Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Försvar eller självuppgivelse
Krig är förhatligt, kärnvapenkrig
ohyggligt. Kärn- och robotvapnen har
ställt mänskligheten inför ett politiskt,
moraliskt och militärt dilemma. Fruktan för krig är naturlig och häller
fredstanken levande. l denna situation
borde målsättningen för alla demokratiska människor vara klar: fred, men
inte till varje pris – fred, men inte
till priset av underkastelse och frihetens förlust.
Tanken på fred, på ett fredsrike
föresvävar många. Men att det är betydligt svårare att förvandla insikten
härom till handling och logik än till
verklighetsflykt och tankeoreda visar
med all tydlighet den pacifistiska diskussion som förts på senare tid. Fredstanken förefaller för mänga blivit en
tvångstanke, som hindrat dem frän att
tänka.
De pacifistiska, defaitistiska strömningarna präglas till stor del av samvetsnöd och ärlig strävan att komma
till rätta med mänsklighetens stora och
svära problem och har bl. a. sin grogrund i den spända internationella
situationen, atomvapnens ohygglighet
och nöden i världen. Att debatten nu
fått en sådan intensitet kan till en del
förklaras med att den förstärkts av
en förvirrad atomvapendebatt utomlands, den ryska s. k. fredsoffensiven,
kraven på atomvapenförbud, nedrustning m. m.
Tidigare har de radikalpacifistiska
tongångarna varit förhärskande. Det
nya i pacifistdebatten kanske främst
ligger i att pacifisterna gör anspråk
på att sakligt kunna motivera sin inställning. Detta har dock inte lyckats.
Vad man i stället uppnätt är att på
sina häll utså tvivel om försvarets effektivitet, man har gynnat de krafter,
som vill försvaga svenska folkets försvarsvilja och motständsanda.
Den pacifistiska debatten är i hög
grad oenhetlig, förvirrad och präglad
av känslotänkande. Det förhällandet att
några intellektuella för fram pacifistiska åsikter bland de försvarsovilliga
ger kanske ingen anledning till oro.
Betänkligare är att dessa åsikter fått
en så stor spridning att även enstaka
riksdagsmän uttalat tvivel på försvarsförmågan och försvarsviljan. Agitationen mot atomvapnen kombineras ofta
med pacifism och defaitism. Dessa
åsikter kan om de får större omfattning bli farliga för viljan att bära försvarskostnaderna och att försvara landet.
Några av de pacifistiska teserna är
bl. a. att vårt försvar, enligt alternativ
Adam, är – även om det förses med
ett antal taktiska atomvapen – klart
otillräckligt. Fienden har alltid starkare vapen. Atomvapen är ohyggliga
och krig måste förhindras. Kapprustningen och spänningen i världen
måste brytas. Om vi omformar värt
försvar till en internationell »samaritkår» för hjälp åt de underutvecklade länderna, skulle detta skapa en
sådan respekt utåt, att en presumtiv
fiende med hänsyn till världsopinionen inte skulle angripa oss. Nöden i
världen och därmed också krigsrisken, skulle minskas.
En renodlat pacifistisk inställning
kan inge respekt men en pacifism, som
bygger på felaktiga förutsättningar
och på en snedvriden argumentering,
blir tvivelaktig. Den pacifistiska tanken är vacker men naiv och verklighetsfrämmande.
Världen är inte sådan, att Sverige
kan genomföra en isolerad nedrustning. Detta står klart för de flesta.
Sinnelaget hos eventuella krigsanstiftare ändrar man inte genom »Osjälviskt» uppträdande. Visade Stalin och
och Hitler några betänkligheter mot
försvarslösa och snälla grannar? Tog
Chrustjev hänsyn till världsopinionen
när han för snart två år sedan med
våld krossade den ungerska frihetsrörelsen?
Det försvarslösa landet utgör en lockelse till anfall. Misstron mellan Väst
och öst och det förhållandet att endera
parten skulle kunna dra fördel av ett
besittningstagande av Sverige kan vara
mer än en tillräcklig orsak för att
ockupera oss. Atomvapenbalansen mellan stormakterna, fruktan för ett totalt atomkrig har ökat riskerna för
lokala konflikter, samtidigt som det
försvårat möjligheterna till hjälp utifrån om inte försvaret har en viss uthållighet. Ett försvarslöst land kan ockuperas så snabbt att inget ingripande
från den andra stormakten blir möjligt.
En nedrustning kan leda till att Sverige enbart genom hot tvingas till underkastelse. Vi blir därvid inordnade
i kommuniststatens politiska och militära system, tvingade att stå i dess
tjänst, utan att vi likväl skulle kunna
undgå atomvapenanfall, om krig bryter ut mellan blocken. Vi råkar därvid ur askan i elden.
Vårt försvar är främst fredsbevarande genom sin styrka, och därvid
fyller även ett konventionellt försvar
en viktig uppgift i många lägen. Med
atomvapen ökar vi ytterligare vår
styrka och därmed den fredsbeva- 275
rande effekten. Pacifisterna utmålar
medvetet ett krig som en fullständig
förintelse av allt och alla. »Har vi taktiska atomvapen, tillgriper fienden
vätevapen.» Man förbiser därvid att
vapnens storlek och styrka anpassas
efter de mål de skall sättas in mot.
Vätevapen är strategiska vapen mot
stora mål. I ett krig, där våra större
städer är utrymda, finns knappast
några vätebombsmål, såvida inte fienden av andra än militära skäl syftar
till en meningslös massutplåning och
förintelse av landet och dess befolkning. Det är främst på stridsfältet som
de taktiska atomvapnen sätts in. Det
är där vi måste eftersträva balans med
fienden – för att förhindra krig.
Vad kärnfrågan gäller är försvar
eller självuppgivelse. Avskyn för krig
delas av alla. Vårt försvar är till för
att vi inte skall råka i krig. Detta vill
pacifisterna ogärna inse. Ingen kan ge
oss någon fullständig garanti för fred.
Den största grad av trygghet vi kan
åstadkomma är att se till att vårt försvar får en sådan styrka, att det blir
fredsbevarande, att de förluster fienden måste räkna med vid ett eventuellt
krig mot oss blir så stora att han inte
anfaller oss. Vad pacifisterna i realiteten rekommenderar är underkastelse, torftigt kamuflerad bakom ett
>>nationellt» hjälpprogram till de underutvecklade länderna. Skulle misstron och krigsriskerna i världen upphöra om försvarskostnaderna i stället
satsades på hjälp till de underutvecklade länderna? Och har misstron mot
de vita bland de färgade folken minskat genom den hjälp de fått, t. ex. genom USA? Spänningen mellan öst och
Väst beror inte på skillnad i levnadsstandard – den är främst ideologiskt
och politiskt betingad och bör så små-
ningom kunna överbryggas-men inte
genom självuppgivelse från demokratiernas sida.
Vad vi kan göra för ett positivt
276
fredsarbete är att stärka de krafter
som arbetar för fred och avrustning
under kontroll och internationella former. Men vi måste därjämte öka demokratins och Västerns styrka. En självupptagen nationell politik passar inte
längre – utvecklingen går mot större
politisk och ekonomisk enhet. Vad
som behövs är en högre grad av integration – ekonomiskt, politiskt och
militärt – inom de demokratiska länderna – främst i Europa. En federation måste skapas där demokratierna
bl. a. tar upp en fredlig tävlan med
kommunistländerna på det ekonomiska, ideologiska och politiska fältet.
Vid sidan därav bör arbetet att stärka
FN som överinternationell myndighet
fortsätta. Hjälpen till de underutvecklade länderna bör vidgas men gå i
FN:s regi. Vi kan ge ökad hjälp utan
att pruta på den militära tryggheten.
Prutar vi på den ökar vi krigsriskerna.
Den ökande levnadsstandarden i
öst – och så småningom även i andra
länder – de förbättrade kontaktmöjligheterna mellan folken som redan
finns och som kommer att öka ytterligare framdeles inrymmer positiva
förutsättningar för en utjämning av
de ideologiska motsättningarna i världen. Att i denna fredliga tävlan den
segrar som visar upp det bästa, lyckligaste och friaste levnadssystemet är
en förhoppning som inte behöver vara
helt orealistisk. Det är på den vägen
vi kan hoppas att åstadkomma fred,
en fred under frihet. För att det skall
lyckas bör vi stärka och inte splittra
våra krafter.
Pacifisterna gör anspråk på att vara
»aktiva» fredsvänner. De glömmer
bort att de verkliga fredsvännerna är
de som positivt verkar för fred i FN:s
anda – med vapen i hand. Pacifisterna gynnar i stället demokratins
fiender, de utsår tvivel om våra och
Västerns försvarsmöjligheter, de rekommenderar underkastelse – utan
att själva ha prövat den vägen. Varför
reste sig ungrarna? De ville inte ha
fred till varje pris – inte till priset
av ofrihet. Om man med demokrati
menar frihet under de former vi lever
i Sverige, så är pacifisterna antidemokrater, ty deras program leder till förlust av de demokratiska värdena. De
tror att vargar inte finns, trots synliga
spår efter deras framfart. De pacifistiska lärorna behövs varken i Sverige
eller i de demokratiska länderna som
alla vill fred. Varför inte försöka
sprida dem i diktaturländerna?
Nassers Moskvabesök och Libanonkrisen
Det besök, som Förenade arabrepublikens president Nasser avlade i Sovjetunionen i slutet av april och början
av maj motsägs tidigt med stort intresse och en god portion spänning.
Sedan tillkomsten av den syrisk-egyptiska unionen hade den panarabiska
nationalismens främste företrädare gi-‘
vit prov på en tidigare oanad måttfullhet gentemot den hatade västerländska imperialismen. Frågan om
kompensation åt det forna Suezkanalbolaget hade sent omsider lösts. Den
egyptiska radion fortsatte visserligen
sina hätska angrepp mot Bagdadpakten och de västerländska imperialisterna, men på det hela taget tycktes
Nasser angelägen om att i lugn och ro
få smälta sitt nya byte, Syrien, och
förbättra relationerna till det penningstarka Förenta staterna – en ambition som till synes välvilligt sågs av
utrikesminister Dulles. Det talades till
och med om förestående statsbesök i
en del av de västeuropeiska huvudstä-
derna, med början i Rom. Kanske mest
av hänsyn till det redan tidigare förödmjukade Frankrike dröjde emellertid inbjudningarna från det hållet, och
man bör måhända icke förebrå den
egyptiske diktatorn om han till slut
accepterade den sedan länge vilande
inbjudan till Moskva i stället för att
vänta på synbarligen efterlängtade
västmaktsinviter som aldrig kom.
Intresset kring president Nassers
överläggningar med de ledande i
Kreml knöt sig helt naturligt till Palestinafrågan. Man hade på västmaktshåll länge avvaktat förebudet till den
stora katastrofen i Mellersta östern,
dvs. Sovjetunionens länge väntade, definitiva uppslutning bakom den arabiska ståndpunkten i Palestinafrågan.
En sådan uppslutning skulle, ansåg
man på västmaktshåll, omedelbart leda
till en allmän arabisk samling i riktning mot östblocket, frivillig eller nödtvungen. Bagdadpakten skulle sprängas
genom Nuri es-Saids fall i Irak, västerns positioner i Nordafrika skulle
hota att bryta samman och kung Saud
av Saudi-Arabien skulle tvingas överge
sin i allt väsentligt västmaktsvänliga
politik.
Den korumunike som utfärdades
efter Nassers Moskvabesök innebar i
någon mån en tröst för de värsta pessimisterna inom västmaktslägret. Visserligen sades det, att de båda regeringarna fördömde fördrivandet av
Palestinas arabbefolkning från Israel,
och att de stödde Palestinaarabernas
»legitima anspråk». Men dessa vaga
och försiktiga ordalag innebar ingalunda något ostridigt stöd åt arabernas program för Israels utplånande.
Samtidigt var emellertid det sovjetiska
ställningstagandet så pass tvetydigt,
att det kunde tolkas praktiskt taget
hur som helst, vilket också föreföll ha
varit Chrusjtjovs syfte. I arabopinionens ögon kunde det betyda ett sovjetiskt stöd åt den panarabiska målsättningen, och därigenom bli ytterligare en favör för Sovjetunionen i
kampen mot västmakterna om det avgörande inflytandet i Mellersta östern.
Å andra sidan har Moskva bevarat sin
fulla handlingsfrihet i denna fråga,
277
vilket tyder på, att Sovjetunionen trots
allt har vissa betänkligheter mot att
helt sluta upp på arabernas sida gentemot Israel. Denna tolkning kan, om
den är riktig, vara ett tecken på, att
de ledande männen i Kreml inför en
eventuellt förestående toppkonferens
önskar undvika ett nytt uppflammande
av krutdurken i Mellersta östern.
En sådan tolkning kan man däremot
inte ge Chrusjtjovs uttryckliga stöd i
kommuniken åt tanken på det algeriska folkets självbestämmanderätt. I
detta fall rör det sig otvetydigt om en
viss förändring i den sovjetiska ståndpunkten, vilken intill helt nyligen gick
ut på att lämna Frankrike fria händer
beträffande lösningen av det algeriska
problemet. IV:e republikens oförmåga
att komma tillrätta med denna fråga
har måhända varit en bidragande orsak till de ryska ledarnas ståndpunktstagande, särskilt som Sovjetunionen ju
knappast kunde låta Frankrikes egna
allierade i väster rycka till sig initiativet i frågan om »antikolonialismen».
Viktigare torde kanske dock ha varit
nödvändigheten att ge president Nasser tillfredsställelse åtminstone på en
betydelsefull punkt. Alltsedan Sinaikampanjen 1956, som med all tydlighet visade omöjligheten av att inom
kort utradera den israeliska staten
med militära medel, har den nasserska
panarabismen visat ett ständigt ökat
intresse för Nordafrika, som ju också
ingår i dess planer på ett arabiskt
rike ,.från Atlanten till Persiska viken». De tunisiska och marockanska
ansträngningarna att få till stånd en
nordafrikansk federation i intimt samarbete med västern och med deltagande av ett fritt Algeriet gjorde det
nödvändigt för Förenade arabrepubliken att ytterligare intensifiera sin aktion för den »positiva neutralismen»
i detta område, och härvidlag överensstämde dess målsättning i stor utsträckning med Sovjetunionens. Detta
278
kan bidra till att förklara Moskvas nya
ståndpunktstagande.
Sovjetunionens huvudmål är att
tränga undan västmakterna från Mellersta östern. Det försiktiga stödet åt
arabernas politik gentemot Israel är
ett av medlen. Ett annat är stödet åt
Nassers panarabiska aspirationer. Förenta staterna och Storbritannien har
mer eller mindre klart gått in för att
bevara status quo i Mellersta östern.
Sovjetunionen stöder häremot den
egyptiske diktatorns strävanden att
»ena de arabiska folken». I dessa strä-
vanden har man att se förklaringen,
inte bara till akUviseringen av Förenade arabrepublikens intresse för Algeriet, utan även upprinnelsen till de
senaste veckornas allvarliga oroligheter i Libanon.
Intill upprättandet av Förenade
arabrepubliken kunde Libanon sägas
ha varit något av en fredens oas i det
oroliga Mellersta östern. Sedan dess
frigörelse 1943 har det sökt spela rollen av medlare mellan Västern och
arabvärlden. Det drevs härtill, inte
bara genom sitt läge vid Medelhavet
och sin gamla egenskap av handelsnation, utan även genom sitt gamla
kulturarv som säte för korsfararnas
småstater under medeltiden – ett
arv, som haft till följd att Libanon
än i dag är till hälften en kristen
stat, och endast till hälften muhammedansk. Både inåt och utåt har landet sökt föra en försiktig balanspolitik: ett utslag härav har varit, att
någon folkräkning med uppgivande
av religionstillhörighet aldrig företagits, enär båda grupperna alltför mycket fruktat att se sig försatt i minoritet. Ett yttre tecken på Libanons balanserande hällning var dess accepterande, med vissa förbehåll, av Eisenhowerdoktrinen i början av förra året.
Upprättandet av Förenade arabrepubliken rubbade emellertid Libanons
redan förut ömtåliga läge. Kairos panarabiska propaganda förfelade inte sin
effekt inom stora delar av opinionen,
även den kristna: ledande politiker
vallfärdade frän Beirut till Darnaskos
för att frambära sin hyllning till Nasser, däribland den vördade maronitiske patriarken Meouchi, ledaren för
den största kristna sekten i Libanon.
Den libanesiska regeringens beslutsamhet att fortsätta den dittillsvarande
balanspolitiken, trots president Nassers bestämda deklaration att det var
Libanons plikt gentemot den panarabiska saken att ansluta sig till Förenade arabrepubliken, bidrog till den
västvänlige presidenten Camille Chamouns beslut att låta omvälja sig till
president, trots att ett dylikt omval
förutsatte en ändring i konstitutionen.
Det var förslaget om denna ändring,
som blev upptakten till den Nasserinfluerade oppositionens attack i Tripoli den 9 maj, då generalstrejk proklamerades och krav framfördes på
Chamouns omedelbara avgång. Det aktiva stöd, som oppositionen synes ha
erhållit frän Kairo och Damaskus.
ledde till en början till en ytterligt
svär ställning för regeringen, men
efter en veckas oroligheter föreföll det
som om den tills vidare skulle ha läget
i sin hand. En bidragande orsak härtill var utan tvivel Förenta staternas
stöd åt Chamoun, dels genom vapenleveranser och dels genom den.amerikanska VI :e flottans avgång till östra
Medelhavet – en exakt parallell till
situationen i Jordanien i april förra
året, då kung Hussein med amerikansk
hjälp lyckades rädda sitt land frän att
uppgå i en egyptisk-syrisk-jordansk
federation. situationen var dock fortfarande labil och osäker, och den internationalisering som den fått genom
Förenta staternas ingripande syntes
näppeligen ha stärkt regeringens ställning gentemot den i växande utsträckning västmaktsfientliga folkopinionen.
Fortsatt högerstyre i Grekland
Den inrikespolitiska utvecklingen i
efterkrigstidens Grekland har tydligt påvisat sambandet mellan valsystem, partiflora och regeringsstabilitet. Under de åtta första efterkrigsåren- 1944-1952- hade Iandet proportionellt valsätt, ett tiotal partier
företrädda i parlamentet och fjorton
regeringar, varav ingen förmådde hålla
sig vid makten över ett och ett halvt
år. 1952-1958 har Iandet haft majoritetsval, realiter endast tre partier och
två regeringar, vilka utgått ur samma
parti. Före årets val hade en ny vallag
innebärande s. k. förstärkt proportionalism införts, vilket fått betydelsefulla verkningar på valutgången och
väl kommer att få det också beträffande den framtida regeringspolitiken.
Det var 1952 som fältmarskalk Papagos, som lett grekerna till segrar
både mot italienarna 1940 och kommunisterna 1949, kom till makten i
spetsen för sitt nygrundade parti
»grekisk samling», vilket redan vid
valen 1951 blivit landets största. På
hösten 1955 avled Papagas och efterträddes av Konstantin Karamanlis,
som rekonstruerade partiet och gav
det namnet »den nationella radikala
unionen». Vid nyval i februari 1956
vann Karamanlis en knapp majoritet
i parlamentet med 48 o/o av de avgivna rösterna bakom sig. Under dessa
sex år av politisk stabilitet har det
grekiska näringslivet kunnat glädja sig
åt en betydande expansion, valutan
har stabiliserats och äterbyggnaden
– psykiskt och materiellt – efter nio
år av krig, ockupation och inbördeskrig kunnat fortskrida i berömvärd
takt. Utrikespolitiskt har regeringen
trots motsättningen till Storbritannien
och Turkiet i Cypernfrågan inte tvekat
att hålla fast vid den en gäng inslagna
västmaktskursen.
Årets val föranleddes av att rege- 279
ringen under debatten om den nya
vallagen oväntat fann sig försatt i
minoritet. En expeditionsregering
övertog makten, genomdrev en ny vallag och lät utskriva nyval. Den »förstärkta proportionalismen» kom att
innebära att endast partier som erhållit 25 o/o av röstetalet, valkarteller
omfattande två partier som erhållit
35 o/o av röstetalet och valkarteller
mellan fler än två partier som erhållit
40 o/o av röstetalet skulle få delta vid
fördelningen av tilläggsmandat. Beräkningen var att man härigenom skulle
stabilisera ett tvåpartisystem. De två
partierna skulle vara Karamanlis’ nationella radikala union och Venizelos’
liberala parti, som utgjort kärnan i
alla regeringar 1950-1952 och i oppositionen åren sedan dess. Valutgången
avslöjade emellertid faran av att leka
med valsättet i syfte att med konstlade
medel befästa demokratin. Det enda
parti som jämte Karamanlis’ fick vara
med att dela tilläggsmandaten blev
nämligen inte Venizelos’ liberala utan
det kryptokommunistiska EDA – det
officiella kommunistpartiet är förbjudet. Av sammanlagt 300 mandat erhöll
Karamanlis’ anhängare 172, EDA 79,
och liberalerna 36. Karamanlis fick
42 o/o av rösterna, EDA 25 o/o och liberalerna 21 o/o. Att ett kryptokommunistiskt parti i ett land som haft att utkämpa ett långvarigt inbördeskrig mot
utifrån stödda kommunister kunnat
samla en fjärdedel av väljarkåren utgör en mycket obehaglig överraskning,
vars konsekvenser ökas av att landets
två övriga större partier genomdrivit
ett valsätt som ger kryptokommunisterna en långt manstarkare representation i parlamentet än vad som varit
proportionellt berättigat. EDA :s stora
valframgång- 1951 och 1952 samlade
partiet endast omkring 10 o/o av rösterna – torde till stor del bero på
Cypernfrågan och skrämselpropagandan mot amerikanska robotbaser, men
280
också på ett allmänt missnöje med den
regim som sex år suttit vid makten
och misstro gentemot de inbördes föga
eniga liberalerna.
Om Venizelos sålunda räknade gruvligt fel, när han tillsammans med regeringen utarbetade den nya vallagen,
kan Karamanlis i huvudsak sägas ha
nått sitt syfte. Trots en nedgång i partiets popularitet hos väljarna från
44 o/o 1956 till 41 o/o har hans parti
erhållit en solidare majoritet i parlamentet och kan i princip räkna med
ytterligare fyra års maktinnehav. Det
förhållandet att det är EDA som numera utgör det främsta oppositionspartiet kommer dock sannolikt både
att göra livet surare för regeringen
och tvinga den till större försiktighet
– eller publikfrieri – än hittills, vilket i sin tur kan få ogynnsamma återverkningar på Atlantpaktssamarbetet.
Frankrikes svåra stund
Under en vecka i mitten av maj skakades Frankrike av en kris, som var
allvarligare och mera oroväckande än
någonting som har hänt i landet sedan
kriget och ockupationen. Den 13 maj
ägde demonstrationer, vilka urartade
till rent pöbelupplopp, rum i Alger i
syfte att manifestera mot och om möjligt förhindra bildandet av regeringen
Pflimlin. Samtidigt avslöjades i Paris
planer som direkt syftade till att störta
regimen. Genom ett energiskt polisingripande revs de samhällsomstörtande
organisationerna av nyfascistisk typ
upp, och tre dagar senare röstade nationalförsamlingen med stor majoritet
för införandet av undantagstillstånd i
hela Frankrike under en tid av tre
månader. I Algeriet hade samtidigt
s. k. utskott för den allmänna säkerheten bildats i en rad städer, och armim under ledning av överbefälhavaren för Algeriet, general Salan, hade
tagit makten. Ännu när detta skrives
är relationerna mellan Algeriet och
Frankrike ytterst oklara.
Det är i själva verket två kriser som
har vävts in i varandra, en algerisk
kris av mera lokal karaktär och en
ytterst oroande konstitutionell kris.
Konflikten i Algeriet ligger delvis till
grund för dem båda, men den tyngst
vägande anledningen är likväl bristen
på stabilitet och effektivitet i det politiska systemet under Fjärde republiken.
Den franska befolkningen i Algeriet
har ända sedan krigsutbrottet på hösten 1954 levat i ett tillstånd av osäkerhet och växande desperation. En miljon människor har gått i ständig fruktan för rebellernas attentat och våldsdåd, som den franska armens insats
endast delvis har lyckats begränsa. En
miljon människor har krävt ett effektivt försvar av liv och egendom, som
Frankrike endast delvis har kunnat
ge dem.
För denna europeiska befolknings~
grupp i Algeriet har frågan inte enbart gällt Frankrikes förmåga att
hjälpa utan också Frankrikes vilja att
hjälpa. Den har sett, hur den politiska
instabiliteten har förlamat regeringens
handlingsmöjligheter. Inom gruppen
har ett ganska kraftigt förakt för det
»dekadenta» Frankrike utbildats. Och
man har hyst oro för »eftergiftstendenser», framför allt i samband med
diskussionen om att uppta förhandlingar med den algeriska nationaliströrelsen.
I ett sådant klimat har extremistgrupper inte haft någon svårighet att
göra sig gällande. Framför allt hos
krigsveteraner, hemvärnsorganisationer och studenter har en »aktivistisk»
ideologi fått djupa rötter. Det behövdes bara en yttre anledning för att
desperationen skulle resultera i handling.
Under den senaste regeringskrisen
steg upphetsningen undan för undan
och nådde sin kulmen, när meddelandet kom, att FLN hade avrättat tre
franska soldater som repressalieåtgärd till följd av avrättningen av algeriska terrorister. När den blivande
konseljpresidenten Pierre Pflimlin
lade fram ett regeringsprogram, som
bland annat omfattade ett försök att
uppta förhandlingar med nationalisterna, kom eruptionen.
Avsikten hos den stora massan av
algeriska fransmän var att genom stora
demonstrationer visa för Frankrike,
att Algeriet inte accepterade någon
annan regering än en, som var helt
inställd på att föra kriget med största
energi. Man hoppades, att demonstrationerna skulle bli en tankeställare för
nationalförsamlingen och leda till ett
misslyckande för Pflimlin. Därefter
skulle en regering under ledning av
Nordafrikaaktivister som Jacques
Soustelle och Georges Bidault kunna
tillsättas.
Förhoppningen slog fel. I Alger hade
man misstagit sig på stämningen i
Frankrike och Pflimlin lyckades bilda
regering mycket tack vare händelserna
på andra sidan Medelhavet.
Och ändå fanns det åtskilligt, som
kunde motivera de algeriska förhoppningarna. stämningen i Frankrike har
nämligen sedan drygt ett år tillbaka
undergått en mycket kraftig förskjutning i riktning mot en aktivare krigföring i Algeriet.
Vändpunkten kom på våren 1957.
Med en generalisering kan man säga,
.att det var först då som fransmännen
,upptäckte, att de var i krig i Algeriet.
På sommaren 1956 förstärktes armen i Algeriet med stora kontingenter
värnpliktiga. Det fanns snart nog
knappt en enda fransman som inte
hade en vän eller anhörig inblandad
i striderna. Det medförde att Algerietkonflikten helt plötsligt ryckte fransmännen in på livet, blev angelägen.
19- 583445 Svensk Tidskrift H. 6 1958
281
De värnpliktiga fångades snabbt av
stämningen i Algeriet, för dem gällde
det att slå ner revolten för att sedan
kunna komma tillbaka igen, och de
skrev brev hem i den andan. Det var
den bästa propaganda som kunde gö-
ras för kriget i Algeriet.
Men propagandan gav inte omedelbar effekt. Under hösten 1956 hoppades man på att de stora förstärkningarna skulle vara tillräckliga för att
snabbt krossa rebellrörelsen. Först på
våren 1957 kom besvikelsen och känslan av att ännu effektivare medel måste
tillgripas.
Samtidigt började rapporter om
fransk tortyr av algeriska fångar att
flöda. Rapporterna, vilkas sanningshalt senare till stor del har bekräftats, vällade stor uppståndelse. Indignationen mot vissa av de metoder, som
hade kommit till användning, nästan
drunknade i indignationen över de
»defaitister», som lade fram rapporterna. Ville man framställa hela den
franska värnpliktsarmen som ett gäng
av bödlar? Förstod man inte att det
gällde att vinna kriget så snabbt som
möjligt och med de effektivaste metoderna?
Denna i sig naturliga indignation
tog vissa tragiska uttrycksformer. En
fransk form av »McCarthyism», som
regeringarna var ur stånd att bekämpa, växte fram. Tidningar och tidskrifter med rapporter om eller kommentarer till tortyr och övergrepp beslagtogs. Fransmännen klagade bittert
över utlandets oförstående inställning
till den franska politiken i Nordafrika,
nationalismen och antiamerikanismen
blommade upp, den gamla bitterheten
från de franska motgångarna i samband med Suezkonflikten fick nytt liv
och allt flera fransmän föll för slagordet om »la France seule».
stämningen blev en god jordmän
för den undervegetation av extremistiska rörelser, som växte fram. Det
282
har alltid funnits en antidemokratisk
ådra i Frankrike; den har varit mycket smal men ibland har den kunnat
svälla tack vare att extremiströrelserna har kunnat suga upp rekryter
frän de missnöjdas stora kategori. På
så sätt har rörelser av närmast nyfascistisk karaktär vuxit sig starkare
under det senaste året, och framför
allt har klimatet varit sådant, att de
har haft betydligt större aktionsmöjligheter än tidigare. Samtidigt har
också tendenser till antisemitism visat
sig.
För utländska iakttagare med god
vilja att tolka allt till det bästa i den
bästa av världar framstod detta till en
början bara som enstaka företeelser.
Det var först på ett relativt sent stadium som det stod klart, att de tragiska tendenserna var länkar i en
sammanhängande kedja, smidd av förtvivlan och desperation.
Den franska reaktionen efter Sakietintermezzot skulle vara omöjlig att
förstå, om man inte tar hänsyn till
dessa, här bara skisserade tendenser.
Kanske sjuttio procent av fransmännen kritiserade starkt bombningen av
den tunisiska byn Sakiet. Men sjuttio
procent av deputeradena stödde konseljpresident Gaillard vid debatten i
nationalförsamlingen, när han »täckte»
aktionen. Kritiken mot aktionen var
nämligen framför allt riktad mot det
taktiska felgrepp, som militärerna i
Algeriet gjorde sig skyldiga till, och
inte mot själva bombningen. Tvärtom
var det många fransmän som uppfattade intermezzot som ett uppmuntrande tecken på att det äntligen blev
något uträttat.
Denna fras – »äntligen görs det
något» – har givetvis bidragit till att
stärka ställningen för dem, som kan
framställa sig själva som förespråkare
för en mera aktiv politik, nämligen
extremisterna. Men det är inte bara
dessa utan också gaullisterna som har
fått vind i seglen. General de Gaulles
namn återkom allt oftare i debatten,
och de som kritiserade Fjärde republikens bristande funktionsduglighet
såg i generalen mannen som skulle
kunna återställa enigheten i Frankrike.
Också i Algeriet tänkte man på de
Gaulle. I själva verket hör de franska
kolonierna till gaullismens starkaste
brohuvuden. Det är troligt att många
av fransmännen i Alger hoppades på
att demonstrationerna skulle förmå
generalen att bryta sin självpålagda
tystnad.
Medan alltså huvuddelen av den
franska kolonin i Algeriet enbart syftade till demonstrationer, som skulle
kunna vädja till den nyväckta nationalismen i Frankrike, spärra vägen
för Pflimlin och öppna vägen för en
regering av Nordafrikaaktivister, helst
under ledning av de Gaulle personligen, fanns det vissa grupper som ville
gå ännu längre. Om Pflimlin misslyckades att bilda regering, fanns det
givetvis en god chans att president
Coty till slut skulle resignera och kalla
på de Gaulle. Men om Algeriet samtidigt avskars från Frankrike, måste
detta inte bara väcka stark reaktion i
Paris utan åstadkomma ett direkt kaos,
som kunde utnyttjas av extremisterna
till att genomföra en kupp i själva
Frankrike. Vid polisrazziorna har det
också framkommit klara bevis för att
det fanns intim kontakt mellan de algeriska och de franska extremiströrelserna.
Extremisterna tog ledningen av demonstrationerna i Alger den 13 maj
och lyckades få dem att urarta till
pöbelupplopp. Samtidigt sökte de täckning bakom armen och sköt fram fallskärmsgeneralen Massu, som ställde
sig i spetsen för »Utskottet för den allmänna säkerheten».
General Massu är en man med utomordentliga militära meriter och med
en av allt att döma total brist på politiskt omdöme. Han är representativ för
en stor del av den franska officerskåren genom sin bitterhet över militära operationer, som har förvandlats
till politiska nederlag. Han var med i
Indokina. Han ledde med stor skicklighet operationen mot Port Said under interventionen mot Egypten på
hösten 1956 och hade svårt att smälta
ordern att avbryta framryckningen.
Därefter har han haft hand om uppröjningen av terroristnästena i Alger
och skötte sitt uppdrag effektivt men
hårdhänt, något som gjorde att han
och hans fallskärmssoldater kom i
skottgluggen vid tortyrdebatten. över
huvud taget har han fått ett intryck
av att det bästa han har utfört har
mötts med otacksamhet eller har direkt motarbetats i Paris. I Alger har
han däremot en grundmurad popularitet.
Massus roll vid kuppen i Alger var
slutspelad efter ett par dagar. Han
blev aldrig mer än en marionett och
sköts snabbt åt sidan av den skicklige
taktikern Salan. Dennes balansgång
och dubbelspel hör till det mest fascinerande i Algerietkuppens historia.
Han grundmurade sin ställning bland
de algeriska fransmännen genom att
delvis fullfölja kuppen. Men samtidigt
höll han hela tiden kontakt med regeringen i Paris och lyckades så små-
ningom lotsa in utvecklingen i mera
lätthanterliga banor. Hans betydelsefulla insats underlättades av att Parisregeringen avhöll sig från att gå till
ytterlighet och sätta hårt mot hårt,
och på så sätt manövrerades extremisterna undan.
De senare inregistrerade det första
av en lång rad nederlag samma natt
som kuppen ägde rum. De misslyckades i sin plan att störta Pflimlin. De
misslyckades också i sin plan att skapa
kaos i Frankrike och på så sätt bereda
vägen för kuppmännen i Paris. I stäl- 283
Jet åstadkom de, att Pflimlin fick en
starkare majoritet än någon hade räknat med, de demokratiska partierna
slöt sig samman till republikens försvar, och kommunisterna framträdde
något oväntat som demokratiska förkämpar, barnsligt lyckliga över chansen att ta sig ur sin politiska isolering
och över det extra handtag, som extremisterna gav deras strävanden att
åstadkomma en folkfront.
I Paris rådde under några dagar en
fruktansvärt nervös stämning. Man var
beredd på allting, till och med på inbördeskrig. Men de extremistiska stöttrupperna neutraliserades av polisen,
och de mindre fanatiska grupperna,
exempelvis gaullisterna, höll sig lugna
mycket tack vare de tre stora fackliga
organisationernas hot om generalstrejk.
General de Gaulle framträdde ur sin
isolering, gjorde en deklaration och
höll en presskonferens. Han förklarade
att han var redo att ta makten under
exceptionella omständigheter, han godkände ganska öppet kuppen i Algeriet
men förklarade sig invänta en kallelse
från den franska nationen innan han
grep tyglarna. Någon diktatur syftade
han i varje fall inte till.
Generalen framstod därmed som huvudperson i dramat. Det blev allt tydligare att endast en reglering under
hans ledning hade utsikt att hindra
ett inbördeskrig. I detta kritiska läge
manövrerade han spelet skickligt och
med smidigt stöd bakom kulisserna av
både republikens president och den
sittande regeringschefen. Han fick den
begärda extraordinära investituren –
låt vara med mindre majoritet än han
från början krävt – genom ett uppträdande där fasthet parades med koncilians. Den omedelbara faran för ett
politiskt kaos var avvärjd.
De Gaulles program har ännu
ej närmare konkretiserats. Hur den
kommande franska författningen skall
284
te sig, ligger höljt i dunkel – liksom
Algeriets framtida status. Endast så
mycket är tydligt att generalen bundit
sig för en demokratisk ordning, där
fria val i sista hand blir utslagsgivande. Att en sådan ordning väl kan
förenas med en effektiv verkställande
makt finns det ju åtskilliga exempel
på.
Läget är emellertid fortfarande flytande. Mot den avvaktande passiviteten hos folkets stora massa kontrasterar vissa högljudda röster från Algeriet och annorstädes. De Gaulle har
kraftfullt manat till ordning och förehållit militären dess plikt till lojalitet
och disciplin. Av allt att döma blir
han också åtlydd i de militära kretsar,
som just nu sitter i nyckelposition.
Anslutningen till det nya stora statslånet blir en måttstock på allmänhetens förtroende till hans regim.
Friheten att läsa
När senator McCarthy under 1950-talets första år stod på toppen av makt
och inflytande, lyckades han i sin hetskampanj mot s. k. oamerikansk verksamhet även igångsätta utrensning av
misshaglig litteratur ur amerikanska
bibliotek. Beskäftiga medlemmar av
Den amerikanska revolutionens döttrar, föräldraföreningar och kvinnoklubbar, alla uppladdade med antikommunistisk chauvinism och moralisk indignation, for som furier kring
bokhyllorna och plockade bort litteratur, som ansågs kunna skada ömtåliga
amerikanska sinnen med sin kommunistiska eller i övrigt omoraliska
smitta. På sina håll ordnades formliga
bokbål.
Till amerikanernas heder skall dock
sägas, dels att denna frihetsfientliga
utrensningskampanj inte hade så stor
omfattning, som många tidningsläsare
kunde tro, dels att den tidigt gav upphov till starka motverkande krafter.
Bl. a. erinrar man sig med stor glädje
den protestaktion, som igångsattes av
de amerikanska bibliotekariernas förening. Ett nytt värdefullt inslag i kampen för litteraturens frihet är ett nyligen publicerat betänkande med den
talande titeln Freedom to Read. Undersökningen har verkställts på initiativ av National Book Committee och
utförts av tre högt aktade vetenskapsmän, professorn i grekiska vid universitetet i Chicago, Richard McKeon,
samt två professorer vid Columbia
University, sociologen Robert K. Merton och juristen Walter Gellhorn. Deras uppgift har varit att skildra censuringripandenas historiska och filosofiska bakgrund och det aktuella problemläget samt att komma med synpunkter och förslag beträffande säkerstäliandet av litteraturens frihet i
framtiden.
Som sig bör i en översikt, där en
professor i grekiska för pennan, figurerar i inledningen Platon som avskräckande exempel: i sin aristokratstyrda mönsterstat ville han t. o. m.
bannlysa poeterna, då deras lösaktiga
verksamhet innebure alltför stora risker för moralen och statssäkerheten.
Men det förhöll sig under tidigare
epoker liksom i våra dagar: även om
censurbefrämjarna uppger sig ha endast fast avgränsade syften, visar den
praktiska erfarenheten, att en censur
i funktion har svårt att hålla sig inom
dessa gränser. Den är till hela sin natur frihetsfientlig och restriktiv och
den visar en sorglig benägenhet att
ställa sig i de reaktionära krafternas
och intressenas tjänst, varigenom den
kommer att begränsa tankefriheten,
snöpa det litterära skapandet och
hämma den fria konstutövningen.
De kanske mest vägande argumenten mot censur är att censorerna ofta
förväxlar orsak och verkan, ja rentav
genom sina ingripanden främjar den
effekt, som censuren har till uppgift
att förhindra. Ett nordiskt exempel
härpå är Mykle-kampanjen, som mångdubblat intresset för en bok, som annars inte skulle ha väckt större uppseende. – All censur måste dessutom
bli mer eller mindre godtycklig; inte
ens en jättestab av censorer kan hinna
granska mer än bråkdelar av de tryckalster, som utgivits, ja inte ens av den
aktuella produktionen. Censuren i aktion får följaktligen karaktären av
punktaktioner. Man kan visserligen i
likhet med Index Librorum Prohibitorum, den romersk-katolska kyrkans
litterära förbudsrulla, generellt förbjuda kommunistisk litteratur men ett
dylikt förbud är inte särdeles vägledande för publiken, eftersom djävulen
som bekant med förkärlek uppenbarar
sig i lockande förklädnad med väl
gömd bockfot.
Praktexempel på censurens svårigheter erbjuder den debatt som ägde
rum i den amerikanska kongressen
1939, då det bl.a. gällde att avgöra
vad för sorts litteratur som kunde
och borde spridas inom krigsmakten,
så att man fick garanti för god krigsmannatukt och pålitlig offensivanda.
Den ene ville förbjuda böcker i stil
med Decamerone, andra sådana oamerikanska böcker som Marx’ Das Kapital. En kongressledamot lyckades fånga
in hela censurproblemet som i ett nötskal, då han föreslog att krigsmaktens
folk skulle helt ägna sig åt sitt krigiska yrke och »förbjudas att läsa alla
tidningar, böcker, tidskrifter och
andra publikationer, inklusive Bibeln
och protokollen från kongressen», då
det uppenbarligen i alla dessa tryckalster kunde finnas inslag, varav soldaterna kunde ta skada till sin själ.
Han fick naturligtvis svar på tal: det
stod upp indignerade talare, som betecknade detta inlägg som oamerikanskt, ja kommunistiskt, då det tydIigen ville undanhålla soldaterna Guds
ord.
285
Under 1950-talet har det i Förenta
staterna gjorts ett nytt, mycket naivt
försök att finna en generell regel för
att dra gränsen mellan god och dålig
litteratur. Det är ungdomens idoga beskyddare som propagerat för att böcker, som amerikanska föräldrar med
gott samvete kan sätta i ungdomens
händer, skall accepteras som god litteratur, medan annan litteratur måste
underkännas. En av Amerikas mest
aktade män, domaren i Högsta domstolen Felix Frankfurter, riktade ett
dråpslag mot denna naiva patentlösning, då han förklarade att dess tilllämpning innebure att »man tuttade
eld på hela huset för att steka smutsgrisen». I sin iver att utrensa främst
pornografisk och annan förråande litteratur var man beredd att offra all
litteratur som kunde tänkas ha ett
skadligt inflytande på barn och ungdom.
De tre amerikanska professorernas
utredning är klar, sansad och måttfull.
De har inte låtit påverka sig av det
oerhörda känslosvallet i debatterna
kring censuringripanden till skydd
för den amerikanska livsformen, mot
oamerikansk verksamhet och kommunism. De hävdar med kraft att »friheten att läsa» är en grundläggande
demokratisk rättighet, som det gäller
att slå vakt om. I censur av det tryckta
ordet ser de ett av de farligaste hoten
mot »de politiska institutioner, som
förkroppsligar och skyddar våra
grundläggande friheter och det kulturella arv, som ger dem innehäll och
vikt». De fäster även uppmärksamheten vid en art av »Censur», som är
förknippad med den moderna tekniska utvecklingen. Förlagsverksamheten har mer och mer blivit storindustri och avgörandet beträffande manuskriptens öden träffas i stor utsträckning av en relativt liten krets
av direktörer och förlagsredaktörer.
Hur har detta förhällande kommit att
~~~~–~~—————————————– —–
286
påverka utgivningen och därigenom
läsvanorna? I vilken utsträckning faller bokförläggarna i sin strävan att
publicera lönande objekt undan för
den tvivelaktiga publiksmaken? »Vad
för sorts böcker blir aldrig lästa, därför att sociala förhållanden, tekniska
metoder och produktionskostnader
medför, att de aldrig skrives eller tryckes?» Dessa och liknande frågor bör,
anser de tre professorerna, bli föremål
för en särskild undersökning.
Den amerikanska utredningen är
utan tvivel av intresse även på den
här sidan Atlanten. I Sverige har vi
lyckligtvis inte anledning att föra en
så hård kamp för det tryckta ordets
frihet som i länder, där censuren vakar över moral och rättrogenhet, men
det har alltid sitt intresse att noga
följa de avskräckande, resp. stimulerande exemplen. Och även hos oss har
vi all anledning att observera det problem som de amerikanska professorerna anser bör närmare penetreras:
Hur skall den kapitalsvaga minoritetens berättigade krav på att få sin
stämma hörd i det tryckta ordets
form kunna tillgodoses i bestsellerlitteraturens, pocket-böckernas och den
kolorerade veckopressens tidevarv?
Det är i lika hög grad ett politiskt som
ett kulturellt problem.
studiefinansieringen
Representanter för landets studentkå-
rer samlades den 19-23 maj till studentriksdag i Göteborg. studentriksdag är den gängse beteckningen för
den »allmänna studentkonferens» som
nu sammanträdde – för sjätte gången
i ordningen. Uttrycket är något oegentligt, »representanterna» är inte utsedda enligt något enhetligt system,
de hotas inte av någon form av parlamentarisk sanktion, och de har framförallt inte någon beslutande befogenhet. studentriksdagen är ett rddgivande organ, med en svävande ställning mellan expertgrupp och representantskap men är likväl en mycket
betydelsefull institution. De avgivna
»råden» blir riktningsgivande för den
politik som SFS kommer att föra
under den kommande femårsperioden.
Bland de problem som behandlades
i Göteborg är utan tvivel frågan om de
högre studiernas finansiering det ur
allmän synpunkt viktigaste. Den hittills gällande målsättningen för de studentsociala åtgärderna, en statlig stipendiering av 26 o/o av de nyinskrivna,
kan nämligen anses uppnådd. Det
gällde nu hur man skulle ställa sig inför det framtida arbetet på detta område. På politisk bas har frågan redan
debatterats – med betydande häftighet – i ett par år. Två huvudriktningar har avtecknat sig. Dels en socialistisk, som med åberopande av
nödvändigheten att undanröja »utbildningsmonopoh och »tillvarataga begåvningarna» ivrat för studielön åt
alla. Dels en konservativ, som hävdat
att studier i princip vore att betrakta
som en investering, som normalt borde
bekostas med egna medel eller lån.
(Vissa »rekryteringsstipendier» borde
även enligt denna linje ingå i systemet.) För att möjliggöra rimlig avskrivning av i studier investerat kapital borde amortering av studiekostnader, liksom understöd till studerande,
vara avdragsgilla vid beskattningen.
studentkårerna och SFS avböjer
principiellt att låta sitt arbete politiseras. Det blev därför inte dessa politiskt inspirerade förslag som kom att
ställas mot varandra vid studentriksdagen. En annan sak är, att de politiska värderingarna stundom tydligt
nog kan skymtas genom de »kårortsförslag» som kom att bli materialet för
mödosamt fackligt kompromissande i
Göteborg. Det ställningstagande som
utkristalliserades som studentmajoritetens uppfattning inebär väsentligen
följande:
»att statliga stipendier, motsvarande
kostnaderna för bostad och kost
under halva den verkliga studietiden bör tilldelas samtliga studerande med tillräckliga studieförutsättningar;
att finansieringen av de elementära
levnadskostnaderna under den
övriga studietiden bör ske med
statligt stöd i någon form;
att tillräckliga studieförutsättningar
för erhållande av statsstipendium i fråga om sökande, som
icke hunnit förvärva akademiska
studiemeriter, skall anses ådagalagda genom i regel minst 3,0 i
genomsnittligt poängvärde i studentbetyget.»
Detta innebär icke, att SFS överger
sin energiskt drivna linje, att kräva
skattetekniska lättnader för akademikerna. På ett uppseendeväckande sätt
har regeringen i åratal nonchalerat
denna fråga. studentriksdagen återkommer med inte bara en nyttig på-
minnelse, utan även en modest men
välmotiverad kritik mot finansministern:
»att avdragsrätt vid beskattningen för
amortering av studieskuld snarast bör införas;
att avdragsrätt för periodiskt understöd till studerande är en angelägen reform, som skulle medföra
ökad rättvisa vid beskattningen
och underlätta finansieringen av
högre studier;
att den med beklagande konstaterar
fördröjningen av frågan om studiekostnadernas skatterättsliga
behandling.»
Beslutet innebär utan tvivel en
framgång för de socialistiska strävandena. Det kan formellt sägas att studielönen »fallit» i studentsammanhang
287
– men den har fallit framåt. Man
frågar sig, vilka motiveringar som kan
ha påverkat majoriteten, helt visst
ickesocialistiska studenter, att antaga
en dylik linje.
I första hand anföres omsorgen om
rekryteringen:
»att det är samhällets uppgift att undanröja ekonomiska och geografiska utbildningshinder och därigenom ge studiebegåvad ungdom
ur alla samhällsskikt lika möjligheter att påbörja och genomföra
akademiska studier.»
Det kan synas som om detta bekymmer, när nu både den absoluta rekryteringen och speciellt tillströmningen från de lägsta socialgrupperna
tenderar att öka mycket kraftigt redan under rådande förhållanden, vore
av mindre vikt.
Rimligtvis har också de tankar som
uttryckes i följande formel varit av
större betydelse:
»att målet för de studentsociala stödåtgärderna måste vara att väsentligt minska studieskuldsättningen
och dess vådor, vilka på senare
tid antagit för den enskilde allt
mer orimliga proportioner, samt
befria de studerande från tvånget
till studiehindrande förvärvsarbete.»
De förhållanden som här betonas är
utan tvivel allvarliga. En till konferensen presenterad utredning visar, att
skuldsättningen ökat mycket kraftigt.
Samtidigt har man som nämnts kunnat konstatera en påtaglig likgiltighet
hos statsmakterna för att genomföra
några av de skattereformer, som skulle
kunna underlätta de skuldsatta akademikernas situation. Det är begripligt,
om studentopinionen efter en lång tid
av lönenivellering och olidligt skattetryck för de »nominellt» högre inkomsterna kommit till den uppfatt- 288
ningen, att den enda möjligheten att
få något med av standardutvecklingen
eller åtminstone att slippa förlora
alltför mycket, måste vara att kräva
generellt studiestöd. Generellt – för
att undvika de ofta upprörande tröskelproblem som måste uppstå vid en
relativt omfattande stipendiering med
behovsprövning, något som starkt betonas i SFS proposition.
Icke desto mindre inställer sig en
del kritiska reflexioner. För det första
kommer det som med ett ofta förlöjligat uttryck kallas studiernas frihet i
blickpunkten. Självfallet uttrycker
studentriksdagen en from förhoppning
i detta stycke:
»att samhällets stöd till studenterna
icke får utformas så, att studiernas och forskningens frihet hotas.»
Dessvärre ger ju emellertid denna
fras ingen grund att tro att frihetsinskränkningar inte så småningom införas.
Vidare måste man allvarligt ifrågasätta, om inte politiskt sett, den ena
delen av programmet slår undan grunden för den andra. Med den kallsinnighet som redan visats i skattefrå-
gorna synes risken stor, att en allmän
anslutning till tanken på generell stipendiering från socialdemokratisk
sida får utgöra förevändning för att
alltfort nonchalera kravet på avdrag
för studiekostnader.
Det är rimligt, att studenterna lika
väl som andra fackliga grupper försöker få sin del – och helst naturligtvis en större del – av den kaka
som fördelningsstriden gäller. På kort
sikt synes Göteborgsformuleringarna
av kravet kanske fördelaktiga. Likväl
måste man fråga sig, om studentriksdagen i tillräcklig mån tagit hänsyn
till de politiska möjligheterna, och till
konsekvenserna på lång sikt av det
ställningstagande man valt.
I det sammanhanget borde kanske
de socialistiska studenternas glädje
vid tanken att slippa studiekostnaderna som motivering för akademikernas högre löneställning ha blivit en
tankeställare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner