Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den al~eriska frå~an
Sä snabbt som det politiska läget skiftar i Frankrike är det nästan omöjligt
att kommentera konseljpresidenten
Gaillards stora tal av den 7 mars. Gaillard kan vara störtad när detta går i
press. Likafullt bör uppmärksamheten
riktas på hans bidrag till en lösning av
den algeriska frågan. Det har gått nästan obeaktat förbi. Men det innehåller
mycket som, om det förverkligades,
skulle kunna göra gott i framtiden.
Gaillard lade i nationalförsamlingen
fram sin regerings ståndpunkt vad beträffar en uppgörelse med Tunisien.
Men det viktigaste han hade att säga
var hans tankar om ett framtida ekonomiskt samarbete mellan Frankrike,
ett autonomt Algeriet, som dock skulle
förbli en del av Frankrike, Marocko
och Tunisien. Dessa länder borde tillsammans med England ingå en pakt
till försvar av västra Medelhavet och
så komplettera NATO. Men innan dess
skulle samma länder börja ett ekonomiskt samarbete med tanke på att gemensamt tillgodogöra sig naturtillgångarna i Sahara. Nu gör man anspråk på
sandvidder utan intresse, sade Gaillard, men Frankrike är berett att finansiellt medverka till att allt vad
sanden gömmer skall kunna utnyttjas.
Som bekant gömmer sanden olja,
kanske oljefyndigheter i klass med
Saudiarabiens.
Nationalförsamlingen, denna för
utomstående egendomliga och av fransmännen själva föraktade institution,
tycks inte ha fäst mycket avseende vid
regeringschefens förslag. Detta talar
ändå mycket realistiskt om vad som
gör att Frankrike inte kan ge upp Algeriet. Man kan dölja kärnpunkten i
den algeriska frågan under fagert tal
om moderlandets förpliktelser mot den
franska befolkningen söder om Medelhavet eller annat dylikt. Man kan från
rebellhåll predika panarabism och
vilja göra Algeriet »fritt». Vad man
inte kommer ifrån är, att Algeriet, som
nu är ekonomiskt beroende av Frankrike, i och med oljefyndigheterna kan
bli en tillgång för hela Västeuropa. Så
som utvecklingen går i östra Medelhavet, där Nasser kanske en dag sitter
som oljediktator, lär varken Frankrike,
Västeuropa eller Förenta staterna
kunna släppa kontrollen av Sahara
ifrån sig.
I Victor Vindes »Revolution i Algeriet» (Bonniers) omnämns, så vitt
man kan finna, inte oljan. Boken är
elegant och rappt skriven, författaren
är starkt engagerad av sitt ämne och,
kan man väl säga, tämligen ensidig.
Vinde ser den algeriska tragedien som
en huvudsaklig följd av de »reaktionära» europeiska elementens oförstånd, dåliga vilja och förmåga, lust
till förtryck, hat mot muselmanerna.
Det är en hård dom över en miljon
människor. Mest bland liberala amerikaner men tydligen även bland andra
finner man ofta en moraliserande och
fördömande förhandsinställning till
kolonier och kolonialsystem, vilka i
sig anses vara av ondo. Man glömmer
att det också finns ljusare sidor och
att kolonialfolken endast efterhand blivit mogna att ..styra och ställa i sitt
eget land», som Vinde skriver. Man
—————————————————————-
196
är ytterst indignerad över att majoriteten, som givetvis utgörs av infödingar
och som alltid framställs som underkuvad, inte har makten. I själva verket är det väl så att kolonialsystemet
är på avskrivning, vare sig man vill
eller inte, men ibland och på vissa
platser borde man kunna kosta på sig
ett beklagande av att utvecklingen gått
så· huvudstupa.
Vinde gör en skicklig skiss av Algeriets historia, som han för tillbaka till
Jugurtha och Tacfarinus. På sina journalistresor har han själv sett landet
med tidningsmannens registrerande
ögon. Alla slutsatser som han drar av
sina studier kan man kanske inte instämma i. Hans sympatier ligger frän
början hos rebellerna, och därför är
han angelägen att framhälla att intet
kommunistiskt inflytande finns inom
rebellrörelsen. Sä var det kanske frän
början, men numera har kommunisterna utnyttjat upproret för sina syften och torde deltaga i ledningen. Varför skulle annars sovjetiska och tjeckiska vapen strömma ned till Algeriet?
Tror någon att de får utnyttjas utan
all kontroll?
Ett kapitel av särskilt stort intresse
i Vindes bok handlar om fransmännens section administrative speciale,
ett organ som på helt fredlig väg söker
vinna Algeriet för Frankrike. Genom
denna organisation byggs vägar och
skolor, inrättas sjukhus och skaffas
läkare. Det samarbetar, trots hotet frän
rebellerna, med infödda algerier, vilka
långt ifrån alla tror att Algeriet kan
befrias endast genom våld. Här har
Frankrike lagt ned betydliga summor
i fredens tjänst. Om Frankrike har räd
att gå vidare på den vägen vore det
lyckligt. Enda medlet att hindra en
fanatisk nationalism att isolera alla
arabländerna, och däribland Algeriet,
från västerlandet är väl nämligen att
de oerhörda summor, som tages ut ur
dem t. ex. genom oljeutvinningen, i
ökad utsträckning också ·får ·komma
länderna själva till godo. För att säga
det drastiskt: levnadsstandarden hos
befolkningen borde inte balansera på
svältgränsen. Där ligger den nämligen
på mänga häll. Egyptens inkomster
går åt till armen, och fellaherna svälter längt värre nu än på Faruks tid.
I Saudiarabien kommer kanske sanden
en gäng att täcka kung Sauds palats,
och bilar kommer att grävas fram ur
ruinerna, men under tiden lever och
dör hans folk som på medeltiden. l
Algeriet får fransmännen nu betala
mänga underlåtenhetssynder. Men så
uselt är där inte som det skulle ha
varit om algerierna lämnats åt sig
själva. De krafttag, som nyssnämnda
specialorganisation tar, kan säkerligen
mångdubblas. Kanske blir det dyrt för
moderlandet, men det måste ju vara
bättre än att bara betala krigskostnader och att betala med fransmäns blod:
Kanske kan också ett utnyttjande· av
resurserna »Under sanden,. göra bör~
dan lättare att bära. Ett är säkert, ger
Algeriets jord nya rikedomar, har Algeriet första rätten till dem.
Nasser på offensiven
Den ..palatsrevolution,. som tillkännagavs i Radio Mekka den 24 mars, då
det meddelades att kung Saud av
Saudi-Arabien på sin broder, kronprins
Feisal, överlåtit ,.full befogenhet att
dirigera landets yttre, inre och ekonomiska politik och övervaka dess utfö-
rande,., kom utan tvivel som en kalldusch för mänga av västerns statsmän.
Kronprins Feisal, som tidigare varit
kungens stats- och utrikesminister,
hade efter dennes besök i Washington
våren 1957 offentligen vägat vidhälla
sin uppfattning om det efterföljansvärda i den nasserska >positiva· neu~
tralismen» och sitt förnekande av
Eisenhowerdoktrinen, och han hade
till följd därav, för hälsans vårdande,
tvingats tillbringa en län·gre tid utomlands. Omedelbart efter sitt återvändande hade han tydligen lyckats tillvälla sig praktiskt taget obegränsad
makti sin broders rike, denne broder,
om vilken den· amerikanske utrikes-‘
ministern John Foster Dulles så sent
soin vid Berrondakonferensen i februari 1957 sagt, att han var »västerns
ankare» i Mellersta östern. Hade ankaret plötsligt släppt, och var västern
på väg att förlora sin sista fasta bastion i denna del av världen?
I den· häxkittel av socialt och nationellt uppvaknande som Mellersta ·östern av idag utgör, har länderna på
den arabiska halvön till följd av sin
relativa isolering och sin feodala efterblivenhet under lång tid förblivit en
lugnets oas, med i det närmaste obegränsade möjligheter för potentater
och slavhandlare att bedriva sin hantering. över den ojämförligt mest betydelsefulla av dessa feodala självhärskardömen har kung Saud hittills
härskat som över en ren privategendom. I den bittra kampen mellan
Egypten och Irak om den tongivande
ställningen inom Arabförbundet nöjde
han sig med att vara tungan på vågen,
i medvetande om att ett alltför dominerande inflytande från den ena eller
den andra parten kunde komma att
undergräva hans egen maktställning,
detta trots hans enorma prestige såsom
väktare av Islams heliga platser. Samtidigt härmed vårdade han sig i hög
grad om sitt hus och sin släkt. Kungens
personliga inkomster från oljekoncessionerna till Aramco, som beräknas
uppgå till ca en miljon dollars om dagen, har tillsammans med ansenliga
förskott gått åt till mutor åt olika politiska riktningar i grannländerna och
till underhåll åt den stora kungliga familjen.
Kring denna medeltida »idyll» har
emellertid under de senaste åren hot- 197
fulla stormmoln skockats. Del1 panarAbiska nationalismen och rasfanatismen med president Nasser· sorti baner-:
förare växte oavlåtligt i styrka,’ och
genom den lyckosamma utgången av
Suezkrisert steg Nassers prestige och
inflytande i arabvärlden till en dittills
oanad höjd. Kung Saud; som till en
början i viss mån stött den revolutionära egyptiska rörelsen med dess principiellt antifeodala och antimonarkis-‘
tiska inriktning, fann sig snabbt föranlåten att försona sig med de hachemitiska arvfienderna i Irak och Jordanien och bidrog härigenom till det
lyckosamma genomförandet av den
statskupp, varmed kung Hussein av
Jordanien i maj 1957 undgick att hans
land införlivades med den syriskegyptiska federation som redan på
detta tidiga stadium diskuterades. Det
stöd, som kung Hussein i detta sammanhang mottog även från Förenta
staterna, fick en rad icke avsedda resultat. Först och främst intensifierade
det fruktan i Syrien för en hachemitisk statskupp med understöd av Förenta staterna och Saudi-Arabien och
bidrog därmed till att påskynda den
vänsterorientering i riktning mot ett
samgående med östblocket som Syrien
genomgick i augusti förra året. För
det andra övertygade det stora delar
av den arabiska opinionen om att
kung Saud och kungarna i Irak och
Jordanien spelade under täcke med
västmakterna, och att president Nasser var den ende arabledare som ville
och vågade föra en oberoende och
självständig politik, en uppfattning
som med styrka förfäktades av den
egyptiske diktatorn själv, och som naturligtvis bidrog till att ytterligare
höja hans prestige.
När de vänsterorienterade gruppernas infiltration i Syrien omsider gått
så långt, att regeringen i början av
mars såg Nasser som den ende möjlige räddaren från ett prokommunis- 198
tiskt maktövertagande och som en
sista utväg såg sig föranlåten att praktiskt taget låta sitt land annekteras av
den framgångsrike diktatorn, prokla~
merades detta över hela arabvärlden
såsom inledningen till det stora arabiska enhetsverket under Nassers egid.
Den bedrövliga imitation som under
namnet Arabfederationen blev Iraks
och J ordaniens närmast desperata försvarsåtgärd, var i så ringa mån en
framgång i den arabiska opinionens
ögon, att kung Saud vägrade att ansluta sig till den.
Detta faktum hindrade emellertid
inte att även kung Saud drabbades av
den egyptiska bannstrålen i form av
en intensiv propagandakampanj, vari
han beskylldes för att ha sökt organisera en komplott mot Nassers liv –
uppenbarligen ett svar på de beskyllningar i motsatt riktning, som förra
året föranledde ett tillfälligt avbrott i
de diplomatiska relationerna mellan
Egypten och Saudi-Arabien. Denna
propagandakampanj igångsattes med
berömvärd precision samtidigt som
kronprins Feisal vände tillbaka till
Riyad efter en två månader lång vistelse i Kairo, och den avstannade
också mycket riktigt omedelbart efter
Feisals maktövertagande den 24 mars.
Denna samtidighet, liksom också
den egyptiska pressens och radions
jubel över Feisals nya befogenheter,
tyder på att den egyptiska regeringen
väntade sig att Feisal i fortsättningen
skulle ansluta Saudi-Arabien till den
»positiva neutralismens» ideologi och
till de panarabiska enhetssträvandena. En sådan utveckling behöver
dock ingalunda vara ofrånkomlig.
Även i Saudi-Arabien har under senare år en viss social utveckling ägt
rum. Till stor del tack vare Aramcos
storstilade moderniseringsarbete, som
berett tusentals araber sysselsättning,
har beduinstammarna delvis blivit bofasta; en borgerlig medelklass har börjat växa fram, som i stor utsträckning
börjat få del av kulturens välsignelser
och i samband härmed även av den
egyptiska propagandan. Samtidigt har
de satts i stånd att studera verkningarna av den kungliga hushållningen,
vars båda mest iögonenfallande aspekter, kungafamiljens lyxbegär och den
fortgående inflationen, icke kan ha
lämnat dem oberörda. Följden har blivit en växande opposition, som hotar
att slutligen få större inflytande än de
kungliga mutorna till beduinhövdingarna.
Jämsides härmed har den kungliga
skattkammaren tömts, och eftersom i
detta land statshushållningen är identisk med kungens personliga hushållning står landet inför bankrutt. I
denna situation är det förklarligt om
vissa medlemmar av kung Sauds familj, i den välförstådda avsikten att
söka behålla sina slott, sina Cadillacs
och sina harem, enats om att mera resoluta åtgärder än dem Saud själv kan
väntas vidta, är av nöden för det fall
den vahhabitiska monarkin överhuvud
taget skall bestå.
Sårlana överväganden torde ha bidragit till att kronprins Feisal erhållit
sina vittgående befogenheter. De kan
sålunda förklaras som en desperat åtgärd från den saudi-arabiska kungafamiljens sida för att behålla sina hittillsvarande privilegier, och det faktum, att Feisal måhända lyckats övertyga Egypten om sina vänliga avsikter, behöver icke innebära att hans politik kommer att föras stick i stäv mot
hans egna och familjens verkliga eller
inbillade intressen.
Det återstår att se huruvida de motåtgärder, som de monarkiska och feodala arabregimerna vidtagit till försvar mot president Nassers aggressiva
och dynamiska förkunnelse, kommer
att leda till framgång. Deras position
synes prekär genom nasserismens
starka inflytande över folkopinionen i
deras egna länder, och tiden arbetar
emot dem. För västmakternas del, som
ju är beroende av den livsviktiga oljetillförseln från dessa länder, torde situationen klarast kunna uttryckas så,
att om man samtycker till att alliera
sig med föråldrade och reaktionära
regimer, får man vara beredd på att
de faller samman och måhända drar
en med sig i sitt fall.
Den engelska hyreslagen
En lång serie fyllnadsval har visat, att
Storbritanniens konservativa regering
förlorat greppet om väljarna. Inte endast har de konservativa fått se sina
röstetal allvarligt reducerade, fyllnadsvalen har även medfört flera mandatförluster. Orsaken till dessa upprepade
motgångar är i första hand ett allmänt
missnöje med regeringen. Sex och ett
halvt år har gått sedan de konservativa
tog över från de första efterkrigsårens
labourregering, varför det enligt den
klassiska parlamentariska doktrinen
börjar bli dags för ett regimskifte.
Missnöjet har också en mer konkret
bakgrund. Många väljare kan inte förlåta Suez-äventyret, andra menar att
regeringen inte tillräckligt effektivt
ingripit för att hejda levnadskostnadernas stegring, en tredje grupp är
rädd för att regeringens politik skall
leda till arbetslöshet. Ingen enskild regeringsåtgärd har dock framkallat en
så kraftig väljarreaktion som den nya
hyreslagen.
Liksom i ett stort antal andra länder infördes hyresreglering i Storbritannien under det första världskriget.
Denna reglering började avvecklas på
30-talet, men hann inte helt avskaffas
förrän det andra världskriget bröt ut
och hyresmarknaden på nytt underkastades offentlig kontroll med nominellt fastlåsta hyror. Sedan 1939 har
inga hyreshöjningar varit tillåtna, sam- 199
tidigt som hyresgästerna åtnjutit ett av
lagen garanterat uppsägningsskydd.
Vissa hyror har t. o. m. legat oförändrade sedan det första världskriget.
Följden har heller inte uteblivit: bostadsbrist och en förslumning av bostadsbeståndet till följd av otillräckligt
underhåll.
Liksom under 30-talet föll det även
denna gång på· de konservativas lott
att avveckla hyresregleringen, ehuru
det torde vara ställt utom allt tvivel att
även en labourregering skulle ha ansett
det nödvändigt att väsentligt modifiera
hyreslagstiftningen. Det ramaskri, med
vilket labour mottagit 1957 års hyreslag, ger därför en förvrängd bild av
partiets inställning. Labour skulle i regeringsställning ingalunda ha låtit allt
förbli vid det gamla, den saken kan
styrkas med auktoritativa uttalanden
av ledande labourmän. Därmed· är det
emellertid ingalunda sagt att en labourregering skulle ha gått lika långt
som de konservativa nu gjort i syfte
att få bort denna krisreglering.
Enligt 1957 års hyreslag avskaffas
all hyresreglering för omkring 800 000
lägenheter, medan omkring 5 milj. lä-
genheter fortfarande kommer att vara
hyreskontrollerade, ehuru en viss, av
lagen noga fixerad hyreshöjning kommer att medges för denna sistnämnda
kategori av bostäder. Till skillnad
från vad fallet varit i Sverige kommer
hyresstegringarna i de fortfarande
kontrollerade lägenheterna inte att
vara beroende .av den tidigare hyran.
Det är därför omöjligt att ange hur
pass stor hyreshöjningen blir i procent
räknat. Hyreslagen fastslår i stället en
maximihyra, som inte får överskridas.
Denna hyra är beräknad på den kommunala fastighetsskatten. Bostäder under ett bestämt, av lagen fastslaget
taxeringsvärde är fortfarande underkastade hyreskontroll, så länge den
nuvarande hyresgästen bor kvar. När
denne flyttar, upphör emellertid reg- 200
leringen. l stort sett gäller detta det
övervägande antalet arbetarbostäder
samt de lägenheter som bebos av .vissa
lägre medelklasskikt.
Hyreshöjningens storlek är emellertid inte endast beroende av taxeringsvärdet utan också av hyresvärdens villighet att äta sig reparationer – ett av
lagens huvudsyften är nämligen att få
till stånd ett bättre lägenhetsunderhåll.
Högsta tillätna maximihyra för en
fortfarande hyreskontrollerad lägenhet
i London kommer att bli f 170 om året,
fastighetsskatten inräknad, under förutsättning att hyresvärden åtar sig alla
reparationer, såväl yttre som inre. Om
han endast åtar sig yttre reparationer
blir maximihyran f 150 om året, och
om hyresgästen svarar för allt underhåll blir den högsta tillätna maximihyran f 115. Det är emellertid längt
ifrån alla fastigheter som är åsatta ett
så högt taxeringsvärde, att hyresgästerna där behöver betala så mycket
som de här angivna maximihyrorna.
Det är inte hyresstegringarna i de
fortfarande kontrollerade lägenheterna, som orsakat det största rabaldret kring den nya hyreslagen. Intresset har i stället kommit att koncentreras till vad som skall hända med
de 800 000 lägenheter, som fr. o. m.
den 6 oktober 1958 helt undantas frän
hyresreglering, och där hyresvärden
både kan begära vilken hyra han önskar och säga upp sina hyresgäster med
sex månaders varsel. Det är huvudsakligen medelklassfamiljer som bor i
denna typ av lägenheter, vilket är förklaringen till att avvecklingen av hyresregleringen blivit en så känslig
fråga just för en konservativ regering.
Ty den nya hyreslagen drabbar utan
tvivel hårdast de människor, som utgör de konservativas främsta valstrategiska tillgång, medan huvudparten av
labourväljarna fortfarande kommer
att kunna njuta en hyresreglerings
fördelar, även om deras hyror går
upp. Även mänga pensionärer kommer
att råka illa ut, även om en nyligen
genomförd modifikation av hyreslagstiftningen, som gör det möjligt för en
till avflyttning uppsagd hyresgäst att
hos domstol begära uppskov med uppsägningens ikraftträdande, kan väntas
medföra en viss lättnad för denna
kategori.
Vad som händer med de inte längre
hyreskontrollerade lägenheterna efter
den 6 oktober, då hyreslagen fullt trä-
der i kraft, är det ingen som med bestämdhet kan säga än. I flertalet fall
kommer otvivelaktigt hyresvärd och
hyresgäst att sluta nytt avtal om en
hyra, som visserligen är högre än den
som f. n. gäller, men som dock med
hänsyn till den allmänna prisnivån
och inkomststandarden kan betraktas
som skälig. Men det kommer självfallet
att finnas undantag. Inte minst i London finns det en grupp skrupelfria
hyresvärdar, som helt och fullt ämnar
dra fördel av den uppkomna situationen. De kommer att utan förbarmande
vräka sina hyresgäster för att sedan
hyra ut de lediga lägenheterna »möblerade» – och betinga sig en hyra
därefter. Det är en av orsakerna till
att det även bland de konservativa
finns de som menar, att det var ett
oförlåtligt misstag, inte bara politiskt
utan också sakligt, att inte undanta
centrala London från hyreslagens bestämmelser. Den stora efterfrågan på
lägenheter i detta område gör också
att hyresvärdarna där kan begära efter svenska begrepp rena fantasihyror
– och hyresgästerna har ingenting annat att göra än att betala, för så vitt
de inte vill bli uppsagda.
Medelklassfamiljerna har samtidigt
ställts inför en annan svårighet. Mänga
av dem skulle säkert föredra att skaffa
sig ett eget hem hellre än att betala
de hyror som nu kommer att begäras
i icke-kontrollerade lägenheter. Här
kommer emellertid kreditåtstramningen .som ett nytt, oväntat hinder.
Det har blivit svårare att få lån mot
inteckning, och bostadskreditkassorna
har också sett sig nödsakade att höja
siha krav på kontantinsatsens storlek.
Detta stänger obevekligen vägen till det
egna hemmet för många, som under
ekonomiskt mer normala förhållanden
utan. svårighet skulle ha kunnat köpa
en villa.
En redogörelse för den nya hyreslagen är emellertid ofullständig utan
några ord om labours uppträdande.
Man behöver inte svälja den av den
konservativa regeringen genomdrivna
lagstiftningen med hull och hår för att
fördöma den ansvarslöshet, som präglat oppositionens agitation i denna
fråga. Labourpropagandan har målmedvetet sökt trumma in i folks medvetande, att hyreslagen gör en hyresgäst i det närmaste rättslös gentemot
skrupelfria husägare. Åtskilliga hyresgäster har också gått med på hyresvillkor, som de enligt den nya lagen
inte är tvungna att acceptera, därför
att de satt tilltro till denna överdrivna
labourpropaganda. Åtskilliga fastighetsägare har låtit säga upp sina hyresgäster för att sedan sälja sina hus.
Labour har nämligen förklarat att partiet i regeringsställning kommer att
kommunalisera bostadsmarknaden,
och för att undandra sig följderna av
en sådan åtgärd är det många som nu
föredrar att göra sig av med sina hyreshus. slutligen har labour angripit
de av hyreslagen medgivna hyreshöjningarna på ett sådant sätt att en stor
allmänhet fått den uppfattningen, att
en labourregering skall återföra hyresnivån till vad som gällde före hyreslagen. Detta är självfallet ingalunda
partiets avsikt, men det har visligen
aktat sig för att upplysa allmänheten
härom i medvetande om att missförståndet ger god utdelning vid valurnorna. Det är alltså inte endast de
bekymmer, som hyreslagen otvivelak- 201
tigt kommer att ge breda medelklassskikt, utan också en överdriven och
vilseledande propaganda från oppositionen, som gör att den konservativa
regeringens framtidsutsikter f. n. ter
sig så mörka.
Det danska kommunalvalet
Den 4 mars var det kommunalval i
Danmark. Det var ett val som man
ansåg skulle bli intressantare än vanligt. Valmanskåren är nämligen nu
praktiskt taget densamma som vid
folketingsvaL Man har inte längre
något mellanliggande val till landstinget (första kammaren), som avskaffades 1953. Därför ansåg många att
kommunalvalet kanske, trots andra
förutsättningar, likväl kunde ge rikspolitiskt utslag, i all synnerhet som
socialdemokraterna 1957 ingick regeringskoalition med två små borgerliga
partier. Många av dessas väljare hade
uppfattat koalitionen som ett otillbörligt arrangemang. Det var därför
ganska förklarligt att nyfikenheten
var högt uppdriven på olika politiska
håll. Bland de nyfiknaste var H. C.
Hansen, stats- och utrikesminister. Dagarna före valet for han land och rike
omkring och förklarade, att det kommunala valet kunde och borde tillmä-
tas en utomordentligt stor rikspolitisk
betydelse. På natten, när det preliminära valresultatet redovisats, sade han
emellertid: »Gennemgående er altså
forskydningerne ikke af en sådan art,
at der overhovedet landspolitisk kan
tillägges dem betydning.»
Vad hade då hänt under de korta
timmar som gjorde det betydelsefulla
till betydelselöst? I procentuella siffror såg svaret, dvs. förskjutningen
inom valmanskåren ut på följande sätt.
Valet hade sålunda gått till den borgerliga oppositionens favör. Men det
var, som statsministern antydde, inte
202
Kom- Folke- Kommunal- tings- munalval val val
1954 1957 1958
Socialdemokrater1 • 41,0 39,4 38,8
Radikale Venstre1 • 7,8 7,8 7,3
Retsforbundetl 2,2 5,3 2,4
Konservative . 19,2 16,6 20,7
Venstre 23,4 25,1 24,7
Kommunister . 3,4 3,1 3,0
Oavhängiga 0,2 2,3 0,4
Tyskar. 0,5 0,4 0,4
Andra 2,3 2,3
100,0 100,0 100,0
1 Koalitionsregering sedan försommaren
1957.
fråga om något politiskt jordskred i
ena eller andra riktningen. Alla partiledare förklarade sig också nöjda och
glada efter valet. De som vunnit var
gladast. De som förlorat var också
glada. De hade vägande skäl, som reducerade motgångarna till gränsen för
det obefintliga. Till de glada hörde
den borgerliga oppositionen. Det Konservative Folkeparti hade kraftigt återhämtat sig från 1957 års folketingsval.
Venstre hade det visserligen sämre
ställt i förhållande till folketingsvalet,
men hade gjort goda vinster i jämfö-
relse med kommunalvalet 1954. Vidare
var det Retsforbundet och ett nytt
vänstersocialistiskt parti som inkasserade kommunala vinster. Till dem som
inte var lika glada hörde socialdemokraterna, Radikale Venstre och kommunisterna. Den socialdemokratiska
majoriteten gick förlorad i 9 städer,
men erövrades i 4. I flera städer närmade man sig balans mellan socialdemokratiska och borgerliga grupper.
Socialdemokraterna förklarade med
resignation, att valdeltagandet varit
förhållandevis stort, en sak som erfarenhetsmässigt brukar gynna de borgerliga fraktionerna.
Strömkantringen åt det borgerliga
hållet var visserligen inte överväldigande, men i den labila danska inrikespolitiska situationen torde det kommunala resultatet inte helt bli utan
rikspolitisk verkan.· Om inte annat så
torde det ha blivit en tankeställare för
såväl regeringen som för oppositionen. Eller som tidningen Information
uttryckte det: »De skal tänke sig godt
om i regeringen! De skal· også tänke
sig godt om i oppositionspartierne.
Bedre valgresultat kan man ikke få.»
Tankeställaren gäller närmast den
allmänna politiska attityden partierna
emellan. Från oppositionens sida har
man nämligen tidigare levererat en i
många avseenden alltför negativ kritik mot regeringens förslag, med en
arrogans som tidvis skaffade socialdemokraterna större förståelse hos
sina koalitionsbröder, Radikale och
Retsforbundet, än vad som annars varit nödvändigt. Socialdemokraternas
dåliga humör har inte heller tagit sig
så särskilt älskvärda former.
Redan före valet hade emellertid de
Konservative hissat nya signaler. Det
var närmast partiets driftige, efter valet plötsligt avlidne ledare, Aksel Mpller, som angav tonen. Oppositionspartierna borde, ansåg han, vinnlägga sig
om en konstruktivare kritik, som syftade till ett samarbete med regeringen,
i de frågor där borgerliga synpunkter
kunde läggas till grund. Mpllers efterträdare, partiets förre generalsekreterare Poul Sprensen har dock inte
gjort sig känd för att vara särskilt
entusiastisk för sin företrädares åsikt
i denna fråga. Men efter valet antydde de konservativa tidningarna partiets avsikt att fortsätta på den utstakade vägen. Konservatives ökade
betydelse bör även ge möjlighet att
framgångsrikt förfäkta en sådan linje,
i all synnerhet som önskan om ett
större samförstånd mellan de politiska
partierna är påtaglig i den nuvarande
situationen. Danmark brottas med ett
flertal allvarliga ekonomiska problem.
Ett av de väsentligaste är, hur landet
skall ställa sig till den avgörande frå-
gan om: gemensam marknad med de
sex eller anslutning till frihandelsområdet. Frågans ödesdigra vikt inspirerade redan innan valet till större
partipolitisk eftertanke. Valresultatet
stärkte utan tvivel beredvilligheten till
mera samförstånd.
Kommunalvalet kastade även ljus
över en annan intressant – kanske
tidstypisk företeelse – som börjat
skymta i politiskt-ekonomiskt framskridna länder. Det är frågan: kommer kommunalval äter att bli kommunalval? De flesta danska politiker
poängterade visserligen vilken rikspolitisk betydelse man borde tillmäta valresultatet, en sak som på sitt sätt också
till stora delar var riktig. Men kommunalpolitik har ju strängt taget inte med
rikspolitik att göra. Tanken att de politiska partierna ej hör hemma i kommunala församlingar är väl både ursprunglig, riktig och ständigt äterkommande. Kommunerna bör inte
välja folk att sköta deras angelägenheter därför att kandidaterna omfattar en speciell politisk bekännelse,
utan därför att de är ägnade att bedöma den kommunala förvaltningens
ändamålsenlighet, lät vara att partierna omfattar en mängd förträffligt
folk.
Den tid är för övrigt för länge sedan förbi, då ett politiskt regimskifte
i en kommun betydde väsentligt ändrad politik. Man kan kanske därför
förmoda, att tankegångar, som syftar
till att frigöra kommunalpolitiken frän
rikspolitiken skulle fä ökat gehör. Hos
borgerligt och lokalt förankrade grupper och alldeles särskilt hos dem som
slagit vakt kring den kommunala självständigheten har de väl alltid funnits
latenta. Det tycks inte behövas så mycket för att aktivera dem. Man kan visserligen knappast säga att det danska
kommunalvalet givit något betydande
14- 583444 Svensk Tidskrift H. 4 1958
203
utslag i sådan riktning. Men tendensen
fanns där. På ett flertal platser visade
man, såväl inom ramen för de gamla
partiorganisationerna som mera fristående, en betydande självständighet
både i valpropagandan och i målsättningen. Ett av de mera kuriösa exemplen utgöres av tullförvaltaren, som flyttat till en ny kommun, men »inte fick
vara med». Han satte då igång med en
intensiv kampanj mot den bestående
kommunala regimen och lyckades med
saklig kritik av mänga av dess förvaltningsmässiga dispositioner tillförsäkra
sig tre mandat på sin nya lista. Det
kan hända att det är svalor som förebådar en kommunalpolitisk sommar.
Begåvningsreserven
I en situation, då den allmänt omfattade politiken på undervisningens område är att söka bereda allt större
grupper av ungdomar tillgång till en
så kvalificerad utbildning som möjligt,
är det naturligt att frågan om begåvningsreservens storlek kommit att ivrigt uppmärksammas. Av och till uppblossar en ej sällan häftig debatt, där
starkt känsloladdade argument ofta
spelar en stor roll.
Det är påtagligt, att man i de kretsar som anser sig med särskild lidelse
förfäkta programmet om utbildningens
demokratisering gärna vill anse, att
den del av vår ungdom, som skulle
kunna tillgodogöra sig den högre undervisning som ännu uppfattas som
ett »klassprivilegium» är mycket stor.
Betänksamma invändningar mot vad
som kan te sig som alltför optimistiska
kalkyler tolkas gärna som utslag av
antingen okunnighet – har inte socialvetenskaperna visat att nästan alla
skillnader människor emellan egentligen beror på miljöförhållanden, minsann? – eller i värsta fall som mer
eller mindre ohederlig advokatyr för
204
att »slå vakt om utbildningsmonopolet».
Universitetsutredningen, som har
att planera för en utomordentligt stark
ökning av antalet studerande, har låtit
sig angeläget vara att skaffa en såvitt
möjligt tillförlitlig uppskattning av
storleken av begåvningsreserverna i
olika betydelser av detta ord. På dess
uppdrag har docent Kjell Härnqvist
utfört en omfattande undersökning.
Denna har publicerats som utredningens betänkande nr III: »Reserverna för
högre utbildning. Beräkningar och metoddiskussion» (SOU 1958: 11).
Begåvningsreserven är enligt Härnqvist »de grupper som enligt beräkningarna skulle kunnat tillgodogöra sig
utbildning av nämnda slag men nu ej
får tillfälle att göra det».
För att man skall kunna göra en
uppskattning av dessa reserver måste
man ha tillgång till ett mått på förutsättningarna för högre studier som
möjliggör förutsägelser om studieresultaten. Härnqvist har räknat med,
att man kan använda betygssummor,
t. ex. vid intagningen i realskola, som
ett sådant mått. Han har vidare använt ett av G. Ekman introducerat
antagande, att alla ungdomar ur socialgrupp 1 som överhuvudtaget bedöms ha förutsättningar för studier i
realskola och gymnasium, också får
fortsätta. Genom att fastställa hur stor
del av eleverna från de lägre socialgrupperna, som uppvisar minst lika
goda studieförutsättningar som generationskamraterna ur socialgrupp 1, men
likväl inte fått del av högre utbildning
får man ett mått på begåvningsreserven i angiven mening.
Givetvis kan här inte ske någon
granskning av den statistiska hållbarheten i Härnqvists metodiska förutsättningar. Det förtjänar dock påpekas, att
antagandet om att alla kapabla ur socialgrupp 1 verkligen får högre utbildning inte kan anses helt styrkt. Härnqvist anför i själva verket intressanta
fakta som ger vid handen att så inte är
fallet. Det är alltså möjligt att här föreligger ett fel. Detta fel är i så fall av
beskaffenhet att ge ett för lågt värde
på begåvningsreserven.
Beräkningarna har baserats på två
undersökningsmaterial. Det ena är ett
urval av var fjärde avdelning av folkskolans klass 4 under vt 1945, det
andra ett urval av varannan avdelning
av klass 4″ och 3′ i realskolan under
vt 1949.
Resultaten av undersökningen formuleras av Härnqvist på följande sätt:
»Sammanlagt skulle alltså drygt en
fjärdedel av pojkarna kunna ta studentexamen . . . och omkring hälften
realexamen … De som faktiskt avlagt
resp. examina eller mera uppgår till
8 % för studentexamen … och 19%
för realexamen . . . I båda fallen föreligger alltså en betydande utbildningsreserv. När det gäller studentexamensreserven förtjänar det också att framhållas att denna till största delen finns
bland dem som ej ens fått börja i realskola. Från realskolan till gymnasiet
tycks vidarerekryteringen fungera förhållandevis bättre. Det bör dock observeras att vårt undersökningsmaterial avser sådana som normalt började
i realskolan 1945. Därefter har intagningen i realskolan ökat väsentligt, vilket kan ha förändrat bilden» (s. 87).
Den utomordentliga osäkerhet som
präglar uppskattningar av begåvningsreserven framgår drastiskt av en till
betänkandet fogad vetenskaplig polemik. statistikern, professor C. E. Quensel framför så allvarliga metodiska
anmärkningar mot Härnqvists undersökningar, att denne själv skriver, att
om Quensels alternativ för beräkningarna i stället skulle användas, skulle
begåvningsreserverna visa sig vara
»nästan obefintliga». Det är uppenbart
att en så betydlig meningsskillnad mellan olika experter manar till största
försiktighet vid användandet av Härnqvists material i den skolpolitiska debatten.
Som känt är räder det en utpräglad
brist på tekniskt skolad arbetskraft,
en brist som på grund av samhällets
och näringslivets utveckling kan förutses bli ytterligare skärpt. Det är därför av stort intresse att försöka uppskatta inte bara begåvningsreserven i
vidsträckt mening, de som är i stånd
att avlägga t. ex. någon form av studentexamen, utan även den speciella
begåvningsreserv som utgöres av personer kapabla till högre teknisk utbildning.
»Vid beräkningen av reserver för
teknisk-matematisk utbildning har de
ansetts uppvisa kvalifikationer för så-
dan utbildning som inskrivits vid tekniska högskolor eller med lägst medelbetyget Ba i matematik, fysik och kemi
i studentexamen på reallinjen valt annan utbildning efter studentexamen.
Reservberäkningarna har här avsett
att fastställa hur många bland ickestudenterna som skulle kunna nå motsvarande studieresultat på gymnasiet
och därmed kunna anses kvalificerade
för teknisk-matematisk utbildning. Så-
som mått på förutsättningarna har i
detta fall använts betygen i matematik,
fysik och kemi i realskolan.
Det har visat sig att ytterligare 2-
3 % av åldersklassen borde ha förutsättningar för sådan utbildning. Eftersom gruppen nu omfattar 2,5 % av de
manliga eleverna i åldersklassen, borde
alltså en fördubbling av gruppen med
kvalificerad teknisk utbildning vara
möjlig. . . . l den kvinnliga delen av
realskolematerialet har endast omkring 0,5 % en realbetonad utbildning
som fört fram till betyg på minst Ba i
.matematik, fysik och kemi. Beräkningarna visar att denna grupp proportionellt sett skulle kunna ökas betydligt
mer än vad som är fallet bland de
manliga» (s.88).
205
Flerstädes påpekar Härnqvist, att
en sak är att ha den intellektuella
kapaciteten för högre utbildning, en
helt annan att också verkligen ha lust
att ägna sig åt sådan: värderingar
inom olika sociala miljöer spelar här
en mycket stor roll.
Detta aktualiserar ett betydelsefullt
problem, som till sin natur ligger utanför den statistiska analysens område.
Självfallet är givetvis, att det är önskvärt att envar som vill och kan tillgodogöra sig en kvalificerad utbildning också får tillfälle härtill. Ur en
synpunkt sett är det givetvis också så,
att samhället har intresse av att tillvarataga begåvningarna. Men vad kan
bli följden av att »tillvarataga begåvningarna» i så stor utsträckning, att
de »lägre» yrkena mer eller mindre
fullständigt dräneras på alla personer
med intellektuell kapacitet över genomsnittet.
I bästa välmening kanske man riskerar att bringa till stånd en skiktning
av samhället av måhända långt allvarligare art än den gamla, i upplösning
stadda klassindelningen. Demokratien
ställer sig genom sin egen utbildningspolitik i jämlikhetens namn kanske
snart nog inför ett dilemma som man
inte kan undvika att ta ställning till.
skolkommissionen har på sin tid sett
problemets existens och betydelse. Det
kunde behövas att diskussionen om
denna fråga åter toge fart.
Systemet med majoritetsval
Under debatten om reformer av valsättet i ändamäl att bättre än hittills
förverkliga iden om proportionell representation i riksdagen och kommunerna har bland annat från socialdemokratiskt håll framkastats tanken,
att vi rent av bör överge det nuvarande
systemet och övergå till majoritetsval
i enmansvalkretsar enligt engelsk modell. Frågan har hittills icke tillvunnit
206
sig något mera allmänt intresse, men,
trots riksdagens avvisande hållning,
blev den för några år sedan av regeringen hänskjuten till den pågående
författningsutredningen, och det får
väl inte hållas för uteslutet att den kan
komma att på allvar aktualiseras.
Under sådana omständigheter är det
onekligen av intresse även för oss här
i landet att konstatera, att inte ens
engelsmännen själva är helt nöjda med
sitt valsätt utan diskuterar olika förslag till reformer. Längst går härvidlag det liberala partiet, vilket i ett system för proportionella val ser en möjlighet att motstå trycket från de båda
stora partierna, de konservativa och
labour, samt undgå att helt förlora fotfäste i parlamentet. En så radikal förändring av valsättet anses dock icke
vara praktisk politik i England, där
småpartier betraktas som farliga och
icke önskvärda inslag i det politiska
livet. Om det blir reformer på området
torde dessa följaktligen komma att inriktas på att skapa förbättringar inom
ramen för det bestående systemet. Ett
uppslag i den riktningen redovisades
i tidskriften Economist för den 8 mars
1958.
Tanken är den att man skulle öppna
möjlighet för väljarna att avge alternativa röster (alternative vote). När val
förrättas i en valkrets används endast
en valsedeltyp, som upptar alla de
kandidater – oavsett partitillhörighet
– vilka ställt upp. Valet tillgår så att
den röstande å valsedeln medelst ett
tecken anger vilken av kandidaterna
han väljer. Enligt förslaget skulle han
emellertid, därest det finns flera än
två kandidater, ha rätt att för den han
i första hand vill ge sin röst sätta en
1:a, men dessutom för den han vill
välja i andra hand en 2:a. Vid första
sammanräkningen tages hänsyn endast
till 1:orna, och får någon av kandidaterna därvid mer än 50 procent av
samtliga röster, förklaras han vald.
Om däremot icke någon av kandidaterna uppnått sådan majoritet, sker
ny sammanräkning, och därvid träder
systemet med alternative vote i full
tillämpning. Nu medtages endast de
två kandidater som vid första sammanräkningen (av 1:orna) erhållit de flesta
rösterna. De övriga kandidaternas sedlar enligt sistnämnda sammanräkning
fördelas på de två huvudkandidaterna,
i den mån de senares namn blivit förtecknade med 2:or. I varje fall vid
andra sammanräkningen blir det på
så vis en av de två toppmännen som
får klar majoritet.
För att visa hur detta system skulle
slå ut i verkligheten tog Economist
fyllnadsvalet för en tid sedan i Rochdale som exempel. Vid detta mycket
uppmärksammade val förlorade det
konservativa partiet sitt mandat till
arbetarpartiet enligt följande röstsiffror:
Arbetarpartiet
Liberalerna
Konservativa
22133
17 603
9 827
Economist påpekar, att Rochdale nu
har en labourrepresentant i parlamentet, trots att 55 procent av väljarna
uppenbarligen ville ha någon annan.
Felet med det nuvarande valsystemet
är att man inte fått reda på vilken av
kandidaterna folkmajoriteten i själva
verket föredragit. Men om de konservativa väljarna hade haft möjlighet att
alternativt rösta på någon av de övriga
kandidaterna för den händelse deras
egen – såsom det senare visade sig
– icke skulle ha någon chans, vore
det sannolikt att åtminstone •;10 av
dem hade utpekat den liberale kandidaten och endast 1/10 arbetarpartiets
kandidat. Den liberale kandidaten
hade blivit vald med 24 482 röster mot
arbetarpartiets 23 116 röster, och detta
hade enligt tidskriftens mening uppenbarligen varit ett riktigare uttryck för
folkmeningen i Rochdale än det som
blev resultatet med tillämpning av nu
gällande regler.
Vad en reform av nu antydd art
skulle fä för politiska konsekvenser i
hela England är givetvis svårt att bedöma. Economist tror, att ett dussintal
liberaler skulle bli invalda i parlamentet, och att antalet skulle stiga vid de
följande valen. Mänga liberala väljare
skulle alternativt förorda konservativa kandidater, vilket i åtskilliga valkretsar skulle vara till fördel för den
borgerliga opinionen. Däremot skulle
sannolikt arbetarpartiet bli utomordentligt förbittrat, därest reformförslaget fördes fram på allvar. Men, så-
som Economist påpekar, det föreslagna
systemet avser att förhindra arbetarpartiet frän att fä regeringsmakten endast om majoriteten av folket vill hålla
detta parti utanför. Arbetarpartiet skall
lika litet som något annat parti – som
ofta skett – kunna bygga upp en majoritet i parlamentet med stöd av inadvertenser i valsystemet och trots att
partiet stödes av endast en minoritet i
folket.
De av Economist anförda synpunkterna har intresse även för oss och i
all synnerhet bör de begrundas av
dem som till värt politiska liv vill
överföra systemet med majoritetsval i
enmansvalkretsar. Det är tydligt att
det inte kan utan vidare kopieras, utan
att avsevärda kompletteringar måste
ske i den av Economist antydda riktningen.
Sedan är det en annan men inte
oviktig sak att varje författningsproblem har sina givna förutsättningar i
rädande förhållanden, gällande institutioner och levande politisk tradition
och att därför reformarbetet måste ske
med stor varsamhet. Majoritetsvalsystemet erbjuder vissa fördelar ur principiella och praktiska synpunkter, men
innan vi går så långt att vi överför det
till oss, bör allvarliga försök göras att
bättra bristerna i värt eget valsätt.
207
Jordbrukets exportproblem
Den svenska exporten av jordbruksprodukter har kommit i blickpunkten
på ett ganska uppseendeväckande sätt
genom Nya Zeelands nyligen avgivna
protest mot svensk smördumping i
England. Nu är svensk smörexport
ingalunda någon nyhet. Under de 25
åren närmast före första världskriget
uppgick exporten i medeltal till något
över 20 000 ton per år och för de 15
åren 1929-39 blev motsvarande kvantitet 19 600 ton. Det dröjde några är
efter andra världskriget innan vi fick
ett smöröverskott, men fr. o. m. 1950
har Sverige äter regelmässigt uppträtt
på den internationella marknaden.
1957 års kvantitet (31 600 ton) är visserligen den största hittills, men redan på 1930-talet var exporten flera
gånger uppe i nästan lika höga siffror.
Kritiken riktar sig väl inte heller i
första hand mot det förhållandet att
Sverige exporterar smör utan mot priset, som är ojämfört mycket lägre än
hemmamarknadens. Partipriset vid
mejeri ligger f. n. vid 6 kr. 35 öre
per kg, medan samma vara fritt kaj i
London säljes till föga mer än 3 kr.
Detta är utan tvivel dumping i vedertagen mening. Det bör dock framhällas
att Sverige ingalunda intar någon särställning i berörda avseende. Storbritannien erbjuder f. n. den enda fria
marknaden för smör i hela Europa,
och därför söker sig alla utbud dit,
med kraftig prissänkning som naturlig
följd. Värst går detta ut över danskarna, som med sin stora export och
sin förhållandevis lilla hemmamarknad inte kan låta den senare betala för
den förra, som vi kan göra. Det har
också framställts bestämda danska
krav på en svensk produktionsbegränsning.
Avsättningskrisen för smör illustrerar på ett förträffligt sätt följderna av
den starkt protektionistiska jordbruks- 208
politik, som tillämpas i snart sagt alla
västeuropeiska länder. Danmark är
visserligen ett undantag, men skyddar
likvisst sin egen livsmedelsmarknad
med effektiva kvantitativa importbegränsningar. Trots en sedan länge på-
gående omflyttning från jordbruket till
näringslivet i övrigt lever alltjämt 30
procent av OEEC-ländernas befolkning
på jordbruk. Sverige med sina 18 procent hör faktiskt till de mest industrialiserade. Jordbruket kämpar på många
håll med ogynnsamma naturförhållanden och är fortfarande i viktiga avseenden tekniskt efterblivet, inte minst
på grund av en ogynnsam företagsstruktur. Jordbrukarna utgör i flertalet länder en numerärt betydande
grupp med låg levnadsstandard. I en
tid som har allmän inkomstutjämning
som ideal och ledstjärna kan en sådan
grupp räkna på stöd redan av ideologiska skäl. När den dessutom är stor
nog att bli en politisk maktfaktor av
rang, kan den också av det skälet
räkna med ett betydande hänsynstagande från andra gruppers sida. Lägger man därtill slutligen det faktum,
att en inhemsk livsmedelsproduktion
av betryggande storlek under sista
världskriget visat sig vara av avgö-
rande betydelse för en nations bestånd,
är det lätt att förstå den särställning
i fråga om statligt stöd som jordbruket
intar bland näringarna.
Tyvärr har stödet i allt för stor utsträckning givits formen av ett prisstöd för produktionen. Detta gäller
både de länder, som i likhet med vårt
valt den s. k. högprislinjen – dvs. att
genom ett importskydd höja livsmedelspriserna på hela den inhemska
marknaden – eller de, som gått den
motsatta vägen och givit stödet i form
av subventioner till inom landet framställda jordbruksprodukter. Höga priser stimulerar till ökad produktion.
Vare sig gårdens avkastning är hög
eller låg har jordbruksföretaget stora
fasta kostnader i form av kapitalränta,
avskrivningar på byggnader och markanläggningar etc. Ju mer som produceras, desto mindre blir de fasta kostnaderna per framställd enhet. Av privatekonomiska skäl försöker jordbrukaren därför att utnyttja produktionsmedlen så väl som möjligt, och är priserna höga stimuleras han till ytterligare produktionsmedelsinsatser.
Den ökade självförsörjningsgraden i
det europeiska jordbruket tar sig uttryck i en minskad internationell handel med livsmedel, i varje fall relativt
sett. Särskilt har Storbritanniens förvånande kraftiga stöd till sitt jordbruk
verkat begränsande på det fria marknadsutrymmet. Hur viktig den engelska marknaden är framgår bl. a. av
följande uppgifter: Produktionsåret
1951/52 beräknades landets andel i
världsimporten uppgå till 96 procent
för fårkött, 79 procent för bacon, 70
procent för smör och 55 procent
för nötkött. Vid normal skörd överstiger f. n. Storbritanniens egen jordbruksproduktion förkrigsnivån med
ca 60 procent, och den skicklige ledaren av Farmers’ Union, sir James Turner, förklarade nyligen, att denna produktionsökning bör fortsätta och att
den redan visat sig vara av avgörande
betydelse för valutabalansen. Han
rörde där vid en punkt som är känslig
också för många andra länder. När
valutareserverna hotas, uppmuntrar
man hellre en kanske dyrbar hemmaproduktion än man importerar.
Den svenska jordbrukspolitiken har
satt som sitt mål att den någorlunda
effektive familjejordbrukaren skall nå
inkomstlikställighet med en industriarbetare, men den har också en
målsättning för produktionsvolymen.
Denna bör vara av betryggande storlek vid en plötsligt inträdande avspärrning, men inte överstiga full
självförsörjning. Ev. exportförluster
skall i princip bäras av jordbrukarna
själva. Från andra världskriget och
fram till 1950-talets början var produktionsökningen ganska betydlig,
men sedan dess har totala produktionsvolymen hållit sig relativt stabil.
Den påtagliga minskningen i mjölkproduktionen har ungefär kompenserats av ökningar för andra produkter.
I och för sig ger en oförändrad produktionsvolym uttryck för en betydande ökning i arbetseffektivitet, eftersom den aktiva jordbruksbefolkningen bara på de sista 1Oåren krympt
med mer än en fjärdedel. Avsättningsutrymmet inom landet har dock ej
växt i takt med befolkningstalet. Konsumtionen i kalorier per capita har
minskat, och importen av livsmedel,
bl. a. av sydfrukter och olika slag av
konserver, har ökat och svarar f. n.
för ca en fjärdedel av hela livsmedelsposten.
Vid normal skörd har vi att räkna
med måttliga exportöverskott av brödsäd, oljefrö, mejeriprodukter, fläsk
och ägg. Det är i och för sig ingen
olycka alls, även vid rätt låga exportpriser, eftersom det rör sig om marginalkvantiteter. Jordbruket kan bära
eventuella förluster genom avgifter till
clearingkassor, och det behöver inte
bli särskilt betungande så länge exporten är liten i förhållande till avsättningen på hemmamarknaden. Det enda
verkligt stora bekymret är smöret, därför att avsättningsutrymmet ständigt
krymper genom margarinets frammarsch. Skillnaden i produktionskost- 209
nad är för stor och i kvalitet för liten
för att det skall kunna bli fråga om
annat än ett uppehållande försvar för
smörets del. Jordbruket har att antingen söka andra avsättningsformer
för mjölkfettet eller skära ned produktionen. Givetvis får man arbeta på
båda linjerna. Ost, torrmjölk, indunstad konsumtionsmjölk ger vissa möjligheter, som emellertid kommer att
utnyttjas efter bästa förmåga av alla
mjölkproducerande länder. En ganska
stor produktionsminskning förefaller
att bli nödvändig. Vidtar man inte
själv aktiva åtgärder i den riktningen,
kommer exportförlusterna att pressa
priserna så starkt, att just nu föga tilltalande alternativ framstår som fullt
konkurrensdugliga.
Med tanke på de stora möjligheter
till produktionsökning som vetenskap
och teknik ställer till jordbrukets förfogande måste det framstå som önskvärt att strömmen av arbetskraft från
jordbruket till näringslivet i övrigt
kan fortgå obehindrad ännu en lång
tid framåt. Mänskligt arbete är eller
blir det dyraste produktionsmedlet
och det måste därför överflyttas till
de mest expansiva sektorerna i samhället. En fortsatt minskning av jordbrukets arbetskraft är på längden en
vida effektivare produktionsbegränsande åtgärd än koslakt eller skogsplantering på dåliga åkerjordar, vilket
inte hindrar att också sådana åtgärder
bör företagas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner