Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~··……………………;a…….~.s•z•~~–~..~~~==========-=..
DAGENS FRÅGOR
De Sex och de Sju
Varje bedömning av utsikterna för en
sammansmältning mellan den gemensamma marknaden (de Sex) och EFTA
(European Free Trade Area, de Sju)
måste ske med beaktande av ett fundamentalt faktum, ofta upprepat och lika
ofta förbisett, nämligen den klart uttalade politiska motiveringen för den
genom Romfördraget tillkomna sexstatsmarknaden. En närmare association mellan de västeuropeiska kontinentalmakterna fann nämligen kort
tid efter det andra världskrigets slut
sina uttryck i Kol- och stålunionen
och i det – förolyckade – projektet
angående en Europaarme. Romfördraget framstår för åtskilliga som bekräftelsen på att de tysk-franska motsättningarna nu transformerats till enbart mindre åsiktsdifferenser inom
ramen för vad som med naturnödvändighet kommer att utveckla sig till en
union. Av taktiska och praktiska skäl
har den ekonomiska integrationen
skjutits i förgrunden; formellt som
instrument härför men reellt med vidare syftning bygges nu en omfattande
gemensam administration upp.
Det är emellertid uppenbart att de
negativa ekonomiska följderna för de
Sex av EFTA:s inbördes preferenser
gör någon form av närmare ekonomiskt samarbete mellan de bägge blocken mycket önskvärt även ur sexstatsmarknadens synpunkt, även om därigenom den politiska målsättningen
för de Sex kan komma att något försvagas och dess realiserande att
fördröjas. Även för de Sju är lättnader i handeln mellan sexstatsmarknadens tullunion och EFTA:s frihandelsområde utomordentligt angelägna.
De traditionella handelsvägarnas uppbyggnad gör att särskilt Västtyskland
och Nederländerna bland de Sex och
i första hand Österrike och Schweiz
– men också Danmark på grund av
jordbruksexportens inriktning mot så-
väl Västtyskland som Storbritannien
och Sverige till följd av vårt lands
starka beroende av en livlig utrikeshandel överhuvudtaget – bland de
Sju är mycket känsliga för en bestå-
ende diskriminering inom det västeuropeiska handelsutbytet.
sexstatsmarknadens medlemmar har
ett försprång i fråga om avvecklingen
av de interna handelshindren, jämfört
med de Sju inom EFTA. Den 1 januari
1959 skedde de första tullsänkningarna och de första ömsesidiga kvotökningarna. Nästa tullsänkningssteg
skall tagas den 1 juli 1960. Som bekant
syftar sjustatsfördragets tidtabell för
tullavvecklingarna till att hinna i fatt
de Sex genom en särskilt kraftig första
tullsänkning vid samma tidpunkt.
Även fortsättningsvis förutses en med
Romfördraget parallell avvecklingstakt i syfte att underlätta en framtida
närmare anpassning. I dagsläget har
det emellertid sitt intresse att närmare
studera omfattningen av den diskriminering mot utanförstående länder
som redan nu är en följd av Romfördragets bestämmelser.
Vad först tullarna beträffar har så-
lunda de Sex inbördes sänkt sina tullar, i princip med 10%. Såsom bas för
tullsänkningsprogrammet gäller tullarna den 1 januari 1957. På den ur
svensk synpunkt betydelsefulla väst- 446
tyska marknaden har emellertid nå-
gon diskriminering mot utanför de Sex
stående länder ännu icke kommit till
stånd. Orsaken härtill är en av tyskarna i augusti år 1957 – alltså vid
en senare tidpunkt än Romfördragets
bastullsdatum – företagen autonom
tullsänkning om 25 %. Denna gäller
gentemot samtliga länder och motsvarar i och för sig mer än väl Västtysklands åtaganden mot de övriga länderna inom sexstatsmarknaden för åtskilliga år, i vart fall fram till årsskiftet 1961-62.
Med undantag för den västtyska
marknaden kan ur tullsynpunkt ogynnsamma verkningar för exporten konstateras drabba samtliga länder utanför de Sex. Detta gäller i stort sett
både Benelux och högtulländerna Italien och Frankrike. Beträffande de
bägge sistnämnda har visserligen vissa
lättnader i den eljest inträffande diskrimineringen ställts i utsikt – och
delvis även realiserats – men dessa
tillmötesgåenden har ur svensk synpunkt tett sig skäligen obetydliga.
Lättnaderna innebär i princip, att de
italienska och franska tullarna sänkts
med 10% inte blott mot sexstatsmarknaden utan också mot flertalet övriga
länder. Detta gäller dock endast i de.
fall då de nuvarande tullarna överstiger dem som för en viss vara kan beräknas komma att ingå i sexstatsmarknadens framtida gemensamma yttre
tullmur. (Denna yttre tullmur skall
som bekant gälla sedan den enligt
Romfördraget förutsedda övergångstiden om 12-15 år gått till ända och
avses i stort sett motsvara det aritmetiska mediet mellan bastullarna för de
fyra tullområdena Västtyskland,
Frankrike, Italien och Benelux.)
På sexstatshåll har man försökt göra
en stor affär av dessa erbjudanden,
men närmare besedda har de inte visat sig särskilt mycket värda. I åtskilliga fall har tulldiskrimineringen till
utanförståendes nackdel fått börja
verka med motiveringen, att den gemensamma yttre tullmuren ännu inte
hunnit fastställas – varför man på
franskt och italienskt håll följaktligen
inte kunnat veta om någon tullsänkning överhuvudtaget skulle ske mot
andra än medlemmarna av sexstatsmarknaden! Det säger sig för övrigt
självt att en sänkning av tullen på en
viss vara vid export till Frankrike
från exempelvis 30 % till 27 % (dvs.
med första tullavvecklingens 10 %)
knappast är ägnad att stimulera en
mera långsiktig exportansträngning.
Tämligen snart nås den framtida yttre
tullmurens nivå, exempelvis 20%, och
därefter fortsätter tullsänkningarna
bara inom sexstatsmarknaden.
Den diskriminering som träffar
Sverige och övriga länder utanför de
Sex i fråga om kvantitativa importrestriktioner är i vissa fall kännbar.
Såsom exempel kan nämnas den
franska bilmarknaden, vilken hittills
skyddats av långtgående importrestriktioner men som nu under fransk veklagan successivt öppnas, i viss utsträckning, för de övriga bland de
Sex, men för exempelvis Storbritannien och Sverige praktiskt taget inte
alls. Konkret uttryckt betyder detta,
att Volksvagen, Opel och Fiat vinner
insteg på den franska marknaden
(och dessutom genom ett omfattande
nät av samarbetsavtal med de franska
tillverkarna i praktiken når fram till
en marknadsuppdelning) medan BMC
(British Motor Corporation) och
Volvo, SAAB och Scania Vabis stängs
ute. – I viss utsträckning har emellertid kvotökningar inom de Sex till följd
av Romfördragets stadganden utsträckts till samtliga OEEC-stater. Det
förefaller dock som om den allmänt
fortgående liberaliseringen av handeln – vilken ju särskilt inriktats på
ett nedrivande av de kvantitativa importrestriktionerna skulle göra
detta utslag av sexstatsmarknadens
diskriminering mot omvärlden relativt mindre betydelsefullt.
Om sålunda den hittills inträdda
diskrimineringen till följd av Romfördragets tidtabell för sexstatsmarknadens tullunion ännu icke nått någon
avgörande omfattning, sä måste dock
kraftigt understrykas de allvarliga faktiska konsekvenserna för det framtida
varuutbytet, som redan kommit till
synes pä ett något annat plan. sexstatsmarknaden har under flera är varit en handelspolitisk realitet. Tullarna
mellan de Sex kommer med säkerhet
att helt elimineras, snarare förr än
senare jämfört med Romfördragets bestämmelser. Både industrin och handeln måste disponera och planera nå-
gorlunda långsiktigt och de negativa
följderna för svensk export inom sexstatsmarknaden har inte låtit vänta på
sig. Även om en svensk maskin i dag
både pris- och kvalitetsmässigt väl
kan mäta sig med exempelvis en västtysk eller belgisk påverkas konkurrensförutsättningarna av att reservdelarna i framtiden kommer att vara
tullbelagda vid import frän Sverige
men tullfria inom sexstatsmarknaden.
För svenska företag som arbetar med
agenter inom sexstatsmarknaden har
det redan blivit märkbart, att goda
agenter velat lämna sina engagemang
för svenska märken och övergå till
sexstatsprodukter. Dessa ogynnsamma
verkningar kommer givetvis att förstärkas i takt med sexstatsmarknadens
fortsatta konsolidering – allt under
förutsättning att någon samlad västeuropeisk lösning ej kan åstadkommas.
Det offentligt deklarerade huvudsyftet med EFTA – att skapa de förhandlingsmässiga förutsättningarna
för ett äterupptagande av de pä senhösten 1958 strandade överläggningarna inom OEEC om ett västeuropeiskt
frihandelsområde – torde mot ovanstäende bakgrund också fä betraktas
447
som det verkliga motivet. Eftersom
eventualiteten föreligger att någon
uppgörelse inte näs inom de närmaste
åren har det emellertid varit nödvändigt att av EFTA skapa ett instrument,
som i sig skall vara funktionsdugligt
och skänka sina medlemmar påtagliga
fördelar. Vid utformandet av EFTA
har det gällt att tillgodose bägge dessa
ändamål. En aspekt, som måhända
icke observerats tillräckligt i detta
sammanhang, är de betydande inslag
av diskriminering mot utanförstäende
stater, som sjustatsöverenskommelsen
innehåller, och som således närmast
syftar till att förstärka förhandlingspositionen inför de överläggningar
som förestår. sexstatsmarknaden hade
tydligen räknat med att EFTA skulle
innehålla direkta förslag till hur en
överenskommelse om västeuropeisk
frihandel skulle utformas. Sä är icke
fallet: Sjuslatsöverenskommelsen är i
stort sett avpassad efter de Sjus egna
önskemål, även om man givetvis varit
angelägen att hålla alla vägar öppna
inför framtiden.
Speciellt på ett område kan sjustatsfördraget beräknas fä verkningar som
direkt kommer att rikta sig mot handelsutbytet mellan de Sex och de Sju,
kanske främst mot ett land som Västtyskland med ett betydande exportöverskott i förhållande till de Sju, inte
minst mot Sverige. Det är härvidlag
fråga om de s. k. ursprungsreglernas
konstruktion.
En friare handel inom ramen för
ett frihandelsområde är otvivelaktigt
– ur rent teknisk synpunkt – förenad med vissa komplikationer, som
icke på samma sätt gäller inom en
tullunion. Inom ett frihandelsområde
är medlemsstaterna i princip fria att
suveränt fixera sina nationella tullmurar och att självständigt utforma utrikeshandelspolitiken. Därav följer betydande risker för störningar i handeln av skilda slag, störningar och
448
omläggningar i handelsvägarna som
beror på tullolikheterna mera än på
ett rationellt utnyttjande av befintliga
resurser. Det kan uppenbarligen i och
för sig icke anses förnuftigt, att importen av en viss vara till ett frihandelsområde sker via det land, som har
den lägsta yttre tullnivån, för att sedan inom området tullfritt kunna vidarebefordras till mottagarlandet (dit
det ur rent transportekonomiska synpunkter varit fördelaktigt att direktsända den). I syfte att komma till rätta
med denna inneboende svaghet i ett
frihandelsområde måste vissa krav
uppställas för att en vara skall betraktas som områdesvara och därmed
komma i åtnjutande av tullfrihet. I
stort sett har man därvid enats om
den s. k. 50%-regeln, innebärande att
en varas värde till minst hälften
måste hänföra sig till i densamma ingående råvaror, halvfabrikat och delar från området jämte inom området
nedlagt arbete plus skälig handelsvinst. Detta leder till att en tillverkare
inom området, som avser att exportera sin produkt till annat land inom
området, har ett betydande intresse av
.att se till att produkten är kvalificerad för frihandelsområdesbehandling.
Den i varan ingående värdeandelen,
som består av, i första hand, halvfabrikat och färdiga delar från ett
icke-områdesland, måste sålunda understiga hälften. I icke ringa utsträckning, olika för olika branscher, kan
det i ett sådant läge ställa sig fördelaktigt, ja t. o. m. nödvändigt, för tillverkaren att överflytta sina inköp
från ett sexstatsland eller ett utomeuropeiskt land till ett land inom frihandelsområdet. Konkret uttryckt, ett
kemiskt halvfabrikat eller en speciell
maskindel, som det av olika skäl icke
lönar sig att tillverka inom Sverige,
kan det för den svenska tillverkaren
löna sig att köpa i Storbritannien
stället för i Tyskland eller U.S.A.
Till denna så att säga icke direkt avsedda diskriminering mot de utanför
ett frihandelsområde stående staterna
kommer så de preferenser, som medlemsländerna erhåller genom den efter
övergångstiden rådande interna tullfriheten.
Inför sjustatsmarknadens tillkomst
har de Sex på olika vägar startat en
kraftig propagandaoffensiv, vars syfte
är tvåfaldigt. Dels söker man att i
världen i övrigt, och givetvis i första
hand i U.S.A., sprida uppfattningen att
EFTA icke är funktionsdugligt utan
mer eller mindre en bluff, detta i
första hand för att motverka eventuella planer att investera kapital inom
området. Dessutom framställes EFTA
som orsaken till den ekonomiska
blockbildningen i Västeuropa, inte
som en följd av sexstatsmarknaden,
och de Sju med Storbritannien i spetsen anklagas åtminstone indirekt för
att vilja splittra och försvaga Västeuropa och luckra upp motståndet
mot Sovjetunionen (medan sammanslutningen mellan de Sex framhålles
som ett mönster av praktisk antikommunism). Dels eftersträvar man att
inom de Sju utsprida misstro (i första
hand mot Storbritannien) och allmän
osäkerhet. Särskilt de svagare bland
de Sju, kanske främst Österrike som
ekonomiskt är i hög grad beroende av
de Sex, blir föremål för mer eller
mindre förtäckta hotelser. Jämsides
härmed presenterar olika framträ-
dande sexstatspolitiker skilda förslag
om kortare övergångstider inom Romfördraget – vilket skärper diskrimineringen mot de utomstående – och
om samarbetskommitteer och förhandlingar i avsikt att från fall till fall
komma till rätta med redan uppkomna
praktiska nackdelar av den ekonomiska splittringen. Med viss rätt kan
sägas att här pågår ett nervkrig. I
bästa fall kan det tolkas som ett
manövrerande för att uppnå bästa
möjliga förhandlingsposition, innan
formerna för ett närmare samarbete
skall överenskommas.
På vilket sätt ett dylikt samarbete,
en »europeisk multilateral association», skall kunna förverkligas är
ännu höljt i dunkel. Det är emellertid
svårt att se hur en lösning skall visa
sig möjlig efter i huvudsak andra linjer än frihandelsområdets. Att tänka
sig att Storbritannien skulle acceptera
en överstatlighet av den typ Romfördraget innehäller – och som torde bli
följden av en tullunion med samordnad utrikeshandelspolitik – ter sig
orealistislrt. Även för de neutrala staterna Österrike, Schweiz och Sverige
är ett samarbete knappast möjligt om
det inte till alldeles övervägande grad
har en ekonomisk inriktning.
Ytterst kan svårigheterna att nå en
för de bägge blocken acceptabel lösning föras tillbaka på de politiska
motsättningarna mellan Frankrike och
Storbritannien. Men också inom sexstatsmarknaden spelar de politiska
hänsynen den avgörande rollen och
bestämmer möjligheterna för en kompromiss med de Sju. Handelsminister
Gunnar Lange berörde detta, då han
vid arbetarnas Arosmässa i slutet av
oktober med den för honom karakteristiska elegansen talade om hr Adenauers gammalmansförälskelse i Marianne, vilken kunde bli besvärlig för
omgivningen. Ett skifte på kanslerposten i Västtyskland skulle troligen
radikalt förändra bilden, eftersom i
varje fall Ludvig Erhard aldrig dolt
sina sympatier för en uppgörelse snarast möjligt, baserad huvudsakligen på
rent ekonomiska överväganden.
Irländarna i England
Då och då läser man i tidningarna om
hur I.R.A. – den illegala irländska
449
republikanska armen företagit nå-
got mer eller mindre lyckat överfall
mot engelska garnisoner i de sex grevskap i norra Irland, som är anslutna
till imperiet. Och i de fria talarnas
hörn vid Hyde Park Corner i London
kan man ibland fä höra unga I.R.A.-
män förkunna sin vilja att fortsätta
kampen mot engelsmännen, tills Irland
blir enat och fritt. Men ledarna för
denna lilla snapphanekår är genomgående oansvariga och fanatiska romantiker, som för längesedan förlorat
förtroendet hos sina landsmän och
inte längre spelar någon allvarlig politisk roll.
Av längt större betydelse för det
framtida förhällandet mellan England
och Irland är en annan faktor, som
på sistone väckt uppseende, nämligen
den fortgående och stegrande emigrationen från Eire och Nordirland till
England, Skottland och Wales. Ända
sedan den stora hungern på 1840-talet
drabbade den gröna ön, har irländare
utvandrat i stora skaror. Under 1800-
talet gick emigrantvågen i första hand
till Amerika. De många miljoner irländare av andra och tredje generationen i USA har bildat en fast sammanhållen och politiskt inflytelserik
folkgrupp, som kraftigt understödde
den irländska frihetskampen i hemlandet under 1900-talets första årtionden.
Emigrationen från Irland har fortsatt efter det sista världskriget, men
strömmen går nu främst österut.
Några siffror som för några år sedan
framlades av en irländsk emigrationsutredning är talande. Av de 119 000
ungdomar, som åren 1946-1952 lämnade landet, ställde närmare 100 000
kosan till Storbritannien. Av dem
tycks omkring en tredjedel ha kommit till London. Andra stora immigrantstäder är Birmingham, Liverpol
och Glasgow. Orsakerna till emigrationen sammanfattar utredningen i
450
orden »push» och »pUll». Mörkret,
tvånget, gammelmansväldet och den
oföränderliga fattigdomen stöter bort
ungdomen från hembygden. Lika mäktiga krafter i de andra engelskspråkiga
Hinderna lockar dem till sig: löften
om full sysselsättning och höga löner,
kamrater som gått i förväg, ljuset i
städerna och lusten efter äventyr.
statistiken tycks ge belägg för att
hoppet om bättre ekonomiska villkor
iir det viktigaste motivet för emigranterna. Under de dåliga tiderna i Storbritannien omkring 1930 stannade irländarna hemma – det var mindre än
10 000 som då årligen utvandrade. År
1937, när förhållandena var väsentligt
bättre, hade denna siffra stigit till
30 000. Åren 1947-1951 höll sig antalet
emigranter till 16 000, men därefter
steg det oavbrutet: 31 000 år 1952,
44000 år 1955 och 51000 år 1957.
Förra året sjönk siffran av hittills
okänd anledning till 32 000, och även
i år beräknar man att den kommer att
hålla sig omkring 30 000. Av invandrarna kommer en fjärdedel från de
nordirländska industriområdena, medan återstoden rekryteras från landsbygden i söder.
De irländska emigranterna har i
första hand gått till industristäderna,
där de sedan länge bildat en slum av
outbildad arbetskraft. Majoriteten av
invandrarna är ännu arbetare, som är
med om att bygga upp Englands industri, vägväsen och bostäder. På
många stora arbetsplatser bildar de
80% av styrkan. De irländska flickorna tar plats i hemmen, på hotellen
och sjukhusen, och det finns också
många affärsbiträden i London som
talar irländsk accent. Ett stort inslag
bland emigranterna bildar numera de
irländska intellektuella. Deras hemland utbildar långt flera lärare, lä-
kare och veterinärer, än det kan försörja, och mängder av driftiga akademiker tar arbete i de ständigt underbemannade engelska skolorna och
sjukhusen.
Samtidigt som de intellektuella bildar ett växande inslag bland utvandrarna, har emigrationen ändrat karaktär. Irländarna söker sig inte längre
hem, sedan de tjänat en slant. De blir
numera stationära i det nya landet och
låter sina barn gå i skola i England. I
stor utsträckning behåller de sin katolska religion vilket bidrar till deras
sammanhållning. Enligt en beräkning
man gjort i »Catholic Newman Society» i London kommer om tio år 16%
av alla barn i engelska skolor att vara
katoliker. Siffran är osäker som den
mesta irländska statistiken, men uttalandet vittnar om hur målmedvetet de
irländska emigranterna kopplar samman nationaliteten och religionen.
De irländska kolonierna i imperiet
har visat en förbluffande förmåga att
öka. Breven hem lockar ständigt nya
rekryter, och man håller samman genom släktbanden. Vid den sista stora
folkräkningen år 1951 fanns det
G27 000 irländskfödda personer i England och Wales. Serlan dess har siffran
ökat med en tredjedel – till omkring
900 000. År 1962 beräknar man att antalet lwmmer att stiga till en miljon,
utan att räkna med barnen. Om man
till denna siffra lägger antalet irländare av andra och tredje generationen,
stiger antalet till omkring tre miljoner, eller exakt lika många som det
f. n. bor i den irländska republiken.
Kommer denna starka keltiska invandring att få några konsekvenser för
Englands politiska och religiösa liv
under 1960-talet? Är det tänkbart att
dc tre miljoner irländarna i England
kommer att hålla samman och utöva
ett lika stort inflytande som deras
fem miljoner landsmän i Amerika.
Frågan har redan ställts men är svår
att besvara. Under 1900-talets första
decennier utgjorde de irländska föreningarna i England en rekryteringsbas för rebellrörelsen på Irland. Under depressionsåren på 1920- och 1930-
talen förekom det en stark kommunistisk propaganda bland de fattiga irländska emigranterna, men det på Irland förbjudna kommunistpartiet har
aldrig kunnat få något fotfäste bland
Eires förlorade söner och döttrar.
Även efter det sista världskriget har
kommunisterna arbetat bland emigranterna genom klubbar med demokratisk täckmantel, men denna verksamhet är nu avslöjad och under kontroll.
Den nya invandrargenerationen har
fått en demokratisk uppfostran i sitt
hemland, och med den lätthet irländarna har att acklimatisera sig i ett
nytt land är det troligt att de lojalt
kommer att stödja de stora partierna
i England. Irländarna har alltid varit
till övervägande del borgerliga. Fastän
deras fackföreningsrörelse är stark,
har den inte blivit politiskt engagerad; socialistpartiet på Irland är ett
bland de mindre partierna. Sett ur
historisk synpunkt borde Englands liberala parti, som räknat Irlandsvännen Gladstone som sin ledare, utöva
den största dragningskraften på invandrarna. Den irländska emigrationen har länge varit ett problem för
Irland, och det är troligt att den nu
också blir det för England under
1960-talet.
Framstegsunionen
Nybildning av partier är något mycket sällsynt i vårt politiska liv. Orsakerna härtill torde vara ganska lätta
att urskilja. Det finns ingen >>Orepresenterad>> intressegrupp av någon betydelse som har tillräcklig homogenitet för att företrädas av ett särskilt
parti som skulle kunna ha framgång
med en organisation a la Poujade. Nationella eller religiösa motsättningar
som partigrundvalar föreligger inte i
451
vårt land. Någon sällsynt gång inträffar dock att entusiaster för ett eller
annat frestar lyckan genom att öppna
eget. Vid ett kyrkofullmäktigeval för
några år sedan framträdde sålunda ett
nytt parti under en beteckning som
gav klart uttryck för gruppens väsentliga handlingsmål: »För kyrktuppens
höjande.» Vårt nyaste politiska parti
har inte på samma direkta sätt givit
uttryck för sina strävanden. Framstegsunionen – såvitt känt vill alla
befintliga partier verka för framsteg,
och det kunde i klarhetens intresse ha
varit lämpligt om man kunnat finna
ett namn som antydde partiets program. Detta är helt enkelt att motarbeta ett eventuellt beslut om upptagandet av svensk kärnvapenforskning,
>>som i verkligheten skulle bli ett
första steg mot en kommande tillverkning>>. – Syftet kan synas begränsat,
men pretentionerna bakom detsamma
är så mycket mera magistrala. >>Den
nödvändiga anpassningen till tidens
krav förutsätter ett nytt politiskt tänkande. Klasskillnader, nationsgränser
och snäva egoistiska synpunkter kan
ej längre få dominera, utan mänsklighetens – och därmed våra egna –
avgörande livsfrågor måste skjutas i
förgrunden.>>
Till den ändan skall uppbyggas en
organisation som visserligen är >>ett
parti i vallagens mening>>, men däremot inte >>av hävdvunnen typ>>. Däruti har stiftarna förvisso rätt. I Framstegsunionen >>kommer att ingå sektioner ur de demokratiska partierna:
framstegssocialister, framstegsfrisinnade, framstegsliberaler, framstegscenter och varför inte – framstegshöger>>. Ja, varför inte? Tanken är, att
framstegsfolket skall följa sina partier
i andra frågor, som anses vara av
mindre vikt, men hålla ihop i den enda
frågan om atomvapen. >>Innebörden av
detta system är bl. a. att en framstegsliberal hellre ser en framstegssocialist
452
vald än en liberal som ej accepterat
framstegsunionens program.» Innebörden av detta äterigen är, att den
tänkte framstegsliberalen – i det labila parlamentariska läge vi nu har –
skulle vara beredd att medverka till
att alla de samhällsfrågor unionen behagar anse sekundära, dvs. alla utom
en, får en lösning stick i stäv med vad
han vid sakligt ställningstagande till
dessa frågor skulle anses riktig. Man
måste erkänna, att Framstegsunionen,
som ondgör sig över att »politiken har
stelnat i ett taktiskt spel, där partilojaliteten blivit högsta lag», lyckats
konstruera ett krav på partidisciplin
som drastiskt överträffar allt man
hört talas om i den vägen. De andra
partierna kräver utan tvivel ofta av
sina anhängare att de anpassar sig i
en eller annan fråga för att hålla ihop
om det väsentliga: Framstegsunionen
bygger principiellt på ett radikalt sacrificium intellectus i fråga om alla
normala politiska frågor.
I sin egen livsfråga har partigrundarna – begripligt nog av utrymmesskäl – inte någon intressant argumentering att komma med. Det blir myndiga påståenden av typen: »ett kärnvapenkrig skulle utgöra ett brott mot
mänskligheten». »Ju fler stater som
utrustas med kärnvapen, desto större
blir risken för ett kärnvapenkrig.»
Helt riktigt har man iakttagit, att
»kunskapen om kärnvapnen kan emellertid ej avskaffas eller förbjudas»,
varför ett avtal om kärnvapenförbud
inte kan bli tillfyllest. Av denna programmets i särklass mest realistiska
formulering följer sedan den majestä-
tiska konklusionen: »Det mål som
måste eftersträvas är krigets avskaffande som instrument för den nationella politiken.»
Sannolikt hade framstegsvännerna
gjort sin egen sak en tjänst genom att
något mer utveckla sina ideer just i
vad som för dem är huvudsaken. De
har i stället valt att garnera sin grundide med diverse andra ting. Dessvärre
är inte allt så bra som oskuldsfullt
råkat bli fallet med den militärpolitiska målsättningen: »Vårt militära
försvar måste anpassas efter de reella
möjligheterna det har att värna vårt
folk och vår alliansfrihet i vätevapnens tid.» För en organisation som
tycker sig se »det demokratiska systemet hotas inifrån av upplösning», och
som erbjuder »ett nytt politiskt tänkande» är det litet genant att från början söka fånga uppmärksamheten med
tankar som dessa: »Framstegsunionen
vill slå vakt om de etiska och religiösa
värden, på vilka vår kultur, vår moral, våra politiska och mänskliga friheter samt hela vårt samhälle bygger.»
På övligt sätt erinrar man sig minsann
också vår präktiga svenska ungdom
som ingen klok taktiker underlåter
att bocka sig för – »Vår förnämsta
tillgång». Unionen kommer att ge ungdomen möjligheter »att på ett positivt
sätt få utlopp för sitt inneboende aktivitetsbehov». Något kvinnoförbund
skall unionen inte bilda, men detta
innebär inte att kvinnoproblemen
skall förbises, åhnej: »Kvinnan, ehuru
formellt jämställd med mannen, har
ännu ej funnit sin slutgiltiga (sic)
plats i samhällslivet» – unionen önskar att vi får flera kvinnor i riksdagen men kräver också som alla andra,
respekt för »kvinnans dubbla roll som
mor och ( !) medborgare».
Framstegsunionen är en pittoresk
företeelse som säkerligen – om också endast till en liten tid – kan bidraga till den politiska livaktigheten.
Att deras upprop och program delvis
råkat bli pekoral bör inte få stiftarna
att förlora modet. Partiet för kyrktuppens höjande samlade flera tiotal röster utöver antalet av de uppställda
kandidaterna. Framstegsunionen kan
helt visst räkna på liknande framgång
i 1960 års andrakammarval.
Kommunala perspektiv
För det stora flertalet inkomsttagare
betyder alltjämt kommunalskatten mer
än den statliga inkomstskatten.
Mot den bakgrunden är det ganska
förvånande, att kommunalskatten spelat en så underordnad roll i skattedebatten under större delen av 50-talet;
först på senaste tid har de kommunalekonomiska problemen något mera
uppmärksammats. Ty just på det kommunala området har under efterkrigstiden en expansion utan tidigare motstycke ägt rum. Ett belägg för detta
påstående är i sin mån den omständigheten, att den genomsnittliga kommunala utdebiteringen under 50-talet stigit med 40%. Under efterkrigsåren låg
den omkring 10 kr per skattekrona för
att 1952 ta ett plötsligt hopp upp till
drygt 12: 50. På den nivån låg den i
huvudsak stilla till 1958, då den gick
upp till 13: 70. Redan året därpå var
det färdigt för en ny höjning med
14: 20 som resultat och för 1960 kan
ytterligare en viss stegring förutses.
Om denna tendens – mot förmodan
– fortsätter, kommer kommunalskatten i slutet av 60-talet att ligga omkring 18-kronorsstrecket. Då har hänsyn ändå inte tagits till den press uppåt på utdebiteringskurvan, som avhoppningen av den statliga skatteersättningen till kommunerna på grund
av ortsavdragsreformen i och för sig
kan väntas medföra – såvida ej kommunerna i det läget förmår pressa ned
sina utgifter för att uppväga ersättningens successiva avveckling.
skattesatsens höjning står naturligtvis i samband med kommunernas
skatteinkomstbehov och därigenom
också med utgifterna. Inte heller där
har utvecklingen stått stilla – enbart
under 50-talet har utgifterna, i fast
penningvärde, nästan fördubblats. Under 1959 kan nämligen kommunalutgifterna med ledning av konjunktur- 453
institutets prognoser och med hänsyn
tagen till de senaste årens faktiska
förändringar beräknas ligga ungefär
mitt emellan 8 000 och 9 000 miljoner
kronor. Tio år tidigare låg de, mätta i
1959 års penningvärde, på något mer
än hälften därav.
På grund av flera statliga beslut
(främst ifråga om de kommunala ortsavdragens storlek) har kommunernas
skatteinkomster inte stigit lika mycket
relativt sett. I gengäld har dock statsbidragen till kommunerna höjts oerhört och kan för 1959 lågt räknat uppskattas till 2 200 milj. kr. I och med
att skatteersättningen 1961 börjar avvecklas kommer emellertid en reducering av detta för svenska förhållanden
abnormt stora inslag av statsbidrag i
de kommunala finanserna att inledas.
Mot den bakgrund som här i korthet antytts är det naturligt att ställa
frågan, om några exceptionella omständigheter medverkat till ansvällningen av kommunernas utgifter och
skattesatser. I viss mån kan kommunerna ursäkta sig med en rad förhållanden utanför deras kontroll. Till de
traditionella förklaringarna brukar
regelmässigt höra svårigheterna på
lånemarknaden, inflyttningen till stä-
der och tätorter, förgubbningen inom
befolkningen, skolväsendets utveckling
och de stora barnkullarna, åldringsvården, folkpensioneringens starkt stigande kostnader, bostadsbyggandet
och motorismens följdinvesteringar
etc.
Förklaringarna är emellertid inte
helt övertygande. Ty det är ett faktum
att kommunerna under de goda efterkrigsåren och i de lätta pengarnas tecken byggt ut sina engagemang i stor
skala och – i synnerhet ifråga om
byggnadsverksamheten – utgått från
ytterst lättvindiga kostnadskalkyler.
Ambitionsgraden är fortfarande i flera
kommuner högre än resurserna egentligen medger. Även relativt små städer
454
förbereder t. ex. uppförandet av hela
kulturkvarter, i och för sig vällovligt,
men samtidigt synnerligen kostnadskrävande för ett tämligen ringa befolkningsunderlag. En omfattande allmänservice – med kostnaderna helt
eller delvis inbakade i kommunalskatten för skolmåltider, bad, tvätt, folktandvård, kommunikationer m. m. –
hör vidare till bilden från områden,
som ligger under kommunal domvärjo.
På flera håll subventioneras t. ex. egnahemsbyggande – stundom med den
dråpliga motiveringen, att >>folk här i
staden inte har råd att betala vad villan egentligen kostar>>, till synes utan
att man besinnar, att kommunen
strängt taget inte borde kunna uppträda mer >>Välbärgab än dess invå-
nare själva anser sig kunna. Taxor och
avgifter för el, gas, vatten osv. har väl
i allmänhet på senaste tiden höjts, men
det är tvivelaktigt om höjningarna är
tillräckliga – det är knappast en tillfällighet, att de kommunala affärsverken i landet gått med förlust under
hela 50-talet så långt uppgifter föreligger.
Om en ny höjning av skatten med 4
kronor skall kunna undvikas under
kommande tioårsperiod, måste besparingar och ekonomisering sättas i högsätet. Så stora krav väntar de närmaste
åren ifråga om ofrånkomliga uppgifter, att det torde bli nödvändigt att
minska ambitionsgraden på andra,
kommunalt mera dirigeringsbara områden, där efterfrågan nära nog fritt
fått utvecklas då de verkliga kostnaderna dolts av politiska motiv. Här
måste en annan och kärvare linje följas med höjda avgifter och taxor, om
en ny och betydande skattehöjning
skall kunna undgås. Det är ju inte nödvändigt att alla kommunala prestationer betalas via debetsedlarna och det
måste leda till en sundare kostnadsfördelning, om skäliga avgifter tas ut
av dem, som utnyttjar de kommunala
tjänsterna. Ty det kan med rätta sägas,
att samhället inte har råd med en genomsnittlig kommunal utdebitering på
18-20 kr, nota bene om man vill bevara åtminstone några väsentliga incitament till nya arbetsinsatser med ett
rimligt netto som behållning av ansträngningarna. Ett modest mål är att
den kommunala expansionen i fortsättningen inte går snabbare än den
allmänna ekonomiska utvecklingen i
landet. Oppositionen har här ett mycket viktigt fält att bevaka.
L. O. och de högre studierna
För någon tid sedan upplyste statsministern i kategoriska vändningar att
regeringen icke hade en tanke på att
acceptera avdragsrätt vare sig för
amorteringar på studieskulder eller
för bidrag till studier. Först måste slipendiesystemet utbyggas i långt större
omfattning än den nuvarande. Sedan
finge man se vad statsfinanserna
kunde medge ifråga om avdragsrätt.
Följdriktigt nog har nu en utredning tillsatts med uppgift att framlägga förslag beträffande den fortsatta
utvecklingen av det direkta statliga
stödet av högre studier. skattefrå-
gorna har uttryckligen undantagits
från utredningens kompetens. Till
ordförande har – icke oväntat – utsetts hr Palme, som alltså skall få
göra sina första lärospån som ledare
av ett politiskt ömtåligt utredningsarbete.
Det skulle vara lättare att tillönska
honom framgång i denna uppgift om
man inte hade anledning att misstänka att syftet med utredningen helt
enkelt är att finna former varigenom
den av L. O. genomdrivna diskrimineringen av medelklassen kan fortsätta!
Ty det förhåller sig så att bakom regeringens ovilja mot avdragsrätt för
amorteringar och studiebidrag står
L. O:s veto. Det är väl känt att flera
i regeringskretsen gärna skulle ha sett
en dylik avdragsrätt genomförd –
men att deras inflytande varit för
svagt gentemot socialdemokratiens
välkamouflerade maktcentrum vid
Norra BantorgeL Inom L. O:s ledning
synes man resonera pä ungefär följande sätt. Värt mäl pä detta område
är att mobilisera arbetarklassens studiebegåvningar, att föra fram dem till
högre studier och genom dem fä en
kader, ur vilken pålitliga funktionärer
till det socialistiska samhällets styre
kan rekryteras. Men i kroppsarbetarmiljön är ungdomen obenägen att låna
till studier. Pengar är i denna miljö
något som man får in och ger ut –
inte något man investerar. Metoden
att finansiera studier genom län utgår
från ett borgerligt och kapitalistiskt
betraktelsesätt.
statsstipendieringen måste därför
vara den rätta vägen. Den erbjuder
därtill den fördelen att dess verkningar pä längre sikt kan bli nivellerande. Ju fler studenter som får sina
studier betalda av staten, ju mindre
anledning att godtaga akademikerkrav
pä differentierad lönesättning. Skulle
emellertid skatteavdragen godtagas –
tycks L. O. anse – blir det svårt att
fä gehör för fortsatt utbyggnad av
stipendiesystemet. Behovet av statssti- 31- 593448 Svensk Tidskrift H. 9 1959
455
pendier skulle te sig mycket mindre.
Alltså säger man obevekligt nej till
skatteavdragen.
Att man därigenom ställer sig som
motständare till ett elementärt socialt
rättvisekrav, tycks bekymra mindre.
Behovsprövningen av stipendierna
gör ju att ett stort antal studenter ur
de medelstora inkomsttagarnas krets
aldrig kan fä del av det statliga stödet.
Om inte deras föräldrar kan hjälpa
dem med marginalbeskattade besparingar på inkomsten eller genom kapitalförtäring, måste de låna. Sedan får
de amortera dessa län med marginalbeskattade inkomstbesparingar
dvs. de får betala studieskulden dubbelt upp eller mera. Att en stark
opinion inom och utom riksdagen sedan länge krävt en ändring i dessa
orimliga förhällanden stör inte L. 0.-
ledningens sinnesro. Där är man på
ett aningslöst sätt okänslig för sociala
rättvisesynpunkter sä snart dessa
kommer i konflikt med ett socialiseringsintresse eller gäller en inkomstgrupp något över industriarbetarnas
medianlön. Det skall bli intressant att
se vad hr Palme så småningom lägger
fram – i förtroendefullt samarbete,
får man antaga, med L. 0.-representanten, förbundsordföranden Yngve
Persson. Den herrn lär ändå fä sista
ordet i kommitten – så länge den varar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner