Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Pensionsfrågan
Regeringens invit till folkpartiet om
förhandlingar i pensionsfrågan var ju
inte så märkvärdig efter den ivriga
kampanj som förts för en uppgörelse
mellan de båda partierna och sedan
det gjorts uttalanden även från visst
håll inom folkpartiets riksdagsgrupp,
som kunde tolkas som en antydan om
att en del av gruppen kanske vore villig att med sina röster i det avgörande
skedet stödja regeringens förslag. Lika
naturligt förefaller det vara att inviten avböjdes. skillnaderna mellan obligatorielinjen och folkpartilinjen är
dock i princip så betydande – oavsett att i båda fallen lagfäst rätt till
pension avses – att en uppgörelse
knappast skulle kunna ske utan att
den ena parten gav upp sina positioner på centrala punkter.
Obligatoriets krav på allmän anslutning till systemet och generella
schablonmässiga villkor för alla pensionerade kan näppeligen förenas med
folkpartiförslagets krav på fullt frivillig anslutning. Obligatoriets fördelningsprincip kan inte sammanjämkas
med frivilliglinjens premiereservsystem. Och nog är det svårt att föreställa
sig, att folkpartiet skulle kunna gå
med på obligatoriets fondbildning och
fondförvaltning, som ju – oavsett försök att genom fonduppdelning och
återlånerätt för företagen mildra förslagets verkningar – på längre sikt
skulle innebära fara för en dominerande statlig maktkoncentration över
kapitalmarknaden och det ekonomiska
livet. Under debatterna före folkomröstningen 1957 gjordes från representativt socialdemokratiskt håll uttalanden, som mycket klart visade, att
den jättelika statliga fondbildningen
just vore något väsentligt i obligatoriet. Och i det nuvarande statsfinansiella läget med en enorm budgetbrist
och statliga anspråk på en oerhört
mycket större del än hittills av våra
begränsade kapitalresurser vore det
säkerligen av oskattbart värde för en
socialdemokratisk regering att ha en
stor pensionsfond till förfogande. Det
hade förvånat mycket om folkpartiet
icke beaktat, vilken vid inkörsport för
socialiseringsframstötar i olika riktningar som ett accepterande av obligatoriet skulle skapa.
Läget i pensionsfrågan är väl således detsamma som det var omedelbart före junivalet 1958. Mot socialdemokraternas, av kommunisterna
stödda, obligatorieförslag står de tre
borgerliga förslagen. Vad som efter
detta inträffat är att den borgerliga
majoriteten i andra kammaren försvunnit, och att socialdemokraternas
förslag antagligen kan påräkna halva
antalet röster i kammaren.
Det är givetvis svårt att bedöma,
vad den borgerliga splittringen i frå-
gan betydde för utgången i junivalet.
Men det är inte uteslutet att resultatet
hade blivit gynnsammare ur borgerlig
synpunkt, om man på det hållet hade
förmått ena sig om ett gemensamt förslag. Mellan högerpartiets och centerpartiets ståndpunkter förelåg ju i realiteten ingen skillnad; de var och är
alltjämt identiska och innebär frivillig pensionering. Att anknyta detta till
folkpartiförslaget borde inte ha mött
några oöverstigliga svårigheter, trots
nämnda förslags krav på lagfäst rätt
till pension, eftersom även här garantier för frivillighet stipuleras. Vad
som faktiskt förenade och alltjämt
förenar de tre borgerliga förslagen är
det väsentliga, nämligen valfriheten,
hänsynen till förhållandena på arbetsmarknaden och människornas egna
önskemål – bland annat deras vilja
att i skiftande konjunkturlägen och
löneförhållanden avstå en del av sin
lön för pensionsförsäkring – samt
premiereservsystemet som grundval
för en sådan försäkring.
Det ligger naturligtvis mycket i invändningen, att man inte bör lagstifta
om anställningsvillkor, och att frågan
om lagfäst rätt till pension är något
för tidigt väckt. Men å andra sidan
förefaller tendensen vara, att man allt
allmännare ordnar en frivillig tjänstepensionering som påbyggnad på folkpensionen, när denna står i uppenbart
missförhållande till inkomsten under
aktiv ålder. För stora delar av tjänstemannakåren är saken ordnad, och allt
större grupper inrangeras i gällande
försäkringssystem. Många företag ger
redan nu sina arbetare pensionstilllägg och 1954 erbjöd Svenska Arbetsgivareföreningen LO förhandlingar om
kollektivavtal rörande tilläggspensionering. Inför folkomröstningen 1957
stod föreningen dessutom bakom den
s. k. linje 3, vilken innebar ett försök
att ge ett konkret exempel på hur en
frivillig tjänstepensionering, som
kunde godtagas av arbetsgivarna,
skulle kunna se ut. De debatter som
sedermera förts har väl snarare ökat
än minskat intresset för en lösning av
dessa problem och därmed har väl
också förutsättningarna för en frivil- 7
lig pensionering blivit ännu större.
Det dröjer måhända inte så särskilt
länge förrän man allmänt betraktar
en avtalsbestämd tilläggspension som
en naturlig del av lönevillkoren, och
är beredd att underkasta sig de löneavdrag för pensionsavgiften, varom
överenskommelse kan träffas.
I nuvarande läge gäller det emellertid för de borgerliga partierna att
göra så effektivt motstånd som möjligt mot att obligatoriet blir genomfört. Vi vill inte tro annat än att folkpartiets front mot regeringsförslaget
blir obruten, ty en sprängning av partiet skulle sannolikt få ödesdigra konsekvenser för partiet självt. Likaledes
har man väl skäl att räkna med att de
borgerliga partierna kommer att i det
avgörande skedet uppträda enigt i huvudfrågan och således stödja det av
de borgerliga förslagen som kommer
upp i slutvoteringen. Efter all den
energiska opposition som förts mot
obligatoriet först vid folkomröstningen
och sedan i två allmänna val av alla
tre partierna skulle det väcka. förundran i vida kretsar, om man ändå
manövrerade på så sätt vid omröstningarna, att regeringsförslaget finge
majoritet. 19.1. 1959.
Dagens Nyheters dimridåer
I full indignation över att Svenska
Dagbladet ordagrant citerat en av Dagens Nyheters ledare har den senare
tidningen gjort gällande att den aldrig
förordat socialdemokratins linje i
pensionsfrågan. Var och en som läst
professor Gustav Åkermans artikel om
»Dagens Nyheters volter» i häfte
9/1958 av denna tidskrift torde ha
svårt att dela denna åsikt.
Men inte nog med det. Av allt att
döma måste även en av Dagens Nyheters egna politiska medarbetare ha bibragts den uppfattningen att tidningen i själva verket förordat den social- 8
demokratiska ståndpunkten i pensionsfrågan. Det är ingen annan än
tidningens f. d. inrikesredaktör, docenten Kurt Samuelsson, som själv
torde ha författat den av Svenska Dagbladet citerade ledaren, liksom Dagens
Nyheters övriga, mera sakligt betonade
ledare i pensionsfrågan under den senaste valkampanjen. överväldigad av
sin egen argumentering gick nämligen
hr Samuelsson så långt, att enligt vad
han själv senare uppenbarat i en intervju, han i septembervalet röstade
på socialdemokraterna!
Det var samme hr Samuelsson som i
början av november i ett »klarläggande» i Dagens Nyheter avvisade på-
ståendena om att han skulle övergå
till Stockholms-Tidningen, som tre
veckor senare lämnade Dagens Nyheter på grund av en – för att låna
chefredaktörens ord – »Om också
villkorlig beredvillighet» att övergå
till stockholms-Tidningen och som i
behaglig tid efter årsskiftet inträtt
som fast medarbetare i stockholmsTidningens redaktion.
Bakom dessa avslöjande data ligger
i själva verket ett publicistiskt-ideologiskt debacle av i modern svensk
presshistoria tämligen enastående natur, ett debacle som under loppet av
ett halvår undergrävt Dagens Nyheters auktoritet och anseende på det inrikespolitiska området. Att detta haft
ringa eller ingen betydelse för det
överväldigande flertalet läsare av Sveriges största morgontidning – som
det numera får lov att heta i annonseringen sedan Expressen, trollkarlens
lärling, vuxit sin mästare över huvudet – kan inte betvivlas. Men lika litet kan betvivlas att det inneburit en
chock för kärntruppen av Dagens
Nyheters liberala läsare, den elit av
låt oss säga 2 å 3 %, som kan tänkas ta
del av tidningens politiska artiklar,
och bland vilka ett icke betydelselöst
manfall torde ha ägt rum vid årsskiftet. Hur stark chocken varit framgår
bäst av att just Expressen av alla tidningar funnit nödigt att ge Dagens
Nyheter ett par lektioner om vikten av
en viss elementär politisk rätlinjighet,
konsekvens och hållning.
Den starka reaktionen mot Dagens
Nyheters vinglerier har icke kunnat
undgå att göra intryck på tidningens
högsta ledning, enkannerligen dess
chefredaktör, den i sista hand ansvarige. Redan i samband med docent Samuelssons avgång från Dagens Nyheter
sökte också professor Tingsten i en ledare försvara eller åtmin11tone förklara sig själv och det skedda. Man
kan inte med bästa vilja påstå att han
var särskilt framgångsrik. Det var en
lång, men för att vara av honom inte
bara glanslös, utan grumlig kria, av
vilken s-trängt taget bara framgick en
sak av intresse, nämligen att den enda
politiska skillnaden mellan hrr Samuelsson och Tingsten var den förres
»villkorliga beredvillighet» att övergå
till Stockholms-Tidningen.
Måhända i känslan av att detta inte
var alldeles tillräckligt för att lugna
de oroliga läsare av Dagens Nyheter,
som alltjämt ville klamra sig fast vid
hoppet om att vara prenumeranter på
en liberal och borgerlig tidning, beslöt hr Tingsten att på nytt lägga saken till rätta. Det skedde i en serie av
fyra ledande artiklar, som publicerades omedelbart innan årsskiftet under
samlingsrubriken »Liberalt perspektiv» – vilken, uppriktigt talat, torde
ha varit det mest, om inte det enda
liberala i artiklarna. De gick nämligen ut på att vidareutveckla hr Tingstens redan tidigare framförda tes att
det i själva verket inte längre går att
dra någon gräns mellan borgerlighet
och socialism och att liberalismen,
närmare bestämt, bara är en »avdankad ideologi».
Det är svårt att läsa den tingstenska
följetongen utan att få intrycket att
……
den utgör en serie dimridåer, avsedd
att i möjligaste mån söka dölja de förskräckande spåren från sommaren
och hösten i Dagens Nyheters ledarspalter. När man studerar alla dessa
bortförklaringar får man det ord på
tungan, som hr Tingsten själv myntade
under sin stora uppgörelse för länge
sedan med Fredrik Böök. Det ordet
är: alibism.
Hr Tingsten hävdar – med samma
slags svepande relativism, som den
gången kännetecknade Fredrik Böök
– att vi alla är konservativa, alla liberala och alla socialister. Varför då
bråka? Det märkliga är bara, att om
man får döma av hr Tingstens och
Dagens Nyheters hållning, eller rättare
brist på hållning, under det senaste
halvåret, det viktigaste tycks vara att
vi alla är socialister – eftersom det
är för den socialistiska ståndpunkten,
nu närmast i pensionsfrågan, vi bör ge
vika. Och ändå skriver artikelförfattaren själv i den första av sina ledare:
»Socialiseringen betyder inte bara att
den enskilda människans frihet i arbete och yrke förtvinar, den betyder
också den politiska frihetens undergång.»
Varför skall vi då alla vara socialister, kan man med skäl fråga sig? Jo,
menar hr Tingsten, vi behöver inte ta
socialisternas socialism på allvar.
»Programmet är relikter från ett ideologiskt förflutet, det begagnas på sin
höjd som utgångspunkt för en icke
förpliktande förkunnelse vid festliga
tillfällen, att dra fram det vid val och
i praktisk politik vore ett befängt infall av en ledande partiman.» Och vidare: »Föråldrad är föreställningen
(om en dominerande motsättning mellan borgerliga och socialdemokrater)
helt enkelt därför att det inte för närvarande finns bestämda och generella
skiljelinjer mellan borgerlighet och
socialdemokrati. För tio eller tolv år
sedan kunde man under ett kort skede
9
på grund av socialdemokratins tillfälliga och av några få doktrinärer
och opportunister framdrivna radikalisering med visst fog tala om så-
dana skiljelinjer; nu kan man det
inte.)
Detta är självfallet den springande
punkten i hr Tingstens argumentering
genom fyra långa, ordrika artiklar,
ja, den enda väsentliga. Har han rätt
på den punkten är det naturligtvis
fullt försvarligt att göra som hr Samuelsson: vara inrikesdirektör i en liberal tidning och rösta med socialdemokraterna, eller göra som hr Tingsten: förvandla liberalismens huvudorgan till ett vapen mot folkpartiet.
Men har han verkligen rätt? Naturligtvis så långt som att det vore ett
befängt infall av en ledande socialdemokrat att dra fram socialiseringsprogrammet vid ett val och i praktisk
politik. Men är det inte belysande för
den i inrikespolitiska frågor ofta häpnadsväckande naivitet professor Tingsten ådagalägger att han håller till
godo med detta?
Man drar nämligen inte fram socialiseringsprogrammet – man socialiserar, och man gör det på ett oerhört
mycke~ effektivare och försåtligare
sätt än vad programskrivarna någonsin föreställde sig möjligheten av. I
hela vårt samhällsliv, på varje lagstiftningsområde pågår en oavlåtlig smygsocialisering, vars följder den omisstänksamme inte gör klart för sig. Endast sällan tar sig tendensen så brutala uttryck som i det socialdemokratiska förslaget om den statliga pensionsfonden, som skulle lägga hela
kapitalmarknaden under statskontroll:
ett socialiseringsförsök, som man tycker inte ens skulle kunna undgå Dagens Nyheters uppmärksamhet. Men
det viktigaste av allt är dock den på-
gående och ständigt accelererade
skattesocialiseringen. Genom att socialisera företagens och de enskildas inlO
komster uppnår man just att :.människans frihet i arbete och yrke förtvinar» och, på längre sikt, »också
den politiska frihetens undergång».
Att hr Tingsten, i det dilemma där
han försatt sig, föredrar att inte låtsas
om detta må vara hans ensak; i bästa
fall kan det uppfattas som ett uttryck
för hans välkända inkompetens i ekonomiska frågor, som en representant
för näringslivet nyligen uttryckte sig.
Det ändrar inte det faktum att det
finns en gräns mellan borgerlighet
och socialism, som inte kan utsuddas
av suddiga resonemang. Denna gräns
är inget hinder för den av även hr
Tingsten förordade samlingstanke, till
vilken alla de borgerliga partierna givit sitt principiella bifall, tvärtom.
Men det är en gräns som kräver oavlåtlig vakthållning för att inte borgerligheten – som exempelvis i pensionsfrågan – skall övermannas genom list
eller överrumpling.
Därför är det så beklämmande att
se Herbert Tingsten, mannen som när
han tillträdde befattningen som Dagens Nyheters chefredaktör var vår
mest oförvägne, stridbare och slagkraftige antisocialist nu lägga ut sina
dimridåer över det politiska slagfältet.
Det sista man hade väntat av honom,
sådan man på den tiden kände honom,
var att han skulle bidra till att skapa
det ideologiska dunkel, där alla kattor är grå. Men grått tycks nu ha blivit hrr Tingstens och Samuelssons naturliga skyddsfärg. Endast om man
godtar hr Tingstens nya julbudskap
— som i hans mun onekligen har en
prägel av originalitet – nämligen att
»oklarheten blir hälsosam», kan man
finna något hälsosamt i hans s. k. liberala perspektiv.
Konjunkturläget
Några av våra främsta nationalekonomer har kring årsskiftet på olika håll i
dagspressen uttalat sin mening om den
ekonomiska politik som bör föras under 1959. Gemensamt för dessa uttalanden är det starka betonandet av
Sveriges allvarliga ekonomiska läge
samt förordandel av en radikal omläggning av den ekonomiska politiken.
Det råder knappast någon tvekan
om att ett par av de länder som stått i
förgrunden för intresset under den senaste tiden – Storbritannien och
Frankrike – och som utgör viktiga
marknader för svensk export, kommer att söka föra en betydligt stramare ekonomisk politik än de gjort
efter kriget. De initiativ dessa länder
nyligen tagit till en ökad konvertibilitet kommer, som professor Bent Hansen nyligen framhållit, att göra det
omöjligt för dem – och för oss – att
i fortsättningen bedriva en fullsysselsättningspolitik utan hänsyn till de
konsekvenser detta kan få för penningvärde och bytesbalans.
Det är vidare, som professor Erik
Lundberg speciellt betonat, långt ifrån
säkert att det blir någon snar återgång
till efterkrigstidens inflationistiska internationella högkonjunktur och att vi
därför gör klokt i att i framtiden
kalkylera med en mera normal internationell konjunkturutveckling med
starka krav på strukturomvandlingar
av vårt näringsliv och oftare återkommande konjunkturbakslag. Det
skulle bl. a. innebära att vi i fortsättningen försiktigtvis bör ställa in
oss på en varaktig skärpning av konkurrensen på exportmarknaderna, nå-
got som givetvis måste få vittgående
konsekvenser för vår löne-, skatte- och
valutapolitik, ja hela vår ekonomiska
politik.
En av ljuspunkterna i svensk ekonomi under 1958 har som bekant varit
att de privata investeringarna trots
konjunkturavmattningen hållit sig väl
uppe. De industriella investeringarna
torde sålunda ha legat något sådant
som 10 procent högre än året innan.
Goda vinster under 1957 och investeringsavgiftens borttagande torde, tillsammans med en del andra gynnsamma faktorer, ha verkat stimulerande.
Det är givetvis omöjligt att ha nå-
gon bestämd uppfattning om hur stor
den privata investeringsvolymen kommer att bli i år. Enligt en av Kommerskollegium i dagarna publicerad prognos skulle de industriella investeringarna under 1959 komma att ligga på
ungefär samma nivå som under det
gångna året. Den allt starkare priskonkurrensen såväl på exportmarknaderna som här hemma bör emellertid,
tillsammans med den relativt hårda
företagsbeskattningen, verka försämrande på företagens möjligheter till en
fortsatt omfattande självfinansiering.
Lika allvarligt är det att de redan tidigare otillfredsställande lånemöjligheterna för företagen ser ut att bli än
sämre. Kapitalmarknadens resurser
har ju sedan länge väsentligen kommit staten och bostadsbyggandet till
godo, därnäst kraftverksbyggandet
och den kommunala investeringsverksamheten. På penningmarknaden kommer riksbankens likviditetsålägganden
att begränsa affärsbankernas möjligheter att förse näringslivet med kapitalbildningskrediter.
Samtidigt med denna för näringslivets finansiering så brydsamma situation har det från statsmakternas
sida tillkännagivits att totalbudgeten
för 1959/60 kommer att uppvisa ett
underskott om lågt räknat 2,5 mdr kr.
statsmakterna kommer därmed att
tvingas höja skatterna, att lånevägen
balansera budgeten, eller att skära
ned statsutgifterna. Med all sannolikhet måste alla tre metoderna komma
till användning. Finanspolitiken står
m. a. o. mer än på länge i förgrunden
för intresset.
Möjligheterna till skattefinansiering
är emellertid redan hårt utnyttjade.
11
En allmän omsättningsskatt torde vara
den enda skatteform av betydelse som
hittills icke kommit till användning.
Att en sådan är att emotse antydes
också i försiktiga ordalag i finansplanen. Med hänsyn till risken för
pris- och kostnadsstegringar, på grund
av väntade kompensationskrav vid
kommande löneförhandlingar, ter sig
emellertid införandet av en allmän
omsättningsskatt allt annat än lockande i dagens situation.
Tyvärr är också möjligheterna till
ökad statlig upplåning utan kreditexpansion och utan ogynnsamma återverkningar på näringslivets finansierings- och investeringsmöjligheter
mycket små. Staten tar ju redan nu en
alltför stor del av penning- och kapitalmarknadens resurser i anspråk.
Vårt redan nu högt uppdrivna kostnadsläge och vår svaga valutareserv
lägger också hinder i vägen för en –
i händelse av en kvardröjande konjunkturavmattning – i och för sig
motiverad expansiv ekonomisk politik.
I det läget återstår knappast annat
än att med större kraft än hittills
skära ned statsutgifterna. Det är en
smärtsam operation, men den kan
knappast uppskjutas ytterligare. Utan
en sanering av den statliga budgetpolitiken på det ena eller andra sättet
ter sig andra ekonomisk-politiska åtgärder tämligen meningslösa.
Regeringen bör genom en väl avvägd finans- och penningpolitik ha
goda förutsättningar att under nuvarande konjunkturavmattning och kraftiga internationella prisfall stabilisera
penningvärdet. Därmed bör regeringen också ha vissa möjligheter att tillbakavisa kravet på »nollställning»
från de statsanställdas sida, ett krav,
som om det godtages, har en starkt
prejudicerande betydelse för stora delar av arbetsmarknaden. Regeringen
bör vidare kunna avvisa jordbrukarnas krav på »inkomstlikställighet»
—~~—
12
och liknande anspråk från andra
grupper under hänvisning till att den
tid är förbi då vi kan bevilja oss lönehöjningar utan att avvakta om en därtill svarande produktivitetsökning ägt
rum. Skulle regeringen icke lyckas stabilisera priser och löner är det stor
risk för att landet råkar in i en allvarlig sysselsättningskris, något som
den sittande regeringen alltid sagt sig
ha speciella förutsättningar att kunna
förhindra.
Socialpolis?
»Intresset för detta spörsmål är dock
sedan länge stort och ett avsevärt antal utredningar i frågor av större eller mindre betydelse för bekämpande
av ungdomsbrottsligheten pågår.» Så
lyder en nyckelmening i riksdagens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr B4 år 1958 i anledning av några
högermotionärers motioner om snabba
och resoluta åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande. I den heldagsdebatt i andra kammaren som utlåtandet föranledde föll också gång på
gång regeringens representanter tillbaka på försvarslinjen »pågående utredningar» och åhöraren ingavs onekligen känslan av att stora omväl~ande
ting var i görningen.
Mot denna bakgrund bör man se
det betänkande om socialpolis och
kvinnor i polistjänst som polisverksamhetsutredningen presenterade i
slutet av föregående år och som nu
males i remisskvarnen. Men gör man
det, så upplöses de spända förväntningarna i ·intet. Ånyo avslöjas det
bedrägliga i att förlita sig på pågående
utredningar.
Vad först beträffar utredningens
s. k. riktlinjer för anlitaodet av kvinnor i polistjänst klaras dessa snabbt
av på tjugofem trycksidor i betänkandet. Detta har ej heller mött några
större svårigheter enär utredningen
hår så gott som uteslutande sammanfattat de förutsättningar som f. n.
gäller för de kvinnliga polisernas arbete och vidare redogjort för i vilken
omfattning och på vad sätt kvinnor
nu används i polistjänst. Några egna
konkreta förslag, för att tillgodose utredningens egen uppfattning om att
kvinnor skall kunna anlitas för polistjänst i större omfattning än vad som
f. n. är fallet, mäktar sakkunnige icke
framlägga. Måhända har utredningens
försiktiga attityd sin förklaring. Troligtvis vill man till varje pris undvika
att stöta sig med det manliga kårintresset inom polisen. Det är nämligen
– vilket icke utsäges i betänkandet
– motståndet från polisernas personalorganisationer, som försvårar och
förhindrar ökad rekrytering av kvinnliga poliser. Bakom denna opposition
ligger som vanligt lönefrågan. Kravet
på högre lön för storstadspolisen får
större tyngd om man »erfarenhetsmässigt» lyckas visa att polistjänsten
är så krävande fysiskt och psykiskt,
att kvinnorna skyr den.
Viktigare är förslaget om socialpolis. Ehuru utredningen även på denna
punkt mer genomsyrats av referatlusten än av en önskan att tillföra diskussionen nya synpunkter kan likväl urskiljas vissa konkreta förslag, nämligen följande.
1. stadgande införes i lagen om socialhjälp om skyldighet för polisman
att till socialnämnd göra anmälan då
han finner att människor lever i nödställd situation.
2. Bestämmelse införes i polislagen
om skyldighet att i vissa polisdistrikt
upprätta socialpolisavdelning.
3. Socialpolis skall i princip ej träda
in på de socialvårdande myndigheternas arbetsfält. Dess arbete på det sociala området skall vara uppsökande.
4. Person som gjort sig skyldig till
brottslighet av mera allvarlig beskaffenhet skall särskilt registreras och på
obestämd tid bli föremål för en diskret
observation från polisens sida.
5. Polisutbildningen kompletteras
med ämnet socialpolislära.
Av dessa förslag synes endast det
sista vara av reellt värde och beröra
ett för effektiviseringen av polisverksamheten vitalt problem. Polisens utbildning är f. n. knappast anpassad efter de krav på kunnande allmänheten
ställer på den enskilde polismannen.
Rekryteringssvårigheterna har lett till
att den grundläggande skolutbildningen hos polisaspiranterna ofta är
t.Jristfällig och måste kompletteras i
polisdistriktens regi. Vidare torde den
grundläggande polisutbildningen (konstapelklassen) vara alltför ambitiös.
Den synes omfatta för många ämnen
och för mycket i varje ämne för att
den blivande polismannen under de
21 arbetsveckor kursen pågår skall
för framtiden kunna fullt ut tillgodogöra sig undervisningen. Utbildningen
följes sedan icke upp och i Stockholm
exempelvis dröjer det upp till 7 år innan polismannen får tillfälle till en
kompletterande teoretisk utbildning i
form av assistentklass. Under dessa år
utnyttjas polismannen huvudsakligen
för patrulleringstjänst.
Differentierad fortlöpande efterutbildning saknas sålunda trots att en
sådan måste anses särskild påkallad
för polistjänsten, som ständigt får
ändrat innehåll genom tillkomsten av
ny lagstiftning och genom strukturella
förändringar i samhället. Vad som erfordras är i första hand icke en ytterligare utökning av konstapelklassens
undervisning med socialkunskap på
sätt utredningen förordat, utan en omläggning av hela undervisningssystemet för polisen med en kort gemensam
utbildning, som sedan fortlöpande bygges på med teoretisk och praktisk efterutbildning anpassad till vederbö-
randes kvalifikationer, arbetsuppgifter
och personliga intressen.
13
Punkterna 1-3 har att döma av
presskommentarerna till betänkandet
ansetts utgöra ett synnerligen värdefullt bidrag till försöken att komma
till rätta med den ständigt ökade och
förvärrade brottsligheten. Här finns
anledning till en kraftig gensaga. Vad
utredningen gjort är egentligen endast
att till substantivet polis foga det magiska ordet »Social». Någon ändring i
sak när det gäller polisens arbete
skulle förslaget knappast medföra. Att
i socialhjälpslagen inskriva en skyldighet för polisman att kontakta socialnämnd förändrar intet. Som utredningen själv analyserat förutsättes redan i allmänna polisinstruktionen, lösdrivarlagen, barnavårdslagen, lagen
om nykterhetsvård m. fl. författningar
fortlöpande kontakt mellan polisen
och berörda sociala myndigheter.
Att föreskriva skyldighet för vissa
polisdistrikt att upprätta socialpolisavdelning förändrar i realiteten intet.
Polisen ålägges endast att med oförändrad personalstyrka men med ändrad organisation utvidga de nuvarande arbetsuppgifterna till att omfatta även sådana av mer utpräglat social
natur. Bakom detta förslag kan icke
ligga annat än insikten om att de socialvårdande organen ej kunnat fylla
sina i gällande sociallagstiftning fö-
reskrivna uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Detta problem löses
icke utan förvärras om polisen, som i
storstäderna är kraftigt underbemannad skall ombesörja vad socialhjälp
och socialvård nu ej rår med. Principiellt torde det även vara felaktigt att
allt för mycket betona polisens sociala uppgifter på bekostnad av dess
mer naturliga brottsspanande och ordningsupprätthållande arbete.
Vad slutligen punkt 5 angår – förslaget om ett övervakningssystem av
vissa svårare brottslingar – inger den
allvarliga betänkligheter. Utredningen
har exempelvis ej klart avgränsat
14
vilka personer som skall hänföras till
den s. k. observandkategorien. Influerad av modern sociallagstiftnings
lösliga definitioner har utredningen
förordat att till observanderna skall
hänföras icke endast de som belastas
av kvalificerad brottslighet utan även
annan person då det »med hänsyn till
hans ungdom, livsföring eller andra
förhållanden framstår som önskvärt
att han ställes under observation».
övervakningen skall sedan under ej
fixerad tid ske varthän i landet han
flyttar. Möjligheterna till en s. k. diskret övervakning är nog i själva verket
mycket små. Om handlingar rörande
en persons brottsliga förflutna översändas till polismyndighet på ny ort
och övervakningen verkligen följes
upp kommer det inte att dröja länge
förrän både arbetskamrater, chefer,
umgänge m. fl. får kännedom om förhållandena. Den brottsliges försök att
börja ett nytt liv stjälpes mer än vad
det hjälpes.
Polisverksamhetsutredningens förslag måste överlag anses vara illa underbyggda. Detta första exempel på regeringens »pågående utredningar» inger allvarliga farhågor för att regeringen saknar förmåga att komma till
rätta med det stora problem som ungdomsbrottsligheten och den tilltagande asocialiteten utgör.
Försvarskostnaderna under 1959/60
Regeringen förefaller i allt väsentligt
beredd att fullfölja sommarens riksdagsbeslut om försvaret och ta dess
ekonomiska konsekvenser. Försvarsministern framhåller i statsverkspropositionen, att den dominerande upp-·
giften vid utarbetandet av försvarsbudgeten varit att arbeta vidare efter
beslutets allmänna, grundläggande
riktlinjer och ytterligare konkretisera dem. Han är vidare angelägen att
..,
påpeka de möjligheter detta ger oss
att även fortsättningsvis upprätthålla
ett militärt försvar väl ägnat att utåt
framgångsrikt hävda vår neutralitetspolitik.
Försvarskostnaderna för 1959/60 –
det modifierade Adamsalternativets
andra år – beräknas till 2 776 milj.
kronor, vartill kommer ett särskilt
prisregleringsanslag på 60 milj. kronor för täckning av eventuellt inträ-
dande löne- och prisstegringar. Beloppet har fixerats på så sätt att man i
enlighet med försvarsbeslutet ökat lö-
pande års anslagsbelopp med 2,5 %.
Riktpunkten för krigsmaktens utveckling är helt naturligt att man
inom den fixerade ekonomiska ramen
försöker åstadkomma största möjliga
samlade försvarseffekt. Vidgade möjligheter måste för den skull skapas för
den tekniska utvecklingen inom försvaret. Detta leder ofrånkomligen till
en minskning av krigsorganisationen
och en häremot svarande anpassning
av fredsorganisationen.
Detta handlingsprogram — i princip sanktionerat genom försvarsbeslutet – återspeglar sig i budgetförslaget på många punkter. Framförallt
är den ökade ekonomiska insatsen på
robotområdet iögonfallande.
Av den sammanlagda ökningen på
omkring 80 milj. kronor, som föreslås under fjärde huvudtiteln, faller
drygt hälften på anslaget för anskaffning av luftförsvarsrobotar där en
stegring från 24 milj. kronor till 65
milj. kronor kan noteras. Flygmaterielanslaget föresläs öka med 30 milj.
kronor och armens tygmaterielanslag
med ett tiotal miljoner.
En betydande utökning sker av
personalen vid robotbyrån inom flygförvaltningen. Arbetet på framtagandet av en attackrobot skall intensifi~ras. Vid bedömning av behovet av
personalförstärkning har försvarsministern särskilt uppmärksammat arbetet med vidareutveckling och förbättring av luftbevakning och stridsledning bland annat för att kunna betjäna de förband som kommer att tillföras luftförsvarsrobot. I det sammanhanget betonas den stora vikt man
bör fästa vid behovet av telemotmedeL Även inom armetygförvaltningen
föreslås viss personalförstärkning
främst för konstruktionsuppgifter beträffande stridsfordon. I övrigt erinras om de omfattande forskningar
som pågår i syfte att vidareutveckla
ubåtsvapnet.
Enligt tidsplanen för fredsorganisatoriska förändringar i besparingssyfte
som motvikt mot fördyringar på
grund av teknisk utveckling, skall
K 3 i Skövde och i huvudsak flottans
skolor i Göteborg dras in nästa budgetår. Propositionen innehåller förslag härom. Rationaliseringsåtgärder
på längre sikt skall ytterligare övervägas för armens del efter utredning
om lämpligt övnings- och skjutfält för
A 1 av särskilt tillkallade sakkunniga
och efter det att chefen för armen
framlagt vissa kompletterande förslag
bland annat rörande besparingar
inom luftvärnets fredsorganisation.
Chefen för marinen har fått i uppdrag
att utreda frågan om att reducera
KA 4 i Göteborg till skolförband och
chefen för flygvapnet har i särskild
skrivelse, som för närvarande behandlas hos Kungl. Maj:t, gjort vissa framställningar om ändringar i flygvapnets organisation. Förslag till åtgärder betingade av nämnda utredningar
och framställningar förväntas föreläggas riksdagen under våren.
På forskningssidan, där företrädesvis de resurser som ställs till försvarets forskningsanstalts förfogande tilldrar sig intresset, framförs som väntat inga förändringsförslag rörande
forskningsverksamhetens principiella
inriktning. Fjolårets uppskovsbeslut
rörande förberedande åtgärder för
2- 593441 Svensk Tidskrift H.11959
15
framställning av svenska atomvapen
föreslås få förlängd giltighet. De anförda motiven härför kan sägas utgöra
en illustration av regeringens vankelmod och det socialdemokratiska lägrets splittring i dagens mest brännande och aktuella försvarsfråga.
Här har det uppenbarligen gällt att
prestera en försiktig skrivning, som
kan godtas av såväl den ena som den
andra ytterlighetsriktningen inom regeringspartiet. Departementschefen
hävdar att Sverige bör i avvaktan på
resultaten av pågående stormaktsförhandlingar avstå från att fatta beslut
i kärnvapenfrågan. Han fortsätter att
en sådan avvaktande hållning är
ägnad att utåt understryka den vikt
svenska regeringen fäster vid ansträngningarna att få till stånd internationella överenskommelser om
kärnvapenprovens upphörande samt
begränsningar produktionen av
dessa vapen.
Svårligen kan inses att en anslagstilldelning om 2,8 milj. kronor för
forskning och undersökningar med
ändamål att framta underlag för konstruktion av atomladdningar- det aktuella militära yrkandet är nämligen
av den arten och storleksordningen
– skulle minska tilltron till allvaret i
den svenska regeringens vilja att
verka för ett allmänt kärnvapenförbud. Stormaktsförhandlingar om internationella överenskommelser av
sådant slag kommer säkert att pågå så
länge fred består, varför uppskovsbeslut kan framtvingas under åberopande av samma motiv år efter år
till dess våra möjligheter att välja
mellan atombeväpning eller inte definitivt försuttits. Om detta verkligen är
regeringens avsikt hade ett klarläggande på den punkten varit smakligare. Om så inte är fallet borde i eget
och landets intresse en smidigare motivering förebragts. Det kan inte hjälpas, men man får ett intryck av att
16
atomvapenfrågan hittills skötts på ett
mycket olyckligt sätt.
Den förutsatta kompensationen för
inträdande löne- och prisstegringar
kommer i fortsättningen att ske över
ett nyinrättat prisregleringsanslag.
Regeln skall härvid vara att kompensationen skall tillföras respektive anslag under löpande budgetår så att
förskjutningar mellan olika budgetår
undviks. Man har tänkt sig att följa
upp kostnadsutvecklingen på fjärde
huvudtiteln med tillhjälp av en särskild försvarsindex, som skall belysa
kostnadsutvecklingen på fjärde huvudtitelns anslag och beräknas efter
grunder samt anpassas till budgetära
sammanhang på sätt som den s. k.
»Försvarsindexgruppen» redovisat i
en nyligen avlämnad promemoria.
För att eliminera den cirkelpåverkan, som påstås kunna uppstå om beräkningarna grundar sig på de faktiska upphandlingspriserna, kommer
prisförändringarna att framräknas på
basis av civila varor och tjänster.
Om den skisserade metodens värde
i praktiken är det ännu för tidigt att
uttala sig. Det finns dock anledning
att befara att man för indexseriernas
konstruerande fordrar tillgång till ett
mycket omfattande statistiskt grundmaterial, vars framtagande påtvingas
försvarsförvaltningarna till förfång
för väsentligare arbetsuppgifter. Systemet förutsätter också komplicerade
räkneoperationer och kommer sannolikt att medföra onödigt administrativt krångel. Någon större grad av exakthet än vad enklare metoder kan ge
kommer ändå inte att kunna uppnås.
Risk föreligger för att det föreslagna
invecklade förfaringssättet undanskymmer det naturliga slutmålet för
ansträngningarna, nämligen att klarlägga inträffade verkliga löne- och
prisstegringar. För det är väl i alla
fall regeringens mening att genom försvarsindexgruppen skapa ett system,
som automatiskt förverkligar försvarsbeslutets ide om att vidmakthålla försvarsanslagens realvärde?
Spöket reser västerut?
De flesta medlemmarna av vad som i
Sovjet kallas den partifientliga gruppen, hrr Molotov, Kaganovitj et consortes, framlever nu sina dagar i en
slags späktillvaro på orter långt borta
från ära och makt. Malenkov är hittills den ende, om vilken ryktet med
större bestämdhet uppger att han definitivt inträtt i andevärlden. Bulganin har tillsvidare och efter en avbön
i former, som lär ha utmanat löjet
även i Sovjetunionen, fått stanna i
Moskva – om i beredskap för uppgiften som kronvittne eller ej får den
kommande partikongressen utvisa. Om
Kaganovitj upplyste nyligen Mikojan,
att han vore chef för en asbestkoncern i Ural.
Detta är onekligen ett mera hyfsat
sätt att behandla fallna motståndare
än på Stalins tid. Man kan tvivelsutan
betrakta denna nya praxis som ett av
uttrycken för den pågående legaliseringsprocessen i Sovjetunionen.
När Molotov på sin tid placerades
som ambassadör i satellitstaten Yttre
Mongoliet var förmodligen avsikten
att redan avståndet Moskva-Ulan Bator skulle utgöra en effektiv garanti
mot besvärande inflytande från hans
sida. Nu uppges det från många håll,
att Chrusjtjov missräknat sig helt på
den punkten. Molotov lär ha varit ett
högst verksamt spöke. – Som gammal
stalinist och konservativ kommunist
åtnjuter han högt anseende i det röda
Kina. Moskvaregimen lär rentav ha
fått begrunda det förargelseväckande
skådespelet av Molotov som ideologisk inspiratör och politisk rådgivare
åt kineserna. Hans offentliga uttalanden – om vilka ej ett ord hörts i den
ryska pressen – har sålunda högaktningsfullt anammats av de kinesiska
tidningarna. Chrusjtjovs förargelse kan
inte just ha minskats av vetskapen
om att vad han själv i en liknande situation än skulle kunna revanschera
sig med, inte bleve det genom ideologiska insatser.
Nu påstås det att Kreml avser att
förflytta Molotov från den ambassadörspost, som han mot alla beräkningar lyckats göra till något av en
personlig nyckelposition, till den ur
regimens synpunkt förvisso mindre
vådliga ställningen som ambassadör i
Haag. Hr Molotov skulle där få tillfälle att i fredsdomstolens skugga förvalta ryska intressen av något annan
nlör. Om ryktet talar sanning, skulle
detta vara ett klart belägg på att hans
verksamhet i Ulan Bator inte lämpligen kan förenas med Chrusjtjovs syn
på den önskvärda omfattningen av
Molotovs inflytande – måhända inte
heller med den ryska politikens intentioner gentemot Sovjet-Kina.
Sedan får man livligt hoppas, att
17
det rykte, som sliger att hr Molotov
skall placeras i Helsingfon, inte är
sant. Hans personlighet är så välkänd
på denna sidan av järnridån, att en
dylik placering måste te sig oroande
ur finländsk ech även ur svensk synpunkt. De mänga västerländska statsmAn eller publicister, som fått tillfälle – eller tvingats – lära känna hon0m närmare är enstämmiga i sin bedömning. Molotov är på en gång en
ortodox stalinist och en glödande
rysk patriot med en envishet, hårdhet
och effektivitet, som väcker motvillig
beundran. Vart han än kommer driver han med obeveklig kraft den politik som betingas av ryska intressen
och hans fasta loj;llitet mot världsrevolutionens ideer. Blir han Lebedevs
efterträdare i Helsingfors skulle detta
ge mer än en fingervisning om den
sovjetryska politikens avsikter gentemot Finland.
OMBUDSMAN EDBERG OCH KO:MMUNISMEN
l EN ARTIKEL »Pacifism och defaitism»
i Svensk Tidskrift nr 10/58 redogjordes för de Glika »fredsorganisationernas» sätt att arbeta. Bl. a. diskuterades
även somliga av AMSA-gruppens medlemmars politiska sympatier, varvid
särskilt begreppet »kommunistisk anknytning» skärskådades. Beträffande
en av de omnämnda personerna, ombudsmannen och förbundsordföranden BrorEdberg i »Ungdomens Fredsförbund» är det en källa till stor tillfredsställelse att kunna meddela, att
misstankarna om kryptokommunistiskt verksamhet varit ogrundade. Hr
Edberg har sålunda icke varit verksam i den kryptokommunistiska organisationen »Demokratisk Ungdom».
Däremot besökte hr Edberg visserligen DUV:s (Demokratisk Ungdoms
Världsfederation) årsmöte i Peking
1954 men ej som delegat utan som
»observatör». Sina kritiska reflexioner
med anledning av detta Kinabesök
har hr Edberg redovisat i Frisinnad
Ungdom (nr 17/1954). Hr Edberg har
även personligen understrukit sin antikommunistiska inställning.
Denna hr Edbergs antikommunistiska inställning gör det så mycket
mera förvånansvärt, att han velat engagera sig i AMSA. Ty, som understrukits, AMSA:s verksamhet kan endast gynna kommunismen, då här de
enda verkliga sympatierna för en isolerad svensk avrustning torde vara att
finna. Att detta förhällande självfallet
bestrides av de agerande i AMSA, och
att dessa härvidlag torde befinna sig i
god tro, är endast att djupt beklaga.
Birger Hagård.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner