Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Abdikations- Ryktet att kung Gustaf V midsommaren 1941 skulle ha
legenden. hotat med att abdikera om det tyska kravet på transport
genom Sverige av den s. k. Engelbrecht-divisionen icke bifallits, började
vinna spridning på sensommaren och hösten 1941. Det utkolporterades
vid slutna socialdemokratiska partimöten landet över i syfte att möta
den kritik för eftergiftstendenser, som kunde komma att riktas mot de
socialdemokratiska regeringsledamöterna med statsministern i spetsen
samt mot den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Sitt ursprung hade
ryktet i den redogörelse P. A. Hansson lämnat för transiteringsfrågan
vid en statsrådsberedning samt vid ett möte med den socialdemokratiska
riksdagsgruppen måndagen den 23 juni – dagen efter det att det tyska
kravet framställts. I denna redogörelse refererade P. A. Hansson ett samtal som han kort innan haft med kungen, kronprinsen och utrikesminister
Giinther om saken. Hansson nämnde inte ordet abdikation i sin redogörelse, men de närvarande uppfattade hans tolkning av vad kungen
sagt, som om ett abdikationshot förelegat. En vecka senare lämnade
Hansson en likartad framställning inför LO:s landssekretariat.
Efterhand dog ryktet ut och hela historien glömdes bort tills den åtskilliga år senare fick förnyad aktualitet genom att Gustav Möller i ett
bidrag till en minnesskrift över P. A. Hansson förde saken på tal i vändningar, som syntes ge vid handen att han anslöt sig till abdikationsteorin.
Inlägget framkallade en debatt som i sin tur· föranledde en interpellation
i riksdagen. Det märkliga inträffade nu att Möller frånträdde sin i festskriften framförda uppfattning och direkt förklarade att den berodde
på ett missförstånd. Talet om abdikation hade uppkommit genom att
P. A. Hansson ansett sig böra räkna med även denna eventualitet, förklarade Möller. Men för egen del fann han ingen anledning till en dylik
tolkning av kungens uttalande.
Sedan denna efter moget övervägande formulerade dementi av abdikationsteorin offentliggjorts i riksdagen av en av P. A. Hanssons närmaste
vänner och förtrogna inom regeringskretsen avfördes teorin på nytt ur
den offentliga diskussionen. När Ernst Wigforss år 1954 utgav tredje
delen av sina memoarer kom den emellertid äter upp till debatt. I sin
skildring av transiteringsfrågans handläggning uttalar nämligen Wigforss
att han visserligen hört till dem, som inte trott att P. A. Hansson tolkat
kungens uttalande riktigt, men att han fått lov att ändra mening. Det
hade skett sedan han tagit del av den rapport, som det dåvarande tyska
sändebudet i Stockholm, prinsen av Wied, sänt till tyska utrikesdepartementet omedelbart efter det att kungen meddelat honom att transiteringen
beviljats. Rapporten, som av de anglosaxiska myndigheterna inte var frigiven för publicering, innehöll enligt Wigforss bl. a. att kungen skulle
ha sagt till Wied att han fått gå så långt som till att tala om abdikation
för att vinna enighet om det svenska medgivandet.
587
J,. -_~…_. !’
. —-~ —————–..
Dagens frågor
Naturligt nog väckte Wigforss’ meddelande stor uppmärksamhet och
gav upphov till en förnyad diskussion av abdikationsteorin, under vilken
Dagens Nyheter efter vanligheten gick i spetsen för angreppen mot monarkin och den framlidne konungen personligen. Det märkligaste inlägget i
denna diskussion var utan tvekan det, som härrörde från f. utrikesminister Christian Giinther. Han var som ovan framgått den ende förutom
dåvarande kronprinsen som varit närvarande vid det samtal mellan
Gustaf V och P. A. Hansson, då kungen fällt det yttrande, vilket varit
utgångspunkten för abdikationslegendcn.
I ett intervjuuttalande för Vecko-Journalen i september 1954 förklarade
nu Giinther att kungen icke talat om abdikation. Han hade yttrat något
sådant som att om det tyska kravet inte bifölls, kunde han inte vara
med. Giinther hade för sin del icke uppfattat detta som något allvarligt
menat hot om abdikation utan blott som ett starkt understrykande av
det lämpliga att ge efter för tyskarna denna gång. Detta är det enda
vittnesbörd om vad kungen sagt, som avgivits av någon av de närvarande
sedan frågan om innebörden av hans yttrande blivit aktuell. Det måste
följaktligen ges avgörande vitsord.
Härutöver kan erinras om att högerns ledamöter i samlingsregeringen
vid denna tid, hrr Bagge och Domö, bägge givit uttryck åt samma uppfattning som Giinther. Inte heller utrikesnämndens ledamöter har veterligen anfört någon från Giinther avvikande mening i saken. Vid sammanträdet med nämnden den 24 juni instämde kungen och kronprinsen,
enligt vad som framkommit, blott helt kortfattat i Giinthers yrkande
om att transiteringen borde beviljas. Ytterligare kan nämnas att Amelie
Posse i sina memoarer berättar, att prins Eugen för henne omtalat att
han direkt frågat sin bror kungen om det funnits någon sanning i abdikationsryktena och fått ett kategoriskt nekande svar. Slutligen kan påpekas
att Torsten Nothin, som stod den framlidne monarken personligen närmare än de flesta och torde ha förhört sig hos honom om P. A. Hanssons
version, i sina minnen utan någon tvekan tillbakavisar abdikationsteorin.
Diskussionen om det förmenta abdikationshotet var emellertid inte
avslutad. Då förre statsrådet Andersson i Rasjön härförleden publicerade
sina minnen blossade den upp på nytt. Man skulle kanske kunna tro
att anledningen var att Rasjön hade någonting nytt att meddela i saken.
Så var emellertid inte fallet. Rasjön refererar i största korthet P. A. Hanssons uttalande vid statsrådsberedningen den 23 juni. Enligt detta skulle
kung Gustaf ha förklarat att han »vid ett nekande svar (på det tyska
kravet) svårligen kunde ta ansvaret för landets styrelse i fortsättningen».
»Detta meddelande», skriver Rasjön, »tolkades av mig och flera andra
som ett direkt abdikationshot och det är numera bekräftat att kungen
också avsåg att ge uttalandet denna betydelse.»
I själva verket hade ingenting annat bekräftats än att P. A. Hansson
bibringade Rasjön liksom sedermera medlemmarna av den socialdemokratiska riksdagsgruppen och LO:s landssekretariat den uppfattningen
att kungen hotat med abdikation. Detta hindrade likväl inte Dagens Nyheter att ta Rasjöns bok som förevändning för en ny antirojalistisk kampanj. Med den blandning av fanatism och förnumstighet, som utmärker
588
Dagens frågor
tidningens alla skriverier i detta sammanhang, lancerade den på nytt
abdikationsteorin och attackerade kung Gustaf för hans påstådda inkonstitutionella ingripande.
Detta tedde sig så mycket egendomligare som både hr Per Edvin Sköld
och landshövding Thorwald Bergquist, vilka som bekant vid den aktuella tidpunkten tillhörde samlingsregeringen, i en enquete för Dagens
Nyheter med anledning av Rasjöns bok, avvisade abdikationsteorin. Sköld
uttalade att han för sin del aldrig trodde att kungen ämnade avgå och
Bergquist meddelade att han överhuvudtaget aldrig hört talas om någon
dylik avsikt från kungens sida – vilket kastar en säregen belysning
över Rasjöns uppgifter. Dessa uttalanden åberopades dock icke på Dagens Nyheters ledarspalt.
I denna situation beslöt sig utrikesministern av någon anledning som
tillhör ·den hemliga diplomatiens mysterier – ty det kan inte gärna ha
varit som en väntjänst mot professor Tingsten, möjligen för att skydda
P. A. Hanssons minne – att utverka publicerandet av prinsens av Wied
rapport. Lösryckt ur sitt sammanhang och utan kommentarer – ett tillvägagångssätt som skarpt kritiserats av f. utrikesminister Giinther –
överlämnades den oförmedlat till den svenska allmänheten. Den innehöll
mycket riktigt, som Wigforss uppgivit, att kung Gustaf till Wied skulle
ha sagt att han »måst gå så långt som till att tala om sin abdikation».
Diskussionen om abdikationshotet fick nu ny näring. En rad tidningar,
främst Dagens Nyheter, men även flera socialdemokratiska organ behandlade publicerandet av Wieds telegram, som om det skulle innebära
riågon nyhet, vilken kunde föranleda en ändrad bedömning av den s. k.
abdikationskrisen. Detta förefaller föga befogat. Vad som hänt var blott
att riktigheten av det referat Wigforss redan förra året gav av telegrammet bekräftats vilket väl inte gärna kan ha kommit som någon överraskning för vederbörande tidningar.
Noga besett befinner sig saken alltså fortfarande i precis samma läge
som tidigare. Rasjön och Wigforss – den senare dock först efter att ha
läst Wieds rapport – har med ledning av P. A. Hanssons referat av
kungens yttrande fått den uppfattningen att kungen hotat med abdikation. Giinther, den ende närvarande då yttrandet fälldes, som haft tillfälle att uttala sig om saken delar icke denna uppfattning. Enligt honom
har kungen aldrig hotat med att avgå och i Giinthers mening har hans
dåvarande regeringskolleger Bagge, Bergquist, Domö, Möller och Sköld
instämt.
Giinthers tolkning står alltså mot Wieds och det borde förefalla naturligt för svensk opinion – naturligtvis med undantag för Dagens Nyheter & Co. – att sätta större lit till den svenske utrikesministerns ord
än till det tyska sändebudets. Men alldeles oavsett detta talar all sannolikhet för att abdikationsteorin var en fint i det diplomatiska likaväl
som i det taktisk-utrikespolitiska spelet. Man har sagt att den omständigheten att P. A. Hansson och prinsen av Wied tolkat kungens uttalande
på precis samma sätt är ett alltför egendomligt sammanträffande för att
kunna bero på en tillfällighet. Men varför skulle det också vara en tillfällighet’? Hade inte bägge parter samma intresse av att inför sina veder- 4>0- 553450 Svenlik Tidskrift 1955 589
—·- ···———-~——
~· i.
Dagens frågor
börande framställa ett uttalande av kungen om att han inte ville vara
med såsom ett abdikationshot?
P. A. Hansson ville frän sig själv, sina partivänner i regeringen och
sitt partis riksdagsgrupp avvända ev. kritik mot eftergiften – den dubbla
skenomröstningen i riksdagsgruppen hade samma funktion – Wied ville
understryka att eftergiften varit så svär att genomdriva att man inte i
Tyskland borde påräkna några ytterligare. Bägge dessa syften kunde
lättare näs genom att tänja tolkningen av kungens ord till att faktiskt
gälla ett abdikationshot.
Hade, som Dagens Nyheter sökt och söker göra gällande, några inkonstitutionella påtryckningar förekommit, skulle då statsministern som
regeringens talesman på kungens 85-ärsdag ha hyllat honom som en
människa och medborgare som genom sin personlighet och gärning gjort
sig förtjänt av tillit och aktning? Frågeställningen har aktualiserats av
Torsten Nothin i hans memoarer och med all rätt bragts i åtanke i samband med den senaste diskussionen om »abdikationskrisen».
Dagens Nyheter vill såsom bevis för påtryckningarnas effekt åberopa
Rasjöns reaktion efter statsrädsberedningen den 23 juni. Men i ett inlägg
i Dagens Nyheter medger Rasjön själv att han misstagit sig i sina memoarer och att det när allt kommer omkring i hans minnesanteckningar
»förekommer antydan om abdikationshotet först frän den statsrådsberedning, som hölls midsommardagen den 24 på kvällen efter partisammanträdena» – dvs. först sedan avgörandet i realiteten redan hade träffats!
Abdikationshotet med dess implicerade inkonstitutionella påtryckningar upplöser sig alltså i ett legendbildningens töcken. Allt vad man
med bestämdhet kan säga är att kung Gustaf vid det avgörande samtalet
med statsministern i bestämda ordalag biträdde sin ansvarige fackministers räd att göra det engångsmedgivande som transiteringen av Engelbrecht-divisionen innebar. Och ännu är det icke inskrivet i regeringsformen att konungen vid överläggningar med sina rädgivare saknar rätt
att hävda en egen uppfattning. Dagens Nyheter har som så mänga gånger
tidigare i liknande sammanhang med synen förvänd av antirojalistiska
affekter förvandlat en fjäder till en höna – eller rättare sagt en anka.
Gunnar Unger.
Det ryska spio- Det lär finnas folk i de ryska satellitstaterna, som högenaget i Finland. ligen förvänas över att domstolarna i Finland avkunna
straffarbetsdomar över spioner, som verkat till förmän för Sovjetunionen.
En vanlig formulering i hovrätternas protokoll är, att de dömda landsförrädarna »avsiktligt till främmande makt lämnat uppgifter, som bort
hällas hemliga med hänsyn till Finlands yttre säkerhet». Det sägs visserligen aldrig ut, att det är Sovjets ärenden, som dessa spioner gått, men
varje människa i Finland begriper att uttrycket »främmande makt» betyder Ryssland och ingenting annat. Vad man i satellitstaterna finner
otänkbart är, att någon medborgare där skulle dömas för att ha fungerat
som rysk spion, om dylika personer över huvud taget existerar. Att en
domstol i Ungern, Rumänien etc. skulle döma en av sina medborgare
för att ha lämnat Ryssland uppgifter, vilka kunde vara skadliga för det
590
#’
Dagens frågor
egna landets trygghet, är väl numera någonting otänkbart. Men i Finland
sker det varje månad. Under perioden 1948-1955 dömdes inalles 53
landsförrädare för att till representanter för Sovjet ha lämnat uppgifter
av landsförrädisk natur.
En fråga, som många människor i Finland göra är denna: vad finns
det egentligen att utspionera i Finland efter vapenstilleståndet i september
1944? Landet är ju så gott som försvarslöst, i bredd med vad det var
hösten 1939. Dess militära styrkor äro starkt reducerade och vissa vapenslag finnas blott till namnet. Vet man detta, ter det sig ganska paradoxalt,
att antalet ertappade spioner nu är större än före vinterkriget, då den
inhemska säkerhetstjänsten var bättre bemannad än vad den är nu. Den
»Skyddspolis», vilken efter kommunistledaren Leinos fall efterträdde dennes »Statspolis» är inte rikligt försedd med vare sig anslag eller personal.
Emellertid har den tydligen utfört ett gott arbete, vilket för övrigt intygades av den nya inrikesministern Käkelä, socialdemokrat, i en riksdagsdebatt den 29 november 1955.
I Finland har man hittills tröstat sig med att de dömda landsförrädarna
sällan uppträtt som fanatiska ideologer. Deras motiv förefaller att mest
ha varit ekonomiska. Får man tro deras egna uppgifter ha ersättningarna
varit anmärkningsvärt låga, men på den punkten är det svårt att fä fram
exakta uppgifter. Med tanke på att de ersättningar som spionerna mottagit betraktas såsom till staten förbrutna medel är det klart att de skyldiga uppge så små summor som möjligt. över huvud taget förefaller
spionerna att vara i alla avseenden lågt stäende individer utan några
större möjligheter att fä fram de önskade uppgifterna. Mänga ha emellertid när de anhållits befunnits vara välförsedda med kartor, kameror
och andra tekniska hjälpmedel för att inte tala om falska pass och vilseledande identitetspapper. Åtskilliga av dem ha under årens lopp upprepade gånger överskridit gränsen i öster. I regel ha målen behandlats
inför lyckta dörrar, men det har likväl öppet konstaterats, att spionerna
fått sina uppdrag av ryska funktionärer.
Att det finns ett väl utbyggt spionagenät i Finland med uppdragsgivarna förlagda till Ryssland eller till ryska ambassaden i Helsingfors
är så klart, att det inte kan bestridas av någon. Vad man också kan lägga
märke till är att kommunistpressen i Finland med tystnad förbigår de
mänga spiondomarna. Man har inte haft någon motsvarighet till Ny Dags
försök att förvandla exempelvis Enbomaffären till en borgerlig provokationshistoria. Den enda form av bestridande som gjorts är, då någon
funktionär inom hr Leinos forna »Stapo» uppdagats bland spionerna
eller då någon kommunistisk förtroendeman skymtat i sammanhanget.
Resonemangen kring det ryska spionaget i Finland kretsa givetvis
också kring synpunkten, att spionaget siktar längre, att det är arrangerat med tanke på eventuella förvecklingar i väster. Men de hittills ertappade och dömda spionerna äro säkerligen för lågt kvalificerade för
att kunna göra någon nytta på ett dylikt högre plan.
Man frågar sig också i Finland: Ha vi inte ett bistånds- och vänskapsfördrag med Sovjetunionen? Är spionaget förenligt med den hjärtliga
anda, som lär utmärka detta aktstycke, vars tillkomst ärligen firas med
en av regeringen anordnad fest, varvid i regel statsminister Kekkonen
591
– ———- =~==–·
Dagens frågor
uppträder som den pakthyllande festtalaren? Man undrar vidare om
Finlands regering någonsin, med hänvisning till fredsfördraget och det
nämnda vänskapsfördraget, gjort Sovjets herrar uppmärksamma på, vilket dåligt intryck alla dessa spionaffärer göra. I offentligheten har inte
ett ord nämnts om något diplomatiskt inskridande frän finländskt håll.
Cypern – ett aktuellt brit- Storbritannien har svårigheter med sitt återtiskt imperieproblem. stäende imperium. Efter andra världskrigets
slut betygade visserligen Churchill, att han icke ville vara med om dess
likvidering och ogillade förty Labourregeringens medverkan 1947 till att
Indiska Unionen, Pakistan, Ceylon och Burma fingo göra sig kvitt den
brittiske Raj och bli självständiga stater, som dock med undantag av
Burma beslöto att tillhöra Samväldet. Under sin nya premierministertid
från senl).östen 1951 till våren 1955 kunde Churchill likväl icke hindra
Eden att som utrikesminister efter segslitna förhandlingar göra upp med
Egypten om dels Sudans. suveränitet, varmed det framgängsrika brittiska
förmynderskapet efter Kitcheners seger över Mahdin vid Omdurman 1898
upphörde, dels en utrymning av basen vid Suezkanalen med dess jättearsenal och en besättning på cirka 80 000 man, som var slutet på britternas gradvisa avveckling av sitt sjuttioåriga herravälde i Egypten.
Den ur världspolitisk synpunkt mest beklagliga följden av britternas
försvinnande. från indiska subkontinenten var enligt Churchills och
mängas mening att som konsekvens härav auglo-indiska armen upplöstes
med kaderoas fördelning, i den män de bestodo av infödda, på Indiska
Unionen och Pakistan. Denna arme räknade cirka 250 000 man och bestod av värvade elittrupper, mestadels rekryterade av ghurkas frän Nepal,
sikher och muhammedaner från Pakistan, vilka i motsats till hinduerna
äro ett utmärkt soldatmateriaL Allt högre befäl var brittiskt, men bland
officerskåren funnos även indier, såsom Pakistans nuvarande premierminister, generalmajor Iskander Merza, och hans kollega på Ceylon. Sam”
manhållen av ärofulla traditioner, varom Kipling givit besked i många
av sina böcker, var armens utbildning och moral förstklassiga. Dess
världspolitiska betydelse låg däri att den med sin permanenta beredskap
och militära prestige var en pålitlig garant för fred och ordning från
Röda havet till Hongkong, vilket jämte brittiska flottans supremati tryggade ostörd samfärdsel på Indiska oceanen och Sydkinesiska sjön samt
deras kuster. Därest denna arme funnits till, skulle säkerligen kriserna
ha uteblivit i Persien, Malaeka och Indokina samt både Burma och Siam
fått njuta ostört lugn.
Det anses icke opportunt att i samband med indiernas nyvunna frihet
beröra dessa maktpolitiska sidor av de komplicerade problemen. Politikerna beflita sig mera om populära fraser, men de militära realiteterna
låta sig icke bortresonera. Som statsman har Churchill alltid haft en
skarp blick för dem, och det är uppenbart att de röda härskarna i Kreml
vid sina avgöranden aldrig förlora fotfäste på verklighetens fasta mark
genom någon ideologisk eskapism i västerländsk stil.
För Främre Orienten och Nordafrika fyllde den brittiska militärbasen
vid Suezkanalzonen samma funktion som inom sitt område auglo-indiska
592
Dagens frågor
armen. När denna bas nu förskingrats med garnisonens evakuering, flyget
inberäknat, och förråden konsignerade, saknar Västern och därmed FN
varje effektivt maktmedel att hävda folkrättens principer och förebygga
regionala krig. stundens stora fara i Orienten utgöres ju av att överstelöjtnant Nasser i Kairo, i likhet med andra diktatorer, kan frestas att
avlänka folkets besvikelse över uteblivna yttre reformer och över sådana
utrikespolitiska bakslag som det nya Sudans vägran att vara med på en
union med Egypten, genom en äventyrlig utrikespolitik, främst genom
att provocera krig med Israel. Härvid kan han påräkna solidaritet från
alla övriga arabstater, även från Irak, som dock biträtt årets fullbordade
Bagdadpakt mellan Turkiet, Persien, Pakistan och Storbritannien, vars
tillkomst eljest var ett grundskott för den arabiska ligan och ännu en
missräkning för Cairo. Följd av hela Västerlandets sympati har Dag Hammarskjöld i FN vädjat till både Egypten och Israel att undvika en krigisk
katastrof i Främre Asien – med Moskva som tertius gaudens. Samma
hemställan har riktats från regeringarna i Washington och i London.
Sådana ordasätt imponera dock icke på orientaler, som veta, att förlikningsmännen sakna den makt bakom maningarna, som de brittiska styrkorna i Suezkanalzonen så uttrycksfullt demonstrerade.
För Storbritannien ävensom för Atlantpaktens försvarssystem i östra
Medelhavet blev det en angelägen uppgift att söka någon ersättning för
denna förlorade stödjepunkt. London hade tidigare bestämt, att Cypern
med kaserner, flygfält och förråd, ehuru i mindre skala, skulle kunna
användas för nämnda ändamål. Det betydde också en stark koncentration
av ömtåliga flygmål, som synes bevisa ohållbarheten av brittiska regeringens ursäkt att uppge Suezkanalzonen med att denna vore särdeles
sårbar för atombomber. Emellertid ha britterna som bekant råkat ut för
samma nationalistiska besvärligheter på Cypern som gjorde deras vistelse
i Kanalzonen så otrevlig och påfrestande. Cypern har inemot 500 000
invånare, varav 80 procent är greker och resten turkar. Under ett par
år hade en agitation pyrt bland grekerna för anslutning till moderlandet,
som ön dock aldrig tillhört. Efter synnerligen växlande öden under antiken och medeltiden erövrade turkarna 1571 Cypern från Venedig men
avstodo ön 1878 till Storbritannien av erkänsla för Beaconsfields insats,
då ryssarna voro på väg att erövra KonstantinopeL Vid krigsutbrottet
1914 annekterades Cypern formellt av Storbritannien, som 1920 gjorde
den till en kronkoloni, varefter Turkiet i Lansannefreden 1923 definitivt
avstod från sina anspråk på ön. Den prohellenska propagandan tilltog i
intensitet, organiserad av en ohelig allians mellan kommunisterna och
det lokala grekisk-katolska prästerskapet. Till en början ställde man sig
kallsinnig i själva Grekland, som nu försonat sig med arvfienden Turkiet
och under åren 1953-1954 slutit den s. k. Balkanpakten med Turkiet
och Jugoslavien med ömsesidig förpliktelse till gemensamt militärt bistånd mot yttre aggressioner, vilket väckte stor glädje västerut som tecken
till att jämväl efter kompromissen 1954 mellan Italien och Jugoslavien
om Triste, en enhetlig front skulle komma till stånd mellan Nordkap
och Ararat.
Nationalismen lyder dock inga rationella regler. Efter hand började
de hyperpatriotiska hellenerna att till den grad intressera sig för stam- 593
Dagens frågor
fränderna på Cypern, att den dödssjuke fältmarskalk Papagas försvagade
regering såg sig nödgad att lyssna till folkets röst och förgäves förde
fram Cypernfrågan vid FN:s generalförsamling i fjol. Det skedde med
samma negativa utgång även i år, vilket nu föranlett Cyperngrekerna
att proklamera generalstrejk och iscensätta ett partisankrig med bomber
och attentat mot de brittiska »förtryckarna» efter modell från Marocko
och Algeriet.
Brittiska regeringen blev obehagligt överraskad av att på Cypern möta
samma fientliga miljö som nyss i Suezkanalzonen. För att få något uppslag till en lösning sammankallade utrikesminister Macmillan på sensommaren en konferens i London med representanter för Grekland och
Turkiet. Macmillan förklarade sig villig att längre fram förläna Cypern
någon slags dominionstatus, men anbudet förkastades av grekerna, som
inte nöjde sig med mindre än en anslutning till Grekland. Turkarna voro
å sin sida absolut omedgörliga. Med hänsyn till den turkiska minoriteten
på ön och dennas belägenhet endast 60 km från Mindre Asiens kust
deklarerade de, att för den osannolika händelsen att Storbritannien ämnade uppge Cypern, Turkiet ville återinträda i sina gamla historiska
rättigheter till ön. Detta framkallade antiturkiska tumult i grekiska städer
och ett uppflammande av det urgamla nationalhatet mot turkarna, vilket
den turkiska befolkningen den 6 september i Istanbul och Smyrna i
sin tur besvarade med brutala våldsdåd mot de talrika grekernas egendom.
Därmed förstördes icke blott grekiska butiker och mobilier samt andra
europeers tillhörigheter för ett beräknat värde av 2-3 miljarder schw. fr.,
utan dess värre också den psykologiska grundvalen till ovannämnda Balkanpakt. Britterna ämna dock inte låta sig utdrivas utan ha förstärkt
sina styrkor på ön och som symbol för sin beslutsamhet till ny generalguvernör utnämnt den avgående chefen för imperiets generalstab, sir
John Harding, under kriget stabschef hos fältmarskalk Montgomery. Även
Edens hart när outtömliga tålamod har tydligen en gräns, och britterna
kunna väl näppeligen likgiltigt åse hur den ena fäderneärvda juvelen
efter den andra frånhändes drottning Elizabeths krona.
Skärpta kristecken Det var icke nog med att konferensen i Geneve den 27
efter Geneve. okt.-16 nov. mellan »de fyra storas» utrikesministrar blev ett fullständigt fiasko i de frågor om Tysklands återförening,
ett europeiskt säkerhetssystem, nedrustningen och bättre kontakter genom
järnridån, som vederbörande stats- och regeringschefer vid »toppmötet»
18-25 juli satte på dess dagordning. Förutom det obehagliga uppvaknandet ur önskedrömmen om den nya »Geneveandan» har också den världspolitiska spänningen tilltagit, vilket mindre gäller Europa och Amerika
men fastmera Asien och Afrika.
I Europa är dock allt icke väl beställt. Som hittills obestridd regissör
för Kremls utrikespolitik har Molotov börjat iscensätta det sovjetryska
programmet, att Tysklands återförening bör vara tyskarnas eget verk
men icke bringas till fullbordan, förrän Västtyskland blivit lika bolsjeviserat som satelliten i östzonen och förty moget för »fria val» efter »folk- 594
l’
Dagens frågor
demokratiernas» falska förebild. Bonnrepubliken skall därför med Pankowregimen som verktyg attackeras utifrän för att inifrån bearbetas med
öppen agitation och hemliga agenter. Primärt synes målet vara att underminera Västberlins position som frihetens yttersta men kringrända utpost i österled. Efter en incident i östherlin med några representanter
för det amerikanska representanthuset förklarade ryske militärkommendanten i Berlin, att östherlin var den suveräna »tyska demokratiska republikens» huvudstad och icke längre ett område, ockuperat av de fyra
»segermakterna». Hans amerikanske kollega reagerade genast skarpt mot
denna ståndpunkt såsom oförenlig med de delar av Potsdamöverenskommelsen frän juli 1945 som Sovjetunionen själv flera gånger på senare år
vitsordat såsom fortfarande giltiga för Berlins del. Regeringarna i Washington och i London befara ett uppblossande av samma bråk om Västberlin som under den riskfyllda avspärrningsblockaden av Västberlin
1948-1949 och äro fast beslutna att icke falla undan för det hot, som
här skymtar. Den röda infiltrationen i Västtyskland får snart en central
i den nya sovjetryska beskickningen i Bonn, vars chef, ambassadör Valerian Zorin, i Prag dirigerade kommunistkuppen i februari 1948. Så
länge Adenauer har hälsa och handlingskraft, kommer han likväl att,
med stöd av sin borgerliga majoritet i förbundsdagen, utan vacklan vidhålla sin stats västliga orientering, vilket ånyo vid månadsskiftet bekräftades under förbundsdagens första utrikesdebatt efter det misslyckade
Genevemötet.
Kremls ansträngningar komma sannolikt att koncentreras på Tyskland.
I Frankrike och i dess förhållande till de nordafrikanska besittningarna
motsvarar den växande förvirringen Kremls kalkyler. Om vid de stundande
nyvalen till nationalförsamlingen den 2 januari Mendes-Frances borgerliga radikaler och socialistpartiet skulle lyssna till kommunisternas locktoner om lokala valkarteller med en pånyttfödd »folkfront» i perspektivet,
vilket Kremls senaste paroller påbjuda, måste detta ogynnsamt påverka
det labila inrikespolitiska läget i Italien, där kommunistchefen Togliatti
och Nennis vänstersocialistiska medlöpare sträva för liknande syften.
Utrikespolitiskt blir resultatet i bägge fallen en förstärkning av de neutralistiska och anti-amerikanska tendenserna hos de latinska systrarna.
Med snarlik tillfredsställelse bör Kreml hälsa uppflammandet av det sekelgamla nationalhatet mellan greker och turkar med anledning av Cyperntvisten, vilket berövat fjolårets Balkanpakt mellan Turkiet, Grekland och
Jugoslavien icke dennas objektiva raison d’etre men väl dess folkpsykologiska förutsättningar och politiska slagkraft.
Den nya och överraskande akten efter Geneve på den världspolitiska
vridscenen har dock varit Sovjetunionens mångsidigt förgrenade framstötar i Främre Orienten och i Indien med dess grannar, varvid aktionen
haft dubbelsidig diplomatisk och kommersiell karaktär. Sålunda ha Egypten, Saudi-Arabien och Syrien – nota bene: Israels mest stridslystna
vedersakare – erbjudits och mottagit vapenleveranser på, enligt uppgift,
synnerligen förmänliga kreditvillkor. Det kan Sovjetunionen tillåta sig,
enär östblocket – som sitt bidrag till det myckna talandet om nedrustningen – lär ha genomfört en upprustning av samtliga styrkor med
effektivare krigsmateriel av alla slag. I stället för att skrota ner allt som
595
~–~~—————————-
Dagens frågor
ratats efter denna rationalisering har man hittat på att realisera det till
de »underutvecklade» stater, för vilka materielen är relativt modern och
kommer bra till pass mot Israel. Tillika säges Kreml ha lovat Egypten
ett lån på cirka 600 miljoner dollar för att finansiera byggandet av en
ny Assuandamm för Nilvattnets reglering. De sovjetryska härskarna ha
insett, att det guld, som brutits eller vaskats fram i sibiriska slavläger,
med större profit skulle kunna satsas i det storpolitiska spelet än hamstras
som skedde på den snåle georgiske bondeättlingen Stalins tid.
Lika frikostigt ha Bulganin och Krustjev betett sig under sina besök i
Indiska unionen och i Burma, varunder de i ett tal inför 700 medlemmar
av Delhiparlamentets bägge kamrar utfarit i sådana grova förolämpningar
mot västmakterna, att dessa bl. a. under andra världskriget skulle ha
hetsat Hitler mot Sovjetunionen; samtidigt ha de givit västmakterna
skulden för det senaste utrikesministermötets sammanbrott. Dessa lögnaktiga förlöpningar ha vållat stark förstämning i USA och Storbritannien
som ett nytt varsel om ett definitivt slut på sommarens Geneveillusioner.
Foreign Office har framfört en officiell protest i Moskva, och i brittiska
pressen undras huruvida dessa potentater skulle kunna välkomnas som
gäster i London under instundande vår.
Vad som politiskt oroar Västern är Sovjetunionens mälmedvetna och
ihärdiga försök att fä fast fot i Främre Asien bakom den front mot nord··
lig aggression, som nu nödtorftigt skall konstrueras efter Bagdadpaktens
tillkomst mellan Turkiet, Irak, Persien, Pakistan och Storbritannien,
ävensom att efter visiter i Kabul kunna uppmuntra Afghanistan till en
mera omedgörlig hällning mot Pakistan. Man fruktar också med fog att
nämnda arabstater efter upprustningen skola frestas att överfalla Israel,
vilket i sin tur kan förmå Israel till preventivkrig, innan dessa fientliga nabor anse sig överlägsna nog. Eljest är det osannolikt att arabfurstarna med
sitt efterblivna inre feodalsystem skola vilja nära en sådan orm vid sin
barm som kommunismen. Icke heller lär Nehru bli benägen att övergå
till östlägret och lämna sin »tredje ståndpunkb. Men sultaner och shejker
fröjda sig över att äntligen ha fått en medkonkurrent i USA:s mecenatskap, varav de hittills varit beroende men varom de ofta bönat förgäves. Nu måste amerikanerna bjuda över, och en köpslagan i känd
österländsk bazarstil kan inledas, en framtidsvision, som fyller de amerikanska skattebetalarna med djup olust.
Vida allvarligare är, att Sovjetunionens otvivelaktigt ök~de prestige i
dessa exotiska regioner kommer att stimulera kommunismen i det ännu
icke pacificerade Malaeka och i Indokina, där Ho Chi-minh förmodligen
skulle vinna vid ett val nästa sommar för att låta befolkningen avgöra
om det föredrar kommunismen framför den anarki som ännu präglar
situationen i Sydvietnam. Dulles säges till nyåret planera en färd till
sydöstra Asien och Fjärran östern. Han blir då i stånd att bedöma sanningsvärdet av de dystra prognoser som amerikanska tidningsexperter
publicerat om den fara direkt för Formosa och icke blott de fatala öarna
Quemoy och Matsu utanför Kinas kust som de forcerade rustningarna
av Kommunist-Kina utgöra. Massor av kulis arbeta natt och dag för att
iordningställa stora flygfält, där ryska MIG-plan kunna baseras i sådant .
antal att amerikanska sjunde flottan i dessa farvatten näppeligen vågar
596
~?-
.:
Dagens frågor
bevaka Formosasundet Därest Formosa skulle falla i Röd-Kinas händer,
har en sådan bräsch slagits i USA:s försvarslinje i västra delen av Stilla
havet, att Philippinerna och framför allt Japan bli flankerade från norr
och söder med katastrof för Washingtons hela Asienpolitik. Nu bedyrade
Eisenhower i Geneve för Bulganin och Krustjev att atomkriget vore något
så fasansvärt och att USA av moraliska skäl så förhindrat att tillgripa
anfallskrig, att detta för Kreml blev »Geneveandans» bästa och verkliga
behållning, vilket tillät dem fria händer utanför Europa där krig numera
vore omöjligt. Till vintern eller våren kan Eisenhower genom en sådan
Formosakris ställas inför ett diaboliskt dilemma.
Maktlösa Då landshövding Thorwald Bergquist i Växiö, en av våra
myndi~heter. mest anlitade förlikningsexperter, i vintras inför Stockholms Högskolas juridiska förening inledde en diskussion om det statliga
medlingsförfarandet i fackliga arbetstvister förfäktade han den hävdvunna
uppfattningen, att en förlikningsman vore en kompromissarie och ej ett
ombud för offentliga myndigheter med skyldighet att bevaka deras målsättningar, ej ens ifråga om statens penningpolitik. Närvarande representanter för arbetarnas och de enskilda arbetsgivarnas organisationer
instämde oreserverat. Praxis under de femtio år, som förflutit sedan 1906
vår första lag om medling i arbetstvister tillkom (genom proposition av
dåvarande civilministern Axel Schotte i Karl Staaffs första regering),
har också varit, att även om en förlikningsman eller en medlingskommission inom t. ex. byggnadsfacken med den objektiva samhällsnyttans
måttstock skulle anse arbetsgivarnas villkor överdrivna och motsidans
medgörlighet klandervärd – eller tvärtom – lösningen ändå måste sökas
i ett aritmetiskt medium mellan status quo och löneanspråken. Principen
kan sammanfattas sålunda: »Right or wrong» – uppgiften är en fredlig· överenskommelse mellan parterna till varje pris.
Dessbättre anmälde under det följande meningsutbytet sekreteraren
Hans Sandberg i Svenska Landstingsförbundet en mycket viktig kompletterande synpunkt genom att erinra om det välbekanta missförhållandet
vid strejker mot allmännyttiga företag, att stat, landsting eller kommun
utgör en sådan part som under förhandlingarna icke kan hänvisa till
vare sig konkurrens- eller lönsamhetsfaktorer ännu mindre tillgripa lockout. Arbetarsidan kan alltid anbefalla höjning av taxor och avgifter som
bekväm utväg att finansiera löneförhöjningar, varmed dessa som prejudikat få konsekvenser för angränsande fack på den stora privata arbetsmarknaden, ägnade att rubba balansen i lönesystemet och via prisnivåns
ofrånkomliga höjning verka direkt inflationsbefrämjande. Herr Sandberg
menade, att förlikningsmännen borde ta hänsyn till samhällsintresset, när
samhället självt var arbetsgivare dvs. i detta fall de facto fungera som
skiljedomare, vilket eljest är dem förmenat. Herr Sandbergs inlägg rönte
naturligtvis mothugg av närvarande fackförbundsrepresentanter.
Om denna episod har här påmints, därför att den som i ett nötskal
sammanpressar ett gammalt lika besvärligt som brännbart ämne inom
arbetsrätten. Förlikningsinstitutionen frestas alltid att öva hårdare tryck
på den svagare parten för att förmå den till de största eftergifterna, var- 597
…. -…. ·” \. ‘
Dagens frdgor
vid av nyss angivna skäl de samhällsägda företagen råka särskilt illa ut.
Våra eljest så maktfullkomliga myndigheter äro i detta fall maktlösa. Enär
öppna konflikter mellan dem och vederbörande fackorganisationer oftast
äro av samhällsvådlig art ha även radikala socialpolitiker av ålder föreslagit, att någon lämplig form av obligatorisk skiljedom borde komma
till användning på dessa ömtåliga områden. I svenska riksdagen har
också högerpartiet tidigare yrkat på lagstiftning i sådant syfte, som då
även hade sympatier inom folkpartiet. Spörsmålet vävdes därefter ihop
med frågan om skydd för tredje man vid alla arbetskonflikter, och då
socialdemokraterna i bäggedera fallen som vanligt voro motståndare till
statliga åtgärder, hänsköts hela problemkomplexet 1934 till »mammututredningen» under ordförandeskap av överståthållare Nothin. Kommitten
blev dock distanserad av det s. k. huvudavtalet 1938 efter konferenserna
i Saltsjöbaden mellan ledningen för Svenska Arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen, enligt vilket bl. a. en arbetsmarknadsnämnd skulle
tillsättas för att gemensamt till skyndsam prövning uppta varje konfliktsituation, där skydd för ett allmänt intresse påkallas antingen av endera
organisationen eller av offentlig myndighet eller av annat därmed jämförligt organ, som företräder det allmänna intresset. Därest i nämnden
majoritet vunnits för att undvika eller häva, helt eller delvis, en sådan
konflikt, skulle det ankomma på organisationerna att ofördröjligen vidta
åtgärder för att genomföra en uppgörelse mellan berörda parter.
Arbetsmarknadsnämnden har dock aldrig behövt anlitas, eftersom de
hot om allmänfarliga arbetsinställelser, som sedan 1938 förekommit, avsett personalorganisationer, vilka falla utanför Svenska Arbetsgivareföreningens och Landsorganisationens kompetens. Hit höra 1947 års poliskonflikt, 1951 års sjuksköterskekonflikt och den strid, som i våras utbröt
mellan Sveriges Redareförening och Sveriges Fartygsbefälsförening. Farhågor för att ett stort antal av landets polismän till följd av tvist om
anställningsvillkoren skulle lämna sin tjänst med otvetydig risk för störningar av allmän ordning och säkerhet, nödgade nämnda år statsmakterna
att införa en särskild form av tjänsteplikt för polisens del, vilken dock
aldrig tillämpades utan upphörde att gälla från den 1 juli nästa är. Då
år 1951 en tvist om anställningsvillkoren för hos landstingen och hos
städerna utanför landsting anställda sjuksköterskor syntes gå till öppen
konflikt, föreslog regeringen riksdagen i proposition att anta ett förslag
till lag om särskilda åtgärder för att upprätthålla en viss sjukvärdande
verksamhet. I första hand avsåg lagen obligatorisk skiljedom i den aktuella tvisten, men då denna löstes, innan riksdagen hunnit ta ståndpunkt
till förslaget, återkallades propositionen av regeringen. Samma negativa
utgång fick ett liknande förslag i våras, då regeringen begärde riksdagens
tillstånd att utfärda en lag om skiljedom i en arbetstvist, som denna gäng,
som sagt, gällde redarna och fartygsbefälet. Här var konflikten icke direkt
samhällsvådlig, men det kunde förutses, att ifall den bebådade arbetsinställelsen komme till stånd, detta skulle lamslå sjöfarten med svenska
fartyg med synnerligen allvarliga äterverkningar för landets hela ekonomiska liv som följd. Konflikten blev dock bilagd, innan andra lagutskottets
tillstyrkande utlåtande blev offentligt.
Som man ser, ha de svenska statsmakterna för att förebygga samhälls- 598
Dagens friigor
·vådliga arbetskonflikter föredragit metoden leges in casu framför en
permanent sådan beredskapslag, som på 1930-talet infördes i Danmark
efter förslag av Staunings socialdemokratiskt-borgerligt radikala regering.
En liknande ordning rådde även i Norge, men oppositionen från fackföreningshåll nödgade den socialdemokratiska regeringen att övergå till
ett liknande system som det svenska. Den har dock icke tövat att begagna
ett dylikt förfarande, som upphöjer den statlige förlikningsmannens medlingsförslag till lag, bindande för båda parter, för att i fjol sommar undvika en nationalekonomiskt mycket förlustbringande arbetsstrid inom
pappersmasseindustrien.
Efter den nyss utbrutna hamnarbetarstrejken står norska regeringen inför ett svårt dilemma. Den omfattar endast ca 10 000 man, men förlamar
norska sjöfarten och fisket samt all annan transportverksamhet, varjämte
medborgarna vållas mycket stora obehag genom bristen på olja i oljeeldade hus och växande knapphet i städerna på alla slag av livsmedel.
Arbetarsidan vill ännu icke höra talas om en tvångsmedling på den
grund, att en framgång för transportarbetarna skulle vara en gynnsam
upptakt för de förhandlingar på hela arbetsfältet om nya kollektivavtal,
som skola vidta till våren. Å andra sidan medför samhällets katastrofläge
och befolkningens snart outhärdliga trångmål ävensom ofrånkomligheten
att permittera arbetarna i många industrier ett allt starkare tryck från
allmänna opinionen, arbetarhustrurna inberäknade, på regeringen att
använda den samhällets nödvärnsrätt, som den obligatoriska skiljedomen
innebär.
Ekonomisk Det är visserligen ännu för tidigt att göra bokslut för den
översikt. ekonomiska utvecklingen under år 1955, men det återstår
så kort tid, när detta årets sista nummer går i press, att det väsentligaste
torde kunna sammanfattas redan nu. Naturligtvis har det varit ett försörjningsmässigt gott år i många hänseenden, men än en gäng har det
bestyrkts, hur inflationsbenägen svensk ekonomi är. Det förefaller nästan
som om det inte skulle kunna gå att öka det reala produktionsresultatet,
utan att penninginkomsterna måste få ett tre gånger så stort tillskott,
med de resultat vi så väl fått lära känna under efterkrigstiden. Men så
är det också tre om budet, det allmänna, löntagarna och a.rbetsgivarna,
som alla för sin del vill ta hand om nytillskottet, och tvisten tycks slitas
pä så sätt, att var och en tar så mycket pengar, att han tror sig ha fått
hela kakan. Omvänt tycks det inte kunna bli någon real ökning alls,
när inkomsthöjningarna mer eller mindre effektivt bromsas. Detta är
ett märkligt fenomen, som snarare ligger på det psykologiska planet än
pä det ekonomiska. Den nuvarande inflationen kan följaktligen knappast
mer än beskrivas men inte förklaras med ekonomiska skäl. Vi har ju den
kanske bästa materiella försörjning, vi någonsin upplevt, och trots detta
går det inte att hejda inflationen. En gång i tiden fanns det emellertid
en faktor, som visserligen inte i orostid men dock i fred hade den psykologiskt viktiga egenskapen att stabilisera penningvärdet tämligen hyggligt, och det var guldmyntfoten. I andra länder än i Sverige håller man
nu på att skapa en modern guldstandard, och på sina håll präglas t. o. m.
nya guldmynt. Man räknar nämligen utomlands med att den av ekono- 599
. –·· —————–·
Dagens frdgor
miska skäl betingade efterkrigsinflationen skall ha ebbat ut, och att det
som framför allt återstår att bemästra är psykologiskt grundade orsaker.
Med dessa under kontroll beräknas framåtskridandet kunna äga rum i
relativt lugna banor, eller i varje fall lugnare än hittills. Huruvida förutsägelserna slå in eller ny politisk dynamit spränger kalkylerna är en
annan sak. översikten här kan inte gå ut på mycket mer än att lämna
några data för ekonomien under det gångna året.
Penningvärdet beräknas således ha sjunkit med omkring fem procent
i vårt land, något som bland Europas viktigare länder endast har sin
motsvarighet i Storbritannien, medan de övriga jämte Nordamerika inte
förlorat mer än en eller annan procent av sina pengars värde. Produktionsökningen inom industrien har varit relativt tillfredsställande med
omkring tre å fyra procent, medan för jordbrukets del en minskning
med fyra procent måste konstateras. Bostadsbyggandet beräknas resultera i cirka 56 000 nya lägenheter, vilket blir ungefär detsamma som i
fjol eller något mindre. Om det beror på statistiska ofullkomligheter är
svårt att säga, men jämförelser med den industriella världsproduktionen,
som ökat med omkring nio procent, och med livsmedelsframställningen,
som likaledes gått upp, utfalla tyvärr inte heller till vår fördel. Utrikeshandeln beräknas resultera i ett underskott av cirka 300 miljoner kronor,
trots att exporten gått utomordentligt bra, sjöfartsintäkterna tack vare
höjda fraktsatser stigit och prisrelationerna förbättrats. Samtidigt har
den europeiska kontinenten, särskilt Frankrike och Tyskland, ökat sina
guld- och dollartillgångar med minst en miljard dollars. Vår förbrukning
har däremot med en femprocentig ökning legat högre på de områden,
där den kunnat ökas. Vi har eftersträvat och delvis även lyckats leva
över våra tillgångar under år 1955.
Den ekonomiska vokabulären har i år fått ett nytt tillskott med ordet
ryckighet, som reserverats för den ekonomiska politiken. Det ligger
någonting i ordet, men ryckigheten gäller även andra delar av vårt
samhällsliv. Den 1 januari fördes den stora sjukförsäkringsreformen ut
i livet, en liten affär på 7 å 800 miljoner kronor. Det gick inte mer än
tre kvarts år, så presenterades utredningsförslag till en allmän tjänstepensionering, som blir en miljardaffär, när den skall genomföras. Spårlöst går förslaget under alla förhållanden inte förbi. Ett är därför säkert,
med ekonomi har detta slag av ensriktad ryckighet mycket litet att göra.
Så mycket mer har däremot investeringsavgiften, begränsningen av företagens avskrivningsregler, höjningen av räntorna och bolagsskatten, det
förolyckade tvångssparandet, begränsningen av avbetalningsköpen, utredningsförslaget om ytterligare skärpning av avskrivningsreglerna, kreditransoneringen för privata och växelrytteriet i riksbanken med ekonomi
att göra. Året har kännetecknats av en lika febril som kvacksalvarmässig
verksamhet på detta fält. Smidighet och varsamhet, inte ryckighet är
det sätt varmed ekonomien framför allt behöver länkas snarare än styras
i nuvarande läge. Det är den önskan härom man inför det kommande
året vill uttala, samtidigt som en förhoppning må framföras, att de nya
avtalsförhandlingarna skall kunna genomföras i en återuppväckt »saltsjöbadsanda». 1955 har varit ett den ekonomiska orons år.
600
…..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner