Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Bulganin-breven
Herr Bulganins epistolära frenesi har
nu antagit sådana proportioner, att utrikesministrar, som i motsats till herr
Gromyko har en viss parlamentarisk
procedur att dras med i viktiga utrikesfrågor, med knapp nöd hinner besvara det ena brevet förrän nästa ligger i lådan. Endast den finska regeringen har utvecklat en mera expedit
teknik att fånga bollen i flykten och
med ett älskvärt leende omedelbart slå
den tillbaka över nätet.
I det för rysk diplomati ovanligt
kortfattade skriftstycke, som excellensen Erlander mottog i början av januari, sökte Moskva, efter många gillande klappar på huvudet för dygderik alliansfrihet, vinna Sveriges intresse för de i ögonblicket aktuella
fältstyckena ur den ryska utrikespolitiska arsenalen: möte på högsta nivå
för diskussion av nedrustningsproblemet, icke-angreppspakt mellan de två rivaliserande lägren, atomvapenfri zon
i Europa, förbud mot kärnvapenexperiment m. m.
Härtill har nu svenska regeringen
svarat med ett väl ciselerat jaså. Och
med de givna utgångspunkterna var
det väl kanske inte mycket mer att
säga. Den betydelse herr Bulganin älskvärt tillmätt Sveriges närvaro vid en
internationell toppkonferens är nog tyvärr ganska illusorisk.
När den norske statsministern Gerhardsen någon vecka tidigare avgav
sitt svar på Bulganins brev skedde det
i formuleringar, där toleranserna må-
hända inte var mätta med mikrometer,
men som i gengäld pekade på något
väsentligt vad gäller de nordiska ländernas relationer till Sovjet. I polemik
mot ryssarnas förebråelser mot Norge
vad gäller planerna att utnyttja taktiska raketer framhöll herr Gerhardsen, att han fann kritiken svårförståelig, då det här rörde sig om försvarsvapen, som endast kunde utnyttjas mot
angripare som redan beträtt norskt område. Han fann kritiken så mycket
mera svårförståelig som den kom från
ett land som byggt ut hela den baltiska
kusten till en bas för raketvapen -vapen som måste utgöra en mycket påtaglig realitet för den norska försvarsplaneringen. Planerna på en kärnvapenfri
zon hade för Norden verkligt intresse
först i den mån den kom att omfatta
även dessa baser.
Även Danmarks statsminister H. C.
Hansen har i sitt svar på Bulganins
motsvarande brev klart sagt ifrån, att
när det talas om ~Nordeuropa~ som ett
kärnvapenfritt område bör detta
»Nordeuropa» omfatta även de områ-
den av Sovjetunionen som naturligt
hör dit.
I de svenska presskommentarerna
till den s. k. Rapacki-planen har dessa
aspekter i det närmaste helt förbisetts.
Endast herr Cassel berörde saken i förbigående i sitt utrikespolitiska inlägg i
remissdebatten.
Sverige har ännu inte haft anledning
att officiellt ta ställning till Rapackiplanen och andra ideer om en pacificerad zon i Europa. De synpunkter som
herrar Gerhardsen och Hansen givit
uttryck åt måste emellertid i hög grad
ha giltighet även för Sveriges del. En- ………s………………~s~….-~.:———-~======~._–~_…..
ligt en i pressen citerad NATO-analys
av den militära kraftbalansen i östersjöområdet är Sovjet i stånd att angripa Norden med 28 divisioner och
nära 6 000 flygplan, som kan starta
frän 180 framskjutna flygbaser med
250 andra flygfält i reserv. Antalet avskjutningsbaser för medeldistansrobotar längs järnridån frän Peenemönde
till Murmansk beräknas till 200 å 250.
Härtill kommer marinstridskrafter av
förkrossande styrka.
Brittisk kris
Den politiska kris, som ledde till att
den brittiske finansministern Peter
Thorneycroft tillsammans med sina
båda närmaste medarbetare Nigel
Birch och Enoch Powell avgick på
kvällen den 6 januari 1958, företer
flera egenartade drag. Ännu har ingen
helt tillfredsställande förklaring getts
varför de tre ministrarna tillgrep en så
drastisk åtgärd som att lämna sina poster. Sä längt är läget klarlagt, som att
deras avgång förestavades av oenighet
om den nya budgeten. Men hur pass
allvarlig var motsättningen? Premiärminister Macmillan och hans anhängare har varit mycket angelägna att
minska ner meningsskiljaktigheterna
mellan Thorneycroft och det övriga
kabinettet till en ren bagatell. I sitt
mycket fränt avfattade svarsbrev på
Thorneycrofts avskedsansökan förklarade premiärministern indirekt att det
endast var en summa på 50 milj. pund,
vilket motsvarar ungefär 1 procent av
utgifterna på driftsbudgeten, som
skiljde finansministern och hans kolleger åt. Denna förklaring har inte
vunnit någon allmän tilltro, och en av
de tre avgångna, förre biträdande finansministern Enoch Powell, har låtit
förstå, att vad som förestavade de tre
ministrarnas beslut att lämna sina poster inte var någon bestämd anslagssumma eller någon viss anslagspost,
65
utan en fråga av principiell räckvidd.
Thorneycroft skulle ha ansett att det
övriga kabinettet inte var berett att
lika hårt och konsekvent som han själv
driva en klart anti-inflationistisk politik.
Den räntehöjning frän 5 till 7 procent, som genomfördes den 19 september, visade klart hur allvarligt regeringen i allmänhet och finansminstern
i synnerhet bedömde det ekonomiska
läget, och då framför allt valutasituationen. Den nya, rekordhöga räntesatsen gav samtidigt besked om att regeringen var fast besluten att med alla
till buds stäende medel bekämpa den
hotande inflationen. Allvaret i denna
kamp underströks av det faktum att
den inte endast gällde ett bevarande av
den inhemska prisnivån utan i minst
lika hög grad ett försvar för pundets
ställning som internationell valuta.
Storbritannien var berett att till varje
pris bevara sin ställning som en av
världens främsta bankirer.
Räntehöjningen åtföljdes av en
skärpt kreditransonering. Ett led i
denna strama politik var också att de
offentliga utgifterna skulle hållas tillbaka mycket kraftigt. De förstatligade
näringsgrenarna fick besked om att de
under de närmaste två åren måste
räkna med en nominellt oförändrad
budgetram. En försämring av penningvärdet skulle alltså inte kompenseras
genom ökade anslag. Regeringen var
inte, förklarade Thorneycroft i underhuset, beredd att finansiera en fortsatt
inflation. Även de direkta statsutgifterna skulle hållas inom en nominellt
oförändrad ram, varigenom regeringen
ville föregå med gott exempel. Ty det
signalerade utgiftsstoppet var i stor utsträckning en varning till arbetsmarknadens parter att visa återhållsamhet
när det gällde nya lönehöjningar. Om
regeringen gav prov på att den var fast
besluten att hälla igen, resonerade
Thorneycroft, skulle detta inte kunna
66
undgå att utöva en dämpande effekt
på de kommande avtalsförhandlingarna. Att regeringen eftersträvade ett
tämligen totalt lönestopp visade dess
uppmärksammade beslut att vägra godkänna en löneförbättring för vissa anställda inom den statliga sjuk- och
hälsovården, trots att denna tidigare
tillstyrkts av representanter för vederbörande fackföreningar och sjukvårdsmyndigheter.
Den närmast till hands liggande förklaringen till Thorneycrofts avgång är
att kabinettet under förberedelsearbetet för den nya budgeten tvekat när det
gällt att hälla igen beträffande nya
statsutgifter, och att finansministern
därvid ansett att själva grundvalen för
hans stabiliseringspolitik befann sig i
fara. Men exakt vad schismen gällde,
om det var fråga om en viss summa
pengar, om anslagen till vissa ändamål
(Macmillan har låtit förstä att alltför
kraftiga beskärningar av de sociala utgifterna skulle kunna få mycket allvarliga återverkningar) eller om en finanspolitisk princip, därom svävar
man fortfarande i okunnighet. Att de
principiella aspekterna spelat en stor
roll förefaller dock sannolikt, och i det
tal som Thorneycroft höll i sin valkrets
en vecka efter sin avgång underströk
han att han inte ville gå med på att
staten ställde lägre krav på sig själv
när det gällde ekonomisk återhällsamhet än vad den begärde av andra. För
att emellertid samtidigt framhålla hur
pass långt han trots allt varit beredd
att gå för att undvika en regeringskris
förklarade han, att om han kunde kritiseras för något, så var det för att han
varit för eftergiven och inte tvärtom.
Vilka konsekvenser kommer Thorneycroft-krisen att få? Det är uppenbart
att samliga de tre avgångna ministrarna är mycket angelägna om att inte
vidga den klyfta som uppstått mellan
dem och deras forna regeringskolleger.
Thorneycroft själv har klart sagt ifrån
att han inte tänker ställa sig i spetsen
för någon rebellrörelse inom det konservativa partiet, utan att han fortfarande är lojal mot Macmillan och kommer att stödja denne i underhuset. Den
avgångne finansministern har alltså
inga aspirationer på att bli en de konservativas Aneurin Bevan. Både Birch
och Powell har avgett liknande lojalitetsförklaringar.
På det inre partiplanet tycks Macmillan alltså inte ha något att frukta.
Däremot är det obestridligt att
Thorneycrofts avgång försvagat det
konservativa partiets ställning ute i
landet. Regeringen Macmillan seglar i
klar motvind i väljarhavet, och om
den inte lyckas vända den allmänna
opinionen till sin förmän inom det
närmaste året kan det betraktas som
tämligen säkert att nästa underhusval,
vilka antagligen kommer att äga rum
på våren eller hösten 1959, resulterar
i en labourseger. Huvudvillkoret för en
opinionssvängning är emellertid, att
regeringen kan hejda inflationen. Det
är alltså inte endast ett ekonomiskt
utan även ett politiskt ansvar som åvilar den nye finansministern Derick
Heathcoat Amory. Hans förmåga att
lösa den svåra uppgift som blivit honom anförtrodd kommer att avgöra
den nuvarande brittiska regeringens
framtid.
Poujade redivivus
För drygt tre år sedan, i januari 1955,
kom mellan 100 000 och 150 000 köpmän och hantverkare frän hela Frankrike till Paris i en enorm demonstration för att hylla en ny, nästan okänd
pappershandlare från Saint Cere,
Pierre Poujade. Ett år senare, vid nyvalet till nationalförsamlingen, fick
poujadisterna 2 608 000 röster och 52
deputerade.
Sedan dess har det stadigt gått utför
för Pierre Poujade som partichef. I januari 1958 hade hans tidning, »Fraternite-Matin», en upplaga på 16 000 exemplar och en lösnummerförsäljning i
Paris på 1 500 ex. Hans politiska inflytande inskränker sig till ett trettiotal
deputerade, som saknat möjlighet att
spela någon som helst annan roll än
den rent destruktiva att bidra vid störiandet av regeringar.
Poujadismen som politisk rörelse är
död. Den fick sin sensationella framgång på samma sätt som gaullismen
under åren 1947-48: en enorm propagandaapparat trumfade in Poujades
namn i medvetandet, vädjande till alla
de missnöjda, alla som hotades av nederlag i den härda konkurrensen inom
ett samhälle som är statt i snabb modernisering, att sluta sig samman undre en »stark mans» fana.
Men ett parti som bärs fram av de
missnöjda måste ha en snabb framgäng
eller duka under. När inte ens gaullismen med sin ofantligt mycket starkare förankring hos folket lyckades
klara sig igenom prövningens är så
är det inte att undra på att poujadismen misslyckades.
Ändå är inte poujadismen död. Den
lever vidare på ett annat område, inom
näringslivsorganen. Och det är här
som den kan komma att göra sin verkligt viktiga insats.
I december 1955 skedde nyval av de
cirka 3 000 mandaten i de 156 handelskamrarna över hela Frankrike. 40 procent tillföll U. D. C. A., Poujades rö-
relse.
I december 1956 skedde nyval av 60
procent av mandaten i de 98 hantverkskamrarna. Hälften av de mandat,
som stod på spel, gick till U. D. C. A.
I december 1957 upprepades proceduren för ytterligare en tredjedel av
platserna i handelskamrarna. Trots
Poujades politiska motgängar och trots
att övriga yrkesorganisationer sammanslöt sig för att bekämpa honom så
märktes ingen nedgäng i hans andel
bland väljarna, och för närvarande är
67
34 procent av platserna i handelskamrarna besatta av poujadister. I mänga
distrikt dominerar de fullständigt handelstribunalerna och råden för arbetskonflikter (conseils de prud’hommes)
– organen för skiljedom i lokala,
mindre civilmäl på näringslivets område – liksom socialförsäkringskassorna (i Frankrike är socialförsäkringssystemet starkt decentraliserat).
Ytterligare ett tecken på U. D. C. A:s
makt är att regeringen har funnit det
lämpligast att uppskjuta nyvalen till
jordbrukskamrarna, som egentligen
skulle ha ägt rum i början av detta år,
av fruktan för en alltför stark poujadistisk seger.
Medan poujadismen har slocknat
som ett utblåst ljus i Paris, lever den
alltså vidare med överraskande kraft
ute på franska landsbygden. Och där
håller Pierre Poujade på att bygga upp
en helt ny organisation, med ett nytt
program och en ny bas.
Han har accepterat den bittra sanningen, att ett negativt program med
skatteskolkandet som främsta punkt
inte häller i längden. Han är lika häftigt kritisk mot regeringen som förr,
han är lika grovt agitatorisk i sina utfall. Men samtidigt har han förnyat
sig. I sin kamp för att förbättra små-
handlarnas och småhantverkarnas
ställning har han funnit den bästa lösningen i ett samarbete, vars likhet med
kooperationen han energiskt men förgäves försöker bortförklara.
Nu organiserar Poujade i själva verket producentkooperativa sammanslutningar. Men dessutom håller han på att
reformera distributionssystemet, som
tidigare var ett av de verkligt fruktansvärda hindren för den ekonomiska utvecklingen i Frankrike. Genom distributionskedjor underlättar han inköpet
för småhandeln och möjliggör lägre,
konkurrenskraftigare priser.
Hans sista uppslag är en »smähandelsbank», där alla kan teckna aktier
68
på 10 000 francs och vars främsta uppgift inte är att själv lämna lån utan
att ställa garantier för de småhandlare,
som söker banklån för att modernisera
och utvidga verksamheten.
Den nya given är ännu alldeles för
färsk för att man skall kunna säga nå-
got om dess chanser till framgång. Nu
arbetar Poujade på lång sikt. Tidigare
var hans namn symbolen för allt bakåtsträvande och efterblivet i det franska näringslivet Nu måste han själv
kämpa mot de krafterna, om han skall
lyckas leva vidare som fransk förgrundsgestalt.
Folkkapitalism
För den grupp människor, som med
varierande styrka i samspelet lägger
planer för den politiska oppositionens
spelföring här i landet bör det väl –
långt inm,m 1958 års katastrofbudget
låg häftad och skuren på kammarpulpeterna – ha stått klart att tiden var
mogen för en spektakulär repertoarförändring. De behagliga styckena
hade haft sin tid; den reflekterande
publiken – en alltmer växande skara
– ropade fastmer på obehagliga stycken, om ej rentav stycken för puritaner.
Från såväl höger- som folkpartihåll
har på kamrarnas bord lagts försök till
problemlösningar, som icke ryggar för
obehagligheter när det gäller att
bromsa statsutgifternas blinda acceleration. Högerns budgetalternativ kommenteras på annan plats i detta nummer. Det lär komma att bli tillfälle att
återvända till frågan under vad som
ser ut att bli det dubbla valåret 1958.
Det finns emellertid bland högerns
partimotioner en annan, som försöker
fånga något längre perspektiv än dagens finanskris. I motionerna I: 226
och II: 276 har föreslagits ett program
för främjande av egendomens spridning till allt större medborgargrupper,
i första hand genom ett överförande av
vissa företag nu i statsdrift till ett stort
antal små enskilda ägare. En konkret
början skall göras med statens skogsindustrier, ett företag, vars nuvarande
organisationsform som bekant kostat
skattebetalarna dryga pengar. Vidare
vidhålles kravet i en högermotion vid
1957 års riksdag på en utförsäljning till
allmänheten av de av staten från
Grängesbergsbolaget förvärvade stamaktierna i LKAB. Denna försäljning
bör ske till ett lågt nominalvärde och i
övrigt på så sätt att största möjliga
spridning av aktieinnehavet uppnås.
Dessa »folkkapitalismens» första svalor i vårt land ger anledning till en
kort överblick över tankegångar, som
på senare år kommit att få allt starkare
betydelse i europeisk politik.
Ideerna om ett folk av fria egendomsägare får väl sägas ha amerikanskt ursprung; de ingår, utan polemisk artikulation, i vad som brukar
kallas »The American Way of Life».
Men det är i Europa de blivit slagträn
i den politiska debatten, nyttjade mot
den socialistiska kollektivismen av
både revolutionär och revisionistisk
kaliber. Toryreformisterna i England,
Quintin Hogg, R. A. Butler och deras
krets, svarade för de tidigaste impulserna åren efter kriget, tankar, som
propagandistiskt fullföljdes i det konservativa partiets slogan »propertyowning democracy». Toryreformisterna sökte för sin del lösningen av
egendomsspridningens problem främst
i de anställdas delägarskap (co-partnership) i de företag där de var anställda. Olika system för co-partnership spelade åren efter kriget en avsevärd roll i den interna debatten inom
det konservativa partiet. Efter 1951
har torypartiets arga unga män såsom
kabinettsministrar fått mera handgripliga bekymmer att syssla med, och
egendomsspridningens mera luftiga
teorier har åtminstone temporärt
trängts undan ur den praktiska politiken. Å andra sidan får man inte
glömma bort, att en rad konkreta reformer brutit den tidigare kollektiviseringstendensen och banat vägen för
vidgat enskilt ägande på folklig grund:
avsocialiseringen av stålindustrien och
vägtransporterna, brytandet av det
kommunala monopolet på bostadsbyggandets område, sänkningen av de direkta skatterna m. m.
På kontinenten har liknande teorier
med tyngd, grundlighet och icke så liten långtråkighet förts fram av Wilhelm Röpke och andra nyliberala teoretiker. Så mycket grönare har praktikens träd lövats, främst i Österrike
och Västtyskland.
Ett osökt tillfälle till konkreta avkollektiviseringsåtgärder erbjöd sig för de
borgerliga partierna i Österrike när
ryssarna efter statsfördraget återlämnade ett antal företag inom olika branscher till den österrikiska staten. Varje
försök i denna riktning måste emellertid med nödvändighet leda till en
kraftmätning med de i koalitionsregeringen ingående socialdemokraterna,
för vilka en även partiell privatisering
måste framstå såsom ett steg tillbaka
och ett förslösande av goda gåvor. En
närmare inventering av de överlämnade företagen visade emellertid, att
deras kapitaltillgångar var till den
grad utsugna av ryssarna, att utomordentliga åtgärder krävdes för att finansiera en återuppbyggnad. Med hänsyn till Österrikes svåra kapitalbrist
tvangs därför socialdemokraterna till
en kompromiss, och vissa av de ifrågavarande företagen tilläts emittera s. k.
folkaktier till låga nominella värden.
Kompromissen med socialdemokraterna förklarar vissa egendomligheter
i utformningen av det första folkaktieexperimentet.
För detta experiment utvaldes icke
direkt producerande företag utan två
statliga banker, Creditanstalt-Bankver- 69
ein och Länderbank AG. Dessa tillläts tillsammans emittera preferensaktier utan rösträtt till ett sammanlagt
nominalvärde av 225 milj. schilling,
mosvarande 30 % av det totala aktielmpitalet. Dessa aktier garanterades en
minimintdelning å 6 %. En maximering av teckningsrätten till 7 000 schilUng per köpare för CreditanstaltBankverein och till 4 000 schilling för
Länderbank stipulerades vidare. Slutligen medgavs ett avbetalningssystem,
enligt vilket tecknade poster skulle få
betalas i fem månadsrater.
När teckningstiden för de bägge
emissionerna utlöpt kunde konstateras,
att bägge i avsevärd utsträckning hade
övertecknats, i det att anbud till ett
totalt värde av 407 milj. sch. hade inlöpt å utbjudna 225 milj. sch.
Avsilden med folkaktieemissionerna
hade varit att intressera ett helt nytt
klientel, nämligen de lägre inkomsttagarna, för aktiesparande. Såsom ett belägg för att detta syfte till stora delar
vunnits kan noteras, att 85 % av anbudsposterna vad gäller Creditanstalt
och 70 % vad gäller Länderbank var
lägre än den fastställda maximigränsen, 7 000 resp. 4 000 sch.
Bland skeptikerna mot folkaktieiden
– främst på socialdemokratiskt håll –
hade hävdats, att en utvidgning av aktiesparandet till de lägre inkomstgrupperna sannolikt endast skulle komma
att medföra en omfördelning av redan
befintliga sparmedel. Enligt vad som
efteråt kunnat konstateras torde emellertid ingen större avtappning av exempelvis sparkonton i bankerna ha
ägt rum.
Utöver preferensaktierna emitterades
samtidigt stamaktier i de bägge bankerna till ett värde av 50 resp. 25 milj.
sch., motsvarande 10 % av aktiekapitalet. Dessa emissioner försiggick enligt en metod, som i än högre grad bar
den politiska kompromissens prägel.
Teckningsrätten till aktierna fördelades
70
nämligen i proportionen 6:4 på två
speciellt för ändamålet bildade banksyndikat, vilka var affilierade med
vart och ett av de två största politiska
partierna, Volkspartei och socialdemokraterna. I den mån aktierna icke behölls i de ifrågavarande syndikatens
egen portfölj utbjöds de härefter till
respektive partier närstående organisationer och privatpersoner, varvid
dock stipulerades, att rösträtten för
viss tid skulle kvarligga hos syndikatet. Endast Volkspartei lät sitt syndikat
fritt utbjuda 4 milj. sch. Credit-vereinoch 2 milj. sch. Länderbankaktier.
Efterfrågan på dessa papper var stark,
dock ej att jämföra med förhållandet
vad gäller preferensaktierna. Detta
torde icke enbart sammanhänga med
att emissionskursen var högre för
stam- än för preferensaktierna – 135
mot 115 %. Den med stamaktierna förbundna rösträtten var givetvis tämligen illusorisk för den enskilde köparen, då den totala emissionen blott
uppgick till 10 % av aktiekapitalet och
huvuddelen av dessa 10 % kvarlåg hos
syndikaten.
Den lyckade utgången av de första
folkaktieexperimenten – man syntes
ju här ha vunnit icke blott nytt kapital
i form av ökat sparande, utan även
lyckats intressera helt nya folkgrupper
för ett individuellt ägande – har medfört, att man inom Volkspartei ser
mera optimistiskt på möjligheterna att
partiellt återföra andra delar av den
statliga företagsamheten i enskild
hand. Å andra sidan torde motståndet
mot ytterligare steg i denna riktning
ha hårdnat bland socialdemokraterna.
Däremot är många socialdemokratiska
chefer för förstatligade industrier positivt inställda till denna möjlighet att
skaffa nytt kapital. En rad sådana
företag, bl. a. åtskilliga kraftföretag,
väntar enligt uppgift på tillstånd att få
igångsätta folkaktieemissioner.
Även i Västtyskland har folkaktieiden under det senaste året varit föremål för en livlig debatt. Professor Erhard har i skilda sammanhang framfört tanken såsom ett led i strävandena
att sprida det direkta ägandet till allt
bredare folklager. Även det fria demokratiska partiet har givit uttryck för
liknande tankegångar bl. a. i en motion
till förbundsdagen förra året rörande
begränsning av statens ekonomiska
verksamhet.
Frågan erhöll för första gången en
teoretisk genomarbetning i ett betänkande från professor Erhards ministerium rörande kapitalbildningen i förbundsrepubliken (Sonderhefte zum
Bericht iiber die wirtschaftliche Lage
in der Bundsrepublik, Heft 3/Februar
1957). Det framhålles i detta betänkande bl. a., att av den totala kapitalbildningen i landet f. n. 80 % sker antingen via beskattningen eller genom
självfinansiering inom företagen.
Denna ordning, som hade sin bakgrund i de speciella förhållandena under de första efterkrigsåren, finge betraktas som en anomali. Det på höga
skatter byggda offentliga sparandel
ledde till en alltmer utpräglad statskapitalism med härav följande vådor. Företagens självfinansiering ledde till högre
priser och medförde en koncentration
av den enskilda kapitalbildningen hos
de större företagen.
Det vore därför nödvändigt att få till
stånd en strukturförändring inom kapitalbildningen. Den offentliga sektorns skattefinansierade kapitalbildning och företagens självfinansiering
måste motverkas genom ett sparande,
spritt inom vidast möjliga befolkningslager. Medlet att nå detta vore i första
hand en lineär skattesänkning, avskarfandet av den degressiva avskrivningsrätten samt energiska åtgärder till en
stabilisering av penningvärdet. I syfte
att bereda företagen bättre möjligheter
till finansiering från en fri och effektiv kapitalmarknad borde dubbelbeskattningen av aktiesparandet upphä-
vas.
Ett viktigt medel till stimulerande! av
de breda lagrens sparande utgjorde enligt betänkandet emissioner av aktier
med låga nominalvärden och inrättandet av s. k. investment-klubbar. Erfarenheterna från USA visade att man
genom upplysning och propaganda på
relativt kort tid kunde vinna stora
medborgarlager för denna typ av sparande. Antalet aktieägare har i USA
under en treårsperiod vuxit med en
tredjedel till totalt 8 1/2 miljoner människor.
Som ett led i dessa strävanden borde
det övervägas, att under vissa betingelser reprivalisera vissa statsägda företag genom emission av småaktier.
Ett steg till ett praktiskt genomfö-
rande av dessa ideer togs när professor
Erhard vid CDU :s partikongress i
Hamburg den 14 maj förra året meddelade, att partiets förbundsdagsgrupp
motionsvägen redan under pågående
session komme att väcka förslag om
reprivalisering av en del Volkswagenwerke i Wolfsburg genom emission av
»folkaktier» med ett nominalvärde av
.50 DM. Vissa garantier mot samling av
större aktieposter på få händer komme
att genomföras, och mindre bemedlade
komme att erhålla vissa rabattförmå-
ner – 10 till 20 o/o – vid anskaffningen av aktierna.
Till den bebådade motionen, som
väcktes i maj, fanns fogad en lagtext,
som innehåller åtskilliga intressanta
konstruktioner, speciellt med utgångspunkt från aspekten hur en fortlö-
pande koncentration av aktierna i de
privatiserade statsföretagen på ett få-
tal enskilda händer i en framtid skall
kunna undvikas. överlåtelser skall så-
lunda underställas företagets styrelse
för godkännande, vilket skall vägras
·enligt vissa kriterier. Förvärv av folkaktierna skall vidare icke få ske av
andra än fysiska personer.
71
Motionen har ännu icke slutbehandlats i förbundsdagen. Från socialdemokratiskt håll har föreslagits, att Volkswagenwerke ombildas till en allmännyttig stiftelse i syfte att producera billiga bilar och främja konkurrensen på
bilmarknaden. Med hänsyn till den
kritik som från skilda håll framkommit är det väl sannolikt, att den under den parlamentariska proceduren
kommer att åtskilligt avslipas. Förutom den principiellt politiska kritiken från socialdemokratiskt håll har
företagsledning och anställda i Volkswagenwerke ställt sig avvisande till
tanken, regeringen i delstaten Niedersachsen har hänvisat till att rättstvisten om äganderätten till Volkswagenwerken ännu ej avgjorts, och även
vissa borgerliga tidningar har ställt sig
skeptiska och betecknat förslaget som
föga genomarbetat. Erhard har dock
hårdnackat hållit fast vid tanken, och
i den regeringsdeklaration som efter
valsegern publicerats av CDU spelar
privatiseringsideerna en framträdande
roll, även om de formulerats i mera
allmänna ordalag. Den nye specialministern för de statliga företagen Lindrath har inför pressen förklarat, att
privatiseringsproblemen komme att stå
i centrum för hans intresse. Här har
av allt att döma Erhard i Lindrath fått
en man efter sitt sinne. Den långdragna
tvisten med förre finansministern
Schäffer rörde sig bl. a. just om här berörda frågor.
CDU-motionen, som väl var avsedd
som valammunition, tycks dock inte
ha spelat någon större roll i valdebatten. Som ett kuriosum kan nämnas, att
CDU i Volkswagen-staden Wolfsburg
kunde registrera en vacker ökning av
sin majoritet.
Den tyska debatten i frågan bör ses
mot bakgrunden av att den västtyska
staten ur konkursboet efter tredje riket
fått på sin lott industriella och andra
produktiva anläggningar, som gjort
72
den till landets utan varje jämförelse
störste koncernföretagare. Denna del
av statsförmögenheten beräknas till
drygt 4 miljarder DM.
Rymdsatelliter och lektorsbrist
Det ryska försprånget i kampen om att
komma först och högst i världsrymden
har på amerikanskt håll utlöst diverse
funderingar om orsakerna till dagens
läge. Och även om vi i vårt land inte
har någon ambition att inmuta månen,
finns det nog vissa lärdomar att dra av
de amerikanska erfarenheterna. Den
framstående atomforskaren Oppenheimer har helt nyligen hävdat, att en av
anledningarna till att Amerika förlorat
terräng är, att undervisningen i USA
ofta är illa skött, att lärarna är då-
ligt och forskarna inte tillräckligt betalda. Hans slutsats är att större understöd måste ges åt undervisning och
forskning. Amerika bör hjälpa andra
stater i den fria världen, den vetenskapliga observationen i andra länder
bör stärkas!
Nu finns det väl ingen som rimligen
vill påstå, att undervisningen i våra
svenska skolor är misskött. Inte heller
är det så att våra lärare generellt sett
är sämre betalda än andra offentliga
tjänstemän- de invändningar man för
närvarande framför hänför sig till
löneavvägningen mellan vissa lärarkategorier med olika utbildning.
Men naturligtvis är man alltid berättigad och skyldig att ställa frågan:
kan våra skolor skötas ännu bättre, kan
vår undervisning bli ännu bättre och
effektivare? Och då man inte rimligen
kan ifrågasätta, att det finns ett starkt
samband mellan lärarens ämneskunskaper och undervisningens resultat,
måste man säga sig, att undervisningen
kan bli bättre.
Det är ungefär tio år sedan de första
mera alarmerande synpunkterna på de
högre skolornas tilltagande lärarbrist
framfördes. Och under de gångna åren
är det närmast lärarsituationen på realskolenivån, som stått i förgrunden.
Jämte lokalsvårigheterna är det den
som förorsakat, att uppgiften för skolväsendets huvudmän att balansera de
stora årskullarnas både absolut och relativt ökande krav på en tillfredsställande utbildning blivit alltmera svårbemästrad.
Det är klart att i exceptionella situationer, under onormala förhållanden får man både finna och finna sig
i lösningar, som förhindrar, att en kris
utvecklar sig till full katastrof. De stora
årskullarnas utbildningsbanor har så-
lunda måst tillgodoses både genom
nödlösningar på lärarsidan och skolorganisatoriska konstgrepp av typ den
3-åriga realskolan; graden och omfattningen av dylika åtgärder kan alltid
diskuteras. Men just nu förefaller det
som om man försöker vänja oss vid att
såsom normal acceptera en lärarutbildning för realskolan och dess motsvarigheter som av alla utom – givetvis – de berörda lärarna ursprungligen betraktades som en ren krisföreteelse. Det är givet, att ideerna finslipats under det årtionde de diskuterats,
men metodik kan aldrig ersätta fördjupad ämneskunskap. Ju högre upp i
klasserna man kommer desto snabbare
kommer ihåligheterna att avslöjas. Och
snart står vi där med trängseln mitt
uppe i de högre klasserna. I mitten på
60-talet kommer de stora årskullarna
att medföra, att det är gymnasiet som
kämpar med lokal- och lärarproblem.
Dessbättre tyder allting på att de ansvariga skolmyndigheterna icke ämnar
låta sig tagas på sängen av de problem,
som anmäler sig. I varje fall håller
man sig med mer eller mindre exakta
kalkyler beträffande det elevtryck,
som gymnasierna beräknas få känning
av. Och skolöverstyrelsen har genom
utredningar och på annat sätt riktat
uppmärksamheten på de behov, samhället måste tillgodose. Man väntar så-
lunda, att landets gyronasieorganisation 1965 måste vara i stånd att meddela undervisning åt ca 28 000 fler lärjungar än som nu går i landets gymnasiala utbildningsanstalter – det innebär en ökning med drygt 80 % !
Det är inte omotiverat att föreställa
sig, att om det är otillfredsställande att
tumma på kompetenskraven på realskolans lärare, så är det ödesdigert
att göra avkall på lärarnas ämneskunskaper på gymnasiet. Det är här grunden lägges för en fortsatt högre utbildning; vad som försurornås på gymnasiet måste köpas dyrt, mycket dyrt i
form av förlorad tid och minskade studieförutsättningar under den fortsatta
utbildningen. När man så går till verkligheten, till dagens verklighet i våra
gymnasier finner man, att situationen
förvisso är alarmerande. Redan nu när
vi bara har ungefär 8 000 elever i sista
ringen mot beräknade 16 000 är 1965
har mänga gymnasier oerhörda personalsvärigheter. Det låter kanske inte
så mycket, att det aktuella underskottet på lektorer vid statsläroverken uppgår till drygt 17 %. Men som vanligt är
spridningen av kompetent arbetskraft
ojämn – i norrlandsområdet är så-
lunda endast hälften av lektoraten besatta med behöriga lärare. Och ännu
allvarligare ter sig situationen vid de
kommunala gynasierna, där – bortsett
från Stockholms-, Göteborgs- och
Malmöområdena – två tredjedelar av
samtliga lektorstjänster är vakanta.
Det finns gymnasier, som av 6 tjänster
endast har en enda besatt med ordinarie innehavare. Och de kommunala
gymnasierna är värda särskild uppmärksamhet i sammanhanget, eftersom
alla nya gymnasier – bortsett frän
s. k. försöksgymnasier – börjar som
kommunala för att efter en övergångstid på i runt tal 5 år successivt förstatligas. För att dels fylla de vakanser
73
som för närvarande finns och dels tillgodose den utökade gymnasieorganisationen behövs fram till 1965 en tillströmning på omkring 900 lektorskompetenta lärare. Men därtill har man vidare att lägga det ersättningsbehov,
som anmäler sig genom pensionsavgäng och liknande, uppskattningsvis
ytterligare ett hundratal. Läget på personalsidan är förvisso icke gynnsamt
för en expanderande gymnasieorganisation. Naturligtvis kommer därför så
småningom någon att – i analogi med
vad som förekom när frågan gällde
realskolans adjunkter – resa spörsmå-
let om det verkligen behövs så högt
utbildade lärare som lektorer för att
undervisa på gymnasiet. Sedan länge
– kommer man att säga – har ju den
större delen av undervisningen bedrivits av adjunkter – och detta utan invändningar!
Men förvisso behövs det lektorer,
kanske inte minst på de nya gymnasier, som kommer att växa upp ute i
landet med ganska små realskolor som
underlag. Lektorerna har många uppgifter vid läroverken förutom undervisning, och den icke oviktigaste är att
fungera som huvudlärare. Med detta
uppdrag följer skyldigheter att följa
med den vetenskapliga, pedagogiska
och metodologiska utvecklingen i sitt
ämne för att kunna göra nya vetenskapliga och pedagogiska rön fruktbä-
rande för skolans arbete, antingen
detta nu sker i direktkontakt med
yngre och ovana lärare eller genom insatser i ämneskonferenserna. Dessa
och övriga arbetsuppgifter, t. ex. institutionsföreståndarskapet, ställer så
stora krav på djupgående insikter i
resp. ämnen att det förvisso icke går
att ersätta lektorerna med personal
med annan och lägre teoretisk utbildning.
Denna skildring av lektorssituationen vid gymnasierna skulle inte vara
fullständig, om man icke också för- 74
sökte lämna ett besked om möjligheterna att tillgodose behovet av lektorer
med vedertagen utbildning. Vad man
emellertid här kan utläsa ur tillgänglig
statistik och verkställda opinionsundersökningar ger icke anledning till
någon särskilt optimistisk bedömning
av framtiden. Otvivelaktigt har det relativt hyggliga utfallet för adjunkternas del av 1952 års löneavtal tillsammans med vissa andra åtgärder bidragit till det kraftigt ökade antalet magisterexamina under 1950-talet. Däremot
har antalet licentiatexamina och doktorsdisputationer icke på något sätt
följt med i utvecklingen. Detta stillestånd beträffande licentiatexamina är
särskilt värt att observeras, eftersom
med 1952 års avtal följde, att lektorstjänsterna blev på normal väg tillgängliga för licentiater. Licentiatexamen
förändrades på så sätt från att vara i
huvudsak en etapp på vägen till doktorsgraden till att bli en examen med
ett självständigt kompetensvärde.
Detta förhållande kan inte innebära
annat än att den ekonomiska förmån,
som erbjöds licentiatlektorerna i form
av högre lön redan 1952 ansågs i förhållande till adjunktslönen ej ge kompensation för de längre studierna. Genom ikraftträdandet av den statliga
löneplan, som tillämpas fr. o. m. 1957,
har relationen mellan adjunkts- och
licentiatlektorslön förändrats ytterligare till den senares nackdel, kanske
inte så mycket som man på sina håll
inbillat sig, men ändå alldeles tillräckligt för att utlösa negativa reaktioner.
Svaren på en nyligen verkställd rundfråga till studerande vid Stockholms
högskola, vilka avlagt magisterexamen
i vissa vanliga skolämnen under 1957,
belyser situationen. Av tillfrågade 86
personer (totala antalet examinerade
utgjorde 102, av vilka 16 ej kunnat anträffas) förklarade sig endast 7 ha för
avsikt att fortsätta sina studier. Även
om samtliga dessa 7 och kanske ytterligare några, som redan gett sig in på
lärarbanan, kommer att fullfölja sina
studier till högre examina är de därmed ingalunda »räddade» åt gymnasieorganisationen. Tvärtom är det mycket som tyder på att inte minst naturvetarna kommer att söka sig till andra
arbetsuppgifter i samhället än lärarbanan.
Den ovan omtalade rundfrågan har
gett klart belägg för att många av de
nyutexaminerade magistrarna valt adjunktskarriären framför licentiatstudier och lektorskarriär just därför, att
licentiatlektorslönen ansetts vara alltför liten i förhållande till utbildningskostnaderna samt den långa studietiden. Och tyvärr är det en realistisk bedömning, som de unga magistrarna
gör: även en så ofullständig livslönekalkyl som blott och bart en summering av adjunktens och licentiatlektorns samlade årslöner ger besked om
att lektorns högre årslön icke kompenserar inkomstbortfallet under den med
4-5 år förlängda studietiden.
Vad som här behöver åtgöras är så-
lunda ganska klart. Och med tanke på
den tid, som studierna tar, måste det
också göras snart om man vill ha fram
lektorskompetenta lärare, innan gymnasieorganisationen- brakat samman.
Den som känner dåligt samvete av att
plädera för eller medverka till kostnadsökningar för staten i nuvarande
betryckta ekonomiska läge må betänka, att det finns ett direkt och
ofrånkomligt samband mellan ett samhälles förmåga att följa med i utvecklingen och kvaliteten på den undervisning, som erbjudes de unga. Och därmed är vi tillbaka till Oppenheimer!
Kampen mot brottsligheten
Brottslighetens tilltagande omfattning
har på senare år kommit att framstå
som ett av de allvarligaste samhällsproblemen. Den officiella kriminalpolitiken har arbetat med diverse »reformer» i humanitär anda, nya behandlingsformer som av sina förespråkare
förmodats bättre kunna råda bot på det
onda än en äldre tids »hårdare» system. Oavsett vad anledningarna kan
vara, är det tydligt, att vår kriminalpolitik i den meningen misslyckats, att
brottsligheten under den tid det gäller
alldeles inte visat tecken till att minska. Fastmer rapporteras, att ungdomsbrottsligheten – och den är i sammanhanget av alldeles avgörande betydelse – tenderat inte endast att öka
i omfattning, utan även att tränga allt
längre ner i åldersklasserna och anta
allt mer elakartade former.
Inför denna situation kan lätt nog
befaras en aggressiv reaktion frän en
allmänhet, som förlorat tålamodet. Risken är stor, att opinionen utan närmare prövning kräver att man skall
lämna de humana principerna för
modern kriminalvård, att man skall
övergå till att använda de gamla härdhandskarna, när vad som uppfattas
som silkesvantarna inte tycks hjälpa.
Ett karakteristiskt exempel på en så-
dan reaktion utgör ett uttalande av
centerpartiets ledare.
Hr Hedlund uttalade sig i frågan för
Stockholms-Tidningen den 2 januari
detta är. Han signalerade därvid en
framstöt frän centerpartiets sida –
som sedan också kommit fram motionsvägen – om en »skärpt strafflagstiftning mot ligamedlemmar och nidingar». Härdare tag överlag mot ligister och våldsverkare, vore enligt hr
Hedlund av nöden för att vi skulle
kunna fä frid på gatorna och i hemmen.
Självfallet ligger det något riktigt i
hr Hedlunds synpunkter. Tvivelsutan
har den individualpreventiva synpunkten fått till den grad dominera kriminalpolitiken i värt land, att den laglydiga majoritetens rimliga krav på
säkerhet till person och egendom bli- 6- 583442 Svensk Tidskrift H. 2 1958
75
vit eftersatt. Icke desto mindre är det
beklämmande att en person i hr Hedlunds ställning, och med den speciella
förtrogenhet med problemet han som
förutvarande polisminister torde få anses ha, uttrycker sig så onyanserat.
Med största tillfredsställelse noterar
man därför, att saken utförligt behandlades i remissdebatten av högerpartiets
expert på detta område, hr Munktell.
Denne betonar, att läget visserligen är
allvarligt, men att det inte därför finns
skäl att acceptera en rent reaktionär
politik på det kriminologiska området.
»Det finns något som heter att kasta ut
barnet med badvattnet. Det misstaget
får vi inte göra.» »Det finns bärande
principer i reformverket, som står i
djupaste överensstämmelse med den
västerländska civilisationstraditionen,
och de ideerna måste vi hälla fast vid.»
Även hr Munktell understryker visserligen vikten av att allmänpreventionen mera uppmärksammas. Det
angelägna problemet härvidlag är dock
inte i och för sig att skärpa den nuvarande strafflagstiftningen, utan att se
till att brottslingarna överhuvud snabbare och effektivare än nu råkar ut
för någon form av samhällsreaktion.
»Det är inte nödvändigt och ur humanitär synpunkt inte godtagbart, att
man går tillbaka till primitivare metoder i form av kraftiga straffskärpningar och en brutaliserad straffverkställighet. Problemet tycks mig framför allt vara att finna någon form av
samhällsreaktion mot tidiga utslag av
kriminalitet, någon form som genom
att det faktiskt händer någonting, som
både brottslingarna och andra människor märker, kan bilda en av spärrarna
mot det stegvisa och mjuka glidandet
in i en förvänd inställning gentemot
samhället.»
»Ett tänkbart sätt att skapa en dylik
spärr har skisserats av justitiekanslern
i hans yttrande över strafflagberedningens förslag till sk~ddslag, eller som
76
jag föredrar att kalla det, strafflag.
Han tänker sig närmast ett slags arreststraff ‘kanske ej längre än 8 dagar och
vanligen en eller blott ett par dagar’.
Denna tanke, som inte är ny, förtjänar
att även hos oss noga övervägas. För
min del tror jag att ett dylikt straff –
låt mig kalla det civilarrest-bör ha en
mycket vid latitud men det bör under
inga omständigheter få överskrida låt
mig säga 30 dagar; till längden är jag
dock inte beredd att i dag ta någon
ståndpunkt. Först och främst måste
straffet komma så snabbt som möjligt
efter upptäckten av brottet. Det bör
därför i varje fall ådömas så snart åtal
på ett brott har väckts. Ja, det kan
ifrågasättas, om det ej bör komma
ännu snabbare. Eventuella övriga förbrytelser, som vederbörande begått,
får utredas samtidigt eller efter civilarresten.•
Hr Munktell skisserar några av de
omständigheter, som gjort, att de i och
för sig riktiga humanitära reformerna
icke kunnat tillämpas på ett effektivt
sätt. Rekryteringen av fångvårdspersonalen och dess utbildning är alltfort
högst otillfredsställande. Ungdomsvårdsskolorna har inte fått de resurser
de måste ha för att kunna lösa sina
uppgifter. Skall den nuvarande politiken, som går ut på att i allt större utsträckning använda ungdomsvårdsskolor såsom ett medel för ungdomars tillrättaförande, ha någon mening, måste
det finnas personal och lokaler i tillräcklig utsträckning för individualiserad behandling, en behandling som
måste sättas in så snabbt som möjligt.
Det går inte med dessa hopplösa väntetider, under vilka människor ofta ytterligare kriminaliseras.
Kanske lika allvarlig som någon av
dessa brister är till slut, att den kriminologiska forskningen inte i tid rustats upp så att den kunnat ge en fastare grund av faktiska kunskaper för
det ivriga experimenterande med människors öden som kriminalpolitiken
kommit att bli. Den kostnad det här är
fråga om skulle vara obetydlig i jämförelse med de utgifter som illa planlagda försök utan tillfredsställande vetenskapligt underlag måste medföra –
bortsett från de mänskliga riskerna. –
Hr Munktell stod dessbättre inte ensam
med sitt yrkande på en upprustning av
den kriminologiska forskningen. I
första kammaren framfördes liknande
synpunkter energiskt av fru Wallentheim.
Regeringen har däremot inte visat
någon förståelse för saken – en av de
dystrare bristerna i årets statsverksproposition är, att den så länge begärda professuren i kriminologi fortfarande inte kommit med.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner