerhörda franska
ansträngningarna för den algeriska
arabbefolkningens välfärd. Inte minst
hedrande – och hittills tämligen förbisedda – är därvidlag insatserna av
stora skaror av fransk ungdom, som
frivilligt söker sig till uppbyggnadsoch hjälparbetet i Algeriet. I allt större
antal går nu franska ungdomar- ofta
studenter – till de primitiva arabbyarna uppe i bergen. Där gör de –
vapenlösa och inte sällan i livsfara –
en beundransvärd pionjärinsats i kampen mot analfabetism, fattigdom och
sjukdomar, en insats som vinner arabernas tacksamhet och förtroende.
Ju längre detta franska uppbyggnadsarbete får pågå, ju större skäl
finns det att våga tro på en slutgiltig
seger för de Gaulles försoningspolitik.
Det vapenstillestånd med F.L.N.,
som de Gaulle nu eftersträvar är ett
viktigt steg i rätt riktning. Men det är
dessbättre inte en nödvändig förutsättning för ett framtida förtroendefullt samarbete mellan araberna och
fransmännen. F. L. N. har aldrig varit
och är nu mindre än någonsin representativ för den stora massan av arabbefolkningen. Denna anses alltmer
vända sina blickar mot Frankrike och
mot de Gaulle. Kanske är detta den
yttersta förklaringen till presidentens
optimistiska tonfall.
Det nya klassamhället
Att sia om framtiden har alltid fängslat den mänskliga fantasien. I allmänhet har väl också varje generation
hoppats, att dess barn skulle få skåda
förändringar till det bättre. Mot bakgrunden av de landvinningar, som
gjordes på snart sagt alla områden,
förvånar det icke, att det förra århundradets människor mången gäng
hängav sig åt en stark tro på framtiden och de snart sagt obegränsade
möjligheter, denna skulle föra med sig.
Det är ej heller förvånande, att vår
tids människor efter att ha upplevt
två världskrig och sett de moderna
diktaturerna växa fram intar en betydligt mera skeptisk hållning. Visserligen knyter vi väl alla stora förhoppningar till det »Överflödssamhälle»,
som vi är på väg mot. Samtidigt finns
dock en stark rädsla för vad framtiden skall föra med sig. Skall vi
tvingas att betala det materiella framåtskridandet med andlig misär? Vilken blir människans, den enskilde individens, roll? Kommer individen
överhuvudtaget att beredas något självständigt utrymme i kollektivismens
tidsålder?
Dessa centrala frågeställningar har
kommit att sätta sin prägel på åtskilliga moderna framtidsvisioner. Aldous
Huxley förutspår i Brave New World
ett samhälle, som består av enbart
mänskliga robotar. Likriktningen är
fullständig. Inte mindre skrämmande
ter sig Orwell’s 1984, den fulländade
diktaturen, där storebrors allseende
öga ständigt övervakar vad som sker,
i smått såväl som i stort. Vår egen
Karin Boye har också i Kallocain givit uttryck för den utvecklingspessimism, som så starkt präglar vår tid,
alla förunderliga naturvetenskapliga
och tekniska landvinningar till trots.
Ett nytt bidrag till framtidsvisionerna har vi fått i Michael Young’s
~Intelligensen som överklass. Meritokratins utveckling 1870-2033» (Raben & Sjögren). Författaren, som är
sociolog till professionen, målar upp
bilden av ett samhälle, där intelligensen är det enda som betyder något –
meritokratins tidsålder är inne. Eller
som den fingerade författaren uttrycker det ifrån sina utgångspunkter år
2033: »Sedan produktionsökning blivit
det allt dominerande målet bedöms
människorna uteslutande efter sin förmåga att bidra härtill eller efter de
kunskaper de äger, som direkt eller
indirekt kan sättas in härför. Om de
uträttar så litet som en kroppsarbetare
i regel gör, är de av noll och intet
värde. Om de uträttar så mycket som
en vetenskapsman, vars uppfinning ut- 269
för tiotusen teknikers arbete, eller en
industriman, som organiserar hela horder tekniker, så är de stormän. Förmå-
gan att direkt eller indirekt öka produktionen kallas »intelligens». Det är den
obönhörliga måttstock, som medborgarna måste anpassa sig efter.»
Meritokratin har infört helt nya
klasser i samhället med skarpare gränser än någonsin förr. Vetenskapens
fulländning har gjort det möjligt att
redan i moderslivet bedöma en människas intelligens. Allt efter intelligenskvot inordnas människorna i samhället. Var och en får en befattning i proportion till sin IQ. Redan i treårsåldern påbörjas danandel och utbildningen av dem, som till följd av en
hög IQ är predestinerade för ledande
befattningar. De utgör de utvaldas
skara, överklassen. Under dem står
den stora massan, de ointelligenta, en
underklass, som i sin tur är klassindelad allt efter intelligenstesternas resultat.
Intelligenskvoten bestämmer allt –
yrke, samhällsställning och inkomst.
Ja, dvs. alla uppbär en grundlön, som
är lika stor för alla, men därtill kommer för överklassen vad som kan betecknas som naturaförmåner, förstklassiga bostäder, tjänstefolk, semesterresor – överhuvudtaget allt, som
kan vara erforderligt för att vederbö-
rande meritokrats förmåga skall kunna
utnyttjas till hundra procent. Även för
överklassen finns det emellertid, privilegierna till trots, vissa orosmoment.
Då intelligensen avtrubbas när man
blir äldre, riskerar alla i hög samhällsställning att flyttas ned på samhällsstegen – professorn blir vaktmästare och företagschefen chaufför
t. ex. Intelligenta föräldrar riskerar att
få ointelligenta barn, vilka obönhörligen placeras in i den fålla, där de
enligt sin IQ hör hemma. Dessa obegåvade barn utgör hela livet igenom
en missnöjd minoritet, som med sak- 270
nad tänker tillbaka på sitt bekymmerslösa och privilegierade liv under barndomen. Å andra sidan känner den
stora massan sig trots allt tillfredsställd med livet, eftersom ju möjligheten alltid finns för var och en att få intelligenta barn. De ointelligenta har
också fått en uppfostran och en elementär utbildning, som framför allt
tagit sikte på att uppamma intresse för
idrott och gymnastik. Muskelmyten
har blivit deras opium. Det nya systemet har helt följdriktigt lett till genomgripande institutionella förändringar.
Inom parlamentet har all verklig makt
övergått från det folkvalda underhuset
till överhuset, där intelligentsian har
sitt säte. Arbetarna eller »teknikerna»,
som de numera kallas – ordet »arbetare» blev impopulärt redan under
1900-talet – saknar allt inflytande, så-
väl i fackliga som i politiska sammanhang. Obegåvade arbetare kan givetvis
inte hävda sig mot meritokraterna. Intelligenta arbetarledare, som träder
fram ur det stora folkdjupet, är av naturliga skäl något som hör till ett förgånget stadium. Intelligenta arbetarbarn placeras ju automatiskt i ett
högre samhällsskikt och utbildas därefter.
Men hur har detta så stereotypt effektiva samhälle kunnat uppstå? Enligt Young lades grunden redan vid
1900-talets mitt, då de stora skolreformerna genomfördes. Alla barn gavs
tillfälle och möjlighet att studera, och
de som visade prov på begåvning
lockades till vidareutbildning genom
statlig studielön, vilken från att ha
baserats på genomsnittsinkomsten för
yngre arbetskraft inom industrien
ganska snart höjdes till 60% över lö-
nerna för yngre industriarbetare, ett
resultat av insatserna från LUS (Läroverksungdomens Samorganisation).
Det gällde emellertid också att bryta
de privilegier, som tillkom rikedomen
och börden. Det var nödvändigt att
hindra obegåvade barn från att fortsätta sin skolgång. Detta mål uppnåddes genom konfiskering – engångsskatter – av alla förmögenheter och
arvsystemets avskaffande, varigenom
de föräldrar, som annars så skulle ha
önskat, förhindrades att sätta sina obegåvade barn i privata skolor – de
statliga var redan stängda för dem.
Det kusliga med Youngs vision är att
tendenserna mot en utveckling av det
slag, han förutskickar, redan nu må-
hända kan sägas vara påtagliga. Praktiskt taget alla tjänster tillsättas efter
merit. Alla begåvade har numera en möjlighet att studera. Antalet stipendier vid
universitet och högskolor har kraftigt
utbyggts – från socialdemokratisk
sida kräver man införandet av studielön. Allt färre begåvningar blir till
följd av de ökade studiemöjligheterna
kvar i arbetarleden. Det kollektivistiska tänkandet breder ut sig. Frestelserna att kritiklöst anamma olika uppfattningar har genom de moderna
massmedias slagkraft blivit allt större,
Det starka skattetrycket gör det allt
svårare att skapa eller behålla förmö-
genheter.
Det kan dock ej bestridas, att investering i utbildning på längre sikt torde
vara den bästa investering, som kan
göras. Och givetvis bör det vara möjligt att undvika »Utbildningssamhällets» fallgropar. överhuvudtaget torde
med fog kunna hävdas, att de största
farorna trots allt knappast möter från
det hållet. Betydligt kusligare blir
framtidsperspektivet, då man försöker
tänka sig in i det samhälle, som socialdemokratien strävar efter att förverkliga. Dess målmedvetna politik leder
till ett samhällstillstånd, där det allmänna, stat och kommun, genom att
kontinuerligt ha tagit i anspråk en allt
större del av värdeökningen så små-
ningom kommer att få en fullständig
dominans på det ekonomiska området
och därigenom också över samhället
i dess helhet. Formellt kommer medborgarna som medlemmar i kollektivet
att vara delägare och medbestämmande. Reellt kommer deras befogenhet att inskränka sig till att med jämna
mellanrum välja »representanter» i
olika sammanhang. Ett funktionärsvälde kommer att uppstå, där all verklig makt är koncentrerad till folkviljans exekutorer. Funktionärerna blir
den privilegierade överklassen. Vi får
ett samhällssystem, som kommer att
förete stora likheter med det sovjetryska.
Alternativet finns: självägande demokrati. Detta kan endast uppnås genom
att det allmännas utgifter begränsas,
så att det blir möjligt för envar att
till följd av skattesänkningar och sparstimulerande åtgärder skapa sig en
förmögenhet. Den enskilde får direkt
del av produktionsökningen. Han får
själv förvalta en del av de samfällda
tillgångarna och får därigenom ökat
ansvar – demokratien fördjupas, samtidigt som den enskilde får ökad rö-
relsefrihet.
Uppenbart är, att de pessimistiska
framtidsvisioner, som med jämna mellanrum uppträder, har sitt stora berättigande som varningssignaler. Om
vi lyckas undgå Young’s meritokratiska samhälle i dess mest extrema
form, är vi dock föga betjänta av att
i stället få ett funktionärsvälde. De
båda samhällstyperna har mycket gemensamt: stora klasskillnader kommer att uppstå, demokratien kommer
att gå förlorad, och det blir under alla
omständigheter den enskilde medborgaren, som får sitta emellan.
skolfrågans aktuella läge
1957 års skolberedning är för närvarande sysselsatt att efter ett grundligt
förberedelsearbete ta definitiv ställning till de mest kontroversiella och
19- 603445 Svensk Tidskrift H. 5-6 1960
271
svårlösta frågorna i den kommande
nioåriga skolan. Att beredningens arbete nu börjar gå in i sitt slutvarv kan
spåras också därav att under våren
resultaten av de vetenskapliga och
expertbetonade undersökningar, som
gjorts, kommit i en ganska strid ström.
Den kursplanekommitte, som arbetar
under rektor Torsten Sävborgs ledning,
presenterar redan i början av sommaren resultatet av sin första arbetsuppgift. Kommitten skall ge skolberedningen ett förslag till formulering av
den nya skolans målsättning men inte
i form av en allmän skol- och samhällsfilosofi utan mer konkret inriktad.
Detta formuleringsförslag och de utredningar, som presenteras i vår och
tidigare blir det väsentligaste underlaget för skolberedningens sammanträ-
den på Snäckgärdsbaden i Visby. Senast under våren 1961 skall beredningen vara färdig med sitt arbete om
den följer den av riksdagen angivna
tidtabellen. För närvarande synas inte
några hinder behöva uppstå.
Egentligen är det ganska märkligt,
att när nu skolberedningen skall definiera sin ställning t. ex. till differentieringsfrågan har redan två av dess
ledamöter klart preciserat sina ståndpunkter. Det torde inte tillhöra det
vanliga i svenskt utredningsväsende
att så sker. Den ståndaktige tennsoldaten från 1946 års skolkommission, rektor Stellan Arvidson, har ju hela tiden
kämpat en intensiv kamp för de ståndpunkter, som en bister verklighet i
många stycken skjutit i sank. Redan
för ett och ett halvt år sedan framlade
han i en artikel i Dagens Nyheter ett
»kompromissförslag» rörande högstadiets utformning. Vad kompromissen i
detta förslag innebär är omöjligt att
veta: hr Arvidsons högstadiekompromiss är uppbyggd efter samma mönster, som alla hans skolförslag. Eleverna skall hållas samman i ogallrade
klasser t. o. m. klass 8, nivågruppering
272
skall till nöds förekomma i ett par
ämnen (engelska, matematik) och de
nuvarande alternativkurserna ersättas
av »anvisningar om kursgruppering
inom klassens ram». I sin kamp för
denna dogmatiska lösning av högstadiets utformning har rektor Arvidson
mobiliserat bl. a. ABF, vars studiekurs
»Skolan mitt i byn» inte just utmärker
sig för något större mått av objektivitet.
Folkpartiets skolexpert, Gunnar Helen presenterade i början av året sitt
– och partiets ( ?) – skolprogram i
skriften »Rätt till utbildning». Här fö-
reslås bl. a. ett linjesystem på högstadiet, som fullt utnyttjat ger sex valmöjligheter från klass 7.
Av de nu existerande högstadietyperna i enhetsskolan – och det är en
hel del – har det s. k. österåkerssystemet med sin nivågruppering i
klass 7 och 8 verkat mest tilldragande
på rektor Arvidson och hans meningsfränder – även detta torde dock av
dem inte kunna anses tillräckligt »enhetligt».
Sveriges folkskollärarförbund gav i
fjol österåkerssystemet sin välsignelse.
Den sena differentieringens välsignelse
beskrevs med stor vältalighet av förbundets ordförande, Martin Widen.
Detta hindrade dock inte att han står
som medförfattare till folkpartiets
ovan omskrivna programskrift. Hur de
två ståndpunkterna skall kunna förenas torde inte vara lätt för hr Wirlen
att förklara. Folkskollärarinneförbundet intar samma ståndpunkt som sina
manliga kollegor.
Rektor Arvidson och hans anhängare – till vilka också Dagens Nyheter
sällat sig – framhåller att den sena
differentieringen är socialt motiverad.
Bryter man sönder mellanstadiets
klassindelning i sjunde årskursen så
kan man enligt rektor Arvidson inge
barnen den föreställningen »att de är
så olika funtade, att de inte kan arbeta
tillsammans». Hr Arvidson är en god
marxistisk dogmatiker och han tror
tydligen, att en differentiering efter
andra linjer än den av honom förordade skulle ge upphov till en ny
»klasskillnad» i vårt land. Den nya
»Överklassen» skulle då vara personer
med bättre utbildning än andra.
Den bärande principen för enhetsskolan har angetts vara att varje elev
i görligaste mån skall få utveckla sina
egna anslag. Hur det skall gå i hr Arvidsons skola är svårt att förstå. Den
differentiering inom klassens ram,
som han helt lättvindigt anger som en
lösning, har bl. a. prövats just i österåker i de s. k. kärnämnena (språk,
matematik). Försöket blev kortvarigt
– här uppstod verkligen »klyftor»
mellan de bättre och de sämre eleverna.
Professor Kjell Härnqvists i mars
publicerade undersökning om »Individuella differenser och skoldifferentiering», togs på entreprenad av anhängarna av den sena differentieringen. Både stockholms-Tidningen
(s) och Dagens Nyheter (fp) såg i
denna undersökning ett stöd för österåkerssystemet. Professor Härnqvist
har i dagarna själv kommenterat sin
undersökning (Kommunal skoltidning
nr 4). Han förklarar bl. a. att »den
blivit föremål för längre gående tolkningar än dem jag själv skulle vilja
stå för». Professor Härnqvist konstaterar, att han i sin undersökning tar
upp differentieringsfrågan ur bara en·
synpunkt (som i och för sig är viktig)
nämligen de individuella differenser,
som förekommer hos eleverna. Men
differentieringsfrågan hänger samman
med olika differentieringsåtgärders
pedagogiska effektivitet i skilda avseenden. De allmänna rekommendationer, som undersökningen leder fram
till, kan enligt professor Härnqvist
»tillgodoses av mer än en differentieringsmodell». Inte heller här har det
odelade högstadiets ivrigaste föresprå-
kare fått det sakliga stöd, som de hittills saknat.
Sparandet-vägen till egendomsägande demokrati
Högerpartiet har gjort den egendomsägande demokratin till ett begrepp i
svensk politik. Ett begrepp, som realiserat skulle innebära att om människorna finge behålla en större andel
av sina arbetsförtjänster, skulle deras
möjligheter att spara och därmed bli
egendomsägande öka. I år har partiet
gått ett steg längre och motionsledes
krävt skattefrihet för vissa former av
målsparande. En dylik direkt samhällelig sparstimulans är nog också
ett nödvändigt komplement till en restriktiv finanspolitik och till en fast
ekonomisk politik, om en i verklig mening egendomsägande demokrati skall
kunna skapas. Utan dylika åtgärder
är nog tyvärr riskerna för att flertalet
människor skulle öka sin konsumtion
istället för sitt sparande överhängande. Genom dessa förslag har partiet
tagit ett viktigt steg på kungsvägen
mot det framtida borgerliga samhälle,
som utgör det enda alternativet till ett
alltmer kollektiviserat samhälle, mot
ett samhälle vars samtliga medborgare
är små kapitalägare, mot ett samhälle
där den tilltagande byråkratiseringen
har ersatts av miljontals beslut fattade
av varje medborgare för sig beträffande
disponerandet av hans eget sparkapital, mot den egendomsägande demokratin.
Det finns sålunda alla skäl att
granska högerns förslag till skattefritt
målsparande. Härvid bör dock hållas
i minnet att de framlagts i en av regeringen framkallad ansträngd statsfinansiell situation och att de sålunda
endast utgör första steget i här antydd
riktning:
273
1. Utöver det nuvarande schablonavdraget för kapitalinkomst på 300
kronor för ogift och 600 kronor för
äkta makar får ett extra avdrag göras
med 200 respektive 400 kronor i den
mån inkomsten utgör avkastning på
aktier eller andelar i en ekonomisk
förening. Denna skattebefrielse är även
avsedd att medgivas beträffande avkastning på sparkapital som är placerat i ett eget företag.
2. Den som under en sexårsperiod
insätter pengar på ett särskilt bostadskonto i bank skall under perioden få
göra avdrag härför intill ett belopp av
6 000 kronor för ensamstående och
12 000 kronor för gifta.
3. Den som under ett år har amorterat av skulder på egnahem eller bostadsrättslägenhet med ett belopp som
överstiger 1,5% av taxeringsvärdet
får göra avdrag för det överskjutande
beloppet med högst 700 kronor för
barnlösa skattskyldiga och med ytterligare 200 kronor för varje barn under
16 år.
4. Den som för sina barns räkning
insätter pengar på ett särskilt utbildningskonto i bank eller annan penninginrättning skall få njuta avdrag
härför. Kontot måste dock upprättas
senast under det år som barnet fyller
12 år. Högst 1 200 kronor får insättas
årligen och totalt får högst 12 000 kronor insättas. Insättning får heller inte
ske senare än det år då barnet fyller
20 år. Pengarna skall vara bundna i
minst 7 år och minst tills barnet fyllt
16 år.
5. Möjlighet ges åt jordbrukare och
andra företagare att skattefritt avsätta
medel för sin egen pensionering på
ett sådant sätt att pengarna i huvudsak kan behållas i rörelsen.
Tillsammans bör dessa åtgärder om
de genomfördes få en icke föraktlig
sparstimulerande effekt. De sparmål
som särskilt omhuldats torde också
vara mycket lämpliga, då de samtliga
274
utgörs av olika former av investeringar och således inte siktar till och
knappast ens möjliggör en relativt snar
konsumtion.
En viss kritik kan däremot möjligen
riktas mot att såväl bostads- som utbildningssparandet förutsätter att sparmedlen placeras i nominella tillgångar,
i en penninginrättning. Ingen tvekan
råder om att en mycket stor del av
sparandet måste ske i nominella tillgångar, men ett dylikt sparande har
inte de ideologiska fördelar, som inledningsvis antytts, nämligen att skapa
ett alternativ till det kollektiva ägandet. I ett ekonomiskt progressivt samhälle sker nämligen en kontinuerlig
värdeökning, även utan inflation, av
realtillgångarna i samhället. Det är
under sådana omständigheter inte rimligt att flertalet medborgare inte blir
delaktiga i denna värdestegring, det
är heller inte realistiskt att räkna med
att folkmajoriteten skall finna sig i att
stå utanför denna. Enda alternativet
på längre sikt till det kollektiva ägandet blir därför en till alla medborgare
spridd äganderätt eller delägarskap beträffande realtillgångar.
Det är ur praktisk synpunkt inte
svårt att förstå att högerpartiet valt
att begränsa sparmedlens placering i
de bägge aktuella fallen till penningininrättningar. Kontrollsvårigheterna
skulle bli avsevärda om en helt fri placering tilläts. Dessa torde dock inte
vara oöverkomliga och dylika svårigheter är av den karaktären att de
måste övervinnas, då alternativet på
lång sikt heter byråkratisering och
kollektivisering, sävida inte en tillräcklig spridning av äganderätten till
produktionsmedlen i tid kan åstadkommas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner