Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Tunisien och Al~eriet
I Tunisien har de senaste månaderna
kunnat skönjas vad som skulle komma
att hända i Algeriet, därest den algeriska nationaliströrelsen kunde nå sitt
hittills proklamerade mäl – den fulla
självständigheten. De i Tunisien bosatta fransmännens gärdar har blivit
föremål för en exproprieringsaktion,
som hittills drabbat en mängd små och
medelstora jordbruk. Den olycklige
ägaren har fått 24 timmar på sig att
fränträda gärden – utan någon som
helst ersättning – och tvingats att
omedelbart lämna landet. Allt han får
taga med sig är en kappsäck. Att de
arabiska nationalisterna i Tunisien
därmed föröder sitt lands ekonomi
och i den västra världens ögon förstör sin moraliska position torde bekymra dem föga. De tvingar Bourgiba
till denna desperata politik – tydligen
för att försöka motsvara de omåttliga
förhoppningar, som deras egen fanatiska propaganda väckt till liv. Att de
nya arabiska ägarna till de exproprierade egendomarna har små eller inga
förutsättningar att sköta jorden rätt
spelar ingen roll.
Fortsätter Tunis denna politik ter
sig Tunisiens framtid lika mörk som
Bourgibas position i längden ohållbar. Både landet och mannen står och
faller med möjligheterna att tillsammans med Frankrike exploatera Tunisiens resurser och ge det en andel i
de kommande oljeintäkterna från Sahara. En permanent nationell misär
kan endast undvikas genom någon
form av uppgörelse mellan Tunis och
Paris.
Det är lätt att förstå att fransmännen inte vill se samma sak hända i
Algeriet. London och Washington
tycks hittills ha varit benägna att se
på de i Algeriet bosatta fransmännens
öde med en god portion indifferens.
Med den utomordentliga politiska och
ekonomiska betydelse en framgängsrik
exploatering av de stora oljeresurserna i Sahara skulle ha för hela
västerlandet är det förklarligt att
U.S.A. och särskilt England först och
främst vill se denna exploatering
tryggad, även till priset av stora
franska eftergifter gentemot araberna.
Den franska minoritetens framtid ter
sig vid detta betraktelsesätt högst sekundär. Att fransmännen – både i
Algeriet och hemlandet – ser på problemet med andra ögon är dock självklart. För Frankrike och dess ledning
är det en hederssak gentemot de landsmän, som genom ihärdigt arbete lyckats bygga upp ett högtstående nä-
ringsliv, att skydda deras mänskliga
och moraliska rättigheter. Fransmännen i Algeriet har utvecklat landets
resurser – icke araberna. Man kan
rentav säga att den algeriska »nationen>> har skapats genom fransk hälsovärd.
I svensk radikal press ser man alltför ofta uttryck för en doktrinär antikolonialism i vars namn den franska
politiken i Algeriet misstänkliggöres
och förhånas. Ändock visar de Gaulles
försonings- och reformpolitik – och
särskilt hans senaste åtgärder – fram
mot den enda lösning, som kan godtagas ur förnuftets och humanitetens
synpunkt: ett samarbete i Algeriet
mellan araber och fransmän inom ra- 338
men för det nya franska samvälde,
vars grundval redan lagts. Denna ram
öppnar möjligheter för kompromisser,
för ett politiskt modus vivendi under
vilket det ekonomiska och tekniska
uppbyggnadsarbetet kan fortsätta.
En allt starkare falang bland araberna i Algeriet är medveten om detta
och stöder kraftigt de Gaulles varsamma och realistiska politik. Det
skulle sannerligen inte skada om representanter för denna falang direkt
vände sig till opinionen i västerlandet
– inte minst till den skandinaviska.
Hittills har allmänheten i de nordiska
länderna alltför mycket påverkats av
högröstad och förljugen propaganda
– ofta kommunistunderstödd – härrörande från emissarier från den arabiska nationaliströrelsen.
Nyasaland
De drastiska åtgärderna i det brittiska protektoratet Nyasaland i mars
1959, införandet av undantagstillstånd
och omhändertagandet av nationalisternas ledare dr Hastings Banda och
ett par hundra andra ledande personer
inom de inföddas politiska organisation, det s. k. kongresspartiet, utsattes
från början för utomordentligt häftig
kritik framförallt från den socialistiska oppositionen i Storbritannien.
Även utländska bedömare oroades i
hög grad av vad som uppfattades som
ett brutalt avsteg från den besinning
och humanitet som med rätta ansetts
utmärka den brittiska kolonialpolitiken. Upprörande rykten om myndigheternas summariska härdhet cirkulerade. Därtill kom, att en del omständigheter i samband med motiveringen
för ingripandet tedde sig egendomliga.
Kritiken blev så häftig, att den brittiska regeringen såg sig nödsakad att
tillsätta en utomordentlig kommission
under ledning av den kände domaren
Sir Patrick Devlin för att undersöka
förhållandena.
Kommissionens yttrande, den s. k.
Devlinrapporten, har tilldragit sig en
oerhörd uppmärksamhet. På mänga
håll har saken framställts så som om
rapporten skulle ha inneburit ett
ohjälpligt komprometterande avslö-
jande av den koloniala regeringen. Att
Hennes Majestäts Opposition till det
yttersta försökt utnyttja dokumentet
som ammunition mot regeringen, särdeles mot koloniministern LennoxBoyd, är helt naturligt. Mera egendomligt kan synas vara, att bl. a. den
svenska pressen, som inte har denna
anledning att söka sak, tämligen genomgående synes ha anslutit sig till
labourtolkningen av rapporten.
Utan tvivel är denna i ett allvarligt
avseende belastande för Nyasalands
regering. Utan omsvep konstaterar undersökningskommissionen, att åtgärderna i mars präglats av större våld
än nöden krävde – vilket helt enkelt
vill säga olagligt våld. Upprörande fall
av övergrepp och misshandel förekom
utan varje tvivel vid den s. k. Operation Sunrise. Sir Patrick anknyter
härtill den bitande kommentaren, att
även om de svarta invånarna i Nyasaland inte vet mycket om konstitutionell rätt, så har de i varje fall haft
en vida spridd föreställning om att
drottningen inte tillåter att hennes undersåtar godtyckligt misshandlas av
polisen; en uppfattning som mycket allvarligt skakats av incidenterna i mars.
Däremot ger rapporten en helt annan belysning av de principiellt viktigaste problemen, om vilka frän början
ett oroande dunkel rädde. Som bekant
antyddes, att ingripandena i Nyasaland, skulle ha varit mer eller mindre
direkt föranstaltade av Sir Roy Welensky, premiärminister i Centralafrikanska federationen, i vilken Nyasaland ingår tillsammans med Nordoch Syd-Rhodesia. Om så varit fallet,
skulle åtgärderna ha kunnat tolkas
som illavarslande förebud till det förtryck av de färgade i Nyasaland, som
dr Banda och hans meningsfränder
anser hota från de härskande vita i
Rhodesia — det viktigaste motivet för
motståndet mot Nyasalands fullständiga inlemmande i Federationen. Undersökningen visar, att denna sinistra
tolkning av händelserna saknar grund.
De avgörande besluten har fattats av
Nyasalands guvernör Sir Robert Armitage utan påtryckningar från utomstående. Att militära förstärkningar
tillkallades från Rhodesia berodde på
otillräckligheten av de maktmedel som
stod till förfogande i Nyasaland.
Det som tilldragit sig den största
uppmärksamheten är emellertid behandlingen av den s. k. mordkomplotten. Som bekant hade Nyasalands regering gjort gällande, att kongresspartiet vid ett hemligt möte i djungeln ingått en sammansvärjning för att mörda
de vita i protektoratet. Kommissionen
förklarar, att den inte funnit några
bevis för att en sådan konspiration
existerat – »det har inte varit tal om
mord eller massaker i kallt blod». I
flera fall har detta resultat framställts
så som om Nyasalands regering i det
närmaste själv fabricerat ryktena om
en konspiration för att få en förevändning att slå till mot dr Bandas parti.
Verkligheten är en annan. Undersökningskommissionen förklarar sig ha
blivit övertygad om följande: Den 25
januari i år höll kongresspartiet verkligen ett hemligt möte i det fria, omgivet av utomordentlig sekretess. Man
kom härvid överens om att gå fram
med en våldsammare taktik än förut,
ohörsamhet mot landets lagar skulle inledas, och försök att genomdriva
dessa skulle mötas med våld. Dessutom
förekom »tal om att prygla och döda
europeer».
Det är alltså ofrånkomligt, att det
funnits visst fog för påståendena om
339
en komplott, låt vara att regeringens
framställning varit betydligt överdriven. Det är emellertid av vikt, att
lägga märke till, att ryktena om komplotten – som i god tro accepterades
av samtliga regeringsmedlemmar –
inte var avgörande för beslutet att införa undantagstillståndet. – Detta
föranleddes av en rad oroande intermezzon som visade att kongressen
höll på att slå in på en våldsammare
väg. Trots många uppmaningar vägrade dr Banda att bestämt ta avstånd
från våldsåtgärderna. – En annan sak
är att »komplotten» senare i regeringens propaganda kom att spela en
större roll än som nu visat sig vara
sakligt berättigat.
Gäller det endast bedömningen av
de tragiska händelserna i mars blir
man efter att ha tagit del av utredningens material böjd för att hålla
med Sir Robert Armitage, som formulerar sitt försvar så: »Vad som betydde något från min synpunkt sett
var inte om man bara talat om att
döda europeer eller om man talat om
mord eller massaker i kallt – eller för
den delen hett – blod, utan om det
förelåg verklig fara för europeers eller
afrikaners liv som följd av den våldspolitik kongresspartiet tagit ställning
för».
Devlinrapporten fastslår också klart,
att guvernören i det tvångsläge som
uppkommit inte hade annat val än att
handla som han gjorde.
Här har endast berörts några punkter i analysen av de konkreta händelserna detta år i Nyasaland. En annan
– och på längre sikt viktigare omständighet – än frågan om det berättigade i ingripandet i mars mot dr
Banda är kommissionens konstaterande, att det i Nyasaland råder allmänt och intensivt missnöje med hela
federationspolitiken. Klart är, att
kraftåtgärderna, om än i sak berättigade, inte har bidragit till att under- 340
lätta den politik av partnership mellan
vita och svarta, som är den brittiska
regeringens linje för Centralafrika.
Erfarenheterna från andra håll visar,
att det i längden inte lär lyckas att
med våld genomföra en politik, för vilken man inte lyckas vinna förtroende
inom den svarta folkmajoriteten. Premiärminister Macmillan har också
förklarat, att ingen ändring av Nyasalands politiska status skall genomföras,
som inte accepteras av landets egen
befolkning.
Konjunktur och stålstrejk i USA
Jämsides med att den länge väntade
stålstrejken i USA bröt ut i mitten av
juli detta år publicerades produktionssiffrorna för det första halvåret,
vilka utvisade, att återhämtningen efter konjunkturnedgången nu var fullständig, och att näringslivet var inne i
en utpräglad expansionsperiod. Det är
visserligen klart, att den kraftiga lageruppbyggnaden av stål under praktiskt
taget hela första halvåret bidrog till
den gynnsamma statistiken, men flertalet tecken tyder dock på att aktiviteten var mycket hög inom hela det
ekonomiska livet. Produktionsindex
med 1947-49 som basperiod nådde 155
i juni och därmed inregistrerades en
ökning för 14 :e månaden i följd. sedan årsskiftet innebär detta en indexökning med 15 enheter, och i jämförelse med recessionens bottenläge
1958 en ökning med 30 enheter. Uppenbarligen kommer stålstrejken att
medföra en minskning i stegringstakten, sannolikt också en nedgång i absoluta tal, men mycket talar för att
optimisternas förhoppningar att siffran 160 skall kunna nås vid årets slut
kommer att infrias. Det kan för övrigt
nämnas, att Federal Reserve Board,
som utarbetar produktionsstatistiken,
f. n. förbereder en omräknad och mera
rättvisande indexserie, som med
samma basår som nu gällande index
möjligen kan komma att visa en stegring vid årets slut på omkring 70 enheter. Detta skulle således peka på en
genomsnittlig produktionstillväxt under den senaste dryga 10-årsperioden
på någonstans omkring 4% per år.
Denna sistnämnda siffra måste givetvis än så länge tas med stor reservation men ger dock bilden av en utomordentligt stark och utvecklingskraftig ekonomi.
I fråga om bruttonationalprodukten
registreras toppnoteringen 484 miljarder dollar för andra kvartalet 1959.
Om de optimistiska, men som det förefaller knappast överoptimistiska, förutsägelserna står sig, skulle mot slutet
av året målet »a half trillion dollar
economy», d. v. s. en 500 miljardersekonomi, ha nåtts.
Arbetslöshetsproblemet i USA var
under konjunkturnedgången svårbemästrat och antalet arbetslösa i juni
månad 1958 uppgick till 5,4 miljoner.
I juni i år noterades 3,9 miljoner arbetslösa, vilket motsvarar 4,9%. Därvid är emellertid att märka att en jämförelsevis hög arbetslöshetssiffra alltid
registreras för juni månad på grund
av att en ny årsklass platssökande sö-
ker sig ut från skolorna denna tid. En
tämligen försiktig prognos leder till
resultatet, att arbetslöshetssiffran under senhösten, sedan stålstrejken och
dess följder väl övervunnits, kommer
att ligga någonstans kring 21 /, miljoner, d. v. s. 3,5-4%, en siffra som med
hänsyn till den stora rörligheten inom
det amerikanska näringslivet torde få
betraktas såsom liktydig med full sysselsättning. Det är dock klart, att betydande arbetslöshetsproblem kommer att kvarstå regionalt, exempelvis
där den krisdrabbade kolindustrin har
sina fästen.
Den kraftigt markerade konjunktur·— ——~
förbättringen under första hälften av
detta år har K.unnat ske utan någon
mera betydande fördyring av levnadskostnaderna. Gällande konsumentprisindex med 1947-49 som bas utvisar
för juni siffran 124,5. Administrationen är emellertid mycket väl medveten om hur bräcklig balansen egentligen är, och hur lätt en ny inflationsvåg kan komma att skölja över den
amerikanska ekonomin. Mot den bakgrunden får man se den stora betydelse som stålstrejken allmänt tillmä-
tes.
stålarbetarnas lönekrav är tämligen
långtgående och sedan stålindustrin
för sin del förklarat, att löneökningarna omedelbart skulle komma att
slå igenom i priserna, står det klart,
att stålindustrins löner under den
kommande 3-årsperioden får ett avgörande inflytande på pris- och löneutvecklingen i dess helhet. Att president Eisenhower och hans administration följt och följer konflikten med
stort intresse belyses om inte annat av
att strejken på president Eisenhowers
vädjan uppsköts ett par veckor i avvaktan på ytterligare förhandlingar. I
mitten på juli utbröt den trots alla
ansträngningar, vilka dock ingen, som
det förefaller, tog helt på allvar. Effekten av strejken blev till en början
inte särskilt stor på grund av den omfattande lageruppbyggnaden och på
grund av sommarsemestrarna, vilka
givetvis minskade efterfrågan. För
stålarbetarnas del blev strejken kännbar först efter 3-4 veckor, då intjä-
nade avlöningar och semesterpengar
förbrukats. Enligt mycket ungefärliga
beräkningar kostar strejken stålarbetarna 60-70 miljoner dollars i veckan i
förlorade löner och ståltillverkarna
inemot 200 miljoner dollars i veckan i
uteblivna försäljningar. En inte alldeles betydelselös post i kalkylen är
dessutom de 20 miljoner dollars som
det beräknades kosta att nedlägga drifIL .. , L–
341
ten och stänga fabrikerna; och lika
stor blir kostnaden att åter köra igång!
Motsättningarna mellan parterna
hänför sig inte bara till arbetarnas
krav på en ökning av timlönen med
15 cents och kompensation för inträffande prisstegringar under den närmaste 3-årsperioden. Det rör sig också
om olika uppfattningar om det berättigade i skilda rationaliseringar inom
redan befintliga fabriker och företag,
när det gäller arbetsplanering och arbetsmetodik. Det förefaller som om
arbetarna här visar ett motstånd liknande det som så länge försvårat rationaliseringar inom den brittiska industrin. Motståndet inskränker sig
dock till nu existerande fabriker; man
reser inte några invändningar mot att
nya fabriker uppföras, där tillverkningen sker enligt de mest avancerade
hel- och halvautomatiska metoder. Ett
motstånd på denna punkt skulle för
övrigt säkerligen vara svårt att försvara inför den allmänna opinionen.
En långvarig stålstrejk får utan tvivel mycket allvarliga följder för hela
den amerikanska ekonomin. En rad
övriga industrigrenar får successivt
sysselsättningssvårigheter till följd av
uteblivna stålleveranser, och för transportföretagen och detaljhandeln blir
verkningarna alltmera kännbara. Som
en yttersta utväg finns alltid möjligheten för presidenten att vid fall av
»emergency» beordra arbetarna åter
till arbete med stöd av Taft-Hartly
Act. Detta kommer emellertid att få
sådana konsekvenser, inte minst politiskt, att presidenten med hänsyn till
det förestående presidentvalet om
drygt ett år sannolikt i det allra
längsta avhåller sig från att utnyttja
denna utväg.
Markvärdestegring – hyresskatt?
Byråingenjören i Bostadsstyrelsen
Hans Lantz, en av socialdemokrater- .. z
~- :_.,- .l:.._.
342
nas experter på markvärdestegringsfrågor, har återkommit till ämnet i en
artikel i Tiden 6/1959. Lantz var medlem av Markvärdeutredningen, vars
betänkande (SOU 1957: 43) visade
frågans starkt partisplittrande karaktär. Utredningen hade sönderfallit i
tre falanger, vilka vardera hade sitt
eget förslag och sina egna motiveringar. Herr Lantz anslöt sig den
gången till det av utredningens ordförande utvecklade förslaget om ett
värdestegringshypotek, en civilrättslig
indragningsmetod, som häftigt kritiserades av utredningens tre borgerliga
ledamöter, vilka enats om ett gemensamt förslag. Utredningens båda socialdemokratiska partirepresentanter
hrr Garpe och Holmqvist hade valt att
i stället gå på skattelinjen. Hr Lantz
har numera accepterat denna linje. I
sin artikel i Tiden framför han ett
förslag om slopande av hyresregleringen i tätorternas centrala delar, enkannerligen Stockholm, kombinerat
med en skatt på hyreshöjningen: det
allmänna skulle erhålla 2/3 och fastighetsägarna 1/3 av den kommande
hyreshöjningen. Förfarandet skulle bli
tämligen enkelt, menar herr Lantz.
Man skulle i huvudsak kunna lita till
fastighetsägarnas självdeklarationer.
Motiveringen för detta ur principiell synpunkt uppseendeväckande
projekt är skillnaden mellan den låga
medelhyran för bostäder i Stockholms
centrala delar och de höga hyrorna i
nyproducerade fastigheter i ytterområdena, vilken skillnad, enligt hr
Lantz, utgör c :a 20 kr per kvm lägenhetsyta, därest man till utgångspunkt
för jämförelsen tager fastigheter uppförda före 1940. Denna uppenbara
orättvisa kan inte i längden upprätthållas, säger han, men det är å andra
sidan inte rimligt att den väldiga värdeökning, som uppstår genom hyresregleringslagens avskaffande får tillfalla den enskilde.
Vi skulle på grund av denna situation på hyresmarknaden ha särskilt
goda förutsättningar i vårt land för
ett ekonomiskt gynnsamt resultat av
en lag om indragning till det allmänna
av oförtjänt jordvärdestegring. Ett
åsidosättande av dessa möjligheter,
uttalar hr Lantz, vore »ett brott mot
de ekonomiska och sociala lagarna
och skulle komma att utgöra en skamfläck för evärdeliga tider på vårt politiska liv». I avvaktan på en generell
lösning av problemet om indragning
av den oförtjänta jordvärdestegringen
för all framtid, vill han nu att man
skall nöja sig med ovan refererade interimistiska lösning, som skulle göra
det möjligt att åtminstone för vissa
centrala stadspartier upphäva hyresregleringslagen, när bostadspolitiska
skäl inte längre utgör hinder och samtidigt tillförsäkra samhället en del av
den värdestegring som därvid utlöses.
Hr Lantz tror t. o. m. att det inte ‘
borde vara helt uteslutet att därvid
finna en form för uppgörelse med fastighetsägarna om deras medverkan
mot att de tillförsäkras en del av värdestegringen.
Förslaget har onekligen sina poänger både ur principiell och taktisk
synpunkt. Det innebär i själva verket
att fastighetsägarna skulle lockas att
uppge sin på gällande svensk rätt
grundade principståndpunkt mot viss
ekonomisk ersättning. De får veta att
hyresregleringslagen kan avskaffas endast under förutsättning att de berö-
vas vad som skulle tillkomma dem genom en utjämning av hyrorna mellan
centrala stadsdelar och förorter. Hoppas hr Lantz verkligen att fastighetsägarna skall gå i denna fälla? Man
kan förmoda att de aktar sig! Ty har
man en gång från fastighetsägarnas
och överhuvudtaget från borgerlig
sida accepterat dylika åtgärder är
därmed själva den principiella grundvalen för försvaret av ett samhälle
byggt på enskild äganderätt uppgiven.
En grundläggande rättsprincip lyder
att lika fall skall behandlas lika. En
hyresskatt av den föreslagna arten
och med dess principiella motivering
skulle – just därför att den träffade
ett för hela vårt samhällsliv så betydelsefullt område som fastighetsväsendet och ett för vårt rättssystem så centralt institut som jordäganderätten –
komma att bli ett prejudikat av utomordentlig räckvidd. Accepteras en så-
dan hyresskatt finge man vara beredd
att diskutera indragning helt eller delvis av s. k. oförtjänt värdestegring på
även andra objekt än mark.
Den för herr Lantz och hans meningsfränder fatala sanningen är att
varje lösning av problemet om oförtjänt jordvärdestegring som inte –
såsom de borgerliga ledamöterna på
sin tid utvecklade – är begränsad till
sådana värdestegringar, vilka är ett
resultat av offentliga investeringar,
förutsätter en övergång till ett samhälle med statlig äganderätt till produktionsmedlen, d. v. s. en total socialisering. Vill man icke acceptera detta
är problemet olösligt.
stockholmspressens upplagor
På sedvanligt sätt har dagstidningarna
vid halvårsskiftet publicerat sina upplagesiffror. Siffrorna för första halvåret 1959 har sitt speciella intresse,
inte bara för den som kan finna upplagestriden i och för sig lika spännande som fotbollens allsvenska (en
för allvarligt tänkande och syftande
publicister givetvis motbjudande jämförelse). Först nu kan man nämligen
bilda sig en uppfattning om hur LO :s
stora tidningsköp på hösten 1956 av
Stockholms-Tidningen och Aftonbladet
påverkat upplagebilden i stort. Den
omedelbara logiska konsekvensen av
överlåtelsen blev nedläggandet av den
24- 593446 Svensk Tidskrift H. 7 1959
343
av LO ägda och under sina senare år
alltmera förlustbringande Aftontidningen. Den socialdemokratiskt ägda
Morgon-Tidningen fick ett par års respittid, men på hösten 1958 var dess tid
ute. Prenumeranterna fick Stockholms-Tidningen i stället och ungefär
samtidigt måste folkpartiet erkänna
sitt misslyckande att av Morgonbladet
åstadkomma ett språkrör till ersättning för den förlorade Kreuger-pressen. Kvar på arenan fanns för stockholmspressens del de Bonnierägda
och – åtminstone enligt tidningstaxan
– liberala Dagens Nyheter och Expressen, LO :s Stockholms-Tidningen
och Aftonbladet samt Svenska Dagbladet, (h) i alla pressklippspalter
men »moderat» enligt egen benämning. Upplagesiffrorna för första halvåret 1959 ger de första beskeden om
utgången av striden mellan dessa fem
kvarvarande.
Vid nedläggandet på hösten 1958
torde Morgon-Tidningens upplaga ha
legat omkring 45 000 ex. Tidningens
utpräglade karaktär av partiorgan –
och för all del även av regeringsorgan – gör det rimligt att räkna med
att det övervägande flertalet av dess
läsare var benägna att acceptera
Stockholms-Tidningen som ersättare,
vare sig de räknade sig till den trogna
partikärnan i stånd att utstå t. o. m.
Morgon-Tidningens solida tråkighet
eller till dem som s. a. s. i tjänsten
skulle följa regeringsorganet. Hur har
nu detta påverkat stockholms-Tidningens upplaga?
Under den Kreugerska erans sista
tid redovisade stockholms-Tidningen
en upplaga av 184 000 ex. (nu, liksom
i det följande, avses upplagan på vardagar). Så gott som omgående efter
försäljningen sjönk upplagan med
44 000 ex. och efter ännu ett år med
ytterligare 11 000 ex., så att noteringen
för första halvåret 1958 blev 129 000
ex. Den för senaste halvåret redovi- 344
sade upplagesiffran är 156 000, en ökning således med 27 000 ex. Ä ven om
vissa förluster är ofrånkomliga i samband med centraldirigerade prenumerantöverflyttningar, och även om ett
visst antal dubbelprenumerationer
måste ha funnits, kan resultatet ändå
inte glädja tidningsekonomerna på LO
över hövan med tanke på att MorgonTidningen dock nådde en upplaga om
ca 45 000 ex. 25 miljoner fick LO
punga ut med till ingenjör Kreuger
och inemot detsamma kan man gissa
att de ackumulerade underskotten
uppgår till. Inte ens med 1956 års upplaga gick för övrigt stockholms-Tidningen ihop och sedan dess har kostnaderna stigit kraftigt.
Sedan nu Morgon-Tidningens och
Aftontidningens roller definitivt övertagits av stockholms-Tidningen och
Aftonbladet har också den ur mänga
synpunkter pinsamma parentesen i
dessa bägge sistnämnda tidningars
historia bragts till ett slut, under vilken olika företrädare för ägarna, för
medarbetarna och för det socialdemokratiska partiet försökt dölja eller
bortförklara den politiska omorientering, som ägde rum. Socialdemokraternas ledare i Stockholms stad, hr
Hjalmar Mehr, intonerade redan i ett
radioeko i samband med överlåtelsen
överslätningskampanjen med de sublima orden, att de bägge tidningarna
skulle bli »fria nyhetsorgan med stort
utrymme för sport, kultur, ja, allsköns
nyheter av olika slag». Hr Mehr anser
förmodligen att de femtio miljonerna
varit välplacerade pengar; stockholmsTidningens och Aftonbladets hängivna
försvar för socialdemokraternas pensionslinje – i kommunalvalet hösten
1958! – kan mycket väl ha tippat
över vägskålen och åstadkommit den
51-49 majoritet, som hr Mehr, med de
sex kommunisterna inräknade bland
sina anhängare, kan glädja sig åt i
Stockholms stadsfullmäktige.
Stockholms-Tidningens kraftiga nedgäng så länge Morgon-Tidningen ännu
fanns till motsvaras i icke ringa grad
av en markerad uppgäng under samma
tid för Svenska Dagbladet. Ett betydande antal borgerligt sinnade läsare
övergav uppenbarligen stockholmsTidningen, och åtskilliga av dem gick
till Svenska Dagbladet, många emellertid också till Morgonbladet och till
Dagens Nyheter. För första halvåret
1959 redovisar Svenska Dagbladet en
upplaga av 135 000 ex., och kan för
övrigt för den senaste femårsperioden
peka på en tillfredsställande ökningstakt.
Dagens Nyheters ställning som landets största dagstidning bröts under
slutet av år 1958 av Expressen. Under
hela femtiotalet fram till detta är hade
Dagens Nyheter en utomordentligt
gynnsam upplageutveckling och ökade
från 257 000 ex. är 1950 till 341 000 är
1958, för övrigt parallellt med Stockholms-Tidningens stillastäende och på-
börjande tillbakagång. För första halvåret 1959 kan emellertid konstateras
stagnation, närmare bestämt 341 080
ex. mot 351 075 ex. ett är tidigare.
Under sommaren har Dagens Nyheter
satsat på en jättelik reklamkampanj,
helt på det klara med att stillastäende
är tillbakagång. Med spänst, segervisshet och vetenskapligt uttänkta
färgkombinationer lyser affischen
»D. N. ökar – för tjugofemte året i
följd» frän tusentals plank. Man tager
visserligen vad man haver men fem
exemplar är måhända en väl blygsam
ingrediens (även om söndagsupplagan
ökat mera).
Beträffande kvällstidningarna kan
helt kort fastslås, att Expressen efter
fjorton stormiga är nätt sitt mäl och
blivit landets största dagstidning. Senaste upplagesiffra: 358 000 ex. Aftonbladet, som vid överlåtelsen år 1956
själv förklarade sig vara en ytterligt
pigg oclt glad tidning, till yttermera
·- – —— ~
visso i stånd att lämna ett litet överskott, hade vid denna tidpunkt en
upplaga på 173 000 ex. och redovisar
nu 185 000 ex. ökningen bör emellertid ses mot bakgrunden av att LO :s
Aftontidningen lades ned i samband
med den stora tidningsaffären och då
hade en upplaga, som översteg 60 000
ex. Sedan samma tidpunkt har Expressen ökat med över 90 000 ex.!
Kvällstidningarnas upplagesituation
bör också bedömas med hänsyn till
den beklagliga omständigheten att
högern helt saknar aftontidning i
24* -593H6
345
Stockholm (och pressituationen i stort
med tanke på att högern helt saknar
dagspress i Göteborg och folkpartiet
helt i Malmö!).
Till slut må nämnas att endast en
icke-stockholmstidning lyckats tränga
sig in i det exklusiva sällskap som
passerat 100 000 ex., Göteborgs-Posten,
som med 230 000 ex. placerar sig på
tredje plats, efter Expressen (385 000
ex.) och Dagens Nyheter (341 000 ex.)
men före Aftonbladet (185 000 ex.),
Stockholms-Tidningen (156 000 ex.)
och Svenska Dagbladet (135 000 ex.).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner