Dagens frågor


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Budgeten
Årets statsverksproposition motsägs
inte med någon större spänning. Fjolårets hade ju publicerats a la följetong med sitt sista avsnitt – det om
oms – sä sent som i oktober. Någon
dramatik var knappast att vänta ur
1960 års statsverksproposition.
Nej, berörda parter kände ganska
väl till, vad de hade att emotse. Anslagsäskande myndigheter visste, att
det statsfinansiella läget fått finansdepartementets granskare att gä hårt
fram. Tillskyndare av en s. k. progressiv politik hade väl i allmänhet
också klart för sig, att staten har mer
än nog att göra med digestionen av
osmälta reformer för att kunna ha aptit pä nya. Och de som betalar fiolerna – de enskilda skattebetalarna
och bolagen – visste alltför väl, att
varken nerskurna petita eller reformpausen skulle komma att bespara dem
deras vanliga öde: att är efter är fä
betala mer till statsverksamheten till
följd av ökat totalt skattetryck.
Det nya följetongsavsnittet har finansministern själv med berömvärd
ordknapphet recenserat i Aftonbladet: »Det här är en budget, som varken är stark eller svag», uttalade han
sig för tidningen. »Sä tillägger han,
efter en sekunds begrundan: ’Den
kunde gärna ha varit lite starkare’.»
Behövde finansministern verkligen
betänktetid för att komma till det resultatet?
Finansplanens skrivare använder
uttrycket »driftsbudgeten är formellt
överbalanserad med 280 miljoner kronor». Och i tabellerna, där budgetutfallen olika är ställs upp till jämfö-
relse, har siffrorna i kolumnen för
1960/61 försetts med en fotnot, tryckt
med Isaac Marcus Boktryckeri AB:s
minsta stilsort: »Utan hänsynstagande
till ev. tilläggsstater och överskridanden».
Tilläggsstater brukar dra en kostnad
pä omkring 300 miljoner. Det finns
inget som helst skäl att tro, att kommande budgetär kommer att innebära
minskningar pä den punkten. statstjänarlönerna har herr Sträng kostnadsberäknat efter 1959 års löneläge.
Han förfäktar fortfarande åsikten, att
»den skärpning av finanspolitiken,
som inleddes med beslutet om allmän
varuskatt och som fortsättes genom …
förslaget till riksstat torde . . . ha vä-
sentligt ökat förutsättningarna för att
löne- och vinstutvecklingen inte avsevärt skall avvika frän den reala
produktionsstegringen». Sä går sannerligen inte resonemangen i olika arbetstagarorganisationer, där man är
fast besluten att kompensera sig för
ökningen i skattetrycket. Och varje
procents ökning av statstjänarlönerna
kostar omkring 50 miljoner . . . Och
var är anslagen för reservationsmedelsförbrukning’? Var är nerräkningen
av inkomstskatten med det belopp,
som omlagd sambeskattning kommer
att medföra i inkomstbortfall? Finansministern har naturligtvis inte glömt
bort sädana poster – men det politiska önskemålet att visa upp en hygglig budget har tydligen fått gälla mera
än önskemålet om en fullständig redovisning.
När den »formella» bedömningen
utbyts mot en realistisk och hänsyn
14
tas till innebörden av de finstilta fotnoterna, framkommer bilden av en
driftsbudget med bristande balans.
Motsvarande korrigering av upplå-
ningsbehovet budgetåret 1960/61 ger
en siffra på bortåt 2 000 miljoner,
överträffad endast av den katastrofala siffra, som man har att räkna med
för nu innevarande budgetår.
Den i realiteten underbalanserade
driftsbudgeten och det väldiga upplåningsbehovet skall bedömas mot bakgrunden av att de hänför sig till ett
budgetår, som förmodas komma att
präglas av högkonjunktur med, som
det heter i finansplanen, risk för betydande spänningar i vår ekonomi.
Mot den bakgrunden ter sig regeringens oförmåga att bemästra statsbudgetens problem ännu mer riskabel
än tidigare.
Måttet på »tolerabel statsupplåning»
har ofta debatterats under de gångna
åren av accelererad statsskuldsättning.
För ett och ett halvt år sedan uttalade herr Sträng som sin åsikt, att en
statlig nyupplåning å 1 500 miljoner
knappast behövde ge anledning till
oro i ett läge, där den privata aktiviteten mattats av, men att skärpta balanseringsnormer skulle komma att
aktualiseras, när konjunkturläget
vände. Var är nu den insikten?
Att den överlikviditet i samhällsekonomin, som skapats genom statsupplåning i banksystemet, komme att
innebära en fara i ett högkonjunkturläge, har finansministern ofta vitsordat. Varför då arbeta med ett upplå-
ningsbehov, som med nödvändighet
till större delen måste täckas genom
affärsbankskrediter?
Tyvärr måste man också i år konstatera att statsfinanserna – långt
ifrån att vara en stabiliserande faktor
– är den väsentliga oroshärden i
vår ekonomi. Bundenheten vid socialistisk ideologi har gett vår budget en
orörlighet, som gör den oduglig för
konjunkturstyrande ändamål. Den
statsfinansiella tvångssituation, som
finansministern i direktiven till besparingsutredningen betecknade som
en risk, är en föreliggande verklighet.
Man frågar sig därför onekligen, vad
herr Sträng har i tankarna, när han
skriver, att den kommande utvecklingen får »bevakas med största uppmärksamhet så att den ekonomiska
politiken snabbt kan anpassas efter
de krav som därvid kan komma att
ställas».
När finanspolitiken försatts ur spel
genom att skattehöjningar valtaktiskt
förbjuder sig och genom att även parlamentariskt förankrade sparförslag
avvisas, återstår av den ekonomiska
politikens medel dels direkta regleringar, dels penningpolitiska åtgärder. För båda dessa kategorier måste
vi räkna med att de liberaliserade villkoren för internationellt varu- och
kapitalutbyte begränsar våra nationella möjligheter till ingrepp. Det är i
fråga om våra statsutgifters stegringstakt och i fråga om budgetens omfattning i relation till nationalinkomsten
som vi har möjlighet att träffa självständiga avgöranden – om viljan
finns. Att förlita sig på andra medel
är ett självbedrägeri, som inte kan
döljas under finansplanens yviga resonemang.
Den nya budgeten ger ingen anledning till optimism beträffande förbättringar på samhällsekonomins
svaga punkter. Det svåra bristläget på
kapitalmarknaden kommer att bestå.
Vårt höga kostnadsläge kommer av
allt att döma att ytterligare pressas
uppåt. Vår bytesbalans kommer förmodligen på nytt att visa underskott.
Regeringen har med kommunisternas hjälp genomtrumfat omsättningsskatten – svensk historias största
skattehöjning. Likväl är den oförmö-
gen att för ett år av utpräglad högkonjunktur framlägga en driftsbudget med annat än en »formell» överbalansering, som vid granskning försvinner, lämnande investeringsutgifterna att helt täckas lånevägen.
»Den kunde gärna ha varit lite starkare» – på den punkten har finansministern rätt, när han självrecenserar sitt förslag till budget 1960/61.
Demokraternas
kandidatbekymmer
Efter New Yorkguvernören Nelson
Rockefellers plötsliga deklaration att
han inte ämnade aspirera på rollen
som republikansk presidentkandidat
vid höstens val ligger vägen till nomineringen om möjligt ännu jämnare än
förut för vicepresident Nixon. Ty
även om Rockefellers chanser att på
allvar hota Nixans kandidatur inte
skall överskattas, framstod han dock
som det enda potentiella hotet mot
vicepresidenten.
Om situationen alltså är klar för
republikanerna – bland vilka dock
veterligen åtskilliga gärna skulle ha
sett ett annat namn än Nixon i toppen – är situationen desto mera förvirrad bland demokraterna. En dämpad glädje råder visserligen över Rockefellers beslut, eftersom demokraterna anser sig ha goda möjligheter att
besegra den alltjämt i vida kretsar
omstridde Richard Nixon – men
glädjen grumlas starkt genom det
egna partiets kandidatbekymmer.
Många känner sig förvisso kallade,
men ingen är ännu utvald och ingen
lär heller bli det förrän på partiets
konvent i Los Angeles i mitten av juli.
Sedan länge koncentreras intresset
främst till fem aspiranter, av vilka
dock den mest kände, Adlai Slevenson, uttryckligen förklarat att han
inte ännu en gång vill ge sig in i den
otroligt hårda leken. Trots detta håller många före, att Slevenson till slut
kan övertalas, i synnerhet om riskerna
15
för att det demokratiska konventet eljest skulle hamna i ett dödläge måste
bedömas som stora. Skulle Stevenson
verkligen nomineras kan man i förbigående sagt bespetsa sig på en särdeles rafflande valkampanj mellan två
ytterst olika personligheter: den åtminstone tidvis mycket sluggerbetonade och något patenthurtige Nixon
och den kvicke och ironiske Slevenson.
Mot Slevensons kandidatur talar –
bortsett från hans i varje fall än så
länge deklarerade ovillighet – emellertid det faktum att han tidigare utan
framgång sökt väljarnas gunst. Det
har aldrig hänt att en amerikansk
presidentkandidat som förlorat ett val
senare lyckats bli vald och Slevenson
har som bekant misslyckats två
gånger. Sådana omständigheter spelar
sin roll i den ofta förvånansvärt traditionsbundna partipolitiken i USA
och det är därför inte förvånande att
demokraterna kastat sina blickar på
i första hand två andra män, senatorerna Stuart Syrnington och John F.
Kennedy.
Av dessa två ligger för ögonblicket
den unge och mycket energiske Massachusettssenatorn Kennedy rent styrkemässigt bäst till – han lär redan
kunna räkna med ett stabilt röststöd
från sex New Englandstater i botten.
Otvivelaktigt skulle också John F.
Kennedy bli ett mycket intressant
namn som presidentkandidat. För en
större allmänhet dök han upp som
gubben ur lådan på konventet 1956,
där han visade en överraskande
styrka och endast kom ett fåtal röster
från vicepresidentkandidaturen. Inte
minst sedan det tillfället har han
inom sitt parti betraktats som en
framtidsman. Hans politiska meriter
är utmärkta, han är klok, han är en
god talare efter amerikanska mått och
han har – vilket inte saknar betydelse i ett televisionsval – ett trev- 16
ligt utseende. Mot sig har han sin ungdom och – vilket är allvarligare –
det förhållandet att han är katolik.
Spåren från katoliken Al Smiths nederlag 1928 mot Herbert Hoover förskräcker ännu.
Kennedys främste rival, Stuart Symington, är däremot varken i religiöst
eller i annat avseende belastad. Han
kommer – liksom Truman – från
gränsstaten Missouri och har alltså
goda förutsättningar att redan genom
sin geografiska hemort kunna accepteras både i söder och norr. Truman
själv och kretsen kring honom hör
vidare till Syrningtons anhängare (och
till exempelvis Slevensons vedersakare). Syrnington har dessutom skött
sina kort så väl att han kan vänta sig
ett visst stöd från fackföreningsrörelsen. Slutligen är Syrnington väl anskriven bland många av ledarna inom
det demokratiska partiets organisationer. Den största svagheten hos Symington ligger i att han trots sina år
i senaten inte gjort sig särskilt känd
bland den stora allmänheten – inga
stora, dramatiska händelser eller initiativ förknippas med den en smula
färglöse Missourisenatorn.
Demokraternas senatsledare, Lyndon Johnson, är då vida mer känd
bland de breda lagren. Men Johnson
representerar Texas och betraktas
därmed som hel eller halv sydstatsman, varför han normalt sett knappast har några reella utsikter att nomineras. Hans enda egentliga chans
synes ligga i ett dött lopp mellan Kennedy och Symington, men frågan är
om ens en så driven taktiker som Lyndon Johnson kan manövrera den situationen. Inte heller den femte i skaran,
Minnesotasenatorn Hubert Humphrey
– som aldrig dolt sina politiska ambitioner – lär i praktiken kunna
komma mera än tämligen obetydligt
över det s. k. favoritsonsstadiet. Han
står väl till boks hos fackföreningsrörelsen, men anses i vida kretsar
vara alltför »liberal», vilket ord i
sagda kretsar närmast är att uppfatta
som ett skällsord. Dessutom skulle
Humphreys ställning ha varit starkare, om han lagt någon kapson på
sin talträngdhet. Den idoge aspiranten från 1952 och 1956 slutligen, Estes Kefauver, har i år helt kommit
bakgrunden.
Enligt de politiska teckentydarna i
USA talar mycket för att Kennedy och
Syrnington visar sig ungefär jämstarka vid konventet. Skulle i detta
läge Slevenson inte stå till förfogande
bör man kunna satsa en – liten –
slant på Kennedy, som är en klart
starkare personlighet än Symington.
Före konventet kan dock mycket inträffa – åtskilligt beror på utgången
av de primärval som kommer att hållas dessförinnan.
Österrike inför 1960
År 1959 kännetecknades för Österrikes del av ekonomiskt framåtskridande och politisk tillbakagång. Landet har enligt experternas uppfattning klarat de svåra åren bättre än
många andra stater. I dag heter det
problem industrien har att kämpa
med inte arbetslöshet utan brist på
arbetskraft. Till handelsbalansens
goda läge bidrar särskilt turisttrafiken, som varje år inbringar fem miljarder schilling. Nationalbanken med
sina 20 miljarder schilling i guld och
värdepapper ger ett betryggande
skydd mot häftiga valutakriser.
Den utrikespolitiska situationen karakteriseras av en oundviklig men
ändå smärtsam isolering. Visserligen
har Österrike anslutit sig till sjustatsförbundet men inte utan att allvarligt
begrunda, att hälften av landets export går till De sex. Österrike måste
draga konsekvenserna av detta förhållande, menar tongivande ekonomiska
kretsar, om det inte går att åstadkomma en kompromiss mellan De sju
och De sex.
Österrike kan med hänsyn till sin
neutralitet inte direkt ansluta sig till
det västliga förbund, som enligt Adenauers och de Gaulles vilja redan fått
politisk karaktär. Men väl vore det
tänkbart med ett slags associationsförhållande i stil med det som uttänkts för Finland utan att någon
skugga föll på den österrikiska neutraliteten. Denna neutralitet fördes
nyligen på tal under det besök, som
förbundspresidenten, dr Schärf, och
utrikesministern, dr Kreisky, avlade i
Moskva. Österrikes neutralitet är militär och politisk, betonade Kreisky,
men innebär inte någon bundenhet i
politiskt avseende. Den är inget hinder från att i andligt avseende bekänna sig till Västerlandet och avvisa
Sovjets metoder. Tyvärr betyder det
goda förhållandet till Ryssland för
närvarande inte någon garanti för
starkare ekonomiska framsteg. Ty
Sovjetunionen och dess satellitstater
önskar endast byteshandel, vilket
knappast kan medföra någon ökning
i Österrikes handel österut, som endast uppgår till 13 procent av den
samlade volymen. Järnridån kommer
att bestå mellan Ungern och Österrike.
Förhållandet till Italien är fortfarande oklart. Dr Kreisky har i ett av
sina tal inför internationellt forum
klarlagt problemet Sydtyrolen och
framhållit att det mellan Österrike
och Italien slutna »Parisfördraget»
inte uppfyllts, enligt vilket 250 000
tysktalande sydtyrolare skulle erhålla
full autonomi. Den konstgjorda italianiseringen av en urtysk stad som Bozen, det öppna privilegierandel av italienare vid tilldelandet av bostäder
och arbeten – allt detta är uppenbart för envar, och vid de minnesfester som i år firades i Österrike i
anledning av 1809 års krig mot frans- 2- 603441 Svensk Tidskrift H. 11960
17
männen, deltog man särskilt i Nordtyrolen med brännande intensitet i de
förtryckta landsmännens öde.
På det inrikespolitiska området ter
sig förhållandena ännu betänkligare
än inom utrikespolitiken. Förbundskanslern Julius Raab har visat att han
inte längre äger samma beslutsamhet
och omdömesförmåga som under sina
bästa år. Han led ett svårt nederlag
vid presidentvalet genom att nominera en olämplig kandidat. Han försummade också att genast avlägsna
komprometterade personer ur partiledningen och lät tvinga sig av socialdemokraterna att utsätta valet till en
tidpunkt på våren, då minnet av korruptionerna ännu var levande för gemene man. Resultatet blev, att den
borgerliga majoriteten krympte samman till ett enda mandat och att socialdemokraterna krävde fullt likaberättigande i landets ledning. Raab
misslyckades visserligen i sin obegripliga manöver att försöka låta motståndarna ta hand om finansministeriet, de borgerligas viktigaste innehav,
men socialisterna har under sin ledare, vicekanslern Pittermann, redan
fått ett visst grepp om landets omkring tvåhundr~ förstatligade företag.
Dr Pittermann, som för sin politiska
rörlighet kallats »den röda biljardkulan», kämpade i nio veckors tid
med de borgerliga om bildandet av
den nya koalitionsregeringen och har
i höst först i sista ögonblicket förhindrat en budgetkris, som skulle ha
gjort slut på det genom ömsesidig irritation redan försvagade samarbetet.
Vad skulle ha kunnat komma i stället
för denna nödtorftigt återställda samverkan? Redan frågan om förbundskanslerns efterträdare framkallar förlägenhet och strider bakom kulisserna mellan centralledningen och
partiorganisationerna i Tyrolen, Salzburg och Kärnten. Här är det borgerliga partiets svåraste problem: bris- 18
ten på personligheter, som liksom en
gång Lueger kan få massorna i rörelse
genom temperament, fantasi och humor, genom styrka i argumenteringen
och energi i polemiken och återerövra
den förlorade terrängen genom en
förnuftig politisk taktik.
Kulturarbetets villkor
I en stark känsla av att de kulturpolitiska frågorna kommer att spela en
helt annan och mycket större roll i
1960-talets politik än vad som varit
fallet under 1950-talet, har partierna
nu börjat engagera sig i ett kulturpolitiskt programskriveri. Låt oss hoppas med bättre resultat än tidigare.
Vad som under det gångna decenniet
publicerats i form av kulturpolitiska
överväganden har i regel brustit i
perspektiv och djup. Efter tämligen
ytliga funderingar över samhällets
och människans natur har man dykt
ner i allehanda praktisk detaljproblematik av kortsiktig karaktär. Vad skall
vi (=det allmänna) göra för att
stödja, förbättra, reformera, effektivisera (etc.) skolan, folkbildningen,
forskningen, kyrkorna, musik, konst,
teater, tv, radio osv?
Man konstaterar allmänt att det
finns stora reformbehov och föreslår
en mångfald åtgärder, ju kostsammare ju effektivare! – och har till
sist kunnat presentera en magnifik
önskelista. Med tillräckliga insatser (i
form av anslag från det allmänna)
skulle det socialpolitiska mönsterlandet Sverige kunna nå lika långt som
kulturellt föregångsland – det har
varit huvudtanken.
Vilka skall nu bära upp detta kulturarbete, göra de vardagliga och konkreta insatserna? Varifrån skall de
komma? Blir de tillräckligt många?
Blir deras kvalitet tillräcklig? Kommer de att göra sina insatser, där de
bäst behövs? Dessa och andra liknande frågor ägnade man tyvärr er
alldeles otillräcklig uppmärksamhet
Det verkade ibland som programman
kerna föreställde sig att bara mall
byggde lokaler och ställde anslag tilJ
förfogande skulle täta skaror av ivriga och väl kvalificerade krafter
strömma till – och just dit de bäsl
behövdes. Först efterhand har man
kommit på den oroande tanken att vi
riskerar att på de kulturpolitiska reformområdena göra samma misstag
som vi gjort på de socialpolitiska. Vi
har t. ex. inte tillräckligt med poliser,
därför att folk inte vill bli poliser. Vi
har brist på t. ex. sjuksköterskor och
sjukvårdare, därför att folk inte vill
söka sig till eller stå kvar i de yrkena.
Vi har på en hel rad sociala vårdområden svårt att få folk – därför att
vi har varit för kortsynta och för
snåla både i lönepolitik och skattepolitik. Och värre blir det! Vem vill reflektera på svåra och ansvarsfyllda
uppgifter, som binder vederbörande
över alla välmenta bestämmelser om
förkortad arbetstid och utökade fridagar – när det finns så mycket lättare, bekvämare och bättre betalda arbeten, där kollektivavtalen år efter år
ger rika skördar i form av olika slags
förmåner.
Hur är det nu med kulturarbetets
villkor? Vi bygger och skall bygga
ståtliga teatrar. Men en metallarbetare
skulle rysa inför den otrygga och låga
ekonomiska standarden hos det stora
flertalet av :.Paradisets barn». Och hur
har våra författare och konstnärer
det? Metallarbetaren vill fortfarande
knappast byta! Nu skall den högre
undervisningen och forskningen rustas upp, och studenternas slipendieförmåner förbättras. Men kommer de
färdiga akademikerna att stå till förfogande för extra insatser i det frivilliga kulturarbetet, de extra insatser, som blir nödvändiga därest de
vackra planerna om en till hela folket
utsträckt fördjupad och rikt facetterad bildning skall kunna förverkligas.
Näppeligen – så länge nuvarande
skattelagstiftning består. De kommer
helt enkelt inte att orka med det.
En vanlig föreställning är att de
höga marginalskatterna verkar arbetsbegränsande – därför att de påverkar arbetsviljan i negativ riktning.
Man tänker sig då att en person i valet mellan fritid och höjd inkomst
stannar för det förra, emedan inkomsten efter skatt blir för liten i förhållande till arbetsansträngningen. Sannolikt förhåller det sig också så i yrken och på inkomstnivåer, där vederbörande inom ramen för en »normal»
arbetsinsats kan uppnå den behovstäckning, som i hans miljö anses rimlig. En målare med eget hem arbetar
förmodligen inte på kvällarna för att
skaffa sig ett större, och en fabriksarbetare med en Volkswagen lär inte
arbeta för jämnan på söndagarna för
att köpa en Volvo – lika litet som en
fabriksägare skulle komma på den
tanken att regelbundet offra en del av
sin semester för att höja sin bostadsstandard med några rum – såvida
han inte trängande behövde dem. Inte
med nuvarande skatter!
För akademikern – och flertalet
akademiker är skuldsatta – ställer
sig saken annorlunda. Han vill, han
också, gärna ha ett eget hem, en bil,
utrikesresor, tv osv. Han har på grund
av sitt yrke ett annat klädkonto än
arbetaren och han vill gärna kunna
köpa böcker och följa med i tidningar
och tidskrifter liksom tillhöra allehanda föreningar av betydelse för
hans arbete. Han kan som regel inte
täcka dessa behov – särskilt om han
har studieskulder – utan att satsa en
stor del av fritiden på extra arbeten.
Juristen har utredningar och sekreteraruppdrag, läraren ger extralektioner, tjänsteläkaren har privatpraktik,
officeren blir instruktör i det frivil- 19
liga försvarsarbetet, civilekonomen tager revisionsarbeten etc. Ändock har
han i regel ett yrke, som inte släpper
honom helt under fritiden. Man kan
inte stänga av en hjärna på samma
sätt som man lägger ner ett verktyg.
På dessa extrainkomster – intjänade
i själva marginalen av hans psykiska
och fysiska krafter – skall han betala en förkrossande marginalskatt.
Undra på att hjärtinfarkter och magsår skördar offer. Undra på att talet
om det stora fritidsproblemet liksom
förhoppningarna om en spontan massinsats för bildningsarbetet från just
akademikernas sida för honom ter sig
milt sagt verklighetsfrämmande.
Den kulturpolitiska problematiken
har alltså en viktig skattepolitisk sida.
Det är varken rättvist eller vettigt att
pressa samhällets intellektuella och
individuellt skapande krafter med nuvarande och på sistone till och med
skärpta progressivbeskattning. Principen om beskattning efter en väsentligen nominellt bestämd bärkraft var
berättigad så länge den stora massan
människor levde i ett permanent bristtillstånd beträffande försörjningen
med oumbärliga ting. Vi har avlägsnat
oss långt från det tillståndet – det
klaraste beviset härför är att inkomstutjämningens förespråkare begåvat oss
med en omsättningsskatt, som, hur
man än vrider och vänder på saken,
träffar de lägsta inkomsttagarna hårdast. Om den skatten inte är socialt
orättfärdig, är det då längre socialt
rättfärdigt att beskatta de mera kvalificerade yrkesgruppernas inkomster
med marginalskatteuttag som i regel
överstiger hälften och ofta uppgår till
två tredjedelar av inkomsten. Den nuvarande progressivbeskattningen har
i varje fall inte längre existensberättigande redan ur den synpunkten att
den har för liten betydelse som omfördelningsinstrument. Som påvisats i
en av de mest klarläggande skattepo- 20
Utiska skrifter, som kommit på länge
(Inkomstutjämningens decimaler, utgiven av skattehetalarnas Förening)
är det endast ca 2% av inkomsttagarnas taxerade inkomster – ca 800 miljoner kronor – som omfördelas genom progressiviteten. I skriften konstateras sammanfattande: »De begränsade möjligheterna till en skattelindring och därmed en indirekt inkomstlyftning för vissa personer som den
hårda beskattningen av inkomsterna
över 20 000 kr. erbjuder fördelas så-
ledes tämligen jämnt på inkomsttagarna med upp till 15 000 kr. i inkomst och vinsten för var och en
blir därför förhållandevis mycket liten.» Skriften har specificerat vinsten sålunda: för inkomsttagare upp
till 4 000 kr. blir den ca 200 kr.,
mellan 6 000-8 000 kr. ca 350 kr., mellan 12 000-15 000 kr. ca 250 kr. Mellan 15 000-20 000 kr. skulle en övergång till proportionell beskattning
knappast betyda någon förändring av
skattehördan alls. Om man sedan ohserverar att drygt hälften av de 800
milj. (460 milj.) hetalas av inkomsttagare mellan 20 000 och 50 000 kr. börjar de groteska verkningarna av hela
progressivskattesystemet att allt klarare framträda. Förenklat och tillspetsat kan detta system sägas innebära
hl. a. att vi hedriver en sannskyldig
rovdrift med den akademiskt utbildade arbetskraften – en av våra värdefullaste nationella tillgångar – för
att kunna ge inkomsttagare upp till
15 000 kr. ett bidrag som i det enskilda fallet i regel icke har någon
nämnvärd betydelse ur försörjningssynpunkt. För flertalet av dessa inkomsttagare räcker bidraget endast
till en mindre del av vederhörandes
normala kostnader för sprit och tohak.
Hur har nu ett så orimligt läge kunnat uppstå? Förklaringen är väl helt
enkelt den att de sociala rättviseföreställningar, som ännu är politiskt utslagsgivande, bygger på en föråldrad
uppfattning om verkligheten i samhället. Rättviseföreställningarna är nu
intet annat än proportionsföreställningar, och dessa har släpat efter.
Den inkomstutjämning, som glädjande
nog kommit till stånd genom att det
stora flertalets inkomster ökat så
starkt, har gått så fort, att vi inte
kunnat uppfatta det helt nya lägets
proportionsförhållanden.
Vi behöver alltså – även ur kulturarbetets synpunkt – en allmän skattereform med hl. a. övergång till proportionell beskattning, där den nedre
gränsen för en progressivskala hör
sättas så högt att alla inkomster, som
kan uppfattas som måttligt höga, dvs.
vid nuvarande penningvärde upp till
40 000 å 50 000 kr., endast heskattas
proportionellt. Först efter en sådan
reform blir kulturarbetets ekonomiska
villkor sådana att vi med tillförsikt
kan utforma mera anspråksfulla kulturprogram. Sårlana reformer förutan
är det sannolikt att de kulturpolitiska
framstegsplanerna till stor del stannar
på papperet, därför att de människor
som i kraft av sin utbildning skulle
burit upp kulturverket och gjort de ledande insatserna inte orkar motsvara
förhoppningarna.
Donationsfondernas förstatligande
1956 års fondutredning har nyligen
avgivit sitt betänkande om Donationsfonder m. m. (SOU 1959: 29).
Utredningen konstaterar det allmänt kända förhållandet, att på grund
av inflationspolitiken har de statliga
donationsfonderna, som till övervä-
gande del är placerade i obligationer
och inte i aktier, under de senaste
decennierna blivit utsatta för en allvarlig kapitalförstörelse. Det är därför angeläget, att en viss realvärdesäkring skapas för dessa medel. Härför kräves framför allt en konsekvent
riskfördelning. För att kunna genomföra en mera differentierad medelplacering föreslås, att statens donationsmedel efter hand överföras till
statskontoret, för att där förvaltas i
en gemensam placeringsfond. Enligt
utredningens förslag till placeringsregler skulle tillgångarna få placeras i
aktier upp till en fjärdedel av kapitalbehållningen.
Beträffande övriga statsmyndigheters, ex. universitetens, fondförvaltning föreslår betänkandet väsentligt
mindre »liberala» placeringsbestämmelser. Enligt ett föreslaget s. k. normalplaceringsreglemente skulle nämligen enda tillåtliga medelsplaceringar
vara obligationer – garanterade av
stat, kommun, jämförlig samfällighet
eller vissa halvstatliga banker och inrättningar, samt lån till stat eller kommun eller mot fastighetsinteckningar.
Detta skulle alltså innebära en tilllämpning av 1877 års urmodiga bestämmelser, vilka betänkandet just
med fullt fog kritiserar ifråga om
statskontorets medelsförvaltning. Betänkandet kommer härefter med det
direkt chockerande förslaget, att av
dessa myndigheter förvaltade tillgångar »SOm icke äro tillåtna», skulle
omplaceras i obligationer.
Det sistnämnda förslaget drabbar
21
särskilt de av omtänksamma och insiktsfulla styrelser förvaltade donationsfonder, vilka genom att i tid ha
omplacerats i aktier, har undgått att
förminskas genom inflationen. Nu
skall alltså icke längre ens universiteten själva kunna förhindra sina donationsfonders fortsatta minskning
utan vara tvungna att ånyo placera
dessa i de mest obeständiga tillgångar,
nämligen obligationer eller andra
fordringar. Förklaringen till detta inte
bara uppseendeväckande utan som
sagt chockerande förslag är uppenbar,
nämligen att härigenom fresta eller
tvinga förvaltarna att överlämna fonderna till statskontorets centrala förvaltning, placerad i aktier upp till en
fjärdedel av hela denna fonds kapitalbehållning.
De föreslagna bestämmelserna till
förvaltning av universitetsfonderna
har väckt stark oro i berörda kretsar.
Den har hittills icke tagit sig starkare
uttryck allenast därför, att man anser
det vara otroligt att de föreslagna bestämmelserna beträffande dessa fondmedels placering kan genomföras.
Remissyttrandena från berörda förvaltningsorgan kommer säkerligen att
på ett sätt som icke kan missförstås
ge uttryck för en stark kritik mot det
föreliggande förslaget.