Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Frihandelsområdet på väg
Den bild man har kunnat göra sig av
de sedan mer än två är tillbaka i Paris
pågående utredningarna och förhandlingarna rörande ett blivande västeuropeiskt frihandelsområde har varit
både motsägelsefylld och oklar. Redan
innan Romfördraget om sexstatsmarknaden ratificerats på våren 1957 på-
börjades inom OEEC ett grundligt utredningsarbete i syfte att klarlägga hur
den blivande sexstatsmarknaden skulle kunna förenas med ett mera vidsträckt europeiskt ekonomiskt samarbete. Ur OEEC:s synpunkt var detta
en fullt logisk åtgärd. Organisationen
kunde se tillbaka på en utomordentligt
gagnrik verksamhet under efterkrigstiden, då den efter kriget sönderslagna
europeiska ekonomien med amerikanskt ekonomiskt biständ förvånansvärt snabbt satts på fötter. Det nära
samarbete som på grund av själva
hjälpens konstruktion blev en nödvändighet för Västeuropas länder visade
sig så småningom ägnat att främja
både en längtgående liberalisering av
handeln och en lösning av betalningsfrågorna genom inrättandet av EPU.
Ett regionalt samarbete mellan de sex
betydelsefulla kontinentmakterna i
Västeuropa i form av en tullunion av
Romfördragets typ bar inom sig fröet
till en upplösning av Västeuropas för
alla parter givande ekonomiska samarbete.
Utredningsarbetet har varit både
längvarigt och besvärligt och det har
kompletterats med upprepade förhandlingsomgån’gar. Då och då har
uppehåll fått göras, exempelvis i början av är 1957, då de i sexstatsmarknaden ingående länderna helt ville
koncentrera sina ansträngningar på att
säkra en ratificering av Romfördraget.
Ett annat ganska längvarigt dödläge i
förhandlingarna inträdde under våren
och försommaren detta är till följd av
utvecklingen i Frankrike. Mänga hade
hoppats att det avgörande steget mot
frihandelsområdet skulle ha kunnat tagas vid det till maj månad utsatta sammanträdet med OEEC:s ministerkommitte under ordförandeskap av den
brittiske frihandelsministern Maudling.
Efter vårens förhandlingsuppehåll
dröjde det till slutet av juli, innan
Maudlingkommitten ånyo var arbetsför. Det är tydligt att planerna på ett
frihandelsområde vid detta tillfälle
fördes ett betydelsefullt steg närmare
sitt förverkligande. I och för sig finns
kanske inte så mycket av konkreta
överenskommelser att peka på, men
den optimism som efter sammanträdet
har vädrats på mänga olika håll –
inte blott av Mr Maudling, som är så
att säga professionellt optimistisk –
tyder på att ett stämningsomslag inträffat. Orsaken härtill kan i korthet
sägas vara, att Frankrike under de
Gaulles regim ansett sig kunna göra
vissa koncessioner i en betydelsefull
fråga. Denna rör fransmännens under
lång tid framförda krav på s. k. decalage, dvs. en fördröjning av tullsänkningarna inom frihandelsområdet jämfört med den tidtabell som enligt Romfördraget gäller för sexstatsmarknaden och vilken bl. a. innebär, att en
tioprocentig tullsänkning kommer till
stånd mellan de i sexstatsmarknaden
ingående länderna fr. o. m. den 1 januari 1959. Det torde inte vara för
mycket sagt att en bristande överensstämmelse i tullsänkningstakten mellan å ena sidan de Sex och å andra
sidan de Elva skulle ha inneburit
dödsstöten mot hela tanken på ett frihandelsområde.
Mycket talar för att fransmännen på
denna punkt – efter intensiv bearbetning av de övriga i sexstatsgruppen
ingående länderna, speciellt Västtyskland – lämnat ett medgivande, som
landet anser innebära en verklig uppoffring av egna intressen. Man kan
därför emotse en hårdnande attityd
från Frankrike på alla de andra punkter, där skilda uppfattningar föreligger inom Sexstatsgruppen. Det är för
övrigt intressant att konstatera, att förhandlingarna om Romfördraget på sin
tid befann sig i en liknande situation
på hösten 1956, då Frankrike accepterade den grundläggande principen beträffande en gemensam marknad de
sex länderna emellan men samtidigt
skärpte sina anspråk på att bli tillgodosett på andra vägar, genom undantagsbestämmelser, särskilda s. k.
harmoniseringsregler, etc. Såvitt nu
kan bedömas har fransmännen emellertid uppgivit sitt krav på decalage
endast i samband med att ett frihandelsområde tillskapas fr. o. m. den 1
januari 1959 och att därmed tullsänkningar kommer till stånd. Frankrike
förbehåller sig uppenbarligen att få
aktualisera sina återstående krav i
detta avseende vid ett senare skede,
då fortsatta tullsänkningar enligt föreliggande planer skall ske.
I övrigt kvarstår de allra flesta av
de problem olösta vilka under flera
år sysselsatt den ekonomiska expertisen inom OEEC-sekretariatet och
OEEC:s medlemsländer. Beträffande
ursprungs- och snedvridningsproblemen fortsättes utredningsarbetet men
till något avgörande har man ännu inte
359
kommit i denna utomordentligt viktiga fråga. Medan sexstatsmarknaden
efter en övergångsperiod om 12-15 år
avser att ha tagit steget till en tullunion fullt ut, förutsätter frihandelsområdet principiellt rätt för vart och
ett av de i detsamma ingående länderna att gentemot utanförstående länder vidmakthålla sin individuella tullnivå. Då frihandelsområdet i utbyggt
skick enligt själva sitt syfte förutsätter fullständig tullfrihet mellan alla i
området ingående länder, aktualiseras
därmed givetvis risken för att import
till frihandelsområdet kommer att ske
via sådana länder, där tullnivån är
låg. Som bekant har under det senaste
året såsom en tänkbar lösning den s. k.
earliplanen diskuterats i detta sammanhang. Denna plan innebär i princip, att endast en mera begränsad
skillnad i tullnivåer olika länder emellan skall accepteras. I syfte att motverka snedvridning av handeln förutsätter Carliplanen, att en vara som importerats till ett av de i frihandelsområdet ingående lågtulländerna vid
vidare export till något av högtulländerna skall kunna påläggas en s. k.
kompensationsavgift. Om något arrangemang av denna typ icke kommer
till stånd, återstår metoden med s. k.
ursprungsbevis, vilka skall följa en
vara vid dess väg över gränserna och
genom att utvisa varans ursprung
ange, huruvida varan ifråga skall behandlas såsom frihandelsvara – och
följaktligen vara tullfri – eller såsom
till frihandelsområdet importerad vara
– och sålunda tullbeläggas.
Andra olösta frågor som skjutits på
framtiden utgör den interna konkurrensen inom frihandelsområdet. Exempelvis beträffande skogsindustrien
har gjorts gällande, att de skandinaviska länderna och Österrike skulle få
en alltför gynnad ställning på grund
av tillgången på råvaror. Från skilda
håll har därför t. o. m. ifrågasatts, om
———~- ~ —
360
icke massa och papper borde hållas
utanför frihandelsområdet. Ur skandinavisk, särskilt svensk synpunkt säger
det sig självt, att ett frihandelsområde
med uteslutande av denna för svensk
export och svenskt näringsliv utomordentligt betydelsefulla näringsgren
knappast kan accepteras. Däremot fö-
refaller det inte otroligt, att tillgängen
till råvarorna eller, med andra ord,
rätten för utländska företag att i Sverige förvärva skog kommer att med
stor skärpa hävdas frän kontinentalt
häll.
Vid Maudlingkommittens julisammanträde beslöts att ursprungs- och
snedvridningsproblemen skulle fortsättningsvis utredas varuomräde för
varuområde. Förutom beträffande
massa och papper förefaller det som
om speciella problem skulle uppkomma för bilindustriens del. Det har
gjorts gällande att Storbritannien tack
vare den favör som imperiepreferenstullarna innebär skulle otillbörligt
gynnas härvidlag. Andra problem som
återstår rör jordbruket samt de speciella lättnader som kan behöva beviljas de mindre utvecklade länderna
inom OEEC-gruppen: Irland, Island,
Grekland, Portugal och Turkiet.
Tidtabellen för hösten anges nu
vara den att sexstatsgruppen ånyo
skall sammanträda i september för att
fixera sina ställningstaganden till alla
de olösta problem som ännu återstår.
Därefter avses Maudlingkommitten
sammanträda i slutet av oktober för
att därvid om möjligt komma fram till
principbeslut beträffande frihandelsområdets inrättande.
Det förefaller som om det mest
gynnsamma alternativ som kan tänkas
vore ett dylikt principbeslut, som blir
av provisorisk karaktär. Att före den
1 januari 1959, då sexstatsmarknadens tullsänkningar börjar träda i
kraft, medhinna något definitivt utformat avtal om frihandelsområdet är
otänkbart. Ett sådant avtal måste ratificeras av medlemsstaternas parlament, vilket nödvändigtvis blir tidsödande. Ett alternativ som diskussionsvis framförts, bl. a. av ordföranden i sexstatsmarknadens s. k. Europakommission, Hallstein, går ut på en
tioprocentig provisorisk tullsänkning,
företagen av alla i frihandelsområdesförhandlingarna deltagande stater och
gällande gentemot samtliga övriga länder i världen, detta sistnämnda för
att någon konflikt med gällande GATTregler icke skall uppstå. Denna lösning är emellertid behäftad med vissa
brister. Den skulle innebära att de
starka skäl som inte minst för Västtysklands del talar för ett frihandelsområde skulle försvagas. Om förhandlingarna om ett frihandelsområde
misslyckas, kan Västtyskland räkna
med att en diskriminering uppkommer inom handeln i Europa, vilken
ingalunda blir ensidig och enbart
drabbar de utanför sexstatsmarknaden stäende länderna. Den kommer
att bli mycket kännbar också för Västtyskland med dess livliga handelsförbindelser med övriga västeuropeiska
stater. Dessa kan nämligen knappast
förväntas stillatigande finna sig i att
se sin handel med Västtyskland,
Frankrike, Italien eller Benelux diskriminerad genom att dessa sex länder
inbördes beviljar varandra tullättnader. En likformig tioprocentig tullsänkning över hela Västeuropa måste
därför rimligen kompletteras med nå-
gon form av principbeslut om att ett
frihandelsområde skall inrättas för att
icke ett av de betydelsefullaste skälen
till förmån för ett frihandelsområde
skall temporärt bortfalla. I syfte att
vidmakthälla en viss press, särskilt på
Västtyskland och Nederländerna, är
det t. o. m. tänkbart, att de Elva med
Storbritannien i spetsen är beredda
att låta de Sex sätta igång med tullsänkningarna vid årsskiftet 1958~59
utan att någon som helst överenskommelse ännu kornmit till stånd beträffande ett frihandelsområde.
Det är innan Maudlingkornmittens
oktobersammanträde ägt rum icke
möjligt att förutsäga när ett frihandelsområdesavtal kan väntas föreligga. Så mycket torde dock vara klart,
att det slutgiltiga avtalet inte gärna
kan låta vänta på sig längre än till
någon gång på senvåren 1960. Den 1
juli 1960 påbörjas nämligen den andra
tullsänkningsetappen inom sexstatsmarknaden och vid denna tidpunkt
är det nödvändigt att avtalet föreligger ratificerat och klart. Dit är det
emellertid en lång väg att gå. Det förefaller dock som om ett icke alldeles
obetydligt steg på vägen togs vid
Maudlingkornmittens julisarnrnanträde.
Hageladkuppens efterspel
statskuppen i Irak den 14 juli, då en
junta av »fria officerare» tog makten i
Bagdad och utropade republik, korn
som en fullständig chock för västmakterna. Ända sedan de stora upploppen
1948 och 1952 hade man visserligen
varit på det klara med den västmaktsvänliga feodalregimens stigande impopularitet, och man hade med oro följt
utvecklingen av den allt häftigare
dragkampen mellan Irak och Egypten
om herraväldet i arabvärlden. Men
man hade i väster inte föreställt sig,
att omvälvningen skulle kornrna så
snabbt – man räknade med att de
härskande klasserna, schejkerna och
armen, skulle förhålla sig lojala genternot det hachernitiska kungahuset och
genternot den gamle statsmannen Nuri
es-Said. Framför allt föreföll det
otänkbart, att armen, regimens gunstling och omhuldade skötebarn, skulle
gå i spetsen för ett uppror.
Under Libanonkrisen hade Förenta
361
staterna under en längre tid förhållit
sig avvaktande. Frågan om en intervention till skydd åt president Charnouns västmaktsvänliga regim hade
lämnats oavgjord och mer eller mindre
skjutits i bakgrunden. Men i och med
statskuppen i Bagdad omkastades lä-
get radikalt. Det var inte längre tid
till uppskov. Förenta staterna hade all
anledning frukta, att utvecklingen i
Irak ornedelbart skulle leda till en
kedjereaktion som skulle tillintetgöra
de återstående resterna av västmaktsinflytandet i Mellersta östern och ena
arabvärlden under president Nassers
ledning med ett alltmer växande sovjetiskt inflytande som följd. Resultatet
av den inträdda situationen blev, att
den amerikanska regeringen övergav
sin avvaktande hållning. Den 15 juli
landsteg amerikanska marinsoldater
utanför Beirut.
Den formella förevändningen för
landstigningen var en enträgen begä-
ran från president Charnoun, vilken
förklarade att han till följd av händelserna i Irak inte hade möjlighet
att upprätthålla sin regim genternot
den Nasservänliga oppositionen utan
stöd utifrån. Två dagar senare besvarades en liknande begäran från kung
Hussein av Jordanien med brittiska
trupplandsättningar vid Amman.
Genom sitt bistånd sökte sålunda
Förenta staterna och Storbritannien
rädda vad som räddas kunde med en
klart begränsad militär aktion. Frå-
gan var emellertid till en början huruvida denna aktion skulle utvidgas till
ett försök att omintetgöra kuppen i
Irak. Den legala grunden för ett så-
dant företag skapades genom kung
Husseins övertagande av titeln som
statschef i den i februari proklamerade Arabfederationen mellan Irak
och Jordanien. Även om premiärminister Macmillan ornedelbart efter
trupplandsättningen förklarade, att en
intervention i Irak inte var påtänkt,
362
kunde ett sådant steg betraktas som
den logiska fortsättningen av interventionerna i Libanon och Jordanien.
Det blev emellertid snabbt uppenbart, att en sådan aktion skulle bli en
synnerligen äventyrlig historia. Nuri
es-Said och Abdul Illah, de enda personligheter i Irak som västmakterna i
grund och botten kunde lita på, var
mördade, och intet som helst motstånd
mot den nya regimen kunde förmärkas: tvärtom var det tydligt, att den
skaffat sig en grundmurad popularitet
genom statskuppen. En intervention
under dessa omständigheter skulle
strida mot de av västmakterna så ofta
hävdade demokratiska principerna
och ytterligare stärka resonansen för
Nassers och Sovjetunionens »antiimperialistiska» propaganda. Sovjetunionen förklarade sig dessutom i hotfulla
ordalag beredd att försvara den nya
irakiska regimen och underströk dessa
hotelser med militära manövrer längs
Turkiets och Persiens gränser.
Då det sålunda blev uppenbart att
någon västmaktsintervention i Irak
inte stod för dörren, var krisens akuta
fas i realiteten över. Det följande händelseförloppet kan karakteriseras som
förberedelserna till en avveckling av
densamma. Genom interventionerna i
Libanon och Jordanien hade Förenta
staterna och Storbritannien manövrerat sig in i en på lång sikt ohållbar
position och dessutom utsatt sig för
en våldsam och framgångsrik sovjetisk propagandaoffensiv. Genom att
saken hänsköts till FN:s säkerhetsråd
och genom att västmakterna där framhöll sin avsikt att dra tillbaka sina
trupper så snart ett tillfredsställande
arrangemang uppnåtts, som kunde
säkra Libanons och Jordaniens integritet och oberoende, sökte Förenta
staterna och Storbritannien dels rättfärdiga sitt ingripande, dels åstadkomma en situation, där de utan att
äventyra sina positioner i Mellersta
östern kunde få ett tillfälle att undslip.
pa de för dem oförmånliga verkningarna av ingripandet.
Sovjetunionen skulle emellertid icke
avstå från möjligheten att utnyttja det
dilemma vari västmakterna försatt sig.
Den 19 juli, redan innan säkerhetsrå-
det avslutat sin behandling av frågan,
föreslog Chrustjov i ett uppseendeväckande budskap, att en toppkonferens om Mellersta östernproblemen
skulle hållas med deltagande av regeringscheferna. I alarmerande tongång.
ar förklarade Chrustjov att man nu
stod inför det allvarligaste ögonblicket i mänsklighetens historia; i denna
ödesdigra timme fick man inte dröja
en minut.
Det var uppenbart, att Sovjetunionen genom detta nya initiativ sökte
utnyttja situationen för att tvinga västmakterna till förhandlingar i ett ögonblick, då dessa befann sig i ett avgjort underläge. Västmakterna sökte
också genom en tydlig förhalningstaktik ta udden av det sovjetiska förslaget. De intog sålunda från början
den ståndpunkten, att man under inga
omständigheter borde koppla bort FN
från frågan utan i stället knyta an till
dess strävanden att finna en lösning
på krisen. På detta sätt sökte man
undvika sammankallandet av en toppkonferens i den allmänna panikens
tecken. Under det följande meningsutbytet försvagades dock västmakternas position i betydande utsträckning
genom motsättningar mellan de anglosaxiska stormakterna och Frankrike.
Diskussionen inträdde i ett nytt
skede när Chrustjov, efter att till en
början ha gått med på att handlägga
problemet inom FN:s ram, i ett nytt
budskap den 5 augusti plötsligt ändrade ståndpunkt. Han anklagade nu
västmakterna för att genom sin förhalningstaktik vilja öka situationens
allvar och hävdade samtidigt, att FN:s
säkerhetsråd, såsom i realiteten va·
rande ett instrument för Förenta staternas »imperialistiska» politik, icke
vore rätt forum för en behandling av
frågan. Han krävde därför ett extra
sammanträde med generalförsamlingen. I vad män denna omsvängning i
Chrustjovs attityd var ett resultat av
hans överläggningar i början av
augusti med den kinesiske presidenten Mao Tse-tung är fortfarande en
öppen fråga, ehuru det synes sannolikt.
Den session med generalförsamlingen, som således öppnades den 13
augusti, ledde redan den 22 till antagandet av en kompromissresolution,
framlagd av Förenade arabrepubliken,
enligt vilken generalsekreterare Hammarskjöld fick i uppdrag att förbereda
de praktiska arrangemangen för en
snar evakuering av de brittiska och
amerikanska trupperna frän Jordanien
och Libanon. Härmed har den senaste
krissituationen i Mellersta östern temporärt avvecklats. De i krisen inblandade parterna har ännu en gäng, i full
insikt om faran av att driva situationen till sin spets, retirerat frän sina
utsatta positioner.
~asser a~tar
Under det att stormakterna debatterar Mellersta östernproblemen i FN,
fattar resolutioner och ger sig sken
av att se frågorna pä läng sikt, utvecklar sig situationen i arabvärlden
enligt sin egen inneboende dynamik.
Genom kuppen i Bagdad avgjordes
slutgiltigt och pä det sätt som var att
förutse åtminstone en aspekt, kanske
den viktigaste, av kampen mellan Nasser och hachemiterna. Ty denna kamp
var i främsta rummet en strid mellan
två skolor inom den arabiska nationalistiska rörelsen och mellan två skilda
samhällsstrukturer. Den arabiska nationalism som företräddes av Nuri es- 363
Said hade utgått frän, eller frän början allierat sig med, den samhällsform
som var förhärskande hos de beduinstammar i Hedjaz som ursprungligen
höjde upprorsfanan mot turkarna. Den
var konservativ till sin grundinställning och blev det i fortsättningen än
mer genom sitt mer eller mindre nödtvungna samarbete med stamhövdingarna och de feodala storgodsägarna i
Irak. I och med den gradvis fortgå-
ende upplösningen under intryck frän
västerlandet av de gamla arabiska
stamgemenskaperna skärptes emellertid de inre motsättningarna inom arabländerna – en process som fortfarande pågår – och en »förrevolutionär» samhällsstruktur utbildades. I
och med den egyptiska revolutionen
1952 kom genombrottet för vad man
skulle kunna kalla den »tmgnationalistiska» skolan inom arabvärlden, en
medelklassrörelse, som hämtade sin
inspiration frän västerlandet och som
ville bekämpa dess dominans med
dess egna metoder.
Det var redan frän början sannolikt, att »ungnationalisterna» så små-
ningom skulle ta hem spelet. I själva
verket påskyndades deras seger genom feodalmonarkiernas frivilliga eller nödtvungna accepterande av de
»imperialistiska» västmakternas stöd,
ett stöd som i verkligheten varken var
helhjärtat eller särskilt effektivt. Den
framgängsrika kuppen i Irak betecknar i detta hänseende endast det utåt
synliga tecknet på en utveckling, som
sedan länge varit i realiteten fullbordad. Den medeltida, feodala »idyllens» tid är ute; inte bara i Irak, utan
även i Jordanien, Saudi-Arabien, Kuwait och de övriga schejkdömena pä
den arabiska halvön. Med eller utan
FN-resolutioner och stormaktsingripanden står Mellersta östern inför en
fullständig och restlös framgäng för
»nasserismens» ideer. Genom Irakkuppen har förutsättningarna för Saudi- 364
Arabiens endast några månader gamla
balanspolitik mellan Nasser och hachemiterna brutalt sopats undan, och
Riyadh har fått bråttom att sluta upp
vid Förenade arabrepublikens sida i
ett desperat försök att uppskjuta regimens fall. I Jordanien vilar kung Husseins välde på brittiska bajonetter. Libanon torde efter presidentskiftet den
23 september eftersträva en förbättring av relationerna med Förenade
arabrepubliken. Kuwait, Storbritanniens främste oljeleverantör och en av
dess hittills mest pålitliga kapitalkällor, har ävenledes sökt anknytning till
Nasser. Även i länder som Libyen,
Sudan och Persien går utvecklingen åt
samma håll.
Därmed är icke sagt, att inte politiska motsättningar fortfarande kommer att existera mellan staterna i Mellersta östern. Framför allt torde så-
dana komma att bestå mellan de oljeproducerande, kapitalstarka och i viss
utsträckning underbefolkade staterna
i öster å ena sidan och det fattiga och
överbefolkade Egypten å den andra.
Genom sitt erkännande av den nya regimen i Irak och genom återupptagandet av vapenleveranserna dit söker
möjligen Förenta staterna satsa på
förefintligheten av dessa motsättningar, i förhoppningen att så småningom
kunna bygga upp en ny front mot
Nasser. Det är tänkbart, att denna politik åtminstone delvis är inspirerad
av hänsynstaganden till Storbritanniens vitala intressen i Persiska viken.
Det är emellertid också möjligt, att
den skola i State Departement, som
förordar uppnåendet av ett modus
vivendi med Nassers regim, till slut
kommer att få överhanden. I varje fall
var det länge sedan man kunde påstå,
att Förenta staternas Mellersta östernpolitik var klar och entydig.
Det är i själva verket svårt att inse
på vad sätt den panarabiska nationalismens målsättning a priori måste anses stå i motsättning till västmakternas intressen. Splittringen mellan
arabstaterna har, vid sidan av Palestinafrågan, varit den främsta orsaken
till alla de krissituationer i Mellersta
östern, som under efterkrigstiden undan för undan medfört ett försvagande av västmakternas ställning i arabvärlden. Om alla försök att undanröja
orsakerna till denna splittring ständigt skall betraktas som framgångar
för Nasser och ohjälpliga nederlag för
västern, är västerns ställning i Mellersta östern i sanning ohållbar. Om
västmakterna i stället accepterade en
neutralisering av arabvärlden ur militär synpunkt skulle detta kunna innebära utgångspunkten för en helt ny
utveckling i Mellersta östern, en utveckling som måhända till och med så
småningom kunde medföra en för västern och för Israel godtagbar lösning
av Palestinafrågan.
Kyrka och stat i Polen
Ett av de intressantaste inslagen i det
politiska skeendet i Polen efter den
s. k. oktoberrevolutionen, som förde
Gomulka till makten 1956 har varit
utvecklingen av förhållandet mellan
staten och den katolska kyrkan, till
vilken mer än 90 o/o av landets befolkning hör.
.En seg tvekamp har i själva verket
pågått under hela denna period trots
vissa viktiga eftergifter från kommunisternas sida – såsom religionsundervisningens återinförande i skolorna, tillträde för präster till sjukhus
och fängelser, samt avskaffande av regeringsdekretet från februari 1953 om
tillsättande av kyrkliga befattningar,
vilket garanterade kommunisternas
möjlighet till inblandning i kyrkans
inre angelägenheter. Regimen har hela
tiden tillämpat en dubbeltaktik: dels
frontangrepp av ateister, dels ett mullvadsarbete för att bekämpa kyrkan
inifrån. »Föreningen av ateister och
fritänkare» räknar i dag – trots en
intensiv rekryteringsaktion – inte
mer än sex tusen medlemmar, en obetydlig siffra i jämförelse med en befolkning på 28 miljoner. De härda angreppen i ateisternas tidskrift »Argumenty» mildrades dock efter regeringens instruktioner, när det blev klart,
hur pass impopulära de är bland de
intellektuella, för att inte tala om folkets bredare lager. Enligt en i juni
avslutad undersökning är t. ex. två
tredjedelar av de polska studenterna
troende och aktiva katoliker. Besvikna
på sin allmänna propaganda inriktade
ateisterna sin aktivitet på Föreningen
för lekmannaskolor, men även på
detta område hade de föga framgång.
Nästan alla föräldrar, icke sällan
även kommunistiska funktionärer,
fortsätter att skicka sina barn till skolor med religionsundervisning. Av
25 000 skolor i hela Iandet är bara
hundra sekulariserade. Ateisternas
och kommunistpartiets program sammanfaller med varandra men deras
förenade attacker har hittills strandat
på det polska samhällets kompakta
motstånd. Inte fullt så lyckligt gick
det däremot för den katolska saken
på den högre undervisningens område.
De under Bierut (terrorepokens partisekreterare) avskaffade fakulteterna
för katolsk teologi vid Warszawa- och
Krak6wuniversiteten har ej öppnats
och utbildningen av präster är fortfarande begränsad till en av regimen
för några år sedan instiftad akademi
i Bielany nära huvudstaden. Det katolska universitetet i Lublin, som med
sina nästan två tusen studenter är
den enda högskola i östblocket som
underhålles av ett trossamfund, har
fortfarande sina juridiska och socialekonomiska fakulteter stängda.
Kommunisterna begränsar som sagt
24- 583446 Svensk Tidskrift H. 7 1958
365
inte sin antikyrkliga politik till enbart öppna angrepp. Den kryptokommunistiska organisationen »Pax», har
till uppgift att bekämpa kyrkan inifrån. Denna organisation, som bildades redan 1945 av Boleslaw Piasecki,
f. d. ledare för den fascistbetonade nationell-radikala ungdomen frän förkrigsåren, är en av de mest egendomliga »ideella» organisationer som nå-
gonsin har existerat. Det påstås att
Piasecki själv i krigets slutskede köpte
sitt liv hos den ryske polisgeneralen
Serov för ett sällsamt pris – ätagandet att underminera den katolska kyrkan i Polen. Finansiellt är denna organisation »självständig» – för att undvika komprometterande subsidier från
regeringen ställdes flera affärsföretag
till Fiaseekis förfogande. Deras årliga
omsättning värderas till 300-350 miljoner zloty och den inbringar omkr. 100
miljoner i nettovinst – Fiaseekis
»Pax» har bl. a. fått ett slags monopol
på utgivande av religiös litteratur –
men dessa upplagor är inte auktoriserade av kyrkan. Strax före Gomulkas
makttillträde begick dock Piasecki ett
politiskt fel – han tog parti mot denne. Prestigeförlust och mänga»avhopp»
från »Pax» blev följden av detta steg.
Avfällingarna delade sig snart i två
grupper – en Gomulka-vänlig under
Frankowski med en ny tidskrift »Za i
przeciw» (»För och emot») och en annan grupp, som politiskt sett faktiskt
svävar i ett tomrum med undantag av
några medlemmar, däribland Lubienski, vilka på nytt närmat sig kyrkan.
Dessa gruppers medlemsantal är på sin
höjd några hundra personer och de
har ingen framgång när de propagerar för sin »kristligt marxistiska»
världsåskådning. Deras ledare underströk f. ö. många gånger, att de lojalt
erkänner påvens och primas’ överhöghet. Den polska kyrkan har officiellt ingen politisk representation, men
nära den står ett tiotal sejmledamöter,
366
vilka bildar den parlamentariska klubben »Znak» (»Tecken») under ledning
av författaren Zawieyski och professor Makarczyk.
Under de två år som förflutit har
regeringen inte bara vidtagit negativa
åtgärder gentemot kyrkan. Byggnader
av historiskt värde återuppföres fortfarande och ett icke ringa antal kyrkoklenoder, vilka hittills förvarats i museum har återlämnats till kyrkorna i
bl. a. Poznan och Gniezno.
Berodde saken bara på den polska
regeringen, kunde en viss modus vivendi kanske komma till stånd. Men
mycket tyder på att Sovjetunionen här
har ett finger med i spelet. Särskilt i
samband med Chrustjevs allmänt hårdnande kurs gentemot satellitländerna
infördes även i Polen en viss åtstramning. Den polska kyrkans fria förbindelser med den fria världen genom
Vatikanen, passar inte längre in i bilden.
Urladdningen kom den 21 juli och
överträffade alla farhågor. Polska sä-
kerhetstjänsten vågade sig på en sak
som undveks även av den tsarryska
polisen i 150 år och av Gestapo under andra världskriget. En razzia företogs mot paulinklostret i Czestochowa,
vilket allmänt betraktas som ett polskt
Lourdes med den undergörande svarta
Madonnan, vilken sedan gammalt är
samlingspunkt för nationens motståndsvilja i särskilt farliga situationer. Milisens uppträdande var målmedvetet brutalt. Arresteringarna omfattade även munkar, vilka uppmanade massan till lugn. Den officiella
kommurriken om intermezzot var vag,
och kyrkan, underkastad censuren,
föredrog att tiga. Så småningom blev
dock allt detta kungjort i kyrkorna.
Kardinal Wyszynski beordrade hela
folket till bön om förlåtelse för denna
profanering av den nationella helgedomen. Den 15 augusti, Guds moders
himmelsfärdsdag vittnade över en miljon pilgrimmer med sin närvaro vid
klostermurarna om sitt orubbliga stöd
åt kyrkan.
Femte republiken
Den 28 september avgörs den femte
franska republikens utseende. Vid en
folkomröstning kommer fransmännen
att anta eller förkasta den nya författningen.
Diskussionen om författningens utseende började spetsa till sig i slutet
av augusti. Det var som om fransmännen först då upptäckte att frågan
verkligen angick dem, sedan de i flera
månader, ända sedan de Gaulle tog
makten i början av juni, hade skjutit
de politiska frågorna åt sidan och varit ganska nöjda med att kunna lägga
över de svåra problemen på generalens axlar.
Författningsdiskussionen har delvis
blivit ganska paradoxal. Högermän har
riktat kraftiga angrepp mot en rad av
punkterna i konstitutionen och sedan
avslutat med att uppmana det franska
folket att anta den med stor majoritet.
På vänsterhåll kräver man lika energiskt att fransmännen röstar nej trots
att den sakliga kritiken ofta har varit
mindre väl underbyggd än högermännens. överallt märks samma dubbelbottnade inställning. Det är i själva
verket inte författningen man diskuterar utan general de Gaulle personligen – och kanske inte ens han utan
framför allt de förhoppningar eller
farhågor som med större eller mindre
berättigande har knutits till hans
namn.
En överväldigande majoritet av
fransmännen är ense om att den gamla
författningen var totalt misslyckad
och att den nya måste bygga på en
helt ny grund. Men rädslan för det
nya, och framför allt rädslan för de
autoritära tendenser som många kritiker spårar i det nya författningsutkastet, har samtidigt gjort att kritikerna sökt sig tillbaka till den gamla
författningen för att få ett slags demokratiskt nödvärn mot de gaullistiska
ideerna. Det har inte bidragit till att
göra diskussionen klarare.
Slutligen har den okonventionella
vägen för författningens tillblivelse
kommit att skapa förvirring. de Gaulle
själv kom till makten tack vare utomparlamentariska påtryckningar
kupperna i Algeriet och på Korsika.
Det har legat nära till hands för kritikerna att anta att liknande utomparlamentariska eller till och med
antiparlamentariska, antidemokratiska
krafter har legat bakom utformningen
av författningen. Generalens metod att
hoppa över det traditionella tillvägagångssättet – tillsättandet av en konstitutionerande nationalförsamling –
har gett misstankarna en viss vind i
seglen.
Men författningens tillkomst är mera
komplicerad än så. Den har fötts ur
ett spel mellan tre krafter.
Den första kraften är givetvis de
Gaulle personligen. Hans grundinställning- en stark exekutiv, en politiskt
aktiv president – färgar hela författningen. Men samtidigt har han velat
hålla en klar demokratisk linje.
Den andra kraften består av män
som är mera gaullistiska än de Gaulle
själv, män som justitieministern Michel Debre och informationsministern
Jacques Soustelle, vilka har ansett det
viktigare att stärka exekutiven än att
behålla de demokratiska garantierna
mot att ingen i framtiden kommer att
missbruka exekutivens makt. Framför
allt Dabre har spelat en viktig roll
vid utformningen av författningen.
Hans inflytande har emellertid motverkats av Fjärde republikens »representanter>> i de Gaulles regering, de
tidigare konseljpresidenterna Guy Mol- 367
let (socialistledaren), Pierre Pflimlin
(de katolska folkrepublikanernas ledare) och Antoine Pinay (högerledaren). De har kraftigt hävdat de demokratiska kontrollmöjligheternas betydelse – inte bara ur principiell synvinkel utan också med hänsyn till
möjligheterna att övertala det franska
folket att acceptera den nya författningen.
Ur spelet mellan dessa tre krafter
föddes ett författningsutkast, som
vandrade över för granskning till ett
rådgivande författningsutskott, vilket
till två tredjedelar var sammansatt av
parlamentariker och som till ordfö-
rande hade högermannen Paul Reynaud. Utskottet föreslog stärkta kontrollmöjligheter för att hindra ett presidentielit maktmissbruk. Därefter
vandrade utkastet tillbaka till regeringen, som med hänsyn till det rådgivande utskottets förslag fastställde
den slutgiltiga författningsversionen.
Femte republikens författning är
följaktligen en kompromiss mellan
flera olika inställningar. Om kompromissen skall fungera på det idealiska
sättet – så att alla blir belåtna – eller
om den röner kompromissers alltför
vanliga öde att göra alla missnöjda
kommer av allt att döma huvudsakligen att bero på de personliga egenskaperna hos den man, som blir Femte
republikens förste president. Riskerna
för motsättningar och maktkamp mellan presidenten och konseljpresidenten är avsevärda och har understrukits också av dem som energiskt har
försvarat författningen. Sådana motsättningar kan bli av lika förlamande
natur som Fjärde republikens maktkamp mellan regering och parlament.
Ur den synvinkeln är genomsnittsfransmannens inställning, att valet
inte är en fråga om författningens
ordalydelse utan att det rör sig om
en omröstning för eller mot general
de Gaulle, kanske inte helt felaktig.
368
Det finländska riksdagsvalet
Riksdagsvalet i Finland den 6-7 juli
har på mänga håll, både utom och
inom Finland, betecknats som ett
»Chockval». Som det mest oroväckande i valutgången har då naturligtvis nämnts den kommunistiska frammarschen, vilken resulterade i 7 mandatvinster och innebar, att partiet erövrade ställningen som riksdagens
största parti med 50 platser av totalt
200.
Det är givet, att de framtida riskerna på grund av den kommunistiska
valframgängen inte får bagatelliseras.
Den bör emellertid betraktas som ett
av de mänga symptomen på att den
politiska utvecklingen över huvud gått
i baklås i Finland och att landets situation, främst ekonomiskt men även
i andra avseenden, är prekär. Liksom
för andra västeuropeiska länder med
stora kommunistpartier, exempelvis
Frankrike och Italien, gäller för Finlands del att man knappast kan hoppas på en vändning till det bättre
förrän de grundläggande orsakerna
till kommunismens dragningskraft undanröjts. Med en viss generalisering
kan det fastslås, att kommunismen i
Finland väsentligen är en »fattigkommunism». För det stora flertalet kommuniströstande – småbrukare, industri- och lantarbetare – är den ideologiska kärnan i kommunismen något
både likgiltigt och okänt; »ideologisk
kommunism» äterfinnes i partiets ledande skikt och inom vissa fackförbund – och för dessas del ingalunda
bland de utpräglade låglönegrupperna.
Den enda effektiva utvägen att komma till rätta med kommunistproblemet
i Finland förefaller att vara en accelererad industrialisering. Därigenom
skulle grunden vara lagd för en höjning av den allmänna levnadsstandarden samtidigt som problemet med
smäbrukar- och lantarbetarproletariatet kunde reduceras till rimliga proportioner. Det är emellertid en lång
väg att gå, innan det kommunistiska
partiet i Finland trängts tillbaka på
samma sätt som skett i Sverige, Norge
och Danmark.
Den kommunistiska framgången,
som för övrigt på grund av tursam
röstfördelning blev jämförelsevis stor
mandatmässigt, var dock långt ifrån
det enda anmärkningsvärda i valutgången. Agrarerna råkade ut för ett
kraftigt bakslag och förlorade 5 mandat, innebärande en nedgång från 53
till 48. Även det tredje stora partiet i
Finland, socialdemokraterna, fick vidkännas mandatförluster. Före den bekanta splittringen av partiet för ett par
år sedan genom de s. k. skogiternas utbrytning räknade gruppen 54 medlemmar och var därmed riksdagens största. Socialdemokraternas nettoförluster uppgick till 3. De 51 mandaten fördelar sig emellertid med 38 på partiets huvudgrupp medan den socialdemokratiska oppositionen numera räknar 13 medlemmar (efter att före valet formellt ha uppgått till endast 3).
Som synes disponerar kommunisterna, agrarerna och socialdemokraterna – visserligen splittrade – vardera ungefär en fjärdedel av riksdagens 200 platser. Av den äterstäende
fjärdedelen besätter samlingspartiet
– den finska högern – 29 platser
(+ 5 jämfört med föregående riksdagsval), svenska folkpartiet 14 ( + 1)
och finska folkpartiet, ett medelklassparti med viss liberal schattering, 8
(- 5). Traditionellt brukar man i
Finland tala om »borgarna» som omfattande dessa sistnämnda tre partier
jämte agrarerna. Med undantag för ett
tillfälle alldeles i början av det självständiga Finlands nu drygt fyrtioåriga historia har riksdagen före årets
val alltid haft borgerlig majoritet. I
riksdagen 1954-58 uppgick den till
103-97 men den har alltså nu brutits
och förbytts i en knapp socialistisk
majoritet, 101-99. Det bör dock på-
pekas, att agrarerna knappast kan karakteriseras som en helt pålitlig borgerlig grupp, varför indelningen borgare-socialister icke kan tillmätas nå-
gon avgörande betydelse.
Liksom fallet är i Sverige överensstämmer icke mandatfördelningen
med den faktiska röstfördelningen och
den socialistiska majoriteten i riksdagen motsvaras lika litet som i Sverige av något flertal bland väljarna.
Medan omkring 51 % av väljarna röstade borgerligt (drygt 23 % på agrarerna, knappt 16 o/o på samlingspartiet, knappt 7 o/o på svenska folkpartiet och 5 o/o på finska folkpartiet) erövrade vänstern mindre än 49 o/o av
samtliga röster (av vilka 25 o/o tillföll socialdemokraterna, inklusive den
socialdemokratiska oppositionen, och
drygt 23 o/o kommunisterna).
En bidragande orsak till kommunisternas framgångar var det jämförelsevis låga valdeltagandet. Med praktiskt
taget oförändrat röstetal kunde kommunisterna notera en förbättring av
sin procentuella andel av valmanskå-
ren med inemot 2 o/o. En stark partidisciplin och en med nödiga penningresurser utrustad partiorganisation
gjorde det möjligt för kommunisterna
att få fram sin stabila valmanskår till
röstning. Men dessutom vann partiet
otvivelaktigt nya sympatisörer bland
tidigare anhängare till agrarerna, särskilt i norra Finland. Samtidigt som
kommunisterna kunde driva en kraftfull opposition, eftersom de under
lång tid hållits borta från regeringsansvaret, kunde de dra viss fördel av
agrarernas taktiska missgrepp att
framställa det finska statsbesöket i
Moskva i våras som en framgång medförande ryska koncessioner till Finland. över huvud taget hade agrarernas attityd mot kommunisterna kom- 369
mit dessa att framstå som mera salongsfähiga än tidigare. När därför
kommunisterna i sin agitation riktade
in sig på arbetslöshetsproblemet och
de allmänna ekonomiska svårigheterna, för övrigt bl. a. beroende på ökade
bekymmer för den finska exporten,
låg det nära till för många tidigare
agrarröstande bland småfolket att ta
steget över till kommunisterna. Det
gäller särskilt den vidsträckta landsbygden i norra Finland, där dessutom
socialdemokraterna alltid har haft
svårt att göra sig gällande utanför
industriorterna. Till en viss del kan
kommunistvinsterna troligen också
förklaras av den socialdemokratiska
splittringen.
För socialdemokraternas del blev
valet en klar motgång men dock
mindre än splittringen kunde ha låtit
förmoda. Andelen i valmanskåren
sjönk med endast l o/o. Det stora problemet inom socialdemokratin är givetvis den mycket besvärande splittringen, vilken resulterade i två parallella valrörelser i vissa valkretsar.
Oppositionen, som efter sin galjonsfigur vid själva sprängningen, Emil
Skog, kommit att kallas skogiterna,
hade flera anhängare som invaldes på
de officiella socialdemokratiska listorna, och den räknar, som ovan
nämnts, 13 medlemmar. Mot dessa 13
med den målmedvetne Aarre Simonen
i spetsen står den TanDer-Leskinenledda majoriteten med 38 medlemmar.
Det är uppenbart, att motsättningarna
främst ligger på det personliga planet och att hrr Leskinen och Simonen
har en stor andel i skulden. Vissa politiska meningsskiljaktigheter mellan
de bägge grupperna kan dock också
spåras. Partimajoriteten under Leskinen anser, att en snabb och beslutsam
industrialisering är vägen ur Finlands
ekonomiska bekymmer, medan minoriteten vill skynda långsammare och
har större sympatier för agrarernas
370
strävan att genom skilda smärre åtgärder förbättra de ekonomiska förhållandena, särskilt på landsbygden.
Bilden kompliceras ytterligare av att
oppositionen är nära lierad med ledningen inom finska landsorganisationen, dit emellertid det socialdemokratiska inbördeskriget så småningom
spritt sig och en opposition, lojal mot
Tanner-Leskinen och det socialdemokratiska partiet, har fått fotfäste!
Agrarernas förluster, som dock understeg 1 o/o i andel av valmanskåren,
kan dels tillskrivas den felaktiga taktiken gentemot kommunisterna, dels
den omständigheten att agrarerna så-
som praktiskt taget ständigt regeringsparti gjordes ansvariga för den i
mänga avseenden misslyckade ekonomiska politiken under senare är. Inflationen, arbetslösheten och de upprepade statsfinansiella kriserna är i
icke ringa utsträckning resultaten av
en kortsiktig och hällningslös politik,
präglad av improvisationer och strä-
vanden att tillgodose de egna väljargrupperna på helhetens bekostnad.
Även om opolitiska expedlfionsministärer under den nämaste tiden före
valet formellt stod för rusthållet kunde det även då tydligt skönjas, att
agrarpartiets intressen blev väl tillgodosedda.
Samlingspartiets framgängar – procentuellt de största av samtliga partiers och uppgående till nära 3 o/o ökning av andelen i valmanskåren – får
delvis tillskrivas en viss övergång från
agrarerna men väsentligen dock det
liberala finska folkpartiets sammanbrott. Samlingspartiets kritik mot den
förda ekonomiska politiken hade ett
odisputabelt sakligt berättigande och
partiet framstod, i motsats till det
vacklande finska folkpartiet, som lå-
tit förleda sig att medverka i ett par
av de mest utpräglat agrarvänliga regeringarna, som borgerlighetens fasta
värn. Förlusterna procentuellt sett för
finska folkpartiet motsvarar praktiskt
taget exakt samlingspartiets vinster,
varför de i egentlig mening borgerliga
finska partiernas styrka är oförändrad.
Vad slutligen svenska folkpartiet beträffar kan konstateras, att partiet
höll sina ställningar, procentuellt sett,
och dessutom kunde inregistrera en
mandatvinst. För detta de svensksprå-
kigas allmänt borgerliga parti med ett
väljarunderlag, som sakta men obönhörligt minskas, blev mandatvinsten
särskilt ur psykologisk synpunkt en
välkommen uppmuntran. Inom partiet
konkurrerar olika riktningar – hö-
germän, liberaler och centermän, jordbrukarrepresentanter och många andra
– och valutgången innebar en tydlig
förskjutning mot höger. Två av de nyvalda riksdagsmännen, Ehrnrooth och
Procope, har framgått ur den så små-
ningom efter kriget inom partiets
ungdomsrörelse upporganiserade hö-
gerriktningen. På samma sätt som beträffande samlingspartiet i den finska
rikspolitiken har inom svenska folkpartiet försök gjorts att diskriminera
all högeraktivitet såsom ur demokratisk synpunkt opålitlig. Denna mot
högern riktade propaganda är utan
tvivel dikterad mera av taktiska hänsyn än av saklig övertygelse.
Förhoppningarna om att riksdagsvalet skulle leda till ökad klarhet och
anvisa ett någorlunda stabilt regeringsalternativ har gäckats. Den efter
långvariga förhandlingar tillkomna
koalitionsregeringen under K. A. Fagerholms ledning – innefattande samtliga partier utom kommunisterna och
den socialdemokratiska oppositionen
– förefaller att inom sig bära fröet till
sin egen upplösning. Kommunisternas
ställning som den finska riksdagens
största parti är en drastisk illustration till vart det kortsiktiga gnabbet
och det överdrivna taktiska lurpassandet de demokratiska parterna emellan
kan leda, om i övrigt förutsättningar
finns för ett starkt kommunistiskt
parti.
Sverigenytt från Moskva
Den Nya Tiden är en tidskrift, väl
värd att uppmärksammas. Det är en
veckotidskrift tryckt i Moskva på
ryska, svenska, engelska, franska m. fl.
språk. Svenskan är för övrigt god.
Den är visserligen högtidlig och utan
personlighet, så som man är van vid i
deklarationer frän Moskva. Någon eller några svenskar, givetvis anonyma,
ägnar sig med nit och intresse åt att
frän Sovjets huvudstad sprida rysk
propaganda över Sverige.
I nr 24 för i år behandlar en korrespondent, J. Dmitrienko, det svenska
junivalet under rubriken »Det borgerliga nederlaget». Redan historieskrivningen om orsaken till valet är
betecknande. »På våren inledde folkparti- och högerpressen på nytt en
offensiv mot socialdemokraterna. För
att komma in i det lockande kanslihuset tog de kurs på urtima val till
andra kammaren …». Det var sålunda
mot sin egen vilja som herr Erlander
upplöste riksdagen!
I vad som skrivs om valpropagandan angrips huvudsakligast högern
och herr Hjalmarsson. Herr Unden
däremot får en eloge. Han »… påvisade i ett valtal, att en betydande del
av folkpartipressen och vissa högerledare står i opposition till den traditionella svenska neutralitetspolitiken.
Följaktligen skulle dessa parters makttillträde försvära även landets utrikespolitik.» Det är faktiskt inte omöjligt
att herr Unrlen blivit rätt refererad. I
varje fall kunde detta vara talat ur
Hans Excellens’ egen mun.
Det preliminära valresultatet kom- 371
menteras bland annat så: »Framgången för det reaktionära högerpartiet,
som är det mest fientliga och aggressiva mot de arbetande massornas intressen, framkallar en viss oro bland
den svenska allmänheten» (sic!). Men
det finns ljusa drag i bilden. »Av socialdemokraternas 6 nya mandat vanns
minst 2 genom kommunisternas stöd.»
Och till sist »Det är viktigt att notera
att den socialdemokratiska regeringen
nu är intresserad av den kommunistiska riksdagsgruppens stöd …». Det
är intressant att notera att en tidskrift,
som genomgående representerar allt
det sanningsförvrängande som brukar
komma frän en kommunistisk propagandacentral, också en gång kan komma sanningen nära.
I nummer efter nummer kan man
följa propagandan. Det är ju inte alltid Sverige kommer med. Men i ett
julinummer (28/1958) behandlas
»fredsveckan vid Östersjön, dvs. ett
kommunistmöte i Rostock, dit delegationer »från massorganisationer»
från bl. a. Sverige anlänt. (Även Island var representerat för att diskutera temat »Östersjön ett fredens
hav».) Bland massorganisationerna
fanns förmodligen inga representanter
för svenska fiskare, vars intressen beröras av den sovjetiska 12-milsgränsen. Veckan påstås ha organiserats för
att ge uttryck åt de fredliga östersjö-
folkens oro inför Västtysklands upprustning, folken i de stater som –
med ett typiskt uttryck – »bedriver
en politik för fred eller är neutrala».
Vad den verkligen gick ut på framgår
därav, att den gällde som en förbere·
delse till fredskongressen i Stockholm
i mitten av juli. Detta kommunistiska
propagandamöte, i vilket beklagligt
nog även svenska socialdemokratiska
riksdagsmän fann lämpligt att deltaga,
var ju uteslutande organiserat som ett
bidrag till stärkande av Sovjets politik.
372
Karriären
Karriären – varmed självfallet ·bör
förstås den diplomatiska – kan enligt en utanför diplomaternas värld
populär anekdot i själva verket göra
anspråk på att vara världens äldsta.
När teologen invänder, att det dock
var Gud som av kaos skapade världen, replikerar nämligen anekdotens
diplomat med ett fint om också något
självmedvetet småleende: »Men vem
skapade kaos?»
Den lilla historien återspeglar en sedan länge utbredd misstro mot diplomatin. Alltifrån kabinettspolitikens tidevarv har diplomaterna av gemene
man betraktats som suspekta figurer,
vilka i sekretessens skumrask intrigerar till folkens fördärv. Denna uppfattning framträdde särskilt starkt
efter första världskriget, som i vida
kretsar ansågs vara resultatet av diplomatiska machinationer. Ett uttryck
härför var det absurda kravet på öppen diplomati – absurt genom att
vara självmotsägande – som restes
av Västerlandets vänsterpartier, framför allt socialdemokraterna.
Följden blev naturligtvis inte den
hemliga diplomatins avskaffande, vilket i realiteten skulle varit liktydigt
med diplomatins avskaffande, men väl
uppkomsten av det slags »toppmöten»,
som alltsedan 20-talet gjort så mycket
till för att försvåra diplomatins verksamhet. Man hade trott att åtminstone
efter Miinchen myten om det allmängiltiga värdet av stora mäns personliga sammanträffanden skulle fått
dödsstöten, men inte ens spåren från
Jalta och Potsdam har kunnat förskräcka entusiasterna. Så sent som vid
Geneve-mötet i samband med kriget i
Indokina blommade toppmötesromantiken för fullt – blott för att förvissna
i bitter desillusion.
storpolitiska konferenser av modern typ – dvs. som utspelas i publicitetens fulla rampljus – urartar alltför lätt till att blott och bart bli plattformer för storpolitiska propagandanummer. Ett sakligt och lidelsefritt
studium av samtidens historia vittnar
också om att det inte varit vid några
dylika toppmöten, som de verkligt betydelsefulla insatserna gjorts för fredens sak. De har gjorts i det tysta och
vanligtvis genom ordinarie diplomatiska kanaler, i det vardagliga diplomatiska arbetet. Det är detta tålmodiga arbete vi har att tacka för att adertonhundratalet i så hög grad blev ett
fredens århundrade och att vår egen
kaotiska epok inte blivit ännu mer
kaotisk.
Sådan är den historiska sanningen
– i motsats till den folkliga legenden – om diplomaternas verksamhet.
Mot bakgrund av denna sanning finns
det all anledning att understryka vad
ambassadör Erik Boheman hävdat i
två intressanta och uppmärksammade
artiklar i Dagens Nyheter (27/7 och
31/7), nämligen att en förhandlingsduglig diplomati utgör en nästan lika
betydelsefull länk i försvaret för vårt
lands oberoende och frihet som krigsmakten. Även beskickningschefer på
synbarligen lugna och föga ansvarsfulla poster kan plötsligt – som aktuella exempel visat – ställas inför
uppgifter, som kräver en hög grad av
sinnesnärvaro, skicklighet och självständighet.
Denna hr Bohemans beredskapssynpunkt – den s. k. brandkårsteorin –
är förvisso värd att begrunda. Även
om man inte rimligtvis kan ha fullt
ut samma anspråk på våra ambassadörer hos stormakterna (och man
skulle gärna velat tillägga FN) som
hos småstaterna, ger dock hr Bohemans påpekanden en nyttig utgångspunkt för en diskussion av utrikesdepartementets personalproblem. Rekryteringen till karriären är en för vårt
land så viktig fråga att det måste ge
upphov till oro om inte allting därvidlag är väl beställt. Hr Boheman,
som är en av våra mest erfarna och
framstående diplomater och följaktligen bör veta vad han talar om, anser
att allting långtifrån är väl beställt på
den punkten. Han går så långt att han
talar om en kris inom utrikesförvaltningen – låt vara med frågetecken.
Hela balansen inom förvaltningen
och den normala befordringsgången
har under senare år på ett synnerligen allvarligt sätt rubbats, säger hr
Boheman. Utrikesförvaltningens framtida effektivitet står enligt hans mening på spel, om inte motåtgärder snarast insätts. Som orsaker till de på-
talade rubbningarna anger hr Boheman dels »strukturförändringar inom
karriären, vilka ha sin grund i bristande förutseende hos statsmakterna,
dels, ehuru i mindre grad själva utnämningspolitiken». Hr Boheman förutser att om intet görs, Sverige snart
kommer att ha en utrikesförvaltning,
som inte motsvarar tidens krav och
att de bästa yngre krafterna kommer
att söka sig andra banor »icke minst
när näringslivet kommer underfund
med att det inom karriärens yngre
skikt faktiskt finns en ganska rik
skattkammare att ösa ur».
Ambassadör Boheman har som motåtgärd framför allt en väsentlig reform att föreslå. Den är att inom utrikesförvaltningen borde tillämpas ett
förtidspensioneringssystem i viss mån
liknande det, som används inom krigsmakten. Var och en, som icke vid
fyllda 55 års ålder befordrats till
verklig beskickningschefsgrad skulle
automatiskt pensioneras, vilket skulle
medföra en omedelbar kraftig sänkning av befordringsåldern. Och en så-
dan reform, skriver hr Boheman, skulle medföra en annan högst väsentlig
fördel. F. n. befordras till självständiga beskickningschefsposter en rad
personer som aldrig bort få en dylik
373
befattning. Visste man, fortsätter förf.
med den nästan brutala uppriktighet,
som hör till hans mest avväpnande
egenskaper, att man kunde bli av med
dem vid 55 års ålder, skulle man aldrig
reflektera på att ge dem en självständig chefspost.
På tal om den utnämningspolitik,
som inte minst genom professor lieckschers lika välbefogade som välformulerade riksdagsinterpellation kommit
i blickfånget, har hr Boheman åtskilligt att säga. Hans huvudsynpunkt är
att förvaltningens tjänstemän bör bibringas den uppfattningen att meriterna hos dem som skulle kunna komma i fråga noggrant prövas och vägs
mot utomståendes och att åtminstone
departementets högsta permanenta
tjänsteman lämnas tillfälle att framföra sin uppfattning. Sker så och vä-
gande skäl kan förebäras för att yrkesmännen får stå tillbaka fö:r en
högt förtjänt outsider, så kan ingen
invändning göras mot att i enskilda
fall »nytt blod» tillförs förvaltningen
på ett högt plan. Vilket politiskt parti
vederbörande sedan må tillhöra tycker hr Boheman i dagens Sverige saknar betydelse.
Slutligen tar ambassadör Boheman
upp några specialfrågor. Han föreslår
dels att förtidspensionerade tjänstemän skulle kunna användas i själva
departementet mot ett mindre arvode
för en hel del rutinarbete, vilket skulle lätta departementets arbetsbörda
och onödiggöra nya tjänster eller rent
av möjliggöra vissa indragningar. Dels
förordar han att pressattachebefattningarna i större utsträckning borde
rekryteras med sådana personer inom
förvaltningen som har fallenhet för
»public relations» och i mindre grad
med professionella journalister, som
varken kan eller vill återgå till sitt
egentliga yrke efter ett visst antal år,
utan stannar till pensionsåldern.
Kanske det första som slår en, när
—~—-~——————–~-
374
man tar del av ambassadör Bohemans
livfulla argumentering är en liten undran om han inte i välförstått pedagogiskt nit något förstorat sina farhågor.
Ännu så länge föreligger knappast nå-
gon kris inom utrikesförvaltningen
och inga tendenser till en sådan har
ens kunnat skönjas. Veterligt har hittills ingen av UD: s unga snillen på
sekreterarstadiet låtit locka sig från
den byråkratiska dygdens väg trots
att skamliga förslag inte torde ha saknats.
Detta är emellertid inte det viktiga.
Det viktiga är att en kris inom en nära
framtid är fullt tänkbar. Som hr Boheman påpekat är befordringsgången
i mellangraderna f. n. osedvanligt trög
och saken har inte blivit bättre av regeringens bizarra utnämningspolitik.
Dessa bägge faktorer tillsammans har
skapat en olust både inom och utom
UD, både bland personalen och tänkbara aspiranter, som inte kan bortresoneras och som inom kort kan
komma att framkalla allvarliga rekryteringsproblem. Det måste därför anses vara i hög grad på sin plats med
en diskussion om vilka förändringar i
UD:s personalpolitik, som kan vara
önskvärda och Himpliga.
Innan man övergår till en närmare
granskning av hr Bohemans reformförslag, kan det kanske vara påkallat
att söka skingra några vanligen förekommande missuppfattningar. Bägge
har med sådan frenesi framförts av
Dagens Nyheter att denna tidning får
anses vara specialist på området –
och därmed avses inte i första hand
diplomati, utan missuppfattningar. I
Dagens Nyheter och bland dess eftersägare inom pressen görs gärna gällande att karriären är särskilt bekväm
och säker: varje soldat har en marskalkstav i sin ränsel, varje löjtnant
kan räkna med att bli general. Detta
är – vilket också i polemik mot DN
framhållits – naturligtvis oriktigt och
beror förmodligen på en jämförelse
mellan antalet attacheer, som f. n. är
37 och antalet sändebud, som f. n. är
45. I betraktande av att det reella urvalet sker vid befordran från t:e sekreterare till råd, vore uppenbarligen
en mera rättvisande jämförelse den
mellan hela antalet befordringstjänster, dvs. sekreterare och attacheer,
som f. n. är 136 och hela antalet slutposter, dvs. råd och sändebud, som
f. n. är 87. Dessutom bör man inte
förbise att antalet »marskalkar» resp.
»generaler» inte alls är så stort som
det verkar om man blott håller sig till
titulaturen. Åtskilliga ambassadörer
och generalkonsuler tillhör rådsklassen och förblir där.
Den andra missuppfattningen gäller
det av hr Boheman omnämnda »friska
blodet», om vars värde man hos Dagens Nyheter et consortes gör sig en
ytterst överdriven uppfattning. Man
kräver i dessa tidningar införandet av
förmågor utanför karriären på alla
stadier av utrikestjänsten för att hålla
förvaltningen på alerten och förhindra
dess byråkratisering. Det har med rätta ifrågasatts om inte UD i själva verket är den minst byråkratiserade av
våra förvaltningsgrenar, men alldeles
oavsett detta måste tanken i denna
generella utformning tillbakavisas.
Som Svenska Dagbladet med skärpa
framhållit tycks man glömma bort,
att diplomatin, liksom många andra
sysselsättningar utanför det politiska
livet kräver yrkeskunskap.
Eller som en av UD: s mest framstå-
ende yngre förmågor med en medveten tillspetsning karakteriserat DN: s
recept: det vore som att råda bot på
läkarbristen genom att tillföra kåren
friskt blod i form av skorstensfejare.
Är det verkligen någon som tror, ens
i Dagens Nyheter, att de erforderliga
språkkunskaperna, på vilka det som
bekant råder en skrämmande brist i
vårt offentliga liv, plus de riktiga
handgreppen plus det tränade internationella omdömet kan förvärvas annat än genom mångårig innötning?
Det ställs, som Svenska Dagbladet likaledes understrukit, mycket speciella
krav på våra diplomater och man må
inte förtänka dem om de hyser en
viss yrkesstolthet.
Om förslaget att tillföra utrikesförvaltningen »friskt blod» på alla stadier
verkligen accepterades, funnes det ju
inte längre någon anledning för blivande diplomater att underkasta sig
den långa och dyrbara yrkesutbildningen. Då vore det mycket enklare att
gå in i Partiet direkt och därifrån i
behaglig tid låta sig överföras till UD.
Härmed är man inne på den aktuella
utnämningspolitiken. Ett specialfall är
onekligen när chefsposter besätts med
eminenta kapaciteter utifrån. Att dylika utnämningar av och till bör kunna företas har vare sig hr Boheman
eller någon annan vettig människa nå-
gonsin bestritt och den polemik som
på den punkten förts från radikalt
håll har följaktligen uteslutande slagit
in öppna dörrar. Vad saken gäller är
helt enkelt att vederbörande verkligen
har särskilda kvalifikationer, som gör
honom – eller henne – obestridligt
överlägsen förefintliga medtävlare inom karriären. Då spelar, som hr Boheman betonat, partitillhörigheten ingen
roll.
Inte heller torde man inom utrikesförvaltningen ställa sig avvisande till
tanken att exempelvis en avdankad
statsminister skulle kunna utnämnas
till beskickningschef i Bonn. Systemet
med reträttposter för framskjutna politiker har redan hunnit bli något av
en administrativ praxis i vårt land.
Men vad man med all rätt betecknar
som odiöst är det på senare år allt
oftare förekommande ofoget att till
chefsposter inom utrikesförvaltningen
utnämna socialdemokrater, som varken äger unika kvalifikationer eller
375
spelat en ledande politisk roll. Det
räcker med att erinra om namnen
Oscar Thorsing, Klas Böök, Ole Jö-
dahl, Rolf Edberg och Agda Rössel.
Deras upphöjelse är i varje särskilt
fall exempel på rena partibelöningar
av den art, som inte borde tolereras.
För att nu återvända till hr Bohemans reformförslag låter det sig förmodligen sägas att man inte i fråga
om förtidspensionering får hårdra
jämförelsen mellan krigsmakten och
diplomatin. Utgångspunkten för den
militära förtidspensioneringen är vissa fysiska krav, som saknar aktualitet
för diplomatins vidkommande och den
militära utbildningen är förhållandevis lika billig som den diplomatiska
är dyr. Men det hindrar å andra sidan inte att den utväg hr Boheman
anvisat måste bedömas som den i
princip riktigaste och bästa. En kombination av förtidspensionering, som
dock icke bör låsas vid en viss årsgräns, och ett utvidgat disponibilitetssystem förefaller att vara en sund
lösning på problemet att övervinna
befordringsstagnationen i mellangraderna. – Men även på andra sätt kan
rekryteringen till UD naturligtvis stimuleras. Enligt förljudanden är man
sålunda inom departementets personalavdelning böjd att förorda en uppmjukning av inträdesproven – som,
särskilt när det gäller språkkunskaperna, och de juridiska meriterna, anses
vara avskräckande svåra – i förening
med en strängare gallring under längre
tid.
Till hr Bohemans detaljpropåer är
det kanske svårare att helhjärtat ansluta sig. Id{m att använda förtidspensionerad personal för arvodesuppdrag inom departementet förefaller
mera praktisk än psykologisk. Känslan
av att vara prickad och förbigången,
att ses över axeln av yngre kamrater,
kan knappast befordra arbetsglädjen
och samarbetsvilligheten. Systemet
376
har f. ö. redan i någon mån tillämpats
och enligt uppgift med föga uppmuntrande resultat. – Frågan om pressattacheerna är mera komplicerad. Hr
Boheman har otvivelaktigt rätt i att
den ursprungliga iden, nämligen att
framstående publicister under några
år skulle för ändamålet utlånas till
UD för att därefter återgå till sin tidigare verksamhet aldrig kunnat förverkligas. Ä ven på detta speciella område har det f. ö. mer och mer blivit
fråga om att finna reträttposter för
socialdemokratiska journalister. UD
bör nog emellertid inte bara av den
anledningen avstå från att rekrytera
pressattachebefattningarna med fackmän. En utmärkt kompromiss tycks
vara den metod, som den nuvarande
pressbyråchefen tillämpar och som
består i att anställa tämligen unga
journalister, som först får en allsidig
skolning och träning inom pressbyrån
och därefter sänds ut som pressattacheer.
Smärre invändningar mot ambassadör Bohemans resonemang kan, som
ovan torde framgått, på intet sätt fördölja att hans förslag till en reform
av UD:s personalpolitik i allt väsentligt är lika välmotiverat som välbetänkt. Med hjälp av utsträckt förtidspensionering, lindrigare inträdesprov,
strängare gallring och – sist men
inte minst – en anständig utnämningspolitik hör den latenta krisen
inom UD lyckligen kunna avvärjas
och Sverige få en utrikesförvaltning,
som med hr Bohemans ord, motsvarar
tidens krav. Frågan är bara om så
kommer att ske under den nuvarande
regeringens tid.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner