Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Brottslig dumhet ·? var det avgörande motivet för regeringens ståndpunktstagande. Detta
uttalande har hr Erlander icke de-Sedan hrr Unden och Erlander inför
hela den fria världen dragit smälek ·
över Sverige genom att ministerpresident Krusjtjev till behag utesluta hr
Hjalmarson ur den svenska FN-delegationen trodde kanske en och annan
optimistisk patriot att de skulle slå sig
till ro på sina lagrar. En dylik
återhållsamhet kunde förefalla så
mycket mera befogad som en praktiskt taget enhällig press i vårt land
på det skarpaste tagit avstånd från
deras handlingssätt. De enda undantagen utgjordes av Ny Dag, samt Ny Tid
och några andra socialdemokratiska
tidningar av samma regeringsfähiga
beskaffenhet. Till och med stockholms-Tidningen tog sig i den första
häpenheten orådet före att kritisera
sina uppdragsgivare, låt vara att
beslutsamhetens friska hy hos hr
Vinde mycket snart övergick i eftertankens kranka blekhet. Det lilla upprorsförsöket kvästes raskt och tidningen återgick på ledarspalten till
sin tidigare Gesinnungstiichtigkeit.
Detta sällsamma mellanspel var dock
symptomatiskt för den chock aktionen
mot hr Hjalmarson utlöste hos alla
utom de mest förstockade regeringsanhängarna. Väl så intressant var
kanske att chefredaktören för tidningen Arbetarbladet i Gävle, Yngve
Möller, som i egenskap av ledamot av
första kammaren och statsministerns
förtrogne kan betraktas som mycket
initierad, offentligen hävdade att hänsynen till reaktionen i Sovjetunionen
menterat.
Det stora flertalet svenska tidningars reaktion kan bäst sammanfattas i
vad en liberal chefredaktör, som gjort
sig känd som en synnerligen lojal anhängare av den undenska utrikespolitiken, skrev när han karakteriserade
regeringens åtgärd mot högerledaren
med Talleyrands bekanta fras om mor- ,det på hertigen av Enghien: »Det är
värre än ett brott, det är en dumhet».
Och själve Nordens Karlsson i stockholms-Tidningen, som i egenskap av
socialdemokratins hovnarr på sin speciella spalt kan tillåta sig vissa friheter, uttalade den fromma förhoppningen att oppositionen snart också skulle
begå en dumhet på det att den samhällspolitiska balansen i landet måtte
återställas. Men det blev i stället regeringen som fortsatte på den brottsliga
dumhetens väg. Om rätt och slätt av
desperation eller om av något slags
missriktad taktisk bakslughet må vara
osagt – alltnog hr Erlander beslöt att
genom att gå till öppet anfall mot hr
Hjalmarson och ta upp strid om utrikespolitiken söka vända regeringens
deconfiture i en partipolitisk fördel.
Signalen gavs i ett tal i Konserthuset
torsdagen den 17 september, som även
i hr Erlanders demagogiska annaler
får anses beteckna ett bottenrekord.
statsministern – om man nu överhuvudtaget kan använda denna beteckning i ett sammanhang, där partiledaren så till den grad tagit överhanden
380
– förklarade att konflikten gällde
grundvalarna för vår neutralitetspolitik. Alliansfriheten kan enligt hr Erlander under inga omständigheter
medge handlingsfrihet i den meningen
att Sverige – efter utbrottet av ett
stormaktskrig – kan välja att ens i ett
kritiskt läge under starkt yttre tryck
inträda på någon av de krigförandes
sida. Ej heller medger den att Sverige
kan underlåta att bjuda motständ mot
varje angripare eller underlåta att motsätta sig kränkningar av landets neutralitet. Med utgångspunkt härifrån
anklagade hr Erlander högerledaren
för att ha fällt uttalanden som icke kan
förenas med den alliansfria politiken
och som därför diskvalificerar honom
som svensk FN-delegat. Tre exempel
nämndes. För det första hr Hjalmarsons förslag om ett gemensamt svenskdanskt försvar av Bornholm. Vidare
och för det andra hr Hjalmarsons underlåtenhet att ta avstånd från en artikel i Svensk Tidskrift 1956 enligt
vilken frän högerns och högerledarens
utgångspunkt samförståndet om den
alliansfria politiken var villkorligt,
tillfälligt och betingat av omständigheterna. slutligen och för det tredje
hr Hjalmarsons yttrande i riksdagsdebatten att tillgäng till vapenbärare,
som även kan medföra atomladdningar, gör det praktiskt möjligt för
oss att vid angrepp snabbt fä hjälp
från västmakterna med de effektivaste
försvarsmedel.
Härutöver yttrade hr Erlander i huvudsak två minnesvärda ting. Det ena
var att det med all sannolikhet förhäller sig så att oppositionens kritik var
avgörande för Krusjtjevs beslut att
inte resa till Skandinavien. Det andra
var att våra FN-delegater självfallet
inte representerar sina partier utan
regeringen och att när hr Hjalmarson
hävdar att delegationerna representerar Sverige och icke hr Unden är
detta icke endast en personlig oförskämdhet utan dessutom ett i sak lika
meningslöst som felaktigt påstående.
När högerledaren följande dag i ett
tal inför Stockholms studenter hade
tillfälle att bemöta hr Erlanders angrepp erbjöd det honom heller inga
svårigheter. Hr Hjalmarson framhöll
att hela det svenska försvaret i dag är
uppbyggt från utgångspunkten att vi
vid ryskt angrepp skall få hjälp från
de stora demokratierna. Det har varit
en given förutsättning för försvarsberedningens förslag och för riksdagens beslut om de riktlinjer för värt
försvars utveckling som riksdagen
med stor majoritet ur alla demokratiska partier godtagit. När det gällde
vad som lagts honom personligen till
last kunde han påpeka att han två
gånger efter det han framfört förslaget om Bornholm utsetts till svensk
FN-delegat av regeringen Erlander.
Sedan publiceringen av den av hr Erlander påtalade artikeln i Svensk Tidskrift, för vars innehåll författare Gunnar Unger själv svarar, har högerledaren likaledes av regeringen utnämnts
till FN-delegat. »Vad nytt har inträffat?» frågade hr Hjalmarson. »Har
ryska utrikesdepartementet först nu.
tagit del av de synpunkter Gunnar
Unger anförde för tre år sedan?» Beträffande vapenbärarna kunde hr
Hjalmarson slutligen erinra om att hö-
germotionen i frågan undertecknats av
bl. a. Knut Ewerlöf och honom själv,
att för motionen talade i första kammaren hr Svärd och i andra han själv
och att såväl hr Ewerlöf som hr Svärd
av regeringen utan några som helst
reservationer godtagits som FN-delegater.
statsministern hade, meddelade hr
Hjalmarson vidare, inte haft något att
erinra mot formuleringen av den koromunike från högerpartiet enligt vilken
Hjalmarson uteslutits ur FN-delegationen av den anledningen att han offentligen framfört partiets uppfattning
om ministerpresident Krusjtjevs besök
i värt land. Varken Bornholms-frä-
gan, artikeln i Svensk Tidskrift eller
högerns partimotion om vapenbärare
har överhuvudtaget berörts i diskussionen om FN-delegationens sammansättning. »Finns det», summerade hr
Hjalmarson sin genomgång, »någon
som mot denna bakgrund ett ögonblick kan tro att statsministern i sitt
offentliga tal redovisat regeringens
verkliga skäl för repressalierna mot
högerpartiets ordförande? Finns det
någon som kan undgå att dra den slutsatsen att regeringen vidtagit åtgärderna med anledning av befarat missnöje i Moskva?»
Naturligtvis inte. Allra minst hr Erlander själv.
statsministern har självfallet när
han höll sitt tal varit medveten om att
de tre anklagelsepunkter han framfört mot högerledaren är rena svepskäl, som tillgripits som en nödåtgärd
för att i efterhand motivera ett förlhastat beslut. Han har vidare varit
medveten om att han endast för några
är sedan uttryckte sin tillfredsställelse
med att riksdagsmännen i FN-delegationen företrädde inte regeringen utan
sina partier och därmed markerade
den gemensamma uppslutningen kring
den alliansfria politiken. Han måste
slutligen ha varit medveten om att det
inte var oppositionens kritik som motiverade Krusjtjevs äterbud till Skandinavien utan den ryske ministerpresidentens förestäende resa till Amerika.
Vadan då dessa eländiga undan- ‘ flykter? Förklaringen kan bara sökas
i den panik, som grep regeringen vid
Krusjtjevs återbud. statsministern uttalade inför den inre kretsen att detta
var den största utrikespolitiska motgäng som drabbat Sverige (inte regeringen Erlander, utan Sverige!) under
efterkrigstiden och utrikesministern
tycks helt ha tappat koncepterna. Hr
381
Undens första åtgärd var att hälla ett
radiotal, där han sökte utplåna intrycket av det praktiskt taget enda vettiga
han sagt sedan han år 1945 tillträdde
, sin post nämligen att vi inte kan aci ceptera den ryska doktrinen om ösitersjön som ett fredens d. v. s. Sov- !jetunionens hav – i och för sig en
isjälvklarhet men för att komma frän
l hr Unden förundrans- att inte säga
\ beundransvärd. Därnäst skickade han
i chefen för UD :s politiska avdelning,
•utrikesrådet Åström, till Moskva för
:att blidka ryssarna med en neutra- :listisk utläggning och hylla Sovjet- .unionens vänner i ett anförande som
väl kunde vara värt en förklaring.
slutligen beslöt han, av allt att döma
därtill uppeggad av sin lyssnarpost i
Moskva, ambassadör Sohlman, att genomdriva hr Hjalmarsons uteslutning
ur FN-delegationen.
Offrandet av hr Hjalmarson var helt
enkelt ett försök av regeringen, enkannerligen hr Unden, att ställa sig in
hos ryssarna genom att lät vara post
festum uppfylla Krusjtjevs krav om att
oppositionen skulle näpsas. Ty den ofl!ficiella motiveringen till det ryska
!!återbudet var väl att märka icke op- 1
1positionens kritik utan regeringens
underlåtenhet att ingripa mot kritikerna. Det är denna underlätenhet!>-
synd våra höga vederbörande i efterhand sökt gottgöra genom att vägra
att godta hr Hjalmarson som FN-dele- . gat. Och då sådant inte rätt gärna lå-
ter sig sägas offentligt har man nödgats ta sin tillflykt till sådana förljugna bortförklaringar, som dem hr
Erlander presterade i sitt Konserthustal.
Allt detta är illa nog – men det
värsta är att hr Erlander drivit saken
till sin spets genom att han i sin iver
att komma åt hr Hjalmarson och hö-
gerpartiet söker riva upp det samförständ om utrikespolitiken som dock fö-
refinns. I statsministerns Konserthus- 382
tal, liksom i senare tal såväl av honom
som av hrr Torsten Nilsson och Sven
Andersson har nämligen definitionen
av den alliansfria politiken drivits till
eller över neutralitetsidiotiens gräns.
Om man drar ut konsekvenserna av hr
Erlanders och hans drabanters resonemang kommer man fram till att vi
skall vara beredda på möjligheten
att i neutralitetens namn gå i krig på
Rysslands sida mot västmakterna inklusive våra skandinaviska broderfolk norrmän och danskar. Visserligen
är det sant att det storpolitiska läget
kan skifta, men att det inom överskådlig framtid skiftar till den grad att
svenska folkets flertal skulle kunna
acceptera denna ståndpunkt får dock
anses uteslutet.
Verkliga förhållandet är att regeringen genom sin propaganda mot hö-
gerpartiet och hr Hjalmarson under
de senaste veckorna kommit att i be- ‘ tänklig grad närma sig kommunister- ‘ nas målsättning, att Sverige skall
förbinda sig till ständig neutralitet.
Det bör då påpekas att denna målsättning med skärpa avvisats av samtliga demokratiska riksdagspartier. Så
skedde när utrikesutskottet den 26
april 1956 avstyrkte kommunistiska
motioner i bägge kamrarna om att
Sverige skulle avge en neutralitetsförklaring innebärande bl. a. att Sverige
i händelse av krig skall iaktta en strikt
neutralitet samt att Sverige varken
skall ingå i militära allianser eller tilllåta främmande stater att upprätta militära stödjepunkter på svenskt territorium. Utskottet motiverade sin avstyrkan med att det kommunistiska
förslaget innebar en omläggning av nu
tillämpade principer för den svenska
utrikespolitiken, och yttrade fortsättningsvis bl. a. följande:
»Ingen tvekan råder vare sig inom
eller utom landet om de svenska statsmakternas föresats att fasthålla vid
deras självvalda politik att icke genom
anslutning till något av stormaktsblocken förminska möjligheten för vårt
land att icke indras i en ev. stormaktskonflikt.» . . . »Men», heter det något
senare, »motionärerna avser något helt
annat. Deras förslag innefattar en
permanent bindning av svensk utrikespolitik för varje tänkbart läge i en
oförutsebar framtid.» Och vidare: »En
omläggning av denna art av vår utrikespolitik finner utskottet icke på-
kallad av nu rådande läge eller innebära ett ändamålsenligt tillgodoseende
för framtiden av svenska intressen.»
Det finns anledning att uppmärksamma skillnaden mellan utrikesutskottets definition av vår utrikespolitik – den mest auktoritativa som hittills föreligger – och det slagord, som
regeringens företrädare, speciellt i polemik mot högern, ständigt begagnar,
nämligen: »Alliansfrihet med sikte på
; neutralitet i krig.» Utskottet, som ut- . trycker den enhälliga demokratiska
riksdagsopinionen, talar icke om alliansfrihet i största allmänhet utan om
frihet från stormaktsallianser, vilket
är något helt annat, och talar icke om
neutralitet – nämner överhuvud icke
ordet neutralitet – utan varnar i stället uttryckligen för en permanent
bindning av svensk utrikespolitik i en
oförutsebar framtid. Med andra ord:
frihet från stormaktsallianser i nuet
och handlingsfrihet för framtiden,
vad som brukar kallas att segla med
lösa skot. Och vad är detta annat än
den utrikespolitiska ståndpunkt som
högerledaren konsekvent gjort sig till
tolk för och, skulle man kunna
tillägga, den ståndpunkt som i den av
hr Erlander förkättrade artikeln i
Svensk Tidskrift år 1956 formulerades
i orden: »Alliansfriheten innebär att
vi inte i dagens situation anser det
förenligt med våra intressen att ingå
allians med någon stormakt . . . men
att vi förbehåller oss full handlingsfrihet och följaktligen om situationen
förändras i morgon, också skall kunna
anpassa vår politik därefter.»
Alltså: hr Hjalmarsons utrikespolitiska uppfattning överensstämmer med
den demokratiska riksdagsmajoritetens
sådan den kommit till uttryck i utrikesutskottets utlåtande, som han f. ö.
varit med om att underteckna. Regeringens utrikespolitiska uppfattning,
däremot, tycks efter de senaste veckornas kampanj närmast överensstämma med det kommunistiska förslag, som utrikesutskottet avstyrkte
och riksdagen fällde! Det är resultatet
av hrr Undens och Erlanders vendetta
mot högern och högerledaren.
‘! Det finns två klart urskiljbara moll tiv i den av regeringen· igångsatta agitationen mot högerledaren och hans
1parti: dels – för att citera tidskrifl ten Tidens kostliga formulering i den
/ledare där man söker komma de
j bägge excellenserna till undsättning
– »ett visst hänsynstagande till de
1 föreställningar, som möjligen kan hysas av stormakterna gentemot ( !) vår
utrikespolitik», dels en önskan att
l misstänkliggöra hr Hjalmarsons utl rikespolitiska hållning. Nog är det en
ödets ironi att det var just för sådana
tendenser som Bo Siegbahn i början
på detta år skarpt varnade – och just
i Tiden! Den socialdemokratiske förstakammarledamoten och tillika chefen
för ryska byrån i UD :s politiska avdelning tog i kärva ordalag avstånd från
sina partivänners misstänkliggörande
av de borgerliga partiernas utrikespolitiska syften och underströk kraftigt
faran av att speja efter uttalanden –
särskilt från rysk sida – som innebar
gillanden eller ogillanden av vår politik.
Det är exakt de bägge frestelser för
vilka hr Erlander & Co. har fallit. Vad
vederbörande därmed tror sig på
längre sikt uppnå är ovisst. I varje
fall bidrar det inte till att stärka samförståndet om den officiella utrikes- 383
politiken. Regeringens fadäs att utesluta· hr Hjalmarson ur FN-delegationen var djupt beklaglig och för vårt
land förödmjukande. Men skadeverkningarna härav var dock begränsade.
Genom att fortsätta på den brottsliga
dumhetens väg har regeringen gjort
ont värre och skadeverkningarna av
den därefter bedrivna kampanjen kan
inte överblickas. Om samförståndet
kring utrikespolitiken upphör är det
fara värt att det går likadant med samförståndet kring försvaret. Är det möjligen dit socialdemokratin syftar: att
skaffa sig ett alibi för att rasera försvarsuppgörelsen?
Om detta skulle vara uträkningen
vore det inte bara ansvarslöst ur landets synpunkt utan säkerligen också
huvudlöst ur partiets. Alldeles utan
sund självbevarelsedrift är dock icke
svenska folket. Inbillar sig regeringen
att den skall kunna fiska röster vid
1960 års val genom att erbjuda ett ineffektivt försvar plus en utrikespolitik som kan göra oss till Rysslands
bundsförvant mot Danmark och Norge
får den stå sitt eget kast. Någon majoritet i den svenska valmanskåren för
ett dylikt program lär inte stå att uppdriva – trots att man kan räkna med
samtliga kommuniströster!
Det visa valet
1959 års underhusval kommer att gå
till historien som ett av de märkligaste i det engelska parlamentets annaler. Till en början verkade utgången
på förhand given. Även försiktiga bedömare räknade med en konservativ
seger, som skulle räcka till att bevara
status quo, eller kanske t. o. m. något
förstärka den »komfortabla» majoritet
om ett 60-tal mandat, varöver tories
förfogade i underhuset. Men allteftersom valrörelsen fortskred – och urartade – syntes alla spådomar komma
384
på skam, och när valdagen väl var
inne rådde fullständig ovisshet eller
ren förvirring bland de politiska teckentydarna. Man tycktes anse att allt
var möjligt – utom det resultat man
fyra veckor tidigare förutsagt. Ur
denna ögonskenliga villervalla framgick så den visa valhandling, som besannade, ja överträffade de ursprungliga profetiorna om en toryseger. För
första gången i det engelska parlamentets moderna historia lyckades regeringspartiet icke blott vinna sitt tredje
val i följd utan dessutom avsevärt öka
sin underhusmajoritet.
Denna triumf torde ha kommit som
en överraskning också för de mest optimistiska tories, särskilt i betraktande
av stämningsläget omedelbart före valet. Hur skall den förklaras? Det kan
knappast ske utan en om också snabb
tillbakablick på valrörelsens utveckling. Till en början kan då konstateras
att de konservativas utgångsläge var
mycket gott, beroende på framför allt
tre faktorer. Den första var det allmänna välstånd, som blivit en följd av
den ekonomiska återhämtningen under
åtta års toryregim. En bil och en TV
är inte längre några lyxartiklar utan
snart sagt var mans egendom i det hö-
gerstyrda England. Skatterna har kunnat sänkas, penningvärdet och prisnivån har stabiliserats, arbetslösheten
är, så när som på ett par illa utsatta
industridistrikt, inte oroväckande. Den
andra faktorn var den töperiod i det
kalla kriget för vilken Macmillan med
rätt eller orätt anser sig ha brutit isen
genom sitt besök i Moskva. Den tredje
och inte minst viktiga faktorn var Labours inre svaghet, dels den politiska,
förorsakad bl. a. av splittringen i kärnvapenfrågan, dels den organisatoriska,
som särskilt tagit sig uttryck i ineffektiva ungdomsavdelningar på många
platser.
Mot denna bakgrund var det begripligt att tories räknade med en tämligen lätt match, en walk-over, för att
använda den adekvata engelska sporttermen. Man inriktade sig i det konservativa lägret på en lugn, värdig, stillsam, för att inte säga sömnig valrö-
relse – ett lågt valdeltagande brukar
regelmässigt gynna tories – som efter
fyra veckors höviskt och inte alltför
intressant meningsutbyte mellan de
båda huvudmotståndarna skulle resultera i en betryggande konservativ
framgång. Det spred sig nog inom hela
partiet i valrörelsens upptakt en anda
av förtröstan, ja av en nästan baldwinsk självbelåtenhet, som väl i icke
ringa mån utgick från partiledaren
själv. Men det visade sig snart att utvecklingen inte alls anpassade sig efter de konservativa valstrategernas
ritningar. Man kan visserligen knappast påstå att det inträffade några
oförutsedda händelser av den art, som
kan omkullkasta alla beräkningar,
men en rad mer eller mindre betydelsefulla tillfälligheter gav hela valrörelsen ett oväntat förlopp.
De konservativas motgångar började
med en liten, men icke oviktig detalj:
deras inledande TV-program – och
TV bedömdes åtminstone före valet
som det kanske slagkraftigaste politiska massmediet – ansågs allmänt
vara Labours klart underlägset. Labour
hade gjort ett mycket omväxlande
och underhållande featureprogram,
som otvivelaktigt var starkt demagogiskt men lika otvivelaktigt slog.
Tories å sin sida hade arrangerat ett
slags brasafton på Chequers, där Macmillan som en snäll skollärare frågade
sina mer eller mindre begåvade elever
i regeringen om de kunde sina läxor.
Alla kallade varandra vid förnamn och
föll varandra i ~alet, medan de lämnade mycket elementära redogörelser
för vad de sysslade med. »Har ingen
nånsin talat om något för honom tidigare?» var den nästan genomgående
reaktionen inför detta välmenta men
småpratiga och lätt löjliga program.
Så inträffade Jaspers-affären. Det
finns ingen anledning att här ingå på
dess alltjämt ganska dunkla och förbryllande detaljer, vare nog sagt att
denna storsvindel i byggnadsbranschen med småsparares medel som insats kom som himlasänd för Labour.
De socialistiska agitatorerna kunde naturligtvis inte direkt lägga ansvaret
för skandalen på regeringen, men utnyttjade hänsynslöst möjligheterna till
en kampanj mot City, som – liksom
»storfinansen» här hemma – i den socialistiska vulgärpropagandan gärna
identifieras med det konservativa partiet. Tories försprång framför Labour
enligt opinionsmätningarna, som vid
valets början varit mellan 4 och 5%
sjönk snabbt till P/•. Då fann de konservativas högste valboss, partiordfö-
randen lord Hailsham – tidigare
mera känd som Quintin Hogg – tiden
vara inne att lägga om taktik. Han
uppmanade sina trogna att kavla upp
skjortärmarna och hugga in i striden.
Personlig smutskastning skulle visserligen alltjämt icke få förekomma, men
lite större aggressivitet kunde inte
skada. Lorden själv gav högt föredöme
genom att karakterisera ett av Labours radioprogram som det gemenaste han någonsin hört och en av partiets broschyrer som den mest förljugna han någonsin läst. >>Vår attityd
bör vara att varje person som efter de
gångna åtta åren tänker rösta med
Labour borde sinnesundersökas», var
hans sammanfattande paroll, vilket
onekligen visar att den värdiga ton, de
konservativa omhuldade i valkampens
början, något skärptes mot dess slut.
Ungefär samtidigt med ilailshams
nya giv utbröt – som ett slags politisk ersättning åt de konservativa för
Jaspers-affären – en vild strejk i syrgasdepåerna, som hotade att lamslå
bil- och flygplansindustrin. Den fördömdes visserligen av de ansvariga
385
fackföreningsledarna, men ansågs likväl innebära ett allvarligt memento i
valstriden för de mera moderata arbetarväljarna. Innan strejken hunnit
ställa till någon mera omfattande
skada avblåstes den emellertid.
På samma gång som valkampanjen
hårdnade och övergick från ett tämligen gemytligt familjegräl till en bitter vendetta, försköts tyngdpunkten i
argumentationen helt till det ekonomiska området. Utrikespolitiken trädde
alltmer i bakgrunden. Visserligen försökte Macmillan genom att orda om
tidpunkten för ett toppmöte tämligen
ogenerat dra fördel av den utrikespolitiska konjunkturen för sitt partis och
inte minst sin egen räkning, men Labours påminnelser om Suez, Cypern
och Östafrika förstörde i någon mån
effekten. I alla händelser kom den
stora drabbningen att stå om den ekonomiska politiken. Uppmuntrad av
gallupsiffrornas utveckling beslöt Labourledaren Gaitskell att slå ett djärvt
slag, som med ens skulle rädda valet
åt hans parti. Utan att blinka utlovade
han såväl höjda ålderspensioner som
ett slopande av omsättningsskatten på
en rad varor, samtidigt som han utfäste sig att inte höja inkomstskatten.
Pengarna till dessa reformer skulle enligt Gaitskell fås genom en skärpt
skattekontroll av bolagen, speciellt deras representationskonton. Denna utmaning besvarades av Macmillan med
karakteristisk och förödande sarkasm.
Han hänvisade helt enkelt till den
enda budget Gaitskell själv framlagt,
den senaste socialistiska budgeten i
England. Där hade Gaitskell förvisso
inte företagit någon skärpning av bolagskontrollen – som f. ö. utformats
under den allt annat än släpphänte
Labour-kanslern sir Stafford Cripps
och sedermera gjorts ändå rigorösare
– utan i stället höjt skatten på praktiskt taget allt från inkomster till de
glasögon och löständer, som skulle till- 386
handahållas enligt sjukförsäkringslagen. Allteftersom valrörelsen nalkades
sitt slutskede övergick Labour till en
mer och mer desperat löftespolitik,
som av tories i fräna ordalag förklarades vara utan täckning. A bribe a day
keeps the Tory away skaldade den
vanligen så prosaiske Butler och BoydCarpenter, som gjort sig känd för ett
allt annat än fantasifullt språkbruk,
liknade Gaitskell vid en äggsjuk höna,
som rände omkring och lade ett löfte
i varje buske.
Koncentrationen till de ekonomiska
problemen sammanhänger naturligtvis
med att de bägge stora partierna i
England börjat i många väsentliga
hänseenden närrna sig varandra –
precis som fallet redan länge varit
med republikaner och demokrater i
Förenta Staterna. De konservativa har
mer eller mindre godvilligt accepterat
välfärdsideologin och övertagit välfärdsstaten och därmed finns det inte
längre några verkligt betydelsefulla
socialpolitiska tvisteämnen. Kolonialpolitikens modaliteter har gjorts till
föremål för stridigheter, men vad beträffar utrikes- och försvarspolitikens
huvudsyften råder, tillsvidare i varje
fall, enighet mellan tories och Labours
ansvariga ledning. Återstår ekonomin.
I England – liksom här hemrna – har
den väsentliga motsättningen rnt Lian
arbetarpartiet och dess politiska motståndare kornmit att gälla utformningen av den ekonomiska politiken.
Skulle man bibehålla den fria marknadshushållning, det modifierade kapitalistiska systern som återskänkt
England dess välstånd, eller skulle
man återgå till den planhushållning,
det kvasisocialistiska systern, som för
så många engelsmän kornmit att bli
liktydigt med regleringar, höjda skatter och ett grått och torftigt liv? Ytterst blev valrörelsen en fråga om till
vilken uppsättning politiker man
skulle ta risken att anförtro sina och
landets affärer: Macmillan & Co. eller
Gaitskell & Co. Det blev en personfråga, snarare än en principfråga.
In i det sista föreföll denna fråga
att stå fullkomligt öppen, mera öppen,
hade man i valets elfte timme en
känsla av, än någonsin sedan 1950.
Fick man tro gallupsiffrorna hade
Labour inhämtat tories försprång och
i Transport House och arbetarpressen
rådde redan segeryra. Den förutvarande högertidskriften Spectator tycktes ge uttryck åt en tämligen allmän
borgerlig uppfattning, när den skrev
att det var långtifrån säkert att Labour skulle kornrna att sköta sig
bättre än de konservativa, men som
valparoll hör denna formulering
knappast till de entusiasmerande. Economist intog en snarast neutral hållning och själva Times kunde inte
sträcka sig längre än att efter ett magistralt anatema över en valkampanj
som varit under det brittiska folkets
värdighet, uttala att det skulle vara
bäst för England om de konservativa
återkorn till makten med en reducerad
men dock regeringsduglig majoritet.
I själva verket återkorn de som bekant med en majoritet på 102 mandat,
den största seger det konservativa partiet vunnit på ett hundratal år. Med ett
valdeltagande på 78,7% erhöll de 49,4%
av alla avgivna röster eller 13 750 935
mot 43,8% eller 12 216 166 för Labour.
Därtill korn att liberalerna tog praktiskt taget alla återstående röster, vilket innebär en mycket klar borgerlig
majoritet inom valmanskåren, där ju
det konservativa partiet ensamt så
gott som uppnådde flertal. Labour har
sedan föregående val förlorat nära
200 000 röster och kommunisterna är i
det närmaste bortsopade. Varken utrymmet eller i skrivande stund tillgängliga uppgifter tillåter någon närmare analys av valresultatet. Man får
nöja sig med att konstatera två saker,
dels – för oräknat vilken gång i ordningen – att det är farligt att förlita
sig på gallupsiffror, dels att det engelska folket med förkrossande eftertryck sagt nej till socialismen.
Varför- och därmed är vi tillbaka
vid den ursprungliga frågeställningen.
Svaret kanske ligger i den berömda
gamla aforismen: the English are
serious about their trade. Den väldsamma, nästan hysteriska löftespolitik
från Labours sida, som mänga trodde
skulle svänga hela valutgången till arbetarpartiets förmän, hade tydligtvis i
själva verket motsatt effekt. Den stora
kategorin av don’t knows, som bragte
alla opinionsundersökare på fall, ville
till sist inte ta risken att ge sin röst åt
inflationspartiet. Resultatet är i varje
fall löftespolitikens sammanbrott. Det
är en personlig triumf för Macmillan
och hans män, som senast beträffande
hyresregleringarna vägat föra »impopulär» politik. Men det är i än högre
grad en triumf för den inneboende
sundheten hos det engelska folk, som
gått i spetsen när det gällt att utforma
den västerländska demokratin. Det
visar – och det är ändå valets viktigaste lärdom – att det trots allt inte
i det oändliga går att köpa röster, att
muta sig till makt.
Denna lärdom kommer naturligtvis i
första hand att leda till en plågsam
självprövning inom Labour. Men den
är också ett memento för andra länders socialdemokrati. Tyder inte utvecklingen i England på att socialdemokratin åtminstone sådan den hittills utformats överlevt sig själv och
spelat ut sin roll i Västerlandet? Socialdemokratin häller på att bli obsolet,
en museal företeelse, en fornlämning.
England, Förenta Staterna, Frankrike,
Italien, Västtyskland – alla de ledande västmakterna har konservativa
regeringar. Noga besett finns det i hela
den demokratiska världen bara två
ställen där man är så efterbliven att
man alltjämt häller till godo med so- 387
daldemokratiska regeringar: i de
bägge antipoderna Nya Zeeland och
Skandinavien. Men är det inte troligt
att upplysningens sol snart kommer
att tränga även till dessa avkrokar av
vår jord?
Finlands regeringsproblem
När generaldirektör Sukselainen i januari presenterade sin regering, underströk han att denna endast ansåg
sin uppgift vara av övergående natur:
att bereda väg för en majoritetsregering, som borde träda till när de
skarpa partimotsättningar, som under
krisen kring nyåret hade omöjliggjort
en bredare regeringssamling, hade
hunnit bli utjämnade. Under vårens
förlopp berördes förhoppningarna om
en majoritetsregering upprepat i den
offentliga debatten. statsministern underströk därvid att en partipolitisk
avspänning var en förutsättning för
framsteg i denna riktning. Någon närmare precisering av förutsättningarna
gavs inte, men det antyddes frän det
agrara regeringspartiets sida att det,
som inte tycktes vara möjligt inom
den närmaste framtiden, kanske kunde
lyckas när man hade hunnit fram till
hösten.
När hösten gjorde sitt intåg blossade därför diskussionen kring regeringsfrågan upp med förnyad styrka.
Ur en synpunkt var fataljerna visserligen redan försuttna. Inom den parlamentariska oppositionen hade man
kraftigt understrukit farhågorna för
att ett statförslag, som uppgjordes av
en ren agrarregering, inte kunde balanseras på ett sätt som gjorde det
möjligt att ro det i hamn under riksdagsbehandlingen. På denna punkt
hade regeringen dock helt slagit döv- 388
örat till. De diskussioner, som fördes
under augusti, hade en klar prägel av
gester med adress till allmänheten.
Själva uppläggningen var sådan att
konkreta resultat från början kunde
anses uteslutna.
Huvudintresset koncentrerades därför kring det problemkomplex, som
skapades genom regeringsfrågans förknippning med den förestående budgetbehandlingen, som skall vara avslutad före årsskiftet. Det saknas inte
helt radikala element, som vill bruka
budgetomröstningarna som tillhyggen
så länge regeringen inte är beredd att
aktivt medverka till en breddad koalition. sakligare och försonligare tongångar dominerar dock klart. Inom
många olika läger har man i anslutning till hudgetremissen understrukit
sin beredvillighet att jämna marken
för ett kommande samarbete genom
att inte blint söka sak med regeringen
för att få till stånd ett misstroendevotum. Tvärtom rekommenderas linjen att en överenskommelse om en ny
majoritetsregerings sammansättning
bör fås klar, innan man skrider till
åtgärder för att bereda plats för den i
statsrådsborgen.
Det oaktat kommer budgetbehandlingen säkert att föra med sig många
korrigeringar i regeringens förslag.
Finlands riksdag brukar inte utmärka
sig för någon större respekt för regeringsförslagen, inte ens om dess majoritet är företrädd i regeringen. En
minoritetsregering måste räkna med
att till de rent sakligt motiverade invändningar, som alltid kan framföras,
kommer att fogas en mängd ändringsförslag vilkas innersta syfte är av partitaktisk art, försök att demonstrera
för väljarna hur förslagsställarna visar större iver för olika populära strä-
vanden än andra grupper och särskilt
än den ansvariga regeringen. Det är
uppenbart att regeringen Sukselainen
har räknat med detta hot. Den har i
hög grad strävat att på förhand efterkomma olika inflytelserika intressen
och bygga upp ett givmilt statförslag,
som redan av dess anhängare har hunnit få arbetsnamnet »populärbudgeten». Den har onekligen undgått åtskilliga farliga blindskär genom att
beakta även andra intressen än de ensidigt agrart inriktade. Detta har dock
blott varit möjligt till priset av att
förslaget med en slutsumma om 335
miljarder fmk överträffar det för ett
år sedan framlagda med 36 miljarder,
en stegring om 12%, som gör att summan slår alla tidigare rekord i Finland. Samtidigt finns skäl för rätt befogade tvivel på kalkylernas hållbarhet.
Den mest vägande kritiken mot statförslaget riktar sig i detta läge inte
så mycket mot enstaka anslag eller
förbiseenden utan tar fasta på att regeringen inte ens har gjort ett försök
att genom en radikal nedskärning inleda den finansiella sanering, som är
nödvändig för att den kroniska finanskrisen skall kunna övervinnas och
skattebördan sänkas från en nivå, som
är direkt produktionshämmande.
Mycket beror dock på hur statförslaget ser ut, då riksdagsbehandlingen är
avslutad. Och detta i sin tur beror,
såsom det redan antyddes, rätt mycket på den regeringspolitiska konstellationen i det moment då förslagets
öde efter utskottsbehandlingen skall
avgöras av riksdagen.
En majoritetsregering som ställer sig
bakom statförslaget, antingen i dess
nuvarande skick eller möjligen ·efter
en i samråd med regeringen utförd
omarbetning i statsutskottet, minskar
givetvis märkbart riskerna för oöverlagda påslag. Till de mera allmängiltiga skäl, som har talat för att enpartiregeringen ersätts med en koalitionsregering på majoritetsbas, kom därför
under höstmånaderna vägande aktuella argument.
Den avspänning, som man på nyåret hoppades småningom skulle inträda, hade låtit vänta på sig. Polemiken mellan partierna var på många
håll synnerligen tillspetsad. Den speciella irritationshärden i finländsk
politik av i dag, tudelningen inom
socialdemokratin, hade inte heller på
något sätt utvecklats mot avspänning.
Tvärtom hade under sommaren klyvningsproceduren förts till ett slut
så att både det socialdemokratiska
partiet och den av Arre Simonen
ledda oppositionsgruppen nu har en
fullständig partiapparat med underoch lokalorganisationer, den senare
parten visserligen sannolikt till stor
del blott på papperet. Bilden förändras inte märkbart av att simoniterna
tillsvidare har undvikit namnet parti,
då de nu helt är organiserade som ett
parti, både i riksdagen och organisationsmässigt.
Mellan simoniterna och dessas forna
parti är klyftan uppenbarligen oöverstiglig och agrarerna har för sin del
länge hållit fast vid att inte heller
för deras vidkommande något samarbete med de partitrogna socialdemokraterna kunde komma i fråga. En
majoritetskoalition kan rent siffermässigt inte uppnås utan agrarernas
medverkan. De övriga borgerliga partierna har visat att de inte önskar inträda i en regering, där simoniterna
skall placeras som ersättare för det
socialdemokratiska partiet. Den enda
majoritetskoalition, som då återstod,
var ett block av agrarer, simoniter och
de kommunistiska folkdemokraterna.
Agrarernas taktik under den långa regeringskrisen kring årsskiftet anger
dock att de av lätt insedda skäl inte
är beredda att träda fram i sådant sällskap. En majoritetsregering kunde
därför inte uppnås, annat än till pris
av att agrarerna visade ett större mått
av vidsynthet i valet av sina samarbetspartner.
27- 593447 Svensk 1’idskrift H. 8 1959
389
Robotar i svenskt försvar
Försvarsmyndigheternas .förslag till
anslagsäskanden för budgetåret 1960/
61 har nyligen av överbefälhavaren inlämnats till Kungl. Maj :t. överbefälhavaren har därvid bl. a. tillstyrkt ett
anslag på 70 milj. kronor för anskaffning av luftförsvarsrobot. Man frågar
sig kanske vad slags vapen det är som
det svenska försvaret härigenom kan
komma att tillföras.
Anskaffning av robotvapen är ett led
i genomförandet av 1958 års försvarsbeslut, där en av de ledande principerna var att man skulle tillvarataga
de ökade möjligheter som tekniken
bjöd för att skaffa nya försvarsvapen
med stor effekt. Delvis på bekostnad
av kvantiteten ville man höja kvalit{m.
Bl. a. syftade man därvid på robotvapen.
Robotar är emellertid dyra saker.
Framförallt innebär utvecklingsarbetet
mycket dryga kostnader. För ett litet
land som vårt, där såväl de ekonomiska som tekniska resurserna är begränsade, kan utvecklingsarbetet med
nya robotsystem bli ekonomiskt mycket kännbart och även tidskrävande.
Samtidigt är det just för den lilla och
alliansfria nationen nödvändigt att
följa med i utvecklingen. Det är naturligt att man då även sneglar på
möjligheterna att köpa färdig materiel
i utlandet.
Inom luftförsvarets område har utvecklingen utomlands av robotvapen
lett fram till att ett ganska stort antal
typer luftvärnsrobotar är i bruk. Redan förra året bestämde man sig för
svensk del för inköp från England av
ett förband utrustat med luftvärnsroboten »Bloodhound».
Ett »Bloodhound»-batteri fungerar i
stort på följande sätt. Sedan luftbevakningens spaningsradar upptäckt ett
flygföretag, överförs automatiskt uppgifter om målets läge till batteriets
—~———————–
390
eldlednings- och målbelysningsradar.
Denna fångar målet på stort avstånd
och följer det sedan automatiskt. Eldledningscentralen räknar ut i vilken
riktning roboten bör avfyras och överför automatiskt uppgifter härom till
startramperna. När målet befinner sig
inom skotthåll, avfyras roboten. I
denna sitter en målsökare, som är så
beskaffad, att den kan ta emot den
strålning, som sänds ut från målbelysningsradarn och reflekteras av målet.
Målsökaren ger sedan impulser till
styrorganen på roboten, så att denna
hela tiden korrigerar sin kurs mot det
radarbelysta målet.
Roboten själv är c :a 7 meter lång
och har en flygvikt på ungefär ett ton.
Den drivs av två rammjetmotorer som
ger den fart som överstiger dubbla
ljudhastigheten. Vapensystemet kan
bekämpa mål på upp till 20 km höjd
och dess räckvidd är ungefär 60 km.
»Bloodhound» är veterligen det
enda lv-robotsystem som hittills har
beställts för vår del. Någon ståndpunkt
till typval för fortsatt anskaffning är
alltså inte känd. Det kan emellertid
vara av intresse att jämföra med några
av de typer som förekommer utomlands. Våra grannländer Norge och
Danmark har t. ex. tillförts den amerikanska armens »Nike-Ajax» och
»Nike-HerculeS>>. >>Ajax» är något
mindre än >>Bloodhound>> och har kortare räckvidd, ca 40 km. Den drivs av
en vätskeraketmotor och styrs mot
målet genom fjärrmanövrering (radiostyrning) från marken.
>>Ajax>> har varit i tjänst i USA sedan 1953. >>Nike-Hercules>> är en fem
år yngre efterträdare, betydligt större
och mera avancerad. Framdrivningen
sker med raketmotorer med fast
bränsle, varigenom roboten får en fart
av mer än tredubbla ljudhastigheten.
Dess räckvidd är ungefär 120 km upp
till en höjd av tre mil. >>Bloodhound>>,
>>Ajax>> och >>Hercules>> utnyttjas för
områdesförsvar av stora ytor. »Ajax.
har liksom >>Bloodhound» konventionell laddning. >>Hercules» är avsedd
att föra atomladdning.
Den amerikanska armen har nyligen även utvecklat en mindre och lättare luftvärnsrobot, kallad »Hawk•.
>>Hawk>>-förbanden avses närmast för
försvar av armestridskrafternas operationsområden och är därför mycket
lättrörliga. Såväl utskjutningsramper
som spaningsradar, målbelysningsradar och eldledningscentral är motoriserade och kan även helikoptertransporteras. Roboten leds mot målet av
en målsökare som känner de radarvågor som från målbelysningsradarn
reflekteras mot flygplanet. Genom att
utnyttja en speciell radarteknik- s. k.
Dopplereffekt – i radar och målsö-
kare har man kunnat åstadkomma att
raketen kan skjutas även mot mycket
lågflygande mål.
>>Hawk>>-roboten är fem meter lång
och drivs av en raketmotor med fast
bränsle som ger den en fart av ungefär tredubbla ljudhastigheten. Den har
en räckvidd på 35 km och verkar från
lägsta höjd upp till något mer än en
mil.
Det är även aktuellt med robotar för
andra ändamål än luftvärn. Sedan ett
par år tillbaka finns trådstyrda pansarvärnsrobotar av den franska typen
SS 10 i bruk inom armen. En sådan
robot har en skottvidd på något över
två km och är mycket enkel och lätttransporterad (bärbar). En liknande
typ med något längre skottvidd används vid flottan och kustartilleriet
för bekämpning av lätta fartyg på
korta håll. I USA har nyligen avtal
träffats om köp av jaktroboten >>Sidewinden> avsedd som jaktplansbeväpning.
För bekämpning av invasionsföretag
över sjön avses kustartilleriet tillföras
kustrobotar med lång räckvidd. Sedan
ett par år tillbaka har trupprov utförts med utnyttjande av de franska
målrobotarna CT 10 och CT 20 som
övningskustrobotar. För attackflygplanet »Lansen» pågår arbete inom
landet med en attackrobot som även
är avsedd för bekämpning av sjömåL
Det kan också bli aktuellt att skaffa
markrobotar för att tillgodose armens
behov av eldunderstöd på stort djup.
I utlandet finns ett flertal typer i
bruk. Ett typiskt exempel är den amerikanska roboten Corporal. Den ingår f. n. som standardutrustning i
amerikanska armeförband och är helt
motoriserad. Den är projektilformad,
ca 15 meter lång och drivs av krutraketmotorer i tre till fyra gånger
ljudhastigheten. Räckvidden är ungefär 15 mil. Den styrs med s. k. ledstrålestyrning, dvs. att den automatiskt manövrerar i en radarstråle som
från utskjutningsplatsen riktas i den
önskade skjutriktningen.
statsministern och Svensk Tidskrift
Hr Undens fadäs att utesluta högerledaren från Sveriges FN-delegation
motiverades som känt från början med
hänvisningar till hr Hjalmarsons uttalanden inför Krusjtjevbesöket. Eftertanken sade tydligen snart landets
statsminister, att detta måste te sig
föga rimligt: det gick tydligen inte väl
för sig att brännmärka hr Hjalmarson, men godkänna hr Svärd, som i
detta stycke haft alldeles samma mening som denne, eller hr Ohlin, som
likaledes klart och otvetydigt tagit avstånd från det beramade besöket. Nå-
gon annan förevändning måste alltså
i hast utfunderas. Med äntligt vunnen
klarsyn har hr Erlander också låtit
förstå, att de moln ur vilka blixten så
plötsligt urladdat sig just över hr Hjalmarsons huvud i själva verket skockats under flera år. Hr Erlanders advokatyr i dess helhet granskas på an- 391
nan plats i detta nummer. Endast en
punkt må särskilt kommenteras, eftersom den direkt berör denna tidskrift
– och eftersom statsministern råkat
ut för samma missuppfattning som
tycks förfölja honom varje gång han
gör oss den äran att uppmärksamma
Svensk Tidskrift.
Bland dc ting som i det redan ryktbara konserthustalet lägges hr Hjalmarson till last är att han inte tillräckligt kraftigt tagit avstånd från en
artikel 1956 i >>högerns ideologiska
tidskrift>> – hr Erlanders ord om
Svensk Tidskrift. Det är sällsamt, att
statsministern skall ha så svårt att
lägga på minnet, att Svensk Tidskrift
icke är något högerpartiets organ.
Redan vid det tillfälle hr Erlander
valt att draga fram ur glömskan sökte
hr Hjalmarson klargöra förhållandet:
>>Svensk Tidskrift, där artikeln publicerats, är ju en fullständigt självständig tidskrift, som inte ägs av högerpartiet och över vilken högerpartiet
över huvud taget inte har något inflytande. Inte lägger vi oss i dess redigering – var och en har frihet att där
uttrycka vilken uppfattning han vill.>>
Klargörandet var uppenbarligen inte
tillräckligt tydligt för statsministern.
Att statsministern nu behagat återvända till samma oriktiga karakteristik av Svensk Tidskrift ter sig dock
överraskande, eftersom problemet ingalunda under de år som gått sedan
1956 helt varit borta ur hans synkrets.
Även 1957 hade hr Erlander anledning
att intressera sig för vårt anspråkslösa organ. Dessvärre ansåg vi oss i en
ledare inte kunna beskriva statsministerns manövrer inför folkomröstningen
på annat sätt än så här: >>l detta läge
kunde Hans Excellens inte motstå
frestelsen att märka korten före det
kommande höga spelet.>> Av något skäl
ogillade hr Erlander denna karakteristik, och beskärmade sig, sin vana
trogen, i fel riktning. Även då infor- 392
merades han om att högerpartiet inte
har någon myndighet eller något ansvar för vad som publiceras i denna
tidskrift.
statsministerns felaktiga påstående
Rättelse
Ett beklagligt tryckfel i vårt förra
nummer har föranlett följande älskvärda beriktigande från Dagens Nyheters verkställande direktör, vilket vi
– med beklagande av vårt fel –
gärna inför:
har nu för tredje gången korrigerats.
Vågar vi hoppas att Hans Excellens
för framtiden skall kunna hålla sig till
sanningen rörande Svensk Tidskrifts
förhållande till högerpartiet?
givits felaktigt. Det står på sid. 344
ungefär mitt på andra spalten ‘… närmare bestämt 341 080 ex. mot 351 025
ex. ett år tidigare’. Den senare siffran
har blivit ca 10 000 ex. för hög, varigenom i varje fall den, som inte läser
hela artikeln noga, kan bibringas den
uppfattningen att Dagens Nyheters
upplaga undergått motsvarande minsk»l den välskrivna och väl initierade ning.
artikeln ‘Stockholmspressens upplagor’ i Svensk Tidskrift nr 7 har Dagens Nyheters upplaga på ett ställe anMed utmärkt högaktning
Helge Heilborn.»

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner