Print Friendly

Dagens frågor (2)

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Den bistra verkligheten
En parlamentarisk regering måste alltid leva
i den bästa av världar. Det är dess enkla
skyldighet mot sina egna väljare. Vad skulle
dessa säga om deras regering talade om för
dem att det står illa till i landet? Tänk om
de kom på tanken att regeringen inte kunnat rätt förvalta det förtroende, som väljarna givit dem.
Att bagatellisera svårigheterna eller helt enkelt förtiga dem, det går till en tid. Ett annat sätt att anpassa sig till en besvärande utveckling är att i efterhand göra små, små
medgivanden. Det är sant, säger man, att konjunktursvackan varat längre än vi väntat, det
är också sant att arbetslösheten blivit större
än vi räknat med. Gör man denna anpassning
i varsam takt, kan man alltid hoppas att folk
inte skall märka den skriande motsägelsen
mellan valtidernas visionära reformlöften och
vardagens bistra verklighet.
Men det uppstår ögonblick då verkligheten blir ofrånkomlig, då sanningens stund är
inne. I en demokratisk rättsstat som Sverige
är det den tidpunkt, då statsverkspropositionen läggs fram. I kommunistiska länder kan
man förfalska även statens bokslut. I en demokrati går det inte. Regeringen måste med
eller mot sin vilja tala om hur det står till.
statsverkspropositionen visar också mycket
riktigt att det står illa till. Inga reformer alls,
hårdhänta prutningar och den för socialdemokraterna typiska reflexrörelsen att söka en
finansiell lättnad genom nedrustning – det
var den läsning hr Sträng erbjöd.
Därmed skulle egentligen allt vara sagt om
ett aktstycke, som utgör ett monument över
vart den socialdemokratiska skatteutsugningen och lättsinniga utgiftspolitiken fört det
land, som en gång betraktades som ett föredöme av många andra länder. Det var emellertid innan tillväxten av den offentliga sektorn pressat tillbaka möjligheterna till direkt produktiva investeringar. Nu måste regeringen – för den delen varje regering i
Sverige – för lång tid framåt koncentrera sina
ansträngningar på uppgiften att begränsa expansionen inom den offentliga sektorn. Förrän
man lyckats därmed finns inga möjligheter till
nämnvärda sociala eller kulturella framsteg.
Tvärtom blir det risk för reell standardsänkning genom i praktiken försämrad åldringsvård, sjukvård och undervisning. Formellt
kommer reformerna att bestå, men deras verkliga innehåll urholkas. Det instrument, som
ombesörjer detta är inflationen.
Det finns emellertid en punkt i statsverkspropositionen, som förtjänar en principiell reflexion. Hr Sträng har i sträva ordalag vänt
sig mot den för skattebetalama förödande
kommunala utgiftsexpansionen. Han har så
rätt. Men då frågas: vilka är ansvariga? Borgerliga kommunalpolitiker har visserligen ett
delansvar för den olyckliga utvecklingen. Men
avgörande är ju att socialdemokraterna dels i
egenskap av regeringsmakt lassat på kommunerna bördor, som tidigare legat på staten och
dels i egenskap av lokala makthavare drivit
fram ett hejdlöst slöseri med landstingens och
kommunernas skattemedel. På den senare
punkten har socialdemokraterna fungerat mer
som socialister än som demokrater. Med deras ideologi hade de varit skyldiga att uppfostra de egna till ansvarskänsla i förvaltandet av den kommunala makten. Så har inte
skett. Resultatet har blivit en huggsexa, till
glädje någon tid för ett i kommunerna maktägande skikt av socialdemokratiska yrkespolitiker, men till svårbotlig skada för de vanliga människorna, de skattebetalare som skall
bekosta kalaset.
Riksdagsvalet i Finland
Det förra finländska riksdagsvalet, på våren
1970, skapade icke förutsättningar för en handlingskraftig regering, och det framstod redan
då som sannolikt att en riksdagsupplösning
skulle komma till stånd före den ordinarie valperiodens utgång. Den regering som framgick
ur 1970 års val omfattade förutom socialdemokrater och centerpartister – den traditionella
kärnan i så många efterkrigsregeringar i Finland – också folkdemokrater (kommunister)
och de bägge mindre folkpartierna, det liberala folkpartiet och det svenska folkpartiet.
Utanför stod de bägge segrarpartierna i 1970
års val, det finska samlingspartiet (högern)
med 37 av riksdagens 200 platser och därmed
riksdagens näst största parti samt Vennarnos
landsbygdsparti, vilket genom en exceptionell
valframgång lyckats utöka sitt mandattal från
l tilll8.
Såsom förutsett sönderfrättes regeringen
ganska snabbt inifrån. Först hoppade folkdemokraterna av, och samarbetet inom den
kvarvarande reducerade majoriteten (sammanlagt 108 mandat) sattes på allt hårdare
prov. Under senhösten 1971 gick så situationen definitivt i baklås, sedan man inom regeringen misslyckats med att komma fram till
en överenskommelse i jordbrukets prisfrågor.
Nyval utlystes.
Det kan konstateras att valet de första dagarna i januari endast obetydligt bidragit till
att klarlägga den allmänna situationen. Valutgången kan främst karakteriseras med uttrycket »lätt vänstervind». Socialdemokraterna
framstår som valets segrare efter att ha ökat
sin andel av valmanskåren med dryga 2 procent, till 25,8 procent. Detta innebar 3 mandatvinster och en ny riksdagsgrupp om 55 ledamöter. Folkdemokraterna kunde trots betydande inre motsättningar notera en mindre
frammarsch, med en knapp 1/2 procent till 17
procent, och en mandatvinst till 37. Socialdemokratiska förbundet (»simoniterna»), den
närmast vänstersocialistiska utbrytargruppen
från socialdemokratin, misslyckades liksom
1970 med att erövra mandat och erhöll nu
endast l procent av rösterna. Den samlade
vänstern erhöll alltså omkring 44 procent av
rösterna och 92 mandat (+4).
Centerpartiet gjorde inte något särskilt bra
val, förlorade drygt 1/2 procent och är med
sina 16,5 procent och 35 mandat (- l) långt
63
från sin position under perioden 1962-66, då
partiet var riksdagens största med drygt 50
mandat. Landsbygdspartiet under ledning av
det finurliga tullrådet Vennamo – en något
förgrovad version av Gunnar Hedlund – lyckades till nöds stabilisera sin stora valframgång
från 1970. Andelen sjönk visserligen med drygt
l procent, till 9,2 procent, men ett antal valkarteller med det lilla kristliga förbundet (2,5
procent och 4 mandat, +3) bidrog såväl till
detta partis framgång som till att i Vennarnos
riksdagsgrupp nu oförändrat ingår 18 ledamöter.
Liberala folkpartiet hävdade sig dåligt efter
en påtagligt glanslös valrörelse. Partiets andel
sjönk efter en förlust med en knapp procent
till 5,2 procent, vilket gav 7 mandat (- l).
Svenska folkpartiet gjorde ett hyggligt val, förlorade några tiondels procent men fick inregistrera 2 mandatförluster »på marginalen». Partiets andel är nu 5,3 procent och 10 mandat
(- 2). Den svenskspråkiga minoriteten i Finland uppgår till knappa 6 procent av befolkningen. (Inom parentes kan nämnas att främst
socialdemokraterna, men också folkdemokraterna, på sina listor invalt ett antal svenskspråkiga riksdagsmän). Uppenbarligen får
svenska folkpartiet, som i sin politiska attityd
måste sägas vara ett borgerligt parti, icke så
få röster från »Socialdemokratiskt disponerade»
väljare, som låter känslan av språklig samhö-
righet väga tyngst.
Samlingspartiet (den finska högern) har betraktats som valets förlorare efter tre mandatförluster och sålunda numera 34 mandat. Procentuellt var dock nedgången blygsam, och
partiet är med sina 17,6 procent Finlands
näst största parti, större än både folkdemokraterna och centerpartiet – men har som synes
färre mandat.
De icke-socialistiska partierna, en något heterogen samling, erhöll tillsammans omkring
56 procent av rösterna och 108 mandat.
Ett riksdagsval i Finland är emellertid ej
blott ett partival utan också ett spännande
personval. Särskilt framgångsrika röstsamlare
kan erövra över 20 000 röster – i detta val
»vann» samlingspartiets Ilaskivi med 23 500
röster före den socialdemokratiske partisekreteraren och valsegerorganisatören Sorsa med
22 400 röster. Personvalet har givetvis också
direkt politisk innebörd. Så t ex förefaller det
som om den »stalinistiska» falangen förlorat
terräng hos folkdemokraterna, medan förhållandevis radikala kandidater ofta lyckats mycket väl hos socialdemokraterna. Det är värt
att notera, att två riksdagsmän inom svenska
folkpartiet, de klara högermännen Ehrnrooth
och Procope, vilka ställt sig starkt kritiska till
partiets nuvarande politik, återvaldes.
Under de specifika politiska förhållanden
som råder i Finland spelar uppdelningen vänster/höger en underordnad roll. Bilden har för
övrigt inte blivit klarare av att tullrådet Vennamo på valnatten lanserade en icke helt
ointressant positionsbestämning för landsbygdspartiets del – »den nya centern».
Valet gällde främst ekonomiska frågor
prisstabilisering, skatter och sysselsättningsproblem. Väljarna gavs knappast någon klar anvisning om var lösningen står att finna. Då
detta skrivs, en knapp månad efter valet, på-
går intensiva regeringssonderingar under presidentens aktiva medverkan. De finns, som hoppas att den sittande expeditionsministären under ledning av stadsdirektören i Helsingfors,
Aura, skall få tillfälle och ha kraft att ta ansvaret för en rad impopulära men nödvändiga
beslut på det ekonomiska området. Det skulle
underlätta starten för en ny parlamentarisk
regering.
Norge och EEC
I ett anförande i Karlstad för någon tid sedan yttrade statsminister Palme inte att Norge kapitulerat inför EEC. Många hade visserligen uppfattat att han sagt just så. Men
han har själv förnekat detta, och man är
skyldig att tro honom.
Vad som hänt är följande. Efter en hek- ~——– –
tisk slutspurt blev EEC och Norge under
natten den 15 januari eniga i fiskefrågan.
Denna var den enda som återstod, ty den
norska socialdemokratiska regeringen hade
bundit sig med ett löfte till fiskarna om en
fiskegräns med 12 mils utsträckning, något
som EEC av principiella skäl ej ville gå med
på. Lösningen blev att EEC gav en politisk
garanti för vad som skall hända efter en tioårig övergångsperiod. I ett protokoll togs in
ett medgivande att Norge har speciella problem när det gäller fisket, som kustbefolkningen är beroende av, och i samma protokoll fick norrmännen anteckna att de betraktar detta uttalande som bindande för framtiden.
Därmed är det norska fisket säkrat även
efter 1982. I själva verket är detta tillmötesgående från EEC en framgång för statsminister Bratteli. Han har personligen vid sina besök i flera europeiska huvudstäder övertygat
EEC-länderna om sin politiska vilja att föra
Norge in i EEC. Svårigheten att vinna i en
folkomröstning gjorde att han behövde ett
kraftigt och klart positivt uttalande från
EEC:s sida, och det fick han.
Trots detta tog Norges Fiskarlag avstånd
från överenskommelsen, och den mera vänstervridna oppositionen meddelar naturligtvis
att regeringen sålt sig till Bryssel. Bakom regeringen står däremot både norska LO och
Industriförbundet. Ordförandena i Venstre
och i Kristelig Folkeparti har också uttalat
sig positivt om resultaten. Därmed är det
klart för en folkomröstning, vilken i Norge
blir rådgivande, medan den i Danmark blir
avgörande. En folkomröstning tar fyra månader att förbereda, och att hålla den i juni är
av någon anledning för sent i Norge: den blir
av i september, och till dess kommer Norge
att få leva i EEC-frågans tecken.
I Stortinget krävs tre fjärdedels majoritet
för att ratificera avtalet med EEC. För närvarande har 37 medlemmar av 150 förklarat
sig gå emot avtalet, och de söker alltså febrilt
efter den trettioåttonde. Troligare är emellertid, att om folkomröstningen visar ett någorlunda starkt stöd för regeringens hållning,
kommer en och annan av de 37 att falla
ifrån.
Ur svensk synpunkt är det intressant att
konstatera, att avgörande för folkomröstningens utfall med all sannolikhet kommer att bli
den kampanj för stöd åt regeringen som inte
bara arbetarpartiet utan även landsorganisationen kommer att föra. I Norge förstår alltså LO vad medlemskap av EEC betyder.
Man kan kanske förmoda, att LO i Sverige
gör detsamma. Men här vågar man inte erkänna det.
Fallet Bukovskij
Det kan tyckas vara likgiltigt för svenska
medborgare, om en författare i Sovjetunionen vid namn Vladimir Bukovskij döms
till sju års arbetsläger och fem års förvisning
till Sibirien. Men så är inte fallet.
Bukovskijs »brott» bestod i att han kritiserade regimen i Sovjetunionen och särskilt dess omänskliga behandling av oliktänkande. Han hade vidare umgåtts med
utlänningar, och han hade genom dem försökt smuggla ut sin kritik för att publiceras utomlands – i sitt eget land har han
på länge inte fått något tryckt. En gång
tidigare greps han för att han lämnat bidrag till en illegal studenttidskrift Då sattes han in på mentalsjukhus; det är ett
av de medel som används för att i Sovjetunionen tysta motstånd bland de intellektuella.
Dessa sätt att tvinga oppositiOn till tystnad och dessa orimliga straff förefaller oss
barbariska. Vi konstaterar att de har intet med
västerländska humanitära principer att göra.
De är djupt odemokratiska. Om de återfanns
i något efterblivet land långt borta från Europa skulle vi inte bli så överraskade. Nu förekommer de i stället i ett grannland till oss, i
det stora landet på andra sidan Östersjön.
65
Hur starkt är egentligen ett land, där
all opposition eller rent av all kritik måste kvävas med våld? stalintiden är passerad, säger man. De äldre ledarna i Sovjetunionen har upplevt hans diktatur och
levt under hans skräckvälde. Det senare
har modifierats: folk avrättas inte längre
då de vågar opponera. Men de förhindras med hårda medel att framlägga sin
kritik, medel som direkt hör hemma i den
människoföraktande kommunistiska ideologin. Om en författare irriterar, spärras
han in. Om folket i Tjeckoslovakien försöker frigöra sig från sitt kommunistparti,
kör man ner det med stridsvagnar. Båda
reaktionerna utlöses från samma ideologiska
centrum.
En demokrati som den svenska, som
lever granne med en diktatur där sådant
som fallet Bukovskij kan förekomma, har
all anledning att noggrant följa sådana
företeelser och att konstatera avståndet
emellan oss.
Revolutionsortodoxi
Den konservativa debattboken »Kämpande
konservatism» har naturligtvis blivit mottagen med skrin av ovilja från den socialdemokratiska sidan. De socialdemokratiska tidningarna har alltefter lokal förmåga tillverkat egna rytanden, som efterhand kompletterats med cirkulärartiklar. Till sist har också tidskriften Tiden tagit till orda. I dess nr
10/1971 har förlagsredaktören på Tidens förlag Gunnar Gunnarson skrivit en recension,
vars titel säger allt om författarens förmåga
att läsa innantill och vilja att förstå vad en
meningsmotståndare menar; han utmålar
konservatismen som »oförnuftets ideologi»
och naglar med sammanbitet raseri bokens
författare vid skampålen. Avslutningsvis antyder han till och med att vår tids konservatism i sig bär fröet till en återuppstånden
fascism: »Varje klassdelat samhälle går havande med den, ooh varje samhälle, där
66
mäktiga monopol och hänsynslösa ekonomiska intressen driver sitt spel, riskerar att falla
offer för fascismen. Den nya, ‘kämpande
konservatismen’ imponerar sannerligen inte
som ideologi. Men i ljuset av vad som ovan
sagts gäller det att se upp med den.»
I och för sig är det naturligtvis glädjande
att en konservativ debattbok väckt sådan
uppståndelse på motståndarhåll. Det var
länge sedan vänstern gjorde sig besvär med
att ens omnämna vad deras moståndare tänker och tycker, än mindre att diskutera med
dem.
Därför är det synd att hr Gunnarson tagit
så lätt på sin uppgift att han låtit sin temperamentsfulla revolutionsortodoxi trumfa över
sin historiska skolning. Han har dock skrivit
en intresseväckande bok om 1871 års Pariskommun, som även om förf är uppenbart
partisk för kommunarderna, är så präglad av
hans historiska inlevelse, att den är fängslande att läsa.
Om hr Gunnarson bara använt en bråkdel
av denna förträffliga förmåga, när han skrev
sin kampartikel mot konservatismen, skulle
han knappast givit sig på att med falska citeringsmetoder och med förvrängda referat
framställa författarna i debattboken som reaktionära stollar, helt renons på historiska
kunskaper. Resultatet har bara blivit att han
avslöjat sina egna extremt vänster-socialistiska värderingar och en historiesyn, som gör
ett skrämmande intryck i sin ensidighet.
Sålunda ondgör han sig mycket över att en
författare talat om »franska revolutionens
ohyggliga excesser». Hr Gunnarson tycker
inte alls det var så farligt med den saken;
modern forskning »har påvisat att mindre än
17 000 personer avrättades av revolutionsregeringen, och att med dem som dog i fängelserna eller på annat sätt» (mellan?)
»35 000 eller 40 000 människor förlorade livet
som direkt följd av kampen mot kontrarevolutionen».
Nåja, i vår egen barbariska tidsålder, härdad av världskrig, Auschwitz och Katyn, verkar ju siffrorna vara låga. Men visst framstår
de första revolutionsårens slumpvisa mördande, för att inte tala om revolutionsdomstolarnas masslakt av offer för revolutionsmännens fanatism, som ohyggliga excesser.
Offrens flertal var inte »kontrarevolutionä-
rer»; de flesta avrättade var inte ens aristokrater eller präster utan hantverkare och
annat småfolk. För det mera humana 1700-
talet med dess jämförelsevis oblodiga krigföring och ovana vid legala massexekutioner
av politiska skäl var detta skådespel ohyggligt.
Hr Gunnarsons historiska bedömanden
framstår i sin rätta dager i följande uttalanden. Man måste, menar han, »vid bedömningen av revolutioner alltid hålla i minnet
de repressiva aspekterna hos det samhällssystem på vilket grymheterna var ett svar».
I detta perspektiv framstår »de revolutionä-
ra excesserna helt enkelt som en reaktionär
legendbildning». Han fortsätter i formuleringar, som talar för sig själva: »Pariskommunen krävde så gott som inga offer, de
ryska revolutionerna i februari och oktober
1917 var så gott som helt oblodiga och den
ungerska ‘kommunen’ 1919 präglades av arbetarnas disciplin och goda hållning. Vad revolutionerna kostat mänskligheten i offer är
en ren obetydlighet i jämförelse med den
vita terrorns härjningar och imperialismens
enorma folkslaktningar.»
Verkligen. Hr Gunnarsons egen bok om
Pariskommunen ger intrycket att kommunarderna i alla fall sköt en hel del gisslan
och måste göras ansvariga för åtskilligt förvirrat mördande. Ryska revolutionen slutade
väl inte i oktober 1917. Var inte t ex utrotningen av kulakerna ett led i den revolutionära processen?
Med hr Gunnarsons historiska bedömanden kan man ursäkta vilka våldsdåd som
helst – bara det är vänsterextremister som
utför dem!
HÄR SLUT~R ~~LLAR~H!
RtSTC:H lÄR\J/ !!
m
Herr Lidbom går på djupet

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner