Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Politik i fackli~ kapprock
Det är självfallet ännu för tidigt att
spä något om utgången av höstens
folkomröstning i pensionsfrågan. Men
det kan vara lämpligt att något studera
ett av de propagandamedel, som utan
tvivel spelar en huvudroll i kampanjen inför denna omröstning: fackför~
eningspressen.
Att denna del av den svenska pressen i den män den representerar LOanslutna förbund klart står pä obligatoriesidan behöver ju inte närmare
framhållas. Det inte minst intressanta
i sammanhanget är att detta gäller
även sädana LO-förbund som knappast
kan sägas ha något fackligt intresse
av att en allmän tjänstepensionering
införes. De stats- och kommunalanställdas LO-förbund och tidskrifter
satsar nära nog lika hårt som t. ex.
textilarbetarnas pä obligatoriet. Den
politiska solidariteten får här liksom
ibland tidigare betyda mer än de rent
fackliga intressena.
Vad betyder LO-pressen i svenska
folkets läsvanor?
Lät oss först se något pä upplagorna.
Det är svårt att hitta någon exakt möjlighet att mäta dem, eftersom utgivningstiderna varierar så starkt. Men
här är i alla fall några siffror:
Som veckotidningar utkommer LO :s
egen »Fackföreningsrörelsen» med
15 000 ex., de sJ-anställdas .signalen»
med 80 000, samt den största av alla
tidningar pä det här fältet, »Metallarbetaren» med 230 000 ex.
Varannan vecka kommer »SIA»
(Skogsindustriarbetaren), 129 000 ex.,
.statsanställd», 110 000, »Kommunalarbetaren», 102 000, »Lantarbetaren»,
43 000, och »Svensk typograftidning»,
15 000 ex.
Varje månad kommer »Byggnadsarbetaren», 125 000 ex., »Beklädnadsfolket», 100 000, »Fabriksarbetaren»,
65 000, »Mål och medel» (livsmedelsindustrin), 50 000, »Transportarbet~
ren», 45 000, samt ytterligare tolv förbundstidningar med tillsammans omkring 175 000 ex.
Med tio nr om året utkommer »Handelsnytb i 81 000 ex., med åtta nr om
året en tidskrift som har en upplaga
på 1 400 ex., med sex nr om året fem
tidskrifter om tillsammans cirka 50 000
ex., och med fyra nr om året slutligen
en tidskrift i 2 600 ex.
Teoretiskt skulle detta betyda att de
LO-anslutna fackförbunden ärligen
sprider över 35 000 000 tidningsnummer till sina medlemmar eller att varje
LO-ansluten svensk får i genomsnitt 23
nummer ärligen av sin förbundstidskrift. I verkligheten blir siffrorna nä-
got lägre, eftersom det förekommer att
man tillämpar systemet med s. k. dubbelnummer, i synnerhet under sommaren.
Upplagornas storlek är alltså betydande. I det här sammanhanget har
det sitt intresse att undersöka, i vilken
utsträckning dessa fackliga organ
ägnar sig ät att mer eller mindre öppet
försöka påverka opinionen politiskt.
En liten stickprovsundersökning före
valet i höstas gav ganska klart resultat.
Den gällde tiden 1 juli-15 september.
Vi börjar redovisningen med ett
organ som inte rimligen kan ha anledning att försöka hälla sig väl med staten för att fä dess hjälp mot hotande
övergrepp frän arbetsgivarens sida:
Signalen, järnvägsmännens tidskrift.
I nr 26/27 började valkampanjen i
all stillsamhet med ett referat av kommunikationsministerns valbroschyr om
bilismen samt ett sovjetreportage med
udd mot kommunismen. (Det bör här
inskjutas, att de fackliga delarna av
arbetarrörelsen även under 1956 års
valrörelse höll fronten mot kommunisterna betydligt eftertryckligare än det
socialdemokratiska partiet.)
Nr 28/29 presenterar ett nytt sovjetreportage i samma stil. Sedan kommer
kampanjen igång på allvar i nr 30/31:
där handlar en ledare om problemet
standard contra missnöje, varvid hrr
Wigforss och Erlander citeras, och en
artikel kritiserar oppositionens skattesänkningsförslag men försvarar regeringspolitiken, en bilfientlig artikel
kan betraktas som ett försvar för regeringen i den frågan, en artikel om
Fredrika Bremer lyckas mynna ut i en
slutkläm om kristlig socialdemokrati,
och slutligen målar en novell upp
gångna tiders statarliv i kontrast mot
våra dagars folkpensioner.
Så kommer vi ytterligare ett par
veckor närmare valet. Signalens nästa
ledare är upprörd över att borgerlig
press vägat kritisera SJ :s taxepolitik.
En historisk artikel skildrar en – jag
citerar ordagrant – »helgonlikt osjälvisk världsförbättrare», som strävat att
göra USA :s fackliga organisationer
socialistiska. En politisk teckning försöker gä illa ät folkpartiet. Två artiklar
bygger pä det motiv som särskilt flitigt utnyttjats i socialdemokratisk propaganda under senare är: det var
värre förr, folk blev utsugna då, de
som klagar numera är bara offer för
»ha-begär».
Nr 34/35 av Signalen innehäller ett
ledarstick pä temat storfinans, en teckning som karikerar högern och folkpartiet, ett utförligt referat av den
skrift där socialministern försökt för- 411
svara den socialdemokratiska bostadspolitiken, en artikel om något som kallas »Socialturism» (den bygger på temat att värt land har det bra tack vare
socialdemokraterna), samt slutligen en
ny artikel om hur svårt det var pä
1800-talet.
I nr 36 angriper ledaren högern och
folkpartiet, krönikan kritiserar dessa
partiers valpropaganda, den politiska
teckningen apostroferar socialdemokratin, och ännu en gäng tar en artikel
upp melodin den gamla svåra tiden.
Nr 37 var det sista som hann ut före
valet. Där tar ledaren socialdemokratin i försvar mot talet om »Överhetsstaten», den politiska teckningen behandlar det inte alltför blygsamma ämnet
»Atomen i fredens tjänst – socialdemokraterna», en artikel heter »Apropos
den 16 september» och går pä det
vanliga framstegstemat, förbundsordföranden avger en valappell »Fram för
socialdemokratisk valseger», en artikel
försöker övertyga läsarna om att
USA :s fackföreningsrörelse när allt
kommer omkring inte är så opolitisk
som det sägs, och i en annan artikel
knyts propagandan an till en redogö-
relse för det första socialdemokratiska
föredraget i Sverige.
· I dessa sex nummer av tidskriften
Signalen finner man bara en enda notis
som vägar kritisera något som socialdemokraterna gjort. Tidskriftens kulturkrönikör betecknar där socialdemokraternas valfilm som ett »fruktansvärt underkännade av folks omdöme».
Tidskriften Handelsnytt utkom bara
med ett enda nummer under den tid
undersökningen gäller men hann ändå
med en hel del propaganda. Förbundsordföranden svarade – naturligtvis
rättroget – på »fyra viktiga frågor inför valet», en artikel hette »Fyra viktiga steg pä socialreformernas väg»
(behöver vi nämna vem som fick äran
av att dessa steg tagits?), en annan bar
titeln »Wigforss och välfärdsstaten»,
~— ——–~—–~———-
412
ett kåseri uppmanade isynnerhet
kvinnorna att inte valskolka, en historisk artikel plockade fram ur arkiven
berättelsen om ett kvinnligt handelsbiträde som blev illa behandlat vid en
förstamajdemonstration 1906, och vidare meddelades att de tre borgerliga
partierna inte var med om 1956 års
semesterreform. Verket kröntes med
en stort upplagd artikel som skulle
bygga under den socialdemokratiska
propagandans tal om standardhöjning.
Lite vid sidan om den direkta valpropagandan ägnades också en sida åt
reklam för den av socialdemokratiska
ungdomsförbundet startade organisationen »Unga örnar».
Det skulle bli tröttande att på detta
sätt följa nummer efter nummer av alla
tidskrifterna. Beklädnadsfolket lyckades placera nio olika politiska inslag i
ett nummer, Gruvindustriarbetaren
(som har ett blygsammare format) fick
däremot inte plats med mer än sex.
‘Vilken effekt har denna form av
politisk propaganda? Det beror naturligtvis i första hand på vilket läsvärde
organisationstidningar över huvud kan
nå. Den frågan diskuteras ofta och
gärna inte minst bland LO-tidskrifternas redaktörer. En av de flitigaste debattörerna är Gösta A. Svensson i
Metallarbetaren, som bl. a. förfäktar
tesen att fackföreningspressen bör få
sådana ekonomiska resurser att den ur
»aptitlighetssynpunkb kan konkurrera
med den s. k. kolorerade veckopressen.
Han anser nämligen – och antagligen
med en viss rätt – att det är bland
dem som nöjer sig med att läsa veckopress man hittar den största okunnigheten om fackliga, ekonomiska och
politiska frågor samt att veckopressläsandet är alltför utbrett bland fackföreningsmedlemmarna och deras familjer.
Men har man mera måttliga pretentioner än att den fackliga tidningen
ska se lika påkostad ut som den tidning man får betala 50-75 öre per
exemplar för, så måste man nog säga
att LO-pressen i dag hör till det mest
välskötta i svensk organisationspress.
Och resurserna – både redaktionellt
och ekonomiskt – är i många fall så-
dana att andra folkrörelsers tidskriftsredaktörer måste betrakta dem med
häpnad och avund.
För övrigt är det självfallet inte bara
en fråga om utseende och redigering,
när man vill göra en tidning läst. Fackföreningstidningarna har viktiga fördelar på sin sida: de meddelar upplysningar i frågor som ligger läsekretsen
nära – lönefrågor, anställningsförhållanden osv.- och de har en så homogen läsekrets att de inte behöver splittra sig.
Det är dessa gynnsamma utgångspunkter man tar vara på när man i en
fackföreningstidning gör politisk propaganda. Man talar inte från någon
hög plattform men ändå med den pondus det kan ge att veta med sig att
man är van att tillvarataga andras intressen bättre än andra själva kan göra.
Därför vågar man väl också förutsätta,
att det åtminstone för många läsare
känns liksom lite tryggare med vad
som står i fackföreningstidningen. Det
har auktoritet.
Å andra sidan är givetvis den auktoriteten inte outslitlig. Nöter man för
hårt på den kan den ta ·skada. Valstatistiken säger oss ju klart, att en betydande del av de LO-anslutna arbetarna i dag röstar med högerpartiet
och folkpartiet. För dem som sålunda
lyckats bryta sig ut ur den konstlade
solidaritetens band måste alltför stark
och ensidig politisk färgning av förbundsorganet leda till misstro mot
detta organ som helhet. Det råder inget
tvivel om, att LO-förbundens tidskrifter numera gör den fackliga solidariteten en björntjänst genom att propagera för politisk solidaritet. Detta är
desto mera riskabelt, som det är
uppenbart att fackföreningsrörelsen
kämpar med allvarliga kommunikationssvårigheter: de enskilda medlemmarna, som inte alltför ofta besöker
mötena, känner ingen kontakt med den
ledning som förhandlar om lönesättning eller den kongress som fastställer
uttaxeringar, och därav följer svårigheter att samla rörelsen kring de nödvändiga arbetsuppgifterna. Det är f. ö.
just dessa besvärligheter med kommunikationsbanorna som kommunisterna
gärna utnyttjar – lägg märke till hur
Ny Dag praktiskt taget dagligen under
förhandlingsperioden slår fram mer
eller mindre fiktiva protestaktioner
mot de nya avtalen!
Den borgerliga sidan har ingen an•
ledning att kverulera över eller hysa
moralislm betänkligheter mot det förhållandet att LO låter sig utnyttjas av
socialdemokratin. Där råder en överenskommelse om samarbete vilken
inte på något sätt kan kallas olaglig
eller omoralisk. För många av de ledande inom den fackliga arbetarrörelsen är det närmast onaturligt och omoraliskt att vara neutral så som t. ex.
jordbrukets organisationer, TCO och
SACO i allmänhet är. Och dessa fackföreningsmän är ur stånd att tro, att
arbetsgivarkritik mot t. ex höga företagsskatter verkligen kan grunda sig på
något annat än politiska motiv.
Därför spelar den LO-styrda delen
av den svenska organisationspressen
en betydande roll även i den politiska
opinionsbildningen. Den rollen blir
desto större, som tjänstemännens och
jordbrukarnas organisationspress håller en neutral linje i politiska frågor
där yrkesintressen inte tangeras, medan de. arbetsgivarorgan som tar ställning har en ganska obetydlig upplaga.
Jämförelsen kan naturligtvis utsträckas även till andra slags organisationspress än intresseorganisationernas. De
ideella organisationerna är ju som regel även de neutrala i politiska frågor.
413
Detsamma gäller den kommersiella
veckopressen. Inte förrän vi kommer
över till dagspressen finner vi något
som kan bilda motvikt mot fackföreningspressens ensidiga propaganda.
Men är det inte så, att de borgerliga
dagstidningarna i regel är mera kommersiellt inriktade än de socialdemokratiska och därför också snävare
stänger inne politiken på några få
spalter – spalter som man bläddrar
förbi ganska snabbt i de socialdemokratiska hem som håller sig med en
borgerlig tidning. Det har ju f. ö. vid
sociologiska undersökningar visat sig,
att den som har en klar politisk uppfattning gärna läser ledare där han vet
att han ska hitta synpunkter som han
föresatt sig att gilla, men samvetsgrant
undviker motståndarpartiernas ledare.
Klart är likväl att LO-pressens propaganda i verkligheten icke är utan motståndare.
Det sades ovan, att åtskilliga LOanslutna redan röstar med ett borgerligt parti. Det visar ju om något, att
det finns kommunikationsvägar som
inte kan kartläggas men som ändå för
fram de politiska alternativen till dem
som fackföreningspressen med fara för
sitt anseende försöker hålla kvar i tron
på regeringen.
Den amerikanska konjunktursituationen
Välståndet i USA i dag slår utan tvekan
rekord för alla länder. Sysselsättningen
är hög och nationalinkomsten stiger –
för 1957 beräknas bruttonationalprodukten till omkring 425 miljarder dollar, vilket i sin tur, omräknat i dollar
per invånare, tyder på mycket höga
förtjänster. Även det viktiga sparandel
ligger absolut sett högt.
Men det finns några orosmoment i
välståndsbilden. Dit hör bl. a. det förhållandet att amerikanerna sparar i
414
procent räknat mindre av inkomsterna
efter skatt än de gjorde för bara några
år sedan. Denna relativa minskning i
sparaodet kan inte förklaras med att
de federala skatterna – som i absoluta
tal stigit – tar en större del av nationalinkomsten än tidigare; de federala
uttaxeringarna har de tre senaste åren
stadigt krävt ungefär 19 o/o av nationalinkomsten. Däremot har delstatliga och
lokala skatter ökat, men inte så mycket
att detta kan förklara nedgången i sparandekvoten.
För många finns nyckeln till gåtan
om sparaodets minskning i den fullständigt enorma omfattningen av avbetalningsköpen. Mer än någonsin
förut köper amerikanerna på kredit
och detta gäller inte endast varaktiga
konsumtionsvaror som bilar, kylskåp
och televisionsapparater utan också
mer efemära ting som kläder och skor,
bensin och semesterresor. Man har beräknat dessa privata konsumtionskrediter till 140 miljarder dollar eller ca
900 dollar per invånare, en fantastisk
siffra. På en månad avbetalar amerikanerna nu lika mycket som de gjorde
på ett helt år under tiden närmast före
det andra världskriget. En följd av avbetalningshandelns storlek är att man
på sätt och vis förlorat känslan för
priset; man frågar inte längre efter
vad en vara kostar kontant, utan efter
vad den »kostar per månad». Det råder
emellertid inte någon tvekan om att
genomsnittsamerikanen accepterar avbetalningssystemet som en bekväm metod att förvärva varor – och därmed
ha nytta och glädje av dem- tidigare
än man annars skulle kunnat.
En europe som haft tillfälle att
iaktta dessa förhållanden kan inte
blunda för att det vilar något feberaktigt över de hektiskt blomstrande konsumtionskrediterna. På officiellt håll i
Amerika har man ögonen öppna för att
avbetalningssystemet späder på inflationstrycket, men några konsumtionsbegränsade ingrepp uppges inte vara
aktuella.
Den frågan kvarstår dock: vad händer med denna på konstlad väg stimulerade efterfrågan, om konjunkturen
vänder? Det är knappast för mycket
sagt att man riskerar en ytterst kraftig
reaktion, om en påtaglig konjunkturnedgång skulle inträffa.
Ingenting tyder visserligen för närvarande på en markant vändning, men
den amerikanska konjunkturbilden är
inte helt utan skuggor. På New Yorkbörsen har kurserna den senaste tiden
varit vikande, om också i måttlig grad.
Investeringslusten har överlag dämpats
något på grund av en viss räntehöjning
och någon avmattning i handelns olika
led kan konstateras. Lagerhållningen
tenderar att öka, fastän försäljningen
som helhet inte stiger. Sysselsättningen
har här och var påverkats och det är
inte lika lätt som för ett eller annat år
sedan att finna de önskade anställningarna. Prisstegringarna börjar möta
motstånd och detta kommer med tiden
att avspeglas på lönemarknaden. På det
hela taget anses inflationskrafterna ha
försvagats. En nyligen publicerad undersökning visade att företagens vinster sjunkit med 3 o/o från första till
andra kvartalet i år, vilket skulle bero
på att ökningen i produktion och försäljning inte förmått hålla jämna steg
med de höjda kostnaderna för materiel
och arbetskraft.
Denna utveckling är givetvis inte
enhetlig. Inom den centrala stålindustrin kan sålunda U. S. Steel Corporation och Bethlehem Steel Corporation
rapportera ökade vinster första halvåret 1957, medan däremot Jones &
Laughlin Steel Corporation fått vidkännas en minskning. Lika växlande
är läget inom en annan amerikansk
nyckelindustri, bilindustrin, där Chryslerkoncernen fyrdubblat sina vinster
första halvåret, medan General Motors
noterat en drygt 4-procentig nedgång~
Ford har däremot fortsatt sin frammarsch frän i fjol och förbättrat sitt
läge med 30 o/o. Oljebolagen har utmärkta tider under det att t. ex. pappersbolagen gått den motsatta vägen.
För textil- och konfektionstillverkarna
kvarstår svårigheterna, men för verkstadsindustrin och den elektriska industrin pekar kurvan alltjämt uppåt.
Amerikanska ekonomer är inte främmande för tanken att en omkastning i
konjunkturen är på väg, men mer än
en mycket lätt dämpning räknar man
inte med. Man tror i allmänhet inte att
det ens skall bli en s. k. recession av
den milda typ som inträffade 1953-54
utan snarare en avsaktning i stegringstakten, som dock skulle skada vissa
industribranscher och produktionsområden tillfälligt.
Mer skulle det alltså inte bli. President Eisenhowers utmärkta ekonomiska rådgivare anses borga för att
Washington kommer att ingripa med
kraft, om det mot förmodan skulle bli
verklig fara å färde. Republikanerna
rider högt på det nuvarande välståndet
och har inte råd att ta en nedgång inför nästa års viktiga kongressval.
Vänsteroppositionen i östzonen och
den tyska socialdemokratin
Ett alltjämt kommunistiskt, men »reformerab enhetsparti, över lag höjd
levnadsstandard i östtyskland jämte
intima relationer till den västtyska
socialdemokratin syftande till ett ickekapitalistiskt återförenat Tyskland –
detta är några teser i det »kontrarevolutionära» program för vilket professor Wolfgang Harich i mars i år
dömdes till tio års straffarbete.
»Ostbiiro der SPD», den västtyska
socialdemokratins byrå för frågor rö-
rande östtyskland och kontakt med
partivännerna där, har omsider publicerat Harichs program. Det har sedan
415
blivit avtryckt i många västtyska tidningar av olika politisk färg. Här får
man veta, att socialdemokratin är illegal i östtyskland och »socialdemokratism» gäller där för en av de värsta
avvikelserna från kommunismens doktrin, dvs. som ett brott som medför
hårt straff. Avfällningen Harich synes
så småningom ha kommit fram till den
övertygelsen att han, då han sökte diskutera enhetspartilinjen med Ulbricht
et consortes, »inte längre hade att göra
med hederliga meningsmotståndare
utan med ett band förbrytare och idioter» – så föll hans slutord under rättegången enligt en ävenledes västtysk
socialdemokratisk avslöjande publikation; denna har emellertid blivit dementerad av enhetspartiorganet Neues
Deutschland. Hur som helst torde man
kunna utgå ifrån att Harich sökt kontakter med bl. a. den västtyska socialdemokratin och att denna, inte minst
under kampanjen inför förbundsdagsvalet i höst gärna fattat den vänligt utsträckta handen. Trätobrodern socialdemokratin närmast »till höger om»
enhetspartiet SED måste för Harich te
sig som en naturlig meningsfrände i
konflikten med den benhårda kommunismen. Revoltungen i östtyskland med
Harich-gruppen som tillskyndare och
den allmänna, oppositionella oron
bland såväl intelligensen som industriarbetarna utgjorde å andra sidan en
naturlig anknytningspunkt för den
»Samtyska» socialdemokratin. Den är
förbjuden av SED-regimen (såsom otillbörlig konkurrens i tävlan om arbetarklassens ynnest), men den hoppas på
att få bli det dominerande stora arbetarpartiet, Tysklands Labour, i ett
återförenat, från sovjetförtrycket fritt
Tyskland – samtidigt som den är hårt
klämd mellan sköldarna i den av Adenauers CDU dominerade västtyska förbundsrepubliken.
Med denna bakgrund förtjänar Harichs »plattform» onekligen ett spe- 416
ciellt intresse. Det heter där inledningsvis att ni vill reformera partiet
(dvs. SED) inifrån samtidigt som vi
vill bevara marxismens-leninismens positioner. Men vi vill kasta loss från
stalinismen.» Den marxistisk-leninistiska teorin måste kompletteras med
kunskaper och uppfattningar sådana
som på sin tid representerades av bl. a.
Trotskij, Bucharin, Rosa Luxemburg
och Kantsky; men man måste också ta
lärdomar av de jugoslaviska erfarenheterna och de inre uppgörelserna
inom Polens och Kinas kommunistpartier. Organisatoriskt bör SED vidta
följande åtgärder: göra ett radikalt
slut på partiapparatens dominans
över partimedlemmarna och återställa
den s. k. demokratiska centralismen.
(Med den sistnämnda, en hävdgammal
klyscha inom partikommunismen alltifrån Kominterns dagar, menas, att åtminstone partimedlemmarna fritt, utan
risk för hemliga polisens åtgärder, får
diskutera partilinjen samtidigt som
denna dock, när den en gång centralt
har klubbats av partistyrelsen, skall
efterlevas.) stalinisterna bör uteslutas
ur SED.
Harich ville emellertid även ha mera
grundläggande reformer i stat och samhälle i »Tyska Demokratiska republiken»: Produktionen bör inrättas i syfte
att höja de breda massornas levnadsstandard; även arbetarna måste, i likhet med vad redan är fallet för intelligentians vidkommande, få komma i åtnjutande av ålderspensioneringen; inga
premier längre för segrare i arbetstävlan för att driva upp produktionstakten; arbetarråd i de socialistiska företagen; den enskilda, på medelklassen
stödda industrin måste främjas och
jämställas med den »folkägda» dito;
slut med tvångskollektiveringen, eftersom den inte motsvarar Tysklands
speciella omständigheter; de små och
medelstora bönderna måste få stöd och
uppmuntran.
I och för demokratiseringen och
återställandet av de hittills förkvävda
medborgerliga fri- och rättigheterna
}(rävs det: Åsikts- och tryckfriheten
måste åter bli total, kampen mot kyrkan måste upphöra, universiteten måste
äter bli autonoma. Hemliga statspoli.
sen, den s. k. ,.ssD,. (= Staatssicherheitsdienst, sorterande under den
ökände polisministern Wollweber)
måste upplösas och hemliga processer
får inte längre förekomma. En regeringsform måste skapas, där parlamentets suveränitet har återställts men
med ett reformerat enhetsparti i täten.
Vidare heter det – tydligen med
syfte att inverka på utvecklingen i
Västtyskland och befrämja ett någorlunda vänsterradikalt, i ordets egentliga bemärkelse social-demokratiskt
jordskred i Bonnrepubliken: »Först då
vi har genomfört dessa reformer i
Tyska Demokratiska republiken och
har skapat en levnadsstandard, som
visserligen inte kommer att nå upp till
Västtysklands men innehär en principiell förbättring jämförd med den stalinistiska erans, först då är vi berättigade att i vår tur ställa krav på Västtyskland. Som en princip för vår samtyska politik gäller: i ett återförenat
Tyskland får det inte ges utrymme för
någon kapitalistisk restauration.»
I fortsättningen satsar Harich helt
på »en framtida SPD-majoritet i den
västtyska förbundsdagen» och på att
denna skall »Slopa remilitariseringen»,
avlägsna fascister och militarister från
statliga befattningar, förstatliga nyckelindustrierna och dela upp storgodsen
»där detta är både nationalekonomiskt
och politiskt nödvändigt». Harich krä-
ver också slopande av »det kapitalistiska hildningsprivilegieb i Bonnrepuhliken samt Västtysklands utträde ur
NATO. Sedan kunde det bli samtyska
fria val och Harich säger sig vara övertygad om att vid ett sådant val socialdemokratin skulle bli tongivande i hela
Tyskland samtidigt som »de restauraliva krafterna i Västtyskland och stalinisterria i iisttyskland» skulle bli isolerade.
Programmet förefaller vara en blandning av realistisk reformiver och groteska illusioner grundade på Harichs
alltjämt befästa marxistiska dogmatism
och därmed sammanhängande bristande insikter i hur en demokrati i stat
och samhälle egentligen fungerar; även
socialdemokratiska önskedrömmar
skymtar i förbigående. Detta förminskar dock inte vikten av vänsteroppositionens krav: man torde också kunna
utgå ifrån att Harich faktiskt har diskuterat sina reformkrav med en del av
enhetspartiets spetsar. Att partiets ledande män, stödda på ryska bajonetter,
skulle kunna vara redo – låt vara att
de fortfarande har känning av såväl
den ungerska som den polska och i
viss mån också den jugoslaviska blåsten – att begå politiskt harakiri genom att tillstyrka även blott en del av
Harichs partireformer, var ju från början otänkbart. Å andra sidan får man
lov att utgå från Harichs egna förutsättningar. En doktrinär, även en reformivrande sådan, sitter städse i sitt
lilla elfenbenstorn. Harich har öppet
och vänner emellan försäkrat, att han
visst inte ämnade omstörta det östtyska
samhället, att han icke konspirerade
mot ledningen och att han önskade demokratisera stat och samhälle med legala medel. Naturligtvis kan man utan
större besvär ironisera över syften att
demokratisera samhället och partiet –
med diktaturens goda minne. Men
marxisten Harich har tydligen, åtminstone teoretiskt, faktiskt kalkylerat med
en utveckling innebärande en »revolution ovanifrån», dvs. en dirigerad revolution inom doktrinens råmärken.
Från teoriernas luftiga höjd kommer
programmet sedan ner direkt till den
västtyska politiska atmosfärens verklighet. Ett å la Harich reformerat en- 29- 573446 Svensk Tidskrift H. 7. 1957
417
hetsparti, fritt från stalinism, vore,
skriver han, i fortsättningen endast
»en vänstermarxistisk rörelse» som
inte längre hade någonting gemensamt
med det gamla kommunistpartiet och
dess »Ödesdigra urartning». Därmed
skulle »arbetarenheten» i hägnet av en
samtidigt vänsterreformerad socialdemokratism bli ett fullbordat faktum.
»Mycket skiljer oss för närvarande från
SPD, men främst skiljer oss stalinismen. Därför måste SED överge stalinismen, innan det kan bli fråga om en
ärlig samverkan SED-SPD.» Mycket
kan SPD givetvis skriva under. Det likhetstecken som Harich sätter mellan
stalinisterna i östtyskland och »de restauraliva krafterna i Bonnrepubliken»
– båda utdöms som reaktionära –
torde falla socialdemokraterna på läppen. Men i Harichs ekonomiska och
politiska program ingår radikalåtgärder av en sort som den tyska socialdemokratin troligtvis inte skulle vilja
gå med på ens i regeringsställning.
Trots att Harich nu sitter bakom lås
och bom i tukthuset i Bautzen och ökad
terror mot oliktänkande som Damoklessvärd ständigt hotar just de många
misstänkta, av partichefen Ulbricht och
. hans klick hånade intellektuella revoltörerna, har Ulbricht långtifrån någon
lugn nattsömn. Det senaste spektakulära avhoppet, den framträdande östtyske ledamoten av Vetenskapsakademin litteraturprofessorn vid Östberlins universitet Alfred Kantorowicz’
övergång till friheten västerut, är givetvis en händelse som också ser ut
som en tanke. Den numera 57-årige
Kantorowicz har efter tjugosex år i
partiets tjänst äntligen tröttnat. Han
tjänade partiet i vått och torrt, inte ens
revoltförsöket i Östberlin i juni 1953
kom honom att överge SED-regimen
för vilken han nu – i radio- och tidningsdeklarationer i Västtyskland –
endast har den djupaste avsky till
övers. Omvändelsen har kommit väl
418
sent. Men »fallet Harich», »fallet KantorowicZ» m. fl. liknande händelser ser
ut att vara länkar i en och samma
kedja. Ulbrichts diktatur, som ett tag
föreföll vila bekvämt på inte minst de
intellektuella medlöparna och trumslagarna, har nu ett osminskat ansikte
av brutalt krig mot alla som inte går
med på villkorslös likriktning i ande
och själ. Mot denna bakgrund ter sig
oppositionens bedrifter som en ständigt pyrande eld, mot vilken SED-regimen får allt svårare att moblisera en
effektiv brandkår.
Franska kolonialreformer
När den franska regeringen den 21 augusti lade fram en preliminär plan för
Algeriets framtida utveckling, valde
den att låta planen följa det mönster,
som sedan ett år tillbaka håller på att
tillämpas i det s. k. Svarta Afrika, det
vill säga i Franska Västafrika och
Franska Ekvatorialafrika.
Detta mönster bygger på två huvudlinjer: decentralisering och utvidgad
självstyrelse.
Decentraliseringen har för Svarta
Afrika inneburit att Västafrika har delats upp i åtta och Ekvatorialafrika i
fyra mindre territorier, men var och
en av de båda tidigare kolonierna har
fortfarande kvar ett centralt, koordinerande organ (Grand Conseil). I Algeriet avser man en uppdelning i fem
till sju (antalet ännu inte fastställt)
olika, relativt autonoma territorier
med ett samordnande organ förlagt till
Alger.
Den utvidgade inre självstyrelsen
har i Svarta Afrika fått en anmärkningsvärt långtgående form. Vart och
ett av territorierna har vid valen den
31 mars i år utsett representanter till
ett parlament, där vita och infödda
sitter sida vid sida. Parlamentet har
i sin tur tillsatt en rådgivande regering
(conseil de gouvernement). Regeringschef är alltid den högste franske administrative representanten i territoriet (chef du territoire), men vid hans
sida står en inhemsk vice konseljpresident, som utses av parlamentet och
som i många avseenden fyller funktionen som regeringschef. I övrigt består regeringen av sex till tolv ministrar utsedda av parlamentet; det har
blivit kutym att en eller två av ministrarna hämtas från den vita befolkningsgruppen, medan de övriga är infödda. Regeringen utser i sin tur representanter till det samordnande
Grand Conseil.
Regering och parlament handlägger
framför allt ekonomiska och sociala
frågor. Däremot kräver Frankrike fortfarande överinseendet över utrikespolitik, finanser, försvar och rättsväsen.
De tillsatta organen har i övrigt befogenheter, som går långt utöver de enbart rådgivande. De har blivit en skola
i självstyrelse, en skola i demokrati.
För Algeriets vidkommande är avsikten att ge vart och ett av de planerade territorierna en församling och
en rådgivande regering. Däremot är
det fortfarande osäkert om man ämnar
driva decentraliseringen lika långt som
i Svarta Afrika, och huvudfrågan är
om centralorganet i Alger skall få en
enbart koordinerande uppgift, i likhet
med centralorganen i Dakar och Brazzaville, eller om det är avsett att utvecklas till en regering i en federalistiskt uppbyggd algerisk stat. Franska
regeringen har lämnat frågan öppen,
dels därför att det uppenbarligen har
förelegat meningsskiljaktigheter inom
regeringen på denna punkt, dels därför
att det kan vara av vikt att den inte
binder sig för hårt vid en lösning,
innan det ännu står klart hur Algerietfrågan kommer att utveckla sig. En
algerisk stat är med tanke på den stridbara och fanatiska nationalismen ingen
god lösning i franska ögon, men den är
inte otänkbar om statsbildningen äger
rum inom ramen för ett nordafrikanskt
statsförbund omfattande Algeriet, Marocko, Tunisien och Sahara.
Den nu uppskisserade planen står
eller faller givetvis med frågan om
Frankrikes möjligheter att effektivt bekämpa de stridande nationalisterna.
Vidare är det tvivelaktigt om Frankrike skall kunna vinna internationellt
stöd för sin Algerietpolitik vid den debatt om Algerietfrågan, som i höst kommer att äga rum i FN:s generalförsamling.
Om Frankrike skulle lida motgångar
på båda dessa fronter, och framför allt
om det skulle visa sig omöjligt att pacificera Algeriet, är det givetvis omöjligt
att genomföra planen i full utsträckning. Men också i ett sådant fall finns
det vissa detaljer i planen som erbjuder intresse – inte som en nyhet i
Frankrikes Algerietpolitik men som en
bekräftelse på vissa, sedan en tid skönjbara tendenser.
Den ena detaljen är Saharas avskiljande från det egentliga Algeriet.
Fransmännen är uppenbarligen beslutna att, vad som än händer med Algeriet, behålla Sahara med dess rika
oljefyndigheter.
Den andra är tendensen att uppdela
Algeriet i områden med europeisk respektive musulmansk befolkningsmajoritet Det sägs uttryckligen ifrån i planen, att gränsdragningen mellan de
olika territorierna kommer att ske på
sådant sätt, att två eller tre av dem
kommer att få »vit» majoritet.
Skulle det gå att återställa lugnet i
Algeriet, är det troligt att gränserna
mellan de olika territorierna trots allt
inte blir så starkt markerade som gränsen mellan områdena med europeisk
respektive musulmansk majoritet.
Skulle å andra sidan trycket mot
Frankrike antingen inom Algeriet eller
på det internationella planet bli för
starkt och framtvinga upprättandet av
419
en suverän algerisk stat, då skulle
dessa europeiskt dominerade områden
också i fortsättningen kunna bli ett
franskt brohuvud i Nordafrika.
Förbleknad folkgunst
Den 31 augusti åtskildes kongressen i
Washington för att åter samlas på nyåret den 7 januari med perspektivet
av ett »mellan-terminval» i november
s. å. Trots Eisenhowers enastående majoritet vid fjolårets presidentval förmådde hans parti dock icke bryta den
övervikt som demokraterna samtidigt
erhöll i lwngressens båda hus och som
de redan nådde i november 1954.
Deras flertal i senaten var visserligen
i knappaste laget, men då i augusti den
avlidne, herostratiskt ryktbare senatorn McCarthy fick en demokrat till
efterträdare, utgör den republikanska
minoriteten i senaten 46 mandat mot
demokraternas 50. Utgången var även
så till vida en besvikelse för regeringspartiet, som demokraten gick in med
avsevärd majoritet, fastän hans republikanske motkandidat, Wisconsins populäre guvernör, uttryckligen uppträdde som företrädare för den speciellt Eisenhowervänliga delen av partiet, vilket i sin tur säges ha avhållit
anhängare av McCarthyfalangen från
att rösta. Segern i Wisconsinvalet hälsades med livlig tillfredsställelse av
den demokratiska partiledningen som
ett lyckosamt omen för den stundande
kraftmätningen nästa november, då
som vanligt hela representanthuset och
en tredjedel av senaten skall nyväljas,
medan tvisten mellan republikanerna i
Wisconsin avspeglar tvedräkten hos
motparten.
Den avslutade sessionen har icke inbragt något överbetyg åt vare sig presidenten eller kongressen. Ett för Eisenhower så sympatiskt organ som
New York Herald Tribune har karak- 420
teriserat intrycket som »generally
negative and confused». Kritiken synes
överdriven åtminstone vad resultaten
angår. Efter två månaders »hearings»
och förhandlingar blev dock kongressen i mars färdig med sitt bifall till Eisenhowerdoktrinen, varigenom U.S.A.
kände sig förpliktad och nödgad att
efter Storbritanniens och Frankrikes
minst sagt misslyckade aktion mot
Suezkanalen i fjol höstas söka reparera
det avbräck, som därav blev följden,
främst på grund av Washingtons ingripande genom FN, för Västerns hela
prestige i Orienten. Viljan var god och
aktionen välkommen för särskilt medlemmarna av Bagdadpakten, Turkiet,
Irak och Iran, vilka befarade att Nassers
»seger» – österut allmänt tillskriven
mindre amerikansk-rysk samverkan i
FN än fastmera Bulganinnoten i början
av november med dennas obeslöjade
hot att fortsatt anglo-fransk offensiv i
Egypten kunde utlösa ett atomanfall
mot London och Paris – skulle stimulera dennes iver på ledarskapet för
den panarabiska nationalismen i den
radikala gestaltning som vinner Sovjetunionens bevågenhet i både ord och
handling. Ännu kan man icke klart
skönja om Eisenhowerdoktrinen skall
kunna förverkliga sitt uppsåt. Den var
dock äntligen en positiv åtgärd av
\Vashington efter all tvekan och vacklan under föregående är med försök
att för oljans skull hålla araberna vid
gott humör på såväl de europeiska
västmakternas som Israels bekostnad.
Det måste också medges, att den nya
lag som skall bättre skydda negrernas
rösträtt jämlikt femtonde tillägget till
konstitutionen var ett rätt steg i samma
riktning mot likställighet som Supreme Courts förbud 1954 mot dennas
tillämpning inom skolväsendet. Under
månader pågick ett intensivt spel om
en kompromiss mellan Vita Huset och
Capitol Hill, där den republikanske senatledaren, Knowland från Kalifornien, i detta fall helhjärtat stödde sin
president. Den skicklige demokratiske
senatledaren, Lyndon Johnson från
Texas, sökte däremot med stort besvär
att hälla en medellinje mellan å ena
sidan sina radikala meningsfränder i
de norra, östra och västra staterna
samt å den andra de ytterst motsträ-
viga senatorerna från »the Deep
South», där demokraterna av ålder
haft hart när enpartisystemets monopol till följd av den efter inbördeskriget nedärvda traditionen att ej uppge
några av de vitas mer eller mindre legaliserade privilegier. Republikanerna
å sin sida kan åberopa sig på Abraham
Lincoln och önskade ytterligare uppmuntra negrerna, vilka 1956 i de östra
och norra storstäderna på ett överraskande sätt börjat rösta republikanskt i
stället för att som alltid tidigare demokratiskt. Till sist lyckades Lyndon
Johnson snickra ihop en kompromiss,
som medger jury vid sådana brottmål,
där en myndighetsperson av justitiedepartementet i Washington åtalas för
brott mot femtonde tillägget. Baktanken var att då en jury i Södern merendels bestär av vita och dessa i negerfrägor aldrig fäller en anklagad vit,
man här i viss män skulle kunna bryta
udden av den nya lagens tillspetsade
syfte. Lagen gick igenom och det bå-
tade ej, att den demokratiske senatorn
J. Strom Thurmond från Syd-Carolina
slog rekord med ett »filibustertal» på
mera än 24 timmar i sträck!
Eisenhower hade icke ådagalagt
någon mera påfallande energi att bevaka sin administrations förslag i detta
ärende utan överlåtit uppgörelsen åt
kongressledarna. Ännu mera passiv, ja,
rent av villrådig hade han visat sig
ifråga om hela budgetens totalsumma,
mot vilken frän början den nu avgångne finansministern Humphrey bestämt opponerat sig såsom en påspädning av den pågående inflationen, vilken till sist skulle vålla »en hårresande
ekonomisk depression». Eisenhower
medgav, att prutningar kunde göras
och kongressen försummade icke att ta
tillfället i akt, vilket drabbade militäranslagen och kostnaderna för utlandshjälpen. I sistnämnda hänseende vädjade Eisenhower förgäves i ett TV-tal
till publiken om bistånd, men det imponerade icke alls på kongressen!
Först när Eisenhower och Dulles personligen ingrep genom frukostkonferenser med partiledarna förmådde de
avstyra en planerad större nedsättning.
Eisenhower har fått erfara, att när
han nu författningsenligt icke kan omväljas en tredje gång, hans eget parti
icke längre värdesätter honom som en
omistlig valchans och demokraterna ej
unnar hans parti minsta framgång, vilket de också är i stånd att avvärja med
sin kongressmajoritet. Många republikaner och demokrater är också missnöjda med att U.S.A. begynner nedrusta, innan Sovjetunionen gjort minsta
min härtill utan i stället tydligen är
sinnad att spränga den uppreklamerade nedrustningskonferensen i London i FN:s regi och nyss påstått sig
ifråga om tillverkning av V 2-raketer i jätteformat ha fått försprång på
detta för maktbalansen mellan öst och
Väst avgörande område.
Eisenhower torde till fullo inse,
att hans enastående viktoria vid presidentvalet i fjol berodde på att U.S.A :s
mödrar och hustrur röstade på honom
som »fredsgeneral», trötta på tvenne
världskrig och isynnerhet på förlustsiffrorna under det senaste till på kö-
pet oavgjorda Koreakriget. Det är dock
märkligt, hur denna folkgunst förbleknat – i varje fall hos allmänna opinionen, i den mån denna representeras
av politiker och tidningsredaktörer.
Det går dock för långt, när en demokrat från Västvirginia i representanthuset, med anledning av en kontrovers
om en skolproposition, kallade Eisenhower »a lousy liar». I samma debatt
421
yttrade en annan demokrat från Pennsylvania, att Eisenhower skulle gå till
historien som »en annan general Grant,
en utmärkt soldat men för uttråkad
och likgiltig för att kunna sköta sin
uppgift som president . . . Hävdatecknaren kommer måhända en dag att
jämföra Eisenhowers golfspelande med
Neros fiolspelning då Rom brann».
Den demokratiske partiledaren i representanthuset John W. MacCormack
från Massachusetts menade, att presidenten personligen är »a very nice
gentleman, but I wonder who hethinks
he’s fooling».
Eisenhower och Nero – det måtte
ha varit mycket varmt den dagen i sensommarens odrägligt heta Washington!
Eisenhower kan åtminstone hoppas
på, att han får ett lika praktfullt mausoleum som Grant vid Riverside Drive
i New York. Då han ännu har tre år
kvar av sin ämbetstid, är det befängt
att föregripa en sådan dom över hans
presidentgärning att denna skall utfalla lika förkrossande som över kollegan och föregångaren L’lysses S.
Grant.
Österrike
Förbundskansler Raabs sjukdom är en
händelse som har vida allvarligare
konsekvenser än något annat i Österrikes politiska situation just nu.
Kanslern är en man fylld av energi.
Utom sin kraftiga konstitution har han
starka nerver. Under en lång tid har
han styrt bakom kulisserna – tålmodigt och tyst. I motsats till de flesta
yrkespolitiker kan han bedöma landets
praktiska ekonomiska problem tack
vare sitt mångåriga ordförandeskap i
Österrikes viktigaste ekonomiska sammanslutning. Han har förmågan att tå-
ligt lyssna till de olika partiernas och
intressegruppernas diskussion för att
sedan i rätta ögonblicket blixtsnabbt
fatta det rätta beslutet. Det är Raabs
historiska förtjänst att under hans re- 422
geringstid det statsfördrag kom till
stånd, genom vilket Österrike återfick
sin frihet. Under honom och hans finansminister Kamitz har Österrike
kunnat svinga sig upp till ett relativt
välstånd. Den genomsnittliga lönenivån är fullt jämförbar med västtyska
förhållanden, turisttrafiken inbringar
Nationalbanken över 3 miljarder schilUng (600 miljoner svenska kronor).
Valutareserven är större än elva miljarder schilling. Österrike har därigenom fått ett internationellt kreditvärde. Schweiz har beviljat lån till utbyggandet av telefonnätet, järnvägsnä-
tet och utnyttjandet av Donans vattenkraftreserv, som vid sidan av Alpernas
vattenkraft hör till Österrikes betydelsefullaste ekonomiska företag. Trots
två skattesänkningar har statsinkomsterna inte minskat utan stegrats vä-
sentligt.
Raab har endast lidit ett men desto
känsligare nederlag.
Som bekant valdes socialisternas kandidat Schärf och icke förbundskanslerns egen kandidat professor Denk
till förbundspresident. Det är inte att
undra på att detta ytterligare försvårar
möjligheterna till överenskommelse
mellan de borgerliga och de nu av segern uppmuntrade socialisterna. Man
delar gärna makten med de borgerliga,
men man försöker samtidigt att tränga
undan dem i det politiska spelet. Man
nöjer sig inte med att endast ha nått
maktens positioner, man vill också förstärka dem.
På grund härav blev parlamentets
sommarsession nästan helt ofruktbar.
Finansministern, som trots motståndet
från vänster hade vunnit en betydande
framgång med utgivandet av omkring
300 miljoner »folkaktier», ville fullfölja sitt program med en ytterligare
sänkning av de direkta skatterna med
20 procent.
Detta har han ännu inte kunnat genomföra, därför att oppositionen sätter
sig emot det av klasspolitiska skäl.
Bristande kapitalbildning är allt fort
den svaga punkten i Österrikes ekonomiska situation. Detta vet socialisterna
mycket väl. Som härskande i staden
Wien är de ansvariga för en hel rad
storföretag. Dock tillåter deras anstromarxistiska förflutna inte begagnandet
av det enda till buds stående medlet
att främja kapitalbildningen.
De vet också mycket väl att man
inte i längden kan upprätthålla hyreslagstiftningen, men de har ännu inte
mod att medge sitt misstag. Samma
motsättningar som i frågan om skattepolitiken och hyresregleringen, har
också hindrat färdigställandet av den
sedan länge påfordrade tulltaxan, genomförandet av pensionering för självständiga företagare m. m.
Man väntade sig av parlamentets
höstsession att den skulle visa om den
redan svårt skamfilade koalitionen
ännu var hållbar. Dr Kamitz har endast 14 dagar på sig för förhandlingarna med socialisterna. Departementen kräver anslag på fyrtiotre miljarder, medan finansministern anser
ett belopp på trettiotre miljarder tillräckligt.
Även utrikespolitiskt är man nu mer
än någonsin i behov av en stark ledning i Österrike. Ett nytt problem har
uppstått genom den år efter år växande
flyktingströmmen från Jugoslavien.
Flyktingarnas antal uppgick bara under juli månad till över 2 000. Härtill kommer det mera permanenta problemet med den än större skaran av
ungerska flyktingar. Vad skall göras
med dessa hemlösa människor som
lämnat sitt land av politiska skäl? Det
gäller att försörja dessa flyktingar och
att finna plats för dem på arbetsmarknaden. Läget blir särskilt känsligt även
därigenom att den officiösa pressen i
Belgrad riktat helt ogrundade beskyllningar mot behandlingen av den jugoslaviska minoriteten i Österrike.
Det finns ändå några ljuspunkter att
notera. Förhållandet till Tyskland som
varit irriterat av vissa äganderättsfrå-
gor har nu utjämnats, och Adenauers
besök i Wien beseglade det normala
vänskapsförhållande som nazipolitiken
på sin tid undergrävt. Den andra ljuspunkten: enligt vissa uttalanden från
italiensk sida ser det ut som om man
nu i Rom vore benägen att betrakta
det beklagliga sydtyrolska problemet
med större objektivitet. President
Gronchi gav i ett beaktansvärt tal i
Brunenk vid österrikisk-italienska gränsen uttryck för sin önskan att tyskarna
i Sydtyrolen måtte trivas i Italien och
inte känna sig som »i en belägrad fästning». En aktad italiensk tidning betonar: »Italien kan inte blunda för det
faktum att en överenskommelse träffats rörande Sydtyrolen mellan De Gasperi och den österrikiske utrikesministern Gruber. Det är meningslöst att
påstå att behandlingen av sydtyrolarna är en inre italiensk angelägenhet.» Det vore en stor lättnad för den
österrikiska utrikespolitiken om det
äntligen lyckades att få ur världen
denna enda irritationsanledning i förhållandet mellan två nationer som har
så mycket att erbjuda varandra i kulturellt och ekonomiskt avseende.
För det tredje måste nämnas att sedan Mikojans besök i Wien den våldsamma propagandakampanjen mot Österrike, vilken var som starkast under
det ungerska upproret, tagit slut. Österrike beskylldes för vapensändningar till
revolutionärerna, Horty-officerare på-
stods ha sänts från Wien till Ungern
för att tjäna den »kapitalistiska, imperialistiska klicken» osv. i det oändliga.
Nu hörs andra tongångar från Moskva,
och Pravda förkunnar på statsfördragets tvåårsdag gemytligt, att den lille
eleven bestått sitt prov väl och att
neutralitetsandan är »fast rotad» i Österrike, trots vissa kretsars intriger.
Denna översikt visar i hur hög grad
423
Österrike behöver förbundskanslerns
snabba tillfrisknande. För ögonblicket
finns det näppeligen någon, utom möjligen Kamitz, vilken dock inte är partipolitiker, som skulle kunna ersätta honom. Just i dagarna har en ny konflikt
inträffat med koalitionspartnern, i vilken även förbundspresidenten är inblandad. I två företag har en del anställda, vilka inte ville ansluta sig till
den officiella fackföreningen utan i
stället grunda en egen sammanslutning,
blivit utsatta för allvarliga hotelser.
Fabriksledningen tvangs genom strejkhot att avskeda dessa »svarta får» –
även kallade »gulingar». Detta stred
uppenbart mot en lag som parlamentet
antagit efter erfarenheterna under nazisttiden för att definitivt förhindra
varje form av terror inom företagen.
Rättegången mot fackförening och företagsledning för denna förseelse förhalades genom allehanda tekniska knep,
med bistånd av den socialdemokratiske justitieministern. Nu har förbundspresidenten på förslag av den
socialistiske vicekanslern Pittermann
låtit lägga ner processen – tvärtemot
alla borgerliga kretsars uppfattning.
Enligt författningens bestämmelser är
det samme hr Pittermann som under
förbundskanslerns sjukdom förvaltar
dennes ämbete.
Universitetsutredningen
Uppdraget för 1955 års universitetsutredning innebär »att angripa frågan
om universitetens och högskolornas
ställning i dagens och morgondagens
samhälle i hela dess vidd». I sitt första
betänkande, »Den akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen.»
(SOU 1957: 24), har utredningen av
praktiska skäl huvudsakligen koncentrerat sig på de brådskande problem,
som sammanhänger med den för varje
år kraftigt stegrade tillströmningen av

424
studenter, framförallt till de filosofiska
fakulteterna. Det totala studentantalet
har på de senaste tio åren stigit från
14 000 till 24 000 – enbart vid de humanistiska fakulteterna från 3 600 till
9 500. Intet tyder på, att denna utveckling skulle upphöra under den närmast
överblickbara tiden. Snarare kan man
vänta sig en ytterligare acceleration.
Tillgängen på lärarkrafter vid de
berörda fakulteterna har inte tillnärmelsevis ökat i samma takt. Den efter
kriget inledda universitetsupprustningen har inte bara avstannat – läget
har på viktiga avsnitt försämrats. Utredningen beräknar att i förhållande
till antalet studerande de personella
undervisningsresurserna realiter minskat med 34 o/o för de humanistiska och
11 o/o för de naturvetenskapliga fakulteternas del. (Det bör understrykas,
att den mindre ogynnsamma utvecklingen för de naturvetenskapliga ämnena till stor del beror på att större
delen av nytillskottet av studerande
kommer på de humanistiska ämnena.
Med hänsyn till samhällets behov får
det anses vara en betänklig tendens,
som universitetsutredningen dock icke
haft anledning att söka råda bot för.)
Redan av detta skäl skulle en betydande förstärkning av den akademiska
lärarkåren utan dröjsmål påfordras.
Så mycket mera nödvändigt ter sig
detta enligt utredningen i ljuset av de
grundliga analyser den ägnat studietiderna och studieavbrotten. Det framgår klart, att endast en mycket liten
del av de studerande avlägger examen
på den normaltid av en termin per betygsenhet, som examensstadgan föreskriver – generöst räknat var femte
humanist och var tionde naturvetare.
Än värre är, att ett överraskande stort
antal av de studerande helt avbryter
sina studier utan examen. Efter femton
terminers studier har mindre än hälften vid de filosofiska fakulteterna avlagt examen. Som klara fall av studieavbrott kan redovisas 41 o/o av humanisterna och 31 o/o av naturvetarna. –
Dessa förhållanden skiljer sig drastiskt från vad som gäller fackhögskolorna, där mer än 80 o/o avlägger examen, dessutom på betydligt rimligare
tid än filosoferna.
Utredningen kommer efter komplicerade analyser av statistiken för sin
del till den uppfattningen, att studieavbrotten och de orimligt långa studietiderna vid de fria fakulteterna på ett
avgörande sätt torde sammanhänga
med att undervisningen där inte har
tillnärmelsevis samma omfattning och
bundna karaktär som vid fackhögskolorna. I huvudsak förefaller detta antagande riktigt. Det förefaller dock,
som om man något överskattade just
denna faktors betydelse. Skillnaden
mellan humanister och naturvetare i
fråga om studieresultat synes enligt
vissa av utredningens egna undersökningar vara vida mindre än man skulle
ha rätt att vänta om undervisningen
hade en så dominerande betydelse som
antages. studierna i de naturvetenskapliga ämnena är ju väsentligt mera
»bundna» än i de humanistiska.
För att förbättra effektiviteten vid
de filosofiska fakulteterna föreslås en
särskilt i vissa ämnen relativt omfattande utökning av undervisningens volym.
Först och främst föreslås, att i varje
ämne skall uppgöras en detaljerad studieplan, vilken klart skall visa hur
mänga undervisningstimmar av olika
slag varje studerande skall ha tillgång
till. I takt med studentantalet skall
sedan lärarstaben automatiskt utbyggas, så att studieplanen kan hällas med
undervisningsgrupper av rimlig storlek. Man skulle på detta sätt komma
bort från det absurda förhållandet, att
beviljade förstärkningar när de väl
passerat det departementala budgetmaskineriet redan skulle vara uppätna
av ett ytterligare stegrat elevantal.
Detta förslag synes i allo fördelaktigt,
och har också allmänt mottagits med
stor tillfredsställelse.
Universitetsutredningen hävdar för
sin del, att det inte vore realistiskt att
tänka sig att de högst betydande behov
av undervisning och handledning som
kan förutses skulle väsentligen kunna
fyllas av professorer eller docenter.
Det skulle ställa sig alltför dyrt att
söka möta behovet med tjänster med
så ringa undervisningsskyldighet som
dessa. Man föreslår därför inrättandet
av en ny typ ordinarie tjänster, universitetslektorat. Innehavarna av dessa
avses i princip icke skola ägna sig åt
egen forskning. Undervisningsskyldigheten har därför föreslagits så hög som
12 timmar i veclmn, med en antydd
men inte på något sätt fixerad latitud
uppåt och neråt, beroende på undervisningens mer eller mindre krävande
karaktär. Avsikten är, att större delen
av undervisningen och ev. även examinationen på kandidat- och magisterstadiet skulle ombesörjas av lärare av
denna typ.
Tvivelsutan kan det finnas skäl som
talar för detta förslag. Universitetslektoraten ställer sig framförallt väsentligt billigare än att inrätta t. ex. professurer i en omfattning som skulle
fordras för att ge samma ..utdelning,.
i form av undervisningstimmar. Det
skulle därtill måhända visa sig svårt
att besätta ett betydande antal nya
tjänster med professors- eller docentkompetenta personer. Utredningen betonar starkt hur smal rekryteringsbasen är, och att det gäller att hushålla
med den mest kvalificerade arbetskraften.
Icke desto mindre inger förslaget
allvarliga betänkligheter. Utredningen
synes ta alltför lätt på det allvarliga
problemet om vikten av ett nära samband mellan akademisk undervisning
och forskning. Att den själv flerstädes
säger sig lägga den största vikt vid att
425
standarden hälles uppe, kan dessvärre
inte helt förta den skepsis man känner
inför den föreslagna lösningen. Utredningen förebringar ingen som helst
saklig motivering för att föreslå just en
så omfattande undervisningsskyldighet
som 12 timmar i veckan eller mera.
Man har anledning frukta, att det alltför ofta kommer att visa sig ogörligt
att vid sidan av en så avsevärd undervisning i tillräcklig utsträckning uppehälla kontakten med vetenskapens utveckling.
Om det befinnes nödvändigt att slå
in på den väg utredningen anvisar,
måste man i alla fall hoppas, att man
inte kommer att gå tillnärmelsevis lika
långt som föreslås. Även om en minskning till exempelvis 8 timmar skulle
innebära att man får avstå frän en del
av den undervisningsvolym sakkunnige föreslår, får kvalitetsvinsten på
längre sikt helt visst anses uppväga
förlusten.
Ett problem som ingår i utredningsuppdraget men icke kunnat behandlas
i det första betänkandet framstår vid
läsningen av detta som påträngande
aktuellt: hur stort bör ett universitet
fä bli? Vid begrundandet av prognoserna om studentantal och förslagen
till ofta drastiska utbyggnader av den
lägre lärarstaben önskar man att utredningen snarast mätte praktiskt angripa problemet om upprättandet av
nya högskolor. Självfallet är det då i
första hand Norrlandsuniversitetet
som kommer i fråga. Det är svårt att
undgå intrycket att det vore en fördel
för både forskning och undervisning
om en icke för liten del av de nya studenterna kunde hänvisas till nya undervisningsanstalter i stället för att
pressas in i de redan ofta bokstavligen
överfyllda, där de måste bli mottagna
av lärare som odiskutabelt kommer att
ha en lägre vetenskaplig standard än
den vi hittills vant oss att betrakta
som naturlig i vår akademiska under- 426
visning. Det är möjligt men olustigt att
denna standard måste prutas något. –
Man bör dock inte glömma vilka relativt obetydliga kostnader det är fråga
om. Hela utredningens förslag kostnadsberäknas i själva verket inte till
mera än knappt 10 miljoner kronor.
Det är då av yttersta vikt att försämringen inte får gå så långt som utredningen under förklarligt tryck av sina
överväldigande prognoser kommit att
föreslå.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism