Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Kris i försvarsfrågan
Under den s. k. Luciadebatten i riksdagen försäkrade försvarsministern~
närmast som svar på frågor, ställda av
herrar Ohlin och Hjalmarson – att
hans avsikt icke var att ge den kommande försvarsbudgeten en sådan utformning, att det skulle utesluta för
försvarsberedningen att i fortsättningen diskutera öB-planen och så
småningom komma fram till ett resultat.
I inledningen till försvarsbudgeten
upprepar försvarsministern i det närmaste ordagrant vad han sade under
Luciadebatten. Samtidigt framhåller
han emellertid, att öB-planen enligt
regeringens mening icke kan läggas till
grund för bestämmandet av försvarskostnadernas storlek under nästa budgetär.
Genom överbefälhavarens deklaration i skrivelsen den 14 januari i år,
att det icke längre är möjligt att genomföra öB-planen, har saken – och
försvarsfrågan överhuvudtaget- kommit i ett nytt läge. Detta konstaterande
kom inte överraskande. Redan när de
militära myndigheternas äskanden i
höstas insändes, varnade överbefälhavaren för de konsekvenser en lägre
budget skulle medföra. En kvantitativ
och kvalitativ försvagning av krigsmakten skulle bli oundviklig – eller
med andra ord, en nedrustning skulle
icke längre kunna undvikas.
Alltsedan den parlamentariska försvarsberedningen kom till sommaren
1955, har det i huvudsak rätt stiltje i
försvarsdebatten. De militära myndigheterna har avvaktat. Försvarsministe~n har avvaktat,likaså försvarsberedningen. Vad? Septembervalet? Eller
har man väntat på att någon, t. ex.
överbefälhavaren, skall träda fram och
säga ifrån? I varje fall har överbefälhavarens uttalande väckt liv i debatten. Helt naturligt, deklarationens innebörd bör stämma envar till djup
eftertanke.
överbefälhavaren riktar i sin skrivelse uppmärksamheten direkt på det
oupplösliga sammanhanget mellan
mälsättning och försvarskraft, en
fråga som i hög grad angår och berör
hela svenska folket.
I statsverkspropositionen säger försvarsministern (sedan han framhållit,
att det kan bli nödvändigt att längre
fram minska såväl krigs- som fredsorganisationen) : »l sammanhanget
måste emellertid alltjämt med skärpa
understrykas den militära och psykologiska betydelsen av gällande operativa mälsättning – att ingen del av
landet skall från början uppges utan
motstånd.»
Försvarsministern citerar inte exakt
vad riksdagen bestämde 1948, men
man får antaga, att han menar detsamma: en angripare skall i det längsta hindras få fast fot på svensk mark,
ingen del av landet skall uppgivas
utan segt motständ i olika former, vi
skall ha ett tillräckligt starkt luftförsvar av landets viktigaste delar.
För vårt folk med dess djupt rotade
känsla för frihet och oberoende är en
lägre målsättning i och för sig motbjudande. En sådan skulle tolkas som uttryck för en vacklande försvarsvilja,
—-~ ~———— ~ —~–~
något som snarare skulle verka attraherande än avskräckande pä en presumtiv angripare. Denne skulle nämligen
– dä tiden var inne- fä anledning att
finna en relativt kostsam engångsinsats
lönande, därför att segern kunde bedö-
mas vara pä förhand »given». En
lägre mälsättning skulle vidare sannolikt fä till konsekvens, att delar av
landet under sädana omständigheter
frän början måste uppges eller endast
symboliskt försvaras. Redan i ett
skärpt läge måste dessa delar totalut~
rymmas. Ingen statsledning kan nämligen stä till svars för att låta svensk
befolkning utsättas för risken av ockupation i den bemärkelse vi nu lärt
känna begreppet.
Men för att mälsättningen skall inge
respekt, måste försvarskraft i tillräcklig utsträckning disponeras.
I »Vårt framtida försvar» 1947 framhöll dåvarande överbefälhavaren, general Helge Jung, betydelsen av att
krigsmaktens omgestaltning skedde
genom kontinuerliga reformer. Nuvarande överbefälhavaren ansluter till
tankegången. Det finns inga möjligheter att i ett skärpt läge åstadkomma
en snabb upprustning. Vi kan t. ex.
inte räkna med att i ett sådant läge
hastigt kunna inköpa större mängder
materiel eller rävaror i utlandet. Vi
hänvisas under dylika förhällanden
till en – av råvarubrist hämmad –
hemmamarknad. Även om materiel
tidigare serieproducerats vid våra industrier, tar det betydande tid – kanske är – innan nämnvärda mängder
kommer fram.
Tillförsel av helt ny materiel tar
ännu längre tid. Frän den dag man
börjar projektera ny materiel, till dess
den kommer i serieproduktion, brukar
man räkna med genomsnittligt sju är.
Innan personalen hunnit utbildas att
använda den, går det ytterligare ett
eller annat är. Därutöver tillkommer
den tid det tar, innan alla värnpliktiga
7
under repetitionsövningar lärt sig hantera materielen. Det går inte att i ett
skärpt läge kalla in alla värnpliktiga
och bara ge dem en kort kurs i krigshantverk. Utbildningsresurserna är för
små och hantverket för komplicerat
för det. Även personalplaneringen
måste ske pä läng sikt.
Principen med planläggning pä lång
sikt är allmänt erkänd. Särskilt i vad
gäller materielen måste denna längsiktsplanering smidigt anpassas efter
den tekniska utvecklingens krav. Man
kan och bör inte planera för en viss
försvarsordning. Det är inte längre
lämpligt att t. ex. med jämna tioårsintervaller »byta» försvar. Omorganisation måste ske löpande. Detta är olägligt frän synpunkten att inte ens den
aktiva personalen hinner bli i allo förtrogen med organisationen, men det
är oundvikligt, om kvalitetskravet skall
kunna uppfyllas.
När behöver man bestämma sig för
att anskaffa materielen? Projektering
och försök bör bedrivas pä bred front,
det vill säga i den utsträckning det är
ekonomiskt möjligt. Besinnar man, att
forsknings- och projekteringskostnaderna utgör en eller ett par procent
och att prototypen kostar upp till
10 % av vad serien kostar, så måste
»Svinnet» – det som inte blir mer än
projekt eller prototyp -betraktas som
relativt sett acceptabelt. Beslut om att
viss materiel skall tillföras behöver
sällan fattas förrän ett par är innan
materielen planerats skola börja ingå
i organisationen. Dä är det också möjligt att bedöma, om anskaffningen är
»Värd» att göra.
Längsiktsplanering förutsätter, att
statsmakterna dels i princip binder sig
för en plan (närmast för en ungefärlig kostnadsram under en viss period),
dels ärligen meddelar bemyndiganden
att efter hand lägga ut beställningar
pä materiel, dels slutligen anpassar de
ärliga anslagen efter vad som krävs
8
för att betala den materiel som levereras och för att täcka de förskott, som
måste erläggas till firmor, som mottagit beställningar.
Anslagsutvecklingen under de år
som gått sedan öB-planen lades fram,
visar, i fasta priser mätt, ett underskott i förhållande till öB-planen på
drygt en halv miljard kronor. Detta är
kanske inte så mycket med tanke på
att öB-planen kommer upp till betydligt över 20 miljarder under tioårsperioden. Men det är tillräckligt
mycket för att en återtagning – lagd
ovanpå nödvändigt stigande kostnader och fördelad på de närmaste budgetåren – skall vara omöjlig att genomföra.
Det är självfallet inte främst de statsfinansiella skälen överbefälhavaren
åberopar. Det väsentliga från militär
synvinkel är, att- om icke andra åtgärder vidtagas, främst då en ökning
av anslagen – man inte inom rimlig
tid kan genomföra en anskaffning av
den omfattning, som det här är fråga
om. De resurser – vid de militära
centrala förvaltningarna och vid den
svenska industrin – som står till buds
räcker inte till.
Det kan synas märkligt, att överbefälhavaren själv konstaterar det omöjliga i att genomföra öB-planen, medan
denna ännu – formellt – är föremål
för försvarsberedningens behandling.
Det verkliga skälet hänför sig till utformningen av årets statsverksproposition. Med denna giv går det som
nämnts icke att »hinna ifatt» öB-planen. Planen är emellertid därmed icke
helt utagerad. En revidering måste visserligen ske, men öB-planens principer kan i varje försvarsdiskussion
under den närmaste tiden alltjämt
vara ett gott underlag. Blir det – trots
allt – fråga om sänkta anslag och
följaktligen lägre målsättning, måste
dock en ny avvägning göras. Denna
avvägning måste grundas på ett noggrant och allsidigt operativt studium,
en arbets- och tidskrävande undersökning som ytterligare kommer att
pressa de redan tidigare hårt belastade militära staberna.
Men innan detta arbete kommer
i gång, måste statsmakterna ge någon
form av besked. Detta besked måste
innebära ett renspråkigt och helhjärtat ställningstagande till förhållandet
målsättning-resurser och ges snabbt.
Blir det möjligen den parlamentariska
beredningens första verkliga uppgift
– eller kommer beredningen efter
slutförda, till intet ledande gruppstudier att på en vink av försvarsministern skingras för alla vindar, medan
regeringen fortsätter att förhala sitt
ställningstagande i försvarsfrågan?
Försök till budl1et
En viss uppriktighet kan inte frånkännas 1957 års statsverksproposition.
Herr Sträng ger sig inte ut för att vara
någon allvetare eller profet, och även
hans nationalbudgetexperter uttalar
sig påfallande försiktigt. För planhushållningens akolyter måste det vara en
chock att konstatera, att någon nationalbudget i egentlig mening icke kunnat uppgöras och att t. o. m. statsbudgeten betecknas som »preliminär» –
något som under fredsförhållanden
torde vara ganska exempellöst och
naturligtvis i hög grad kommer att
försvåra riksdagens budgetbehandling. Men det är en fördel att det säges
ut i god tid. Inte heller kan man förneka själva arbetsprestationens värde.
Regeringen för en doktrinärt socialdemokratisk politik, och detta visar
sig under de givna förutsättningarna
ovanligt tydligt i budgeten. Likväl har
i detaljerna ett av allt att döma mycket
samvetsgrant och grundligt arbete blivit utfört, och det är kanske vackert så.
Den allmänna ekonomiska bakgrunden är något mörkare än förut. Produklionsökningen har gått ned; den
beräknas för det gångna året till två
procent, vilket är bottenrekord för
efterkrigstiden. Någon förbättring under det kommande året ställs inte i
utsikt. Näringslivets investeringar har
avmattats; på vissa områden föreligger en direkt minskning. Det var ju
vad regeringen sökte åstadkomma.
Numera tycks man dock knappast vara
konsternerad över att ha lyckats så
väl – naturligt nog, ty inte ens doktrinära socialdemokrater kan undgå
att inse den bekymmersamma effekten
härav när det gäller framtida produktionsutveckling och konkurrenskraft.
Kanske mest karakteristiskt är det
resonemang som förts i fråga om sparande!. Herr Sträng tror inte på att
man kan få medborgarna att personligen spara mera. Han vill inte låta
företagen sköta sparandet >>enär ett
omfattande företagssparande är liktydigt med stora vinstmarginaler». I
stället återfaller han på det luftiga
talet om »ett omfattande offentligt
sparande hos stat och kommuner» –
det är uttytt: överförande av kapital
i samhällets ägo, utan sparande. Till
begränsning av konsumtionen har han
ingen annan väg än fortsatt högskattepolitik. Han uttalar – med stark motivering – att utrymmet för löneökningar är ringa. Likväl vet han väl, att
detta är något som i stort sett undandrar sig hans inflytande, såsom framgår bl. a. av löneuppgörelsen med
statstjänstemännen, och frågan hur
man genom långsiktiga åtgärder skall
skapa utrymme för löneökningar i
framtiden tas knappast ens upp till
diskussion.
Om det ekonomiska läget över huvud visar sig ge anledning till bekymmer, är utvecklingen av själva statsbudgeten än mera oroväckande. Totalbudgeten gick ännu 1947l 48 inte upp
till mer än fyra och en halv miljard
kronor men har nu vuxit till ungefär
9
elva miljarder. För nästa budgetår
väntas statens inkomster växa med
fem procent och dess utgifter med
tolv procent. Totalbalanseringen visar
sig ha misslyckats redan för budgetåret 1956/57; för nästkommande år
kan den inte ens försökas. Och väsentligen rör det sig om följderna av tidigare fattade beslut. statsverkspropositionen karakteriserar läget med berömvärd klarhet, när det heter att »redan de automatiska förändringarna på
utgiftssidan – vilka varje år spädas
på genom nya reformer och principbeslut – har en klar tendens att öka
snabbare än inkomsterna».
Vilka slutsatser drages härav? Också
härvidlag är det säkrast att göra ett
direkt citat. »Lika uppenbart som att
ett fortsatt reform- och uppbyggnadsarbete på olika punkter måste fullföljas, lika klart är det att alla möjligheter till kostnadsbesparingar måste
tillvaratagas och att en hård gallring
måste ske bland de många i och för sig
önskvärda och välmotiverade utbyggnadsplanerna.» Formuleringen är förledande. Erkännas skall också, att finansdepartementet under årets budgetarbete mot vanan inte helt inskränkt
sig till småsparande utan verkligen
lyckats göra beskärningar av anslagskraven. Man får endast hoppas, att det
icke rör sig om uppdämning av behov, som i framtiden aktualiseras med
fördubblad styrka. Likväl kvarstår i
huvudsak den klassiska bilden: en
socialdemokratisk regering kan väl
tänka sig att pruta på utgifter utan
politisk betydelse, men när det gäller sådant som är politiskt betingat –
barnbidrag, bostadssubvention, tjänstepensionering – vågar den inte
dröja ett enda år ens när dess egen
finansplanering håller på att totalt
bryta samman – trots att det här är
fråga icke blott om årets budget utan
om ytterligare automatiska kostnadsökningar i framtiden.
lO
De särskilda huvudtitlarnas utformning får granskas i annat sammanhang. Där kan det kanske visa sig
finnas utrymme för både besparingar
och omfördelningar. Särskilt fäster
man sig vid att försvaret, strax efter
Ungern- och Suez-kriserna, inte får
kompensation ens för sina automatiska kostnadsökningar.
Ibland har man ett intryck av att
regeringens talesmän ser på budgetutvecklingen med en viss skadeglädje,
därför att de betraktar den som ett
bevis på att oppositionens skattesänkningsförslag var orealistiska. Uppenbarligen är detta i grund felaktigt.
Visst går det, om man är tillräckligt
ansvarslös, att föra en sådan politik,
att man genom ständiga automatiska
kostnadsökningar till sist sätter en
gräns för möjligheterna till skattesänkning. Frågan är emellertid om
detta är ens i regeringens eget intresse
eller räknar socialdemokratien
med att efter något år för all framtid
ställas utanför makten och ansvaret?
Och för var och en som vill se sanningen i ögonen måste det vara uppenbart, att t. ex. produktionsökningens
avmattning och den därav beroende
minskningen i skatteunderlaget till
stor del är en funktion av högskattepolitiken. Först sedan denna avvecklats, kan vi i verkligheten få råd till
»ett fortsatt reform- och uppbyggnadsarbete på olika punkter».
Men det är ingen lätt sak att nå
fram till målet. Både regering och
opposition ställes här inför taktiskt
och politiskt besvärliga spörsmål. Totalbalansering av budgeten och sänkning av skatterna är relativt populära
målsättningar, men medlen är inte särskilt behagliga. Det måste företas en
total översyn över statens ekonomi,
och vid denna översyn måste man vara
obunden både av taktiska hänsyn och
av tidigare givna löften och medgivanden. I dagens labila parlamentariska _
läge, där tanken på riksdagsupplösning aktualiserats redan innan den
nya riksdagen börjat sitt arbete, går
det inte så lätt att uppbringa förutsättningarna för en sådan politik. Det kanske blir möjligt endast om man kunde
enas om att under några år ställa partimotsättningarna åt sidan och arbeta
gemensamt i en samlingsregering eller
i andra former.
stagnation med inflation?
När långtidsutredningens ordförande,
professor Ingvar Svennilson, strax före
jul presenterade kommittens betänkande för Nationalekonomiska föreningen, kallade han sitt föredrag
»Expansion utan inflation». Auditoriet fick emellertid ganska klart för
sig, att denna titel inte inrymde
mycket av prognos eller påstående,
knappast ens några förhoppningar,
men desto mer av undran och tvivel.
Framställningen formade sig med
andra ord till det frågetecken, som
rätteligen bort avsluta rubriken.
1955 års långtidsutredning har fattat sin uppgift på ett helt annat sätt än
sin närmaste föregångare, den kommitte, som uppgjorde motsvarande
program för perioden 1951-55. Den
förra långtidsutredningen lade tyngdpunkten på hur samhällsekonomien
enligt dess uppfattning borde gestaltas.
Den ryggade inte tillbaka för ställningstagande även i ganska kontroversiella ekonomisk-politiska frågor. Den
svennilsonska kommitten har i stället
förlagt arbetets tyngdpunkt till en omsorgsfull kartläggning och analys av
fakta. På grundval härav har kommitten sökt fastställa det reala utrymmet för konsumtion och investeringar.
Från två olika antaganden om utvecklingstakten för produktionen –
ett försiktigare och ett mera optimistiskt- har kommitten angett, hur man

kan tänka sig en fördelning av resurserna på olika ändamål, dock utan att
binda sig för denna fördelning. Den
uppgiften har i stället överlämnats till
de beslutande instanserna att lösa –
kanske på ett helt annat sätt än kommittens räkneexempel visar. Kommitten har endast velat framhålla, att ramen är given och den har i anslutning
härtill sökt belysa några av de ekonomiska problem, som kan komma att
aktualiseras under de närmaste åren.
I huvudsak har behandlats tiden t. o. m.
år 1960, men perspektivet har i vissa
huvudfrågor sträckts ut även över den
följande femårsperioden, som slutar
med år 1965. Det finns icke mycket av
program och ev. politik i denna uppläggning men desto mer av kritisk och
saklig granskning och bedömning av
utvecklingstendenserna. Med den problembehandlingen har det varit möjligt att nå full enighet inom kommitten, trots att bland experterna funnits
företrädare för regeringen närstående
ekonomer, för landsorganisationen och
för industrien.
Av de två huvudalternativen för nationalproduktens tillväxt t. o. m. 1960,
som man kommit fram till, innebär
det högre en ökning med 20 procent,
det lägre med 15 procent för hela femårsperioden. Som utgångspunkt verkar detta inte särskilt nedslående. Det
är först när man skärskådar vad som
skulle bli kvar för en höjning av medborgarnas privata förbrukning, som
det ansträngda läget i vår ekonomi
framträder i all sin skärpa. De bägge
alternativen kan med anlitande av en
populärekonomisk jargong jämföras
med ett par kronärtskockor, den ena
större, den andra något mindre. I
bägge fallen måste man skala bort en
massa blad innan man kommer till
den eftertraktade bottnen. Bladen representerar på ett eller annat sätt –
t. ex. genom politiska beslut eller vallöften – bundna eller prioriterade ut- 11
gifter. Långtidsutredningen ger en
provkarta pä dessa:
1. En förkortning av arbetstiden
med 3 timmar per vecka begränsar
ökningen av nationalprodukten med
omkring 30 procent och denna blir
därefter enligt de bägge alternativen
10 respektive 15 procent.
2. De olidliga förhållandena pä bostadsmarknaden, platsbrist och länga
väntetider pä sjukhus och ålderdomshem, bristen pä klassrum i de lägre
skolorna och den eftersatta högre utbildningen har gett upphov till köbildning och trängsel pä känsliga områ-
den överallt, och samhället måste nu
äntligen söka komma till rätta med
dessa uppenbara missförhållanden. Utredningen räknar med att investeringar för denna »Offentliga konsumtion» skall fä viss prioritet och alltså
fortsätta om än i något långsammare
takt än tidigare. De militära utgifterna
har – utan att någon kalkyl härför
framlagts – antagits komma att ökas
i samma takt som nationalprodukten.
3. Samtidigt pockar de i trängre mening produktiva investeringarna inom
det enskilda näringslivet liksom kommunikationsväsendet på att bli bättre
tillgodosedda. Särskild vikt lägger utredningen vid sådana nyanläggningar
och utvidgningar, som relativt snabbt
kan ge avkastning genom att intjäna
eller spara främmande valutor.
4. Valutareservens avtappning har
bedömts såsom allvarlig. Utredningen
har såsom en blygsam mälsättning angivit, att reserven relativt sett icke
skall ytterligare minskas utan stiga i
takt med importen, vilket innebär, att
pä 5 år över 800 miljoner måste användas för denna uppbyggnad, varigenom utrymmet för investeringar och
konsumtion i samma grad minskas.
5. Befolkningen växer med 2,5 procent fram t. o. m. 1960. Den ökade
varumängden måste därför slås ut pä
ett större antal konsumenter.
12
6. En längre gående omfördelning
av inkomsterna via staten har utlovats
i form av förhöjda och ökade barnbidrag. Enligt vissa beräkningar skulle
standardhöjningen för folkpensionä-
rerna komma att ta i anspråk hela det
utrymme för konsumtionsökning, som
skulle äterstä vid det lägre av de båda
alternativen för produktionsutvecklingen.
Kommittens slutsats blir därför att
dess försiktigare alternativ inte medger någon som helst ökning av den
privata förbrukningen hos de vanliga
arbetande inkomsttagarna i samhället.
För dessa skulle det fram t. o. m. 1960
bli ett utgi{tsstopp. För att inga förhoppningar skall knytas till det högre
alternativet för produktionsutvecklingen, som i och för sig skulle möjliggöra några få procents privat standardhöjning, har professor Svennilson
i sitt bidrag till de sex professorernas
»Recept mot inflation» gett ett slags
P. S. till långtidsutredningen, där han
förklarar, att det högre alternativet
numera framstår såsom orealistiskt.
Ett privat utgiftsstopp under 4 års
tid är naturligtvis en orimlighet i ett
demokratiskt samhälle. Tanken blir
desto mer verklighetsfrämmande, om
människorna samtidigt skulle få fritid, vars utnyttjande självfallet för
kostnader med sig.
Det vore emellertid med all sannolikhet felaktigt att tolka kommittens
uttalanden så, att den trodde på möjligheten av en sådan begränsning av
konsumtionen. I stället för ett dylikt
»credo quia absurdum» har man att ur
betänkandet utläsa en lågmäld men
oförtydbar kritik av löftespolitiken.
Kommitten har uppenbarligen velat
åtminstone ställa frågan om det inte
vore bättre att skjuta på arbetstidsförkortningen och genomföra pensionsförbättringen och barnbidragshöjningen i långsammare takt än att överanstränga samhällsekonomien. Denna
synpunkt har sedermera öppet framförts av kommitteordföranden.
Detta är förvisso icke den enda slutsats, som betänkandet inbjuder politikerna att draga. Även frågan om
avvägningen mellan offentliga och
enskilda investeringar måste tas upp
till debatt. Näringslivets expansion
hotar att stagnera. Produktionsutvecklingen under 1956 är ägnad inge oro
med en ökning av endast 2 procent
under senare halvåret. Prognosen för
1957 är nere vid 1 procent. Under tidigare år har vi i Sverige varit uppe i
6 procent och i vissa kontinentala
länder redovisas en stegringstakt av
10 procent eller ännu mer.
Göres ingenting åt detta, står vi här
i landet inför en utveckling, som är
den rakt motsatta till expansion utan
inflation nämligen stagnation med inflation.
Oginheten mot näringslivets produktiva investeringar måste avlösas
av en positivare inställning både i
skattehänseende och inom kreditpolitiken. I annat fall torde det inte
bli något av de fem feta åren, som
långtidsutredningen hoppats skulle
komma att under perioden 1961-65 avlösa knapphetens och restriktionernas
epok.
En sådan investeringspolitik förutsätter emellertid tillika, att den statliga och statsdirigerade sektorn av
samhällsekonomien i långt högre grad
än hittills kommer att bli bestämd av
marknadsmässiga förhållanden, främst
genom att det allmänna hänvisas till
att finansiera sina investeringar över
en fri och öppen kapitalmarknad.
Långtidsutredningen har några kloka
och väl avvägda uttalanden, som kan
peka i en sådan riktning.
Till sist må ur betänkandet anföras
den ur allmänpolitisk synpunkt icke
ointressanta notisen, att den jordbrukande befolkningen under de närmaste 10 åren beräknas komma att
——
nedgå med omkring 130 000 personer.
För bondeförbundet, vars röstetal sedan 1932 minskats med 61,8 procent,
måste denna prognos närmast te sig
såsom ett nytt mene tekel – så frarot
icke partiet överger klasspolitikens
smala väg.
Gomulka
Wladyslaw Gomulka, Polens ledande
politiker av i dag, kan se tillbaka på
ett långvarigt och träget arbete i marxismens tjänst. Född är 1905 i södra
Polen, son till en arbetare och
uppvuxen i radikala arbetarkretsar,
ägnade han sig tidigt åt fackföreningsrörelsen och politiken. Vid 20 års ålder var han redan sekreterare i en
fackförening och politisk agitator.
Denna senare verksamhet bragte honom snart i konflikt med den polska
rättvisan. Som utdelare av illegala
flygblad vid en 1:a-majdemonstration
år 1926- under Witos’ regeringstidblev han tagen i fängsligt förvar.
Denna hans första erfarenhet i fängelsebranschen blev dock mycket kort.
Marskalk Pilsudskis statskupp den
11-12/5 1926, som ju bl. a. stöddes
av fackföreningarna, återgav, bland
många andra, även Gomulka friheten.
Då emellertid arbetarnas förhoppningar på f. d. socialisten Pilsudskis
regim icke gick i uppfyllelse, gick
många besvikna socialdemokrater,
bland dem Gomulka, över till det illegala kommunistpartiet. I dess mullvadsarbete blev han en lika fanatisk
som oförskräckt kämpe. Men i marskalkens Polen bar överheten inte
svärdet förgäves. Efter en tid blev
Gomulka arresterad och ådömd fyra
års fängelse, vilka dock endast innebar ett tillfälligt avbrott i hans verksamhet. Nästa fängelsesejour kom att
omfatta sju är. Resultatet av detta
straff blev dock knappast det avsedda
– det inte bara förstärkte hans hat
13
och kampvilja, det räddade dessutom
hans liv.
När Stalin år 1937 upplöste det polska kommunistpartiet, som han ansåg
ineffektivt, och lät likvidera dess i
Moskva samlade ledare, satt nämligen
Gomulka i gott, om också inte vidare
angenämt förvar i polskt fängelse. Partikamraternas öde synes inte ha varit
tillräckligt stark medicin för att befria honom från hans kommunistiska
tro. Då han efter ryssarnas inmarsch i
östra Polen i september 1939 – i likhet med många andra politiska fångar
– befriades, for han över till Sovjetunionen och sökte kontakt med NKVD.
Hitlers anfall på USSR i juni 1941
och hans besättande av hela Polen
öppnade ett nytt verksamhetsfält för
de polska (och ryska) kommunisterna.
Vid sidan av den nationella motståndsrörelse, som redan i slutet av
1941 tog upp striden mot tyskarna och
som snart växte till en folkrörelse av
stora mått, bildades nämligen en rent
kommunistisk, från Moskva ledd partisanrörelse, vars huvuduppgift var att
undergräva den nationella organisationen och så förbereda Polens omvandling efter krigsslutet till en rysk
lydstat, men som därjämte hade tyskarnas bekämpande på sitt program.
Gomulka insattes tidigt i denna rö-
relse, varvid han dock främst synes ha
använts för sistnämnda uppgift. I varje
fall var det genom en mot tyskarna
riktad kupp, sprängningen av ett av
tyska officerare frekventerat och vid
tillfället i fråga fullsatt kafe i Warszawa, som han fäste uppmärksamheten på sig. Han torde dock även inom
partisanrörelsens huvuduppgift ha
uträttat ett effektivt arbete, eftersom
han redan samma år, 1944, utnämndes
till generalsekreterare i det av Sovjet
under namnet »polska arbetarpartiet»
återupprättade kommunistpartiet. Som
sådan blev han också medlem av den
s. k. »Polska Nationella Befrielsekom- 14
mitten» – av Stalins nåde – vilken
på sensommaren samma år i skydd av
röda armen etablerade sig i Lublin.
Den kom senare att, i enlighet med
»de tre storas» beslut i Jalta, bilda
stommen i »den provisoriska regeringen för nationell enhet» i det »befriade» Polen.
Denna regering som efter segslitna
underhandlingar kom till stånd på
hösten 1945, stod redan från början
under fullständig rysk kontroll. Inte
nog med att Polens president, komiDternagenten Bierut, sedan ca 20 år var
sovjetrysk medborgare, utan den kontrollerades dessutom av en »hemlig
överregering», ledd av den polsk-ryske
juden Berman, som stod i ständig kontakt med Moskva och fick sina direktiv därifrån. Gomulka hade tydligen
redan vid denna tid stadgat anseende
för duglighet och kraft. Han blev i
den »officiella» regeringen 1 :e vice
premiärminister samt minister för de
»återvunna» provinserna, samtidigt
som han behöll sin befattning som
kommunistpartiets generalsekreterare.
Dessutom ingick han i den »hemliga
regeringen».
Regeringens första uppgift var att
förbereda och genomföra de »fria och
obundna» val, som beslutats i J alta.
Förberedelserna omfattade i första
hand en våldsam terrorkampanj mot
de politiska motståndarna, främst Mikolajczeks bondeparti, medan genomförandet bl. a. innebar en grov förfalskning av valsiffrorna. Gomulka arbetade under denna tid, 1945-1947,
helt och fullt enligt Moskvas linje. När
t. ex. Mikolajczek krävde en offentlig
undersökning av några av säkerhetspolisen utförda mord på medlemmar
av bondepartiet, var Gomulka den
som häftigast satte sig däremot, emedan undersökningen skulle innebära
»ett misstroendevotum mot säkerhetsministern». Utan tvivel var han också
fullt orienterad om mordanslaget mot
Mikolajczek på hösten 1947. Han var
vid denna tid påtagligen främst kommunist, i andra hand möjligen polack.
Sannolikt var det Titos revolt mot
Moskva som kom att ändra Gomulkas
inställning och hos honom väckte tanken att även ett kommunistiskt Polen
skulle kunna intaga en gentemot
USSR självständig ställning. I varje
fall var det i samband med det av
Stalin krävda fördömandet av Tito
som hans första opposition mot Polens
ryska herrar kom till synes. Trots på-
tryckningar vägrade han att ansluta
sig till detta fördömande. En sådan
brist på disciplin gentemot »Big Brother» var ju något oerhört, som icke
kunde tolereras. Gomulka berövades
– år 1949 – alla sina befattningar i
regering och parti, och två år senare
kastades han i fängelse. Där fick han
tillfälle att demonstrera några av de
egenskaper, som tidigare fört honom
till makten: fysiskt och moraliskt mod,
fast karaktär, stark vilja. Några »bekännelser» kunde man inte avtvinga
honom, egendomligt nog blev han
dock inte likviderad. Den nya, liberala
kursen i Moskva återgav också Gomulka friheten. I april 1956 kunde han
lämna fängelset och bosatte sig därefter i Prag. Han var nu 51 år gammal, en starkt sliten, men alls icke
bruten man. Från politiken höll han
sig dock t. v. helt borta. Det skulle
komma att visa sig att denna fängelseperiod, liksom en gång den under Pilsudski-perioden, hade en gynnsam inverkan på hans öde. Tack vare den
hölls han borta från många års bolsjevikisk terror över Polen och kom att,
när hans stora stund kom, framstå för
det polska folket mera som ett offer
för än som en utövare av denna terror.
Det var dock hans under tidigare år
visade kampvilja och kraft som kom
ledarna av den nya, liberala kursen
att i oktober 1956 kalla honom till posten som generalsekreterare i partiet
==-
och till medlem av den nya politbyrån. Händelseutvecklingen kom att
snabbt ge bevis för att detta bedömande var riktigt. Vid hrr Krusjtjevs & Co :s plötsliga besök i Warszawa den 19-20/10 1956 var det Gomulka som tog ledningen och med
framgång hävdade Polens likställighet
gentemot Sovjetunionen. Vid det stora
folkmötet ett par dagar senare hyllades han – som den förste kommunist
i historien – som polsk nationalhjälte!
Som Polens politiske ledare står
Gomulka nu inför uppgiften att inom
en stat, där minst 90 o/o av befolkningen är klart antikommunistisk, befästa en – om ock »liberaliserad» –
kommunistisk regim samt att gentemot
en militärt ofantligt överlägsen granne,
som i Ungern demonstrerat sin syn
på drabantstaternas problem, hävda
sitt lands självständighet. Det torde
inte vara utslag av överdriven pessimism att påstå, att uppgiften inte hör
till de lättare.
Leif Cassel i remissdebatten
»..• Varje tillfälligt skatteingripande
som görs – som det heter – för att
öka det offentliga sparandet och för
att överbalansera budgeten verkar i
praktiken som en vällingklocka, som
kallar hela riksdagen till smörgåsbordet. Då samlas alla och framför högröstade krav på utgiftsökningar i
olika riktningar och värdens protester drunknar i sorlet. Så dröjer det
inte länge, innan finansministern under trycket av allt detta tvingas släppa
till sina pengar – överskottet är
borta, men den tillfälliga skatten står
kvar, nu som permanent, och nya
skatteingripanden för att skapa ett
nytt offentligt sparande blir nödvändiga.
I motsats till regeringen tror vi inte
15
på tvångssparande, mot vem det än
riktar sig och vad man än kallar det,
men däremot tror vi på ett enskilt sparande, där den som gör uppoffringen
själv får valuta för den, får en egen
besparing som han själv får disponera
över. Det är inställningen till sparaodets problem som utgör skiljelinjen i
svensk politik. Vi är alla överens om
nödvändigheten av att få ett starkt ökat
sparande till stånd, men medan den
socialistiska sparsamheten går ut på
att samla resurserna i samhällets hand
går vårt program ut på att göra de
enskilda medborgarna till ägare. Det
är genom skattesänkning och sparstimulans i påtagliga former som vi vill
åstadkomma ett vidgat personligt –
frivilligt – sparande.
I den nyårshälsning, med vilken
herr Erlander ringde in det nya året,
förklarade också han sig ha ett stort
och glödande intresse för personligt
sparande. Låt mig emellertid ställa
frågan rent ut: »Kan regeringen Erlander över huvud taget åstadkomma nå-
gonting för att öka det frivilliga sparandet?» Märk väl, jag säger inte en
regering vilken som helst utan jag
frågar om regeringen Erlander kan
göra någonting. Själv är jag benägen
besvara den frågan med nej. Vilka åtgärder den sittande regeringen än
kommer med så är de synbarligen
dömda att misslyckas. Det hjälper inte
ens med tombolapolitik. Orsaken till
dessa misslyckanden måste vara att
regeringen Erlander en gång för alla
oåterkalleligen har förlorat de svenska
spararnas förtroende. Den förlusten
går inte att reparera. Så står då för
denna regering ingen annan väg öppen
till det ökade sparande som oavvisligen behövs, än tvångets. Tvångssparande är en del av den socialistiska politiken. Vill man socialism så
får man acceptera tvångssparande, vill
man inte tvångssparande, så får man
avstå från socialismen….»

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism